godot x 2 väntan Becketts klassiker är dubbelt aktuell i vår med olika generationer skådespelare. I Stockholm är Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus affischnamn. I Göteborg gör Sven Wollter och Iwar Wiklander ett par gamla varietéartister – och spelar ihop för första gången. TExT: anna ånGSTRöM fOTO: Dan HanSSOn, JOnaS KünDIG – Vem är Godot? Ja, det är en bra fråga, säger Ivar Wiklander och skrattar. Samuel Becketts gäckande tvåaktare har kallats pjäsen där ”ingenting händer, två gånger”. Vladimir och Estragon (Didi och Gogo) står på en landsväg, vid ett träd. De smågrälar, upprepar sig, äter morötter och väntar på Godot som aldrig kommer. Pozzo och hans bärare Lucky passerar förbi; andra gången är Pozzo blind och Lucky stum. På Göteborgs stadsteater tar man fasta på att Beckett var road av varieté och stumfilm. Gogo och Didi är varietéartister som hamnat på överblivna kartan. Mot dem ställs Pozzo och Lucky som i sin herre-och-slav-relation kan ses som unga män i karriären. – Jag ser Halvan framför mig när jag spelar Estragon. Bakom slapsticken i filmerna finns en existentiell dimension i Helans och Halvans olyckor. De möter sina Pozzos hela tiden, säger Sven Wollter, 75 år. Han tillägger att Beckett kanske tänkte sig åldrade gestalter. Pozzo gissar ju deras ålder till 60–70 år och Vladimir har prostataproblem. Före Slutspel häromåret på Stockholms stadsteater hade Wollter aldrig spelat Beckett. Utmaningen att undersöka nya dimensioner av skådespeleriet lockade när han föreslog pjäsen för Göteborgs stadsteaters chef Anna Takanen. – Pjäsen handlar om människans kamp med upplevelsen av livets förgänglighet. Jag kommer att tänka på en underbar replik jag hade i Kristina Lugns pjäs Kvinnorna vid svansjön: ”Vi lever i parentesen mellan evigheten och evigheten”. De kämpar med att finna meningen med livet. Texten ekar mörker och är även full av kristna symboler, men Sven Wollter tycker att man ska akta sig för att sätta etikett på Godot – som Gud, döden eller befrielsen. – Pjäsen öppnar egna tankar om vår vistelse på jorden. Godot kan omfatta allt. Vi placerar pjäsen i det barbariska 1900-talet som ännu vilar tungt över oss. Iwar och jag är mer jämnåriga med Beckett än med vår tid, om du förstår hur jag menar. Men det betyder nödvändigtvis inte att vi förstår mer. 7 Fakta I väntan på Godot Premiär: Göteborgs stadsteater 7 mars. Stockholms stadsteater 27 mars. Bakgrund: Beckett brukar räknas till absurdisterna. Han skrev pjäsen 1948–49 i ett krigshärjat Europa. Urpremiär 1953 i Paris, då Roger Blin (regi) lät Didi och Gogo vara luffare i kubb à la Chaplin och Helan & Halvan. Kända Dramatenpar: Ernst Hugo Järegård och JanOlof Strandberg 1966 (regi: Jackie Söderman), Thommy Berggren och Rikard Wolff 1990 (regi: Karl Dunér), Krister Henriksson och Jonas Karlsson 2003 (regi: Birgitta Englin). Iwar Wiklander, snart 70, spelade Vladimir redan 1967 på Folkteatern i Göteborg. – Då var man ung och det fanns hopp. Nu är man äldre och i farozonen. Det ligger nära till hands att tänka att det är döden de väntar på, eller någon sorts förändring. Han liknar språkspelet mellan Didi och Gogo vid rytmisk pardans. De har utvecklat en egen umgängeston, ungefär som olika grupper gör i samhället i dag. Deras regissör Henric Holmberg gör sin första Beckettuppsättning. Becketts egen regibok och förlagets kontroll över hur pjäserna sätts upp har