ära döden nlivskvalitet Att öppna sig för döden är att öppna sig för livet, säger Agneta Ekmanner. Att ta till sig idén om att vi alla ska upphöra att existera är ett sätt att förhöja livskvaliteten – att krama mening ur vardagen men också acceptera och bejaka att livet bygger på ständiga förändringar. tExt: lArS ring foto: DAn HAnSSon Vi träffas en vintrig eftermiddag några veckor före premiären på Ett år av magiskt tänkande – den självbiografiska, essäistiska boken av amerikanskan Joan Didion som författaren själv dramatiserat. Den svenska urpremiären sker på Göteborgs stadsteater men uppsättningen kommer till hösten att spelas på Vasan, Stockholm. Agneta Ekmanner är ledig några dagar, vilar från repetitionsarbetet hemma på Djurgården men manuset ligger på soffbordet. Inlärningen är inte färdig, också under fritiden pågår processen att bli ett med texten. Ett år av magiskt tänkande blev en stor litterär framgång för Joan Didion. En kväll, just när hon och maken John ska äta kvällsmat, faller han död ned. Gång på gång upprepar texten mantrat: ”Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut”. Texten skildrar också det faktum att dottern Quintana drabbas av svår blodförgiftning och är nära att avlida. Joan Didion är dubbelt omgiven av död. Boken blir ett sätt att journalistiskt bearbeta traumat, att ta fram så mycket fakta hon kan men också undersöka sorg som tillstånd och olika strategier för att kunna fortsätta fungera någorlunda normalt. Hur mycket erfarenhet man än har så är det lika nervöst att börja med en ny rolltolkning. Att vara skådespelare innebär ynnesten att få möta så många människor – roller alltså. 7 Fakta Agneta Ekmanner Född 1938, har främst arbetat på Dramaten och Stockholms stadsteater. 1989 fick hon SvD:s thaliapris med motiveringen: ”en suverän kombination av intelligens och fantasi”. Hon är gift med regissören Jonas Cornell. Ett år av magiskt tänkande Joan Didion, född 1934, är journalist och författare. Ett år av magiskt tänkande kom ut 2007 och redan två år senare kom en scenversion där Vanessa reedgrave spelade huvudrollen. Svensk urpremiär den 27/2 på nya Studion, göteborgs stadsteater. Eva Ström har översatt pjäsen, ronnie Hallgren regisserar. – Jag har svårt att lära mig texten, erkänner Agneta Ekmanner. Didion har så många referensramar, använder så mycket medicinska termer – dessutom är texten så obarmhärtigt ärlig, så utan försvar. Jag drabbas av den gång på gång, identifierar mig med den. Vi tillhör ju samma generation, Joan Didion och jag, står vid samma punkt i livet. Hon sörjer inte bara en person utan också ett samtal med maken som pågått under 40 år och handlat om allt. Jag blir ständigt starkt berörd. Agneta Ekmanner, just 70, har en speciell position inom svensk teater. Hon är mycket respekterad för sin intellektuella hållning, sitt sätt att gestalta sina roller och för en subtil, laddad förmåga att ständigt undersöka text och roll – med en förmåga att fånga rollernas blodomlopp, hitta det sköra och bräckliga men också starka. Nu är hon pensionär men lider ingen brist på jobberbjudanden. Att vara på Göteborgs stadsteater tycker hon är en lisa. Hon känner sig mycket välkomnad och är lycklig över den varma ensemblekänslan. Hon är också fascinerad av Joan Didion och det nästan tabubelagda ämnet. – Fast, du vet. Hur mycket erfarenhet man än har så är det lika nervöst att börja med en ny rolltolkning. Att vara skådespelare innebär ynnesten att få möta så många människor – roller, alltså. Ändå är alla en helt ny erfarenhet. Att gestalta Joan Didion, och det sätt på vilket hon slåss mot självmedlidandet och sorgen är ju ingenting man gör enbart med hjärnan. Jag kan inte säga replikerna utan att ha erövrat dem som egna känslor. Just den här texten är en delikat balansgång: jag kan ju inte bara stå där och störtböla. Jag ska berätta distinkt men ändå låta all hennes smärta och tvekan finnas med – spela med gråten på lur. Man kan aldrig vara entydig på scenen utan jag vill försöka variera tonlägen och resonans. Så här några veckor före premiären håller Agneta Ekmanner och regissören Ronnie Hallgren ännu på med det hon kallar rörläggning, att skapa förutsättningar för att så småningom kunna arbeta med känslor och sceniska uttryck. Just nu handlar mycket om det rent praktiska: scenerier, ljus och ständiga diskussioner om innehållet. – Allt det där har sin tid, under tiden närmar jag mig texten på egen hand till dess innehåll och teknik tvingas att möta varandra, bli del av varandra – det är då vi skapar ett konstnärligt uttryck. Då är det underjordiska rörmokeriarbetet gjort och jag vet var och hur jag kan släppa på eller strypa emotioner, volym och intensitet. Repetitionstiden är en process där man måste lära känna det obekanta. – Det är extra roligt att spela en stark kvinna. Joan Didion är ju otroligt intelligent, stark och envis. Hon slåss från tidig morgon, tillägnar sig medicinsk terminologi för att ha åsikter om hur dottern ska vårdas men också för att förstå varför maken gick bort. Hon vågar blotta alla sidor hos sig själv – också det som gränsar till besatthet, galenskap. Hon menar ju att sorg är en form av sinnessjukdom. Det hon gör är att sakta men säkert erövra tröst men också att förstå att det som hänt har inte bara hänt Joan Didion utan framför allt maken och dottern. Jag hoppas att pjäsen kan leda till insikten hos publiken att sorgen kommer att drabba oss alla, även om vi i dag ofta förnekar och förpassar döden till institutioner. – Hon förstår att det gäller att inte vara fylld av skräck inför det ofrånkomliga, att helt enkelt inte vara rädd för livet utan att hylla den ständiga förändringen. Texten är en meditation över att acceptera livet men också förstå att förändring är den andning med vilket livet manifesterar sig. Människan är en tillfällighet men inte livet. Joan Didion hyllar ett evighetsperspektiv, finner tröst där. Liv tar slut, livet fortsätter. Något annat gives icke, avslutar Agneta Ekmanner och låter plötsligt nästan gammaltestamentlig. – Jag hoppas att pjäsen kan leda till insikten hos publiken att sorgen kommer att drabba oss alla, även om vi idag ofta förnekar och förpassar döden till institutioner – men framförallt hoppas jag att iscensättningen kan skänka en euforisk livskänsla. lars.ring@svd.se scenvår SvD onsdag 18 februari 20<strong>09</strong>
SvD onsdag 18 februari 20<strong>09</strong>