KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

kommit från många håll. I arbetet med elever presenteras däremot clownen i
första hand utifrån det moderna clownbegreppet, där termerna august, den vita
clownen och baglady/luffare är de som används.
I min egen definition av clownen är det komiska perspektivet övergripande.
Danielsson (1989: 195) skriver: ”Har clownen snälla ögon och därmed en kärlek
till sin publik är han rätt. Han är clown i ordets gamla och riktiga betydelse.”
Clownen är det tillitsfulla barnet som har nära till och förmedlar sina känslor via
både gråt och skratt. Många uppfattar clownen som antingen en glad clown eller
en sorgsen clown. Det uppfattar jag som en förenkling. Det tragiska och det
komiska går hand i hand och ryms inom varje clown. Clownen kan se ut på
många sätt, även om sminkningen och klädseln i just denna studie hittat en
utgångspunkt via de ramar 14 som august, den vita clownen samt luffaren eller
bagladyn tillhandahåller. Clownens konstnärliga uttrycksmedel är förutom
smink, klädsel och rekvisita, tydlighet i kroppsspråk, fördröjning (trots allt inte
så smart), upprepning, överraskning och motsatser. Jag knyter an till den
presenterade listan i ”The Cambridge guide to Theatre” (1995) och konstaterar:
När det gäller ”slaget och ramlandet” kan jag i abstrakt mening instämma men
ramlandet behöver inte nödvändigtvis gestaltas fysiskt. Clownen råkar ofta ut för
problem och misslyckas men det som jag poängterar mer än ramlandet och
misslyckandet, är clownens förmåga att resa sig. Budskapet blir: Försök på nytt!
Ytterligare något som förenar clowner är deras lust att sticka hål på det alltför
pompösa. Clownen skapar utrymme åt det som behöver växa. Det kan ske med
större eller mindre åthävor. Här instämmer jag med Fos tankar om maktkamp
men vidgar begreppet. Jag ser clownen inte som aktör enbart i en klasskamp,
utan clownen pekar på ojämlikhet i alla de maktstrukturer som genomsyrar
samhället och dess institutioner men också i våra mellanmänskliga relationer.
Clownen är den som pekar på alternativa möjligheter, ”det motsatta” som
McManus (1959/2003) formulerat det. I relation till det officiella samhället och
dess institutioner visar clownen på individen och tar parti för den som är i
underläge. Jag avslutar redogörelsen för min syn på begreppet clown med
följande citat av Anne Frattelini, medlem i en släkt med lång cirkustradition.
Citatet är hämtat ur en tidningsintervju och kan ses som grundläggande.
Masken och kostymen är ingen förklädnad. Man blir sig själv när man lägger masken
(Svenska Dagbladet, 1997).
I någon mening handlar ”att vara clown” om att lägga åt sidan alla manér. Det
handlar om att vara sig själv.
Clowneri tangerar arbetet med masker, men arbetet med masker kommer av
utrymmesskäl inte att beröras närmare i avhandlingen. Av värde att notera är
ändå att masken har ett rituellt ursprung och användes av de grekiska
skådespelarna och även av romarna (Tjäder, 2008). Masken användes senare i
vissa medeltida religiösa spel och i commedia dell’arte.
Jag presenterar i de stycken som följer de meningsskapande funktionerna som
jag funnit i min läsning av litteratur och genom intervjuer med verksamma
clowner. En kort bakgrundsbeskrivning av clownens historia görs innan varje
14 De ramar som använts presenteras i avsnitt 3.5 (under rubriken clownintroduktion).
34