generalprogram 2012/2013 - Stockholms Stadsteater

Innehåll 

Index repertoaren 2012/2013 2 

Också på repertoaren 4 

Planerade produktioner 5 

Behovet av berättelser 6 

Premiärer 8 

Strindbergsåret 86 

Marionetteatern 88 

Klara soppteater 89 

Fri scen 90 

Skärholmen 92 

Parkteatern 93 

VD/Teaterchef: 

Benny Fredriksson 

Redaktion: 

Dramaturgiatet 

Art Director: 

Johan Björnsrud 

Formgivning: 

Denita Björnsrud 

Projektledning: 

Jens Backman 

Korrektur: 

Per »Pax« Axelsson 

Tryck: 

Kampanjmakarna/åtta45 

© Stockholms stadsteater 2012 

Stockholms stadsteater 

Box 16412 

103 27 Stockholm 

Växel: 08–506 20 100 

Pressjour: 08-506 20 220 

www.stadsteatern.stockholm.se

OCKULTA DAGBOKEN..................... 9 

av August Strindberg 

Dramatisering och regi: 

Ole Anders Tandberg 

Scenografi och kostym: Maria Geber 

Premiär: 15 augusti 

Strindbergs Intima Teater 

TOP GIRLS..................................11 

av Caryl Churchill 

Översättning: Sun Axelsson och 

Stig Björkman 

Regi: Olof Hanson 

Scenografi: Sven Haraldsson 

Kostym: Elin Hallberg 


Klarascenen 

FROM SAMMY WITH LOVE.............13 

av Jonna Nordenskiöld 

Regi: Jonna Nordenskiöld 

Scenografi och kostym: 

Sven Haraldsson 

Urpremiär: 18 augusti 

Lilla scenen 

I SISTA MINUTEN....................... 15 

av Carin Mannheimer 

Regi: Sissela Kyle 


Charles Koroly 


Stora scenen 

NEXT TO NORMAL........................17 

av Tom Kitt och Brian Yorkey 

Översättning: Calle Norlén 

Regi: Lisa Ohlin 

Scenografi: Lars Östbergh 

Kostym: Annsofi Nyberg 

Premiär: 21 september 

Stora scenen 

MUTTER..................................... 19 

av Eva Runefelt/ 

FOrDRINGSÄGARE 


Regi: Åsa Kalmér 

Scenografi och kostym: Peter Holm 

Urpremiär/Premiär: 5 oktober 


FÖRSTA VARNINGEN................... 21 

August på Liljevalchs 

Premiär: 6 oktober 

Liljevalchs 

NATASCHA KAMPUSCH................ 23 

Förr var jag hans apelsinblomma 

av Ulrika Kärnborg 

Regi: Hugo Hansén 

Scenografi: Sören Brunes 


Urpremiär: 6 oktober 

Klarascenen 

MENINGEN MED LIVET............... 25 

En föreställning framtagen av 

ensemblen tillsammans med 

föreställningens målgrupp 

Regi: Carolina Frände 


Jenny Kronberg 


Stockholms stadsteater i 

Skärholmen 

MARKURELLS............................. 27 

av Hjalmar Bergman 

Regi: Philip Zandén 




Stora scenen 

ORLANDO................................... 29 

av Virginia Woolf 

Dramatisering: Darryl Pinckney 

Översättning: Margareta Ekström 


Kostym: Daniel Åkerström-Steen 

Musik: Makode Aj Linde 

Sverigepremiär: 9 november 


Skärholmen 

EVEREST....................................31 

av Lotta Lotass 

Gästspel från Teatr Weimar / 

Helsingborgs stadsteater 

Regi/video: Jörgen Dahlqvist 

Musik/ljud: Kent OIofsson 

Scenografi/ljus: Johan Bergman 

Urpremiär på Helsingborgs 

stadsteater: 14 november 

Gästspel på Stockholms stadsteater: 

23–25 november 

Lilla scenen 

PEER GYNT................................ 33 

av Henrik Ibsen 

Översättning: Lars Forssell 

Regi: Katrine Wiedemann 

Scenografi och kostym: Maja Ravn 

Premiär: 1 december 

Klarascenen 

PARIA........................................ 35 


Regi: Carl Kjellgren 




KRIG.......................................... 37 

En pjäs om kärlek 

av Kamilla Wargo Brekling 

Översättning: Eva Runefelt 

Regi: Kamilla Wargo Brekling 

Scenografi och kostym: Sven Haraldsson 

Sverigepremiär: 6 december 

Lilla scenen 

Ömheten................................... 39 

av Jonas Gardell 




Klarascenen 

PETER PAN och Wendy.............. 41 

av J.M. Barrie 

Översättning och ny version: 

Anders Duus 

Regi: Pia Johansson 


Kostym: Astrid Ljungberg 


Stora scenen 

SCHULZ GOES KAFKA................. 43 

av Agneta Pleijel 

Regi: Marika Lagercrantz 



Urpremiär: 16 december 

Lilla scenen 

LOTTA PÅ BRÅKMAKARGATAN...... 45 

av Astrid Lindgren 

Dramatisering och regi: Johanna Huss 


Urpremiär: 5 januari 

Bryggan 

MARTYRER................................. 47 

av Marius von Mayenburg 

Översättning: Monica Ohlsson 

Regi: Dritëro Kasapi 


Skandinavienpremiär: 11 januari 

Lilla scenen

ABRAHAMS BARN 

av Svein Tindberg 

Översättning: Sofia Fredén 




Sverigepremiär: 13 januari 

Lilla scenen 

Svek 

av Harold Pinter 

Översättning: Carl Johan Lång 

Regi: Alexander Mørk-Eidem 

Christian Friedländer 

Ljus: Ellen Ruge 

Premiär: 25 januari 

Klarascenen 

DEN UNGE WERTHERS LIDANDE 

av Johann Wolfgang von Goethe 

Dramatisering: Andrea Koschwitz och 

Jan Bosse Översättning: Ralf Parland 


Daniel Åkerström-Steen 

Sverigepremiär: januari 

Stockholms stadsteater i Skärholmen 

Demoner 

av Lars Norén 



Premiär: 1 februari 

Stora scenen 

APATISKA FÖR NYBÖRJARE 

av Jonas Hassen Khemiri 

Regi: Sara Giese 



Lilla scenen 

ETT DOCKHEM 


Regi: Ragnar Lyth 

Sören Brunes 



Klarascenen 

Hoppet eller jag ska mÅla 

mina naglar röda 

av Karin Thunberg Regi: Johan Huldt 

Peter Holm 

Urpremiär: februari 

Klara eftermiddag 

MENINGEN MED Döden 




Regi: Nadja Hjorton 



Stockholms stadsteater i Skärholmen 

WEST SIDE STORY 

Baserat på ett koncept av 

Jerome Robbins 

Manus av Arthur Laurents 

Musik av Leonard Bernstein 

Sångtexter av Stephen Sondheim 

Översättning: Rikard Bergqvist 

Regi: Ronny Danielsson 

Lars Östbergh 


Premiär: 7 mars 

Stora scenen 

Hjärtats dubbla slag 

av Margareta Garpe 

Regi: Margareta Garpe 


Urpremiär: 8 mars 

Lilla scenen 

ELSAS VÄRLD (arbetstitel) 

Inspirerad av Elsa Beskows bilder 

och texter 

Dansteater av Birgitta Egerbladh 

Birgitta Egerbladh 

Dramaturgi: Marie Persson Hedenius 

Peter Lundqvist 



Klarascenen 

Körsbärsträdgården 

av Anton Tjechov 

Regi: Eirik Stubø 

Kari Gravklev 

Premiär: 5 april 

Stora scenen 

FLICKAN FRÅN 

FISKFÄRSFABRIKEN 

av Lars Göran Persson 

Regi: Lars Göran Persson 

Rickard Andersson 

Kostym: Gudrun Rösnes 

Musik: Daniel Bingert 

Urpremiär: 13 april 

Lilla scenen 

A MIDSUMMER NIGHT’S SEX 

COMEDY 

av Woody Allen 

I en bearbetning för scenen av 

Jürgen Fischer 

Översättning: Magnus Lindman 

Skandinavienpremiär: våren 2013 

Klarascenen 

HAMLETMASKINEN 

av Heiner Müller 

Översättning: Lars Bjurman 

Regi: Nina Holst 


Premiär: april 

Lilla scenen 

MIG ÄGER INGEN 

av Åsa Linderborg 

Dramatisering: Emma Broström 

Bearbetning och regi: 

Michaela Granit 

Karin Lind 

Premiär: 11 maj 

Lilla scenen 

Jag är vinden 

av Jon Fosse 

Översättning: Marie Lundquist 

Regi: Ole Anders Tandberg 

Premiär: våren 2013 

KRAPPS SISTA BAND 

av Samuel Beckett 

Regi: Thommy Berggren 


PROD NR 1129 

av Tatu Hämäläinen och 

Tora von Platen 

Regi: Tatu Hämäläinen 

Urpremiär: våren 2013 

Lögnhalsarna 

Om Strindberg 

av Henning Mankell 

Urpremiär: spelåret 2012/2013 


Med reservation för ändringar. 

För aktuell spelplan se 


OCKSÅ PÅ 

REPERTOAREN 

ALLRA KÄRASTE SYSTER 


Dramatisering: Jonna Nordenskiöld 


ANGELS IN AMERICA 

I OCH II 

av Tony Kushner 

Regi: Eva Dahlman 

ARSENIK OCH GAMLA 

SPETSAR 

av Josef Kesselring 

Regi: Eva Dahlman 

DE RÖDA SKORNA 

av Carolina Frände, Mats 

Kjelbye, Åsa Lindholm 


DE TRE MUSKETÖRERNA 

av Alexander Mørk-Eidem 

efter Alexandre Dumas 

roman 

Regi: Alexander 

Mørk-Eidem 

DJUNGELBOKEN 

av Rudyard Kipling 

Dramatisering: Alexander 

Mørk-Eidem 


Mørk-Eidem 

ETT DRÖMSPEL 


Regi: Mattias Andersson 

FREUDS SISTA MÖTE 

av Mark St. Germain 

Regi: Stina Rautelin 

GREGORIUS 

av Bengt Ohlsson 

Dramatisering: Erik 

Uddenberg 

Regi: Emma Bucht 

JEPPE PÅ BERGET 

av Ludvig Holberg 


LILLAN OCH PAPPA AUGUST 

av Margareta Sörenson 

Regi: Helena Nilsson 

LYCKA 



Mørk-Eidem 

ONKEL VANJA 



PAraplyerna i cherbourg 

Text av Jacques Demy 

Musik av Michel Legrand 

Regi: Alexander Mørk- 

Eidem 

Nypremiär 1 december 2013 

Klarascenen 

PERSONA 

av Ingmar Bergman 


RUT OCH RAGNAR 

av Kristina Lugn 

Regi: Jan-Olof Strandberg 

RÖTT 

av John Logan 

Regi: Gerhard 

Hoberstorfer 

STILLHETEN 



SÅ GÅR EN DAG 



TRIBADERNAS NATT 

av Per Olov Enquist 


VIT, RIK, FRI 

av Christina Ouzounidis 

Regi: Christina Ouzounidis 

OCKSÅ PÅ 

REPERTOAREN

PLANERADE 

PRODUKTIONER 

2013/14 

SLAVISKA DANSER 

av Staffan Göthe 

STOCKHOLM I MITT HJÄRTA 

av Sofia Fredén och Stefan Lindberg 

DITT ISTANBUL 

av Mia Törnqvist 

OTTAR 

av Gunilla Thorgren 

STUNDANDE NATTEN 

av Carl Henning Wijmark 

Dramatisering: Ronnie Sandahl 

KARL GERHARD 

av Irena Kraus 

PLANERADE 

PRODUKTIONER 2013/14 

5

Behovet av 

berättelser 

Vi lever i en orolig tid. Samhället är i stora 

omvandlingar, präglat av ekonomiska kriser, 

klimatförändringar och humanitära katastrofer. 

I en sådan tid är demokratin alltid skör. 

Skillnaderna mellan människor ökar. Mellan 

dem som har och dem som inte har, mellan 

dem som anses värdefulla och dem som 

tvärtom inte anses ha något värde alls. Det 

är också en tid av aldrig sinande information 

– något som öppnat upp för nya vägar 

till demokrati, men som också innebär att 

mängder av information tas emot och sänds 

iväg, oreflekterat. Vi lever i en ständigt växande 

marknad av snabba budskap där gränserna 

delvis är på väg att suddas ut mellan 

privat och offentligt, sant och falskt, fakta 

och fiktion. Där yta inte sällan bedöms som 

innehåll. I förlängningen riskerar vår medmänsklighet 

att urholkas. 

Teaterkonstens högsta uppgift är att vara humanismens 

budbärare. Att inte komma med 

enkla sanningar utan komplicera och fördjupa 

– att visa hela människan. Det handlar om 

en livshållning, om att förmedla verktyg som 

gör det möjligt att komma bakom fasaderna 

och se sin nästa som en medmänniska. Människan 

är inte, hon blir till i relationer med 

andra människor. Det är teater som kärlekshandling. 

Att göra berättelser tillgängliga

om dem som misstänkliggjorts, 

diskriminerats och ansetts onormala, 

om dem som utsatts för 

övergrepp och fråntagits sina 

mänskliga rättigheter – om dem 

som ansetts värdelösa. Men 

även om dem som försöker få 

ihop sina vardagsliv i en turbulent 

värld. 

Därför behöver teatern ordet. 

Det är tillsammans med författarna, 

med dem som formulerar sig och sätter 

ord på det obeskrivliga, som vi reflekterar 

och försöker förklara och förstå världen. Detta 

är vårt demokratiska ansvar. Kristina Lugn 

skrev en gång att »teatrarna i större utsträckning 

än några andra institutioner och grupper 

i vårt samhälle värnar om litteraturen. Teatern 

är en av de få platser där vi fortfarande verkställer 

och erfar språkets makt att frigöra 

känslan och därmed också tanken.« 

Med repertoaren under spelåret 2012/2013 

hoppas vi frigöra många tankar. Här finns 

pjäser som väcker hopp, som provocerar 

och manar till förändring. Och samtidigt sådana 

som påminner om fantasins kraft, som 

tröstar och lockar till skratt. I sann humanistisk 

anda behöver vi hela spektrat. 

Välkomna till ett nytt spelår! 

Benny Fredriksson 

VD/Teaterchef

Foto: MAGNUS WESTER © STRINDBERGSMUSEET

Ockulta dagboken 


I dramatisering av Ole Anders Tandberg 

»Kärleken är synd; därför äro kärlekskval det största helvete som 

finns. Världen är sålunda till endast genom en synd om den ens är 

till – ty den är endast en drömbild, ett fantom vars tillintetgörande är 

askesens uppgift. (Därför mitt Drömspel en bild av livet.) Men denna 

uppgift råkar i strid med kärleksdriften, och slutsumman är ett oupphörligt 

vacklande mellan vällusttummel och botgörarkval!« 

August Strindberg i Ockulta dagboken 

Dramatikern, regissören och scenografen Ole Anders Tandberg, 

född 1959, är från Norge men bofast i Sverige sedan 1987, då han i 

samband med regiutbildningen på Dramatiska institutet flyttade hit. 

Han har genom åren dramatiserat ett flertal romaner, bl.a. av norska 

författarna Kjell Askildsen, Tarjei Vesaas och Tor Ulven. När han 

skriver arbetar han intuitivt, samtidigt som där i bakhuvudet finns en 

tanke på gestaltning – det är mycket genom textarbetet han regimässigt 

formar föreställningen. Ett genomgående tema såväl i hans föreställningar 

som i dramatiseringarna har varit livets förgänglighet: Det 

varar bara några sekunder i ett kosmiskt perspektiv. Å ena sidan är 

det mirakulöst att vi lever och tänker i egna små (eller gigantiska) universum. 

Å andra sidan skapar insikten en oro, en rädsla för meningslöshet. 

Människan är en skröplig varelse. Temat är i allra högsta grad 

aktuellt även när det gäller Ockulta dagboken, där Tandberg valt att 

skildra en splittrad August Strindberg – uppdelad på fem skådespelare 

– i existentiell panik. I dramatiseringen ingår även kortare utdrag 

ur Röda rummet (1879), En dåres försvarstal (1887–88), Till Damaskus 

(1898 och 1904), Svanevit (1901), Ett Drömspel (1901), Ordalek och 

småkonst (1902 och 1905), En blå bok (1907–12) samt ur brev. 

August Strindberg skrev vad som skulle bli Ockulta dagboken 

under åren 1896–1908, genom infernokris, äktenskapet med Harriet 

Bosse och påföljande (mer eller mindre telepatiska) förhållande. Han 

skrev ner syner, tecken, noteringar runt sina alkemistiska experiment, 

och runt Harriet. Vardagens futtighet plågar honom: Livet måste 

vara större än det här, anser han och letar efter tecken och mening. 

Liksom själsfränden Swedenborg tror han att själen måste ha ett liv 

utanför kroppen, denna entitet där kärleken reducerats till ett fortplantnings- 

tillika exkrementeringsorgan. Strindberg står inte ut utan 

diktar upp en astral värld – att älska Harriet där innebär inga problem. 

Men magsmärtorna han förnimmer är inte ett astralt kärleksliv 

utan början på den magcancer som 1912 tog hans liv. 




Ole Anders Tandberg 


Maria Geber 


Strindbergs Intima 

Teater 

August Strindberg 

(1849–1912) 

Harriet Bosse (1878– 

1961) Norsk-svensk, av 

sin samtid mycket hyllad 

skådespelerska. Gift 

med August Strindberg 

1901–04. 