präglat en tradition. – Den tjeckiske regissören Otomar Krejca menade att regissören är Beckett själv. Det är en så fruktansvärt bra pjäs. Jag försöker inte Att uttrycka sin pessimism var ett sätt för Beckett att skapa mening med sitt liv och förhålla sig till sin smärta. Thommy Berggren Regissör profilera mig med något regikoncept. Det är skådespelarnas pjäs, mötet mellan dem är viktigast. På 60-talet sågs pjäsen som närmast livsfientlig, enligt Holmberg. – I dag när vi har ett mer cyniskt och individualiserat samhälle blir det en pjäs med visst hopp. Den handlar mycket om relationer mellan människor. Man kan kalla den en pusseldeckare om tvåskap. Om Henric Holmberg håller en låg regiprofil är Thommy Berggren snarare hemlighetsfull, trots att han bokstavligen bubblar av tankar om Beckett. I Repsal 3 på Stockholms stadsteater är stämningen uppsluppen och lite avvaktande när SvD får en exklusiv förhandstitt mitt i arbetsprocessen, som regissören helst vill freda från medierna. – Det enda jag kan säga är att vi har väldigt kul! säger Thommy Berggren och hytter med Pozzos ridpiska, ”min regipiska”. Pozzo, Peter Andersson, vilar i en gungstol. På en kulle med ett kalt träd står Ralph Carlsson som Lucky med rep om halsen och bagage i händerna. Kring den tigande slaven rör sig Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus försiktigt – med manus i händerna. Många veckor återstår till premiären så Vladimir och Estragon har tid att växa fram. Ingvar Hirdwall fullbordar Thommy Berggrens favoritgäng – här ska 74-åringen göra rollen som pojken. – Ska vi ha hatt? undrar Mikael Persbrandt när Dan Hansson ska ta bilder. Huvudbonaderna åker på och av. Även regissören vill leka. Man kan inte missta sig på vilken pjäs rekvisitan signalerar, men Thommy Berggren betonar att han inte tänker göra något för Beckettepigoner utan för den stora, delvis nya publik som sett hans Pinteruppsättningar och Ibsens Vildanden. – Det känns som en naturlig och spännande utveckling att gå från arbetet med Pinters pjäser till att få ägna sig åt Becketts värld. Han uppehåller sig länge vid Becketts egen sorg. – När Beckett upptäckte att hans mörker gick att använda till något positivt – att skriva – kunde han försonas med sig själv. När sorgen kom över honom dolde han den inte utan satt tyst tills han sa: Jag måste gå. Hans texter genomsyras av död, självmord, saknad och tomhet, men att uttrycka sin pessimism var ett sätt för Beckett att skapa mening med sitt liv och förhålla sig till sin smärta. – Jag tror att många människor skulle kunna räddas om de använde sig av sitt mörker. När jag talar med mina barn om universum frågar de: Var är väggen? Den finns inte – tanken svindlar. Pjäsen handlar om det: Vad gör vi här? Hur kom vi hit? Var det inte mer, livet, som en av killarna här sa. Och vem är Godot? – Beckett sa själv att om han hade vetat vem Godot var så hade han skrivit det i pjäsen. För övrigt tyckte han att den var en ”bloody mess”, säger Thommy Berggren. anna.angstrom@svd.se 20 scenvår SvD onsdag 18 februari 20<strong>09</strong>
Två gäng väntar på Godot. På Stockholms stadsteater (ovan) omger sig regissören Thommy Berggren med Mikael Persbrandt, Ralph Carlsson, Peter Andersson, Ingvar Hirdwall och Johan Rabaeus. I Göteborg gör regisserar Henric Holmberg (nedan mitten) Sven Wollter och Iwar Wiklander. SvD onsdag 18 februari 20<strong>09</strong>
Change language