VÃ¤rldsbilder, religion, yttrandefrihet och ... - Sweden Abroad

Världsbilder, religion, 

yttrandefrihet och globalisering 

Ett idésamtal på Södra Teatern den 6 mars 2006 

Bi Puranen, World Values Survey 

Mohammad Fazlhashemi, idéhistoriker 

Ronny Ambjörnsson, idéhistoriker 

Bitte Hammargren, utrikeskorrespondent, SvD 

Ingmar Karlsson, generalkonsul i Istanbul 

Jan Henningsson, direktör, Sv. Institutet i Alexandria 

Bakhtiar Amin, f.d. irakisk minister 

Barlin Nuur, Sveriges Unga Muslimer 

KG Hammar, ärkebiskop em., Svenska Kyrkan 

Rawia Morra, författare 

Arne Ruth, publicist 

Christian Åhlund, generalsekreterare, ILAC 

Ove Bring, professor i internationell rätt 

Stefan Jonsson, författare, kritiker på DN

Södra Teatern den 6 mars 2006. 

Produktion Utrikesdepartementet 

Grafisk form Svensk Information 

Foto Åsa Svensdotter 

Tryck Edita Västra Aros 2006

Världsbilder, religion, yttrandefrihet 

och globalisering 

Ett idésamtal på Södra Teatern 

den 6 mars 2006

Innehåll 

Förord 4 

Inledning 6 

Vilka världsbilder kolliderar? 7 

Vad är politik, vad är religion? 21 

Yttrandefrihet kontra respekt för religion 36 

Nationell lagstiftning i en globaliserad värld 

– var går gränsen för vårt ansvar? 50 

Avslutning 57 

Kommentar: Karikatyrernas kamp 61 

3

Förord 

Innebär modernitet att man överger sin religion? 

Är det västerländska modernitetsprojektet det enda tänkbara 

eller kan modernitet se ut på olika sätt? 

Står vi inför ”civilisationernas kamp” eller inför en ”kamp inom 

civilisationer”? 

Finns det en sekulär fundamentalism likaväl som en religiös? 

Har vi religionsfobi i Sverige? 

Förväxlar vi vardagsfromhet med religiös fundamentalism? 

Sviker vi vårt samhälles grundläggande värden och demokraterna 

i den muslimska världen om vi av ”respekt för religionen” 

sätter gränser för yttrandefriheten? 

De här och många fler frågor diskuteras i skriften du håller i din 

hand. Den återger ett idésamtal på temat ”Världsbilder, religion, 

yttrandefrihet och globalisering”, anordnat av Utrikesdepartementet, 

Anna Lindh-stiftelsens svenska nätverk, Statens 

muséer för världskultur, Anna Lindhs Minnesfond och Södra 

Teatern den 6 mars 2006. 

Världen är inte bara. Vi skapar den med våra erfarenheter, våra 

föreställningar, vår historia och våra traditioner. Vi ger den 

mening. Vi har en bild av oss själva och av andra, av vår och deras 

roll i världen. Vi ser oss som lika eller olika andra. Vi har en tolkning 

av hur andra betett sig mot oss och förväntningar på hur de 

kommer att bete sig – på konflikt eller samarbete. Vi har förväntningar 

på framtiden. Vi har värderingar – åsikter om vad som är 

ont och gott, önskvärt och icke önskvärt. Vi har en uppfattning 

om vilka medel som är tillåtna för att försvara de värden som vi 

tror på. Vi har en världsbild. 

Världsbilder är en resonansbotten också i internationella relationer. 

De påverkar politiska beslutsfattares handlande. Det är en 

dimension som blev tydlig efter terrordåden den 11 september 

2001. Den var också påtaglig under krisen vintern 2005–2006 

kring Jyllandspostens karikatyrer av profeten Muhammed, den 

kris som var den omedelbara bakgrunden till idésamtalet den 6 

mars. 

Tretton deltagare samtalade med utgångspunkt i fyra rubriker: 

1. Vilka världsbilder kolliderar? 

2. Vad är politik, vad är religion? 

3. Yttrandefrihet kontra respekt för religion 

4. Nationell lagstiftning i en globaliserad värld 

– var går gränsen för vårt ansvar? 

Tre deltagare inledde under varje rubrik. Sedan följde fri diskussion 

i hela panelen. 

4

Den första samtalsdelen inleddes av Bi Puranen, generalsekreterare 

för undersökningen World Values Survey, Ronny 

Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria och Mohammad 

Fazlhashemi, docent i idéhistoria vid Umeå universitet. 

Den andra samtalsdelen inleddes av Bitte Hammargren, utrikeskorrespondent 

på Svenska Dagbladet, Ingmar Karlsson, generalkonsul 

i Istanbul och Jan Henningsson, chef för Svenska Institutet 

i Alexandria. 

Den tredje samtalsdelen inleddes av Barlin Nuur, ordförande i 

Sveriges Unga Muslimer, ärkebiskop KG Hammar och författaren 

Rawia Morra, 

Den fjärde samtalsdelen inleddes av Arne Ruth, publicist och 

styrelseledamot i Svenska Helsingforskommittén, Christian 

Åhlund, generalsekreterare i International Legal Assistance 

Consortium (ILAC) och Ove Bring, professor i internationell rätt 

vid Försvarshögskolan. 

Bakhtiar Amin, f d irakisk minister för mänskliga rättigheter, 

sammanfattade och kommenterade det som sagts. 

Kvällen inleddes och avslutades av utrikesminister Laila 

Freivalds. 

Vi har valt att låta uppteckningen följa det talade språket för att 

bevara närvarokänslan. Vi som var med upplevde samtalet som 

oerhört rikt. Det fördjupade och klargjorde, men reste som sagt 

också frågor som vi hoppas att du och andra kommer att fortsätta 

att reflektera kring. 

Stefan Jonssons miniessä ”Karikatyrernas kamp” som avslutar 

skriften är tänkt att inspirera en sådan process. 

Stockholm sommaren 2006 

Ulla Gudmundson 

Chef 

UD:s analysfunktion 

Eva Gesang-Karlström 

Överintendent för 

Statens museer för världskultur 

5

Inledning 

Ulla Gudmundson: Jag heter Ulla Gudmundson och är chef för 

UD:s analysfunktion. 

Arne Kallin: Och jag heter Arne Kallin och är chef för UD:s informationstjänst. 

Ulla Gudmundson: Vi ska tillsammans vara samtalsledare här 

ikväll. 

Ulla Gudmunson och 

Arne Kallin 

Laila Freivalds 

Arne Kallin: Men först ska vi be att få lämna ordet till utrikesminister 

Laila Freivalds. 

Laila Freivalds: Jag är väldigt glad att kunna vara här ikväll och 

lyssna på detta idésamtal. Jag är oerhört glad över att så många 

kunniga personer har ställt upp för att delta. 

För UD är det naturligt att ordna en sådan här kväll. Det är inte 

första gången vi engagerar oss i att skapa förutsättningar för människor 

att träffas och diskutera de viktiga frågor som vi alla står 

inför genom de förändringar som sker i världen. Redan i mitten 

av 1990-talet tog UD initiativ för att skapa dialog mellan kulturer 

och religioner. Vi har ett generalkonsulat i Istanbul som arbetar 

mycket med det och har ett forskningsinstitut knutet till sig. Vi 

har Svenska Institutet i Alexandria i Egypten som också arbetar 

för att skapa större kunskap och förståelse över gränserna, och 

Sverige har även tagit initiativ till att EU skapat en stiftelse i 

Alexandria med samma uppgift. Den har fått namnet Anna 

Lindh-stiftelsen, vilket vi tycker är särskilt roligt. 

Jag är väldigt glad att så många människor kommit hit för att 

lyssna och jag tror att det också lockar att det inte är enbart UD 

som ordnar det här samtalet. Vi arrangerar det ju tillsammans med 

Anna Lindh-stiftelsens svenska nätverk, för ett sådant finns det, 

med Anna Lindhs Minnesfond här i Sverige, med Statens museer 

för världskultur och med Södra Teatern. Det tror jag har engagerat 

människor och fått dem att känna att det här kan bli en viktig 

och värdefull kväll. Jag ser fram emot att lyssna till alla kunniga, 

kloka människor som finns här. Ett offentligt samtal om svåra frågor 

– det är i sig ett sätt att tydligt försvara just yttrandefriheten. 

Ulla Gudmundson: Som utrikesministern sa, vi är oerhört glada, 

alla vi som arrangerat detta, att ha dessa tretton personer på scenen 

ikväll. Vi har valt ut dem med stor omsorg. Det är personer 

som har djup kunskap av många olika slag som har bäring på den 

6

debatt som har förts de senaste veckorna apropå publiceringen av 

Muhammed-teckningarna. Många av dem som sitter på scenen 

har själva varit med i debatten eller arbetar med områden som har 

bäringar på de här frågorna. Som utrikesministern sa: vi vill se den 

här kvällen som ett samtal mellan dem. Vi är särskilt glada att ha 

Bakhtiar Amin här som varit irakisk minister för mänskliga rättigheter. 

Du har bott länge i Sverige och är svensktalande. Alldeles 

särskilt välkommen till dig. 

Det vi samlats till är alltså inte en konventionell konferens eller 

ett seminarium. Vi kan se det som en serie scenväxlingar mellan 

olika delar av frågekomplexet ”världsbilder, religion, yttrandefrihet 

och globalisering”. Vi har delat kvällen i fyra pass, med tre inledare 

på varje och vi har bett dem att hålla sig korta så att tonvikten 

ligger på ett samtal mellan alla i panelen. Vi kommer att introducera 

dem tre och tre. 

Vilka världsbilder kolliderar? 

Ulla Gudmundson: Debatten de senaste veckorna har handlat om 

bilder i en tidning. Men jag tror att vi alla som sitter här ikväll känner 

att den också handlat om bilder i en djupare mening – om 

världsbilder, om självbilder och om värdesystem. Vi tänkte börja i 

den änden. På det passet är vi glada att ha med oss Bi Puranen, 

docent i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och generalsekreterare 

för studien World Values Survey, Mohammad 

Fazlhashemi, docent i idéhistoria vid Umeå universitet och Ronny 

Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria vid samma universitet. 

Ni är varmt välkomna allesammans. Ordet går först till dig, 

Bi, varsågod! 

Bi Puranen: Jag ska försöka att på dessa inledande minuter adressera 

frågan om världsbilder. Om vi gör det med utgångspunkt i 

begreppen yttrandefrihet, religion och globalisering så kan vi konstatera 

att det finns mycket som skiljer kulturer åt. Men man kan 

lika gärna säga att det är mycket som rör dem som också är 

gemensamt för olika kulturer. I World Values Survey, en ickekommersiell 

studie som pågått sedan 1980, frågar vi regelbundet människor 

i 79 olika länder om hur viktiga olika saker är i deras liv och 

hur de ser på olika samhällsfrågor, till exempel frågor som rör 

demokrati. 

Som vi ser av bilden, varierar religionens betydelse kolossalt 

mellan olika länder. I de muslimska länderna svarar alltid minst 9 

av 10 att religion är mycket viktigt. I Indonesien anser 98 % att 

den är det, i Egypten 97 %, i Jordanien 96 %, i Marocko 94 % osv). 

Här är skillnaderna mycket stora gentemot de nordiska länderna 

som utgör den andra ytterligheten globalt sett med Danmark där 

Bi Puranen 

7

© Bikupan 

© Bikupan 

Figur 1. Världsomspännande värdegrunder enligt World Values Survey. 

endast 8 % anser religionen vara viktig, Sverige där 11 % gör det, 

Norge där siffran är 12 %, Finland där den är 14 % och Island där 

den är 19 %. Det motsvarar 55:e till 75:e platsen på ”världsrankingen”. 

I botten, på 80:e plats, finns Kina där endast 3 % av 

befolkningen anser att religion är viktigt. Det är alltså en väldig 

spännvidd mellan länder och regioner när det gäller hur man ser 

på religionens betydelse. Självklart påverkar bakomliggande sociala 

system som kommunismen i Kina och tidigare Östeuropa och 

olika religiösa inriktningar, till exempel konfucianismen i delar av 

Asien, protestantismen i norra Europa osv. 

Forskaren Ronald Inglehart har konstruerat en intressant karta 

(se figur 1). Det är en komplicerad bild och jag ska inte komplicera 

den ytterligare. Det framgår i alla fall med stor tydlighet att 

den svenska värdegrunden är rätt avvikande globalt sett. Vi toppar 

både X- och Y-axeln. 

Den ena axeln markerar ländernas placering längs en linje där 

ena ytterligheten är dominans av rena överlevnadsvärden och den 

andra är dominans av individualitet, värdet att uttrycka sig själv 

8

som individ, att reflektera över vem jag är osv. Den andra axeln 

går från traditionella värdesystem till sekulära rationella värdesystem. 

Tittat vi på kartbilden i övrigt ser vi att det finns en historisk 

dimension – här finns det protestantiska Europa, här finns det 

katolska Europa, här finns konfucianismen och man kan se hur de 

ligger bakom och ”styr” bilden. 

Vad händer med en sådan kartbild om vi försöker lägga på ytterligare 

några variabler som till exempel teknisk utveckling i form 

av Internet? Vilka blir konsekvenserna om vi lägger in det andra 

av kvällens ämnen, yttrandefrihet? Komplexiteten blir enorm, 

men vissa tydliga mönster framträder detta till trots. Förra veckans 

nummer av The Economist (11–17 februari 2006) hade på sin 

framsida rubriken ”Cartoon Wars – The Battle for Free Speech”. 

Frågeställningen var precis som hos många andra just om det var 

rätt eller fel att publicera karikatyrerna. En sökning på Internet 

samma vecka på begreppet ”Danish cartoons” gav mig 4.280.000 

träffar enbart inom det engelska språkområdet. På ungefär var 

tionde av de träffarna återfanns de bilder som diskuteras. De är 

tillgängliga runt hela världen, även i de länder som har begränsad 

sökbarhet. Jag tror att det är viktigt att problematisera bilden på 

det sättet. 

Det är lätt hänt att vi betonar dessa skillnader för mycket, inte 

minst i media. Det är ett tacksamt ämne. Men under ytan finns 

också mycket som är gemensamt, till exempel synen på värdet av 

demokrati. 

© Bikupan 

Figur 2 

9

”Betydelsen av 

att människor i 

så vitt skilda 

länder som 

Egypten, 

Bangladesh och 

Marocko alla 

anser att demokratin 

visserligen 

har sina 

problem men 

ändå är bättre 

än något annat 

styrelseskick 

kan inte nog 

understrykas” 

Bi Puranen 

Som vi ser (se figur 2) är Sverige inte världsbäst när det gäller 

att betona demokratins betydelse. I många muslimska länder ser 

befolkningarna demokrati som något oerhört viktigt och eftersträvansvärt. 

Det finns ikväll inte tid att utförligare kommentera 

detta, men betydelsen av att människor i så vitt skilda länder som 

Egypten, Bangladesh och Marocko alla anser att demokratin visserligen 

har sina problem men ändå är bättre än något annat styrelseskick 

kan inte nog understrykas. 

Avslutningsvis skulle jag vilja fokusera på något som jag tror är 

väldigt viktigt för att förstå kvällens tema. Det är generationsfrågan. 

Kombinationen demokrati och demografi har enorm sprängkraft. 

Medianålder betyder att en lika stor del i ett lands befolkning 

är under som över en viss ålder. Är medianåldern 16 år så är 

alltså lika många i befolkningen under som över 16 år. Jämför nu 

med de länder som finns längst ner på bilden (se figur 3), Sverige, 

Tyskland och Japan, som har en medianålder på 43–44 år. Här 

talar vi verkligen om helt olika världar. Och det tror jag är avgörande 

för hur det kommer att gå i framtiden. De ungas världsbilder 

blir det som avgör, och då menar jag inte bara de unga i västvärlden 

som vi ser mycket av på Internet, utan de unga som finns 

överallt i världen. Den potentiella vinsten i att förstå unga människors 

värderingar i länder där vi har stora ungdomspopulationer 

är enorm. Och den potentiella förlusten i att inte förstå är också 

enorm. 

© Bikupan 

Figur 3 

10

Mohammad Fazlhashemi: Mitt inlägg ska handla om hur synen på 

väst har åkt berg- och dalbana i den muslimska världen. Om vi går 

två–trehundra år tillbaka i tiden ser vi att man då inte såg upp till 

Europa i stora delar av den muslimska världen. Europa och Väst 

framställdes snarare som skräckexempel. 

Men i takt med att Europa expanderar och lägger under sig stora 

delar av världen, däribland stora delar av den muslimska, börjar 

faktiskt ett intresse för Väst och Europa att växa fram i den muslimska 

världen. Man var ytterst villig i ett antal muslimska länder 

att ta till sig sociala och politiska reformer hämtade från Väst och 

att genomdriva dem. Det gjordes faktiskt ett antal sådana försök 

under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Men de försöken 

motarbetades av inhemska reaktionära krafter och, dessvärre, 

också av kolonialmakter och senare även av liberala demokratier 

som inte var så intresserade av en konstitutionell och längre 

fram också en demokratisk utveckling i flera av dessa muslimska 

länder. Efter de här misslyckade försöken sjönk faktiskt – från 

ungefär mellankrigstiden och framåt – den västerländska modellens 

aktier som en sten i stora delar av den muslimska världen. 

Istället börjar det jag skulle vilja kalla ett occidentalistiskt perspektiv 

att växa fram i ett antal muslimska länder. Vad innebär då 

detta occidentalistiska synsätt? Det är en syn som ser skillnaden 

mellan islam och Väst som absolut och systematisk. Man ifrågasätter 

Västerlandets självbild och dess anspråk på att vara universell. 

Man tillskriver Västerlandet en rad negativa egenskaper och 

allt som kommer därifrån beskrivs på ett nedsättande sätt. Dess 

kunskap beskrivs som en förgörande ingenjörskonst, dess filosofi 

framställs som verklighetsfrämmande, konsten beskrivs som 

bedräglig, och, framför allt, Västerlandets demokrati, humanism 

och anspråk på mänskliga rättigheter beskrivs som hyckleri, en 

enda stor lögn. 

Där har man väldigt mycket att hänvisa till – både kolonialismen 

och en rad andra konflikter som har funnits mellan muslimska 

länder och västerländska stater. Det drivs så långt att en muslimsk 

sociolog på 1960-talet beskrev det västerländska inflytandet 

som en tsunamivåg, en störtflod som hade dragit över hela den 

muslimska världen och slagit sönder dess kultur och identitet. 

Och det är så man framställt bilden av Väst efter de här misslyckade 

försöken. 

Men vi måste komma ihåg att detta occidentalistiska perspektiv 

är ett underifrånperspektiv. Det bottnar i att folk har känt sig förorättade 

av västerländska stater. Man ser ingen annan utväg än att 

ta avstånd från Väst. För att komplicera bilden vill jag dock avsluta 

med att säga att även om den här debatten pågått under ganska 

lång tid, från mitten av 1900-talet och framåt, så är det inte 

den enda debatt som pågått i den muslimska världen. Den muslimska 

världen är lika komplex som västerlandet. 

Mohammad Fazlhashemi 

11

Idag – framför allt från slutet av 1980-talet och fram till idag – 

pågår faktiskt en debatt där man tar avstånd från det occidentalistiska 

perspektivet. En rad muslimska tänkare tar avstånd från islamismen, 

dess dogmatism och extremism. De vill bygga broar 

mellan Västerlandets idétradition och islam. Det gäller framför 

allt områden som demokrati, mänskliga rättigheter och andra 

nationella värderingar som vuxit fram inom moderniteten. Den 

negativa bilden finns, och den används, men det finns också en 

alternativ bild. 

Ronny Ambjörnsson 

Ronny Ambjörnsson: Jag upplever att det är vissa händelser under 

senare år som har fått oss här i Västerlandet att sluta upp det vi 

kalla västerländska värden och värderingar. Jag tror att det började 

med fatwan, dödsdomen mot Salman Rushdie i slutet av 1980- 

talet. Sedan har det hänt en massa olika saker fram till reaktionerna 

på Muhammed-teckningarna. Det är nu vi sluter upp det vi 

uppfattar som vårt. 

Men vad är det för något, vad är det för värden man slår vakt 

om? Det första är, förstås, yttrandefriheten som en del av de 

mänskliga rättigheterna. Det andra är föreställningen att religion 

är en privatsak, en angelägenhet mellan mig själv och Gud. Det 

tredje är särskiljandet mellan det kyrkliga och det statliga. Det här 

är hörnstenar i en världsbild och det är också element i vad man 

skulle kunna kalla den västerländska självbilden, eller den västerländska 

identiteten. 

Denna identitet har ungefär tvåhundra år på nacken. Den växer 

fram långsamt på 1700-talet, under upplysningstiden, i medveten 

kontrast mot det som inte var västerlandet på den tiden, nämligen 

det muslimska Asien. Genom att samtidigt tala om Asien och 

om Västerlandet beskrev man två kulturer, två civilisationer som 

polariserade varandra. Det Västerlandet är, är inte det muslimska 

Asien och tvärtom. Väst skapar Öst samtidigt som det skapar sig 

självt. De här värdena existerade inte socialt till en början utan 

var bara ideal – krav som vissa människor i Västerlandet ställde, 

framför allt på statsmakten. 

Yttrandefriheten var ytterst begränsad på 1700-talet och långt 

fram på 1800-talet. Kravet på yttrandefrihet var något som riktades 

av maktlösa människor till makten och alltså inte som idag 

ett krav som ställs av makten på de maktlösa. Det hade alltid en 

riktning uppåt. 