I rollerna: 

Thérèse Svensson, 

Sven Ahlström, Åke 

Lundqvist, Samuel 

Fröler, Michael Jonsson, 

Robert Panzenböck 

Föreställningen görs i 

samarbete med Strindbergs 

Intima Teater. 


9

Foto: © Val Reynolds

TOP GIRLS 


Marlene är nyutnämnd VD på ett stort rekryteringsföretag. Effektiv, 

snygg, kompetent – och flexibel. Det är en erfarenhet hon delar med 

fem andra kvinnor ur historien som hon nu bjuder in till en festmåltid 

för att fira nya jobbet. 

Johanna kommer. Hon som förklädd till man blev påve på 800-talet. 

Och konkubinen Nijo som på 1200-talet fotvandrade genom 

Japan efter att ha blivit dumpad av kejsaren. Och Isabella som var 

upptäcktsresande på 1800-talet. Och … 

Alla överlevare – mot alla odds. Hur lyckades de med det? Var de 

aldrig arga? Inte alls. Det enda de vill prata om är sina avgudade 

fäder och män – och sitt dåliga samvete! 

Caryl Churchill föddes i London 1938, efter andra världskrigets 

slut emigrerade hennes familj till Montreal i Kanada. Caryl Churchill 

återvände till England för att studera vid universitetet i Oxford, där 

hon tog en examen i engelsk litteratur 1960. Under åren vid universitetet 

skrev hon sina första pjäser som framfördes av olika studentteatergrupper. 

På 60- och 70-talen började Caryl Churchill skriva 

radio- och tv-dramatik. Hennes första pjäs utanför universitetet, 

Owners, kom 1972 och redan i den är hennes grundläggande socialistiska 

övertygelse tydlig, en kritik av de värderingar som anses 

vara självskrivna i en kapitalistisk ideologi: att vara agressiv, att ta sig 

fram. Att vara framgångsrik. 

TOP GIRLS 


Översättning: Sun Axelsson 

och Stig Björkman 





Klarascenen 

I rollerna: Katarina Ewerlöf, 

Kajsa Ernst, Sofi Helleday, 

Sara Jangfeldt, Lilian 

Johansson, Louise Peterhoff, 

Rakel Wärmländer 

Top Girls handlar om »hur kvinnor förlorar sin mänsklighet för att 

vinna makt i en mansdominerad omgivning«. Roll-listan består enbart 

av kvinnor och fokus ligger på Marlene, en karriärhungrig kvinna 

som avstått från hem och familjeliv för att få framgång inom affärsvärlden. 

Pjäsen hade urpremiär den 28 augusti 1982 på Royal Court 

Theatre i London och fick en Obie Award 1983 som det årets bästa 

pjäs. Den utspelar sig när Margaret Thatcher just valts till Storbritanniens 

första kvinnliga premiärminister och befäste Caryl Churchills 

renommé som en av samtidens väsentligaste dramatiker. 

Caryl Churchills mest kända pjäser är, förutom Top Girls, Cloud 

Nine (1979), Serious Money (1987), Far Away (2002), A Number 

(2002), Drunk Enough to Say I Love You? (2006). I september har 

hennes senaste pjäs Love and Information urpremiär på Royal Court 

Theatre i London. 

TOP GIRLS 

11

Foto: Carl Thorborg © Stockholms Stadsteater

FROM SAMMY WITH 

LOVE av Jonna Nordenskiöld 

Sammy Davis Jr växte upp i en artistfamilj i USA och började själv 

uppträda redan vid fyra års ålder. Som vuxen kom han att bli världsberömd 

sångare, dansare, instrumentalist och filmskådespelare. Han 

var medlem i gruppen Rat Pack under ledning av Frank Sinatra. Under 

sitt liv som entertainer förde han en ständig kamp mot rasismen 

i USA och vägrade att uppträda på scener som skilde färgade och 

vita åt. 1960 skapade giftermålet med den svenska skådespelerskan 

May Britt Wilkens stor uppståndelse eftersom blandäktenskap var 

förbjudet i flera delstater i USA. Med utgångspunkt i Sammy Davis 

Jr:s liv och artisteri har dramatikern och regissören Jonna Nordenskiöld 

skrivit en pjäs där de svenska artisterna Karl Dyall och Rennie 

Mirro gestaltar historien om honom utifrån sina egna erfarenheter 

som färgade i ett vitt samhälle. Genom föreställningen berättar de 

både om skoltiden och om vägen genom livet som professionella 

artister. Sammy Davis har en stor betydelse för dem och precis som 

berättelsen om honom rymmer också deras liv såväl framgång som 

utanförskap. 

Karl Dyall är född 1967 och debuterade 1984 i Fantomen på Scalateatern. 

Han blev tidigt svensk mästare i Breakdance och Freestyledans 

och är en av initiativtagarna till dansgruppen Bounce. 

Han koreograferar för scen, tv och film och är också verksam som 

kompositör. För sin roll i Fame på Chinateatern fick han Guldmasken 

1992 och 2009 mottog han Gunilla Roempkes dansstiftelses pris. 

FROM SAMMY WITH LOVE 

av Jonna Nordenskiöld 




Urpremiär: 18 augusti 

Lilla scenen 

Sammy Davis Jr (1925–90) 

I rollerna: Karl Dyall, 

Rennie Mirro 

Kapellmästare: Joel Sahlin 

Musiker: Magnus Anderfjärd, 

Johan Bengtsson, 

Carl Flemsten 

Rennie Mirro är född 1972 och började dansa som åttaåring. Han 

är utbildad vid Svenska Balettskolan och var anställd vid Kungliga 

Operan 1989–97. Han fick Guldmasken för sin roll i Singin’ in the Rain 

på Oskarsteatern 2007, då han blev känd för en bred publik. Som 

skådespelare har han senast setts i tv-serien Äkta människor. Rennie 

Mirro är även ansvarig för tävlingsbidragens scenframträdanden i 

Melodifestivalen. 

Jonna Nordenskiöld är född 1971, utbildad på Dramatiska institutet 

och är verksam som dramatiker, regissör och författare. Hennes senaste 

uppsättning på Stockholms stadsteater är Blev det inte mer än så 

här? 2011. Jonna Nordenskiölds pjäser är spelade på ett antal teatrar i 

Sverige och utomlands. Hon har fått flera priser och utmärkelser, bl.a. 

Deutscher Kindertheaterpreis, och Svenska Teaterkritikers Förenings 

barnoch ungdomsteaterpris. Jonna Nordenskiöld har också skrivit 

barnböcker, operalibretton och pjäser för Sveriges Television. 

FROM SAMMY WITH LOVE 

13

Foto: © Lina Ikse

I SISTA MINUTEN 


Carin Mannheimer föddes i Skåne 1934. Efter studier i litteraturvetenskap 

började hon skriva litteraturkritik. På sextiotalet började hon 

arbeta som journalist, bl.a. på tv. 1969 fick hon stor uppmärksamhet 

för intervjuboken Rapport om kvinnor. 

På sextio- och sjuttiotalen förändrades tv-teatern, studioinspelade 

föreställningar av klassikerna kompletterades med ny, specialskriven 

dramatik av mer dokumentär karaktär. Carin Mannheimer började 

skriva dramatik och hennes stora publika genombrott kom 1977 med 

tv-serien Lära för livet, som hon fick Stora Journalistpriset för. 

Carin Mannheimer har fortsatt att skildra det svenska samhället 

både i tv och på scenen. En serie som blev en klassiker är Svenska 

hjärtan, som sändes i fyra säsonger mellan 1987 och 1998 och 

utspelades i ett idylliskt radhusområde utanför Göteborg. 1995 kom 

komedin Rika barn leka bäst. Pjäsen blev en publiksuccé och spelades 

på många teatrar i Sverige. 2003 skrev och regisserade hon 

tv-serien Solbacken: Avd. E, om äldrevården i Sverige. Till det ämnet 

återkom hon några år senare i pjäsen Sista dansen, 2009, också den 

en stor succé. Både Rika barn leka bäst och Sista dansen har spelats 

på Stockholms stadsteater. 

I sista minuten handlar åter om åldrandet men ur en helt annan 

synvinkel. Solveig, Marianne och Annlouise är tre kvinnor i sina bästa 

år. Eller kanske snarare – förbi sina bästa år. Och vad de vill ha är 

respekt! Inte medlidande. Det är i sista minuten. Carin Mannheimer 

visar att det fortfarande finns mycket kvar att göra och uppleva även 

om man passerat pensionsstrecket. 



Regi: Sissela Kyle 


Charles Koroly 


Stora scenen 

I rollerna: Yvonne 

Lombard, Meta Velander, 

Meg Westergren, Eva 

Stenson, Lars Lind, 

Jacob Nordenson 

Efter urpremiären i Göteborg skrev Mikael Löfgren i Dagens Nyheter 

Sedan snart ett halvsekel arbetar hon [Carin Mannheimer] som 

folkhemmets speciella seismograf och registrerar skalv och 

förkastningar i hem och skola, villakvarter och åldringsvård. Den 

i dag 77-åriga författaren och regissören visar dessutom genom 

sitt exempel – liksom kärnan i ensemblen – att dagens och morgondagens 

gamlingar inte kommer att finna sig i att behandlas 

som viljelösa kollin av vårdgivare och anhöriga. Samma generation 

som en gång genomförde och definierade »ungdomsrevolten« 

kommer att göra något liknande med ålderdomen. 


15

Foto: © AP/Kathy Willens

Next to normal 


Next To Normal är en musikal som på ytan handlar om en vanlig 

– nästan helt normal – familj, mamma, pappa, son och dotter. Men 

under ytan finns berättelsen om en kvinna och hennes familjs kamp 

med en psykisk sjukdom. Tillsammans anträder de en resa för att 

hitta den bästa möjliga behandlingen som också kan föra familjen 

tillbaka till det normala – eller det nästan normala – igen. Under 

handlingens gång avslöjas lager efter lager av hemligheter. Next to 

Normal tar också upp teman som att sörja en stor förlust, självmord, 

narkotikamissbruk och etiska frågor inom den moderna psykiatrin. 

Männen bakom Next to Normal, Brian Yorkey (text och sångtexter) 

och Tom Kitt (musik), träffades på Columbia University i New York 

och det gemensamma arbetet på Next to Normal började med en 

workshop 1998 som en 10 minuter lång skiss om en kvinna som 

genomgick en elektrochocksbehandling och vilken effekt det hade 

på henne och hennes familj. Skissen utvecklades till en hel musikal 

och 2002 organiserades läsningar på flera teatrar i Washington och 

New York City. Arbetet fortsatte med olika workshops mellan 2005 

och 2007. I januari 2008 fick den sin urpremiär off-Broadway och i 

mars 2009 började förhandsvisningarna på Broadway och den 15 

april 2009 var det dags för den officiella urpremiären. 

Succén var omedelbar, föreställningen fick fantastiska recensioner 

och Brian Yorkey och Tom Kitt vann 2010 års Pulitzerpris för drama. 

Senast en musikal tilldelats ett Pulitzerpris var för Rent, 1966, också 

den regisserad av Michael Greif. Juryns motivering var: »en kraftfull 

rockmusikal som tar upp mentalsjukdom i en förortsfamilj och utvidgar 

så musikalens ämnessfär«. 



Översättning: Calle Norlén 

Regi: Lisa Ohlin 




Stora scenen 

I rollerna: Lisa Nilsson, 

Dan Ekborg, Albin Flinkas, 

Anna Hansson, Fredrik 

Lycke, Bruno Mitsogiannis 

Kapellmästare: Joakim Hallin 

Musiker: Hanna Helgegren, 

Ulric Johansson, Dan 

Strömkvist, Mattias Torell, 

Anna Wallgren 

Next To Normal vann, förutom Pulitzerpriset, tre Tony Awards. Efter 

över 700 föreställningar på Broadway gick den förra året ut på USAturné. 


17

FOTO: JOHN LUNDGREN © STRINDBERGSMUSEET 

Foto: Cato Lein

MUTTER av Eva Runefelt 

FORDRINGSÄGARE 


MUTTER 

Eva Runefelt, född 1953, debuterade som romanförfattare 1975 

med I svackan. Redan samma år gav hon ut sin första diktsamling, 

En kommande tid av livet, och har sedan dess främst skrivit poesi. 

Bland de lyriker som framträdde på 70-talet ses hon som en av de 

allra främsta. Ett genomgående tema i hennes författarskap har varit 

att med hjälp av ett personligt diktspråk försöka fånga ett möjligt 

livsalternativ. Temat återfinns också i Mutter, Eva Runefelts debut 

som dramatiker. Den poetiska monologen skildrar en kvinna, en 

författare, som motvilligt och mödosamt måste skapa »för att icke 

försvinna«. Likt Strindberg vaknar hon, vankar mellan vägg och vägg, 

enerverad eller euforisk av nattens drömmar. Hon måste ut, hon betraktar 

människorna, drar in dem i andetagen. Eller överfalls av dem. 

Varje dag är en skapelseakt. Och är dagen god; ljuset när en idé slår 

till. Hon lagrar som ett litet djur, lägger sinnesintrycken djupt – inne 

i sig, det som är hon, ett kallt skafferi alla glömt bort. Där kan hon 

kura ensam, det är så världen börjar. 


Även i August Strindbergs pjäs från 1889 finns en författare, Tekla. 

Hon är enda kvinnan i ett triangeldrama där även Teklas före detta 

man, läraren Gustav, och hennes nye man, konstnären Adolf, ingår. 

De drivs alla av kärlek och anser sig ha fordringar i varandras 

nuvarande liv. Det är en berättelse om kärlekens konsekvenser, om 

gränser som överträds och provoceras. Om hur man, när man älskar, 

investerar i en annan människa och vid en separation lämnar kvar 

delar av sig själv hos den andre. Som slutreplik låter Strindberg Gustav 

utbrista: »Sannerligen, hon älskar honom också! – Stackars människa!«, 

och frågan aktualiseras: Är det möjligt att älska fler än en? 

Pjäsen utspelar sig vid havet, på en enda plats, och är djärvt 

konstruerad med endast tre scener: mellan Gustav och Adolf, mellan 

Adolf och Tekla och mellan Gustav och Tekla. Av samtiden 

fick den överlag ett positivt mottagande men uppfattades som ett 

experiment. Det var också en helt ny dramaform i linje med Strindbergs 

tankar om den nya teaterkonsten (inspirerad av Émile Zolas 

dramatisering av sin roman Thérèse Raquin, vilken sades ha anslagit 

tonen för det naturalistiska dramat). Tematiken man–kvinna kändes 

dock igen, bl.a. från de dramer som redan inlett hans internationella 

genombrott, Fadren (1887) och Fröken Julie (1888). 

MUTTER 

av Eva Runefelt/ 



Regi: Åsa Kalmér 


Peter Holm 

Urpremiär/Premiär: 5 oktober 



(1849–1912) 

I rollerna: Sven Ahlström, 

Samuel Fröler, 

Maria Salomaa 

Föreställningen görs 

i samarbete med 

Strindbergs Intima Teater. 

Mutter/ 


19

FOTO: HERMAN ANDERSON ©STRINDBERGSMUSEET

Första varningen 


August Strindberg hann skriva 63 pjäser innan han dog vid 63 

års ålder för hundra år sedan. En pjäs för varje levnadsår alltså. Ur 

denna produktion ska nio pjäser väljas, som i sin tur ska reduceras 

till nio scener mellan 5 och 20 minuter långa. Scenerna ska spelas 

på Liljevalchs konsthall i Ulla Kassius scenografi som består av tolv 

olika rum. 

Om dagarna utgör rummen en utställning där Strindbergs egna 

målningar är en del av det scenografiska rummet. Men två kvällar i 

veckan ska här spelas föreställning. Ett vandringsdrama där publiken 

förflyttar sig från rum till rum för att se ett stycke strindbergsk 

dramatik. Så vilka pjäser ska väljas? Historiska dramer, naturalistiska 

dramer, vandringsdramer, sagospel, kammarspel, drömspel … 

Var finns en gemensam tematik, en röd tråd som kan löpa genom 

föreställningen? 

Det finns bara en: han själv! 

Hänsynslöst har han använt både sitt eget och närståendes liv i 

sina pjäser. Liv och dikt är så tätt sammanflätade att han själv misstänker 

att det ligger en högre vilja bakom. I Ockulta dagboken skriver 

Strindberg: »Är det möjligt att allt rysligt jag upplevt är satt i scen 

för mig, att jag måtte kunna bli dramatiker och skildra alla själiska 

tillstånd och alla situationer?« 

Ja, vem vet? Men det finns också de som hävdar att Strindberg 

själv »satte i scen« alla rysligheter för att sedan kunna använda dem 

i sina dramer. I livet liksom i dramerna såg han till att placera sig själv 

i offerrollen. Känslan av att vara orättvist behandlad verkar ha varit 

urkällan till allt hans skapande. Hans stora självömkan gör honom 

barnslig, dum och stundtals grym i livet. Däremot är den en tillgång 

i hans dramer. Den brinnande subjektiviteten gör honom frispråkig. 

Det hänsynslösa egot ger kraft och energi åt texten. 

På så vis blev självporträttet ledstjärnan i valet; nio av hans mindre 

kända pjäser som alla är kopplade till händelser i hans liv. Här finns 

ingen kronologi, ingen dramaturgi förutom mötet med August själv. 

Publiken får möta honom i livets olika roller: som rebell, svartsjuk 

äkta man, konkurrent i äktenskapet och offer för en cynisk kvinna, 

som skilsmässoförälder, försmådd far och till sist som en åldrad man 

som ser tillbaka på sitt liv. Han finns i dem alla, från ung till gammal, 

förförd, förrådd eller försmådd. 

För en sak kan man vara säker på: Det är synd om August. 

Scener ur: Bandet, Brända tomten, Fordringsägare, Första varningen, 

Kamraterna, Moderskärlek, Mäster Olof, Oväder och Pelikanen. 



