SGK 100 Ã¥r 9.62 Mb PDF - Stockholms Golfklubb

Stockholms Golfklubb 100 år

Innehåll 

5 Inledning 

7 SGK:s historia i 100 år – en översikt 

36 En golfbana blir aldrig färdig – Peter Nordwall 

50 Klubblivet – det 19:e hålet – Sten Köhler 

62 Dialog i salongen – Mats Jacobson 

68 Klubbhusen – Fakta – Mats Jacobson 

70 Kungligheter i klubbens historia – Per Wiklund 

78 Drivande instruktörer – Lennart Roos/Karl-Erik Mattsson/Tage Svedestig 

86 Mina år som pro – John Cockin 

88 Mitt liv som stor – Joakim Sabel 

90 Från Elis till Jarmo – eliten på SGK – Fredrik Richter 

106 Att skapa ett vinnande lag – Jan Liedner 

110 Fortfarande obesegrad i pingis – SGK och GGK – Sven-Inge Höglund 

112 Världens äldsta klubbmatch – Johan Schauman 

114 Huvudstadsmatchen – Jan Liedner 

118 Sett från ovan – en bildkavalkad 

124 Tävlingsspel – en betraktelse – Björn Anderstam 

140 Damverksamheten inom SGK – Lottie Neumüller 

148 Juniorer – tradition och nytänkande – Jan Lindblad 

160 Klubbens anställda – Bo Hamlin 

168 Att vara greenkeeper på Kevinge – Per Gräns 

174 Storspelare på besök – Per Wiklund 

180 SGK – En av landets rikaste golfklubbar – Jan Kielland/Lars Tengstrand 

193 Sveriges stora banarkitekter – fostrade på Kevinge – Claes Lind 

196 Starka band mellan SGK och SGF – Anders Janson 

206 SGK 100 år till – Anders Appelqvist 

Fakta 

208 Styrelseordföranden 

208 Sekreterare 

208 Skattmästare 

208 Ordförande AB SGKI 

208 Verkställande direktörer AB SGKI 

208 1:a hedersledamöter 

208 Hedersledamöter 

208 Kallade ledamöter 

208 Förtjänsttecken 

209 Klubbmästare 

210 Segrare, ständigt vandrande pokaler 

213 Huvudstadsmatchen 

3

Genom att förstå historien 

står man bättre rustad att 

möta framtiden 

Stockholms Golfklubb (SGK) fyller ett hundra 

år! Klubben är landets näst äldsta, efter 

Göteborgs Golfklubb, som grundades 1902. 

Den jubileumsbok som du nu håller i din hand 

är ett försök att skildra en del av allt det som 

tilldragit sig under vår klubbs långa och rika historia. 

Vår avsikt har varit att skapa en bok som 

kan bli en bärare av klubbens traditioner in 

i framtiden. Den ska samtidigt ge nuvarande 

och framtida medlemmar en starkare klubbkänsla 

genom ökad kunskap och kännedom 

om klubbens historia och traditioner. Åtskilligt 

finns redan skrivet om vår historia i de tidigare 

jubileumsskrifter som publicerats. En del 

av detta material finns idag att tillgå på bl a 

internet via klubbens hemsida. 

Vår ambition har varit att strukturera detta 

omfattande material i ämnesområden som kan 

anses särskilt betydelsefulla. Enskilda skribenter 

har fått sätta sin personliga prägel på de 

olika avsnitten. Historien kan aldrig vara helt 

objektiv. Den färgas alltid av den som beskriver 

den. 

Golfsporten har under de senaste hundra 

åren genomgått stora förändringar i samband 

med samhällets omvälvande urbanisering, teknologisering 

och datorisering. Gårdagens golf 

har både små och stora likheter med dagens. 

Ser man på golfsvingen har den utvecklats 

marginellt (se t ex Ted Roberts bildsvit). Däremot 

har andra saker ändrats rejält. Klubbens 

förste ordförande, överste Viktor Balck, skulle 

förmodligen inte tro sina ögon om han mötte 

dagens golflandskap med ca 600 000 utövare 

på bortåt 500 banor. Förmodligen skulle han 

också höja rejält på ögonbrynen om han såg 

dagens trampolindrivers med grafitskaft eller 

högteknologiska maskinpark. 

Det har även varit vår avsikt att försöka skildra 

denna förändring i förutsättningarna för 

golfsporten samt övergången från en fritidssyssla 

för ett fåtal till en sport för alla. 

