SCENVÃ R | 09 - Svenska Dagbladet
SCENVÃ R | 09 - Svenska Dagbladet SCENVÃ R | 09 - Svenska Dagbladet
Sisu på scenen gränslöst För 200 år sedan blev Sverige och Finland två länder. Nu ska Märkesåret 1809 stärka samhörigheten. Scenvår passar på att uppmärksamma några av våra Finlandsfödda kulturprofiler. illuStratioN: HeleNa SHutrick Foto: HåkaN larSSoN, eva-Marie ruNDkviSt, Patrick SörquiSt, tobiaS luNDgreN, bertil ericSoN kenneth kvarnström koreograf – Destruction song är en jättebra produktion för Märkesåret 1809, men vi är så korkade att vi gjorde den utan att söka pengar därifrån, konstaterar koreografen Kenneth Kvarnström med ett skratt. Och visst: en dansare är finsk och två är svenskar, varav en bor i Finland. Jukka Rintamäki (musik) kommer från Vasa, resten av teamet är svenskar. Destruction song ska turnera i både Sverige och Finland. Just turnémodellen Dansnät Sverige är en förebild Kvarnström har med sig till Finland, där han nu arbetar med ett handlingsprogram för dansen. – Det är bra att ha lärdomar från två länder, säger mannen som redan på 90-talet arrangerade uppsluppna finska aftnar i Stockholm med vodka i pausen. Kvarnström, som fått Teaterkritikernas danspris 2008, har gjort en rosad comeback som skapande konstnär efter chefsåren på Dansens hus. Men trots att han räknas som en av de viktigaste koreograferna har han känslan av att börja från scratch i Sverige – bidraget från kulturrådet är visserligen högt men garanterar inte kontinuitet. SvD når honom i Helsingfors där han repeterar Hohto/Shine, ett nytt verk för Finlands nationalbalett (28/2). – Här anses jag som finsk. Det är ingen som hissar en svensk flagga för mig. Helst skulle han arbeta i Sverige, men framtiden är oviss. – När det gäller att ta hand om sina konstnärer är Finland bättre. I Sverige är konsten mer en handelsvara – eller har jag fel? AnnA Ångström Destruction song, turnéstart Dansens hus 12–14/3. maria salomaa skådespelare – Jag får kontakt med olika sidor i mig själv om jag spelar på finska eller finlandssvenska, säger Maria Salomaa, som även märkt att finskan har fler ord för väder och känslor, till exempel olika grader av vemod och melankoli. Maria Salomaa är tvåspråkig, med finsk pappa och finlandssvensk mamma. Hon är utbildad vid Teaterhögskolan i Helsingfors. För tre år sedan flyttade hon till Stockholm och tycker fortfarande att det är utomlands, ”ett äventyr”. På Stockholms stadsteater har hon bland annat spelat Molière, Staffan Göthe och rollen som Olga Knipper mot Philip Zandéns Anton Tjechov i Jag tar din hand i min. – Jag vill gärna tro att jag kan göra allt, inte begränsa mig. I det praktiska teaterarbetet är skillnaderna inte så stora mellan Sverige och Finland, men där finns en inbyggd respekt för regissören. Här ifrågasätter skådespelarna alltid, vilket är fräscht. I vår spelar hon Eleonora i Eirik Stubøs avskalade uppsättning av Påsk, en roll hon fått mycket beröm för. – Eleonora är hudlös. Hon kan inte skilja på verkligheten och sig själv vilket är hennes problem och styrka. Hon känner sig hemma i Strindbergs ibland ålderdomliga språk. – Den svenska vi talar och lär oss i skolan i Finland är ett slags 1700- talssvenska. Den är som en liten ö som vi bevarar och skyddar. I Sverige kan ni leka med språket. AnnA Ångström Påsk, på stockholms stadsteater. 22 scenvår SvD onsdag 18 februari 2009