Regi bl.a.: Ole Forsberg, 

Olof Hanson, Ulla 

Kassius, Åsa Kalmér, 

Lars Göran Persson, 

Mia Törnqvist, Mia Winge 


Ulla Kassius 

Dramaturgi: Mia Törnqvist 


Liljevalchs 


(1849–1912) 

I rollerna bl.a.: Björn 

Bengtsson, Gerhard 

Hoberstorfer, Sara 

Jangfeldt, Michael 

Jonsson, Lisa Larsson, 

Åke Lundqvist, Alexander 

Lycke, Shebly Niavarani, 

Jacob Nordenson, 

Odile Nunes, Louise 

Peterhoff, Eva Stenson, 

Frida Westerdahl, Rakel 

Wärmländer 


samarbete med Liljevalchs. 


21

Foto: © Magnus Bergström

Natascha 

Kampusch 

– Förr var jag hans apelsinblomma 


Vem var flickan som blev bortrövad från allt och vem är den unga 

kvinna som nu möter världen? Hennes öde fascinerar oss på samma 

sätt som berättelsen om Kaspar Hauser. Med sin pjäs utforskar 

författaren Ulrika Kärnborg frågor som tar avstamp i berättelsen om 

verklighetens Natascha Kampusch, men hon kretsar också kring det 

i hennes historia som speglar strukturer och relationer som vi alla 

är delaktiga i. Hur tar samhället emot Natascha Kampusch när hon 

blivit fri, och vilka förväntningar har vi på det hon ska välja att berätta 

om åren som gått? 

Jag ser det som att varje historia innehåller en mothistoria, något 

som varken får eller kan sägas. Ibland känner jag mig som en 

pervers psykoanalytiker, ständigt på jakt efter sprickorna i mina 

»patienters« berättelser. Det betyder inte att jag ger mig rätten 

att kränka dem eller deras integritet. 

När man väljer att skriva om personer som lever eller har levt, 

är det viktigt att man vet varför man gör det. Jag antar att man i 

enskilda livsöden alltid letar efter något allmängiltigt, något som 

kan kasta ljus över större frågor eller problem. Det är vissa saker 

som måste sammanfalla för att litteratur ska uppstå. Det individuella 

ödet måste kollidera med historien, eller samhällsutvecklingen, 

med det kollektiva på något märkligt vis. 

Ulrika Kärnborg 

Författare 

NATASCHA KAMPUSCH 

Förr var jag hans 

apelsinblomma 






Klarascenen 

I rollerna: Liv Mjönes, 

Emil Almén, Niklas Falk, 

Etienne Glaser, Marika 

Lindström, Kajsa Reingardt 

NATASCHA KAMPUSCH 

23

Illustration: Johan Björnsrud

Meningen med 

livetav Ensemblen 

Vad är meningen med livet? Det är den kanske största frågan av 

alla – lika viktig för människor för flera tusen år sedan som den är nu. 

Idén till föreställningen har uppkommit i våra möten med den unga 

publiken i Skärholmen de senaste åren. Samtalen med dem kommer 

ofta att handla om stora frågor och allra oftast just om frågan om vad 

som egentligen är meningen med livet. 

Föreställningen kommer också att arbetas fram i process tillsammans 

med målgruppen och sedan spelas för en publik från 8 år. 

Under repetitionsarbetet planerar vi att fördjupa oss i vad filosofer, 

tänkare och vanliga människor genom tiderna sagt, tänkt och skrivit 

om livets mening. Men lika viktiga kommer de svar på frågan om 

livets mening, som vi tänker samla in från 1 000 personer, unga som 

äldre, att vara. 

MENINGEN MED LIVET 






Jenny Kronberg 



Skärholmen 

Från 8 år 

I rollerna: 

Camilla Larsson, Daniel 

Nyström, Per Öhagen, Lotta 

Östlin Stenshäll 

Meningen med 

dödenav Ensemblen 

Vad händer egentligen när man dör – med kroppen, med alla 

tankar som fanns inne i huvudet, med alla dem som blir kvar i livet? 

Vilken är den läskigaste död man kan tänka sig? Är sorgen randig? 

Varför dör man? Och kan man överhuvudtaget förstå att man ska 

dö? 

Det är några av de frågor som är utgångspunkten för föreställningen 

Meningen med döden, som kommer att spelas för en publik 

från 5 år. 

Repetitionsarbetet kommer – likt arbetet med Meningen med 

livet – att utgöras av en undersökande och associativ process kring 

målgruppens och andras tankar, bilder och undringar kring det där 

obegripliga som vi alla ska vara med om – döden. 

Meningen med döden 




Regi: Nadja Hjorton 





i Skärholmen 

Från 5 år 

I rollerna: 

Per Öhagen m.fl. 

MENINGEN MED LIVET/ 

MENINGEN MED döden 

25

Foto: Bonnier Arkiv Kod: 3001 ©SCANPIX SWEDEN

MARKURELLS 


Hjalmar Bergmans pjäs Markurells i Wadköping föregicks av hans 

roman med samma titel. Romanen kom 1919 och blev författarens 

verkliga genombrott hos både kritik och publik. Det var Bergman 

själv som kom att dramatisera romanen, och pjäsen fick sitt uruppförande 

på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm 1930. 

Hjalmar Bergman föddes 1883 i Örebro och dog i Berlin 48 år gammal. 

Trakterna kring uppväxtstaden Örebro blev Hjalmar Bergmans 

diktade universum där småstaden Wadköping blev centrum. Det 

är också här hans drama om familjen Markurell utspelar sig. Handlingen 

är koncentrerad till loppet av en dag, den 6 juni 1913, dagen 

för studentexamen i Wadköping. Krogägaren och uppkomlingen 

Hilding Markurell styr Wadköping med järnhand men oroar sig för 

om hans högt älskade men lättsinnige son, Johan, kommer att klara 

sin examen. För att öka hans möjligheter beger han sig till skolan 

med frukost och ett erbjudande om en stipendiedonation till minne 

av sonens studentexamen. Under samma dag blottläggs också hans 

privata och affärsmässiga relation till häradshövding Carl-Magnus 

de Lorche, som en gång försökte få honom fälld för ett brott han inte 

begått. Markurells relation till de Lorche rymmer ytterligare en hemlighet, 

som när den avslöjas blir berättelsens dramatiska vändpunkt. 

Rädslan för att det ska bli allmänt känt att Johan inte är Markurells 

son utan de Lorches är starkare än viljan att demaskera de Lorche 

som den svindlare han är. Centralt i pjäsens konflikt finns Hjalmar 

Bergmans återkommande tema, Wadköping – ett Sverige i miniatyr 

som speglar samhällets på samma gång traditionsbundna som 

hållningslösa krafter. 

MARKURELLS 


Regi: Philip Zandén 




Stora scenen 

Hjalmar Bergman (1883–1931) 

I rollerna: Kjell Bergqvist, 

Ralph Carlsson, Katarina 

Ewerlöf, Christer Fant, Sofi 

Helleday, Ingvar Hirdwall, 

Lilian Johansson, Lars Lind, 

Sten Ljunggren, Robert 

Panzenböck, Per Sandberg, 

Joel Spira, Claire Wikholm 

Hjalmar Bergman debuterade som dramatiker redan 1905 med 

läsdramat Maria, Jesu moder, men det var först senare som han 

skrev sina mest intressanta dramer, de experimentella kortpjäserna 

Dödens Arlechin, 1915, och Porten, 1921. De här pjäserna fick dock 

inte något varmt mottagande. Istället var det för Swedenhielms, 

1925, och Patrasket, 1927, som Hjalmar Bergman fick mest uppskattning 

som dramatiker medan han levde. De pjäser som bäst 

överlevt århundradet som gått sedan de skrevs är framför allt dramatiseringarna 

av Hans nåds testamente, 1929, och Markurells i 

Wadköping, 1930. 

MARKURELLS 

27

© Hulton-Deutsch Collection/CORBIS

Orlando 

av Virginia Woolf i dRAMATISERING AV Darryl Pinckney 

Virginia Woolf var feminist och en av de tongivande modernistiska 

författarna och teoretikerna. Hon debuterade 1915 med romanen 

Resan ut (Voyage out). Hennes experimentella prosa var nydanande 

och hon anses vara en av 1900-talets viktigaste engelskspråkiga 

författare. 

1912 gifte sig Virginia med författaren Leonard Woolf. Tillsammans 

grundade de Hogarth Press 1917, ett förlag som bl.a. gav ut Virginias 

böcker. Paret stod varandra mycket nära och 1937 skrev Virginia i sin 

dagbok: »Kärlek — står efter 25 år inte ut med att vara åtskilda ... du 

förstår det är enormt lustfyllt att vara önskad: en hustru. Och vårt äktenskap 

är så komplett.« 1922 träffade Virginia Woolf Vita Sackville- 

West. Efter en tvekande början inledde de båda ett förhållande, och 

1928 tillägnade Virginia Woolf Vita Sackville-West romanen Orlando. 

Kärleksaffären tog slut, men de två förblev vänner till Virginias död. 

När Virginia Woolf avslutat sin sista roman Mellanspel återkom den 

depression som hon tidigare lidit av. Kriget och Luftwaffes bombning 

av hennes hem i London, tillsammans med ett svalt mottagande av 

biografin hon skrev om sin vän Roger Fry, förvärrade situationen tills 

hon inte längre kunde arbeta. 

Den 28 mars 1941 dränkte sig Woolf genom att fylla sina fickor 

med stenar och vandra ut i River Ouse nära sitt hem. Kroppen hittades 

inte förrän den 18 april. Hennes man begravde henne under ett 

träd i trädgården till deras hus i Rodmell i Sussex. 

Orlando utkom 1928. Den anses allmänt vara en av Virginia Woolfs 

mest lättillgängliga romaner och har fått stor betydelse för många 

kvinnliga författare och för genusvetenskapen. 

ORLANDO 

av Virginia Woolf 

Dramatisering: 

Darryl Pinckney 

Översättning: 

Margareta Ekström 


Kostym: Daniel 

Åkerström-Steen 

Musik: Makode Aj Linde 

Sverigepremiär: 9 november 


i Skärholmen 

Virginia Woolf (1882–1941) 

I rollen: Robert Fux 

Orlando börjar sitt liv som ung överklassman i 1600-talets 

elisabetanska England och lever sedan i flera hundra år ett vindlande 

liv utan att åldras. Men under sin tid som brittisk ambassadör i 

Konstantinopel vaknar Orlando en morgon upp och har under natten 

förvandlats till kvinna. En äventyrsberättelse om en gestalt som 

både är man och kvinna – en hen, om identitet och om könet som 

konstruktion. 

Dramatiseringen av den amerikanske författaren Darryl Pinckney 

hade urpremiär på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin den 21 

november 1989, med Jutta Lampe som Orlando, i regi av Robert 

Wilson. 

ORLANDO 

29

Foto: Copyright/fotograf: Dick Claésson

EVEREST 


Gästspel från Teatr Weimar/Helsingborgs stadsteater 

För Helsingborgs stadsteater har Lotta Lotass skrivit pjäsen 

Everest, som har urpremiär där den 14 november. Den kommer att 

gästspela på Stockholms stadsteaters Lilla scen i slutet av november. 

I pjäsen befinner vi oss på Mount Everest, världens högsta berg. 

Året är 1924. Sex brittiska män kämpar mot naturens krafter för att 

först nå toppen på världens tak. Vi följer dessa kärva mäns maniska 

strävan att till varje pris besegra den oslagbara. Att nå det onåbara. 

Det internationellt uppmärksammade scenkonstkollektivet Teatr 

Weimar tar sig an Lotta Lotass intensiva och kompromisslösa text. 

Uppsättningen blir en totalupplevelse av text, video och musik. Ett 

unikt verk om en sann, mytomspunnen händelse. (Från Helsingborgs 

stadsteaters hemsida) 

LOTTA LOTASS föddes 1964 i Västerdalarna. Hon är filosofie doktor 

i litteraturvetenskap och disputerade 2002 med en avhandling om 

Stig Dagerman. Lotta Lotass debuterade som författare år 2000 med 

romanen Kallkällan. Därefter följde den delvis dokumentära boken 

Aerodynamiska tal, 2001, för vilken hon fick Aftonbladets litteraturpris. 

Bland hennes övriga verk kan nämnas Min röst skall nu komma 

från en annan plats i rummet, 2006, utgör en seriemördares kör och 

bygger på autentiska fall. 

Lotta Lotass har också skrivit dramatik, bl.a. Klar himmel, 2010, 

om en av de amerikanska piloter som deltog i bombningen av Hiroshima 

1945. 

2009 invaldes Lotta Lotass i Svenska akademien på stol nr 1, 

som Akademiens yngsta medlem. 

EVEREST 


Regi/video: Jörgen Dahlqvist 

Musik/ljud: Kent OIofsson 

Scenografi/ljus: 

Johan Bergman 

Urpremiär på Helsingborgs 

stadsteater: 14 november 

Gästspel på Stockholms 

stadsteater: 

23–25 november 

Lilla scenen 

I rollerna: 

Erik Borgeke, Ester 

Claesson, Jörgen Düberg, 

Daniel Gustavsson, Michalis 

Koutsogiannakis, Robert 

Olofsson 

Everest 

31

Foto: Johannes Jaegers studio, Stockholm 1869

Peer Gynt 


Efter framgången med dramat Kongsemnerne fick Henrik Ibsen 

ett resestipendium. Han lämnade Norge 1864 och reste ut i ett Europa 

under omvälvande samhällsförändringar och den framrusande 

industrialiseringen. Med undantag för några få besök i Norge blev 

han borta under 27 år. Bakom sig hade han ett misslyckande som 

teaterchef vid Kristiania Norske Theater och en tid av ekonomiska 

bekymmer. Under våren och sommaren 1867 bodde han i Italien och 

skrev där Peer Gynt, som tillsammans med Brand året innan kom 

att placera honom som en av världsdramatikens främsta författare. 

Förlagan till den drömmande och skrävlande Peer Gynt är hämtad 

ur den norska folksagan och skrevs av Ibsen ursprungligen som ett 

idé- och läsdrama. Först 1876 fick verket en scenisk gestaltning 

på Christiania Theater till musik av Edvard Grieg. I Ibsens verk går 

opportunisten Peer Gynts livsfilosofi ut på att »gå utenom« de svårigheter 

han möter under de olika äventyr han ger sig ut på genom livet. 

Pjäsen berättar om en människa som inte själv är förmögen att välja 

sina livssituationer, istället är det livssituationerna som väljer honom. 

Dramat har betraktats som en kritik mot den romantiska fantasins 

tillkortakommanden i mötet med verklighetens krav. På Stockholms 

stadsteater får vi, i danskorna Katrine Wiedemanns regi och i Karen Maria 

Billes bearbetning, se en förkortad version. Också här är det Peer 

Gynts blick på världen och hur han låter sig styras av de förväntningar 

som finns på honom som står i centrum. Textens poesi bärs fram 

genom ett bildmättat formspråk i Maja Ravns scenografi; en gestaltning 

av livet som det blev – av livet som stilleben. I berättelsen, som 

utspelar sig i vår tid, finns ingen Mor Aase, och Peer Gynt är en inte 

nödvändigtvis ung, men modern man. Han har förlorat sig själv eftersom 

han saknar modet att ge sig hän åt kvinnan han älskar. 

PeEr gynt 


Översättning: Lars Forssell 

Regi: Katrine Wiedemann 


Maja Ravn 


Klarascenen 

Henrik Ibsen (1828–1906) 

I rollerna bl.a: Magnus 

Krepper, Sven Ahlström, 

Emil Almén, Jakob Eklund, 

Maria Salomaa, Frida 

Westerdahl 

PEER GYNT 

33

SJÄLVPORTRÄTT © Strindbergsmuséet

PARIA 


Uppslaget till Paria hade Strindberg för ovanlighetens skull fått 

från en kollega, nämligen från författaren Ola Hanssons novell En 

Paria som hösten 1888 trycktes i den danska tidskriften Ny Jord. 

Novellen handlar om en f.d. lundastudent som emigrerat till Amerika 

och som efter femton år återvänder till Sverige på besök. I novellen 

får vi veta att orsaken till emigrationen varit att han skrivit falskt 

namn på en växel och ertappats och efter avtjänat straff emigrerat. 

Strindberg blir mycket förtjust i novellen och föreslår Ola Hansson 

att dramatisera novellen till den teater som Strindberg säger sig stå 

i begrepp att öppna en Skandinavisk Försöks-Teater. Han erbjuder 

sig t.o.m. att samarbeta med Ola Hansson, Under hösten brevväxlar 

de två författarna, Strindberg är den drivande, Ola Hansson svarar 

undvikande. I ett brev den 5 december 1888 skriver Ola Hansson: 

»Roligt att du kan använda min Paria. Men gör dig icke för mycket 

bråk med den!« Nu tog Strindberg saken i egna händer. I Strindbergs 

händer blev Hanssons novell radikalt förändrad. Skildringen av en 

växelförfalskare som mer eller mindre medvetet begår ett brott blev i 

Strindbergs dramatisering en spännande duell mellan två jämbördiga 

motspelare. 

När pjäsen var färdig i slutet av januari 1889 var Strindberg mycket 

angelägen om att få den spelad. När uppsättningen av Fröken Julie 

förbjöds av den danska censuren instuderades Paria mycket hastigt 

på några få dagar och fick sin urpremiär på Dagmarteatret i Köpenhamn 

den 9 mars 1889. Pjäsen spelades som nummer två av tre 

enaktare mellan Fordringsägare och Den starkare. Pressen var i det 

närmaste enhällig om att det var Paria som var behållningen och 

vände en väntad skandal till en succé. 

