Pärm Sv2 - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

64
1714-02-04 ordinarie vinterting. Ur domboken
kronobefallningsman Lars Träbom
Erik Hindriksson i Tibble
Anders Bengtsson i Skälby
Nils Andersson i Tuna
I häradsdomare Hans Staffanssons ställe Per Jansson i Sundby, Staffansson var vid denna tid talman i
Stockholm.
1714-06-03 ordinarie sommarting
Kronobefallningsman Lars Träbom
länsman Carl Lund
1714-08-23 vid extra ordinarie ting i Bro sockenstuga länsman Carl Lund.
1714-10-18 ordinarie höstting
Befallningsman Lars Träbom
1673-1758. Landsarkivet. brev.
I Landsarkivet E:V:109,1 och E:V:110 finns brev till och från ärkebiskopen och konsistoriet 1673-1758.
Artikel om vägar av Svenngård. 1960-tal
4 maskinskrivna sidor.
I äldre tider färdades man helst sjöledes, då vägarna var primitiva och bristfälliga. Detta beroende på att
bönderna själva skulle hålla dem farbara.
Regeln var den att den som ägde jorden, där vägen gick fram skulle underhålla den vägsträckan. Om
jordägaren inte skötte landsväg, kyrkväg eller kvarnväg kunde han bli bötfälld.
Medeltidens vägar var nog som våra skogs- och sämre byvägar. Men det fanns fina vägar även då t ex
Jarlabankes bro i Täby.
Vägsyn skulle hållas av länsman vår och höst. Landsvägen skulle vara 6 m bred, men häradsväg, kyrkväg
och sockenväg 3,6 m breda.
I april 1716 skrev länsman Träbom till Landshövding Ribbing och påpekade att, när åkerbruket var förbi,
var det dags att börja den allmänna landsvägslagningen i häradet.
Han påpekade också att många vägstycken året förut blivit olagade, därför att ingen kändes vid dem.
Någon ny indelning av underhållsskyldigheten ville man inte veta av. Kronolänsman föreslog, att en
lantmätare kom och förrättade en ny vägdelning genom hela häradet.
I ett nytt brev till landshövdingen berättar Träbom att han för bötespengar i Bro och Håbo härad köpt 30
stockar till milstolpar och låtit framköra 19 mil- och fjärdingsstolpar på stora landsvägen mellan Stäket och
Segersta vid Ekolsund och till stora Salbergavägen. Alla stolparna var 9 alnar långa (5,40 m). 2 skulle stå
vid varje milstolpställe och 1 vid fjärdingsstället. De övriga var uppsatta vid Övergrans, Yttergrans och Näs
kyrkor, som alla låg efter landsvägen. Avsikten med de senare stolparna var att de skulle kunna användas
till vägbommar och låsas, så att resande inte skulle kunna fara förbi när predikningar hölls, vilket hade
hänt.
Länsman ber landshövdingen sända en duktig timmerman från Uppsala, att mot betalning förfärdiga
stolparna och sätta upp dem. Landshövdingen gick med på förslaget. Häradsborna kunde dock inte betala
för skjutskostnaderna för stolparna, då bötespengarna inte räckte.
Milstolpar av trä var mycket opraktiska. 1755 konstaterar landshövding Carl von Groth att stolparna
ruttnat och fallit omkull.
Stolpar av sten borde anskaffas för att spara på skogen, som det var brist på i Häradet. Bötespengarna
räckte inte till stenstolpar. På förslag av landshövdingen skulle man ta ut 1 daler av varje hemman och en
mindre summa för mindre hemman. Detta förslag väckt opposition och man skrev till Kongl Maj:t och
klagade över landshövdingen egenmäktiga beslut. Det blev bakslag för landshövdingen. Kongl Maj:t ansåg
att de polerade stenar i polerad marmor med utsirade bokstäver blev för dyra och befallde andra enklare
stenar. Dessutom skulle innevånarna höras och själva bestämma om det extra tillskottet. Det var framförallt
Iserhielm på Torsätra och Tranbygge och Lantingshausen på Granhammar som protesterade mot att
5 D:\svenpärm\Hemsidan\Sv2-enskilda\Näs-03-04-hem.doc Skapat den 04-12-15 09:44 Senast utskrivet 04-12-15 20:07 (96-04-12)