stiNa ekblad skåDespelare – Är det någon gång jag inte känner mig hemma i Sverige så är det när folk beter sig bortskämt, ger upp för lätt och gnäller. Då vill jag ropa: ”Var tyst och arbeta istället!” Jag kan bli lite rigid. Det är som om doften av kamp, plåga och fattigdom hänger kvar. Stina Ekblad är född 1954 i byn Solf i Österbotten. Nyligen medverkade hon i Dramatens festkväll för Märkesåret 1809. Med sitt karakteristiska idiom – ”högsvenska med regional finlandssvensk färg” – säger Stina Ekblad att det är kriget och språket som kommer upp när hon känner efter vad det finska betyder för henne. – Ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på närvaron av kriget i min barndom och hur det påverkade oss. Alla hade pappor som varit i kriget; det finns som en stark fond av erfarenhet som alla finländare i min generation delar. Jag tänker på hur kriget naglat fast mig när jag hör om flyktingar i dag. Erfarenheten av att tala ett minoritetsspråk, finlandssvenska, ger ett speciellt skimmer åt tillvaron i Sverige. – Jag lever i ett land där jag får bo fritt och njutbart i mitt modersmål – det är sensuellt. På Dramaten är Stina Ekblad aktuell i John Cairds uppsättning av Muntra fruarna i Windsor, deras fjärde samarbete. – Det är en komedi med många utvikningar. Den är lite fånig ibland, men ändå Shakespeare. Det gäller att få upp lystern och humöret i spelet. anna ångStröM Muntra fruarna i Windsor, dramaten. ossi Niskala Dansare Ossi niskala, född i Rovaniemi i Österbotten, har levt halva sitt 42åriga liv i Sverige. När Dramaten nyligen firade Märkesåret var han en av artisterna. – Jag är i högsta grad finne men det är inget jag funderar över varje dag. Personligen har jag inte haft så mycket kontakt med den svenskfinska kulturen här utan mer den svenska, som jag lever i. Skillnaderna mellan de nordiska länderna är inte så stor jämfört mot Asien och USA där jag också har jobbat. Samtidigt medger han att det finns kulturella skillnader. – Finland blev självständigt 1917, så kulturen där har unga rötter. Särskilt inom teater och dans sker det lätt stora svängningar i trenderna. På gott och ont. Som artist är Ossi Niskala mångsidig. Efter mimutbildning på Danshögskolan och dansstudier i bland annat USA har han arbetat med Cirkus Cirkör, modern dans, performance och nyligen som skådespelare i filmen Allt flyter. – Det är nog lite av det finska i mig att jag ser scenkonst som en helhet, även om jag vill utforska särarterna. Under 2009 turnerar han med Zebradans föreställning Räddisor (från 4 år), som även exporteras till Finland, Norge och Ryssland. – Barn är mer direkta, det blir mindre sockerfilter mellan scen och salong vilket är härligt. Mötet med barnen, deras fantasi, stimulerar. Från den 18 april kan man under ett par veckor se Ossi Niskala på Liljevalchs konsthall. Där ska han delta i en installation som koreografen Lotta Melin gör i Jan Håfströms utställning Mörkrets hjärta. anna ångStröM räddisor, barndans på Sverigeturné. sakari oramo Dirigent Sakari Oramo står med en fot på varje sida om Östersjön. Han är född i österbottniska Karleby (på finska Kokkola), utbildad vid Sibeliusakademien i Helsingfors och flitigt internationellt verksam, länge som chef för Birminghamsymfonikerna. I dag leder han både Finska radions symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna i Stockholm. – Jag tycker det borde kunna finnas ännu mer samarbete över havet. – Vi befinner oss kanske i en fas av identitetssökning för bägge kulturerna. All kultur som får offentligt stöd måste