funktionsnedsättning funktionsuppsättning - SMoK - Sveriges Musik

Blockflöjttrummisen och jag
Bemötandet.
Öppna mitt huvud och min fantasi med er egen irr +
rationalitet som nyckel. En oväntad rörelse eller ljud
kan få mig ur balans. Ord hjälper som oftast inte i en
trängd situation. Ord blir bara ord. De rinner bort
och urvattnas till något slags begagnat diskvatten.
Hur många gångar har inte jag fått höra att jag är så
duktig, så bra, så vanlig, så normal.
Alltså tar jag inte in det.
Kroppen talar orden försvarar, heter det.
I en trängd situation är det ju inte så lätt för en människa
att vara impulsiv, hitta metoder, vara kreativ,
särskilt inte med två stycken vassa blockflöjtpinnar
mot halsen.
Jag skulle ju aldrig ha stuckit eller fortsatt blockflöjtattacken,
det var nog mest maktkänslan, alltså känslan
av frustration i kombination med ticsigt beteende
som tog överhand.
I en tid när de flesta lärare och medmänniskor är
formade av skolans krav på metodiska redovisningar
och inte minst redovisade metoder, kan det annorlunda
beteendet just förbli annorlunda eftersom få
läroplaner och pedagogiska metoder har knäckta
blockflöjter med i pensum. I ett samhälle där alla har
samma stabila förväntade beteende är det ju ingen
konst att utföra korrekta pedagogiska metoder eftersom
det etablerade alltid fungerar på det stabila.
Men ett sådant samhälle finns ju inte, kommer heller
aldrig finnas eller födas.
Gudskelov.
Att få höra att man jämt är duktig, bra och normal
biter inte, fastän det är gott menat.
Rytmen.
Använd kroppen, hitta rytmen. Allt handlar ändå om
rytm. Rytmen styr allt, egentligen. Allt det som inte
uttalas, rytmen förklarar alla ord som inte förklaras
kan. Rytmen är ordens motsats – du är hur du rör
dig, inte vad du säger.
Ord rinner av, kroppen hänger med.
I skolan kände jag så extremt väl rytmens dominans
över och inuti mig. Jag blev inte vän med den, den
gjorde inte som jag ville. Jag var för mycket för
ofta, för lite för sällan, svart eller vitt, rött blått, plus
minus. Jag trummade mig fram, fingrar knäppte,
benen rockade, munnen mumlade. Som en vandrande
trummaskin utan trumpinnar.
Ser du detta, upptäcker du att inom varje pojke och
flicka finns en rytm, ja, jag lovar – ni kan sätta ett
hjärtligt märke i flickan eller pojken resten av livet.
Ni är förebilder, modeller genom er egen rytm,
er egen musikalitet som ju vi alla har. Hittar ni just
den knappen inom en annan människa, den där påknappen
som gör att han eller hon hittar rytmen … ni
utför en medmänsklig handling som aldrig kommer
glömmas bort.
Hurdå, vadå, hurdan?
Så jag får panik, känner mig inte duktig, inte normal,
inte bra, jag känner mig inte som någonting, allra
minst någon, jag kan inte ens pressa fingrar mot
några hål på en blockflöjt. En loser, en hopplös jubelidiot,
alla kan väl spela Broder Jakob på blockflöjt.
I desperation knäcker jag blockflöjten, hotar läraren
med orden jag kan ingenting Broder Fuckin Jakbob.
Läraren med t-shirten ”aldrig sur går på tur” skriker
du är duktig, så duktig”, fortfarande med knäckta
blockflöjtpinnar mot halsen. De andra eleverna fryser,
halvt förvånade, halvt chockade. En dörr öppnas
längst bak i lokalen. Där står Anton. Anton uppfattades
som något torr, körde en Ford Capri V6 motor
(fast dödkörde bilen genom att aldrig passera 50
kilometer i timmen), och han gick ständigt omkring
i samma kavaj som lika ständigt var knäppt med en
enda knapp. Anton var annorlunda på ett oförklarligt
sätt, likt en skådespelare som gör en roll andra gjort
innan med ändå har det där lilla extra som inte kan
förklaras, som inte kan beskrivas med ord, bara med
rytmen. Och doften. Anton levde på lakritspastiller,
hade jämt två tre stycken i munnen, jonglerade med
dem likt käglor mellan tungan och tänderna, ofta
trodde vi att han hade svalt dem, men då visade det
sig att han hade parkerat lakritspastillerna bakom
40