Bättre EU-regler för en giftfri miljö - Kemikalieinspektionen

direktivet för personbilar sätter gränser för innehåll av farliga ämnen i nya produkter, och har
därmed effekt i början av den övre pilen.
Enligt Reach är den som återvinner ett ämne så att det upphör att vara avfall, en tillverkare av
samma ämne. Det medför i sin tur krav på att skaffa sig kunskap om innehållet i återvunna
material för att de ska kunna användas i nya produkter. Dessa regler har också effekt i början
av den övre pilen.
Det finns också regler som anger hur avfall som innehåller farliga ämnen ska tas om hand,
och som reglerar i den undre pilen. Dit hör t.ex. kriterier för när avfall ska betraktas som
farligt och t.ex. förbrännas vid speciella anläggningar. Det finns också gränsvärden i POPsförordningen
som anger när avfall ska betraktas som POPs-avfall och därmed destrueras.
Beroende på hur reglerna utformas och var i livscykeln reglerna träder in påverkas olika
aktörer på olika sätt. Det finns fördelar och nackdelar med att reglera i början/slutet av
avfallsledet eller början av produktledet. Ofta behövs kanske en kombination. Ibland kan en
kombination av styrmedel istället riskera att bidra till onödig dubbelreglering.
Det finns ingen generell produktlagstiftning som reglerar kemikalier i produkter/varor. I
praktiken är det bara ett fåtal typer av varor som omfattas av detaljerade regler om
kemikalieinnehåll. Reach har till syfte att se till att alla ämnen används på ett säkert sätt, men
detta kan i praktiken vara svårare att uppnå för återvunna material. I produktlagstiftningen bör
man inte göra skillnad på återvunna eller nya material annat än i undantagsfall om det finns
goda skäl.
Även om produktlagstiftningen inte gör skillnad på material finns det alltid en risk att de
återvunna materialen är mer förorenade eftersom kunskapen om varors och avfalls innehåll i
dag är låg. Produktlagstiftning med gränsvärden för innehåll av farliga ämnen är bra för de
produkttyper där man anser att det är särskilt viktigt att materialet inte är förorenat t.ex.
leksaker eller livsmedelsförpackningar. En nackdel med denna typ av reglering är att
myndigheterna alltid riskerar att ligga steget efter. Återvunna material kan t.ex. innehålla
ämnen som man inte förväntar sig. Dessa ämnen kommer då sannolikt att regleras först efter
larm (t.ex. trycksvärta i kartong för livsmedelsförpackningar). Det kan också finnas en
begränsning i hur många enskilda ämnen det är rimligt att sätta gränsvärden för.
Även om produktlagstiftningen ställer likvärdiga krav på nya och återvunna material finns det
luckor. Produktlagstiftningen täcker bara vissa typer av varor och produkter och reglerar bara
vissa ämnen. Kemikalielagstiftningen reglerar fler ämnen (men inte alla) och ofta har man
utgått från ämnets avsedda användning när man infört förbud/begränsningar för
användningsområden genom kemikalielagstiftningen. Det kommer alltså finnas
kombinationer av ämnen och användningsområden som varken täcks av produkt- eller
kemikalielagstiftningen. Produkt- och kemikalielagstiftningen behöver därför kombineras
med krav på utsortering av de allra farligaste ämnena genom avfallslagstiftningen.
Vissa avfall lämpar sig inte för materialåtervinning, utan bör förbrännas eller destrueras.
Andra avfall bör tas ur kretsloppet och deponeras ovan jord eller i underjordsförvar. I figuren
finns därför pilar som leder delströmmar ut ur materialkretsloppet.
Hur säkerställer vi att besluten går åt samma håll?
I dag fattas beslut om farliga ämnen i återvunna material under många olika regelverk. Några
exempel är: beslut om kadmiuminnehåll i återvunnen PVC fattades av Reach-kommittén,
beslut om vid vilken haltgräns avfall som innehåller POPs ska gå till destruktion fattas av
genomförandekommittén (TAC) till POPs-förordningen, beslut om höjda återvinningsnivåer
fattas vid revidering av producentansvarsdirektiven (utan att frågan om farliga ämnen
177