Vad beträffar det andra – att religionen ska ses som en privatsak 

– så var det också ett krav som ställdes, eftersom det inte var så 

någonstans i Västeuropa på 1700-talet och inte heller på 1800- 

talet. Den svenska statskyrkan till exempel kontrollerade tänkandet 

in i minsta detalj genom sina husförhör. Efter hand under 

1800-talet växte det fram ett litet men ökande utrymme för privata 

tankar som förde med sig en uppfattning om religiositet som 

12

något som har med mitt tänkande att göra – att den handlade om 

trossatser och försanthållanden och inte som tidigare om liturgier 

och högmässa, det yttre livet. Det senare uppfattades mer och mer 

som en förlegad inställning men också som något som bättre passade 

ihop med en annan religion. Ett vanligt exempel var just 

islam. 

Det här får väldigt stora konsekvenser om man tittar på politiken 

idag. Jag hörde i lördags om en muslim från Egypten som hade 

övergått till kristendomen för att få uppehållstillstånd. Men han 

fick inte uppehållstillstånd utan skickades tillbaka till Egypten 

med tillsägelsen att religionen är en privatsak som han kan leva 

med privat utan att tala om för andra att han är kristen. 

Ett sådant förhållningssätt är naturligtvis omöjligt i Egypten. 

Den typen av kollision mellan olika uppfattningar – inte bara om 

vad religion är utan också om hur den upplevs – tror jag är väldigt 

vanligt. Föreställningen att religionen står för en privat inställning 

uppfattar vi som uttryck för modernitet. Där står den muslimska 

världen för det som är omodernt, men som man mycket väl känner 

igen därför att det tillhör det egna traditionella samhället, ett 

samhälle som man inte riktigt vill kännas vid. 

Det finns en föreställning i detta upplysningstänkande som vi 

särskilt värnar om idag. Det är att de värden vi talat om är universella. 

Västerlandet har tagit på sig ett slags mänsklighetens uppgift 

att genomdriva ett rättvist och ett gott samhälle över hela jorden. 

Pia Kjaersgaard säger i en intervju att det bara finns en civilisation. 

I den uppfattningen ligger att vissa länder är civiliserade, 

andra är mindre civiliserade men är på väg att bli civiliserade och 

några är helt ociviliserade. Men alla finns på samma väg – en väg 

som vi har ritat upp i Väst. 

”Väst skapar 

Öst samtidigt 

som det skapar 

sig självt” 


Arne Kallin: Tack för det. Då är ordet fritt för tankar, synpunkter, 

frågor och idéer. Vem får jag lämna ordet till först? 

Rawia Morra: Jag skulle vilja fråga Ronny. Jag tycker att det är fantastiskt 

hur man presenterar hur västvärlden ser på sig själv, hur 

man oerhört starkt står på barrikaderna och försvarar yttrandefriheten. 

Tänk dig att jag är en arabisk eller muslimsk människa och 

sitter framför tv:n och ser bilderna från Abu Ghraib-fängelset. 

Gapet blir så enormt att det blir oerhört svårt att från en arabisk 

eller muslimsk synvinkel uppfatta bilder på amerikanska soldater 

som tvingar irakiska kvinnor att ta av sig kläderna eller bilder av 

värnlösa hjälplösa människor som är torterade till döds som något 

annat än religiöst hat – rent och skärt religiöst hat! Samma sak kan 

implementeras på det villkorslösa stödet till staten Israels slaktande. 

Är det någon som vet att det var en massaker i Balata-lägret 

förra veckan? Ni har inte hört talas om det. Det är ointressant. 

Vad är det som är viktigt, vad är västerländskt, vad är försvaran- 

Rawia Morra 

13

”Jag är inte 

muslim och jag 

är inte kristen. 

Jag är inte arab 

och jag är inte 

europé. Jag 

är den nya 

modellen” 

Rawia Morra 

det av friheten och vad är det andra som man inte vill kännas vid 

från Västs sida? Det sätter oss i en fruktansvärt svår situation, och 

när jag säger oss menar jag människor som står mittemellan. Jag 

är inte muslim och jag är inte kristen. Jag är inte arab och jag är 

inte europé. Jag är den nya modellen som ni måste leva med. Jag 

är den nya blandningen och jag har fruktansvärt svårt att välja 

sida. Men jag kan inte ta er på allvar när ni står här och slåss för 

yttrandefriheten genom att rita nidbilder på en profet som en miljard 

människor håller för helig. Jag får inte ihop det helt enkelt. 

Hur kan västvärlden få ihop de här två bilderna av sig själv? Det 

skulle vara intressant att höra. 

Ove Bring: Jag tänkte säga något gentemot Pia Kjaersgaards uppfattning 

som vi fick den refererad här, att den västerländska kulturen 

anser sig vara den som har drivit fram temat om mänskliga 

rättigheter i civilisationens tjänst. Det visar sig om man tittar på 

det här lite noggrannare så är det inte enbart västerlandets tänkare 

som har lagt grunden till ett mänskligt rättighetstänkande, det 

finns exempel från den orientaliska världen också. Även om det är 

svårt att belägga detta genom forskning, så pågår det nu forskning 

som visar att man på olika håll i Österlandet lämnat sina bidrag. 

Vi hade en drottning Hatshepsut i det gamla faraoniska Egypten 

som bidrog till omsorgen om krigsfångar och den aktuella typen 

av Abu Ghraib-fängelser skulle möjligen inte ha kunnat förekomma 

i det gamla Egypten. Vi har en av perserkungarna, Cyrus II, 

som bidrog till tänkandet om mänskliga rättigheter. Vi har kung 

Akbar i Indien som utövade toleransens princip och som valde en 

religion som avvek från den som dominerade där. Innan de gamla 

grekerna kommer in i bilden så finns det alltså en hel del att 

plocka av bidrag från det österländska tänkandet. 

Ronny Ambjörnsson: Jag vet inte om jag fick fram det, men det 

som jag beskriver är bilden av det ideala Europa. Jag menar inte 

att det är verkligheten, som jag hoppas att ni förstår. Det har nyligen 

kommit ut en jättefin essäsamling av Amartya Sen, nobelpristagaren, 

som just handlar om Akbar och de resonemang om 

mänskliga rättigheter som fördes på 1500-talet i norra Indien. 

Som svar på din fråga (sid 13), Rawia, vill jag alltså betona att 

det här är en bild som vi målar upp. Men idealen finns där. 

Jag kan till och med tänka mig att vår dubbelmoral, vårt hyckleri 

har en progressiv funktion. Man kan säga så här – vi är hycklare, 

så här är det inte, utan realiteten är Abu Ghraib-fängelset. 

Men riktigt så enkelt tycker jag ändå inte att det är, därför att vi 

har ställt upp ett slags ideal som vi hela tiden kommer till korta 

inför. 

Jag kommer ihåg att jag såg alla intervjuer med svenska politiker 

inför valet 2002 där det visade sig att nästan alla var invan- 

14

drarfientliga och en del av dem – vissa moderater och vissa socialdemokrater 

– rasistiska. Man kan då säga att vi egentligen bara 

hycklar, att vi har en offentlig moral där vi inte tillåter oss att 

offentligt säga saker som vi kanske till äventyrs tycker privat. 

Men är det inte bra att vi håller på det? Vi kan ju se hur det blir 

om vi inte håller på detta, till exempel i Danmark, där man tydligen 

inte gör det. Och de uppfattar ju oss som hycklare. De tycker 

att vi bara låtsas en sak men egentligen tänker som de. Men detta 

är poängen – vi visar inte upp det. Och jag tror att de här idealen 

på sikt möjligen kan komma att förverkligas, om vi väntar hundra 

eller tvåhundra år, i kraft av att de en gång är uppställda och definierade. 

Arne Ruth: Jag tror att det Ronny tar upp (sid 12), nämligen det 

västerländska anspråket på att vara uppfinnare av mänskliga rättigheter 

är en myt som måste brytas. Amartya Sen är en av dem 

som har visat att det inte förhåller sig på det sättet. Myten bottnar 

också i bristande historisk kunskap när det gäller islam därför att 

för dem som kan idéhistoria är det ett känt faktum att hela den 

europeiska ingången i den grekiska kulturen i själva verket kom 

via muslimska tänkare på 1000-, 1100- och 1200-talen, i hög grad 

sådana som bodde i Spanien och som sedan kastades ut av spanjorerna 

tillsammans med judarna. 

Det samspel som fanns mellan muslimsk, judisk och kristen kultur 

i Spanien innan den här katastrofen inträffade är en av ingångsportarna 

i moderniteten för Europa. Där fanns också i hög grad 

demokratiska ideal med. Det fanns en mycket hög grad av vetenskaplig 

sofistikation hos de muslimska forskarna vid den här tiden 

och det fanns inte alls en enhetlig syn på religion utan även de frågorna 

kunde diskuteras. 

Möjligen kan man säga att det som stört bilden och som också 

är en psykologisk anledning till den här pretentionen som 

Västerlandet har på monopol, är att upplysningstiden också kombinerades 

med kolonialism. Napoleons invasion av Egypten i början 

av 1800-talet är en sådan oerhört stark symbolfaktor i den 

muslimska bilden av Västerlandet. Det var startpunkten för att 

Västerlandet lade under sig stora delar av arabvärlden. 

Problemet är bara att vi i vår skolundervisning inte får lära oss 

den djupare innebörden av detta. Därför är det självklart att när 

Abu Ghraib-händelserna inträffar så kopplas de för en arab till 

denna förhistoria – till hur västerlandet har betett sig tidigare. 

Arrogansen i att man gör sådana saker utan att ha klarhet i den 

här historiebilden är en del i det som skapar motsättningar. 

Ingmar Karlsson: Arne Ruth sa exakt det jag hade tänkt säga, men 

jag kan göra ett litet tillägg. Silvio Berlusconi talade också om 

Västerlandets inneboende överlägsenhet gentemot islam, tydligen 

15

utan att själv veta att många av impulserna till renässansen kom 

från det muslimska Sicilien. Annars hade jag tänkt säga det som 

Arne sa. 

”Kulturerna 

även i detta fall 

kan sägas polarisera 

varandra 

– Väst är sekulariserat 

och så 

blir Öst motsatsen 

till det” 


Mohammad Fazlhashemi: Det här med Västerlandets janusansikte 

och dess hycklande är faktiskt som man från ett islamistiskt 

perspektiv gått in för att försöka lyfta fram. Man har försökt visa 

att dessa två saker – att bedriva kolonialism och att idag, utifrån 

ett neokonservativt perspektiv, försöka sprida demokrati men å 

andra sidan understödja diktaturer i muslimska länder – inte går 

ihop. Därför har man också försökt visa att allt som Västerlandet 

har att komma med bara är hycklande och lögn. 

Men jag tror att man gör hela den här debatten en otjänst om 

man fastnar där. Många av dessa muslimska nytänkare, de som jag 

gärna beskriver som postislamister, säger att de känner till detta, 

det har existerat. Vi vet att Frankrike har en miljon algeriers liv 

på sitt samvete trots att Frankrike är upplysningens högsäte. 

Men vi får inte fastna där utan måste kunna gå vidare. Vi måste 

också kunna ta till oss det som är bra – demokrati och respekten 

för mänskliga rättigheter – oavsett var de har utvecklats och oavsett 

om de har västerländskt eller orientaliskt ursprung. Till exempel 

det faktum att mänskliga rättigheter är något som gäller alla 

människor, oavsett vilken världsdel de kommer ifrån. Det tror jag 

vi vinner mycket på istället för att fastna i detta ställningskrig där 

vi är bättre och ni är sämre eller tvärtom. 

Ronny Ambjörnsson: Jag skulle vilja fråga Mohammad om man 

kan se även den starka religiositet som vi har upplevt i den muslimska 

världen under de sista tio åren som en produkt av den västerländska 

sekulariseringen, så att kulturerna även i detta fall kan 

sägas polarisera varandra – Väst är sekulariserat och så blir Öst 

motsatsen till det. Det var det ena. 

Det andra är att islamismen ju också lite grann är en produkt 

av att världen har politiserats på ett mycket mer ingripande sätt 

än tidigare. Jag tycker till och med att terroristattentaten i Irak 

och Palestina pekar på en uppfattning om religion som passar 

bättre till en individualistisk kristen än till en muslimsk uppfattning. 

Terrorhandlingen som sådan är ju från början en västerländsk 

uppfinning. Det fanns nihilister i Ryssland som ägnade sig 

åt terrorhandlingar i slutet av 1800-talet, det har funnits terrorister 

i Italien och i samband med statens Israels grundande. 

Jag skulle misstänka att världen är så hopkopplad att det som 

händer i den muslimska världen inte är en återgång till gamla värden 

utan en ny form av religiositet och jag vill fråga dig, 

Mohammad, om det möjligen kan vara så. 

Rawia Morra: Långt ifrån alla har fastnat. Jag talade om medel- 

16

människan i arabvärlden, ungdomar som mest tittar på TV, moskébesökare. 

Men man har verkligen inte fastnat. Senast för två 

veckor sedan såg jag ett bokprogram, en jättebra debatt i Al- 

Jazeera, där man utlyste en arabisk upplysningsstrid som vi faktiskt 

har gått miste om på grund av utvecklingen av historien. Den 

arabiska upplysningstiden har hela tiden kommit av sig därför att 

det har hänt någonting, antingen Napoleon eller Palestinafrågan 

eller något annat. Det är väldigt många som säger att vi kan tycka 

vad vi vill om västvärlden, men vi ska ju lära känna dem, vi ska ju 

lära oss det som är bra hos dem på samma sätt som de, när de inte 

tyckte om oss, studerade och lärde känna oss. 

På den intellektuella nivån i arabvärlden pågår den här debatten 

och jag tror själv att det inte bara är muslimerna i 

Mellanöstern som inte haft någon upplysningstid utan även kristna 

och judar. Tittar man på hur de kristna tänker i Mellanöstern 

och hur judar och muslimer tänker så tänker de likadant eftersom 

de aldrig har upplevt att religionen sätts under lupp och aldrig har 

frågat sig: vad tycker jag och vad tycker förnuftet och vad tycker 

logiken? Man måste arbeta för att putta regionen framåt och hjälpa 

dem som jobbar för en upplysningstid. 

Bi Puranen, Mohammad 

Fazlhashemi, Jan Henningsson 

och Barlin Nuur 

Bi Puranen: För att förstå världsbilderna måste vi inkludera ett 

rationellt synsätt. Vi måste tänka in teknikutvecklingen som driver 

väldigt mycket av övrig utveckling. Om man funderar på världsbilder 

i termer av att det finns en mer rationell sida kan man ta 

BNP-utvecklingen som ett belysande exempel. 

Hur påverkar exempelvis ekonomisk utveckling i olika delar av 

världen människors sätt att se och tänka? Det står klart att det är 

en viktig drivkraft om vi tittar på industrialiseringen. Industrialiseringens 

kärna var rationaliteten och det rationella tänkandet, 

som i sin tur var en viktig drivkraft när vi går från det du talade 

om, Ronny (sid 12) , med husförhören och kontrollen av människors 

tankevärldar så att man kunde slå sig fri. Urbaniseringen var 

en väldigt viktig del av detta. Och denna process pågår idag i stora 

delar av världen. 

Men det är samtidigt farligt att överbetona den rationella sidan 

av världsbilder eftersom den emotionella sidan är minst lika viktig 

som den rationella. Rationellt är att betrakta även känslor som 

fakta. Om man låter ett sådant påstående sjunka in och funderar 

på vad det betyder så får man en annan förklaringsbild. Man måste 

ha med båda delarna. 

Det är därför det rent vetenskapligt är så värdefullt att arbeta 

både med statistik och med djupintervjuer, alltså att kunna förstå 

den emotionella sidan men också kunna belägga den mer rationella 

sidan. Båda har betydelse. 

Tar vi Mellanöstern som exempel kan vi se fundamentala skillnader 

mellan de länder som har olja, där man har en kraftfull eko- 

17

nomisk utveckling, och de länder som inte har olja. Det betyder 

oerhört mycket för vad som händer i samhällena, till exempel i 

Saudiarabien jämfört med grannländerna, vars befolkningar kommer 

in och arbetar i Saudiarabien. Just blandningen mellan den 

ekonomiska utvecklingen och den ideologiska, emotionella 

utvecklingen driver historien i en bestämd riktning. 

Vi måste också, som jag sa tidigare, tänka i generationer, därför 

att vi tar del av utvecklingen på så kolossalt olika sätt beroende 

på vilket ålderssegment vi tillhör. Talar vi om oss som är över femtio 

eller dem som är under sexton? Det handlar om totalt olika 

världsbilder, både i Väst och i alla andra regioner i världen. 

Trots olikheter i ekonomiska villkor delar unga runt omkring i 

världen många erfarenheter. Vi har religion och historia som skiljer 

oss åt, men realiteten idag är att unga hos oss har precis samma 

problem som man har i de delar av världen vi talar om, nämligen 

att man inte kommer in på arbetsmarknaden, att man inte får ett 

utrymme och att det inte finns skolsystem som gör att man kan 

få en önskad intellektuell utveckling. Vad betydde inte 1842 och 

folkskolereformen? I många delar av världen får unga inte den 

chansen, mer än möjligen i ideologiska skolor. Jag tror att när vi 

ska titta på världsbilder för framtiden, så är detta avgörande. 

Dessutom måste jag lägga till ytterligare en dimension. Det är, 

återigen, teknikutvecklingen. Diskussionen om yttrandefrihet gäller 

inte den yttrandefrihet Voltaire avsåg, utan snarare hur tekniken 

driver fram olika möjligheter, där Internet medför att det blir 

ett slag i luften att tala om att förbjuda ett visst innehåll i tryckta 

tidningar när det samtidigt finns hur mycket som helst på nätet. 

Och Internet kommer man inte åt därför att det inte är fysiskt på 

samma sätt som en tryckpress är. Eller unga människor som 

använder musik – musik kan vara mycket mer provocerande än 

en bild. Musik kan skildra dessa frågor otroligt starkt. 

Arne Kallin: Muhammad, vill du komma in och svara på den fråga 

du fick från Ronny? 

Mohammad Fazlhashemi: Jag ska försöka fatta mig kort. Jag tror 

att, för att svara på din fråga, Ronny, om hur den här nya religiositeten 

vuxit fram och hur den tagit sig uttryck i den här politiska 

retoriken, så måste vi gå tillbaka till hur moderniteten har introducerats 

i den muslimska världen. Om vi bara går tillbaka till 

mellankrigstiden och perioden därefter, så kom introduktionen av 

moderniteten som ett tvång från statens sida. Där finns exemplet 

Iran, exemplet Turkiet och andra exempel, men jag tar just dessa 

två därför att jag skulle vilja påstå att det var där man gick längst. 

I Iran förbjöds kvinnor att bära sina traditionella kläder, konstaplar 

hade rätt att beslagta dem. Där gällde att religion inte går 

ihop med modernitet. Dessa två ”M” sågs som uteslutande varan- 

18

dra – man måste välja antingen Mecka eller Modernitet. Detta var 

själva huvudbudskapet både i Iran och i Turkiet. 

Moderniseringen saknade dessutom en väldigt vital del av 

moderniteten, nämligen en demokratisering. Den hade exkluderats. 

Modernisering reducerades till modern infrastruktur, västernisering 

och införande av modern teknologi. Det var det som gjorde 

att det kom ett väldigt starkt bakslag mot hela moderniseringsprojektet, 

det faktum att projektet uteslöt religion, inte bara ville 

förvandla den till något privat utan ville att den skulle utplånas. 

Det pågick någon form av avislamiseringsprojekt i flera muslimska 

länder, och det är där vi ska söka svaret på den reaktion som 

nu kommer från muslimskt håll. Det är också det som bäddar för 

islamistiska rörelsers möjlighet att växa fram i Egypten, Iran, 

Turkiet och så vidare. Att de utvecklas olika har ett samband med 

att de finns i olika samhällen. Men det är först när försöken att 

demokratisera och genomdriva konstitutionella reformer misslyckas 

och man påtvingar moderniteten på detta sätt som reaktionerna 

kommer. 

Arne Ruth: Jag skulle vilja fråga dig, Rawia: vad innebär det, om 

man nu tänker sig att vi har en period av stark utveckling i bägge 

religionerna så att de båda håller på att moderniseras? Frågan är 

om det går att jämföra religionens ställning i en muslimsk omgivning 

med den i en kristen omgivning. Jag återvänder till det vi 

talade om alldeles i början av diskussionen. 

Anledningen att jag ställer frågan om denna olikhet är att jag 

var ordförande i Rushdie-sällskapet när konflikten om fatwan 

pågick. Folk är inte på det klara med att vi vann fajten mot Iran i 

Rushdie-fallet. Sedan dess har Rushdie inte varit utsatt för de stora 

hot som han var innan, utan Iran har faktiskt hållit det löfte man 

gav om att inte fortsätta förföljelsen. De som hjälpte oss att vinna 

var i hög grad personer med så kallad muslimsk bakgrund. Den 

främsta var en professor i filosofi vid universitetet i Damaskus, 

Sadek al-Azm, som gav oss råd om den taktik som så småningom 

ledde till att vi vann konflikten. 

Men vad sa Sadek al-Azm som skrev en 60-sidig essä om 

Rushdie-fallet? Han sa att detta fall måste stödjas av dem som vill 

ha full frihet i den muslimska världen, som vill kunna skriva om 

religionen utan att det finns färdiggjorda bestämmelser om vad 

man får lov att skriva, att man alltså ska kunna behandla även 

Koranen som om den inte bara vore ett gudomligt budskap utan 

också ett fritt budskap som du kan behandla på samma sätt som 

kristna författare eller personer i den kristna världen har kunnat 

behandla Bibeln. 

