Bättre EU-regler för en giftfri miljö - Kemikalieinspektionen

Att tillverkare och importörer ska ta ett ansvar för produkter även i avfallsledet
(producentansvar) är viktigt som styrmedel för att förebygga uppkomsten av avfall, vilket
även understryks i ramdirektivet för avfall (artikel 8). Naturvårdsverket har just lagt ut ett
uppdrag på en forskargrupp om att undersöka förutsättningarna för ett producentansvar för
textilier. Uppdraget kommer att redovisas under våren 2012. Någon form av producentansvar
kan således i framtiden bli aktuellt på textilområdet.
I dag finns inte någon särskilt omhändertagande av det textila avfallet, merparten går till
förbränning, delar kan också hamna på deponi. Från avfallet kan farliga ämnen läcka vidare ut
i miljön. Textilåtervinning i större omfattning finns i dag inte i Sverige, men däremot i andra
länder som Tyskland, där mycket stora mängder återvinns. Utvecklingen går snabbt även på
detta område.
Kemikaliefrågorna kommer således att aktualiseras både i samband med diskussioner om
förebyggande av textilavfall och om textilåtervinning. Avfallsaspekterna kommer därmed
även att komma upp i eventuella framtida diskussioner om textilregler på EU-nivå (se nästa
avsnitt).
Miljömärkning m.m. och upphandlingskriterier
Det finns åtminstone ett 70-tal olika miljömärkningssystem som avser textilier. Många av
dem är regionala och har en huvudsaklig inriktning på andra miljöaspekter än
kemikalieinnehåll. Den nordiska miljömärkningen (Svanen) och Naturskyddsföreningens
märkning (Bra Miljöval) innehåller kriterier för kemikalieanvändning.
EU:s miljömärkning (Eco-Label) har kriterier med kemikaliekrav för textilier (beslut
2009/567/EG), madrasser (beslut 2009/598/EG), skor (beslut 2009/563/EG) och textila
golvbeläggningar (beslut 2009/967/EG). GOTS (Global Organic Textile Standards) är en
global miljömärkning för textil. Den största miljömärkningen för textilier som avser
kemikalieinnehåll är Öko-Tex Standard 100. Enligt uppgift har 90 000 produkter certifierats
mot standarden.
De olika miljömärkningssystemen behandlar i stor utsträckning samma ämnen, men det finns
skillnader i ambitionsnivå avseende vilka ämnen som ingår i kriterierna. Det kan också finnas
andra skillnader, t.ex. i hur man verifierar att ett kriterium följs. Detta kan ske genom kontroll
av att kemikalien inte finns slutprodukten över en viss halt. I andra fall avser kriteriet att en
viss kemikalie inte har använts i produktionen, och detta får då verifieras genom någon form
av intyg från leverantören/tillverkaren, om kontroller direkt i produktionen inte är möjliga.
Andra typer av standarder inriktar sig mer på information i förädlingskedjan och stöder
kravställning mellan inköpare och leverantörer. BlueSign är en certifiering som har
detaljerade kriterier för kemikalieanvändning i hela tillverkningsprocessen med listor över
kemikalier som inte får användas eller kemikalier för vilka särskilda gränsvärden gäller. Den
gäller dock endast syntetfibrer för närvarande.
Det finns också kriterier för grön upphandling som avser kemikalier i textilier.
Miljöstyrningsrådet har tagit fram sådana kriterier. Det finns också GPP-kriterier från EUkommissionen
(Green Public Procurement) som bygger på EU:s miljömärkning. Dessa
innehåller grundläggande kriterier som anger vilka kemikalier som inte får finnas i
slutprodukten över angivna halter och kompletterande tilldelningskriterier, som kan avse t.ex.
organisk produktion eller mängd återvunnen råvara.
146