Jubileumsboken inleds med en översikt – en 

årskavalkad – som i allt väsentligt bygger på den 

utmärkta 90-årsskriften, ”Från Fågelbacken 

1904 till Kevinge 1994”. Det är vår förhoppning 

att denna exposé ska medföra ökad kännedom 

om vår klubbs förflutna och samtidigt stimulera 

till fördjupning i påföljande kapitel. 

Boken ska såväl kunna sträckläsas som fungera 

som ”uppslagsverk” och vi hoppas dessutom 

att innehållet här och var kan locka fram ett 

och annat leende. 

Ett varmt tack till de medlemmar och utomstående 

som med omfattande arbetsinsatser 

och stor entusiasm bidragit till innehållet i 

denna jubileumsbok. 

5

SGK:s historia i 100 år - en översikt 

Sammanställningen utgörs i huvudsak av en summering av 90-talsskriften ”Från 

Fågelbacken 1904 till Kevinge 1994” kompletterad med de senaste tio åren. 

Den 27 maj 1904 bildades Stock- 

Golfklubb. (Tryckfelsnisse 

1904holms 

var 1929, i samband med klubbens 25-års firande, 

framme och påstod att klubben instiftades 

redan den 27 mars. Så var det alltså inte. Låt oss 

nu slå fast det en gång för alla.) 

Efter att golfspel bedrivits under mycket primitiva 

former i Stockholmsregionen 

sedan början av 

1890-talet med pionjärer 

som Ida Sager, herrarna C. 

Anckarswärd, E af Kleen 

och A. Abrahamson i spetsen, 

bestämde sig ett trettiotal 

entusiaster för att 1904 

teckna sig som medlemmar 

i en blivande golfklubb. 

Den ursprungliga spelplatsen 

var den del av 

Ladugårdsgärde som heter 

Fågelbacken, en synnerligen 

primitiv och svårspelad 

bana som saknade flaggor. 

1905, ett år efter klubbens 

bildande, beslutade man 

sig för att byta spelplats till 

Fältrittklubbens ridbana där idag Storängsbotten 

ligger. Banan hade först 7 hål som senare 

utökades till 9 med en sammanlagd längd av 

1928 m. Banans bogey (par) var 41 och det 

längsta hålet hade bogey 6. Med den tidens 

klubbor (hickoryskaft) och bollar (guttaperka) 

kunde man helt enkelt inte slå särskilt långt. 

Klubbens förste ordförande blev ”den svenska 

idrottens fader”, översten och läraren vid 

GCI, Viktor Balck (som fått en gata i Gubbängen 

uppkallad efter sig). Huruvida den då 

60-årige Balck svingade någon annan klubba 

än ordförandens är ovisst 

och redan två år efter klubbens 

bildande, 1906, efterträddes 

han på ordförandestolen 

av kronprins Gustav 

Adolf, sedermera kung Gustav 

VI Adolf, som stannade 

på posten i hela tio år. 

1907 uppfördes det första 

klubbhuset som mest 

var en liten paviljong för 

”överplagg och golfrekvisita”. 

Kostnaden för byggnationen 

uppgick till 850 

kronor! 

Ett år senare, 1907, anställdes 

en engelsk golfprofes- 

Kronprins Gustav Adolf, klubbens 

andre ordförande efter Viktor Balck. 

sional, Mr Cobby, under två 

månader. Han fick 60 kronor 

i månaden plus fria resor och lektionsavgiften 

på 1 krona per timme tillföll klubben. 

Medlemsavgiften var 25 kronor och antalet 

medlemmar fick inte överstiga 75. 

7

Marken vid Fältrittklubbens ridbana 

var långt ifrån den bästa för 

1910 

golfspel. Bland annat förorsakade de befintliga 

ridhindren irritation och man började undersöka 

möjligheterna att finna mark för en ny 

bana. 

1912 hittade man vad som än idag kallas 

”Golfängarna” i Sundbyberg. Man beslöt att 

arrendera marken och hyra en villa, Ellenhill, 

intill Råstasjön av Råsunda Förstads AB. 

Året efter kunde man börja spela på den nya 

banan som hade 9 hål med alternativa utslagsplatser. 

Samma år, 1913, spelades KM för såväl 

herrar som damer för allra första gången. 