omvärdera sig. För kulturen – och det gäller särskilt musik – behöver det inte vara dåligt med en recessionstid. Under dåliga tider behöver människor upplevelser. Och Oramo producerar upplevelser under en intensiv arbetsperiod på Konserthuset, med inte bara konserter utan också skivinspelningar: just nu en stor Schumannserie för bolaget Bis. I höst får Konserthuset besök av Oramos eget operakompani från Karleby, som 26 och 27 september framför Sebastian Fagerlunds nyskrivna ”Döbeln 1809”, som har urpremiär i Karleby i augusti. Kokkolaoperan grundades 2005, och i vår sätter man också upp Alban Bergs Lulu. – Vi vill agera ungefär som Folkoperan gör i Sverige. BO LöfvendahL Konserthuset, Konsert med pianisten Murray Perahia, 18 och 19 februari. SvD onsdag 18 februari 2009
- Page 1 and 2: 1SCENVÅR | 09 hårrock De tre musk
- Page 3 and 4: dansteater av birgitta egerbladh Pr
- Page 5 and 6: Klassiska kvinnor som dyker upp på
- Page 7 and 8: SvD onsdag 18 februari 2009
- Page 9 and 10: Matglada ord vid Hellsings bord Fot
- Page 11 and 12: tillvaron som utstött - Och Grimes
- Page 13 and 14: vuxenlek En för alla - alla för s
- Page 15 and 16: Överst till höger tar den själv
- Page 17 and 18: oka vårens biljetter! les slovaks
- Page 19 and 20: Jens Rosén dansar Ringaren i Notre
- Page 21: Två gäng väntar på Godot. På S
- Page 25 and 26: HUNDAR, BLOD, SAND, EN KÅT TROLLKA
- Page 27 and 28: SvD onsdag 18 februari 2009
- Page 29 and 30: Lever ut piratdröm Det blir mycket
- Page 31 and 32: ”ÅRETS SCEN” QX Guldmasknomine
- Page 33 and 34: På Komikaze samlas allt från stud
- Page 35 and 36: Belgiska Needcompany gästar Dansen
- Page 37 and 38: Kungliga Operan bjuder på dramatik
- Page 39 and 40: Thåström ger sig ut på vårturn
stiNa ekblad skåDespelare<br />
– Är det någon gång jag inte känner<br />
mig hemma i Sverige så är det när<br />
folk beter sig bortskämt, ger upp för<br />
lätt och gnäller. Då vill jag ropa: ”Var<br />
tyst och arbeta istället!” Jag kan bli<br />
lite rigid. Det är som om doften av<br />
kamp, plåga och fattigdom hänger<br />
kvar.<br />
Stina Ekblad är född 1954 i byn Solf<br />
i Österbotten. Nyligen medverkade<br />
hon i Dramatens festkväll för Märkesåret<br />
18<strong>09</strong>. Med sitt karakteristiska<br />
idiom – ”högsvenska med regional<br />
finlandssvensk färg” – säger Stina<br />
Ekblad att det är kriget och språket<br />
som kommer upp när hon känner<br />
efter vad det finska betyder för henne.<br />
– Ju äldre jag blir, desto mer tänker<br />
jag på närvaron av kriget i min barndom<br />
och hur det påverkade oss. Alla<br />
hade pappor som varit i kriget; det<br />
finns som en stark fond av erfarenhet<br />
som alla finländare i min generation<br />
delar. Jag tänker på hur kriget naglat<br />
fast mig när jag hör om flyktingar<br />
i dag.<br />
Erfarenheten av att tala ett minoritetsspråk,<br />
finlandssvenska, ger ett speciellt<br />
skimmer åt tillvaron i Sverige.<br />
– Jag lever i ett land där jag får bo<br />
fritt och njutbart i mitt modersmål –<br />
det är sensuellt.<br />
På Dramaten är Stina Ekblad aktuell<br />
i John Cairds uppsättning av Muntra<br />
fruarna i Windsor, deras fjärde samarbete.<br />
– Det är en komedi med många utvikningar.<br />
Den är lite fånig ibland,<br />
men ändå Shakespeare. Det gäller att<br />
få upp lystern och humöret i spelet.<br />
anna ångStröM<br />
Muntra fruarna i Windsor, dramaten.<br />