En vecka senare gjorde ensemblen ett gästspel på Malmö teater 

den 16 mars 1889, som också sågs av Ola Hansson som dock inte 

nämnde pjäsen med ett enda ord i sitt brev till Strindberg den 17 

mars. Han hade troligen inte känt igen mycket av sin novell. 

Paria tillhör en av de mest spelade pjäserna av Strindberg. Den 

har tidigare satts upp på Stadsteatern 1990 med Christer Banck och 

Torsten Wahlund i rollerna och i regi av Ola Lindegren. Redan 1964 

satte Bo Widerberg upp den då ganska nystartade Stadsteatern med 

Toivo Pawlo och Keve Hjelm i rollerna. 

PARIA 


Regi: Carl Kjellgren 


Peter Holm 



I rollerna: Niklas Falk, 

Richard Forsgren 


samarbete med Strindbergs 

Intima Teater. 

PARIA 

35

Foto: © Miklos Szabo

Krig – En pjäs om kärlek 


Krig ingår i en trilogi som skrevs 2004–2007. I del 1, Krig, beskriver 

Kamilla Wargo Brekling parförhållandets konfliktzoner och hur 

män och kvinnor inte ser, överger varandra. I del 2, Undskyld!, räcker 

författaren mikrofonen till kvinnorna och frågar dem om hur de ser 

på livet. Hur de har det, vad de tänker på, vad som är viktigt i deras 

liv. Just nu. I trilogins avslutande del 3, Pis – en forestilling om mænd 

i dag, får männen tala – har tillvaron blivit som de önskade, frågar 

författaren. Känner de sig sedda och älskade av kvinnor, vad drömmer 

de om, vad pratar de om när ingen kvinna är närvarande? Med 

sin humoristiska, analytiska blick försöker Kamilla Wargo Brekling se 

in i kvinnors och mäns föreställningsvärldar. 

Texterna bygger på autentiskt material hämtat från skådespelarnas 

berättelser och Wargo Breklings egna upplevelser och erfarenheter. 

Om sin speciella arbetsmetod säger Kamilla Wargo Brekling: 

»Dagligen skriver jag ner små vardagssituationer, meningar och 

rubriker visualiseras spontant i sceniska bilder för mig. Så redan flera 

år innan jag börjar arbeta med en faktisk pjäs, har jag ett lager med 

material som jag kan använda för att konstruera bärande bjälkar i 

en pjäs. Grunden i mina pjäser består av solomaterial och gemensamhetsmaterial. 

Solomaterialet görs först. Jag och en skådespelare 

i taget är i replokalen en vecka. I den soloprocessen testas mina 

redan skrivna texter, och det improviseras kring idéer och frågor 

som jag ställer till skådespelaren och som är relevanta för pjäsen vi 

arbetar med. Skådespelaren kan använda egna språkliga uttryck, 

sina erfarenheter, sin personlighet, och det arbetet resulterar för 

varje skådespelare i 8–14 scener. […] Efter veckorna på tu man hand 

med skådespelarna börjar vi med grupprepetitionerna då vi framför 

allt koncentrerar oss på att skapa de gemensamma scenerna, och 

sen föreslår jag ordningsföljden på scenerna. Senare kan jag ändra 

ordningen, jag instruerar och koreograferar skådespelarna, utvecklar 

deras texter ännu mer, jag sorterar och märker vad jag kan stryka. 

Det är nästan som en film, som klipps till en färdig komposition – en 

kakafoni av stämningar och brottstycken, som slutligen blir en komprimerad 

helhet – en pjäs.« 

Krig 

En pjäs om kärlek 


Översättning: Eva Runefelt 

Regi: Kamilla Wargo Brekling 



Sverigepremiär: 6 december 

Lilla scenen 

I rollerna: Björn Bengtsson, 

Ann-Sofie Rase, Helena 

af Sandeberg, Jörgen 

Thorsson 

Kamilla Wargo Brekling, född 1966, dansk regissör, dramatiker 

och koreograf. Hon är autodidakt med en lång rad uppsättningar 

bakom sig, bl.a. Let’s get married på Dansescenen (1996) och Om et 

øjeblik på Edison (2006) och Kvinde kend din krop på Mungo Park. 

För de både sistnämnda tilldelades hon det danska scenkonstpriset 

Årets Reumert – för Om et øjeblik i kategorin Årets regissör och för 

Kvinde kend din krop i kategorin Årets stora, lilla Föreställning. Krig 

hade urpremiär på Kaleidoskop 2004. 

Krig 

37

Foto: © Thron Ullberg

Ömheten 


Jonas Gardell, född 1963, gjorde författardebut som artonåring 

med diktsamlingen Den tigande talar. Sedan dess har han skrivit ett 

tiotal romaner, ett stort antal teaterpjäser, film- och tv-manus samt 

två filosofiska böcker: Om Gud och Om Jesus. 

I debutromanen Passionsspelet (1985) tar Gardell upp homosexualitet 

och kristendom; två teman som senare ska återkomma 

genom författarskapet. Han har alltid varit öppen med att han lever 

som homosexuell och tagit strid för hbt-gemenskapens rättigheter. 

Gardell växte upp i en kristen familj och anger ofta Bibeln som sin 

största inspirationskälla. 

2007 utnämndes han till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet. 

Ur motiveringen: »Genom hela hans författarskap finns ett fokus 

på marginaliserade människor i utanförskap, som genomsyras av 

försvar för mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter. Få människor 

kan som han samla människor över generationsgränser och 

kombinera humor och allvar med en träffsäkerhet som gör honom till 

en viktig samhällskommentator och kritiker«. 

Pjäsen Ömheten kom 1989. Den handlar om två unga homosexuella 

män under den begynnande aids-epidemin, och Gardell säger 

själv att det var den första svenska samtida pjäsen på det temat. Det 

är tidigt 80-tal och bögar förföljs. Av samhället, i media, av grannar. 

Många flyr till anonymiteten i storstaden för att försöka hitta likasinnade, 

få andas fritt. Många går under. De tvingas dölja sin sexuella 

tillhörighet, de förnekas av sina egna familjer. Inte nog med att de 

är bögar – de kan bära på den pestliknande smittan också: aids. 

Pjäsens huvudkaraktärer, paret Rasmus och Benjamin, har lyckats 

skapa ett liv tillsammans. De har en egen vrå, en tillflykt, ett hem. 

Men så blir Rasmus sjuk. Det är en grym sjukdom, och den sätter 

sina tydliga spår. Rasmus föräldrar vet ingenting, och en dag dyker 

de upp för att fira hans födelsedag. 

Ömheten 






Klarascenen 

I rollerna bl.a.: Kristofer 

Kamiyasu, Ralph Carlsson, 

Katarina Ewerlöf 

Ett urval av Jonas Gardells 

litterära produktion: 

Odjurets tid, 1986, roman 

Präriehundarna, 1987, roman 

Vill gå hem, 1988, roman 

Fru Björks öden och äventyr, 

1990, roman 

Isbjörnarna, 1990, pjäs 

Cheek to Cheek, 1992, pjäs 

En komikers uppväxt, 1992, 

roman 

Pensionat Oskar, 1995, 

filmmanus 

Människor i solen, 1997, pjäs 

Jenny, 2006, roman 

De halvt dolda, 2009, 

tv-seriemanus 

Den 31 juli 2012 släppte Jonas Gardell romanen Torka aldrig tårar 

utan handskar, del 1. Kärleken. Det är första delen i en trilogi om Rasmus 

och Benjamin från pjäsen Ömheten. Gardell återvänder till de 

unga männen och vi får nu följa deras liv från barndomen. Berättelsen 

i romanen varvas med fakta om vad som faktiskt hände i Sverige 

på 80-talet. Hur samhället behandlade de homosexuella. Vad vi alla 

gjorde oss skyldiga till. 

Ömheten 

39

Foto: Herman Anderson © Bettmann/CORBIS

Peter Pan 

och wendy 

av J.M. Barrie i ny version av Anders Duus 

James Matthew Barrie föddes i den lilla skotska staden Kirriemuir. 

När han var sex år gammal dog hans då trettonårige bror. För deras 

mor blev brodern för evigt en perfekt pojke som aldrig växte upp, och 

Barrie skulle aldrig känna att han räckte till. Mamman berättade om 

sin barndom för Barrie, historier som han sög i sig och senare gav ut 

– något modifierade – i flera hyllade böcker. Hon hade som åttaåring 

fått ta ansvar i hemmet och för sin lillebror. Hon blev grunden till hans 

Wendy, det äldsta, omvårdande syskonet Darling. 

Barrie växte inte som han skulle och blev aldrig längre än ca 150 

cm. Som vuxen var han ganska tillbakadragen, men han kände sig 

fri tillsammans med barn. »Du är gammal, men du är inte vuxen. Du 

är en av oss«, som en elvaårig pojke en gång uttryckte det. Det var i 

synnerhet en syskonskara han umgicks med: de fem bröderna Llewelyn 

Davies. Det var med dem berättelsen om Peter Pan växte fram 

i lekar: om syskonen Darling som får besök av en pojke som inte vill 

växa upp, och får följa med honom på äventyr i landet Ingenstans. 

Barrie skrev först ner den i form av en pjäs, med urpremiär 1904, 

men den kom senare även ut i prosaform. 

Från början fanns ingen Kapten Krok – det behövdes ingen skurk 

eftersom Peter Pan själv från början var »a demon boy (villain of 

story)«, som Barrie skrev i första utkastet. Krok kom till eftersom man 

behövde en scen framför förhänget, när man skulle göra scenbytet 

mellan syskonens sovrum och landet Ingenstans. Men snart utvecklades 

scenen till en helt ny akt: piratskeppet. Kaptenen var först 

en kvinna vid namn Miss Dorothea Baird – tanken var att mamma 

Darling och kaptenen skulle spelas av samma skådespelerska, något 

som ger en ingång till en av pjäsens ursprungstitlar, The Boy Who 

Hated Mothers. Men skådespelaren som gjorde Mr Darling övertalade 

Barrie att låta honom göra piratkaptenen också – och därmed 

cementerades kaptenens kön. 

PETER PAN och wendy 

av J.M. Barrie 

Översättning och ny version: 

Anders Duus 

Regi: Pia Johansson 


Kostym: Astrid Ljungberg 


Stora scenen 

Från 6 år 

J. M. Barrie (1860–1937) 

I rollerna bl.a.: Leif Andrée, 

Lina Englund, Ida Engvoll, 

Peter Gardiner, Siri Hamari, 

Jonas Hellman-Driessen, 

Sara Jangfeldt, Anders 

Johannisson, Mark 

Levengood/Pia Johansson, 

Karl Linnertorp, Yvonne 

Lombard, Anton Lundqvist, 

Åke Lundqvist, Jan 

Mybrand, Lisette Pagler, 

Thérèse Svensson, Meta 

Velander, Rakel Wärmländer 

Anders Duus, född 1975, har skrivit en lång rad pjäser för såväl barn 

och unga som vuxna. Han gick ut Dramatiska institutet 2004 och var 

2005– 06 husdramatiker på Unga Riks. Sedan dess har han arbetat 

som dramatiker och översättare på bl.a. Riksteatern, Dramaten, 

Ung Scen Öst och nu Stockholms stadsteater. Viktigt för honom i 

arbetet med Peter Pan och Wendy var att hitta sin variant av det rätt 

skruvade vardagsliv som Barries pjäs börjar i, samt att tydligare göra 

Wendy till en tjej ur vår tid, sätta kött på benen på Barries ofta rätt 

skissartade bifigurer och värna om pjäsens sprudlande fantasi. 

PETER PAN 

och wendy 

41

foto: © Ulla Montan

Schulz Goes Kafka 


En natt i ett litet rum i Warszawa inleder Bruno Schulz ett samtal 

med sin idol, författaren Franz Kafka. Ute viner snålblåsten liksom 

i hela Europa, för nu är det 1930-tal. 

De har mycket att tala om och det gör inget alls att Kafka är död 

och har varit det de senaste tio åren. Mycket kan de dela – upplevelsen 

av besatthet. Av kvinnorna. Av skrivandet. Och av det lockande i 

att förlora allt. 

Schulz goes Kafka är en fantasidialog mellan Franz Kafka, som 

levde mellan 1883 och 1924, och den tio år yngre polske författaren 

Bruno Schulz, en fantasi men också en allmängiltig berättelse om 

längtan och beroende. 

1935 skrev Schulz en efterskrift till den polska översättningen av 

Kafkas roman Processen som hade översatts av Schulz fästmö 

Josefina Szelinska. 

Medan Kafka är välkänd i hela världen är författaren Schulz mindre 

känd. I svensk översättning utkom på 1980-talet Kanelbutikerna och 

Sanatoriet Timglaset. 

Bruno Schulz sköts ihjäl 1942 av en naziofficer under den tyska 

ockupationen i sin hemstad Drohobycz nära Lwow, tyska Lemberg 

(Lviv i nuvarande Ukraina). 

SCHULZ GOES KAFKA 


Regi: Marika Lagercrantz 

Scenografi: 



Urpremiär: 16 december 

Lilla scenen 

I rollerna: 

Peter Bergared, Odile 

Nunes, Per Sandberg 

Agneta Pleijel började sin karriär som litteraturkritiker. Hon anställdes 

på Aftonbladets kulturredaktion 1968. Efter ett mellanspel som 

redaktör för Ord och Bild, 1972–75, blev hon kulturchef på Aftonbladet 

(1975–79). 

Hon debuterade tillsammans med Ronny Ambjörnsson som 

dramatiker med Ordning härskar i Berlin 1970. 1977 kom dramat 

Kollontaj, om den sovjetiska ambassadören och författaren Alexandra 

Kollontaj. Bland hennes dramer kan nämnas Sommarkvällar på 

jorden, 1983, Standard Selection, 2000, samt Vid floden, 2003. Sommaren 

2012 skrev hon en pjäs om Hjalmar Gullberg, Hör musiken, 

söker efter orden, för Stadra sommarscen. 

Det stora genombrottet som romanförfattare kom med Vindspejare 

(1987), den följdes av Hundstjärnan och Fungi. 1997 kom En vinter i 

Stockholm, en kort och brännande samtidsroman om en kärlek som 

utsätts för extremt hårda prov. Bruno Schulz är en av Agneta Pleijels 

favoritförfattare, och i romanen Lord Nevermore (2000) tecknar hon 

ett litet kärleksfullt porträtt av sin favorit. 

Hösten 2006 kom Drottningens chirurg, första delen i en trilogi 

med motiv från ett historiskt Stockholm. Den andra delen, en dramatisering 

av Kungens komediant (2007) sattes 2008 upp av Marika 

Lagercrantz på Stadra sommarscen. Den tredje och sista delen, 

Syster och bror, kom 2009. 

SCHULZ GOES KAFKA 

43

foto: © Jacob Forsell

LOTTA PÅ 

BRÅKMAKARGATAN 

av Astrid Lindgren i dramatisering av Johanna Huss 

Astrid Lindgren är en av världens mest älskade författare. Ingen 

annan i Sverige har översatts till lika många språk, och totalt är hon 

den artonde mest översatta i världen (enligt UNESCOs årliga lista 

2012). Genom sin författargärning, men även genom sin position 

som barnboksredaktör på Rabén & Sjögren, bidrog Astrid Lindgren 

starkt till att höja barnbokens status. Hennes originalmanuskript och 

efterlämnade papper finns i Kungliga biblioteket, ett arkiv på ca 150 

hyllmeter som sedan 2005 är uppsatt på UNESCOs världsminneslista. 

Astrid Lindgren skrev för barnet i sig själv, som hon formulerade 

det. Flera böcker har leken i centrum, så också de om barnen 

på Bråkmakargatan, varav den första kom 1958. De handlar om 

syskontrion Jonas, Mia-Maria och framför allt Lotta, den yngsta. I 

dramatikern Johanna Huss ögon är Lotta en befriande frispråkig och 

samtidigt lite jobbig rebell som man ändå inte kan låta bli att älska. 

Böckerna har faktiskt kallats en studie i barns språkutveckling och 

kommunikation, just eftersom språket är så speciellt. Relationerna 

inom familjen skildras, men även den med grannen tant Berg, som är 

en vänskap över generationsgränserna. Det är till henne Lotta flyttar 

när ingen förstår henne i Lotta på Bråkmakargatan från 1961. Själv 

hade Astrid Lindgren flyttat ut på dass som liten, hämndlystet förvissad 

om hur ledsna alla skulle bli när de saknade henne – bara för 

att upptäcka att ingen egentligen märkt att hon var borta. Episoden 

finns som tema i flera berättelser, men får ett mindre snopet slut för 

Lotta. Tillsammans med bilderböckerna Visst kan Lotta cykla (1971) 

och Visst kan Lotta nästan allting (1977) ligger den till grund för 

dramatiseringen för Stockholms stadsteater. Därutöver finns bilderboken 

Visst är Lotta en glad unge (1990). 

LOTTA PÅ 




Johanna Huss 


Peter Holm 


Bryggan 

Från 5 år 

Astrid Lindgren 

(1907–2002; född Ericsson) 

I rollerna: Sofi Helleday, 

Calle Jacobsson, Lilian 

Johansson, Lisa Larsson, 

Robert Panzenböck, Eva 

Stenson 

Johanna Huss, född 1972, har sedan 2000 arbetat som frilansande 

regissör, dramatiker, producent och projektledare på bl.a. Teater Tribunalen, 

Regionteatern Blekinge Kronoberg, Riksteatern och Cirkus 

Cirkör. Sedan 2001 är hon konstnärlig ledare för Enskedespelet, en 

halvprofessionell teatergrupp med mellan 130 och 150 skådespelare 

mellan 6 och 70 år, som varannan vår sätter upp stora föreställningar 

i ett cirkustält. Johanna Huss arbetar även sedan 2011 som konstnärlig 

projektledare för ett deltagarkulturprojekt i Växjö som Regionteatern 

Blekinge Kronoberg är huvudman för. 

