Bättre EU-regler för en giftfri miljö - Kemikalieinspektionen

Ramdirektivet för vatten och dess dotterdirektiv med miljökvalitetsnormer för vissa kemiska
ämnen är tänkt att utgöra ett skyddsnät om varken åtgärder vid källan eller utsläppsregleringar
innebär ett tillräckligt skydd för vattenmiljön.
De resultat om överskridanden av miljökvalitetsnormer för de prioriterade ämnena som
rapporteras in av medlemsstaterna ska användas t.ex. vid omprövning av verksamma ämnen
enligt växtskyddsmedelsförordningen och biociddirektivet. Informationen bör också tas
tillvara inom processerna enligt Reach, t.ex. registrering och ämnesutvärdering.
Det är viktigt att det finns kriterier för hur man vid överskridanden av miljökvalitetsnormer
avgör om gemenskapsövergripande åtgärder (via dessa direktiv och förordningar) krävs eller
om lokala åtgärder i form av t.ex. lokala utsläpps- eller användningsvillkor är mer lämpliga. I
växtskyddsmedelsförordningen anges t.ex. i att ett godkännande av ett verksamt ämne, eller
ett produktgodkännande, får omprövas om det finns risk för att målet om god kemisk
ytvattenstatus inte uppnås (artikel 21 och 44). Kriterier för att bedöma denna risk saknas.
Informationsöverföringen mellan lagstiftningarna (t.ex. rapportering) måste genomföras i en
sådan form att den blir användbar för mottagarna, dvs. så att det går att avgöra om kriterierna
är uppfyllda. Uppgifter om faktiska mätvärden, provtagningsmetodik och detektionsgränser
måste därför finnas med. Sverige bör bevaka utvecklingen på detta område framöver och
bedöma behovet av att utveckla förslag för att komplettera reglerna.
Ramvattendirektivet tillämpar alltså en helhetssyn för att hantera sådan miljöpåverkan som
kan hindra en god vattenkvalitet. Kopplingar finns till bekämpningsmedelsområdet men även
till läkemedelsområdet (kap. 6.3.3). Dessutom är direktivet viktigt i diskussionen om hur man
ska hantera kombinationseffekter av kemikalier (kap. 9.3), exempelvis från hormonstörande
ämnen.
Bristanalys – brist på underlag för att göra en korrekt statusklassificering
Direktiven medför att de prioriterade ämnena ska övervakas en gång per månad under ett år i
ett så stort antal ytvattenförekomster att en bedömning kan göras av den allmänna
ytvattenstatusen i varje avrinningsområde eller delavrinningsområde inom
avrinningsdistriktet.
Sverige har åtminstone 26 000 vattenförekomster vilket innebär att för att uppfylla direktivets
krav behövs avsevärda resurser för övervakning. Det åligger myndigheterna att se till att
miljökvalitetsnormerna följs, dessa ska sedan ställa krav på verksamhetsutövarna så att
normerna kan uppfyllas. I praktiken räcker varken miljöbalkens eller ramdirektivets
bestämmelser till för att näringsidkare ska behöva utföra en recipientkontroll som är av
fullgod kvalitet för att resultaten ska kunna användas till en statusklassificering. Problemet är
dock snarare av nationell än gemenskapskaraktär.
Bristanalys – biologiska effekter av kemiska ämnen
Med vattendirektivets lista över prioriterade ämnen har vi ett skyddsnät som i dagsläget täcker
in ett drygt 30-tal av den stora mängd kemiska ämnen som används eller bildas i vårt
samhälle. Även om listan över ämnen kommer att utökas i framtiden kommer det ändå bara
vara en bråkdel av alla ämnen som faktiskt når vattenmiljön att täckas in. Övriga ämnen som
kan ge upphov till negativa effekter i vattenmiljön täcks i viss mån in av att påverkan av
särskilt förorenande ämnen, dvs. ämnen som släpps ut i betydande mängd i respektive
vattenförekomst och som kan innebära en risk för att ekologisk status sänks, ska tas med i
bedömningen av ekologisk status. Detta innebär att för att bedöma om vi har en risk för
vattenmiljön måste ämnena vara identifierade. Det är inte främst förekomsten av ett enskilt
ämne, utan effekten av ämnena i miljön som vi vill komma åt och denna effekt kan vara större
191