Bättre EU-regler för en giftfri miljö - Kemikalieinspektionen

som syftar till att förenkla återanvändning och återvinning bör ställas via ekodesigndirektivet.
WEEE-direktivet tillämpas för andra typer av krav, t.ex. producentansvar, återvinningsmål
och krav på avfallshanteringen.
Ekodesign och EU:s kemikalieregler
Ekodesigndirektivet är komplementärt till annan EU-lagstiftning om kemikalier 118 . Om det
t.ex. finns förbud mot vissa ämnen i varor enligt RoHS eller Reach gäller alltså dessa förbud
även om varorna också kommer att omfattas av genomförandeåtgärder enligt
ekodesigndirektivet. Även om varan uppfyller kraven på CE-märkning enligt
ekodesigndirektivet kan den alltså vara förbjuden enligt EU:s kemikalielagstiftning. Det finns
också kemikaliekrav på varor i annan lagstiftning än den som nämns i direktivet (t.ex.
leksaker).
Det finns som nämnts ovan EU-regler i form av direktiv för viktiga varugrupper, där bl.a.
kemikalieaspekter särskilt behandlas (bilar, elektronik, förpackningar, leksaker,
medicintekniska produkter osv.). Dessa EU-regler kan i vissa fall vara inriktade på
livscykelaspekter genom återvinningskrav och producentansvar (t.ex. elektronik, bilar) och i
vissa fall ha ett mer begränsat tillämpningsområde (t.ex. medicintekniska produkter). De har
inte alls reglerat energieffektiviteten hos varorna. Så länge dessa EU-regler finns kvar kan
uppenbarligen ekodesigndirektivet bara ha en kompletterande roll i fråga om de
varukategorier som redan behandlas i reglerna, även om det teoretiska tillämpningsområdet
för ramdirektivet utvidgas till att gälla alla sorters varor. Om man överväger
genomförandeåtgärder för varukategorier som redan omfattas av andra hälso/miljöregler, får
man potentiellt en högre grad av dubbelreglering än tidigare. Det kan ses som tveksamt från
regelförenklingssynpunkt att låta en mängd olika lagstiftningar gälla parallellt för en viss vara
utan att man samordnar och koordinerar dem. Man har dock redan accepterat en sådan
situation när det gäller elektriska och elektroniska produkter. Så länge man arbetar med
direktiv kan man också hävda att en enhetlig lagstiftning kan åstadkommas på nationell nivå
när direktiven genomförs (frågan är dock om medlemsstaterna faktiskt gör så i praktiken).
Detta argument håller dock inte när man arbetar med EU-förordningar, som t.ex. Reach.
På kemikalieområdet finns det en utvecklad process på EU-nivå för att hantera risker från
kemiska produkter, som sådana eller i varor. I första hand görs detta genom Reach, som har
ett system för att hantera hela kedjan i kemikaliekontrollen (datagenerering, riskbedömning
inklusive exponeringsbedömning för olika användningar, utvärdering och riskhantering).
Klassificering av kemikalier med avseende på farliga egenskaper sker enligt CLPförordningen.
Viss riskhantering för särskilda varukategorier sker genom speciallagstiftning
(t.ex. RoHS-direktivet för elektronik, ELV-direktivet för bilar).
Det är mot den bakgrunden naturligt att man i ekodesigndirektivet inte har utnyttjat
möjligheten att via genomförandeåtgärder införa krav som begränsar innehållet av farliga
ämnen i en vara. Åtgärderna har ju också avsett varugrupper (elektronik och andra el-artiklar)
där kemikalieinnehåll redan har reglerats genom speciallagstiftning. Även om direktivet
öppnar för att reglera kemikalieaspekter på en vara, har det inte kunnat användas för att för ta
fram ett underlag för kemikaliereglering. Den modell för livscykelanalyser (LCA) som
används i prioriteringsarbetet i ekodesigndirektivet har kritiserats för att ensidigt inriktats på
användningsfasen och på energiaspekten 119 . Även om LCA-modellen enligt
118 Ingressen punkt 35. Där nämns märkning avseende energianvändning och miljömärkning, WEEE, RoHS,
klassificering och märkning av kemiska produkter samt Reach.
119 Se t.ex. konsultrapporten från april 2011: ”Evaluation of the Ecodesign Directive (2009/125/EC) – First
progress report”, avsnitt 3.
133