LOTTA PÅ 


45

Foto: © Iko Freese / DRAMA-berlin.de

Martyrer 


Marius von Mayenburg föddes 1972 i München. Efter studentexamen 

studerade han medeltidslitteratur i München och i Berlin, dit han 

flyttade 1992. 1994 började han på dramatikerlinjen på Konsthögskolan 

i Berlin. För sin första pjäs Eldansiktet fick han Kleistpriset för 

främjandet av unga dramatiker 1997 samt 1998 Frankfurts Författarstiftelses 

pris, och 1999 utsågs han till det årets mest lovande nya 

dramatiker i teatertidskriften Theater heute. 

1998 träffade han regissören Thomas Ostermeier som engagerade 

honom som dramaturgisk medarbetare på Baracke, en studioscen 

till Deutsches Theater i Berlin. När Thomas Ostermeier året därpå 

blev konstnärlig ledare för Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin 

följde Marius von Mayenburg med som dramaturg och husdramatiker, 

sedan 2009 också som regissör. 

Bland Mayenburgs pjäser kan förutom Eldansiktet också nämnas 

Det kalla barnet, 2002, Turister, 2005, Ögats ljus, 2006, Den fule, 

2007, Stenen, 2008, Perplex, 2010 och Martyrer, 2012. 

Martyrer handlar om hur Benjamin, en ung pojke, hamnar allt 

längre in i en religiös fanatism som färgar av sig på omgivningen. De 

vuxna runt omkring honom – lärarna i skolan, liksom hans mor – menar 

att han befinner sig i en pubertetskris. Puberteten är ju en period 

när ungdomar söker efter en egen identitet – ett eget jag. 

Mayenburg försöker inte förklara Benjamins fanatism psykologiskt. 

Det återstår hela tiden en bit av gåtan. Benjamin är en av alla de 

många unga oförstådda, som alltid spökat i författarens pjäser, ända 

sedan debutpjäsen Eldansiktet. 

Martyrer 



Monica Ohlsson 

Regi: Dritëro Kasapi 



Skandinavienpremiär: 

11 januari 

Lilla scenen 

I rollerna bl.a.: Christer 

Fant, Michael Jonsson, 

Liv Mjönes, Shebly 

Niavarani, Jacob 

Nordenson, Kajsa 

Reingardt 

Martyrer 

47

Foto: Eigil Aasen

Abrahams barn 


Svein Tindberg är en norsk skådespelare född 1953 i Oslo. Han 

debuterade på Det Norske Teatret redan 1966 som trettonåring 

i musikalen The King and I. Efter avslutad utbildning vid Statens 

Teaterhøgskole 1974–76 återvände han till Det Norske Teatret, där 

han har varit sedan dess med några korta avbrott. Mest känd har 

han blivit för föreställningen Markusevangeliet som han spelade runt 

om i Norge 1995 och 1996 och som sågs av 75 000 personer i 220 

föreställningar. 2000 kom uppföljaren Apostlagärningarna som också 

drog fulla hus. Båda föreställningarna regisserades av Kjetil Bang- 

Hansen. Abrahams barn är hans debut som dramatiker. 

 

Abrahams barn 

Han står mitt inne i Klippdomen. En gång låg här judarnas heliga 

tempel, byggt av kung Salomo. Med sin guldkupol är det nu muslimernas 

heliga plats. Utanför vaktar tungt beväpnade israeliska 

soldater. 

Jerusalem. Här släpade Jesus sitt kors mot Golgata, hit red profeten 

Muhammed på sin häst för att möta Gud. Och här står han nu på 

platsen där Abraham lyfte kniven för att döda sin egen son. 

– Att berätta om den mänskliga kulturens grundstenar på scenen 

kan tyckas omöjligt, säger Svein Tindberg om arbetet med texterna. 

Men det kanske inte är så komplicerat som vi tror. Det är starka 

berättelser! Vi måste veta något om varandra om vi ska kunna leva 

tillsammans. Eller hur? 

En plats – tre religioner. Eller kanske en enda? För allt började med 

Abraham … 

Abrahams barn är en personlig, komisk och djupt engagerad 

djupdykning i de historier som i tusentals år präglat människors tro 

och existens. 

ABRAHAMS BARN 


Översättning: Sofia Fredén 




Sverigepremiär: 13 januari 

Lilla scenen 

I rollen: Jakob Eklund 

Abrahams barn hade urpremiär på Det Norske Teatret den 9 september 

2011 i regi av Kjetil Bang-Hansen. Föreställningen fick 2012 

års Hedda pris för bästa föreställning i Norge. 

ABRAHAMS BARN 

49

Foto: Pa Photos /SCANPIX

sVek 


När Harold Pinter skrev började han med ett ord eller en bild. Ett 

antal karaktärer i ett rum. Inget var bestämt på förhand och karaktärerna 

saknade helt förhistoria. Men förhistorierna finns – som 

författare hittade Pinter teman och motiv i såväl egna som andras 

erfarenheter. 

Pinter växte upp som ensambarn i en fattig judisk arbetarfamilj i 

London. Som nioåring skildes han från sina föräldrar då han evakuerades 

till Cornwall under andra världskriget. Hans minnen av året där 

kan sammanfattas med ord som ensamhet, förvirring, separation, 

saknad och identitetslöshet – ord som senare fick tematisk betydelse 

för hans pjäser. Pinter vände sig tidigt till litteraturen. Som tolvåring 

började han skriva poesi och under tonåren spela teater. Han, som 

dittills mest varit en ensamvarg, blev under den här perioden del 

av en grupp unga män med starka vänskapsband. Lojaliteten han 

upplevde, samman med rivaliteten männen emellan och rädslan för 

svek, påverkade honom starkt. 

Pinter såg den manliga vänskapen som ett ideal, och den finns 

ofta närvarande i hans pjäser. Men det är en vänskap som alltid sviks 

och ofta på grund av en kvinna – genom henne tar sig lögnen in i relationen 

och gör den omöjlig. Samtidigt är det ofta kvinnan som går 

starkast ur dramat. I pjäsen Svek (Betrayal) från 1978 heter männen 

Jerry och Robert och kvinnan Emma. Hon är gift med Robert och har 

haft/har ett sju är långt förhållande med Jerry. När vi möter dem är 

affären mellan Emma och Jerry över. Pjäsen arbetar sig sedan bakåt, 

till när allt började. Det blir ett spel om vem som minns rätt och om 

vem eller vad som egentligen sviks. Till Svek finns en ovanligt tydlig 

förhistoria i Pinters eget liv. När han skrev pjäsen hade han träffat 

Antonia Fraser och brutit upp med Vivien Merchant, men vad den 

baserades på var det förhållande Pinter haft med Joan Bakewell 

1962–69. Pinter var själv älskaren i det triangeldramat, vars händelseförlopp, 

ända ner till specifika situationer och känslolägen, mer 

eller mindre direkt fördes över till pjäsen. 

När Pinter skrev hade han stor hjälp av sina erfarenheter som 

skådespelare och regissör. Han var väl medveten om gesternas och 

inte minst tystnadernas betydelse för språket. När Pinter tilldelades 

Nobelpriset i litteratur 2005 var det med motiveringen att han »i sina 

dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i 

förtryckets slutna rum«. Utöver Nobelpriset tilldelades han en mängd 

prestigefyllda priser, bl.a. Laurence Olivier Award for lifetime’s achievement 

in theatre och Europe Theatre Prize. 

svek 


Översättning: Carl Johan Lång 

Regi: Alexander Mørk-Eidem 



Ljus: Ellen Ruge 


Klarascenen 

Harold Pinter (1930–2008) 

I rollerna bl.a.: Andreas 

Kundler, Louise Peterhoff, 

Shanti Roney 

svek 

51

Foto: ©Alfredo Dagli Orti/The Art Archive/CORBIS

Den unge 

Werthers lidande 

av Johann Wolfgang von Goethe 

i Dramatisering av Andrea Koschwitz och Jan Bosse 

DEN UNGE WERTHERS LIDANDE hette en liten bok som publicerades 

anonymt i två band i Leipzig 1774. Romanen, i brevform, gjorde 

författaren, Johann Wolfgang von Goethe, berömd i hela Europa och 

boken översattes till en lång rad språk. I svensk översättning kom 

den 1783. 

Handlingen är i korta drag följande: Den unge Werther har åkt 

till landet och därifrån skriver han brev till sin gode vän Wilhelm om 

vad han ser och upplever i denna idylliska omgivning. Han möter 

en ung flicka, Charlotte, och förälskar sig häftigt i henne, men hon 

är förlovad med Albert, som också blir Werthers vän, och Werther 

umgås med båda. Albert och Charlotte gifter sig, och för att komma 

över sin kärlek lämnar Werther paret och tar tjänst som diplomat i en 

annan stad. Men han kan inte glömma utan återvänder och träffar 

Charlotte och Albert igen. Han är så uppfylld av sin olyckliga kärlek 

att han till slut tar livet av sig. 

Bakgrunden till romanen är Goethes egna upplevelser och 

romanen är såtillvida självbiografisk. I maj 1772 kom Goethe som 

praktikant till rikskammarrätten i Wetzlar. Han lade inte mycket tid på 

juridiken, istället ägnade han sig åt litteratur och att umgås med sin 

kollega Kestner och hans fästmö, Charlotte Buff, som han förälskade 

sig i – så pass att han efter några månader brådstörtat lämnade 

Wetzlar. Kort efter det att Goethe lämnat Wetzlar för Frankfurt får 

han veta att en vän i Wetzlar, Karl Wilhelm Jerusalem, begått självmord 

av olycklig kärlek till en gift kvinna av adlig börd. I ett brev från 

Kestner fick Goethe en detaljerad skildring av händelsen, Kestner 

avslutar brevet med meningen »Ingen präst följde honom till graven.« 

Med den meningen avslutade också Goethe sin brevroman. 

Efter romanen uppstod termen Werther-effekt (även benämnt självmordssmitta 

eller klustersjälvmord) för det fenomen som kan uppstå 

när en, oftast känd, persons självmord leder till att andra kan begå 

självmord, ofta på liknande sätt. Romanen gav också upphov till ett 

Werther-mode, unga män klädde sig som Werther i blå rock, gul väst 

och gula byxor, unga kvinnor som Lotte i en enkel vit klänning med 

rosa rosetter på ärmarna och bröstet. 

DEN UNGE WERTHERS LIDANDE 

av Johann Wolfgang von 

Goethe 

Dramatisering: Andrea 

Koschwitz och Jan Bosse 

Översättning: Ralf Parland 




Sverigepremiär: januari 


i Skärholmen 

Johann Wolfgang Von Goethe 

(1749–1832) 

I rollerna bl.a.: Robert Fux, 

Caroline Söderström 

DEN UNGE 

WERTHERS LIDANDE 

53

Foto: © Patrik Gunnar Hallin

DeMoner 


LARS NORÉN, född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända 

dramatiker och han tillhör de mest spelade nutida dramatikerna i 

Europa. Men hans debut som författare skedde mycket tidigt med 

diktsamlingen Syrener, snö (1963), som följdes av De verbala resterna 

av en bildprakt som förgår (1964) – två böcker fulla av ekon från 

en sönderfallande modernism. 

I slutet av sextiotalet närmade han sig också romankonsten i den 

poetiskt berättande Salome, Sfinxerna (1968). Biskötarna (1970) och 

I den underjordiska himlen (1972) är de två första delarna av en 

romantrilogi som inte avslutats. 

I slutet av sjuttiotalet kom diktsamlingarna Order (1978), Murlod 

(1979), Den ofullbordade stjärnan (1979) samt Hjärta i hjärta (1980), 

som också blev Noréns avsked till poesin. 

Som dramatiker fick Lars Norén sitt stora genombrott med En 

fruktansvärd lycka, urpremiär på Stockholms stadsteater 1981, och 

framför allt med de delvis självbiografiska pjäserna Natten är dagens 

mor och Kaos är granne med Gud (1982). Men Lars Norén hade 

redan på sjuttiotalet börjat skriva dramatik, och 1973 hade Fursteslickaren 

under skandalartade former satts upp på Dramaten. Lars 

Noréns författarskap som dramatiker präglas av en stor produktivitet 

och hans pjäser finns översatta till en mängd språk. 

Demoner 






Stora scenen 

I rollerna bl.a.: Johan 

Rabaeus, Marie 

Richardson, Sofia Ledarp 

DEMONER skrevs 1982, mellan Natten är dagens mor och Kaos är 

granne med gud, och också den beskriver en mörk uppgörelse, inte 

inom en familj den här gången utan mellan två par, som trots att de 

är grannar, lever i skilda världar. 

Katarina och Frank, ett barnlöst par i en elegant våning, och de 

trötta småbarnsföräldrarna Jenna och Thomas en trappa ner möts 

för första gången kvällen före Franks mammas jordfästning. Båda 

paren bär på förträngda konflikter och lever i förhållanden som präglas 

av frustration och leda och över en drink uppe hos Katarina och 

Frank iscensätts en destruktiv lek som påminner om den som George 

och Martha leker i Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf. 

Demoner hade urpremiär på Stockholms stadsteater den 28 april 

1984 och är första delen av en trilogi, en »prolog«. Andra delen heter 

Vilstolen (urpremiär 1986) och den tredje Nattvarden (urpremiär 1985). 

Demoner 

55

Foto: © Leif Hansen

Apatiska för 

nybörjare 


Jonas Hassen Khemiri föddes 1978. Han debuterade som författare 

med romanen Ett öga rött, 2003; den har sålts i över 200 000 

exemplar och har både dramatiserats och blivit film. Debutpjäsen 

Invasion! hade urpremiär på Stockholms stadsteater 2006. Därefter 

har den översatts och spelats i en rad länder bl.a. Frankrike, Sydkorea 

och USA. Sedan debuten har Jonas Hassen Khemiri skrivit flera 

pjäser, nu senast Apatiska för nybörjare. Under mitten på 00-talet 

pågick en emellanåt hätsk debatt om den svenska flyktingpolitiken 

sedan ett antal barn insjuknat i ett apatiskt tillstånd under sin väntan, 

eller efter avslag, på ansökan om uppehållstillstånd. Trots att dessa 

barn varken åt eller drack menade somliga att de inte var sjuka på 

riktigt utan spelade, hade manipulerats eller drogats av sina föräldrar. 

Andra i debatten såg istället behandlingen av barnen som en 

av de största skandalerna i svensk nutidshistoria. Bland dem fanns 

journalisten och författaren Gellert Tamas, vars bok om de apatiska 

flyktingbarnen ligger till grund för Jonas Hassen Khemiris pjäs. 

APATISKA FÖR NYBÖRJARE 


Regi: Sara Giese 




Lilla scenen 

I rollerna: Lennart Jähkel, 

David Lenneman, Shima 

Niavarani, Ann Petrén, 

Joel Spira 

Men Apatiska för nybörjare handlar inte främst om barnen utan om 

hur vi och de andra aktörer som fanns omkring dem använde barnen 

för att definiera oss själva. Vilka krafter låg bakom den ryktesspridning 

kring de apatiska barnen som stundtals framstod som 

allas sanning när debatten rasade? Hur använder vi språket och 

ordens möjliga betydelser för att skapa den verklighet vi vill ha och 

för att uppfinna den syndabock vi söker? Vem har makten över vårt 

gemensamma minne? Dessa frågor intresserar sig Jonas Hassen 

Khemiri för genom sin pjäs. I centrum för handlingen står Utredaren 

som, med samvetet i behåll, försöker ta reda på vad som egentligen 

hände med de apatiska barnen när det stormade som mest i det 

offentliga samtalet kring dem. Vi följer honom genom en verklighet 

som oavbrutet byter skepnad när skuldfrågan glider mellan en familj, 

en tjänsteman och en politiker. Pjäsens titel är Jonas Hassen Khemiris 

medvetna lek med associationerna den ger. Är apatiska möjligen 

ett språk man kan lära sig för att inte bli apatisk? Eller är det språket 

vi talar när vi vill stänga ute en komplicerad politisk historia? Med sin 

pjäs vill författaren snarare oroa än övertyga i ett samhälle där idealet 

ständigt vacklar mellan allas och eget bästa. 

APATISKA FÖR 

NYBÖRJARE 

57

Ett dockhem 


Från debuten som dramatiker 1905 med Catilina till det sista 

dramat De döda vaknar, 1899, förändrades Ibsens litterära stil från 

romantisk idealism, över kritisk realism mot symbolism. Genom sitt 

författarskap följde han alltså den allmänna litteraturhistoriska periodindelningen. 

Allra mest framstående blev Ibsen genom sin skicklighet 

i att författa psykologiskt realistiska illusionsdramer. Det var 

under 1870- och 1880-talen som han skrev Ett dockhem, Gengångare 

och Vildanden, alla realistiska i sin gestaltning och med tydlig samhällsförankring. 

Ett dockhem beskrev han själv som en nutidstragedi. 

Handlingen utspelar sig i ett borgerligt hem i Köpenhamn, där Nora 

och Torvald Helmer lever i ett på ytan fungerande äktenskap. När 

Nora inte längre kan dölja hemligheten om det brott hon en gång 

gjort sig skyldig till, för att rädda sin mans hälsa, spricker äktenskapet. 

Nora lämnar Torvald och deras tre barn efter åtta år som den 

perfekta makan. 

Ibsen började skriva pjäsen 1878, då han bodde i Rom i Italien. Han 

hade lovat sin förläggare att vara färdig i september 1879, och det 

höll han. Den tryckta pjäsen kom ut i handeln den 4 december 1879. 