Jag skulle vilja säga att det finns muslimer, eller personer ur den 

muslimska världen, som har denna uppfattning men det är inte 

detsamma som att möjligheten att göra det står öppen. Vi känner 

Arne Ruth 

19

”Vi ska kunna 

diskutera islam, 

vi ska kunna 

diskutera 

Koranen, vi ska 

kunna skoja, vi 

ska kunna 

behandla den 

som en urkund 

som tillhör hela 

mänskligheten” 

Rawia Morra 

KG Hammar 

väl till att det för närvarande bor en person i Holland som var 

tvungen att fly från Egypten därför att han ville utsätta aspekter 

av den muslimska tron för normal vetenskaplig forskning och det 

visade sig mycket svårt att göra. 

Som jag uppfattar det så är det fortfarande ett gigantiskt avstånd 

mellan den allmänna fria och i Västerlandet i huvudsak tillämpade 

föreställningen om hur man kan behandla religiösa företeelser 

och föreställningar och det som är den dominerande uppfattningen 

i den muslimska världen. Min fråga är om du menar att 

det ändå handlar om upplysning på båda ställena. 

Rawia Morra: Det som jag verkligen vill betona är att varenda en 

som jag känner tycker som du sa: vi ska kunna diskutera islam, vi 

ska kunna diskutera Koranen, vi ska kunna skoja, vi ska kunna 

behandla den som en urkund som tillhör hela mänskligheten. Vi 

skojar väldigt mycket. Det finns många som är jättetrötta på förbuden, 

både i Sverige och utomlands. De är minst lika förhatliga 

för oss som de är för er. 

Vi ska inte glömma att vi har en författare som bor i Sverige nu 

som har suttit i fängelse fjorton år för en broschyr som han har 

skrivit. Det finns folk som dör för detta. Det gör mig så ledsen att 

vi glömmer dem när vi sitter här och slår oss för bröstet. Vi glömmer 

att det finns folk som arbetat hela sitt liv för yttrandefrihet 

och som tar den på blodigt allvar och är jätterädda. Och så kommer 

vi här och framstår som om vi är de enda som slåss för yttrandefriheten. 

Ingen av oss har fått sitta fjorton eller tjugo år i ett syriskt fängelse 

eller någon annanstans, ingen av oss har förlorat sina tånaglar 

för den. Det finns ingen av oss som har förlorat smakkänseln för 

att man har fått så mycket stryk på huvudet. Sådana människor 

bor i Sverige. Det finns människor som har blivit av med tånaglarna 

och smakkänseln som är författare, men vi är inte intresserade 

av dem när vi bara slår oss för bröstet och insisterar på att vi 

visst ska publicera dessa nidbilder av profeten därför att vi tror att 

vi gör yttrandefriheten en tjänst. Så är inte fallet. Vi skjutsar dessa 

människor tillbaka bortom medeltiden. 

KG Hammar: Jag vill bara lägga till det här med maktperspektivet 

som går på tvärs med alla våra världsbilder. Vilken världsbild vi än 

har så kan den manipuleras därför att man har behov av att använda 

den. När jag möter företrädare för andra religioner och vi diskuterar 

religioners samverkan är vi överens om att i botten på all 

religion, åtminstone de stora världsreligionerna, finns fred och försoning 

och människans värde. Ändå vet vi att religion är inblandad 

i väldigt många konflikter och djävulskap. Då är det lätt att se, när 

man själv är religiös, att det är en maktanvändning av religionen. 

Arne, du nämnde Andalusien och den situationen (sid 15). När 

20

den sedan avlöstes av den katolska diktaturen så är det nog historiskt 

korrekt att säga att det var en maktanvändning av en av religionerna 

för att kontrollera resten och sedan så småningom genom 

kolonialismen resten av världen. Och det ser vi mycket av idag. 

När jag sedan som västerländsk demokratianhängare samtalar 

om vår demokrati med andra som kan ifrågasätta det vi tycker är 

otroligt värdefullt, då använder ni ord som hyckleri om det som 

vi tycker är den historiska utvecklingens juvel – att komma fram 

till människans frioch rättigheter. Men det går tydligen också att 

använda i maktens tjänst på något sätt. Man blundar så att man 

tror att man kan göra nästan vad som helst så som du, Rawia, har 

berättat det, för att uppnå något som är bra för folk. 

Då tror jag det är viktigt, det någon sa här (sid 11) : att komma 

ihåg att de mänskliga frioch rättigheterna kom ur ett underifrånperspektiv 

från början. Om vi förlorar förmågan att identifiera oss 

med dem som fortsatt har ett underifrånperspektiv när vi själva 

sitter ovanför förlorar vi det demokratiska perspektivet som handlar 

om att återerövra människorätten. Den är inte en gång för alla 

given åt oss i Västerlandet utan måste ständigt återerövras. Det 

sker genom identifikation med den som har ett mer påtagligt 

underifrånperspektiv än vad jag själv har. Det kan ske maktmanipulation 

av vad vi än kallar våra olika världsbilder, vare sig de är 

religiösa eller inte. Även det sekulära samhället med alla våra 

demokratiska frioch rättigheter, kan tydligen manipuleras av den 

mäktigaste av alla. 

”Vilken världsbild 

vi än har 

så kan den 

manipuleras 

därför att man 

har behov av 

att använda 

den” 

KG Hammar 

Bitte Hammargren: Jag tänkte återknyta till det Bi talade om (sid 

10), nämligen trender emellan olika generationer. Det som är slående 

i arabvärlden – i Jordanien, i Egypten, i Palestina – är att islamismen 

är starkast i den unga generationen. Bland de äldre finns 

fler sekularister. Och varför är det så? Det beror på arabnationalisternas 

misslyckande. De har inte kunnat leverera det folk 

önskade sig. De sätter kritikerna i fängelse, ofta under förhållanden 

som är lika motbjudande som i Abu Ghraib, eller värre, som folk 

säger. De har inte svarat mot människors sociala behov. De har 

heller inte kunnat ge palestinierna ett eget land. Därmed är inte 

bara Västerlandets arrogans utan även de egna regimernas misslyckande 

en förklaring. 

Vad är politik, vad är religion? 

Arne Kallin: Nästa ämne i vårt samtal har fått rubriken Vad är 

politik, vad är religion? Politik och religion har blandats samman i 

förklaringarna till de våldsamma reaktionerna på Muhammedteckningarna 

i den muslimska världen. Vi har bett Bitte 

Hammargren, utrikesreporter på Svenska Dagbladet, Ingmar 

21

Karlsson, generalkonsul i Istanbul och Jan Henningsson, chef för 

Svenska Institutet i Alexandria, att inleda. Jag tänkte be Bitte som 

rapporterar från Mellanöstern att börja. Vilka är dina bilder från 

regionen? 

Bitte Hammargren 

Bitte Hammargren: Eftersom jag jobbar som journalist tänkte jag 

börja med att prata om nyhetsbilderna från Mellanöstern, vad det 

är vi får se. Det är ofta väldigt selektiva utsnitt av regionen. Jag 

som bor i Stockholm men ofta är på resa i Mellanöstern känner 

ofta inte igen mig där, när jag tänker på de nyhetsbilder jag ser 

hemma. Tv-bilderna är fulla av unga arga män. De bränner ambassader, 

de bränner flaggor, de viftar med k-pistar. Och dessa personer 

finns. Ofta finns det också en politisk regi bakom dem, som 

när man släppte fram dem som brände danska ambassaden på en 

väldigt liten gata i Damaskus. 

Men mordbrännarna och flaggbrännarna är ändå bara en liten, 

extrem klick. De representerar inte den lugna majoritetens muslimer. 

Dem ser vi sällan på nyhetsbilderna. 

Det gäller för övrigt inte bara tevebilder. Jag är själv skrivande 

journalist och jobbar på Svenska Dagbladet. Jag satt i Kairo för 

någon vecka sen och skrev en rapport hem om hur arabvärldens 

största tidning Al-Ahram skulle göra en stor satsning för att lugna 

stämningarna. Man ville bjuda in sansade röster i debatten om 

karikatyrteckningarna, man ville bjuda in europeiska och arabiska 

opinionsbildare för att låta de återhållsamma krafterna ta tillbaka 

initiativet, som man sa. 

Jag skrev rapporten hem och ringde och sa att jag gärna ville ha 

en bild som speglar dessa stämningar, gärna en bild av folk som 

sitter på caféer och läser tidningen, för det speglar verkligen läget 

som det är. Folk är väldigt upprörda över Muhammed-teckningarna, 

de är upprörda över att Profeten har dragits i smutsen, som 

de uppfattar det. Men det är samtidigt väldigt lugnt – en västerlänning 

eller en europé är väldigt trygg i Kairo. 

Mina kollegor på redaktionen försökte naturligtvis hitta en passande 

bild men de lyckades inte. De letade bland Reuters nyhetsbilder. 

Det var fullt av bilder på arga unga män i hela regionen 

men bilderna på de vanliga Kairoborna som sitter på caféer fanns 

inte i Reuters nyhetsservice. Det säger en del om vilka schablonbilder 

vi får oss till livs från Mellanöstern. 

Publiceringen av karikatyrerna ägde rum i Danmark och det var 

framför allt europeiska muslimer som hade anledning att känna 

sig kränkta. I Europa finns det cirka femton miljoner muslimer 

men ingen dansk ambassad har bränts ner i Europa och inga har 

dödats i karikatyrprotester här, och det är goda nyheter. 

En muslimsk europeisk tänkare som Tariq Ramadan har kritiserat 

de danska muslimer som bidrog till att frågan internationaliserades, 

de som tog teckningarna utomlands. Tariq Ramadan är 

22

också emot en ny internationell lagstiftning på området. Han säger 

att muslimer vill ha respekt men inte censur, och respekt kan inte 

lagstiftas fram. Detta säger han i kontrast till de krafter som kräver 

nya internationella lagar som straffbelägger publiceringen. 

Men nu är det inte bara danska muslimska organisationer som 

har gjort att frågan blivit internationaliserad. Den danske statsministerns 

”nej” till att ta emot elva muslimska ambassadörer tidigt i 

höstas gjorde det möjligt för många politiska krafter att dra i trådarna 

i Mellanöstern och föra upp frågan till ett högre politiskt 

plan. Där finns den nu. Nu arbetar islamiska konferensorganisationen 

med 57 medlemsländer för att få till stånd en internationell 

lag som ska förbjuda kränkningar av religiösa symboler oavsett 

religion. Där försöker man också få med sig kristna organisationer, 

och, förutsätter jag, även judiska. 

En av de första att dra i de politiska trådarna var Egyptens utrikesminister 

Ahmed Aboul Gheit. Han hade både inrikespolitiska 

och utrikespolitiska skäl till detta, säger mina källor i Kairo. 

Inrikespolitiskt ville han visa egyptierna att hans eget regeringsparti 

NDP är minst lika goda försvarare av muslimska värden som 

utmanarna i Muslimska Brödraskapet. Utrikespolitiskt ville han 

kontra pressen från EU som förhandlar med Egypten just nu om 

ett utvidgat partnerskap. EU ställer politiska krav på reformer i 

Egypten, något den egyptiska regeringen ogärna vill gå med på. 

Alltså kunde Abu Gheit bidra till att rikta strålkastarna mot ett 

litet land i EU och visa hur den europeiska demokratin och yttrandefriheten 

gav utrymme för islamofobi och främlingsfientlighet. 

Och en sådan yttrandefrihet och en sådan demokrati vill 

egyptierna inte ha. 

För att förstå reaktionerna i Mellanöstern måste vi också inse 

det som Bi talade om, nämligen att människors identitet är så 

intimt förknippad med den religiösa identiteten (sid 7). Det handlar 

inte bara om tro utan om kultur och självbilder. På den punkten 

har vi i det sekulariserade Skandinavien och människor i det 

gudfruktiga Mellanöstern ofta väldigt svårt för att förstå varandra. 

Inte heller vanliga arabiska vänstermänniskor eller sekulariserade 

muslimer förstår hur vi i Europa kan skratta åt en film som 

Monty Python-gängets Life of Brian, som skojar med Jesus. Jag 

tycker för övrigt själv att det är en väldigt rolig film. När tidningar 

i Europa vanhelgar Profeten är det den lugna majoritetens muslimer 

som blir kränkta, inte bara de arga unga männen på nyhetsbilderna. 

Därmed blir religion lätt politik i Mellanöstern, och det 

är lätt att göra politik av religion. 

Ingmar Karlsson: Jag kom upp från Istanbul igår och har gått i 

bokaffärer i Stockholm. Där ser man Huntingtons bok Clash of 

Civilizations i nyutgåvor på svenska i stora boktravar. Hans teorier 

blev debattledande när han publicerade sina artiklar för 14–15 år 

”Men civilisationer 

för inte krig, 

utan det är stater 

som för krig 

och stater ingriper 

bara till 

sina så kallade 

civilisationers 

stöd när det ligger 

i deras eget 

intresse” 

Ingmar Karlsson 


23

”Amerikanerna 

kommer från 

Mars och vi 

fega européer 

kommer från 

Venus” 


sedan, med tesen att vi nu efter kommunismens fall står inför ett 

krig mellan civilisationer. 

Huntington kan väl i förstone tyckas ha fått rätt nu när man ser 

debatten, men jag tror att dessa teser är lika orimliga och lika 

dåligt underbyggda nu som då. Jag kan inte gå in i detalj på hans 

olika konstiga definitioner av vad en civilisation är och inte är. 

Men civilisationer för inte krig, utan det är stater som för krig och 

stater ingriper bara till sina så kallade civilisationers stöd när det 

ligger i deras eget intresse. 

Om man tittar på de krig som har utspelats i Europa och i världen 

överhuvudtaget under 1900-talet och också under detta 

sekel, så har det inte varit något krig mellan civilisationer. Alla 

stora krig har utkämpats inom de så kallade civilisationerna. 

Det värsta och mest blodiga av alla var kanske det mellan Irak 

och Iran där Saddam Hussein var en av västvärldens allierade, vilket 

är lätt att glömma bort. Han slogs för vår sak mot den farliga 

fundamentalismen. En av de sista politiker som besökte Saddam 

Hussein, skakade hand med honom och satt och talade med 

honom var Donald Rumsfeld, 1985–86. Rumsfeld var då direktör 

för ett farmaceutiskt bolag som tillverkade komponenter som 

kunde användas till det mesta. 

När det gäller Afghanistan och talibanerna så var bin Ladin 

mycket en västvärldens skapelse. Så länge han slogs mot ryssarna 

och Sovjetunionen tillhörde han det västliga lägret och var en god 

man. Man kan gå igenom nästan alla krig och se hur det här fungerar. 

Kriget i Jugoslavien var inte ett krig mellan tre religioner 

utan snarare ett krig mellan ateistiska katoliker, ateistiska ortodoxa 

och ateistiska muslimer, anstiftat av före detta kommunistpampar 

som med religionen som medel ville behålla makten. 

Går man tillbaka till Mellanösternkonflikten och Israel- 

Palestinafrågan så fanns det från början inte alls någon religiös 

komponent i den. Pinsker och Herzl ville inte återknyta till det 

Heliga Landet. De ville bara ha ett eget land – Kenya, Madagaskar, 

Argentina. Det var det som var huvudsaken. Det är först efter 

1967-års krig och ockupationspolitiken som frågan har fått en religiös 

komponent som har blivit så hopplös som den är. 

Om man tittar på världskartan så finns det en clash of civilizations, 

men inte mellan civilisationer utan snarare inom dem – 

mellan personer som har ett upplyst, sekulärt och modernt tänkande 

och dem som är bokstavstrogna, inskränkta oh allmänt 

fanatiserade. En amerikansk neokonservativ som Robert Kagan 

talar om ett civilisationernas krig inom västvärlden, där amerikanerna 

kommer från Mars och vi fega européer kommer från 

Venus. Det är där själva konflikten finns. 

Själv har jag bott mycket i den muslimska världen och jag delar 

Bittes syn (sid 22). Vi får nästan varje dag samtal från journalister 

som hoppas att svenska generalkonsulatet i Istanbul ska stormas 

24

av vildsinta muslimer. I denna trettonmiljonersstad var det femtio 

personer som gick till det danska konsulatet och protesterade. 

Även sekulära turkar protesterar mot Danmark och de gör det 

ungefär på samma sätt som svenska intellektuella gjorde mot de 

franska kärnvapensprängningarna. På samma sätt som de inte 

köpte fransk ost så köper sekulära turkar nu inte dansk ost. 

Vi inser inte hur sekulariserade stora delar av dessa samhällen 

är. Personligen har jag mycket mera gemensamt med en sekulär 

iranier eller en sekulär syrier, som jag känner många av, än jag har 

med Ulf Ekman eller en amerikan från bibelbältet. Vi lever i deras 

civilisation. Det ska vi ha klart för oss. 

Det finns dock en aspekt av detta som kan skapa risk för ett civilisationernas 

krig med det som nu har hänt och det som man på 

sina håll medvetet försöker framprovocera i karikatyrkrisen. Vi 

riskerar att få ett ständigt pågående inbördes civilisationernas krig 

i ghettoiserade förorter. I en kombination av ghettoisering av den 

muslimska befollkningen och växande fördomar kan vi få ett ständigt 

pyrande civilisationskrig, det som vi har sett exempel på i 

Frankrike. 

Orsakerna är sociala och inte religiösa men de kan utnyttjas för 

religiösa syften. Om det finns en fara för ett civilisationernas krig 

så ligger det snarare i en sådan utveckling. Vi kommer inte att få 

se några muslimska arméer marschera upp och belägra Wien en 

gång till, som vissa kristdemokratiska politiker i Europa tycks föreställa 

sig. 

Eftersom jag bor i Turkiet tror jag att en viktig aspekt av frågan 

om vår samlevnad inte minst när det gäller frågan om ghettoisering 

eller euroislam är hur EU nu hanterar Turkiets medlemskapsansökan. 

Om man säger nej till detta sekulära land av några diffusa kulturella 

och religiösa orsaker ger man också budskapet till alla de 

miljoner muslimer som finns i EU – det finns ju fler muslimer här 

än skandinaviska protestanter – att det spelar ingen roll hur ni 

anstränger er och vad ni gör, ni kommer ändå alltid att vara andra 

klassens medborgare. Därför är frågan om hur Turkiet hanteras för 

mig något av en europeisk ödesfråga. 

Jan Henningsson: Det finns ett berömt uttryck i Koranen som skulle 

kunna översättas till ”Låt oss komma överens – kom till ett 

gemensamt ord”. Man kan också figurativt säga att det är en uppmaning 

att hitta ett gemensamt språk för dialog. Vår erfarenhet på 

Svenska Institutet i Alexandria, där européer möter araber, men där 

i ökad utsträckning också araber möter araber från olika bakgrunder 

och med olika erfarenheter, är just att religion och politik handlar 

väldigt mycket om olika diskurser. Det är olika sätt att beskriva och 

diskutera verkligheten, det är olika referensramar och olika sätt att 

formulera sina drömmar och visioner om ett bättre samhälle. 

”Kriget i 

Jugoslavien var 

inte ett krig 

mellan tre religioner 

utan snarare 

ett krig 

mellan ateistiska 

katoliker, 

ateistiska ortodoxa 

och ateistiska 

muslimer, 

anstiftat av före 

detta kommunistpampar 

som 

med religionen 

som medel ville 

behålla makten” 



och Jan Henningsson 

25

Jan Henningsson 

Det är klart att man omedelbart kan se problematiken. 

Människor lär inte byta religion lika lättvindigt och lika ofta som 

man byter politiska partisympatier. Om man använder dessa diskurser 

för att kategorisera varandra hamnar man omedelbart i ett 

problem. Men det är så, i Egypten i varje fall, att det är den religiösa 

diskursen som dominerar. Det politiska språket kan man inte 

lära sig hemma i familjen, det måste man lära sig i det offentliga 

rummet. Det kräver till exempel läskunnighet och i Egypten där 

jag bor nu är läskunnigheten strax över 50 %, men bland flickor 

på landsbygden är den under 20 %. 

Det här betyder att det är en stor del av befolkningen som inte 

kan ta del av den terminologi och de tankar som det sekulära språket 

kräver. Religionens språk däremot är något man får med sig 

med modersmjölken och genom ständig socialisering med olika 

riter, bönetimmar och så vidare. 

När jag jämför Egypten idag med det Egypten jag levde i i mitten 

på 1970-talet, så tycker jag att man kan tala om en konfessionalisering 

av det offentliga rummet. Det är ganska stor skillnad 

idag att gå på gatorna i Alexandria eller Kairo. Man hör alltid 

böneutropen, inte bara lite svagt från minareterna, utan i ganska 

starka högtalare. Antalet kvartersmoskéer har ökat dramatiskt. Det 

finns på fredagarna egentligen ingen möjlighet att inte lyssna till 

fredagspredikan. Vi hör den i vårt kök och går vi ut från köket så 

hör vi en annan predikant efter 500 meter ungefär. Det är alltså 

väldigt svårt att förhålla sig neutral och den som försöker hävda 

en icke religiös identitet har klara problem. 

Det här är en utveckling som man kanske tydligast kan se efter 

Khomeinys revolution i Iran 1979, men det är klart att den har rötter 

mycket längre tillbaka och den har efterföljts av många andra 

faktorer. Bland dem finns det som Bitte var inne på (sid 23), nämligen 

de sekulära ideologiernas svek eller misslyckande och den 

unga generationens sökande efter djupare rötter för sin identitet. 

Jag har hos mig tio egyptiska lokalanställda muslimer på 

Svenska Institutet. Där finns tre medelålders kvinnor som än så 

länge inte bär schalett. De berättar då och då för mig hur de 

utkämpar våldsamma gräl i hemmet med sina tonårsdöttrar som 

absolut vill att mamma ska ta på sig denna schal och därmed solidarisera 

sig med det som har blivit en markering av stolthet och 

identitet. 

