SCENVÃ R | 09 - Svenska Dagbladet

ära döden
nlivskvalitet Att öppna sig för döden är att öppna sig för livet,
säger Agneta Ekmanner. Att ta till sig idén om att vi alla ska
upphöra att existera är ett sätt att förhöja livskvaliteten – att
krama mening ur vardagen men också acceptera och bejaka
att livet bygger på ständiga förändringar.
tExt: lArS ring foto: DAn HAnSSon
Vi träffas en vintrig eftermiddag några veckor
före premiären på Ett år av magiskt tänkande
– den självbiografiska, essäistiska boken av
amerikanskan Joan Didion som författaren
själv dramatiserat. Den svenska urpremiären
sker på Göteborgs stadsteater men uppsättningen
kommer till hösten att spelas på Vasan,
Stockholm. Agneta Ekmanner är ledig några
dagar, vilar från repetitionsarbetet hemma på
Djurgården men manuset ligger på soffbordet.
Inlärningen är inte färdig, också under fritiden
pågår processen att bli ett med texten.
Ett år av magiskt tänkande blev en stor
litterär framgång för Joan Didion. En kväll,
just när hon och maken John ska äta kvällsmat,
faller han död ned. Gång på gång upprepar
texten mantrat: ”Man sätter sig ner för att
äta middag och livet som man känner det tar
slut”. Texten skildrar också det faktum att
dottern Quintana drabbas av svår blodförgiftning
och är nära att avlida. Joan Didion är
dubbelt omgiven av död.
Boken blir ett sätt att journalistiskt bearbeta
traumat, att ta fram så mycket fakta hon kan
men också undersöka sorg som tillstånd och
olika strategier för att kunna fortsätta fungera
någorlunda normalt.
Hur mycket erfarenhet man
än har så är det lika nervöst
att börja med en ny rolltolkning.
Att vara skådespelare
innebär ynnesten att få
möta så många människor
– roller alltså.
7 Fakta
Agneta
Ekmanner
Född 1938, har
främst arbetat
på Dramaten
och Stockholms
stadsteater.
1989 fick hon
SvD:s thaliapris
med motiveringen:
”en
suverän kombination
av intelligens
och fantasi”.
Hon är
gift med regissören
Jonas
Cornell.
Ett år av
magiskt
tänkande
Joan Didion,
född 1934, är
journalist och
författare. Ett
år av magiskt
tänkande kom
ut 2007 och
redan två år
senare kom en
scenversion där
Vanessa reedgrave
spelade
huvudrollen.
Svensk urpremiär
den 27/2
på nya Studion,
göteborgs
stadsteater.
Eva Ström har
översatt pjäsen,
ronnie Hallgren
regisserar.
– Jag har svårt att lära mig texten, erkänner
Agneta Ekmanner. Didion har så många referensramar,
använder så mycket medicinska
termer – dessutom är texten så obarmhärtigt
ärlig, så utan försvar. Jag drabbas av den gång
på gång, identifierar mig med den. Vi tillhör
ju samma generation, Joan Didion och jag,
står vid samma punkt i livet. Hon sörjer inte
bara en person utan också ett samtal med maken
som pågått under 40 år och handlat om
allt. Jag blir ständigt starkt berörd.
Agneta Ekmanner, just 70, har en speciell position
inom svensk teater. Hon är mycket respekterad
för sin intellektuella hållning, sitt
sätt att gestalta sina roller och för en subtil,
laddad förmåga att ständigt undersöka text
och roll – med en förmåga att fånga rollernas
blodomlopp, hitta det sköra och bräckliga
men också starka. Nu är hon pensionär men
lider ingen brist på jobberbjudanden. Att vara
på Göteborgs stadsteater tycker hon är en
lisa. Hon känner sig mycket välkomnad och är
lycklig över den varma ensemblekänslan.
Hon är också fascinerad av Joan Didion och
det nästan tabubelagda ämnet.
– Fast, du vet. Hur mycket erfarenhet man
än har så är det lika nervöst att börja med en
ny rolltolkning. Att vara skådespelare innebär
ynnesten att få möta så många människor –
roller, alltså. Ändå är alla en helt ny erfarenhet.
Att gestalta Joan Didion, och det sätt på vilket
hon slåss mot självmedlidandet och sorgen är
ju ingenting man gör enbart med hjärnan. Jag
kan inte säga replikerna utan att ha erövrat
dem som egna känslor. Just den här texten är
en delikat balansgång: jag kan ju inte bara stå
där och störtböla. Jag ska berätta distinkt men
ändå låta all hennes smärta och tvekan finnas
med – spela med gråten på lur. Man kan aldrig
vara entydig på scenen utan jag vill försöka
variera tonlägen och resonans.
Så här några veckor före premiären håller
Agneta Ekmanner och regissören Ronnie
Hallgren ännu på med det hon kallar rörläggning,
att skapa förutsättningar för att så småningom
kunna arbeta med känslor och sceniska
uttryck. Just nu handlar mycket om det
rent praktiska: scenerier, ljus och ständiga
diskussioner om innehållet.
– Allt det där har sin tid, under tiden närmar
jag mig texten på egen hand till dess
innehåll och teknik tvingas att möta varandra,
bli del av varandra – det är då vi skapar
ett konstnärligt uttryck. Då är det underjordiska
rörmokeriarbetet gjort och jag vet var
och hur jag kan släppa på eller strypa emotioner,
volym och intensitet. Repetitionstiden är
en process där man måste lära känna det obekanta.
– Det är extra roligt att spela en stark kvinna.
Joan Didion är ju otroligt intelligent, stark
och envis. Hon slåss från tidig morgon, tillägnar
sig medicinsk terminologi för att ha
åsikter om hur dottern ska vårdas men också
för att förstå varför maken gick bort. Hon
vågar blotta alla sidor hos sig själv – också det
som gränsar till besatthet, galenskap. Hon
menar ju att sorg är en form av sinnessjukdom.
Det hon gör är att sakta men säkert erövra
tröst men också att förstå att det som
hänt har inte bara hänt Joan Didion utan framför
allt maken och dottern.
Jag hoppas att pjäsen kan
leda till insikten hos publiken
att sorgen kommer att
drabba oss alla, även om
vi i dag ofta förnekar och
förpassar döden till institutioner.
– Hon förstår att det gäller att inte vara
fylld av skräck inför det ofrånkomliga, att helt
enkelt inte vara rädd för livet utan att hylla
den ständiga förändringen. Texten är en meditation
över att acceptera livet men också förstå
att förändring är den andning med vilket
livet manifesterar sig. Människan är en tillfällighet
men inte livet.
Joan Didion hyllar ett evighetsperspektiv,
finner tröst där. Liv tar slut, livet fortsätter.
Något annat gives icke, avslutar Agneta
Ekmanner och låter plötsligt nästan gammaltestamentlig.
– Jag hoppas att pjäsen kan leda till insikten
hos publiken att sorgen kommer att drabba
oss alla, även om vi idag ofta förnekar och förpassar
döden till institutioner – men framförallt
hoppas jag att iscensättningen kan skänka
en euforisk livskänsla.
lars.ring@svd.se
scenvår
SvD onsdag 18 februari 2009