ossi Niskala Dansare<br />
Ossi niskala, född i Rovaniemi i Österbotten,<br />
har levt halva sitt 42åriga liv<br />
i Sverige. När Dramaten nyligen<br />
firade Märkesåret var han en av artisterna.<br />
– Jag är i högsta grad finne men det<br />
är inget jag funderar över varje dag.<br />
Personligen har jag inte haft så mycket<br />
kontakt med den svenskfinska kulturen<br />
här utan mer den svenska, som<br />
jag lever i. Skillnaderna mellan de<br />
nordiska länderna är inte så stor jämfört<br />
mot Asien och USA där jag också<br />
har jobbat.<br />
Samtidigt medger han att det finns<br />
kulturella skillnader.<br />
– Finland blev självständigt 1917, så<br />
kulturen där har unga rötter. Särskilt<br />
inom teater och dans sker det lätt<br />
stora svängningar i trenderna. På gott<br />
och ont.<br />
Som artist är Ossi Niskala mångsidig.<br />
Efter mimutbildning på Danshögskolan<br />
och dansstudier i bland<br />
annat USA har han arbetat med<br />
Cirkus Cirkör, modern dans, performance<br />
och nyligen som skådespelare<br />
i filmen Allt flyter.<br />
– Det är nog lite av det finska i mig<br />
att jag ser scenkonst som en helhet,<br />
även om jag vill utforska särarterna.<br />
Under 20<strong>09</strong> turnerar han med<br />
Zebradans föreställning Räddisor<br />
(från 4 år), som även exporteras till<br />
Finland, Norge och Ryssland.<br />
– Barn är mer direkta, det blir mindre<br />
sockerfilter mellan scen och salong<br />
vilket är härligt. Mötet med barnen,<br />
deras fantasi, stimulerar.<br />
Från den 18 april kan man under ett<br />
par veckor se Ossi Niskala på Liljevalchs<br />
konsthall. Där ska han delta<br />
i en installation som koreografen<br />
Lotta Melin gör i Jan Håfströms utställning<br />
Mörkrets hjärta.<br />
anna ångStröM<br />
räddisor, barndans på Sverigeturné.<br />
sakari oramo Dirigent<br />
Sakari Oramo står med en fot på varje<br />
sida om Östersjön. Han är född i österbottniska<br />
Karleby (på finska Kokkola),<br />
utbildad vid Sibeliusakademien<br />
i Helsingfors och flitigt internationellt<br />
verksam, länge som chef för<br />
Birminghamsymfonikerna. I dag leder<br />
han både Finska radions symfoniorkester<br />
och Kungliga Filharmonikerna<br />
i Stockholm.<br />
– Jag tycker det borde kunna finnas<br />
ännu mer samarbete över havet.<br />
– Vi befinner oss kanske i en fas av<br />
identitetssökning för bägge kulturerna.<br />
All kultur som får offentligt stöd<br />
måste omvärdera sig. För kulturen –<br />
och det gäller särskilt musik – behöver<br />
det inte vara dåligt med en recessionstid.<br />
Under dåliga tider behöver<br />
människor upplevelser.<br />
Och Oramo producerar upplevelser<br />
under en intensiv arbetsperiod på<br />
Konserthuset, med inte bara konserter<br />
utan också skivinspelningar: just nu<br />
en stor Schumannserie för bolaget<br />
Bis. I höst får Konserthuset besök av<br />
Oramos eget operakompani från<br />
Karleby, som 26 och 27 september<br />
framför Sebastian Fagerlunds nyskrivna<br />
”Döbeln 18<strong>09</strong>”, som har urpremiär<br />
i Karleby i augusti. Kokkolaoperan<br />
grundades 2005, och i vår<br />
sätter man också upp Alban Bergs<br />
Lulu.<br />
– Vi vill agera ungefär som Folkoperan<br />
gör i Sverige.<br />
BO LöfvendahL<br />
Konserthuset, Konsert med pianisten<br />
Murray Perahia, 18 och 19 februari.<br />
SvD onsdag 18 februari 20<strong>09</strong>
Change language