Det kan vara en ganska utbredd uppfattning att religiösa traditioner, 

i det här fallet islamismen eller islamiska politiska idéer, 

skulle vara på kollisionskurs med demokratiska strävande. Men jag 

tror att den senaste tidens händelser har påmint oss om att det 

egentligen är tvärtom. Muslimska brödraskapet i Egypten drömmer 

om att få visa sin verkliga plats i den egyptiska befolkningens 

hjärtan genom att få gå till val under samma – relativt rättvisa – 

förhållanden som Hamas fick göra i Palestina. 

26

Det är just i dessa religiösa grupper som jag tror att den starkaste 

drivkraften för fria val och för flerpartisystem finns. 

Sekularismens förespråkare har just nu inte några stora åhörarskaror. 

Även bland palestinier, libaneser och irakier som har så mycket 

högre läskunnighet än egyptierna tror jag inte att det är de sekulära 

programmen som vinner folks sympatier idag. 

Men när det gäller den religiösa diskursen tycker jag det är viktigt 

att peka på att den inte är statisk. Det är inte som kritikerna 

säger att man bara åberopar det gamla, historien, att man gräver 

ner sig i ett väldigt begränsat och förutsägbart religiöst språk med 

fromma ordvändningar och citat ur traditioner om Profeten. Det 

finns också en förnyelse av den religiösa diskursen och Arne Ruth 

var tidigare inne på professor Nasr Hamid Abu Zeid som blev 

landsförvisad från Egypten, fick yrkesförbud och så vidare (sid 

20). Men det är faktiskt så att sedan tre år tillbaka kommer Abu 

Zeid till Egypten och föreläser offentligt och får presentera sina 

tankar kring en förnyelse av det religiösa islamiska språket och 

tankarna kring att använda modern hermeneutik i texttolkning av 

Koranens texter. 

Ändå tror jag att vi under överskådlig tid framöver lever i en 

offentlig diskurs, ett offentligt samtal, inte bara i Egypten utan i 

flera arabländer, där man för att bli förstådd och kommunicera 

måste utgå från den islamiska referensramen. 

Det är därför ganska intressant att se hur en av de starkaste 

sekulära kritikerna i Egypten – Faraq Fouda – gjorde när han skulle 

försöka beskriva vad han upplevde som problemet för det egyptiska 

folket och skälet till dess brist på framåtanda och utveckling. 

Fouda tog sin utgångspunkt i Koranens kapitel 18 ”folket i grottan”. 

Han sa: ”Det är inte så att ni som sitter där inne i grottan kan 

komma ut med era gamla idéer och vänta er att världen ska rätta 

sig efter er. Ni måste lära er att tala den nya världens språk.” 

”Det är inte så 

att ni som sitter 

där inne i grottan 

kan komma 

ut med era 

gamla idéer och 

vänta er att 

världen ska 

rätta sig efter er. 

Ni måste lära 

er att tala den 

nya världens 

språk” 


Ulla Gudmundson: Tack så mycket alla tre. Nu är ordet fritt. Men 

innan jag överlämnar ordet kanske jag ska säga till Ingmar att det 

inte bara är Huntington som kommit ut på svenska, utan även 

Edward Saids essäer, tack och lov. 

Christian Åhlund: Jag har en fråga till denna panel och till 

Bakhtiar Amin som gäller Irak. Irak var ju på 1960- och 1970-talet 

från västlig synpunkt – som det skildrades här i alla fall – ett ganska 

väl fungerande samhälle med hög utbildningsnivå, viss jämställdhet, 

god infrastruktur och så vidare. Min fråga är hur islam 

förhöll sig till den utvecklingen och om vi har några erfarenheter 

från den tiden som det går att bygga vidare på idag. 

Bakhtiar Amin: Tack så mycket för att ni har bjudit mig till denna 

kväll. Jag reste nyligen från Bagdad till Ottawa. Regeringen där 

Bakhtiar Amin 

27


och Bakhtiar Amin 

hade bjudit in oss och ville veta vad Canada kan göra för att hjälpa 

Irak. 

På vägen hit därifrån var jag i London för en panel som jag är 

involverad i. Den ska skapa styrelsen för den Framtidsstiftelse eller 

Framtidsforum som bildades hösten 2005 i Bahrein, av G8-regeringarna 

och regeringarna i Mellanöstern, med syftet att stödja 

icke-statliga organisationers aktiviteter för demokratisering, reformer, 

mänskliga rättigheter, kvinnorätt och minoritetsrätt i 

Mellanöstern. Jag har talat med utrikesminister Laila Freivalds och 

vill att också Sverige ska vara med och hjälpa till i detta mycket 

nödvändiga arbete för demokratisering i Mellanöstern. 

Vi har ett föråldrat system i Mellanöstern som går tillbaka till 

första världskriget. Vi är trettio år efter Latinamerika när det gäller 

demokratisering. Vi är långt efter Asien och Afrika i demokratiseringsprocessen. 

Listan på brister är lång. Ni talade om analfabetism 

– det finns femtio miljoner analfabeter i Mellanöstern. Ni talade 

om radikalisering av ungdomen – vi har fattigdom och arbetslöshet 

som är väldigt hög, 120 miljoner arbetslösa finns i Mellanöstern 

enligt Arab Labour Organization. Vi har nio miljoner gatubarn i 

Mellanöstern. Ni har säkert sett UNDP-rapporten om bristen på 

kunskap och bristerna i utbildningssystemet. Kvinnan har varit 

marginaliserad och exkluderad från den beslutsfattande processen 

i hela Mellanöstern. 

Men vi har också sett ändringar i Irak som hade viss positiv 

påverkan. Om Irak lyckas kommer det att ha en positiv dominoeffekt 

på regionen. Vi har sett vissa ändringar i kvinnorätten i 

Kuwait, ändringar i Jordanien med dess decentralisation, ändringar 

i Libanon och i presidentvalssystemet i Egypten och municipalitet 

i kommunalvalen i Saudiarabien. Vi har sett vissa ändringar som 

har varit positiva för mer demokratisering i Qatar och i Bahrein. 

Systemen i Mellanöstern är inte alla lika och inte alla despotiska 

på samma sätt. Du kan inte jämföra Kuwait med Saudiarabien. Du 

kan inte sätta Syrien på samma nivå som Jordanien, eller Libyen 

eller Marocko. Det finns vissa marginaler av demokrati som har 

utvecklats men det sker väldigt långsamt. Det är därför vi behöver 

det internationella samfundets uppmuntran och stöd för mer 

demokratisering i regionen. 

EU kan spela en väldigt viktig roll i denna process. Jag är ledsen 

över att den Europeiska Unionen på något sätt försummat det tredje 

kapitlet i Barcelonaprocessen om mänsklig dialog, demokratisering 

och mänskliga rättigheter. De tog hänsyn till säkerhetskapitlet 

och kapitlet om ekonomisk utveckling, men det tredje försummades. 

Nu, genom DAD-processen – Democracy, Assistance, 

Dialogue – som antogs av G8, har de kommit tillbaka. Det är 

Europa som har gränser till Mellanöstern och Nordafrika, inte 

USA. Det är ni som får en spill-over när det gäller terrorism, immigration 

och flyktingvågor, inte bara USA, även om också de har fått 

28

sin beskärda del av flyktingar och också den 11 september. 

Jag kommer till den viktiga frågan om Irak. Det har funnits en 

myt i västvärlden att Saddam Hussein var en sekulariserad man. 

Saddam använde sekularismen och använde jihad för att stanna vid 

makten. Han var varken sekulär eller en riktig jihadist eller muslim. 

Han brydde sig om sin makt och om sin stol. Han var en megaloman 

som använde alla metoder för att bevara makten. Innan kriget 

började drev han en kampanj som kallades ”De troendes kampanj” 

och byggde 600 moskéer. För var tionde sunnimoské byggde 

han en shiamoské, så där fanns också diskriminering. Dessa moskéer 

blev nätverket för Salafi Wahabi Jihadi-gruppen. 

Saddam uppmuntrade och utvecklade detta, och vi betalar priset 

för det idag. Det blev en radikalisering av islam på grund av 

det Saddam Hussein sådde. Iran var öppet mot världen under shahens 

tid. Sen kom revolutionen. Irak var ett stängt samhälle i 35 

år under Saddams tid. Sen öppnades Irak. Men vi har också radikaliserat 

islamska styrkor i Irak. Shiadelen är stöttad av Iran och 

den sunnitiska delen av Saudiarabien, Qatar och vissa institutioner 

i Gulfländerna. Syrien är också inblandat i stödet till vissa radikala 

islamiska grupper. De som är liberala, de som är demokrater, 

de som kämpar för mänskliga rättigheter och kvinnorätt, och de 

som är sekulära, de är som en sandwich mellan dessa två. 

Jag kommer i slutet av kvällen att komma tillbaka med vissa 

åsikter om det ämne ni diskuterar. Men när det gäller Irak är det 

viktigt att som du sa, Bitte (sid 22), se de lugna araberna på caféer 

eller i sina hem eller på sina arbeten. Man ser inte bilder på 

detta. Från Irak ser man inte heller bilder på något positivt. 

Irakierna har rent ekonomiskt en bättre situation nu än tidigare. 

Före kriget hade de 400 dollar i BNP, inkomst per capita per år. 

Idag ligger den på 1 400 dollar. De hade inga mobiltelefoner – du 

kunde bli avrättad för en mobiltelefon. Idag finns det tre miljoner 

mobiltelefoner. Det fanns inga datorer. Idag finns det över 150 

stycken, universitet är uppkopplade till Internet och det finns 

internetcaféer. 

I valet var 307 politiska grupper registrerade och vi har 200 tidningar. 

Tidigare var det Saddam som kontrollerade media och den 

som inte skrev som Saddam ville blev torterad eller dödad. Vi har 

tjugo satelitkanaler idag i Irak och det fanns inte förut. Vi har 

byggt många skolor och sjukhus. Det här är inte ett seminarium 

om Irak, men det finns positiva sidor av Irak som man inte ser i 

media idag. Det finns också negativa saker som rör säkerheten, 

dem ser ni. 

Ove Bring: Bitte, Ingmar och Jan har talat om religion och politik 

här. Jag tycker att en aspekt som man kan lyfta fram ännu lite tydligare 

är det politiska bruket och missbruket av känslorna för religion 

i regionen. 

29

”Det finns en 

mycket viktig 

resolution – 

”The Friendly 

Relations 

Declaration” – 

om att staterna 

ska samarbete 

och föra en dialog 

just för att 

överbrygga 

bland annat 

motsättningar 

mellan civilisationer 

och religioner” 

Ove Bring 

Vi har trots allt tre regeringar – Egypten, Iran och Syrien – som 

har internationaliserat denna konflikt genom att de i någon 

mening använde den för egna politiska agendor. I Egyptens fall 

undertrycks en demokratisk utveckling och i Irans och Syriens fall 

är det andra politiska agendor. Men alla tre har haft det gemensamt 

att man istället för dialog mellan civilisationer, som Jan 

Henningssons institut i Alexandria är inriktat på, har valt konfrontation 

med Väst. Detta är beklagligt. 

EU:s utrikesministrar gjorde ett uttalande där man beklagade 

att Jyllandspostens teckningar hade upplevts på detta plågsamma 

sätt och att det hade lett till våldshändelser i olika länder. Men det 

verkar inte som att man beklagade regeringarnas roll i dessa våldshändelser. 

Här kan man spåra ett litet moment av politisk flathet. 

En dialog mellan civilisationer bör också vara uppriktig och ta 

fasta även på de problem som behöver övervinnas för framtiden. 

Det finns en mycket viktig resolution som antogs av FN:s generalförsamling 

år 1970 när FN fyllde 25 år – ”The Friendly 

Relations Declaration” – som har en formulering om att staterna 

ska samarbeta och föra en dialog just för att överbrygga bland 

annat motsättningar mellan civilisationer och religioner. Kraven i 

den FN-resolutionen har man inte levt upp till från vissa av dessa 

regeringars sida. 

Mohammad Fazlhashemi: Bitte var inne på den muslimske professorn 

Tariq Ramadans kritik av muslimer i Danmark som bidrog 

till att internationalisera denna fråga (sid 22). Men jag vill vända 

på detta och min fråga är: vad är det danska samhällets roll i detta 

sammanhang? Är det inte de som egentligen har bidragit till att 

hela denna affär har blivit internationaliserad och att vissa regeringar 

har kommit att använda den i sina egna syften? 

Jag tror att man måste komma ihåg att dessa teckningar publicerades 

i en specifik kontext, det vill säga det danska samhället, 

där – enligt den danske författaren Carsten Jensen – det har pågått 

något som han beskriver som den danska nationalsporten ”muslimmobbning”. 

Politiker, parlamentariker, media och övriga opinionsbildare 

tävlar med varandra om att stigmatisera och mobba 

en religiös minoritet i samhället. När de första reaktionerna på 

teckningarna kom från muslimskt håll i Danmark, ignorerades och 

idiotförklarades de. Det tog faktiskt från sista september 2005 till 

januari 2006 innan denna affär utvecklades. 

Därför tror jag att man innan man går in på att visa hur affären 

användes av vissa regimer i Mellanöstern i eget syfte, också måste 

granska den roll det danska majoritetssamhället har spelat i detta 

sammanhang. 

Det är klart att det är lätt att idag kritisera muslimerna för att 

de har bidragit till att detta internationaliserades, men det förtar 

inte det danska majoritetssamhällets roll. Det är det som har 

30

idragit till en utveckling där den okränkbara yttrandefriheten 

hamnar i famnen på högerextrema och främlingsfientliga krafter. 

Dessa två går inte ihop, och det är något som är väldigt viktigt att 

lyfta fram i detta sammanhang. 

Bitte Hammargren: Jag kan på intet sätt säga emot utan instämmer 

helt i det du säger. Mina tre minuter tillät mig inte att komma 

in på Danmark också. 

Bi Puranen: Om jag knyter an till det sista vi var inne på är det 

intressant att se vad som har hänt i Nigeria den senaste tiden. Där 

finns både muslimska och kristna krafter, och de kristna har varit 

häftigare kålsupare än muslimerna. Det har böljat åt båda sidor 

och resulterat i tusen döda i konflikten. Detta visar att det finns 

något under ytan som inte bara har att göra med karikatyrerna. Jag 

tror att det på djupet har att göra med demokratifrågan – hur man 

uppfattar demokrati. 

Jag visade tidigare en figur som beskrev att det finns ett starkt 

stöd för demokrati hos befolkningar i alla delar av världen (se figur 

2) och – vilket du var inne på, Ove – regeringarna spelar kanske 

inte alltid rent spel i dessa frågor utan utnyttjar situationen. 

Men det finns en annan sida av det. Vi ställer i World Values 

Survey en fråga i länder runtom i världen, ett påstående som man 

ska ta ställning till, och det är: ”Men make better leaders than 

women”. När folk i de stora demokratierna i världen ska förhålla sig 

till detta påstående händer plötsligt något. När genderfrågan kommer 

in, rämnar det plötsligt, då är man inte längre så enig i demokratifrågan. 

Det är tydligt i stora delar av världen att man säger att 

män är bättre politiska ledare än kvinnor. Vad får vi för slags 

demokrati om vi bygger på det, vad menar vi när vi säger att 

demokrati är det bästa styrelseskicket? Frågan blir genast väldigt 

komplex. 

Till det måste vi lägga den väldigt starka generationsaspekten. 

Jan berättade om några av sina anställda, som blev utsatta för 

starkt tryck från sina döttrar (sid 26). Jag tror att det är viktigt att 

verkligen fundera över utkomstmöjligheter om man ska nå de 

unga i en dialog kring dessa frågor. Det gäller inte bara det som 

någon av er sa om att ”tala den nya världens språk”, utan lika 

mycket om att tala ”framtiden”, alltså att inte bara se till rötterna 

utan också att fundera över vad det finns för framtid och vad unga 

människor känner i samhällen där det finns så kolossalt många 

unga och vägarna är stängda. 

Det finns ett intressant exempel. Du Bitte talade om lugnet och 

friden man kan känna (sid 22). Jag var ute och joggade längs 

Nilens strand, blev törstig och gick in i ett sådant där litet hål i 

väggen och ville ha Coca-Cola. Han som stod där skakade på 

huvudet och sa: ”Samsam-Cola”. ”Coca-Cola”, säger jag. ”Samsam- 

Bi Puranen 

31

”Jag kan ibland 

tycka att det 

finns ett slags 

religionsfobi i 

det svenska 

samhället” 

KG Hammar 

Cola” säger han och börjar en utläggning som beskriver att den är 

precis lika bra, att det är colaprodukter producerade vid 

Samsamkällorna, precis som det finns Mecka-Cola. Vi är inne på 

storpolitik i form av ekonomiska system. Unga människor tar ställning 

politiskt genom att inte köpa Coca-Cola. Men de vill ha en 

colaprodukt och producerar den därför själva. 

Jag tror man måste titta på hur de religiösa frågorna griper in i 

den ekonomiska styrmekanismen i världen. Det kommer vi kanske 

in på när vi talar om globaliseringen. Vem styr den, vilka mekanismer 

finns och hur styr de de frågor som vi lite grovt kallar för 

islamism men som egentligen har samband med de här styrsystemen. 

UNDP har en rapport där man visar att 65 miljoner kvinnor 

är analfabeter i Mellanöstern. Det är otroliga siffror om man börjar 

fundera på vad de betyder i form av människors brist på möjlighet 

att komma framåt, något som också är oerhört viktigt att ta 

upp i detta perspektiv. 

KG Hammar: Det här handlar mycket om bilder och symboler – 

Ingmar nämnde Mars och Venus (sid 24), och jag vill lyfta fram 

dem nu. Det är en inomvästlig uppdelning. De som representerar 

Mars tycker att vi andra är för mycket Venus och vi tycker nog att 

de är för mycket Mars. Det är kärlekens och krigets gud om man 

ska se det religiöst. Vi ska dels vara stolta över att vi betecknas som 

Venus men vi ska också se att det tydligen är så att inom våra olika 

världsåskådningar, både demokrati och religion, finns både Mars 

och Venus representerade. 

Jag håller med Ingmar om att jag kan känna mycket större samhörighet 

med en Venusmuslim än med en Marskristen. Men det 

förutsätter också att vi lär oss att göra skillnad. I Västerlandet har 

vi nu upptäckt att vi måste diskutera religion när vi vänder oss 

österut. Men när det gäller vårt interna sammanhang räknar vi det 

som ett passerat stadium. 

Vi måste i västdemokratier lära oss att också göra skillnad på 

religion och religion. Vi ska inte enbart se religion som någonting 

som egentligen kan definieras som passé men som vi måste räkna 

med när det gäller andra delar av världen. Istället är det faktiskt 

så att religionen kan vara något fantastiskt bra och någonting fruktansvärt 

och förfärligt. Det gäller hos oss och det gäller i andra 

delar av världen. Om vi vill göra distinktioner i andra delar av världen 

måste vi lära oss att skilja ut det som är bra och dålig religion 

också hos oss. 

Jag kan ibland tycka att det finns ett slags religionsfobi i det 

svenska samhället. Man vågar inte föra en riktig diskussion om 

religiösa frågor. Antingen är det så heligt att man inte vågar ha en 

åsikt alls, eller så tycker man att alltihop egentligen är omöjligt, 

passé och lite pinsamt. Där vill jag se en uppryckning. Även en 

sekularistisk politiker i Sverige måste lära sig att resonera om reli- 

32

gion och göra skillnad på bra religion och dålig religion. Kriteriet 

är givetvis människorätten och de mänskliga rättigheterna, det vill 

säga resultatet. Vad kommer det för frukter ur den religiösa livshållningen? 

Rawia Morra: Jag ska kommentera det som Ove talade om (sid 

30). När det var som värst, när den danska ambassaden brändes i 

Damaskus och efter det i Libanon kunde jag själv ana ett visst obehagligt 

resonemang om att mobben egentligen inte själv ville men 

hade blivit bussad på ambassaden. Jag var inte där, men jag är 

övertygad om att så inte var fallet. När unga muslimer känner sig 

sårade kan det hända att man bränner ambassader. Så kan det bli 

när man upplever att månad efter månad har gått och konflikten 

inte har kommit någon vart utöver att dessa bilder numera sprids. 

Jag behöver inte nämna att jag absolut inte förstår det. Men 

någonstans är jag tacksam för att man i Syrien och Beirut valde 

att inte skjuta ihjäl dessa ungdomar så att ännu mera blod flöt. Vi 

ska inte glömma att man i Syrien har gamla, inflammerade och 

fruktansvärda konflikter med det Muslimska brödraskapet, där 

hela kvarter av staden Hamah förintades på grund av att där fanns 

det fundamentalister redan på 1970- och 1980-talen. I Libanon 

är det ett fruktansvärt svårt läge nu på grund av konflikten. Ska 

presidenten gå eller inte, vem mördade Hariri, vem ligger bakom 

vad, hur ska det se ut? Man grupperar om sig och vet inte riktigt 

hur det ska bli – shiamuslimer med kristna och sunnimuslimer 

med druser? 

Det är jätterörigt, och då känner jag återigen tacksamhet över 

att man inte sköt ihjäl en massa människor så att vi fick betala ett 

ännu högre pris för dessa dumma och onödiga bilder. Däremot var 

jag oerhört glad när jag såg böneledaren som verkligen ställde sig 

mellan demonstranterna, ambassaderna och polisen så att det inte 

blev skottlossning eller blodsutgjutelse på riktigt. 

Det jag vill komma fram till är detta: underskatta aldrig sårade, 

religiösa ungdomar eller ungdomars känslor överhuvudtaget. För 

det andra tror jag att om man hade känt att man haft något som 

helst utrymme i Syrien och Libanon, så hade man utnyttjat det. 

