Pärm Sv2 - Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut

De ansvars- och straffbestämmelser, som gällde för stadskamreren och uppbördsmännen funnos
upptagna i finansreglementet och i den förstnämndes instruktioner. Stadskamreren ålåg bl a kontroll
över, att uppbördsmännen ställde fullgod säkerhet för sina uppbörder och redovisade inom
föreskriven tid. Enligt den tidens sätt att se var han i sista hand ansvarig för de skador, som kunde
åsamkas staden genom bristande redovisningar.
I en skrivelse till magistraten av den 14 okt 1696 ägnade han alldeles särskild uppmärksamhet åt
stadskamrerens förehavande. Han konstaterade, att denne med 277 dagar överskridit terminen för
ingivande av 1693 års huvudbok och ålade därför magistraten att låta honom böta 831 daler.
Allt skulle stadskamreren bestyra. Till de dagliga förvaltningsgöromålen kom ytterst
maktpåliggande utredningsuppdrag. Allt skulle ske i ett rivande tempo.
Den 29 okt 1695 yttrade han i handelskollegiet, att vad han uträttat i den nuvarande borgmästarens
tid, fast mera vore än vad han uti många borgmästares tid tillförne gjort hade. Orden voro ett försvar
mot dröjsmål och klander med uppbörden, en sak, som ju knappast han själv rådde för. När Johan
Andersson gjorde detta, utan tvekan korrekta påstående, hade han nyss drabbats av ett nedbrytande
slag. Några dagar tidigare utgick nämligen order från slottskansliet om, att hans egendom, såväl den
fasta som lösöret, skulle läggas under beslag på grund av uppbördsmännens - alltså inte av honom
förvållande -balanser.
Ett par dagar senare höll överståthållaren till honom en straffpredikan för att han eftersatt sina
skyldigheter. Samtidigt avhandlades de exekutiva åtgärderna mot honom. Inventeringen av hans
egendom med åtföljande beslagsförfarande skulle ske omedelbart. Kunde han inte skaffa borgen för
lösöret, skulle det försäljas.
Johan Andersson ingav omedelbart en klagoskrift till Konungen. Den gav intryck av att ha avfattats
i en stämning av ångest och sjudande harm.
Kungen överlämnade skrivelsen till överståthållaren för yttrande i saken. Resultatet blev att
kvarstaden skulle hävas under villkor att stadskamreren skaffade borgen eller fullgjorde sina
ämbetsskyldigheter.
Efter någon tid inkom stadskamreraren med en förteckning över sin egendom. Hans fastighet i
Stockholm och innehavda skeppspapper intecknades i Rättens protokoll. Han ägde som vi sett
rusthemmanet Asker här i Näs. Genom landshövding i Uppsala Johan Hoghusen, föranstaltade
överståthållaren om kvarstad på detta hemman.
Om Johan Anderssons hetsade tillvaro vittnar hans utsago i handelskollegiet, där han sade sig arbeta
så träget, att han inte ger sig ro till att sova och mången dag ifrån morgon till afton inte ger sig tid att
äta.
Genom sin ihärdighet lyckades han få fram huvudböcker och balanser och därigenom hade villkoren
för kvarstadens hävande uppfyllts. Efter kontroll, om någon skada åsamkats genom dröjsmålet inte
kunde påvisas, beslöts den 15 dec 1696, att kvarstaden skulle hävas, Sent omsider fick Johan
Andersson rehabiliteras. Men länge fick han inte glädjas över denna triumf, ty hans återstående levnad
var knappt tillmätt. Inte heller blev det honom förunnat att i sina sista dagar få njuta det lugn som han
så väl behövde.
Genom en våldsam kraftansträngning hade stadskamreraren räddat sig från nesa och ekonomisk
ruin, men det hetsande arbetet hade tagit hårt på hans hälsa. På aftonen den 15 mars 1697, skiljde
honom döden från en obarmhärtigt fordrande regim.
Dagen efter dödsfallet underrättades änkan Brita Giöding om, att man ämnade försegla mannens
kontor. Efter inventering och granskning fick änkan beta 318 daler för löner, som hennes make
utbetalt utöver i stat stadgade belopp.
Dessutom hade änkan Brita Giöding besvär med sina grannar i Asker, därför att de gjorde lite hur som
helst.
Kuriöst är det att höra att hon 1699 fick en anklagelse på halsen för att hennes svin gjort åverkan på
andras mark. Det var Kölsviks äng, som lydde under Lennartsnäs, som blivit illa uppbökad.
Kamrerskans svin voro ej ringade och summo runt udden och in på nyssnämnda äng. Det föreslogs,
att Rätten skulle stipulera 40 daler och laga plikt, vilket skedde.
Lyckliga omständigheter ha gjort, att vi i detta fall fått reda på litet mer än vanligt om en man med
anknytning till våra trakter. Makarna Johan Andersson och Brita Giöding är inte alldeles obekanta för
oss oavsett detta, ty deras minne lever i vår kyrka. Dit skänkte Brita Giöding i juni 1697, alltså efter
makens död, en kalk av förgyllt silver samt vid samma tillfälle en oblatask likaledes i förgyllt silver,
båda dessa föremål med deras namn ingraverade. Vidare har de skänkt en vacker ljusstake av mässing
och vidare ett kalkkläde, som på senare år blivit renoverat.
10
4 D:\svenpärm\Hemsidan\Sv2-enskilda\Asker-hem.doc Senast utskrivet 04-12-15 19:59 Skapat den 04-12-15 08:49(96-04-07)