SCENVÃ R | 09 - Svenska Dagbladet

godot x 2
väntan Becketts klassiker är dubbelt aktuell i vår med olika
generationer skådespelare. I Stockholm är Mikael Persbrandt
och Johan Rabaeus affischnamn. I Göteborg gör Sven Wollter
och Iwar Wiklander ett par gamla varietéartister – och spelar
ihop för första gången.
TExT: anna ånGSTRöM
fOTO: Dan HanSSOn, JOnaS KünDIG
– Vem är Godot? Ja, det är en bra fråga, säger
Ivar Wiklander och skrattar.
Samuel Becketts gäckande tvåaktare har
kallats pjäsen där ”ingenting händer, två gånger”.
Vladimir och Estragon (Didi och Gogo)
står på en landsväg, vid ett träd. De smågrälar,
upprepar sig, äter morötter och väntar på
Godot som aldrig kommer. Pozzo och hans
bärare Lucky passerar förbi; andra gången är
Pozzo blind och Lucky stum.
På Göteborgs stadsteater tar man fasta på att
Beckett var road av varieté och stumfilm.
Gogo och Didi är varietéartister som hamnat
på överblivna kartan. Mot dem ställs Pozzo
och Lucky som i sin herre-och-slav-relation
kan ses som unga män i karriären.
– Jag ser Halvan framför mig när jag spelar
Estragon. Bakom slapsticken i filmerna finns
en existentiell dimension i Helans och Halvans
olyckor. De möter sina Pozzos hela tiden,
säger Sven Wollter, 75 år.
Han tillägger att Beckett kanske tänkte sig
åldrade gestalter. Pozzo gissar ju deras ålder
till 60–70 år och Vladimir har prostataproblem.
Före Slutspel häromåret på Stockholms stadsteater
hade Wollter aldrig spelat Beckett.
Utmaningen att undersöka nya dimensioner
av skådespeleriet lockade när han föreslog
pjäsen för Göteborgs stadsteaters chef Anna
Takanen.
– Pjäsen handlar om människans kamp med
upplevelsen av livets förgänglighet. Jag kommer
att tänka på en underbar replik jag hade
i Kristina Lugns pjäs Kvinnorna vid svansjön:
”Vi lever i parentesen mellan evigheten och
evigheten”. De kämpar med att finna meningen
med livet.
Texten ekar mörker och är även full av kristna
symboler, men Sven Wollter tycker att man
ska akta sig för att sätta etikett på Godot –
som Gud, döden eller befrielsen.
– Pjäsen öppnar egna tankar om vår vistelse
på jorden. Godot kan omfatta allt. Vi placerar
pjäsen i det barbariska 1900-talet som ännu
vilar tungt över oss. Iwar och jag är mer jämnåriga
med Beckett än med vår tid, om du förstår
hur jag menar. Men det betyder nödvändigtvis
inte att vi förstår mer.
7 Fakta
I väntan
på Godot
Premiär:
Göteborgs
stadsteater
7 mars. Stockholms
stadsteater
27 mars.
Bakgrund:
Beckett brukar
räknas till
absurdisterna.
Han skrev
pjäsen 1948–49
i ett krigshärjat
Europa. Urpremiär
1953 i Paris,
då Roger Blin
(regi) lät Didi
och Gogo vara
luffare i kubb à
la Chaplin och
Helan & Halvan.
Kända Dramatenpar:
Ernst­
Hugo Järegård
och Jan­Olof
Strandberg
1966 (regi:
Jackie Söderman),
Thommy
Berggren och
Rikard Wolff
1990 (regi: Karl
Dunér), Krister
Henriksson och
Jonas Karlsson
2003 (regi:
Birgitta Englin).
Iwar Wiklander, snart 70, spelade Vladimir
redan 1967 på Folkteatern i Göteborg.
– Då var man ung och det fanns hopp. Nu är
man äldre och i farozonen. Det ligger nära till
hands att tänka att det är döden de väntar på,
eller någon sorts förändring.
