KARNEVAL I KLASSRUM –KUNSKAP Pà HJUL

skönlitteraturen som ett sätt att fånga tillvarons komplexitet och därmed vidga
människors relationella förståelse och omdömesförmåga. Skönlitteratur gestaltas
via berättelser om enskilda människor men problem och konflikter är ofta
allmänmänskliga. Mitt val av narrativ metod för analys och tolkning av
elevernas clownarbete innebär att jag studerar de individuella uttrycken och
konkreta situationerna, hur eleverna gestaltar och reflekterar kring sina clowner,
men detta förmedlas via berättelse och dikter. Förhoppningen är att berättelserna
och dikterna visar den komplexitet som finns i clownarbetet och samtidigt
återspeglar det allmänmänskliga. Jag undersöker om arbetet med clownen har en
potential för bearbetning av identitet och livsfrågor men också kan möjliggöra
inlevelse i andra människors situation.
Filosofen Emmanuel Levinas (i Kemp, 1992) ser ”den andres ansikte” som
grunden för empati och medkänsla. Där Heidegger och hans samtid såg handen
som symbol för människan blev ansiktet, intersubjektiviteten, det som Levinas
lyfte fram. I möte med den andres ansikte följer ansvaret, betonar Levinas. Arne
Vetlesen m.fl. (1998) lyfter fram två förhållanden som stiger fram i förening
med ansiktet. Dels poängteras den kraft som mötet med ett ansikte innebär, dels
är ansiktet unikt och därmed utesluts andra ansikten. När nöden får ett konkret
ansikte, exempelvis via ett reportage i tv-rutan, speciellt om ansiktet är ett barns,
blir vi berörda. Ansiktet manar oss till handling, menar Vetlesen. Ansiktet är
unikt under det att ansikten som inte exponeras riskerar att bli bortglömda. ”Jeg
kan bare flytte blikket mot noe ved å flytte det fra noe annet” (Vetlesen m.fl.,
1998: 160). Detta förhållande är vad Derrida syftar på när han talar om det sagda
såsom satt i skarp relief mot det osagda, det marginaliserade. Det uppstår här en
klyfta mellan det vi kan kalla vårt universella ansvar och det ansvar vi har för
människor som blivit till ett ansikte för oss. Vetlesen menar att filosofisk teori
inte kan lösa problemet med klyftan. Det kan bara praktiken göra. Här kopplar
jag till skolan och klassrummet, och ställer mig frågan: Hur ska skolan aktivt
arbeta för att lyfta fram de närstående och samtidigt ge ord som solidaritet och
ansvar för det som är okänt och långt borta kropp? Den kunskap och inlevelse i
andras problem som bjuds via exempelvis skönlitteratur, film, teater kan vara ett
sätt. Vetlesen (Vetlesen m.fl., 1998) inskärper att om mötet mellan ett jag och ett
du förhindras, skapar det ”rum för omoral” (a.a.: 164). Det är lättare ett mobba
och trakassera någon som inte anses höra till den egna gruppen eller bara är en i
mängden av människor. Skolan har ett fostransuppdrag men det kräver att
eleverna lyssnar och medverkar, blir intresserade. I Vetenskapsrådets
rapportserie under titeln ”Uttryck, intryck, avtryck” skriver Ove Sernhede
(2006) att skolan inte kan utgå från elevers vardagskultur eller livsvärld men
heller inte lämna den utanför. Det handlar om att lära ungdomar att handskas
med det främmande, det som inte redan är känt och omedelbart ligger inom den
egna förståelsehorisonten.
Men kan skolan bli lika viktig som populärkulturen? Kan skolan beröra på samma
djup? Absolut men då måste skolan svara mot ungas behov och visa att den är en
plats där det livsavgörande frågorna kan ställas./…/ Skolan måste utveckla
komplement till de språk, koder och förhållningssätt som är populärkulturens
(Sernhede 2006: 15).
22