Den första upplagan på 8 000 exemplar såldes slut på mindre än 

en månad. Den sceniska urpremiären ägde rum den 21 december 

samma år på Det Kongelige i Köpenhamn. Ett dockhem blev omedelbart 

en skandalsuccé – som skapade en våldsam och spontan 

debatt, också bland dem som vanligtvis inte intresserade sig för 

konst eller teater. I konservativa kretsar stormade häftiga protester 

mot pjäsen, medan de som ville bygga samhället på en ny frihet hyllade 

den. Pjäsen översattes till en rad språk och spelades på otaliga 

scener världen över. Idag är den en av världens mest spelade pjäser. 

Ett dockhem gjorde frågan om kvinnans frigörelse till en angelägenhet 

för hela världen. Att pjäsen rymmer en vidare komplexitet har 

uppmärksammats först senare, trots att Ibsen själv menade att temat 

i pjäsen var människans rättighet och skyldighet att lära känna sig 

själv och att förverkliga sig själv enligt detta. För Ibsen var detta en 

mänsklig angelägenhet snarare än en fråga för kvinnor exklusivt. 

Precis som Freud och Jung senare menade Ibsen att människans 

frigörelse måste komma inifrån. Bara så kan Nora upphöra att vara 

en docka och bli en riktig människa. De andra åsikterna i pjäsen, att 

mannens auktoritet i hemmet måste brytas ner, har länge varit så 

brinnande provocerande att man förbisett att den verkan Ett dockhem 

fick hos publiken berodde just på pjäsens formmässiga kvaliteter. 

Ett dockhem har ibland beskrivits som ett exempel på litterär 

kubism genom sitt enkla förnuftsbestämda språk, där varje replik 

leder handlingen framåt genom den för sin tid ovanligt vardagliga 

intrigen. 

ETT DOCKHEM 


Regi: Ragnar Lyth 




Klarascenen 

Henrik Ibsen (1828–1906) 

I rollerna bl.a.: Annika 

Hallin, Sven Ahlström, 

Emil Almén 

ETT DOCKHEM 

59

Foto: © Anders Lundmark

Hoppet eller jag 

ska mÅla mina 

naglar röda 

av Karin Thunberg 

Karin Thunberg är journalist, författare och har tidigare skrivit flera 

monologer för scen, bl.a. En dag ska jag berätta om mamma, som 

hade urpremiär på Stockholms stadsteater i augusti 2009. 

2002 tilldelades hon Publicistklubbens Guldpenna »för sin förmåga 

att förena det privata med det personliga och politiska«. 

I augusti 2011 utkom boken En dag ska jag ta mig någon annanstans 

på Brombergs förlag. Tidigare har hon bl.a. gett ut Mellan köksfönstret 

och evigheten (2006), en berättelse om kvinnors förhållande 

till kärlek, vänskap och arbete över generationer, och 2008 En dag 

ska jag berätta om mamma. 

Det är aldrig som man tror, när något händer. Man tror det ska 

vara så märkvärdigt på nåt sätt. Liksom högtidligt. Inte att man 

står vid köksfönstret och sen ringer telefonen och man tar den 

och är inte rädd alls, inte förrän man förstår … 

Förbannade död, håll dig borta. 

Jag ska måla mina naglar röda och slåss mot dig med mina bara 

händer. Bara så du vet. 

Jag ska göra det som mamma aldrig gjorde. Jag ska slåss. Och 

dansa. 

Den här gången också. 

Hoppet eller jag ska 

mÅla mina naglar röda 

av Karin Thunberg 

Regi: Johan Huldt 


Peter Holm 

Urpremiär: mars 


I rollen: Odile Nunes 

En kvinna väntar på besked från sin läkare. Under tiden hinner hon 

gå igenom sitt liv och sina drömmar. Där finns ett dåligt äktenskap, 

där finns ett barn och allt hon inte vågat eller trott sig klara. 

Nu ringer läkaren – eller har han redan ringt … 

Nu tar hon språnget. 

När det värsta har hänt finns inget mer att vara rädd för. 

Då vågar vi – allt. 

Hoppet eller 

jag ska mÅla mina 

naglar röda 

61

Fr vänster: Stephen Sondheim, Arthur Laurents, Harold S. Prince, Robert E. Griffith, 

Leonard Bernstein och Jerome Robbins 


Baserat på ett koncept av Jerome Robbins 



Sångtexter av Stephen Sondheim 

Originaluppsättningen på Broadway i regi och koreografi av JEROME ROBBINS. 

Ursprungligen producerad på Broadway av Robert E. Griffith och Harold S. Prince 

i överenskommelse med Roger L. Stevens 

Enligt överenskommelse med JOSEPH WEINBERGER LIMITED på uppdrag av 

MUSIC THEATRE INTERNATIONAL i New York


Baserat på ett koncept av Jerome Robbins manus av Arthur Laurents 

musik av Leonard Bernstein sångtexter av Stephen Sondheim 

1949 kontaktade Jerome Robbins dramatikern Arthur Laurents och 

kompositören Leonard Bernstein med idén att göra en uppdaterad 

version av Shakespeares Romeo och Julia. Den skulle heta East Side 

Story, vara samtida och utspela sig i östra New York. Det omöjliga 

kärleksparet skulle komma från familjer med olika religiösa tillhörigheter: 

Julia/Maria skulle vara judinna och Romeo/Tony katolik med 

italienskt påbrå. Men det hela rann snart ut i sanden. Först i mitten 

av femtiotalet, när gängproblematiken växte i New York, fick idén ny 

aktualitet. Handlingen förflyttades till västra New York och ungdomarna 

fick nu istället tillhöra olika gäng: Sharks och Jets. Förlagan 

Romeo och Julia sjönk in mer i bakgrunden, samtidigt som nya 

karaktärer och situationer krävde spelrum. Till den ursprungliga trion 

anslöt sig den unge sångtextförfattaren Stephen Sondheim, som 

arbetade nära Bernstein. 

Musiken las nära samtidens: jazzig och stundtals med puertoricanska 

toner. Men samtidigt gavs den en symfonisk karaktär som 

gjorde den tidlös. På samma sätt fungerade Laurents dialog med en 

gatuslang som lät trovärdig men var påhittad och därmed inte kunde 

bli daterad. Man ville tänka nytt. Alla delar skulle integreras och vara 

lika viktiga för berättelsen: talscener, sånger och dans. Man ville 

bortom de redan etablerade genrerna. Detta gjorde musikalen till ett 

osäkert kort. Den ursprungliga producenten hoppade av efter att ha 

försökt få den på fötter i mer än ett år. Dessutom var varken musiken 

eller manuset helt klara när de gick in i repetitionsperioden (sömnlösa, 

intensiva veckor, enligt Bernstein) utan arbetades fram och 

förändrades under gång. Urpremiären den 19 augusti 1957 vågade 

man inte ha direkt på Broadway utan hade den i Washington. Men 

succén blev, trots alla farhågor, ett omedelbart faktum och i september 

flyttades den till Broadway, New York. 

West Side Story blev en milstolpe i musikteaterhistorien. Originalversionen 

spelades 772 gånger under sina två första år, turnerade 

sedan i nästan ett år, innan den återvände till New York för ytterligare 

253 föreställningar. Sedan dess har den blivit både en hyllad film 

(1961) och spelats i ett otal uppsättningar världen över. I Sverige 

hade den sin första premiär genom ett engelskspråkigt gästspel på 

Oscarsteatern 1962. Först tre år senare gjordes den på svenska på 

samma teater med bl.a. Lill Lindfors och Eva Rydberg i rollerna. 


Baserat på ett koncept av 

Jerome Robbins 



Sångtexter av Stephen 

Sondheim 

Översättning: Rikard 

Bergqvist 

Regi: Ronny Danielsson 



Premiär: 7 mars 

Stora scenen 

Jerome Robbins (1918–98) 

Arthur Laurents (1917–2011) 

Leonard Bernstein (1918–90) 

Stephen Sondheim 

(född 1930) 

I rollerna bl.a.: Niklas 

Berglind, Tomas Bolme, 

Camilo Ge Bresky, Kitty 

Chan, Danne Dahlin, 

John-Alexander Eriksson, 

Joanna Perera Eriksson, 

LaGaylia Frazier, Sanna 

Gibbs, Michael Jansson, 

Gustav Karlberg, Alexander 

Larsson, Fredrik Lexfors, 

Oscar Pierrou Lindén, 

Christina Lootus, Fredrik 

Lycke, Glenn Daniel Nilsson, 

Jonas Schlyter, Cilla Silvia, 

Kenny Svensson, Frida 

Modén Treichl 

west side story 

63

Foto: © Björn Sandberg

Hjärtats dubbla 

slagav Margareta Garpe 

Dramatikern och regissören Margareta Garpe föddes 1944 i 

Stockholm. Hon utbildade sig först till journalist och arbetade bl.a. 

på Aftonbladet (1968–72) samt var redaktör för Folket i Bild/Kulturfront 

(1975–76). Det samhällsengagemang som drev henne lyser 

också igenom i hennes pjäser. Som en av initiativtagarna till Grupp 

8 skrev Garpe tillsammans med Suzanne Osten en rad pjäser med 

tydligt feministiskt innehåll, t.ex. Tjejsnack (1971) som var riktad 

till tonårstjejer, Jösses flickor, befrielsen är nära (1974), omedelbart 

kultstämplad om kvinnornas historia efter rösträttsreformen, och 

Fabriksflickorna (1980). Senare har hon bl.a. skrivit om förhållandet 

mamma–dotter, med särskilt fokus på modern, i pjäser som Till Julia 

(1987) och Alla dagar, alla nätter (1992). Ett annat genomgående 

tema har varit lögnen och då särskilt livslögnen. 

Dessa olika teman förenas i nyskrivna Hjärtats dubbla slag. Det är 

Stockholm i början på 1950-talet. Det pågår en inflyttning till städerna, 

med hopp om bättre liv. Sonia, hennes man Stellan och deras 

två små döttrar flyttar till det knappt färdigställda radhuset på Kaktusvägen 

26 för att bygga sig en framtid. Sonia arbetar på Långbro 

sjukhus som biträde och vill utbilda sig vidare till sjuksköterska. En 

graviditet skulle definitivt sätta stopp för alla sådana planer och låsa 

fast henne i en roll hon inte vill ha. Men gravid blir hon och priset hon 

får betala för sin frihet, sin självständighet, blir högt – nog högre än 

hon först inser. 

Berättelsen har följt Garpe länge, då inspirationen är tagen ur hennes 

egen uppväxt. Margareta Garpes mamma arbetade, precis som 

Sonia i pjäsen, på Långbro sjukhus, och familjen bodde under en 

längre period på just Kaktusvägen 26, precis utanför sjukhuset. Även 

annat i pjäsen, inte minst det samhälleliga perspektivet, är hämtat ur 

verkligheten. Det Sverige som målas upp andas ny luft, framåtanda. 

Eget hem, telefon och bil åt alla. Ingenjörskonst. Nya möjligheter. 

Men det är ett samhälle med en mörk baksida. En tid då staten 

utövade makt genom kirurgi. Den svenska mentalvården använde 

lobotomi för att lindra ångest vid exempelvis schizofreni. Samtidigt, 

mellan 1935 och 1975, steriliserades ca 63 000 svenskar, från tidigt 

50-tal framför allt av medicinsk indikation – ofta »utsläpade mödrar« 

som inte orkade med ytterligare barn. Tvånget var indirekt då steriliseringen 

var ett villkor för att aborten skulle genomföras, och de 

båda ingreppen genomfördes samtidigt. Det som intresserar Margareta 

Garpe är hur båda exemplen är tydliga tecken på såväl klassförtryck 

som könsdiskriminering. På hur kvinnor saknade rätten till sina 

kroppar. Och samtidigt ställer pjäsen frågan: Har de det idag? 


av Margareta Garpe 

Regi: Margareta Garpe 




Lilla scenen 


65

Elsas Värld (Arbetstitel) 

inspirerad av Elsa Beskows texter och bilder 

Dansteater av Birgitta Egerbladh 

»Det är något välsignat med barnen, och det är, att de alltid möter 

en på halva vägen. Om man inte visste det, skulle man inte våga sig 

fram med det man har. De har själva sett sagomotiven titta fram här 

och var och därför känner de genast igen dem, hur ofullkomligt de 

än återgives.« 

Elsa Beskow i en intervju i Vecko-Journalen, 1920 

Elsa Beskow föddes på Söder i Stockholm och visste redan som 

sexåring att hon ville lära sig rita när hon blev stor – allra helst rita 

i sagoböcker. Hon utbildade sig vid Tekniska skolan (nuvarande 

Konstfack) 1892–95 och debuterade 1897 med Sagan om den lilla, 

lilla gumman. Genombrottet kom 1901 med Puttes äventyr i blåbärsskogen. 

Under sina fler än femtio yrkesverksamma år skulle 

hon skriva och illustrera många verk som vi idag räknar som klassiker. 

Vid sidan av Selma Lagerlöf var hon den mest kända svenska 

författaren utomlands under en stor del av 1900-talets första hälft. 

Beskow skildrade ett Sverige i uppbrott och förändring. Naturromantiken 

låg i tiden som en reaktion mot industrialiseringen. Beskow 

hade en stark relation till naturen, som ofta fick fungera som miljö 

för hennes sagor, inte sällan med symboliska plan. Förutom att låta 

årstidernas växlingar symbolisera en människas liv kunde Beskow 

parafrasera samtida samhällsdebatter som arrangerade äktenskap, 

yttrandefrihet, skolsystemet och kvinnans rätt till självbestämmande. 

Detta ligger dock mellan raderna och fick aldrig skymma det som 

hon såg som sin viktigaste uppgift: att öppna barnens ögon för all 

den skönhet som finns runtomkring dem. 

Birgitta Egerbladh föddes 1956 och är uppvuxen i en kreativ 

miljö i Umeå. Hon har under åren skapat en egen blandform av dans, 

teater och musik och gjort många hyllade föreställningar, bl.a. för 

Stockholms stadsteater. Hon utgår i sina gestaltningar alltid från individerna 

i sina ensembler, deras personliga kroppsspråk och rörelser. 

Första gången Birgitta Egerbladh gjorde en föreställning för barn var 

1998 med Hemliga rum (1) eller Varför har jag så stora öron?. Målgruppen 

var barn från tio år och utgick från barns funderingar kring 

livet. Föreställningen belönades med kritikernas pris för bästa barnoch 

ungdomsföreställning samma år och Prix d´Assitej år 2000. Elsas 

värld blir en familjeföreställning för barn från 6 år. Då som nu kommer 

dans, text, musik och sång att integreras. Birgitta Egerbladh kommer 

att röra sig fritt bland Elsa Beskows bilder och berättelser och för 

Stadsteatern skapa en egen »dansteatersaga«. 

ELSAS VÄRLD (Arbetstitel) 

inspirerad av Elsa Beskows 

texter och bilder 

Dansteater av Birgitta 

Egerbladh 

Regi, koreografi och musik: 

Birgitta Egerbladh 

Dramaturgi: Marie Persson 

Hedenius 

Scenografi: Peter Lundqvist 



Klarascenen 

Från 6 år 

Elsa Beskow (1874–1953; 

född Maartman) 

Böcker av Elsa Beskow, bl.a. 

Olles skidfärd (1907), 

Tomtebobarnen (1910), 

Pelles nya kläder (1912), 

Tant Grön, Tant Brun och 

Tant Gredelin (1918), Nu 

ska vi sjunga (1922; endast 

illustrationer), Hattstugan 

(1930) och Solägget (1932). 

ELSAS VÄRLD 

67



ANTON TJECHOV, Rysslands mest berömde dramatiker, utbildade sig 

till läkare och praktiserade också under några år som sådan. Under 

studietiden försörjde han sig själv och delvis också sin familj genom 

att skriva korta prosaberättelser för olika tidningar och tidskrifter. Det 

var också som novellförfattare han först blev allmänt känd. Som dramatiker 

hade han svårare att slå igenom. Sin första stora framgång 

som dramatiker kom med Stanislavskijs uppsättning av Måsen 1898 

på Konstnärliga Teatern i Moskva (urpremiären 1896 i S:t Petersburg 

var ett fiasko). Redan i mitten på 1880-talet insjuknade Tjechov i 

tuberkulos, en sjukdom som följde honom under resten av hans liv, 

och 1899 bosätter han sig av hälsoskäl i badorten Jalta på Krim. 

Han tillbringar också långa perioder på olika kurorter i Frankrike och 

Tyskland. 

KÖRSBÄRSTRÄDGÅRDEN utspelar sig på ett ryskt gods strax efter att 

livegenskapen upphävts. Godset är skuldsatt, auktionen närmar sig. 

Den kan förhindras, men ingen orkar. 

»O natur, du underbara, som lyser i evig strålglans, du härliga och 

oberörda, du som vi kalla vår moder, du bär inom dig livet och döden, 

du ger liv och du förintar …« ,deklamerar Gajev i Körsbärsträdgården. 

Det är bara affärsmannen Lopachin som förstår att körsbärsträdgården, 

hur vacker den än är, inte längre ger några inkomster. 

Den måste säljas och marken bebyggas med fritidshus. Den tid då 

man levde i överflöd på andras bekostnad är obönhörligt förbi. Men 

godsets ägare har mycket lite förståelse för den nya tidens villkor. 

»Är det verkligen jag som sitter här?«, frågar sig Ljubov Andrejevna, 

som alldeles nyligen ätit krokodil i Paris … 





Kari Gravklev 

Premiär: 5 april 

Stora scenen 

Anton Tjechov (1860–1904) 

I rollerna bl.a.: 

Helena Bergström, 

Michael Jonsson, 

Magnus Krepper, 

Sten Ljunggren, 

Maria Salomaa 

KÖRSBÄRSTRÄDGÅRDEN skrevs 1903 och blev Tjechovs sista pjäs. 