Han liknar språkspelet mellan Didi och
Gogo vid rytmisk pardans. De har utvecklat
en egen umgängeston, ungefär som olika
grupper gör i samhället i dag.
Deras regissör Henric Holmberg gör sin första
Beckettuppsättning. Becketts egen regibok
och förlagets kontroll över hur pjäserna sätts
upp har präglat en tradition.
– Den tjeckiske regissören Otomar Krejca
menade att regissören är Beckett själv. Det är
en så fruktansvärt bra pjäs. Jag försöker inte
Att uttrycka sin pessimism
var ett sätt för Beckett att
skapa mening med sitt liv
och förhålla sig till sin
smärta.
Thommy Berggren
Regissör
profilera mig med något regikoncept. Det är
skådespelarnas pjäs, mötet mellan dem är
viktigast.
På 60-talet sågs pjäsen som närmast livsfientlig,
enligt Holmberg.
– I dag när vi har ett mer cyniskt och individualiserat
samhälle blir det en pjäs med visst
hopp. Den handlar mycket om relationer mellan
människor. Man kan kalla den en pusseldeckare
om tvåskap.
Om Henric Holmberg håller en låg regiprofil
är Thommy Berggren snarare hemlighetsfull,
trots att han bokstavligen bubblar av tankar
om Beckett. I Repsal 3 på Stockholms stadsteater
är stämningen uppsluppen och lite avvaktande
när SvD får en exklusiv förhandstitt
mitt i arbetsprocessen, som regissören helst
vill freda från medierna.
– Det enda jag kan säga är att vi har väldigt
kul! säger Thommy Berggren och hytter med
Pozzos ridpiska, ”min regipiska”.
Pozzo, Peter Andersson, vilar i en gungstol.
På en kulle med ett kalt träd står Ralph Carlsson
som Lucky med rep om halsen och bagage
i händerna. Kring den tigande slaven rör sig
Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus försiktigt
– med manus i händerna. Många veckor
återstår till premiären så Vladimir och Estragon
har tid att växa fram. Ingvar Hirdwall
fullbordar Thommy Berggrens favoritgäng –
här ska 74-åringen göra rollen som pojken.
– Ska vi ha hatt? undrar Mikael Persbrandt
när Dan Hansson ska ta bilder.
Huvudbonaderna åker på och av. Även
regissören vill leka. Man kan inte missta sig
på vilken pjäs rekvisitan signalerar, men
Thommy Berggren betonar att han inte tänker
göra något för Beckettepigoner utan för den
stora, delvis nya publik som sett hans Pinteruppsättningar
och Ibsens Vildanden.
– Det känns som en naturlig och spännande
utveckling att gå från arbetet med Pinters
pjäser till att få ägna sig åt Becketts värld.
Han uppehåller sig länge vid Becketts egen
sorg.
– När Beckett upptäckte att hans mörker
gick att använda till något positivt – att skriva
– kunde han försonas med sig själv. När sorgen
kom över honom dolde han den inte utan
satt tyst tills han sa: Jag måste gå. Hans texter
genomsyras av död, självmord, saknad och
tomhet, men att uttrycka sin pessimism var
ett sätt för Beckett att skapa mening med sitt
liv och förhålla sig till sin smärta.
– Jag tror att många människor skulle kunna
räddas om de använde sig av sitt mörker. När
jag talar med mina barn om universum frågar
de: Var är väggen? Den finns inte – tanken
svindlar. Pjäsen handlar om det: Vad gör vi
här? Hur kom vi hit? Var det inte mer, livet,
som en av killarna här sa.
Och vem är Godot?
– Beckett sa själv att om han hade vetat vem
Godot var så hade han skrivit det i pjäsen. För
övrigt tyckte han att den var en ”bloody mess”,
säger Thommy Berggren.
anna.angstrom@svd.se
20 scenvår
SvD onsdag 18 februari 2009