Men jag är säker på att man kände att det inte var läge då. Det är 

bra att det stannade vid ekonomiska förluster som hus och kontor 

och att det inte blev 30–40 lik som måste tas hand om efter dessa 

demonstrationer. 

Jan Henningsson: Först en kort kommentar till Bi (sid 31). När 

det gäller norra Nigeria har jag efter mina besök där en något 

annan bild än den du ger. Jag tror att det tyvärr är så att i områden 

där Västerlandet inte är så synligt närvarande kan de lokala 

kristna få agera ställföreträdare för västerlänningar och därmed bli 

en måltavla för frustration och vrede, i detta fall från de frustre- 



33

Ingmar Karlsson, 


och Bakhtiar Amin 

rade muslimska grupperna. Vi har sett många exempel på det i 

andra länder. Jag tror att man behöver forska mer i vad som verkligen 

har hänt i det här området. 

Så till Oves viktiga frågor (sid 30). För det första har jag ännu 

inte träffat någon riktig jihadist. Jag är ute varje vecka och träffar 

studenter, yrkesarbetare, journalister och alla möjliga människor, 

inte bara i Egypten. Den ständigt återkommande frasen är: inte 

vill du väl ha en clash of civilizations, nog vill du väl ha dialog, nog 

förstår du väl att vi alla vill ha dialog? 

Det är nästan som ett mantra och det kommer inte alls bara från 

dem som vet vem Huntington är eller har läst något av honom, 

vilket jag tror att de flesta av oss inte har gjort ordentligt. Det är 

generellt en känsla av rädsla och uppgivenhet, en rädsla för att 

idén om ett civilisationernas krig ska förverkligas, därför att erfarenheten 

av sådana fälttåg i arabvärlden är ganska nedslående. 

Men när det gäller reaktionerna på kränkningarna, karikatyrerna, 

kan man ytligt tycka att det motsäger det jag just sa. Det 

finns ett slags frö till konfrontation. Jag tror att Rawia var inne på 

något väldigt viktigt (sid 33). Jag har träffat unga arabiska studenter 

som frågar mig: tycker inte du att vi är hycklare, borde vi inte 

ha bojkottat amerikanska bilar och brittiska produkter? De ockuperar 

Palestina, de ockuperar Irak och de har varit inne i 

Afghanistan. Borde vi inte protestera mot dessa makter som ockuperar 

islamska länder? Varför är vi nu så aggressiva mot lilla 

Danmark? Och det är klart att man som djävulens advokat kan 

ställa den frågan. 

Men jag tror faktiskt att det finns djupare saker på gång här, och 

du antydde det, Rawia. När man lyssnade på Ismael Haniya, talesmannen 

för Hamas, som gav segerintervju den kväll då Hamas 

hade vunnit så förkrossande, avslutade han med att säga: vi är 

pragmatiker, vi spelar det politiska spelet enligt dess regler, det är 

flerpartisystem och röstning, och allting bygger egentligen på den 

moderna idén om en nationalstat, men det betyder inte att vi på 

lång sikt egentligen bejakar nationalstaten som konstruktion. 

Därmed har han sagt något som jag tror är på väg att bli generellt 

i arabvärlden, nämligen att nationalismen som ideologi och 

de sekulära ideologier som är knutna till nationalstaten för närvarande 

inte spelar någon stor roll, framför allt inte för den unga 

generationen. Där är identiteten istället religionen. Det kan gälla 

koptiska kristna och det gäller muslimer. Om någon är inne och 

trampar på det området som har blivit det heligaste i många 

bemärkelser, grunden för min identitet, då blir det en ”gut reaction” 

och en genuin känsla av kränkning. Här är det är ingen skillnad 

på högutbildade och analfabeter. Alla egyptier vi pratat med 

om detta – från professorer till gatsopare – säger samma sak: det 

är förödmjukande. Och detta sitter i magen, så jag tycker det du 

sa om Syrien är mycket tänkvärt. 

34

Ingmar Karlsson: Jag har först en kommentar till Muhammad när 

det gäller Danmark (sid 30). Jag tror att det är avgörande för den 

danska utvecklingen att det inte fanns någon Bengt Westerberg 

som reste sig upp och gick när Pia Kjaersgaard kom in i finrummet. 

Istället har man försökt att jamsa med och inte vara lika islamofob 

men ändå fånga upp deras röster. Nu har man hamnat i en 

ond cirkel som man inte kan ta sig ur. Alla partier sitter i en rävsax 

och jag tycker också att socialdemokraterna har svårt att fånga 

upp de vettiga rösterna. Det var ett avgörande steg. 

Sen en kommentar till KG. Du talar mycket om fundamentalism, 

men i Sverige finns en speciell fundamentalism som svenskar 

kanske glömmer bort. Det är en sekulär fundamentalism som 

jag tror försvårar integrationen och förståelse för muslimska invandrare, 

en inställning där också exempel på vanlig enkel vardagsfromhet 

ses som uttryck för fanatism. 

Det är mycket det som jag tror ligger bakom rädslan för kvinnor 

som går klädda i slöja, för moskébyggen etc. Det är också en faktor 

som är mycket stark i Turkiet där jag verkar. Där ser de renhjärtade 

kemalisterna med stor fasa på den nya regeringen, trots att de 

genomför Atatuerks projekt. Men också där finns en sekulär fundamentalism. 

Även sekularismen behöver alltså sekulariseras. 

Arne Ruth: Det är möjligt att jag är en sådan där sekulär svensk 

som du talar om. Det återstår att se när det blir min tur och då får 

vi reda ut den saken. Jag skulle vilja anknyta till det Mohammad 

sa (sid 30), därför att jag tror att denna diskussion om vad som 

egentligen pågår i Danmark är något som har mycket stor relevant 

för att förstå denna konflikt. Den förbisedda aspekten av den danska 

utvecklingen är att Dansk Folkeparti använder sig av religion 

som en grundläggande del av sin nationella ideologi. Det är något 

som det för oss i Sverige är mycket svårt att begripa med tanke på 

vad vid har sagt om detta land. 

Men det har för mig nu blivit alldeles klart att detta är den verkligt 

stora skillnaden mellan våra länder. Dansk Folkeparti anknyter 

till den mycket speciella kyrkliga kultur som finns i Danmark, 

organiserad i den danske folkekirke som inte är en statskyrka i vår 

mening utan en kyrka som uppstod efter den danska revolutionen 

1948 och blev en del av nystarten för Danmark efter 1800-talets 

nationella katastrofer, när landet tappade sina tyska provinser i ett 

krig mot Preussen och Österrike. Det är ingen tillfällighet att 

Danskt Folkeparti har en präst som sin Karl Marx – Sören Kaerup 

– som sitter i Folketinget och som är mycket framstående intellektuellt. 

Jag har de senaste månaderna läst ett halvdussin av hans 

böcker för att försöka förstå den här dimensionen lite bättre och 

det är ingen tvekan om att det i denna retorik ingår en definition 

av kristen protestantism som en dansk egenhet, en dansk särart 

som dessutom är kombinerad med kulinariska aspekter. 

”Att använda 

sig av religion 

som en grundläggande 

del av 

sin nationella 

ideologi. Det är 

något som det 

för oss i Sverige 

är mycket svårt 

att begripa” 

Arne Ruth 

35

Den som åker till Köpenhamn kommer också att uppfatta att 

det numera finns en grundläggande kulinarisk skillnad mellan 

svensk och dansk ätkultur. Dansk ätkultur är fortfarande dansk. I 

Sverige har den blivit blandad och jag måste säga att jag värdesätter 

den svenska förändringen. Den religiösa dimensionen i detta 

har vi anledning att intressera oss för därför att detta också kan 

komma i Sverige. Den dåliga sidan av religion som du KG talar 

om (sid 32) är just att religion kan kopplas till denna typ av polarisering 

mellan folkgrupper. 

Vad jag också skulle vilja lägga till, och nu kommer jag att tala 

väl om Danmark, är att det landet till skillnad från Sverige har ett 

parti som tar liberalismen på allvar. Det är Radikale Venstre, ett 

parti som till skillnad från den svenska Folkpartiet – ett parti som 

för mig inte har ett dugg med liberalism att göra med tanke på 

deras definition av invandrarfrågor – har släppt fram personer med 

muslimsk bakgrund till starka ledande positioner i partiet. 

Det är i hög grad dessa personer som nu också står för kritiken 

av den fundamentalistiska reaktionen på det som hänt i Danmark. 

Det finns alltså en radikal hållning i Danmark i förhållande hela 

denna diskussion bland personer med muslimsk bakgrund. Jag 

skulle vilja se fler radikala personer med muslimsk bakgrund som 

träder fram ordentligt i den svenska offentligheten och markerar 

sin ståndpunkt, och framför allt att de svenska partierna använder 

sig av dem. 

Barlin Nuur: Det är två saker jag vill påpeka. När man diskuterar 

den här frågan är det oftast något arabiskt eller österländskt som 

blivit si eller så. Men araber är i minoritet när det gäller islam. 

Även vi muslimer som är ickearaber har blivit påverkade och det 

har inte tagits upp. Man tar också oftast upp länder som i grunden 

är instabila, som Syrien eller Nigeria. De är instabila i sin politiska 

roll, i sin identitet och sin fattigdom. Massor med andra faktorer 

inverkar. Men det finns också muslimer i och utanför Europa 

som har tagit den här frågan seriöst, men som har velat få bort 

våld och brand och istället använda bojkott, vilket är något jag vill 

rekommendera starkt. Varje person som har något emot någonting 

borde använda sig av bojkott, inte av våld. 

Yttrandefrihet kontra respekt för religion 

Ulla Gudmundson: Jag tycker att du KG levererade den perfekta 

ingången till det pass som vi kommer till nu. Det handlar om yttrandefrihet 

kontra respekt för religion. Var går gränsen i ett modernt 

samhälle? 

Här har vi Barlin Nuur, ordförande i Sveriges Unga Muslimer, 

vi har KG Hammar, ärkebiskop i Svenska Kyrkan, och Rawia 

36

Morra, författare med palestinskt ursprung. Diskussionen vi för 

handlar ju inte bara om islam utan också, vilket du KG var inne 

på, om religionens roll i vårt eget samhälle, om religionens roll i 

samhället överhuvudtaget. 

Den algeriske akademikern Mohamed Arkoun har sagt att sedan 

upplysningen har västvärlden definierat ut religionen ur sin tankevärld 

och det är en grund till problemen i vår dialog med den 

muslimska världen. Mycket handlar alltså om vilken plats vi är 

beredda att ge religionen i vår egen tankevärld. Vi börjar med dig, 

Barlin. Du är muslim och bor i Sverige. Hur reagerar du på debatten 

om Muhammed-teckningarna och det som sagts i det 

sammanhanget? 

Barlin Nuur: Tack för att jag har blivit inbjuden hit. Jag är inte forskare, 

jag är inte författare och jag är inte föreläsare. Jag är en enkel 

muslimsk tjej, men jag är här som muslim och jag representerar 

unga muslimer i Sverige. 

Teckningarna av profeten Muhammed i Jyllandsposten var rasistiska. 

De gagnar bara extrema grupper på alla sidor. Det handlar 

om vilket ansvar tecknarna och de som publicerade hade för bilderna. 

Man kan inte bara teckna och sedan säga att man inte trodde 

att det skulle bli som det blev. Men det gäller också dem som 

bränner och kastar bomber på ambassader. Det är en plikt för vårt 

demokratiska samhälle att skydda yttrandefriheten, men å andra 

sidan är det lika viktigt att skydda minoritetens rättigheter. Det är 

en balansakt som vi måste klara av. 

Vi kräver inte en återgång till de gamla lagarna mot hädelse som 

vissa media framställer det. Men vi måste ändå komma till en minsta 

gemensam nämnare där det finns skydd för minoriteter, folkgrupper 

och deras värderingar. Vi måste bygga upp en relation 

grundad på respekt, kunskap och förtroende. I den alltmer globaliserade 

värld vi lever i har vi alla en gemensam uppgift i att bygga 

broar för ömsesidighet och respekt för demokrati och fredliga värden. 

I grunden finns ingen spricka mellan islam och Väst – vi är alla 

medborgare och vill det som är samhällets bästa. Sverige har ett 

förtroendekapital hos många muslimer runtom i världen. Sverige 

måste våga öppna dialog och kanaler, särskilt gentemot unga och 

framtida krafter i den muslimska världen, både sekulariserade 

grupper och muslimska grupper, till exempel i Marocko och i 

Palestina. 

Barlin Nuur 

KG Hammar: Jag representerar den kyrka som har varit en del av 

det gamla religiösa maktsystemet i Sverige. Ur vår historia har vi 

dragit lärdomen att den sortens samhälle är omöjlig och något vi 

inte vill ha kvar. Vi har fått våra demokratiska frioch rättigheter 

genom en lång kamp som har inneburit att religiös makt har för- 

37

”Vad det handlar 

om är inte 

att inskränka frihet 

utan om att 

fördjupa förståelsen 

av frihet” 

KG Hammar 

Barlin Nuur 

och KG Hammar 

svunnit ur det offentliga Sverige. Detta är en bra utveckling också 

för religionen. 

I det läge där vi nu befinner oss ligger det en frestelse i att införa 

restriktioner – ett steg tillbaka som jag vill varna för utifrån den 

erfarenhet vi har. Vad det handlar om är inte att inskränka frihet 

utan om att fördjupa förståelsen av frihet. Det är klart att när 

människor känner sig kränkta när vi tillämpar våra demokratiska 

frioch rättigheter så måste det vara fel någonstans. Då har vi på 

något sätt missat poängen med att vara demokrat och ha frioch 

rättigheter. 

Vad som har illustrerats för oss de senaste veckorna är att vi är 

beroende. Vi kan lura oss själva och säga att vi är oberoende, att vi är 

individer och inte behöver bry oss om vad andra tycker, men vi är 

beroende av varandra. Att ta ansvar för sitt liv och sin frihet är att 

väga in andras liv och frihet i den egna ekvationen. Min frihet förutsätter 

din frihet, som många kloka människor har sagt. Det betyder 

också att utövandet av min frihet tar slut där din frihet börjar. 

Vi kan alltså inte agera som om vi vore ensamma. Demokrati är 

inte bara spelregler utan framför allt en livsluft. Den är någonting 

vi andas in och därför också någonting vi ständigt måste ta till oss 

på nytt. Den är inte en gång för alla erövrad. Demokratins livsluft 

är samtalet och samtalet förutsätter lyssnandet, det lyhörda lyssnandet 

för hur den andra upplever min situation och vår situation 

tillsammans. 

En samtalsförutsättning är att jag själv är beredd att förändras, 

annars är det bara ett spel. Det är där jag vill säga ett lugnande ord 

till Arne som är rädd att han som sekulär inte skulle få plats (sid 

35). Så länge Arne inte anser att han är skapelsens krona och att 

vi inte kan komma längre i mänsklig utveckling, så finns det plats. 

Det är när sekularisten tror att vi nu inte kommer längre och att 

det bara är att beklaga alla som inte har kommit hit, som det blir 

problem. Så välkommen i båten Arne! 

Rawia Morra: Underbart med ett skratt innan jag ska börja. Jag 

tänker nämligen berätta någonting hemskt, om minnen och om de 

stämningar som jag kände i samband med publiceringen av dessa 

teckningar. Min barndom dök upp och jag tänker berätta lite om 

den. Tidigt en morgon i Beirut 1975 satt min far med en tidning i 

handen. Jag märkte så småningom att tidningen skakade häftigt i 

min fars hand. Jag såg på honom och blev förskräckt när jag såg att 

han grät. 

När han lade ifrån sig tidningen och sprang ut gick jag fram och 

tittade på den. Tidningen visade stympade kroppar. Kropparna var 

stympade på många olika sätt. Men två saker hade de gemensamt 

– det var manliga kroppar och de saknade könsorgan. Det var en 

stor svart ruta där könsorganet skulle sitta. Den kristna milisen 

stoppade muslimer vid olika tillfälliga vägspärrar som placerades 

38

ut på olika platser i staden. De frågade om man var muslim eller 

kristen. Folk lämnade därför sina ID-handlingar hemma av rädsla 

för att bli avslöjade. Om de ljög och sa att de var kristna tvingades 

de att ta av sig sina byxor. Då kunde man se om de var kristna eller 

muslimer. De som var omskurna kunde omöjligen vara kristna och 

det första de blev av med var könsorganet. 

1976 dödades min far när han stod och lagade mat, av en kristen 

bomb. Själv skadades jag av en kristen bomb och träffades av 

en kula när jag sprang för att leta rätt på mina skadade syskon. Då 

var jag tio år gammal. Några överlevde massakern där 6 000–7 000 

människor dödades efter en belägring som varade i 52 dagar av 

flyktinglägret Tal al-Zaatar i Beirut. Vi var utan vatten eftersom 

vattenledningarna hade skurits av, vi var utan mat och vi blev 

attackerade, vi hade vant oss vid att äta av alla kroppar som låg 

döda på gator och torg. När vi evakuerades kom en sjuksköterska 

från Röda Korset för att ta hand om ett litet spädbarn som var illa 

däran. När jag såg guldkorset som hängde om hennes hals, flög jag 

upp och ville ta spädbarnet från henne. Men en hand höll mig tillbaka, 

det var min mormors hand. Hon lugnade mig och sa att sjuksköterskan 

bara skulle titta till barnet. 

Några år senare blev jag tvungen att bo i ett hus som hade 

bebotts av kristna innan de fördrevs eller dödades. På golvet i sovrummet 

såg man konturerna av kroppar som var brända. Det var 

kropparna av två vuxna och ett litet barn. De hade dödats och 

bränts i sitt eget hem som hämnd för den massaker som jag hade 

överlevt. Den hämnden fick jag leva med då, och lever med än 

idag, och den gör mig förtvivlad därför att den aldrig gjorde saken 

bättre. Jag behövde städa och väntade tills mina syskon hade gått 

ut så att jag kunde lyfta mattan, tvätta golvet och lägga tillbaka 

mattan innan mina småsyskon kom in. 

Det var och är fortfarande en påminnelse om hur farligt det religiösa 

hatet kan bli. Men det religiösa hatet slog aldrig riktigt rot i 

mitt hjärta tack vare min mormor. En kväll skulle vi ha fest. Jag 

var i fjorton–femtonårsåldern. Då kom mormor och sa att det 

absolut inte passade just då eftersom det var långfredagen. Jag 

tyckte ”vad fan angår det mig om det är långfredag? Jag är ju muslim 

och tror inte ens på Jesus.” Då sa mormor, som var en enormt 

stor kvinna och inte lätt att ta en fajt med att ”du förstår väl att 

Jesus inte har något att göra med det vi har varit med om, du förstår 

väl att vi muslimer också tror på Jesus”. Och medan jag försökte 

vifta bort det satt hon där med sin kruka och tände rökelse 

och talade om Jesus – om vem han var. Oavsett om vi tror eller 

inte tror, oavsett om vi är kristna eller muslimer så var han en 

människa som förtjänade respekt, och hon talade om att visa 

respekt och att visa hänsyn till andra människors känslor. Man ska 

inte ha fest på långfredagen även om man bara misstänker att det 

kan gå en kristen förbi. 

”Jag tänker 

nämligen berätta 

någonting hemskt, 

om minnen och 

om de stämningar 

som jag kände i 

samband med 

publiceringen av 

dessa teckningar” 

Rawia Morra 

39

Det samtalet med mormor räckte för mig då, räckte för att jag 

skulle börja fundera. Jag var tvungen att ta upp alla exempel på 

goda kristna som hade hjälpt till att rädda en stor del av min släkt 

ur belägringen i hemlighet. De satte sina liv på spel för att rädda 

så många som möjligt. 

Sedan den dagen förstod jag att saker kanske inte alltid är som 

de ser ut. Medaljen har hela tiden en annan sida som man måste 

leta efter. Den tron förstärktes när jag läste Profeten av Khalil 

Gibran. Jag visste att Gibran var kristen, men han var på samma 

sätt lika lycklig muslim. Att man kunde få glädje av båda trossätten, 

av båda religionerna, och få ut någonting så underbart av det. 

Sedan den tiden tror jag på ordets makt, på bokens, litteraturens 

och kulturens makt mycket mer än jag tror på religionen egentligen. 

Men för att nå fram med ordet gäller det att inte såret eller 

gapet har blivit så stort att det slår lock för öronen hos den andra. 

Arne Kallin: Tack för den mycket tänkvärda inledningen. Ordet är 

nu fritt. 

”Det faktum att 

alla dessa klassificeras 

som 

muslimer är 

enligt min 

mening en form 

av inverterad 

rasism” 

Arne Ruth 

Arne Ruth: Eftersom jag blev direkt apostroferad i inledningen 

kan jag försöka svara på det (sid 38). Jag tackar för införlivandet i 

det större sammanhanget. Jag håller fullständigt med dig KG om 

att den sekulära attityden måste innefatta full tolerans för att det 

faktiskt finns religiöst troende personer. Såtillvida är jag ingen 

extremist. Samtidigt skulle jag vilja säga att vi sekularister idag 

befinner oss i en trängd situation. Numera definieras det som det 

naturliga tillståndet att vara religiöst troende, medan att vara sekularist, 

det vill säga icke troende, är något avvikande och egendomligt. 

Jag skulle vilja säga att en av anledningarna till att det blivit så 

är den så kallade diskursen i Sverige. Sverige är trots allt i praktiken 

ett mycket sekulärt samhälle, åtminstone på ytan. Man definierar 

400.000 personer i Sverige som muslimer. 