Den fick sin urpremiär på Konstnärliga Teatern i Moskva i januari 

1904. Hans hälsa försämrades och i maj reste han med sin hustru 

Olga Knipper till Tyskland, och den 2 juli 1904 avled Tjechov på ett 

hotell i kurorten Badenweiler i Schwarzwald. 


69

Foto: © Petra Hellberg / Stockholms stadsteater

Flickan från 

fiskfärsfabriken 


Lars Göran Persson tillhör Stockholms stadsteaters fasta ensemble. 

Han är född 1958 i Forsbacka i Gästrikland och är utbildad vid 

Teaterhögskolan i Malmö. Han var tidigare en del av Unga Klara och 

har också varit verksam i exempelvis Musikteatergruppen Oktober 

och vid Folkteatern i Göteborg. På Stockholms stadsteater har han 

uppmärksammats för bl.a. sina rolltolkningar i Alexander Mørk- 

Eidems uppsättningar av Djungelboken och De tre musketörerna. 

Han har tidigare skrivit Pizzeria Gasolini, 2002, Mutter garage, 1997, 

och Lars garage, 1994, som alla spelats på Stockholms stadsteaters 

Klara Nätter. 

Handlingen i Flickan från fiskfärsfabriken kretsar bl.a. kring två 

systrar, Doris Day-Lewis och Maggie May. De har inte träffats på 

länge, men när Maggie plötsligt upptäcker att Doris, som vanligtvis 

arbetar i fiskfärsfabriken, är försvunnen, blir hon orolig. Hon anlitar 

Steve Martin, privatdetektiv, för att få hjälp att finna Doris. Som tack 

för hjälpen ger hon Steve Martin en fryst torsk. Det visar sig att detta 

inte är en fisk vilken som helst. Det är en urtorskhona, som bara 

kan tinas vart 630:e år och då lägga sin rom och befruktas, något 

som chefen för fiskfärsfabriken, Fischerström, personligen tänker 

göra. Att fisken nu är försvunnen är inget som ska få hindra honom. 

Sökandet efter försvunna Doris – och torsken – tar sin början, en 

rad förvecklingar rullas upp och kärlek uppstår. Flickan från fiskfärsfabriken 

är en vild, anarkistisk och associationsrik deckarfars, med 

släktskap i film-noir så väl som i stand-up-comedy. Föreställningen 

är fylld av sång och musik. 

FLICKAN FRÅN 



Regi: Lars Göran Persson 

Scenografi: Rickard 

Andersson 

Kostym: Gudrun Rösnes 

Musik: Daniel Bingert 

Urpremiär: 13 april 

Lilla scenen 

I rollerna bl.a.: Lena B 

Eriksson, Ulf Eklund, 

Lars Göran Persson 

FLICKAN FRÅN 


71

Foto: EPA PHOTO ANSA/FILIPPO MONTEFORTE /ANSA DET © SCANPIX SWEDEN

A MIDSUMMER 

NIGHT’S SEX COMEDY 


WOODY ALLEN (Allen Stewart Konigsberg) föddes 1935 i New York. Allen 

började som författare till stand up skämt för att fortsätta som tvkomiker. 

1961 uppträdde han för första gången själv på en nattklubb 

i New York: »Det var förskräckligt. Knappt någon hade kommit. Det 

var kanske tre, fyra bord som var upptagna. Jag tjänade redan relativt 

bra på att skriva skämt för tv och trodde att egen scenerfarenhet 

skulle föra mig vidare. Men då jag blickade ut över den tomma 

salongen, fick jag nog. Klubbens ägarinna måste försiktigt dra mig in 

på scenen …« Kort därefter debuterade Woody Allen som manusförfattare 

och filmskådespelare i Clive Donners What´s New, Pussycat?. 

1969 skrev han manus till och regisserade sin första filmsuccé Take 

the Money and run. Som producent, regissör, manusförfattare och 

skådespelare i en och samma person har Allen skapat sig en position 

inom den amerikanska filmvärlden. 

Hans första pjäs Don’t drink the water uppfördes på Broadway 

1966. 1969 kom Play it again, Sam upp på Broadway, den filmatiserades 

1971. 

A MIDSUMMER NIGHT’S 

SEX COMEDY 


i en bearbetning för 

scenen av Jürgen Fischer 


Magnus Lindman 

Skandinavienpremiär: 

våren 2013 

Klarascenen 

I rollerna bl.a.: Pia 

Johansson, Dan Ekborg, 

Philip Zandén 

A MIDSUMMER NIGHT’S SEX COMEDY kom som film 1982 och bearbetades 

för scenen av Jürgen Fischer och uruppfördes 1988 i 

München. 

I Woody Allens komedi handlar det om varför två människor blir ett 

par – och kanske också fortsätter att vara det. Personerna i pjäsen 

är tecknade med kärleksfullt ironisk finess och med en fin känsla för 

deras dolda begär. Pjäsen utspelar sig under en weekend på landet 

hos det äkta paret Andrew och hans hustru Adrian. Dit kommer på 

besök ytterligare två par, de förlovade Leopold, en sjungande filosofiprofessor 

och hans fästmö Ariel, liksom kärleksparet läkaren Maxwell 

och hans sällskap för helgen, sköterskan Dulcy. 

Under en gemensam utflykt i den närbelägna skogen börjar alla 

parrelationer att knaka i fogarna och de erotiska dragningskrafterna 

från det okända blir allt starkare. 

Woody Allen har framför allt låtit sig inspireras av Ingmar Bergmans 

film Sommarnattens leende från 1955 men även Shakespeares 

En Midsommarnattsdröm (1594–96) och Stephen Sondheims musikal 

A Little Night Music från 1973 finns med i bakgrunden. 

A MIDSUMMER NIGHT’S SEX COMEDY har spelats på flera teatrar i 

Europa, nu senast på Burgtheater i Wien. 

A MIDSUMMER 

NIGHT’S SEX COMEDY 

73

Foto: © Hans-Ludwig Böhme

Hamletmaskinen 


Heiner Müller växte upp i det nazistiska Tyskland och deltog som 

landstormssoldat i andra världskriget och hamnade strax innan 

krigsslutet i amerikansk krigsfångenskap. Efter kriget återupptog 

Heiner Müller sina gymnasiestudier och började därefter skriva för 

olika tidningar och tidskrifter. 

Den 7 oktober 1949 grundades Östtyskland, bestående av den 

sovjetiskt ockuperade zonen av Tyskland. Det var en kommunistisk 

enpartistat med den östra delen av staden Berlin som huvudstad 

som existerade fram till Berlinmurens fall 1989. Den 3 oktober 1990 

förenades Östtyskland och Västtyskland till Förbundsrepubliken 

Tyskland med Berlin som huvudstad. 

Sin första pjäs Die Korrektur skrev Heiner Müller tillsammans med 

sin andra hustru i mitten av 50-talet för radio. 1961 kom Die Umsiedlerin 

oder Das Leben auf dem Lande, en »komedi« om det östtyska 

jordbrukets utveckling mellan den »demokratiska« jordreformen 1945 

och den »socialistiska« 1960. Pjäsen lades ner efter bara en föreställning 

och ledde till att Heiner Müller uteslöts ur det östtyska författarförbundet. 

Heiner Müller förblev under hela Östtysklands existens en nagel 

i ögat på makthavarna, och hans verk publicerades och spelades 

framför allt i väst. 

Hamletmaskinen 


Översättning: Lars Bjurman 

Regi: Nina Holst 



Premiär: april 

Lilla scenen 

Heiner Müller (1929–95) 

I rollerna: Ann Petrén, 

Rolf Skoglund 

Hamletmaskinen skrevs redan 1977, urpremiären ägde rum 1979 

på Théatre Gérard Philipe i Saint-Denis utanför Paris. Texten omfattar 

endast nio sidor och kom till medan Müller översatte och bearbetade 

Shakespeares Hamlet för en uppsättning i regi av Benno Besson 

på Volksbühne i Berlin. 

Om man inte fattar att Hamletmaskinen är en komedi kan man 

inte undgå att misslyckas med pjäsen. För övrigt kom titeln 

Hamletmaskinen till av en ren tillfällighet. Det fanns en plan att 

samla alla texter av mig som hade med Shakespeare att göra. 

Då letade jag desperat efter en titel och via Andy Warhol kom 

jag på Shakespeare Factory, eftersom jag tyckte det lät bra. Det 

ledde mig i sin tur till Marcel Duchamps Ungkarlsmaskinen, 

och eftersom jag ville ha en illustration ur någon bok av eller om 

Duchamps infann sig automatiskt titeln Hamletmaskinen. 

Heiner Müller om hur Hamletmaskinen fick sin titel. 

1990 regisserade Müller själv en åtta timmar lång uppsättning av 

Hamlet på Deutsches Theater i Berlin, i vilken han också integrerade sin 

egen Hamletmaskinen under den gemensamma titeln Hamlet/Maskin. 

HAMLETMASKINEN 

75

Foto: Felipe Morales /SvD/ SCANPIX

Mig äger ingen 

av Åsa Linderborg i dramatisering av Emma Broström 

Åsa Linderborg föddes 1968 i Västerås, där hon växte upp hos sin 

ensamstående pappa, Leif Andersson, härdare vid Metallverken. Det 

är denna uppväxt hon skildrar i den uppmärksammade och Augustprisnominerade 

romandebuten Mig äger ingen från 2007. Boken 

tilldelades 2008 Ivar Lo-Johanssons personliga pris och har kallats 

en modern svensk arbetarroman. Det som beskrivs är en periodvis 

ganska tuff uppväxt, då Åsa såg sin pappa dricka för mycket och 

det ibland saknades såväl mat på bordet som lakan i sängarna. Men 

samtidigt var den fylld av kärlek, humor och politik. Staden Västerås, 

internationell genom arbetskraftsinvandringen och präglad av klasstillhörighet 

och ett folkhem i allt större förfall, förändras liksom självklart 

Åsa själv. Under tonåren tillbringar hon mer och mer tid hos sin 

mamma, tills hon en dag flyttar dit. Hon byter namn från Andersson 

till mammans Linderborg, blir vuxen, minns och analyserar. En av 

de trådar som förblir intakta är dock den politiska övertygelsen. Åsa 

Linderborg har haft förtroendeuppdrag för Vänsterpartiet, och när 

hon doktorerade i historia vid Uppsala universitet 2001 gjorde hon 

det med avhandlingen Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning 

om ideologisk maktresurs 1892–2000. Sedan 2009 är Åsa 

Linderborg kulturchef på Aftonbladet. 


av Åsa Linderborg 

Dramatisering: Emma 

Broström 

Bearbetning och regi: 

Michaela Granit 


Karin Lind 

Premiär: 11 maj 

Lilla scenen 

Emma Broström, född 1980, gick ut dramatikerutbildningen vid 

Teaterhögskolan i Malmö 2007. Året innan hade hon gjort debut 

på Folkteatern i Göteborg med Hemliga historier (som skrevs ihop 

med Vanja Isacson). Hon har sedan dess skrivit en mängd pjäser för 

både barn och vuxna, både originalberättelser och dramatiseringar, 

för bl.a. Malmö stadsteater, Dalateatern, Stockholms stadsteater 

Skärholmen och Regionteatern Blekinge Kronoberg. På den senare 

arbetar hon också som dramaturg. Liksom Åsa Linderborg är Emma 

Broström född och uppvuxen i Västerås och kände faktiskt sedan 

tidigare Åsas morföräldrar, som båda finns med i Mig äger ingen. 

Vid dramatiseringen var hon alltså tvungen att förhålla sig till människor 

hon kände, men eftersom hon som dramatiker har för vana 

att inspireras av sin omgivning upplevde hon det inte som något 

hinder. Uppgiften var att behålla tonen i berättelsen och samtidigt 

göra berättelsen spelbar, något som från början var svårt då boken 

rör sig så mycket i tankar och minnen, medan det på scenen måste 

vara mer konkret här och nu. Men när hon väl kommit igång gav Åsa 

Linderborg henne både klartecken och fria händer. Pjäsen fick sin 

urpremiär på Teater Västmanland i Västerås 2009. 


77

Foto: © Paul Sigve Amundsen / Samfoto


av Jon Fosse 

Havet är ett återkommande tema i Jon Fosses dramatik. I Jag är 

vinden (Eg er vinden, med urpremiär vid Festspilene i Bergen 2007), 

har det stor betydelse, ständigt närvarande för de två männen på 

segelbåten – både lockande och skrämmande. Ständigt närvarande 

har det också varit för Jon Fosse själv. Han föddes 1959 i den 

norska kuststaden Haugesund på Vestlandet, en landsdel känd för 

sin dramatiska natur, sina fjordar och fjäll och just närheten till havet. 

Sedan slutet av sjuttiotalet har han främst varit bosatt i landsdelshuvudorten 

Bergen. 

Jon Fosse skriver på nynorska, med ett karakteristiskt minimalistiskt 

språk och anonyma – en såväl melodisk som poetisk dialog, 

där tystnaden är en viktig komponent och en stor del förblir outsagt 

– och sina anonyma karaktärer, som ofta befinner sig i ett slags 

tillstånd av vilsenhet. Inte sällan har han jämförts med Nobelpristagare 

som Samuel Beckett, Harold Pinter och Elfriede Jelinek. Sin 

första pjäs Och aldrig ska vi skiljas skrev han motvilligt. Pjäsen var 

en beställning från Den Nationale Scene i Bergen och uruppfördes 

1994. Han var då sedan drygt tio år tillbaka en etablerad författare 

med såväl hyllade lyriksamlingar som dito romaner, barnböcker och 

essäsamlingar på sitt cv (genrer han har fortsatt skriva i sedan dess). 

Som en del av det litterära 80-talet hade han i intervjuer uttryckt ett 

rent ut sagt hat mot teatern, med dess kompromisser och publika 

krav på underhållning. Men det var ändå något med den dramatiska 

formen som drog, och året efter debuten kom genombrottet med 

Någon kommer att komma. Han blev snabbt ett fenomen. Och trots 

att hans initiala skepsis mot teatern dröjt sig kvar, har han fortsatt 

skriva i snitt två pjäser per år. De är omtalat svårspelade och allt annat 

än publiktillvända, men samtidigt öppna och säregna i tonen och 

har lockat regissörer världen över. Fosse är översatt till drygt fyrtio 

språk – hur många uppsättningar det har blivit är svårt att exakt 

få fram, men det rör sig om minst sjuhundra. Det gör honom, näst 

Henrik Ibsen, till den mest spelade norska dramatikern någonsin. 

Fosse har tilldelats en mängd priser som det internationella Ibsenpriset, 

Heddapriset (Heddas prize of honour, det största pris som finns 

inom norsk teater) och det österrikiska Nestroy priset. 2002 utsåg 

den tyska teatertidskriften Theater heute honom till bästa utländska 

dramatiker. 


av Jon Fosse 

Översättning: Marie Lundquist 


Sverigepremiär: våren 2013 

I rollerna: Sten Ljunggren, 

Etienne Glaser 


79

Foto: Fran Caffrey © SCANPIX



Samuel Beckett föddes i Dublin, Irland. 1937 bosatte han sig i Paris 

och skrev efter andra världskriget främst på franska, ett språk på 

vilket det enligt Beckett var lättare att skriva »utan stil«. Han hade 

inlett sin författarbana som akademiker, sedan poet och prosaist, 

men skrev efter femtiotalet främst dramatik. Pjäsdebuten I väntan på 

Godot (En attendant Godot; 1952) ansågs av den samtida kritiken 

vara alltför händelsefattig. Med tiden ansåg Beckett själv den vara 

»en enda röra« och fortsatte reducera såväl språket som skådespelarnas 

möjligheter till rörelser på scenen. 1969 tilldelades Beckett 

Nobelpriset i litteratur med motiveringen »för en diktning som i nya 

former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar 

sin konstnärliga resning«. 





I rollen: Ingvar Hirdwall 

Beckett hade redan som tjugofemåring i en bok om Marcel Proust 

fokuserat på teman som tiden, minnet, kommunikationens död och 

människans ensamhet – teman som skulle visa sig ha bäring genom 

hela Becketts egna författarskap. Så också i kortpjäsen Krapps sista 

band (Krapp’s Last Tape; 1958) i vilken den excentriske författaren 

Krapp firar sin sextionionde födelsedag. Denna dag varje år spelar 

han in ett band, på vilket han reflekterar över sig själv och året som 

gått. Traditionsenligt lyssnar han först på en redan gjord bandinspelning. 

Det är en monolog som blir en omöjlig dialog mellan Krapp och 

hans yngre jag – som i sin tur lyssnat på ett ännu yngre jag. 


81

Foto: © Dan Lepp 

© Dramaten/Foto: Roger Stenberg

Prod nr 1129 

av Tatu Hämäläinen och Tora von Platen 

Vad är mest angeläget, nytt och viktigt att göra på teatern? Vad ska vi 

och vad kan vi använda teater till? 

Produktion nr 1129 är ett längre pågående projekt som skapar 

forum för publik och teaterarbetare att tillsammans undersöka dessa 

frågor. Projektet leder till en föreställning som är en blandning av debatt, 

personligt möte och socialt experiment, där varje besökare ges 

möjlighet att aktivt påverka kvällens händelser. Teaterrummet blir en 

analogi med samhället där individen kan reflektera över sig själv som 

medverkande och påverkande i det offentliga rummet. 

Föreställningen skapas i samarbete med ensemble och referensgrupp. 

Prod nr 1129 

av Tatu Hämäläinen och 

Tora von Platen 

Regi: Tatu Hämäläinen 

Urpremiär: våren 2013 

Tatu Hämäläinen föddes 1977 i Finland. Innan han utbildades vid 

Dramatiska Institutets teaterregi-linje 2007–10, arbetade han som 

skådespelare och dansare i Finland. Han har bl.a. regisserat The Beginning 

of The New End på Dramaten (ett samarbete mellan Dramaten 

och DI), samt en av kortpjäserna i produktionen 4xRavenhill på 

Stockholms stadsteater, Ett år av magiskt tänkande på Teater Galeasen 

på Teater Galeasen och Dissekering av ett snöfall på Dramaten. 

