Stora kullar - Svenska Djurhälsovården

nöt
Virpi Welling, djurhälsoveterinär Uppsala
virpi.welling@svdhv.org
Virpi är djurhälsoveterinär med lång klinisk
erfarenhet.
Så höjer du avvänjningsvikten
hos dikalvar!
Målet för en dikalvsproducent är enkelt: en avvand, tung och frisk kalv per diko och år.
Verkligheten kan dock vara annorlunda i många besättningar när kalvningssäsongen
och avvänjningsperioden inte riktigt har blivit som de skulle. För att kalvarna ska nå bra
avvänjningsvikter måste dikorna vara i god kondition och bli dräktiga i tid. Andra viktiga
faktorer är en hög mjölkproduktion hos kon och god kalvhälsa.
Var börjar man?
Under tre år har jag besökt en dikobesättning med 90 korsningskor som
hålls i en kall lösdrift. Renrasiga Angustjurar används till förstakalvare
och yngre kor medan Simmentaltjur används till de äldre korna. Alla
tjurkalvarna och en del av kvigorna behålls för slaktuppfödning. Korna
utfodras med rundbalsensilage och slaktdjuren har fullfoder i fri tillgång.
Kalvningarna har varit lätta och resultaten bra, både avseende
antal levande födda kalvar och låg kalvdödlighet. Däremot har kalvarna
inte vuxit bra och många av dem har blivit ruggiga med dåligt hull under
sensommaren. Vissa kalvar har haft diarré.
Hur gjorde besättningen förut?
Dikorna var uppdelade i två grupper av utfodringstekniska skäl i lösdriften
med djupströbädd. Dikornas hull varierade stort i de två grupperna
där slaktkorna och de äldre korna var i överhull, medan yngre kor och
förstakalvare var i underhull. Noteringar om kalvens storlek vid födseln
och vid avvänjning gjordes enligt en tregradig skala: liten (< 40 kg), mellanstor
(> 40 kg) och stor kalv (> 45 kg). Samma typ av skala användes för
bedömningen vid avvänjning av kalvarna. Den enda viktkontrollen
skedde vid lastning till slakt och då kontrollerades endast enstaka djur
med hjälp av måttband. Vid en närmare titt på avvänjningsgraderingen
visade det sig att 80 % av kalvarna hamnade i den lägsta och den mellanstora
klassen vid avvänjning. Detta tillväxttapp under diperioden hängde
med högre upp i åldrarna på kalvarna och påverkade även slaktvikterna
men framförallt uppfödningstiden som blev ungefär en och en halv
månad längre än vad som verkade rimligt i denna typ av besättning.
Åtgärder på kort sikt och mål på långsikt
Många frågeställningar uppstår vid besättningsbesök som liknar detta.
Vilka faktorer påverkar kalvarnas tillväxt? Vilka rutiner på gården kan
ändras och varför skulle det ge resultat?
Viktiga faktorer för bra tillväxt
Mjölken är den viktigaste näringskällan för kalven under de första
levnadsmånaderna. Kalvarna föds enkelmagade och är helt beroende av
mjölken under den första månaden. Våmmen utvecklas successivt under
ett halvår genom att kalven börjar smaka på gräset och beta på prov.
Betandet i späd ålder har inte speciellt mycket med näringsintag att göra
utan ingår i den normala utvecklingen från enkelmagad till idisslare. Kalven
dricker cirka 8-10 liter per dag fördelat på 4-8 tillfällen. Tillväxten på
fri tillgång på mjölk kan bli över 1 kg per dag.
Ibland är kons mjölkproduktion låg av olika anledningar. Olika typer
av juverproblem med till exempel täta spenar, avläkta eller akuta juverinflammationer
kan minska mjölkproduktionen kraftigt. Kons genetiska
förutsättningar att producera mjölk är betydelsefulla. Genom att avla
målmedvetet på mjölkanlag kan kornas mjölkproduktion på sikt öka i
besättningen. Kons allmänna hälsoläge och hullet påverkar också mjölkproduktionen.
Betet har en viktig del i kons förmåga att producera mjölk.
Det är viktigt att betet håller tillräckligt god näringsmässig kvalitet
under hela digivningen.
Kalven börjar så småningom äta mer gräs för att utveckla kraftiga
våmpapiller som leder till en god förmåga att ta upp näringsämnen. Den
unga kalven föredrar ett spätt grovfoder med stor andel blad. Ett grovt
och näringsfattigt bete framförallt på hösten kan leda till att kalvarna
tappar i tillväxt. Därför är det viktigt att börja tillskottsutfodringen i tid,
framförallt om kalvarna hålls kvar på bete efter avvänjning. Snabbväxande
kalvar och ungdjur har ett stort behov av mineraler och saltsten och
ska ha tillgång till båda under hela betesperioden.
Sjuka kalvar växer sämre, både under tiden de är sjuka men även
under återhämtningsfasen. Om kalven blir allvarligt sjuk kan den utvecklas
till en pellekalv, som aldrig uppnår en normal vikt. De vanligaste sjukdomarna
som drabbar dikalvar är diarré och navelinfektioner. Åkommorna
kan leda till försämrad tillväxt och ökad dödlighet.
Besättningsproblem med sjuka kalvar ska utredas genom provtagning
och obduktioner och förebyggas genom tillsyn, rätt behandling och förändringar
i till exempel närmiljö, skötsel och råmjölksrutiner.
I de flesta dikobesättningar orsakar inte parasitangrepp några större
problem i och med att kalven får i sig parasitlarver successivt under betesperioden
och utvecklar immunitet. På senare år har dock dikobesättningar
drabbbats av mag- tarmparasitorsakade skador på grund av att
kalvningsperioden startar tidigt, ibland redan under december månad.
Då är kalvarna äldre när de släpps på bete och konsumerar mera gräs och
får i sig mer parasitsmitta på en gång. Den successiva tillvänjningen uteblir
och immuniteten hinner inte utvecklas på samma sätt som när kalvarna
är yngre och få en större del av sin näring via mjölkintag. Vid misstanke
om parasitinfektioner kan träckprover visa vilken parasit kalvarna
bär på.
18 www.svdhv.se