Jag råkar leva med en kvinna som är muslim i denna mening, 

även om hon kanske inte är muslim i den vanliga meningen. Hon 

råkar vara född i den religiösa grupp i Iran som kallas Bahai och 

som är en avvikande grupp som är starkt kontroversiell och förföljd 

i Iran. När hon blir kallad muslim, som hon blir i den officiella 

statistiken över invandrare i Sverige, blir hon förbannad, därför 

att anledningen till att han flydde från Iran är att hon avskyr 

det missbruk av islam som pågår i det landet. Hon är alltså av det 

och av andra skäl minst lika sekulär som jag är, och hon är inte 

ensam. Jag har också många andra kurdiska och turkiska vänner 

som inte heller är mer troende än vad jag är. 

Det faktum att alla dessa klassificeras som muslimer är enligt 

min mening en form av inverterad rasism. I själva verket måste vi 

börja behandla även personer som har den här bakgrunden som 

40

individer, som har rätten att själva säga vilken uppfattning de har 

om sin religion. Först då blir de tagna på allvar. Så länge vi definierar 

dem i religiösa termer är det en form av diskriminering vi 

ägnar oss åt. Sverige är bland de värsta länderna på denna punkt 

därför att Sverige är ett land – och det gäller inte minst journalistiken 

– där gruppbeteckningar är den enda bestämmande faktorn 

för en människas legitimitet. 

KG Hammar: Arne, jag kan trösta dig med att jag också kan känna 

mig i minoritet i den religiösa världen. Det är väldigt starka krafter 

som drar åt ytterkanterna världen över och det religiösa landskapet 

har ändrat karaktär de senaste decennierna. Men det kan 

vara viktigt för oss båda som är i minoritet att reflektera över varför 

vårt samhälle inte är slutpunkten i den mänskliga utvecklingen. 

Om nu människan ofta är religiös, och religion kommer alltid 

att finnas, hur ska vi då hitta ett sätt att hantera detta så att vi inte 

går tillbaka och ger religionen makt i det offentliga rummet, men 

samtidigt ger religiösa människor röst som alla andra? 

Där tror jag, för att hänvisa till den historiska exposén i början 

(sid 11–21), att synen på religionen som en privatsak är överspelad. 

Den var något som historiskt bestämdes i slutet av 1800-talet, 

när religionen stod för teokrati, maktutövning i religionens namn. 

Då förvisade man religionen ur det offentliga rummet. 

Men i dagens läge, med ett framväxande civilsamhälle, fungerar 

det inte att säga att religionen är en privatsak som inte hör 

hemma i det offentliga rummet. Jag tror att denna typ av öppet 

samtal, som är en del av civilsamhället, där det skulle vara väldigt 

märkligt att säga att en religiös människa inte får delta, ändå är ett 

slags tredje väg som vi bör uppmuntra och uppskatta, och inte 

hela tiden säga att det där är en privatsak som inte ska påverka 

våra gemensamma angelägenheter. 

Som kristen i den västerländska modellen tror jag att förekomsten 

av muslimer i vårt samhälle gör oss fria att se att religionen 

ändå är ett slags helhetssyn på tillvaron. Den är inte det privata, 

den inre upplevelsen av en gudsrelation, utan någonting som präglar 

hela livet. Så är det för vilken bibliskt kristen som helst, det 

är bara det att vi av historiska skäl har fått förlägga det till sängkammaren 

eller det inre bönerummet. Där tror jag att vi rent politiskt 

måste skaffa oss andra tankemodeller för att det ska fungera. 

”Synen på religionen 

som en 

privatsak är 

överspelad” 

KG Hammar 

Rawia Morra: Jag vill kommentera det Arne sa (sid 40). Jag försöker 

ibland uttrycka mig som den sekulariserade muslim jag är och 

jag har uttryckligen sagt att jag inte är troende på det här sättet 

längre. Jag har varit det, men förlorat tron längs vägen. Men det 

har folk vägrat att lyssna på. Om jag blir intervjuad och säger att 

för en troende muslim är det mest otänkbara avbildandet av profeten 

Muhammed så får jag läsa eller höra dagen efter: ”för mig 

41

”Jag blir riktigt 

förbannad av 

att höra att jag 

är muslim i 

mitt hjärta och 

för mig som riktig 

muslim…” 

Rawia Morra 

som troende muslim……”. Jag har sagt det gång på gång, och blir 

riktigt förbannad av att höra att jag är muslim i mitt hjärta och 

”för mig som riktig muslim….”. Det är inte det jag har sagt, men 

det är det som de hör hela tiden. 

Jag kommer ihåg att jag sa, när Hamas vann valet i Palestina, att 

det är lika dåligt om jag förlorar mitt hemland till religiös fundamentalism 

som om jag förlorar det till Israel. För mig är det 

samma sak. Då säger de: ”akta dig, du börjar låta som en Fatahanhängare”. 

Jag har aldrig varit en Fatah-anhängare eller någon 

annan sorts anhängare för den delen. Man lägger locket på för vad 

jag känner eller tycker. Det gäller speciellt om man är muslim, 

därför att folk tror att det är livsfarligt på något sätt. Och om det 

är livsfarligt så får det väl vara det då! 

Ronny Ambjörnsson: Jag blev lite tagen av Arnes beskrivning av 

situationen i Danmark (sid 35). Den stämmer rätt väl med en 

uppsats jag läste på flyget hit idag av en religionsvetare som heter 

Elisabeth Gerle (se www.ud.se/analys ”externt”). Hon skriver just 

om detta och det verkar stämma och är väl belagt. Det är uppenbart 

att det finns en form av nationalism i Danmark som har religiösa 

förtecken, fast det kan förefalla egendomligt i den värld vi 

lever i. Och det kanske inte är så konstigt att det växer fram nationalism 

i samhällen idag, med tanke på outsourcing av arbetstillfällen 

och globaliseringen – en ny form av otrygghet. 

I det sammanhanget kan man undra om det finns någon svensk 

nationalism. Det finns förstås högerextremister som viftar med 

flaggor, men jag har en känsla av att det också finns en annan, 

levande svensk nationalism, som starkt skiljer sig från den danska. 

Den svenska nationalismen slår vakt om det som vi uppfattar som 

det moderna – vårt land som det mest sekulariserade av samhällen, 

det mest upplysta, det mest rationella av samhällen. I denna 

bild av ett rationellt Sverige har vi väldigt svårt att få plats med 

någon religion överhuvudtaget. 

Jag kan föreställa mig att vi i vår nationalism har svårt att acceptera 

muslimer av rakt motsatta skäl än danskarnas. Vi vill inte 

acceptera folk som beter sig på detta atavistiska, egendomliga sätt 

som religiösa människor gör, vare sig de är kristna eller något 

annat. Jag tror att det finns en fundamentalistisk sekularism som 

är ganska stark och som präglar inte minst media i Sverige. Det 

märks om man kommer utomlands, där det finns en större öppenhet 

för religiösa argument. 

Barlin Nuur 

Barlin Nuur: Jag är troende muslim, men jag har väldigt stor 

respekt för dem som väljer bort att vara troende muslimer, för 

dem som väljer att vara sekularister. Men å andra sidan har jag väldigt 

höga förväntningar på att alla ska visa respekt för alla och visa 

att man kan komma överens trots att man tror på olika saker. 

42

Varför ska man alltid känna sig hotad för saker och ting som man 

själv inte tror på och behöva ta ansvar för dem? Man kan faktiskt 

komma överens och ändå inte behöva tro det som andra människor 

tror. Man kan vara muslim och en god medborgare, och man 

kan vara sekularist och en god medborgare. Det vi har gemensamt 

är att vi lever i det här samhället och vi måste hitta sätt att komma 

överens. 

Jag är mycket tacksam över att jag lever i Sverige och inte i 

Danmark, samtidigt som Sverige också behöver öppna dörrar för 

diskussion. Man har sagt att det måste få komma människor som 

tycker annorlunda. Det kommer till exempel inte bara normala, 

fina muslimer till Sverige, sådana som ni förväntar er ska fördöma 

allting och som kommer till mig och säger att saker är fel. Det ska 

finnas muslimer som tycker att det är rätt att tro likaväl som människor 

med muslimsk bakgrund som inte tror. Jag tycker det är 

dags för oss svenskar att vara mer öppna när det gäller religiösa 

frågor. 

KG Hammar: Jag vill säga två saker. Den ena knyter an till det 

Rawia sa om kulturens betydelse (sid 40). Vi kan lägga in olika 

betydelser i ordet kultur, men det utmärkande är egentligen att 

det inte är något man kan lagstifta om. Kultur är något som växer 

och som vi kan bidra till. Kultur blir aldrig levande om man bara 

bevakar sina gränser, utan vi måste fråga oss hur vi själva kan bidra 

till vår kultur. 

Jag tror att det är väldigt viktigt att se att det vi försöker åstadkomma 

är ett slags fredskultur, en demokratisk kultur där människor 

får plats som sådana de är. Demokratin fungerar inte om 

den bara blir en carte blanche för var och en att försöka få så stort 

utrymme som möjligt utan att fråga vad konsekvenserna blir för 

alla andra. Där kommer ordet ansvar in – att ta ansvar för det man 

faktiskt har fått. Det är en del av kulturen som vi kan bidra till att 

bygga eller till att riva ner. Men vi kan aldrig tvinga fram den med 

lagstiftning. 

Det andra är att jag gärna vill beröra ordet globalisering när vi 

talar om kultur. Globalisering är i första hand ett ekonomiskt och 

i andra hand ett tekniskt begrepp. Det kan också vara ett imperialistiskt 

kulturbegrepp, där man ibland kan tycka att västerländsk 

kultur trycker sig in överallt, som i Coca-Cola-exemplet (sid 31). 

Men vi klarar oss inte som mänsklighet på detta klot om vi inte 

kan ha ett globalt perspektiv på det kulturella förhållningssättet. 

Det måste finnas plats för människor sådana de är och det är därför 

som vi även i ett sekulariserat västerland nu, när världen globaliseras, 

måste lära oss att räkna med, att leva med religiösa människor. 

Om vi ser världen ur ett globalt perspektiv så är detta något 

närvarande, och får vi upp ögonen kanske vi också upptäcker det 

på mycket nära håll. 

43

Jan Henningsson: FN:s utvecklingsprogram UNDP har de senaste 

åren publicerat rapporter under rubriken Arab Human 

Development Report – undersökningar av mänsklig utveckling i 

arabvärlden. Det intressanta med rapporterna är först och främst 

vilka som har skrivit dem. Det är arabiska intellektuella – kristna 

och muslimer, sekularister och religiösa, med olika nationaliteter. 

Man har som utgångspunkter tagit undersökningar gjorda av 

just World Values Survey som Bi Puranen började med att berätta 

om (sid 7). Man har identifierat tre brister i arabvärlden: bristen 

på medinflytande/demokrati, bristen på utbildning/kunskapsbygge 

och bristen på jämställdhet. Detta har diskuterats väldigt 

mycket, och precis som Bi påpekade (sid 31) är den tredje frågan, 

den om jämställdhet och gender, kanske den mest kontroversiella. 

Men i kölvattnet av turbulensen kring karikatyrerna av profeten 

Muhammed är det så, åtminstone i den arabiska debatt jag följer, 

att man ifrågasätter demokratins önskvärdhet som ett mål för 

samhällsbygge. Om demokrati medför den här typen av – inte rättigheter, 

yttrandefrihet och andra rättigheter, utan möjlighet till 

totalt missbruk och hänsynslöshet, så är det inte den vägen man 

vill gå. Då finns det de som befarar, och hävdar, att den demokratiska 

modell som bland annat bygger på FN:s förklaring om 

mänskliga rättigheter inte passar för arabvärlden, och då börjar 

man komma farligt nära den diskussion om ”asiatiska värden” som 

regeringarna i Singapore och Korea drev för något decennium 

sedan. 

Risken är att man utifrån den här krisen och bristen på kommunikation 

över kulturgränserna drar slutsatsen att demokrati inte 

är något för oss. Jag skulle vilja fråga Rawia hur du uppfattar dessa 

argument, om du har mött dem själv och om du ser att de har 

någon bärighet eller om det här bara är krusningar på vattnet som 

kommer att gå över. 

Rawia Morra: Det finns en sorglig uppfattning som går ut på att 

fundamentalistiska rörelser som Muslimska Brödraskapet och 

andra liknande rörelser i arabvärlden anser att man endast behöver 

vinna ett val för att komma till makten – sedan är demokratin färdig, 

sedan har makten hamnat i Guds hand eller hos Guds ställföreträdare 

på jorden, sedan är det färdigröstat. Detta är naturligtvis 

oerhört skrämmande. Många i arabvärlden tycker att det skulle 

vara helt okej, men personligen är jag fruktansvärt rädd för denna 

tanke eftersom den skulle kunna leda till att vi hamnar i samma 

situation som i Algeriet för några decennier sedan – vinner en fundamentalistisk 

rörelse ett val, så blir motsidan så rädd att man ska 

ha tagit makten en gång för alla, att valet ska ha varit det första 

och sista, att det leder till inbördeskrig. 

Jag hörde Al Zawahiri på Al-Jazeera igår. Han fördömde Hamas 

44

för att överhuvudtaget ha ställt upp i valen i Palestina, därför att 

de då spelar med de otrogna fähundarnas – den palestinska myndighetens 

– spelregler. Man ska inte spela med dessa spelregler, 

man ska inte godkänna ingångna avtal, man har överhuvudtaget 

inte rätt att tala i Palestinas sak annat än om det islam förespråkar 

och det islam anses förespråka är det som Al Zawahiri själv förespråkar 

och Al-Qaida bakom honom. 

Jag har försökt förklara, när jag har talat med palestinska 

kvinnor, att det som de har uppskattat oerhört mycket – att 

Hamas har ordnat med dagisplatser för barnen – är ett sätt att 

vinna till sig kvinnorna. Jag försöker avslöja detta spel där man 

hjälper kvinnorna ekonomiskt och ordnar dagisplatser tills man 

fått deras röster, men när man fått dem har man också makten och 

sedan vet vi inte vad som sker. Då finns det en plats för kvinnan 

inom ramen för det som är passande enligt muslimsk sharialag, 

men för den som inte passar in i den ramen finns det ingen plats i 

samhället. 

Ove Bring: Det här är ingen invändning, snarare ett påhak till det 

Jan sa för en stund sedan (sid 44). Det var intressant att höra att 

du säger att det finns en opposition mot demokratin i arabvärlden 

därför att den ses som ett uttryck för västerländska värderingar.På 

samma sätt finns det en negativ inställning till mänskliga rättigheter 

just för att de upplevs som västerländska. 

Det tragiska är att istället för att man i arabvärlden försöker 

identifiera sin egen historiska roll i det mänskliga rättighetstänkande, 

så kategoriserar man det som enbart västerländskt för att 

sedan ta avstånd från det. Detta är sorgligt, men det är å andra 

sidan inte fråga om ett monolitiskt tänkande, det är inte så att hela 

arabvärlden, Iran med flera länder, tänker på det sättet, men jag 

är rädd för att krisen kring Muhammedbilderna har gjort det svårare 

för de aktörer i arabvärlden som verkligen vill värna om 

mänskliga rättigheter och verka för dessa värderingar. 

”Det finns en 

opposition mot 

demokratin i 

arabvärlden 

därför att den 

ses som ett 

uttryck för västerländska 

värderingar” 

Ove Bring 

Arne Ruth: Jag tycker det var väldigt intressant att höra det självbiografiska 

som Rawia berättade om (sid 38–40), hur svårt det är 

för henne att träda fram som sekulariserad muslim och vinna full 

respekt för bägge sidorna i hennes bakgrund. För mig är det verkligen 

en kritisk punkt i det svenska samhällsbygget. Vi måste lära 

oss förstå att det finns muslimer av väldigt olika slag och vi måste 

respektera dem oberoende av vilken sort de råkar vara. 

Men jag skulle också vilja anknyta till det Ronny tog upp (sid 

12–13). Jag tror du är inne på något mycket väsentligt för att förstå 

den svenska nationella egenheten. Jag skrev en artikelserie om 

den svenska modellens kommande fall i Dagens Nyheter på 1980- 

talet, där jag gjorde en skämtsam analys av det svenska paradigmet. 

Jag pekade på paradoxen att vi i Sverige kände en exceptio- 

45

”Som muslimer, 

boende och verkande 

här i 

Sverige måste vi 

ta till oss europeisk 

idéhistoria 

och utveckling 

där häckling av 

religiösa företrädare 

ingår som 

en del” 

Mohammad 

Fazlhashemi 

Mohammad Fazlhashemi 

nell nationell stolthet över att vi var den första nationen i världen 

som hade avskaffat nationalismen. Just därför att vi var ickenationalister 

var vi nationellt sätt bättre än alla andra nationer. Det är 

kärnan i den svenska modellens samhällsbygge. Jag är inte säker 

på att den finns kvar i samma utsträckning, inte bara för att den 

svenska modellen har upplösts utan också för att det finns alla 

möjliga andra ingredienser i det här. 

Men det som för mig är det viktiga med detta, och jag återknyter 

till det jag sa apropå Rawias erfarenheter, är att det svenska 

samhällsprojektet går åt helvete om vi inte skapar ett icke segregerat 

samhälle i Sverige. Detta har inget vetenskapligt anspråk, 

men eftersom jag lever med åtminstone en del av mig själv i 

invandrarmiljöer, skulle jag vilja säga att segregationen när det gäller 

umgänge, i synnerhet i min egen intellektuella krets, är fatal. 

Man umgås med sina egna etniska likar och det gäller både svenskar 

och olika invandrargrupper. Gör vi ingenting åt den säregenheten 

så bäddar vi för problem. 

Mohammad Fazlhashemi: Både Arne och Rawia har berört det 

här med att bli tillskriven identiteten att vara muslim bara för att 

man kommer från en viss region (sid 40 och 41). Jag har förståelse 

för att de ni pratar med reagerar mot detta, men jag har mött det 

motsatta. Om man har studerat här, börjat forska, skriva artiklar 

och böcker så förväntas man vara sekulär och blir tillskriven en 

annan identitet: ”inte kan väl du vara muslim när du skriver dessa 

texter?”. 

Båda dessa sidor finns. Muslimer framställs som någon form av 

Homo Islamicus som inte har något gemensamt med den grupp 

man själv härstammar från. Jag tycker att man måste blicka framåt. 

Vi kan kanske inte göra så mycket när det gäller utvecklingen i 

den muslimska världen långt borta, men vi kan göra ganska mycket 

i vår lilla miljö här i Sverige. 

Jag har tidigare varit inne på att försvaret av yttrandefriheten 

inte går ihop med främlingsfientlighet och rasism. Men ett ansvar 

vilar också på dem som vill definiera sig som muslimer. Som muslimer, 

boende och verkande här i Sverige måste vi ta till oss europeisk 

idéhistoria och utveckling där häckling av religiösa företrädare 

ingår som en del. Man får ogilla det och vara kritisk mot det, 

men vi måste helt enkelt kunna ta det till oss. Jag säger vi därför 

att jag själv definierar mig som muslim och lägger in mig själv i 

denna debatt genom att inte tala om det. 

Jag tar upp det här framför allt för att understryka att det inte 

ska betraktas som ett västerländskt förhållningssätt. Vi har många 

belägg för att detta kritiska förhållningssätt även har funnits i den 

muslimska traditionen. Jag vet inte hur många som är bekanta 

med de muslimska teologer som gick under beteckningen 

Munt’Azida och deras idétradition. De tog gärna till sig idéer och 

46

föreställningar från andra kulturer och inkorporerade dem i en 

muslimsk teologisk tradition. Att ta till sig det icke auktoritetsbundna 

och kritiska perspektivet hjälper muslimer att komma 

vidare och inte fastna i den försvarsposition de hamnat i. Det tror 

jag är viktigt att understryka. 

Bi Puranen: Jag skulle vilja knyta an till KG Hammars begrepp 

fredskultur (sid 43). Hur skiljer sig de svenska och danska förhållningssätten 

åt? Vi har i World Values Survey från och med veckorna 

efter den 11 september och sedan varje år frågat unga muslimer 

i Sverige varför man tror att detta hände. 

© Bikupan – Medborgarna 2004 (18–25 år) 

Figur 4 

Sedan har vi följt upp med frågor om vad man bör göra för att 

lösa de problem som lett fram till attentaten. Det svar man i princip 

aldrig får är att orsaken till den 11 september var att muslimerna 

är aggressiva. Ändå var detta mediabilden, och de här svaren 

kom redan vid första mättillgället i oktober 2001. Nästa påstående 

– att orsaken är ett aggressivt USA – är det fler som håller 

med om, men det är fortfarande inte särskilt många som tycker 

det. Det tredje påståendet – att orsaken är missförstånd, att vi talar 

för lite med varandra, håller fler med om. 

Nästa påstående – att klyftorna mellan fattiga och rika är för 

stora , där någonstans börjar man känna genklang. Och nästa – att 

olika kulturer har olika värderingar, då drar det iväg, dem vi frågat 

anser att kulturer har väldigt olika värderingar. Till sist: den vanli- 

47

© Bikupan – Medborgarna 2004 (18–25 år) 

Figur 5 

gaste förklaringen är att det finns människor med vansinniga idéer. 

De flesta ser alltså inte muslimers och amerikaners olika värdegrunder 

i sig som förklaringen till den 11 september, utan att det 

finns enskilda människor som har vansinniga idéer. 

Detta är oerhört intressant som förklaringsgrund. Men vad ska 

man då göra? Det är här begreppet fredskultur, som KG Hammar 

talade om (sid 43), kommer in. De åtgärder som nämns är inte de 

som tagits upp i debatten – att bygga in bättre säkerhet i infrastrukturen. 