Tora von Platen föddes 1978 i Stockholm. Hon har en fil. kand. i 

litteraturvetenskap från Södertörns högskola och en master i dramaturgi 

från Stockholms Dramatiska Högskola. Tora von Platen är 

verksam som frilansande dramaturg och aktiv i Alice kollektiv för 

ljud & scenkonst. Tidigare produktioner hon arbetat med är bl.a. Nu 

väntar tiden på Teater Brunnsgatan Fyra (regi och bearbetning), Pippi 

Långstrump för Riksteatern/Tyst Teater (dramatisering) och The Beginning 

of the New End på Dramaten (dramaturgi). 2009 debuterade 

Tora von Platen som barnboksförfattare på Olika Förlag. 

Prod nr 1129 

83

Foto: © Lina Ikse

Lögnhalsarna 

– om Strindberg 


Henning Mankell är en av Sveriges mest framgångsrika författare. 

Hans böcker har sålts i över 40 miljoner exemplar och är översatta 

till mer än 40 språk. Han föddes i Stockholm 1948 men flyttade med 

sin familj till Sveg i Härjedalen när han var två år gammal. 

1973 kom Mankells första roman, Bergsprängaren, ut. Samma år 

åkte han till Afrika för första gången. 1986 erbjöds Henning Mankell 

att regissera på Teatro Avenida i Maputo. Sedan dess tillbringar han 

minst sex månader om året i Moçambique. 

1991 publicerades Mördare utan ansikte, den första delen i Wallanderserien. 

Vid sidan av de tio böckerna i serien har Henning 

Mankell skrivit 30 romaner. Han är dessutom en av Sveriges mest 

spelade dramatiker. Bland hans pjäser kan nämnas Antiloperna som 

hade urpremiär på Stockholms stadsteater 1991 och Mörkertid, med 

urpremiär på Unga Klara 2002. Hans senaste är Politik, en pjäs om 

Olof Palme, som hade urpremiär på Helsingborgs stadsteater 2011. 

Lögnhalsarna 

– om Strindberg 


Urpremiär: Spelåret 

2012/2013 


LÖGNHALSARNA består av enaktare om August Strindberg, inspirerade 

både av Strindbergs liv och av hans dramatik. Vi möter honom 

både tillsammans med fadern och med hustrun Siri von Essen men 

också tillsammans med personer ur hans litterära produktion, t.ex. 

snickaren Eriksson i Röda rummet, som rasande förebådar det som 

ska komma när arbetarna tar makten. Även andra av Strindbergs 

samtida offentliga personligheter dyker upp, som Hjalmar Branting, 

Verner von Heidenstam och inte minst i titelpjäsen i ett häftigt gräl 

den forne vännen, Carl Larsson. Lögnhalsarna har också getts ut 

som bok på Leopard förlag, 2012. 

Lögnhalsarna 

85

Strindbergsåret 

STRINDBERGSÅRET 2012 

2012 är det hundra år sedan August Strindberg dog. Tanken med 

projektet Strindbergsåret 2012 är att under året framföra samtliga 

pjäser som Strindberg har skrivit, de flesta som radioteater, annars 

som t.ex. »live« radioteater i form av avancerade readings och under 

projektet Strindbergs ospelbara (se nedan). Stockholms stadsteater 

leder en styrgrupp för Strindbergsåret 2012, som består av Strindbergs 

Intima Teater, Strindbergsmuseet, Strindbergssällskapet, 

Stockholms stadsbibliotek, Liljevalchs konsthall, Stockholms utbildningsförvaltning, 

Stockholms kulturförvaltning (Kulturfestivalen), 

Sveriges Radios radioteater och Stockholms stadsteater. Syftet med 

gruppen är att koordinera och hitta samarbeten kring de insatser 

som görs under Strindbergsåret. 

Samarbete med Sveriges Radios radioteater 

Varje söndag kl 11 har man under hela 2012 kunnat lyssna till Radioteater 

live under rubriken Söndagar med Radioteatern. Publiken har 

här haft en chans att lyssna på samtliga Sveriges Radios inspelade 

Strindbergsföreställningar. Vissa dagar har även intressanta samtalsgäster 

bjudits in, som berättat om pjäsen och om tiden kring dess 

tillblivelse. Den 7 oktober framförs en urpremiär av Gustav III, en 

radioteaterinspelning som då för första gången spelas upp. Den 14 

oktober blir det dessutom en avancerad reading av Anno fyrtioåtta, 

som spelas in med skådespelare live på scenen. 

Samarbete med Kulturfestivalen 

Under Kulturfestivalen bjuds på radioteater varje dag. Det blir också 

ett själsfrändessamtal med Johan Rabaeus. Själsfrändeprojektet 

görs i samarbete med Stockholms stadsbibliotek och handlar under 

hösten om att låta en kulturpersonlighet få möta någon själsfrände ur 

Strindbergs dramatik. Dessutom presenteras ett tiotal av Strindbergs 

pjäser, på tematiskt väl valda platser, under rubriken Strindbergs 

ospelbara. Det är pjäser som har förblivit i stort sett ospelade. De 

är uppdelade på fyra program och presenteras av fyra Strindbergskännare: 

klassikerna Hermione, I Rom och Världshistoriska trilogin: 

Genom öknar, Hellas samt Lammet och vilddjuret på Medelhavsmuseet 

av Lars Ring, sagodramerna Himmelrikets nycklar, Starkodder 

Skald och Den fredlöse på Medeltidsmuseet av Björn Meidal, de 

historiska Engelbrekt, Näktergalen i Wittenberg och Riksföreståndaren

i Tyska kyrkan av Björn Sundberg och de refuserade Siste riddaren, 

Abu Cassems tofflor och Homunculus på Strindbergs Intima Teater 

av Ture Rangström. Skådespelare från Stockholms stadsteater 

medverkar. 

Samarbete med utbildningsförvaltningen – Ett halvt ark 

papper 

Initialt var tanken att alla skolbarn i hela Stockholm skulle få ett exemplar 

av Strindbergs novell Ett halvt ark papper. Projektet växte och 

blev en webbsajt (www.etthalvtarkpapper.se), där novellen kommer 

att finnas översatt till ett 20-tal språk, vara inläst av Johan Rabaeus 

på svenska, engelska och franska samt vara teckentolkad av Tommy 

Fransson. Det kommer att finnas pedagogisk hjälp till lärare med 

alla möjliga vinklar och ingångar från novellen och tävlingar av olika 

former. Målet med denna satsning är att alla skolungdomar mellan 6 

och 19 år efter året ska ha en relation till August Strindberg. 

Övriga samarbeten 

Produktioner görs i samarbete med Strindbergs Intima Teater, där 

Ockulta dagboken, Fordringsägare och Paria spelas, samt med 

Liljevalchs: Första varningen – August på Liljevalchs. 

Se under Produktioner. 

Strindbergsåret 

87

Marionetteatern 

Helt nyligen återvände Marionetteatern hem från Kina dit vi inbjudits 

att delta i The 21 st UNIMA Congress & World Puppetry Festival. I 

konkurrens med ett 60-tal teatergrupper från hela världen lyckades vi 

kamma hem pris i kategorin »Excellent show« för uppsättningen Systern 

från havet av Ulf Stark. Här hemma kommer föreställningen ges 

på kulturhusen i såväl Skarpnäck som i Västra Frölunda under året. 

Vad kom först – ekollonet eller eken? Hur vet fröet hur det ska växa 

för att bli just en purjolök? Och hur kom den första solrosen till? 

Frågor som dessa behandlades i vårens kritikerrosade uppsättning 

Fågel, fisk och mittimellan. Med hjälp av en skottkärra, ett lass jord 

och några potatisar leker Kay Tinbäck du Reés fram sin skapelseberättelse. 

Föreställningen ges som Parkteater i stadens parklekar 

under augusti och på förskolornas gårdar under september. 

Under hela hösten gästar Marionetteatern Strindbergs Intima 

Teater med uppsättningen Lillan och pappa August. Verklighetens 

Lillan – Strindbergs dotter Anne-Marie – var 5 år när Intima teatern 

invigdes 1907, och hon fick ofta följa med sin pappa ner till teatern. 

Bollen hon lekte med finns faktiskt kvar på teatern än i dag! 

– Jag vill höra barn skratta i kryptan vid Norra bantorget, skrev 

Strindberg, som var mån om att locka barnpublik till sin teater, i ett 

brev till teaterchef Falck. 

Att i höst få bidra till att göra »pappa August« till viljes på den 

punkten känns väldigt roligt! 

Till våren bjuder Marionetteatern på en uppsättning för den 

vuxna publiken. Från Lena Cronqvists fantastiska bildvärld hämtas 

inspiration och Martina Montelius skriver manus. 

Och en ny barnproduktion blir det också till våren. Vad det blir 

avslöjar vi senare i höst. 

Helena Nilsson 

Konstnärlig ledare 

Marionetteatern

KLARA SOPPTEATER 

Lunchteater 

Klara soppteater fortsätter enligt beprövat koncept med både 

andlig och lekamlig spis. Kända och okända artister uppträder i nära 

möte med publiken. Ett annat signum för verksamheten är att kunna 

fånga upp idéer och initiativ från ensemblen. Det ska vara kort väg 

mellan tanke och handling. Mycket är ännu skrivit i stjärnorna, men 

här är några hållpunkter: 

Vita Nätter 

Hösten öppnar med en urpremiär av Vita nätter, fritt efter Fjodor 

Dostojevskijs kortroman med samma namn. Musik och sångtexter är 

nyskrivna av rockduon Adolphson & Falk. Sankt Petersburg är fond 

för berättelsen och på kajen till Neva träffas två ensamma drömmare. 

I vår dramatisering får även författaren vara med och spela 

tredje parten i ett triangeldrama med bara månen och stjärnorna som 

vittne. 

Det bor en liten mellanchef i oss alla 

Stefan är en ambitiös avdelningschef, han strävar med balansräkningar, 

medarbetarsamtal och sparbeting. I sin kamp för att hålla 

jämna steg med verkligheten utvecklar han ett inte helt hälsosamt 

intresse för Franz Kafka. 

Annat på repertoaren 

Klara Soppteater har under de senaste åren satt upp pjäser med 

julmotiv. Det är också planen för i år. Det blir en helt nyskriven pjäs 

med urpremiär den 21 november. 

Under våren kommer en uppföljare till Europasoppan – Nya Karusellen. 

Världsläget bestämmer innehållet. 

Från förra säsongen återkommer succéerna Nians bord, Bolanders 

skor, Ska de va ska de va 100% och En sömnlös kabarét. 

VITA NÄTTER 

av Fjodor Dostojevskij 

Baserat på en översättning 

av Alfred Jensen 


Ole Forsberg 

Musik och sångtexter: 

Adolphson & Falk 


Peter Holm 

Medverkande: Lisa 

Larsson, Shebly Niavarani, 

Lars Göran Persson 


Klara Soppteater 

DET BOR EN liten 

MELLANCHEF I OSS ALLA 

Manus: Max Hebert 

Regi: Stina Rautelin 

Medverkande: Ole 

Forsberg 


Klara Soppteater 

Klara frukost och Klara eftermiddag 

Till en god frukostbuffé samtalar konstnärlige ledaren Ole Forsberg 

med spännande författare om deras rykande färska böcker. Den 11 

oktober kommer Bengt Ohlsson, den 15 november Katarina Gospic 

och den 6 december Ilon Wikland. 

Under eftermiddagarna tänker vi fortsätta med nya pjäser efter det 

att Freuds sista möte blev så väl emottagen av publiken. 

Ole Forsberg 


KLARA SOPPTEATER 

89

Fri scen Stockholms stadsteater – scenen för Stockholms 

fria grupper 

Under hösten 2012 inleder vi ett samarbete med de fria grupperna. 

Hela höstens repertoar är producerad av sex olika grupper. På den 

här scenen kommer man ha möjlighet att se alla typer av scenkonst: 

performance, clowneri, anatomisk teater, dokumentärteater m.m. Vi 

hoppas att scenen ska göra det lättare för publiken att upptäcka en 

annan del av Stockholms vitala teaterliv. Vårens grupper presenteras 

under hösten 2012. 

TEATER FRYSHUSET är en turnerande rikstäckande teater som spelar 

pjäser med teman kring aktuella sociala frågor, utsatta grupper och 

destruktiva utanförskap. 

Föreställningarna kan beskrivas som vittnesmålsteater och är alltid 

resultat av dokumentära processer samt baserade på verkliga händelser. 

Teater Fryshusets konstnärliga ambition är att producera råa, 

punkiga och närvarande föreställningar. De använder därför en naken 

scenbild utan dekor, rekvisita, avancerad ljusdesign eller andra effekter. 

TEATER KOMET startades 2001. De vill genom nyskrivna pjäser skildra 

vår samtid med fokus på mänsklig utsatthet. Teater Komet arbetar 

med olika teman och söker nya formuttryck i varje produktion. Varje 

produktion spelas i ett nytt scenrum med ett allt större intresse för 

relationen mellan scen och salong. 

FUL STAGE är en del av konstkollektivet Ful, en konstnärsgrupp som 

arbetar med jämställdhet, jämlikhet och rättvis representation. Gruppen 

består av konstnärer inom bl.a. teater, illustration, dans, bild, 

musik, litteratur, grafisk formgivning, möbelformgivning och webbbaserad 

konst- och kulturkommunikation. Konstgruppen Ful ser det 

queerfeministiska och det postkoloniala som en del av estetiken och 

gör ingen åtskillnad på form och innehåll. Konst och politik ses alltid 

som en sammanhängande enhet.

DOTTERBOLAGET startades 1997 och har sedan dess producerat tre 

krogshower och fem teaterföreställningar. De producerar humor av 

kvinnor, för alla. Här har dock en död och ganska sorgsen man fått 

vara med, då Strindbergs Den starkare blir deras nionde premiär. 

LUMOR är ett fristående scenkonstkompani under ledning av dramatikern 

och regissören Paula Stenström. Med en egen metod arbetar 

hon tillsammans med ensemblen fram manus och föreställningar 

som inte går från text till teater utan från verklighet till teater. Formspråket 

är avskalat och lyriskt utan given gräns mellan det dokumentära 

och det fiktiva, och föreställningarna präglas alltid av ett personligt 

tilltal och starkt samhällsengagemang. 

KEL är ett performancekompani som grundades 2001 och består 

av Anna Littorin, skådespelerska, Lisa Hansson, operaskolad sångerska, 

och Jonna Sandell, sångerska, violinist och läkare. KEL har 

tidigare gjort föreställningarna KEL på nya äventyr! 2005 och Florence 

Nightingale – återkomsten! 2008, båda med urpremiär på Kilen. 

Den senare översattes till engelska och turnerade i USA under 2009. 

KEL har även gjort föreställningar med det japanska danskompaniet 

Strange Kinoko som spelats i Stockholm och Tokyo. Dessutom har 

KEL varit förshow till melodifestivalen, gjort Frispel i SR/P3, samt 

spelat på mängder av festivaler och gästspelsscener. 

Olof Hanson 


Fri scen 

91

Skärholmen 

Skärholmsscenen är sedan mars 2010 Stockholms stadsteaters 

barnoch ungdomsscen. Uppdraget är att möta en målgrupp mellan 

6 och 19 år med huvudsaklig tonvikt på att spela skolföreställningar. 

Scenen utforskar också ett communityinspirerat arbetssätt 

med platsen Skärholmen och grannskapet som en inspirationskälla 

i de konstnärliga processerna och med ett utvecklat nätverk 

av samarbetspartners. 

Till form och innehåll står repertoaren i Skärholmen på flera ben. 

Den sträcker sig från processarbeten där publiken är delaktig som 

medskapare tidigt i arbetet med föreställningen till klassikeruppsättningar 

med hög relevans för samtiden och platsen. Frågor 

kring norm och identitet är viktiga tematiska fokus för de produktioner 

som görs vid scenen. 

Vid Skärholmsscenen läggs stor vikt vid mötet med publiken 

även innan, efter och kring föreställningarna, som en del av den 

konstnärliga helhetsupplevelsen. Vid sidan om att arbeta fram och 

spela föreställningar sysslar verksamheten därför också med att 

möta målgruppen på andra vis – i exempelvis tvärkonstnärliga projekt, 

workshops eller samarbeten mellan skolan och teatern – där 

barn och unga själva skapar eller deltar i projekt tillsammans med 

professionellt verksamma. 

Carolina Frände 


Skärholmen

Parkteatern 

Parkteatern har sedan 1942 samlat stockholmarna i våra fantastiska 

gemensamma utomhusrum för att njuta av naturen, sommaren 

och de sköna konsterna. Fullständigt unikt i världen, som en slags 

lekfull, fantasisprängd utvidgning av allemansrätten. I 70 år har Parkteatern 

bjudit på teater, konserter, dans och cirkus för stockholmare i 

alla åldrar. På Parkteatern är det alltid fri entré. 

Varje sommar spelar vi totalt ett hundratal föreställningar på en 

mängd olika spelplatser över hela Stockholms stad. Mer än hälften 

av våra föreställningar riktar sig till barn och vi har alltid haft ett tydligt 

barnfokus. Clownen Manne är bara ett exempel på en av barnens 

favoriter som återkommer år efter år. Vi avslutar alltid säsongen 

med ett längre program i Vitabergsparken, Parkteaterns kanske mest 

älskade och välbesökta spelplats. 

Linda Zachrison 


Parkteatern 

93

generalprogram 2012/2013 - Stockholms Stadsteater

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?