KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

2.2.1 Två kulturer vid sidan av varandra
I förordet till ”Rabelais och hans värld” lyfter Lars Fyhr (2007) fram spelet
mellan det slutna och det öppna som en av Bachtins centrala tankar. Kulturen
och historien är ”en ständig kamp mellan monolitisk slutenhet och dialogisk
öppenhet, mellan centripetala och centrifugala krafter”(a.a.: 11). I skrattet finns
kraft att skapa ”muntra kryphål” (a.a.: 11) i maktens förtryck. Bachtin beskriver
en folklig skrattkultur som existerat vid sidan av den officiella kyrkliga och
feodala, allvarliga kulturen, ”en dubbel aspekt i förnimmelsen av världen och det
mänskliga livet existerade redan på de tidigaste stadierna av den kulturella
utvecklingen” (Bachtin, 1965/2007: 17). En skrattkultur eller torgkultur menar
Bachtin är när olika uttryck för skratt och karneval tillsammans bildar en
enhetlig stil. Denna folkliga kultur odlades på torg och marknadsplatser. Detta
var inget nytt fenomen. Redan innan tillkomsten av stater och klasser fanns de
två kulturerna, den officiella och den folkliga, sida vid sida, och kulturerna hade
samma betydelse och status. Det officiella hyllandet av hjältar och gudom
följdes av skämt, hån och det rituella skrattet 37 . Under antiken och medeltiden
kom så den officiella kulturen att dominera över den folkliga, men eftersom
skrattkulturen fanns djupt rotad i folks medvetande och bevarades i de romerska
festerna, inte minst i Saturnalierna 38 , levde skrattkulturen vidare och
manifesterades senare i medeltidens och renässansens karnevaler 39 . Munkar och
präster deltog i firandet av de folkliga festerna och upptågen och det var dessa
som på latin upptecknade och även stod som författare till skämtsamma skrifter
och skådespel. Trots detta sågs skrattet inte med blida ögon av alla i kyrkan och
staten. ”Dårarnas fest”, se ovan, kritiserades och fördömdes vid flera tillfällen
för att sedan uttryckligen förbjudas vid Council of Basil 1421. Ändå levde festen
kvar långt in på 1500-talet (Cox, 1969). Man kan säga att det fördes en kamp
mellan de företrädare för stat och kyrka som såg skrattet som ett hot mot makten
och de krafter som såg skrattet och skämtet som en nödvändig ventil för att orka
med det stränga och slitsamma livet i vardagen. Motståndarna till skrattet
segrade och under senmedeltiden levde den folkliga skrattkulturen vidare som en
illegal kult (Bachtin, 1965/2007).
37 Ett skratt som förlöjligade och hädade gudomen (Bachtin, 1965/2007). Skrattet var
vanligt vid ritualer som handlade om fruktbarhet. Symboler och handlande rörande
sexualitet och födelse kombinerades med skämt och skratt. Skrattet som öppnade upp för
livet (Gilhus, 1997).
38 De romerska Saturnalierna var den mest älskade festdagen i det antika Rom, en
hyllning till Saturnus, skördens gud (Blackburn & Hotford-Strevens, 1999).
39 Namnet kommer från italienska carnavale. Förleden är en böjningsform av det
latinska ordet för kött, caro. Efterleden är kommer från latinska verbet levare, det vill
säga, ta bort. Ett farväl till köttet som fastan innebar i katolska kyrkan. Informationen
hämtad från ”Ord med historia, etymologisk ordbok” (Bergman, 2003).
48