Det är det minst vanliga svaret. De tre saker som framför 

allt lyfts fram är att försöka förstå andra länder och kulturer, 

som ett förebyggande vaccin, att stödja FN och andra krafter som 

vill ha fred – man ser alltså FN som oerhört viktigt – och, slutligen, 

att påverka barnen så att de inte upprepar våra misstag. 

Vi har också ställt frågor som rört händelser med anknytning till 

terrorism efter den 11 september. Inte heller de kopplas av unga 

människor till religion eller till att muslimer skulle vara särskilt 

terrorismbenägna. Det finns ingen grogrund för sådana tankar. Det 

finns en väldigt stark fredskultur i botten. Det tror jag är viktigt. 

Det här gällde svenska ungdomar, men vi har i World Values 

Survey också ställt frågor som handlar om FN:s millenniedeklaration 

och hur man ser på den i flera länder. Det finns skillnader 

mellan exempelvis Indonesien, Iran, de arabiska länderna och 

Turkiet. Men det viktiga är att stödet för millenniedeklarationen 

genomgående är väldigt starkt. Det bekräftar att det finns stöd hos 

ungdomar för en internationell fredskultur. 

48

Barlin Nuur: Vi talar mycket om respekt för varandra. Vi talar 

mycket om framtiden, om ungdomar och om kraften som kommer 

från dem. Men samtidigt som vi försöker vara demokratiska, 

så sätter vi oss till doms och säger det som många här håller med 

om, nämligen att den dag Muslimska brödraskapet kommer till 

makten blir demokratins undergång. 

Vem bestämmer vad som är demokrati? Är det vad vi i Väst 

anser vara demokrati? Kanske de människor som har röstat fram 

de här personerna delar de värderingar som Brödraskapet har? De 

är jättetrötta på att man formar deras liv, vad de ska tycka, vad de 

ska tänka och hur de ska vara. De är kanske trötta på att vi från 

Väst säger: tyck det, säg så, var inte si, var inte så, var inte troende, 

är du troende så är du fanatiker! Och så säger man att 

Brödraskapet är fanatiskt och att demokratin kommer att gå 

under. 

Vilka är vi som anser oss ha rätt att fördöma detta? Hur kan vi 

dra slutsatser om saker vi inte känner till? Hur kan vi vara tvärsäkra 

på att det kommer att bli sämre och inte tvärtom? Vi ska vara 

realistiska. Om man inte gör som Väst tycker, döms man som 

extremist och terrorist, fast man är i sitt eget hemland, Palestina, 

och man har röstat på palestinier. 

”Vem bestämmer 

vad som är 

demokrati? Är 

det vad vi i 

Väst anser vara 

demokrati?” 

Barlin Nuur 

Bitte Hammargren: Jag vill också återknyta till diskussionen om 

Hamas och Brödraskapet och frågan om det handlar om ”ett val, 

en gång och aldrig mer”. Jag tror att just i fallet Palestina har vi ett 

nytt historiskt läge som är intressant för hela regionen. FN:s Arab 

Human Development Report visar också att den stora framtidsfrågan 

för arabvärlden handlar om att inkludera islamiska grupper i 

det vanliga politiska livet. Driver man dem under jord kan det gå 

som i Algeriet. 

Det handlar naturligtvis om att det, när de kommer till makten, 

måste finnas garantier för att de respekterar oliktänkande. Jag tror 

att det är för tidigt att säga att Hamas skulle vara beredda att 

avskaffa framtida val. Vi har inte sett deras regeringsförklaring och 

de är själva chockade över valresultatet. De hade inte väntat sig 

ett sådant stöd. De har byggt upp stödet genom socialt arbete, de 

har levererat de sociala tjänster som folk har frågat efter. 

På samma sätt har Muslimska Brödraskapet i Egypten jobbat 

långsiktigt i tjugo års tid med att med hjälp av donationer bygga 

upp ett mycket väl fungerande nät av sjukvård, alfabetiseringskurser 

osv. Man måste se den basen också där. Dessutom argumenterar 

deras ledare just nu – jag talade nyligen med Brödraskapets 

ledare i Egypten – i termer av parlamentarism. De tror att deras 

idéer är så starka att de inte bara klarar ett val utan flera. Men vi 

måste hålla trycket uppe på dem. 

49

Nationell lagstiftning i en globaliserad värld 

– var går gränsen för vårt ansvar? 

Arne Kallin: Nu har vi kommit till den sista delen i vårt idésamtal. 

Ämnet är: nationell lagstiftning i en globaliserad värld – var går 

gränsen för vårt ansvar? Vi har lagar i Sverige som skyddar yttrandefriheten, 

men det är svenska lagar. Vi lever i en globaliserad 

värld och information sprids blixtsnabbt och utan sammanhang. 

Inledare här är Arne Ruth, publicist och styrelseledamot i Svenska 

Helsingforskommittén, Christian Åhlund, generalsekreterare i 

International Legal Assistance Consortium, ILAC, och Ove Bring, 

professor i internationell rätt vid Försvarshögskolan. 

Arne Ruth 

Arne Ruth: Vi kanske tror att yttrandefrihet är en universell och 

likvärdig rättighet i demokratier. Det är den inte alls. Det räcker 

att jämföra författningarna i de nordiska länderna, som på ytan 

förefaller att vara så lika varandra, för att inse att reglerna för yttrandefrihet 

ser olika ut till och med i dessa närbesläktade länder. 

Går man till andra länder i den så kallade demokratiska världen 

så ser man ännu större skillnader. Det visar sig att definitionen av 

yttrandefrihetens praktik i själva verket är starkt historiskt betingad. 

Författningarna i olika länder har, var och en, sin historia. Det 

betyder att tonvikten ligger på olika frågor i olika länder. 

Vi har alla upplevt att en brittisk historiker, David Irving, blivit 

dömd till fängelse i Österrike för att han förnekat att Förintelsen 

har ägt rum. Det skulle vara omöjligt i Sverige, lika fullt är det 

möjligt i Österrike och det är också möjligt i Frankrike där Robert 

Faurisson dömts på samma grunder. Det visar i hur hög grad dessa 

olikheter påverkar den rättsliga praktiken. 

Ska man då likrikta detta i fortsättningen? Det finns ett initiativ 

som Bitte skriver om i dagens Svenska Dagbladet (SvD, 6 mars 

2006) – från den panarabiska samarbetsorganisationen OIC. Den 

vill få tillstånd för en bindande FN-resolution som förbjuder hädelse 

och kränkningar av religiösa symboler. Skulle det bli omröstning om 

den i FN:s generalförsamling kan Sverige hamna i klar minoritet. 

Varför är en sådan FN-resolution särskilt anmärkningsvärd för 

Sverige? Skälet är att vi inte har någon lag mot hädelse. Den 

avskaffades tillsammans med efterkrigstidens censurbegrepp. Vi 

gjorde en radikal förändring till förmån för yttrandefriheten i 

Sverige 1949 när vi, till skillnad från våra nordiska grannländer, 

avskaffade hädelseparagrafen. 

För mig var detta ett mycket stort framsteg. Hädelse är för mig 

ett icke-juridiskt begrepp. Religiösa personer kan anklaga varandra 

eller någon annan för hädelse. Men rättssystemet ska inte, vare 

sig i ett enskilt land eller internationellt, ta ställning i religiösa diskussioner. 

Trots att jag tycker väldigt illa om Jyllandsposten som 

50

jag på senare tid läst på Internet – det är ingen tvekan om att i 

synnerhet insändarspalten är rasistisk – så försvarar jag likafullt 

tidningens rätt att publicera dessa karikatyrer. 

Varför säger jag detta? Jag har varit ordförande i Rushdiekommittén. 

Det är ingen tvekan om att Rushdie är en mycket 

betydande författare och att Satansverserna är en betydande 

roman. Det finns hög och låg kvalitet, men ska kvaliteten vara 

avgörande för yttrandefriheten? Nej, inte alls, det är inte en kvalitetsbedömning 

som ska avgöra om man tar ställning för rätten att 

yttra någonting. För att gå tillbaka till Voltaire – i en demokrati 

ska man vara beredd att försvara sin fiendes yttrandefrihet. 

Just i det fallet finns det anledning för oss svenskar att tänka 

efter. Åke Green, pingstpastorn, frikändes trots att han hade sagt 

mycket anmärkningsvärda saker. I Högsta Domstolens dom citerade 

man en ståndpunkt av Europadomstolen i ett annat rättsfall. 

Jag citerar: ”Yttrandefrihet kan inte bara tillämpas på kunskap 

eller idéer som väcker sympati utan också på idéer som uppfattas 

som kränkande, chockerande, som stör statsmakten eller vilken 

som helst befolkningsgrupp. Detta är innebörden i begreppen pluralism, 

tolerans och öppna attityder. Inget demokratiskt samhälle 

fungerar utan dessa kriterier.” Det kontroversiella, det uppseendeväckande 

måste vara en del av yttrandefriheten. 

Jag vill sluta med att göra en distinktion mellan rasism och kritik 

av religion. Här kommer kanske det sekulära hos mig in. 

Religion är för mig ett tankesystem, en världsförklaring och en 

föreställning om verkligheten. Den måste kunna diskuteras till sitt 

innehåll. Man måste kunna ställa frågan: har Jesus levt? Är det 

som anges vara budskapet från Gud till Muhammed verkligen det 

som står i Koranen? Man måste kunna diskutera om dessa ord 

verkligen togs emot direkt uppifrån utan att bli angripen. De här 

frågorna är båda starkt kontroversiella från var sin religions synpunkt. 

Här vill jag säga att det finns muslimer av olika slag, något som 

väl redan framgått i denna diskussion. För två dagar sedan stod en 

artikel i Expressen, ett upprop av ett antal personer med muslimsk 

bakgrund, däribland Salman Rushdie. En liknande artikel som är 

nog så intressant har stått i den kanadensiska tidningen Toronto 

Star. Den är skriven av elva personer som kallar sig muslimer och 

är bosatta i Kanada. De skriver så här: ”Idag förenas den religiösa 

högern i Väst och förtryckarregimer i den så kallade muslimska 

världen i kravet på lagar som gör varje diskussion om religion till 

ett brott. Detta sker vid en tidpunkt då många författare i 

Jordanien, Jemen, Pakistan och Afghanistan ruttnar i fängelser, 

anklagade för gudsförnekelse och hädelse. Vi uppmanar kanadensiska 

politiker och intellektuella att stå upp för yttrandefriheten. 

Våra demokratiska värden, inklusive yttrandefriheten, ska inte 

kompromotteras under förklädnad av att man vill bekämpa dis- 

”Men ska 

kvaliteten vara 

avgörande för 

yttrandefriheten?” 

Arne Ruth 

51

krimineringen av invandrare. För att stå emot islamofobi och 

rasism behöver vi inte offra yttrandefrihet och debatt.” Det 

sammanfattar min ståndpunkt i den här frågan. 

Christian Åhlund 

Christian Åhlund: En av konsekvenserna av Jyllandspostens 

publicering av teckningarna är att den har aktualiserat frågan om 

räckvidden och ansvaret för ett lands nationella lagstiftning, framför 

allt på tryckfrihetsområdet. Problemet är inte så mycket den 

nationella lagstiftningen i sig som tillämpningen av den lagstiftning 

som finns, eller i Danmarks fall den bristande tillämpningen 

av Danmarks egen yttrandefrihetslagstiftning. 

Danmark har som ett antal europeiska länder, däribland Sverige, 

inkorporerat den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 

i sin lagstiftning, inklusive denna konventions skydd för yttrandefriheten. 

Danmark har också liksom Sverige sin version av 

brottet hets mot folkgrupp, som alltså innebär en inskränkning i 

yttrandefriheten till skydd för etniska, religiösa och sexuella minoriteter 

– den företeelse som på engelska brukar kallas för hate 

speech. 

Men problemet i Danmark är att man för ganska längesedan 

upphört att tillämpa denna inskränkning i sin yttrandefrihetslagstiftning. 

Detta har pågått ganska länge. I en rapport år 2000 om 

Danmark från Europarådets kommission mot rasism och intolerans 

efterfrågades en större aktivitet från polis och åklagare när 

det gällde att lagföra brott mot Danmarks motsvarighet till lagen 

om hets mot folkgrupp. 

Europarådet skriver i rapporten att muslimer är särskilt utsatta 

för diskriminering i Danmark. Negativa stereotyper och fördomar 

mot muslimer, lika väl som övergeneraliseringar och vilseledande 

föreställningar om islam främjas av ”public opinion leaders, including 

political elites from across the political spectrum, intellectuals 

and journalists”. Det skrev Europarådet redan år 2000. Men 

trots detta har alltså aktiviteten hos danska åklagare och dansk 

polis förblivit lika låg. De få fall som gått till rättegång har bara 

lett till böter. 

I och för sig håller jag med Arne om att Muhammedkarikatyrerna 

i Jyllandsposten i sig inte är straffbara (sid 50–51). 

Men de är ett uttryck för det danska intellektuella samhällsklimat 

som har vuxit fram på grund av den bristande tillämpningen av 

yttrandefrihetslagstiftningen, där kränkande uttalanden, särskilt 

mot muslimer, successivt har blivit en del av människors vardag. 

Man behöver bara surfa på måfå på nätet så hittar man hårresande 

diskriminerings- och hetspropaganda mot muslimer. Jag gjorde 

det i fredags och hittade nättidningen Patrioten, februarinumret 

2006. Där talar man om att muhammedaner – som de konsekvent 

kallas – förbereder religiösa mord på danskar, och man förespråkar 

att alla muhammedaner ska utvisas, därför att det inte går att 

52

skilja våldsamma från icke våldsamma, och när det inte blir på det 

sättet så kan vi bara vänta på den muhammedanska terrorn. 

Det här är vardagsmat i undervegetationen av nättidningar i 

vissa kretsar i Danmark, och det är uppenbart att det strider mot 

den danska strafflagens paragraf 266 b, som säger att hot, hån eller 

nedvärdering av grupper på grund av deras nationella eller etniska 

ursprung, tro eller sexuella läggning straffas med fängelser. Det 

är uppenbart att det danska rättsväsendet i stort sett har gett upp 

att tillämpa detta och det har efter ett antal år fått de konsekvenser 

vi har sett de senaste veckorna. Jag vill också säga att 

Europarådet har riktat kritik också mot Sverige i detta avseende. I 

en rapport om Sverige från november 2005 säger man att antalet 

fällande domar för hets mot folkgrupp inte står i relation till antalet 

förseelser eller deras allvarlighetsgrad. Europarådet rekommenderar 

i rapporten ”att de svenska myndigheterna säkerställer att 

bestämmelserna om rashets, diskriminering och brott med rasistiska 

inslag tillämpas i full utsträckning”. 

Avslutningsvis – vi har alltså i Europa ett regelverk som ska upprätthålla 

en balans mellan å enda sidan rätten att uttrycka sig fritt 

och, å den andra, de intressen och grupper som behöver skyddas 

mot att denna yttrandefrihet drivs alltför långt. Vi har ett ansvar 

att se till att detta regelverk tillämpas av polis och åklagare i domstolar. 

Systemet kan inte hindra att teckningar som Jyllandspostens 

publiceras. Men det kan betydligt starkare än hittills 

demonstrera vår vilja och förmåga att använda de verktyg vi har 

för att motverka sådana stämningar som utgör grogrunden för 

Muhammedteckningarna. 

Ove Bring: Som vi har hört av Christian, är yttrandefriheten en 

del av vår nationella rätt och den är inkorporerad i svensk lag via 

Europakonventionen. Men yttrandefriheten är också en del av den 

internationella rätt vi är bundna av. Den är en del av de mänskliga 

rättigheterna och därmed en del av folkrätten. Det gör att yttrandefriheten 

är dubbelt tvingande. Den har en mycket stark ställning 

i det juridiska systemet och är också mycket omfattande. 

Men, och det är något KG var inne på (sid 37–38), yttrandefriheten 

liksom alla andra mänskliga rättigheter ska utövas i balans 

mot andras rättigheter. Hänsyn ska tas, tolerans ska visas mot 

andras värderingar och religiösa uppfattningar. Samtidigt är det 

viktigt att säga att det inte går att jämföra yttrandefriheten som 

princip med dessa krav på tolerans och respekt. Yttrandefriheten 

är juridik och internationell rätt medan kraven på tolerans och 

respekt är etik och internationell moral. Det gör att i den praktiska 

tillämpningen ges yttrandefriheten den vida tillämpning som 

Arne Ruth beskrev (sid 50–51), och så bör det vara. 

Men det är klart att den internationella moralen och etiken 

ibland kan fokuseras och omvandlas så att den överensstämmer 

Ove Bring 

53

med juridiska regleringar. De internationella konventionerna, till 

exempel 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska 

rättigheter, kräver av staterna att man ska kriminalisera en form 

av undantag mot yttrandefriheten, nämligen det vi i Sverige kallar 

hets mot folkgrupp och som det finns en motsvarighet även i 

Danmark. Och som jag har förstått det genom media blev 

Jyllandspostens redaktör friad från anklagelser om hets mot folkgrupp. 

Men den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter ger 

staterna möjlighet att lagstifta nationellt, att utifrån de moraliska 

föreställningar som är gångbara i ett visst samhälle precisera de 

undantag från yttrandefriheten som krävs med hänsyn till allmän 

moral eller den goda ordningen i just det samhället. 

Det kan tänkas att vissa länder går längre än att införa straff för 

hets mot folkgrupp. Vi hörde om Österrike (sid 50) tre års fängelse 

för författaren David Irving. Det finns också ett annat fall från 

Europadomstolens praxis som är intressant i sammanhanget. Det 

är ett fall från 1994 som rör ett filminstitut i det katolska Österrike, 

som visade en film byggd på en roman från 1890-talet, där 

Kristus och jungfru Maria framställdes på ett mycket stötande 

sätt, som det ansågs. Filmen togs i beslag av de österrikiska myndigheterna 

och efter en tid ansågs den förverkad. Österrike fick 

inte kritik av Europadomstolen för dessa ingrepp i mediefriheten, 

utan en attack på den kristna religionen ansågs berättiga ett 

undantag från yttrandefriheten i den österrikiska kulturella-religiösa 

miljön. Det finns liknande rättsfall från Turkiet, där journalister 

och tidningsutgivare fått sin tryckfrihet begränsad, därför att 

de utmanat lokala sedvänjor. 

Vill man göra något åt detta rättsläge, så får man utveckla de 

internationella regler som finns. FN:s generalsekreterare Kofi 

Annan sa nyligen att nu när rådet för mänskliga rättigheter skulle 

etableras i New York så kunde man i texten till den generalförsamlingsresolution 

som formellt utgör beslutet införa ett krav på 

tolerans och respekt för religiösa känslor. Jag har sett formuleringarna 

och de är inte särskilt långtgående. De är inte formulerade så 

att de hotar yttrandefriheten. 

Men sedan har vi det initiativ som Bitte skrivit om i Svenska 

Dagbladet, där det sägs att det egyptiska utrikesministeriet vill 

verka för en så kallad bindande resolution i FN om att hädelse ska 

kriminaliseras internationellt. Nu kan jag trösta dem som är oroliga 

för en sådan utveckling med att en resolution i FN-systemet i 

sig inte är bindande. Det går undantagsvis anta en bindande resolution, 

men då krävs, konsensus, dvs att alla stater i FN är eniga i 

sitt stöd för resolutionen. Om en resolution om hädelse skulle gå 

till omröstning så skulle den inte få det stödet och därmed blir 

den heller inte juridiskt bindande. 

Avslutningsvis vill jag säga något om den svenska debatten. Carl 

54

Hamilton från Folkpartiet har kritiserat den svenska regeringen 

för att den inte ställt sig solidarisk med Danmark. Men jag menar 

att det är svårt att vara solidarisk just med Danmark. Anders Fogh 

Rasmusson har som regeringschef gjort den västerländska kulturen 

en otjänst genom att inte ta emot de elva muslimska ambassadörerna 

och för dem förklara vad tryckfriheten går ut på i ett 

demokratiskt samhälle. Det är inte med Danmark eller Danmarks 

regering vi ska vara solidariska, utan med yttrandefriheten. 

Ingmar Karlsson: Diskussionen i Turkiet har varit ganska intensiv 

kring detta och i stort sett följt samma mönster som den svenska, 

om yttrandefrihetens gränser. Nyligen försökte premiärminister 

Erdogan dra en tidning inför rätta för karikatyrer av honom i olika 

djurgestalter, men han tog tillbaka detta. 

Vad man framför allt har diskuterat har varit yttrandefriheten i 

en för turkar mycket viktig fråga, nämligen vad som hände armenierna 

under första världskriget – om det var ett folkmord som 

begicks på dem eller en massaker. Vissa europeiska parlament har 

bestämt att detta var ett folkmord, fastän folkmordsbegreppet 

infördes först 1948 och de här händelserna inträffade 1914-15. 

Det finns turkiska akademiker som medger att det skedde fruktansvärda 

saker och att kanske upp till en miljon armenier massakrerades. 

Men om de åker på en konferens till Belgien, Schweiz 

eller Frankrike och hävda att det inte var ett folkmord som kan 

jämföras med Förintelsen så kan de sättas i fängelse. Även en så 

framträdande person som Bernard Lewis blev dömd i en fransk 

domstol 1995 därför att han sa att det finns vissa skillnader mellan 

det som hände armenierna och det som hände under Förintelsen. 

Det är ett exempel på skillnader mellan olika länder. 

Man har också i debatten i Turkiet pekat på att muslimer är ett 

mer legitimt mål för hädelse än exempelvis judar eftersom hädelse 

mot judendomen också betraktas som hets mot folkgrupp. Det är 

ytterligare en aspekt av debatten om karikatyrerna i Turkiet. 

