Tidningen Djurhälsonytt - Svenska Djurhälsovården

nöt
Cecilia Kronqvist, SLU
Lena Stengärde, djurhälsoveterinär Kalmar
lena.stengarde@svdhv.org
Cecilia är forskare/Agronomie doktor vid SLU
i Uppsala. Hon disputerade 2011 på en avhandling
om mineraler till mjölkkor, framför
allt kopplat till kalvningsförlamning.
Lena är specialist i nötkreaturens sjukdomar
och har ett särskilt intresse för utfodring
och utfodringsrelaterade sjukdomar.
Alla djur behöver
mineraler för att
växa och må bra
Cecilia Kronqvist som arbetar vid Husdjurens utfodring och vård vid
Sveriges lantbruksuniversitet höll föredrag på djurhälsokonferensen
som Svenska Djurhälsovården arrangerade den 12-13 mars. Föredraget
hette ”Mineraler- var, när, hur” och berörde nötkreaturens och
fårens behov av mineraler i foderstaten för att de skall må bra.
Vilka mineraler behövs?
Det finns ett tjugotal mineraler som vi idag vet är viktiga för djuren. De
behöver dem för olika funktioner i kroppen, till exempel för att skelettet
skall mineraliseras, för att musklerna skall fungera eller för att immunsystemet
skall kunna skydda mot sjukdom. Om mineralerna förekommer
rikligt i kroppen kallas de makromineraler. Mineraler som endast förekommer
i liten mängd betraktas som mikromineraler. Exempel på makromineraler
är kalcium, fosfor, magnesium, kalium och svavel. Bland
mikromineralerna är koppar, kobolt, zink och selen välkända.
Behov varierar
Djurens behov av mineraler varierar. Ett dräktigt eller mjölkproducerande
moderdjur ökar sitt behov av kalk eftersom det går åt till mineralisering av
skelett eller för att producera mjölk. Ett växande djur har helt andra behov
av mineraler än ett vuxet djur som endast behöver underhålla kroppen.
Kroppsstorleken har också betydelse eftersom underhållet ökar hos stora
djur i jämförelse med små djur. Slutligen har hela foderstaten betydelse för
vilket behov djuren har av ytterligare mineraltillförsel. Markens innehåll
av mineraler, gödsling, botanisk sammansättning bestämmer mineralinnehållet
i grovfoder och till exempel spannmål. Flera mineraler påverkar
varandra och förmågan att ta upp mineraler hos djuret. Kalcium, magnesium,
fosfor och kalium kan påverka upptaget av varandra.
Lager eller daglig tillförsel
Vissa mineraler har djuren ett lager av i kroppen medan andra mineraler
mineraler måste tillföras regelbundet, kanske dagligen. Kalk lagras i skelettet
och djuren har ett enzymsystem som gör att de kan plocka ut kalk
vid brist. Djurens förmåga att anpassa sig till förändrat kalkbehov tar lite
tid. Därför kan tackor drabbas av kalkbrist när de skall mineralisera fostrens
skelett. För kor är det vanligare att de drabbas av kalkbrist när de börjar
mjölka eftersom kalkbehovet då ökar snabbt. Hos äldre moderdjur försämras
förmågan att plocka ut kalk ur skelettet och det är en förklaring
till att kalkbrist hos moderdjur är vanligare hos äldre än hos yngre djur.
Magnesium kan inte kroppen frisätta vid behov och därför är djuret beroende
av en daglig tillförsel.
Vissa mineraler har ett styrt upptag. Då finns det mekanismer i kroppen
hos djuret som aktivt hjälper till att ta upp mineralerna. Det gäller
till exempel kalk. För andra ämnen som magnesium styrs upptaget av tillgången
i magtarmkanalen.
Nedsatt produktion av suboptimal mineralförsörjning
Något vi inte alltid tänker på är att om djuren får för lite mineraler eller
för lite av någon speciell mineral så kan det leda till diffusa symptom.
Grava brister av kalk ger till exempel lamningsförlamning hos tackor
eller pares hos kor. Grava brister av selen eller E-vitamin ger muskeldegeneration
eller plötsliga dödsfall, framförallt hos unga djur. Magnesiumbrist
uppkommer oftast på våren eftersom det späda gräset innehåller
lite fibrer och mycket växtsaft. I växtsaften finns det gott om kalium. Kaliumet
interagerar med magnesium och försvårar upptaget av magnesium.
Djuren kan då få brist på magnesium. Detta visar sig som allvarliga kramper
som djuren kan dö av.
Djur vet inte vad de behöver
Djur vet inte själva hur mycket mineraler de behöver. Vi måste skapa förutsättningar
för att de skall få i sig tillräckligt med mineraler för att täcka
sina behov. Räkna på hela foderstaten och välj ett mineralfoder som kompletterar
fodermedlen som används. Det kan behövas olika mineralfoder
till olika djurkategorier och under stallperiod och betesperiod. Går det
att blanda mineralfodret med kraftfoder eller i fullfoder är det större
chans att alla djur äter än om mineralfodret utfodras separat. Om det
separatutfodras är det viktigt att det håller sig rent och torrt, annars äter
djuren sämre. Håll koll på hur mycket mineralfoder som djuren äter. Om
18 www.svdhv.se