”Det är inte med 

Danmark eller 

Danmarks regering 

vi ska vara 

solidariska, utan 

med yttrandefriheten” 

Ove Bring 

Barlin Nuur: Vi muslimer vill inte framställa det som att vi vill 

stifta lagar för att förbjuda. Det är jättebra att det finns yttrandefrihet, 

speciellt för oss muslimer som kan komma fram och säga 

vad vi tycker och tänker och vad vi är för sorts människor. Det är 

jätteviktigt att det finns pressfrihet. Om den inte fanns så skulle 

många ändå tycka: vi vill inte ha några muslimer. Säger man så 

idag så är det diskriminering och det finns lagar mot det. 

Islam är en väldigt öppen religion. Det är tillåtet att diskutera 

islam. Det är tillåtet att fråga, det är helt acceptabelt. Men det 

man är emot är den här formen av avbildning av Profeten – hur 

man tecknat honom och vilket syfte som låg bakom. Det är det vi 

är emot och inte själva tecknandet. Skulle man i en svensk tidning 

eller en skolbok teckna en bild av profeten och skriva att Profeten 

55

Bitte Hammargren, 



såg ut så här och verkade så här, skulle reaktionerna inte vara 

lika starka. 

Danmark är ett ganska rasistiskt land och det här var bara 

droppen. Man säger att de imamer som reste utomlands 

begick landsförräderi. Men detta var droppen efter en lång 

rad av saker som Danmark och danskar har acceptera att 

man ska få göra mot minoriteter i Danmark. Till slut exploderade 

det. 

Det gäller även i Sverige. Folkpartiet har till exempel en 

idé om att läraren ska spionera på eleverna. Då skapar vi 

extremister med våra egna händer och medel, om eleverna 

inte har förtroende för sin lärare. Det blir kaos och man tänker 

att de litar ändå inte på mig, så vad spelar det för roll om 

jag blir en god medborgare eller inte. Ansvaret ligger på det 

svenska folket att bestämma vad vi tillåter och inte tillåter. 

Bitte Hammargren: Detta är en fråga till Ove apropå initiativet 

från den arabiska konferensorganisationen som vill ha 

till stånd bindande internationell lagstiftning mot hädelse 

(sid 54). Du säger att en FN-resolution inte kan bli bindande. 

Men kan det ske i form av en FN-konvention, där ett antal 

konventionsstater ansluter sig? Vi kan ju se att den islamiska 

konferensorganisationen nu vänder sig till stater med kristen 

majoritet där det kan finnas många som känner sympati för 

det här förslaget. Skulle då Sverige kunna hamna i ett minoritetsläge? 

Ove Bring: Om man inte kan få fram en bindande FN-resolution, 

vilket inte är möjligt eftersom en resolution inte skulle 

få stöd från alla FN:s medlemmar, är det klart att man från 

egyptisk sida kan söka samla parter till en konvention. Då 

ansluter sig de stater som är intresserade, de andra står utanför. 

Då kan vi naturligtvis få en uppdelning av det internationella 

samfundet i stater som kriminaliserar hädelse och 

stater som vägrar att göra det. Det är klart att det vore en tråkig 

utveckling. Det vore ett steg bakåt i de mänskliga rättigheternas 

historia. Jag håller med Arnes beskrivning, även om 

den var begränsad till det svenska politiskt spektret, att det 

är ett framsteg varje gång man blir kvitt hädelseparagrafen i 

en lagstiftning. 

Arne Ruth: Jag tycker att det i det här finns en nationell 

aspekt. Vi har anledning att slå vakt om det framsteg som 

1949 års tryckfrihetslag innebar i Sverige. Vi ska inte tumma 

på premissen att hädelse inte ska betraktas som ett brott. 

Men vi har samtidigt all anledning att arbeta internationellt 

i nätverk eller på annat sätt för att få de europeiska länder 

56

som bestraffar betvivlandet av Förintelsen med fängelsestraff att 

sluta med det. 

Det är inte detsamma som att försvara Förintelsen. Jag har själv 

när jag var kulturchef på Expressen fört en diskussion i tre månader 

om hur man skulle tolka Faurisson-rättegången. Min uppfattning 

var att man inte kan försvara att förnekandet av Förintelsen 

avgörs inför rätta. Det måste vara en vetenskaplig diskussion och 

den kan inte avgöras på annat sätt än med vetenskapliga argument. 

Det innebär inte att en person som framför dessa åsikter ska gå 

straffri. Han kan gå fri juridiskt, men däremot kan en sådan person 

mycket väl göras till en paria i samhället. Man kan säga: du är 

inte seriös, vi tänker inte ta dig på allvar, vi bryr oss inte om dig i 

andra sammanhang, men du har fortfarande rätt att säga det här. 

Det är de metoder som man får använda i en demokrati. 

Slutligen skulle jag vilja ta upp frågan om vad personer som känner 

sig angripna till exempel av Jyllandspostens publicering av 

karikatyrerna kan göra om de inte kan gå den rättsliga vägen, vilket 

jag alltså menar att de inte ska göra. Att starta köpbojkotter 

av danska varor är fullständigt tillåtet. Civil ohörsamhet av alla 

slag är en fullt tillåten metod att driva en politisk uppfattning. 

Den som yttrar någonting måste alltså också vara på det klara med 

att det kan finnas en materiell kostnad förknippad med att göra 

detta. Det är snarare så som diskussionen måste föras i en demokrati. 

Avslutning 

Ulla Gudmundson: Då är vi färdiga med det allra sista passet. Vi 

tänkte nu avsluta med att be dig Bakhtiar Amin att säga några ord 

om hur du uppfattat denna kväll. Du har bott länge i Sverige, du 

är irakier och har varit irakisk minister för mänskliga rättigheter. 

Du lever i Mellanöstern. Hur reagerar du på det som sagts ikväll 

och vad vill du säga till publiken och till panelen? 

Bakhtiar Amin: Jag har inte sett de här karikatyrerna och jag tänker 

inte leta efter dem heller. Jag har träffat många människor 

under tiden efter publiceringen av teckningarna – folk från 

Marocko till Oman, från Turkiet till Malaysia. Jag har inte hört en 

enda person som var glad över det som publicerats och inte heller 

över följderna. Alla jag har träffat fördömde dem. Det var inte 

bara religiösa personer, utan många sekulära – liberaler, demokrater, 

folk från vänster till höger, olika personer med olika åsikter, 

olika åldersgrupper, män och kvinnor. Men jag hörde inte någon 

som såg detta som en yttrandefrihetsfråga. Många kände sig kränkta, 

att det var ett slags förolämpning. Frihet är inte rätten till 

Ulla Gudmundson 

57

Bakhtiar Amin 

kränkning, och frihet kräver ansvar. Dessa personer sa att de skulle 

känna samma sak om de såg karikatyrer av någon annan profet. 

Jag tror inte att dessa teckningar för kulturer eller civilisationer 

närmare varandra. Jag tror inte att detta är en komplott för att 

skapa kamp mellan civilisationer. Det finns en palestinsk författare 

som säger att detta inte är en kamp mellan civilisationer, utan 

en kamp mellan ociviliserade på båda sidor. 

Det är också viktigt att se att alla som kommer ut också har rätt 

till yttrandefrihet och till att demonstrera och säga vad de tycker. 

Men det är inte frihet att attackera en ambassad. Man ska fördöma 

attackerna mot dessa ambassader på samma sätt som man ska 

fördöma dessa teckningar som inte tog hänsyn till andras känslor. 

Det är inte frihet att komma ut och säga vissa saker om jag imorgon 

kommer att se hundratals döda på olika sidor – vem är ansvarig 

för det? I Irak hade vi omedelbart sju attacker mot kyrkor i 

Bagdad och Kirkuk. Tre personer dödades, sjutton skadades. Ni 

hörde om döda och skadade i många länder – från Pakistan till 

Benghazi i Libyen, från Beirut till Nigeria. 

Vi lever i en värld där det finns många spänningar just nu och 

vi måste vara försiktiga som journalister och politiker. Det vi säger 

och skriver får följder regionalt och internationellt när det gäller 

folks tro. Jag fördömer alla karikatyrer i arabiska eller iranska tidningar 

om judar. Jag fördömer alla karikatyrer där målet är religion 

eller folkgrupper. Om det handlar om en politiker eller en 

ledare är det något annat. 

Samma sak gäller för muslimer och kristna. Jag tycker inte att 

det som publicerades representerar det danska folket. Det danska 

folket är inte ett rasistiskt folk. Det som publicerades i den danska 

tidningen representerar inte de kristnas åsikter. Vi hörde 

påven, vi hörde också många religiösa ledare och andra i 

Västerlandet som reagerade negativt på det som publicerades. 

Samtidigt vet jag att det inte har samma effekt när det publiceras 

något om Jesus i Västerlandet. Det har publicerats många karikatyrer, 

de senaste när den nye påven omnämndes i italienska tidningar 

med karikatyrer som sa ”från Hitler till Vatikanen”, med 

referens till att han i sin ungdom var aktivt i nazistiska ungdomsrörelser. 

Vi hörde inte om något uppror eller någon reaktion av 

det slag som nu skedde i vår del av världen. Påven är visserligen 

inte Jesus, men alla religiösa symboler har sina värden och bör 

respekteras. Man behöver inte kränka andras känslor. 

Vi i Mellanöstern känner att dessa karikatyrer snarast avlägsnade 

oss från varandra. Istället behöver vi en debatt där vi närmar oss 

varandra så att vi kan föra en äkta kulturdialog. Det som är normalt 

för dig kanske inte är normalt för mig. Det som upprör mig 

kanske inte upprör dig på samma sätt. Det är det som är kulturskillnader 

och det är därför vi har hamnat i olika situationer. 

Yttrandefrihet har inte funnits i de flesta arabiska eller muslimska 

58

länder, så demonstrationerna är inte bara ett tecken på frustration 

på grund av teckningarna. 

Vi har idag hört personer tala om en tillbakagång till den koloniala 

perioden. Vi har hört om Abu Ghraib, om Afghanistan, om 

Irak, om hyckleri och om dubbelmoral. Och visst finns det hyckleri 

och dubbelmoral, men det är en universell företeelse som inte 

är västerländsk eller österländsk. Den finns också hos oss. I Abu 

Ghraib har tidigare hundratals människor dödats. Under en dag 

dödade Saddam Hussein tvåtusen personer. Vi hörde inte någon 

från arabvärlden eller den muslimska världen demonstrera eller 

säga ett enda ord om det. Tyvärr användes de här teckningarna av 

extremister på bägge sidor. Vissa länder och regeringar i 

Mellanöstern utnyttjade dem. Vissa politiska styrkor använde dem 

på samma sätt som de användes av högerextremisteer, främlingsfientliga 

grupper och rasister i Danmark och andra länder. 

Det som till slut är viktigt att säga är: vi hör många uttryck för 

fördomar och det finns folk som försöker så hat mot muslimer, 

araber och överhuvudtaget folk från vissa grupper. Det verkar helt 

okay att säga att en kristen, en jude eller en buddhist kan vara 

demokrat. Men när man talar om muslimer som om de hade 

något genetiskt fel som gör att de inte kan bli demokrater, så känns 

det som en kränkning. 

Jag menar att de som publicerar den här typen av teckningar 

och kränker ett folks profet, inte representerar sin religion eller 

folkgrupp. Attentaten som gjordes i Oklahoma City gjordes inte 

av representanter för de kristna, gasattacken i Tokyos tunnelbana 

gjordes inte av representanter för buddhister, attacken i new York 

den 11 september gjordes inte av representanter för muslimer och 

så vidare. 

Yttrandefriheten finns också i den internationella rätten, i FN:s 

förklaring om de mänskliga rättigheterna och i internationella 

konventioner. I den internationella rätten upptas även rätten till 

religionsfrihet. Vi har alltså ingen brist på lagstiftning. Vi borde 

bara uppmuntra till mer dialog och använda den här situationen 

för att lära känna varandra, varandras kulturer och varandras religioner 

bättre. 

Arne Kallin. Tack. Då får jag be utrikesminister Laila Freivalds att 

komma upp på scenen och avsluta kvällens idésamtal. 

Laila Freivalds: Jag vill verkligen tacka alla er som har deltagit i 

detta idésamtal. Det har varit så stimulerande, tröstande och 

hoppingivande att lyssna till er. Särskilt vill jag notera att våra ungdomar 

står för en fredskultur och ser förståelse för olika kulturere 

och olika synsätt som oerhört viktig, att man stöder FN och de 

organ som arbetar för fred, att man vill påverka barnen, stödja 

millenniemålen och dess höga ambitioner. 

59

Detta är verkligen något vi måste ta vara på. UD kommer att 

fortsätta sitt arbete med att främja dialog och att utnyttja det samarbete 

vi har inom EU, inom Barcelonaprocessen och genom vårt 

institut i Alexandria. 

Jag kan också nämna något som är en direkt fortsättning på vår 

ambition att främja dialog. Institutet i Alexandria har bett några 

ungdomar från Sverige, som också har en förankring i arabvärlden 

och både är svenskar och muslimer, att åka till arabiska länder och 

berätta hur vi i Sverige ser på yttrandefrihet och demokrati. På 

det viset ska de försöka skapa en förståelse hos de unga människor 

som finns där för vårt sätt att se på saken. Det är ett sätt att 

stärka dialogen och och därigenom lägga grunden för det ansvarstagande 

som måste finnas i det fria samhället. Tack för ikväll! 

60

Karikatyrernas kamp 

Stefan Jonsson 

Ordet karikatyr kommer från senlatinets carricare som betyder att 

belasta eller överlasta en vagn. Från samma rot har vi ”chargera”, 

lasta eller ladda. Att chargera och karikera var från början samma 

sak. Man tog en gestalt eller idé och lastade den med en laddning. 

Jyllands-Postens tecknare tog profeten Muhammed och lastade 

hans turban med en bomb. 

Det var på sjuttonhundratalet som ”karikatyr” fick sin nuvarande 

betydelse. Två faktorer tycks ha bidragit. Den första var tryckpressen, 

som gjorde det möjligt att framställa trycksaker i stor skala. 

Den andra var upplysningen, som bidrog till att orden och bilderna 

som spreds ofta kom att utmana överheten och konventionerna. 

Föreningen mellan tryckpress och upplysning förlöste karikatyren: 

det välbekanta ansiktet ritas över, kläds i den sociala 

typens mask, kompletteras med ett oväntat attribut eller förvrängs 

till ett djur. Karikatyren är besläktad med komedin. Den angriper 

högheten underifrån, reducerar de mäktiga till mänskliga eller till 

och med omänskliga dimensioner. Dess väsen är att föra ned – att 

förnedra. 

Och för att lyckas i sitt uppsåt bär karikatyren en laddning. När 

bilden laddas kan den fungera som vapen. Vapen använder man 

när orden inte når fram. Karikatyren föddes i en offentlighet som 

tvingades bli militant därför att makten – konungaväldet, enväldet, 

prästväldet, adelsväldet, borgarväldet, pampväldet eller herraväldet 

i gemen – vägrade ta skäl och klamrade sig fast vid sina privilegier. 

Eftersom karikatyren angrep orättfärdiga maktförhållanden bar 

den med sig ett särskilt rättspatos. Denna rättskänsla förblir ett 

med karikatyrens väsen och förklarar varför de flesta människor 

alltjämt finner det stötande med karikatyrer av svaga och maktlösa 

människor. Vi har svårt att svälja en karikatyr av ett barn, en 

sjuk person, funktionshindrade människor eller diskriminerade 

minoriteter. Karikatyrens syfte är att vålla skada. Det framstår som 

fegt att förnedra dem som redan befinner sig på botten. Sprids 

sådana karikatyrer från samhällets topp framstår de som rent 

grymma. I fallet med Jyllands-Postens karikatyrer försvarade 

dominerande massmedier och större delen av den danska makteliten 

rätten att förnedra människor som redan var nog ansatta. 

Så sett är Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer ytterligare ett 

i raden av exempel på hur politiska principer och diskursiva metoder 

som en gång utformades för att slå uppåt, mot makten, numera 

används för att sparka nedåt, som för att visa avvikande grupper 

och minoriteter att de inte räknas in i medborgarnas krets. 

Stefan Jonsson. 

61

Hade Jyllands-Posten rätt att publicera karikatyrerna? I samtalet 

som dokumenteras i denna bok utkristalliseras ett svar. Ja, tidningen 

har yttrandefriheten på sin sida. Men många framhåller 

också att yttrandefriheten är en skenfråga. Vad handlade då saken 

om? 

Sedan 1990-talets början har användningen av de mänskliga frioch 

rättigheterna genomgått en ideologisk metamorfos. De hävdas 

inte längre främst som varje människas medfödda egenskaper oavsett 

hennes kulturella härkomst, utan som ett privilegium som en 

viss del av mänskligheten, den västerländska, hänvisar till för att 

befästa sin kulturella överlägsenhet, och därtill som en härskarspira 

med vilken samma del av mänskligheten mäter, värderar, belönar 

och bestraffar den övriga delen. Flera röster i denna bok betonar 

vilka konsekvenser detta får i kampen för yttrandefrihet och 

mänskliga rättigheter i den muslimska världen. Den ena karikatyren 

ställs mot den andra, enligt följande scenario: 

Väst: Demokrati och mänskliga rättigheter är västerländska 

landvinningar, ett unikt resultat av den humanistiskt-kristna traditionen. 

Detta förklarar västs ekonomiska och sociala välstånd. 

Öst: Just det, västliga påfund! Därför hör demokrati och mänskliga 

rättigheter inte hemma här. 

Väst: Hör! I öst avvisar de mänsklighetens grundläggande värden. 

Varför ska då vi respektera deras? Låt oss sluta dalta med 

muslimerna, asiaterna och afrikanerna. Låt oss bekämpa deras 

patriarkala seder och bakåtsträvande religioner. 

Öst: Människor i väst vägrar respektera oss och skändar vår religion. 

Vi är kränkta och måste försvara oss. 

Väst: De angriper oss med terror. Vi måste sluta upp bakom det 

öppna samhället och tvingas därför inskränka friheten i våra egna 

samhällen och införa demokrati i öst, om så fordras med vapen. 

Vår armé är stark. 

Öst: Vår armé är hängiven. 

Nej, detta är en karikatyr. Men min poäng är att en växande del 

av vår offentlighet faktiskt resonerar just så karikatyrmässigt. Att 

Jyllands-Posten och flera stora europeiska tidningar publicerade 

Muhammed-karikatyrerna med hänvisning till en hotad yttrandefrihet 

tyder på att de agerade med denna karikatyr för ögonen. De 

framställde Muhammedbilderna som ett vapen i kampen för upplysning, 

men erkände inte att bilderna hade sin upprinnelse i en 

dansk ideologi som i många år systematiskt diskriminerat muslimer 

och mörkhyade invandrare. 

Vad blir resultatet av karikatyrernas kamp? Mönstret från 

Edward Saids bok Orientalism återvänder, och budskapet i 

Samuel Huntingtons bok Civilisationernas kamp – det första verkliga 

exemplet på karikatyrernas kamp – blir självuppfyllande. I 

62

väst smälter bilden av islam samman med bilden av terrorismen. 

I Mellanöstern smälter bilden av demokratin samman med bilden 

av det krigförande Danmark, USA och Israel. I skrivande stund 

bestraffar Israel libaneserna som kollektiv för att vara terrorister, 

och förvandlar dem således till terrorister. I USA går det långsamt 

upp för befolkningen att landets utrikespolitik och kriget mot terrorn 

vägletts av en karikatyr av världen snarare än av pålitliga 

underrättelser. 

Den som karikerar andra gör också en karikatyr av sig själv. 

Resultatet av karikatyrernas kamp är också en etnisk likriktning av 

den egna nationen. De danska försöken att hålla de globala konflikterna 

på avstånd genom att karikera främmande länder och 

religioner leder till en segregering av det egna samhället, ty folk 

från dessa samhällen finns ju redan i dess mitt. 

Men karikatyrernas kamp leder också till det offentliga samtalets 

sönderfall. Karikatyren uppstod som ett vapen mot en överhet 

som vägrade lyssna till argument. Vad ska man säga om en 

offentlighet där karikatyren av islam och österlandets kulturer har 

ersatt analyserna av dessa samhällen? Det är en offentlighet som 

gett upp försöken att gå andra kulturer till mötes, en offentlighet 

som sluter sig och rustar. 

Den svenska offentligheten står i dag vid ett vägskäl. Åtskilliga 

politiker och de flesta ledarskribenter orienterar sig i världen med 

karikatyren som karta. Analyser och nyanser av det slag som framförs 

i detta samtal har svårt att tränga fram i medierna. Det pläderas 

för spärrar, för språkprov och blodprov, vilket ställer landets 

invandrare inför ett omöjligt krav: assimilera dig eller försvinn! 

Mot de processer som likriktar och polariserar världen finns 

bara en ansvarsfull hållning. Den illustreras av deltagarna i detta 

samtal: de vidgar världsbilderna genom att återvända till världens 

mångfald, historiens förgreningar och människors förmåga att 

bära flera identiteter. Rawia Morra ringar in den mångkulturella, 

kosmopolitiska, postkoloniala hållning som är den enda tänkbara, 

den enda som för oss från krigets kultur till vad KG Hammar kallar 

fredskulturen: ”Jag är den nya modellen som ni måste leva 

med. Jag är den nya blandningen och jag har fruktansvärt svårt att 

välja sida.” 

Så förhåller man sig i karikatyrernas kamp: man tar till kamp 

mot karikatyrerna. 

Juli 2006 

63

Utrikesdepartementet 

103 33 Stockholm

VÃ¤rldsbilder, religion, yttrandefrihet och ... - Sweden Abroad

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?