1914, exakt på dagen 10 år efter klubbens 

bildande anställdes den 21-årige engelsmannen 

Edwin Roberts som golfinstruktör. Edwin 

Roberts, vanligen kallad Ted, blev mycket uppskattad 

och stannade i klubbens tjänst i nära 65 

år! Ted Roberts plats i SGK:s 100-åriga historia 

är odiskutabel och du kan läsa om honom på 

Tiotalet 

ett flertal ställen i boken, framförallt i kapitlet 

om klubbens instruktörer. 

Samma år, 1914, spelades svenska mästerskapen 

i form av matchspel på Råsundabanan. 

Vid den tiden tillämpades stymie i matchspel, 

vilket på svenska betyder ”maskläge”. Stymie 

innebar att den spelares boll som låg närmast 

hålet på greenen inte fick markeras utan måste 

ligga kvar, om inte avståndet till den andres 

boll var mindre än 6 inches = ca 15 cm. Den 

spelare som låg längst ifrån blev m a o tvungen 

att putta runt den andres boll eller helt enkelt 

chippa över. Den här hasardbetonade regeln 

togs bort 1952. 

1914 var också året för första världskrigets 

utbrott. Nödår följde med hårda ransoneringar 

och golfspel hamnade långt ner på prioriteringslistan. 

Men tack vare några av klubbens 

mecenater, Karl Bergsten, C G von Platen 

och Edvard Sager, kunde SGK räddas ur krisen. 

Dessa såg bland annat till att nödvändiga 

Från 7:e hålets utslagsplats på Råsundabanans har man en vacker utsikt över banan. Det stora tvärgående 

vattendiket, liksom många andra, hade dock en underlig dragningskraft på bollarna. 

8

Tjugotal 

maskiner och redskap kunde införskaffas så att 

åtminstone en enkel form av banskötsel kunde 

vidmakthållas. 

Efter Versailles-freden 1919 åter- 

golfspelet alltmer, så 

1920upptogs 

även ute på ”Golfängarna”. 1922 spelades den 

första lagmatchen mot en gästande engelsk 

flotteskader. Engelsmännen segrade stort och 

i glädjen över detta samt över det fina mottagandet, 

bl a hemma hos familjen Karl Bergsten, 

skänkte sir Hubert Brand på engelsmännens 

vägnar en pokal – Engelska pokalen. 

Kringströvande icke-golfare på Råsundabanan 

innebar problem och för att injaga viss 

respekt och visa golfspelarnas farlighet bar 

klubbens manliga spelare röda rockar. Man 

hade också problem med för mycket vatten 

under vårar och höstar, varför banan till stora 

delar byggdes om. 

1924 spelades SM återigen på Råsundabanan 

och en av klubbens damer, 18-åriga Els-Brita 

Hammar, sedermera Skjöldebrand vann dammästerskapet. 

Tilläggas kan att Els-Brita vid 

den här tiden hade 18 i hcp! 

Problemen vid Råstasjön blev alltmer påträngande 

och 1925, efter en noggrann inventering 

av större och lämpligare markområden, föreslog 

styrelsen att man skulle arrendera mark 

på Sticklingeområdet av AB Lidingöstaden. På 

Lidingö fanns redan en golfklubb med ca 60 

medlemmar som hade bildats av överstelöjtnant 

Axel Poignant. Denna skulle nu komma 

att uppgå i SGK. 

1926 byggde man en 9-hålsbana som redan 

året därpå utökades med ytterligare 9 hål. Därmed 

hade Sverige fått sin första 18-hålsbana 

och medlemsantalet översteg nu 200. 

Klubbens skickligaste spelare, Erik Runfelt, 

vann ISM (Internationella SM) i matchspel 

både 1926 och 1927. 

Sticklinges första hål har i stort samma sträckning nu som då . Här slår Hans Beck-Friis ut medan hustrun 

Margaretha ser på. Två caddies i mitten. 

9

Medlemsantalet började nu stiga i rask takt 

och under ordföranden, ”Amiralen” Henry 

Lindbergs, ledning blomstrade klubblivet. 

Alla tycktes trivas och för att hjälpa Ted 

Roberts med utbildningen anställdes även en 

assistent – Thure Lindskog. 

1929 uppstod emellertid nya problem då AB 

Lidingöstaden ville att SGK skulle köpa Sticklingebanan 

för 100 000 kronor. SGK:s styrelse 

tyckte, med tanke på att klubbhuset och vissa 

utslagsplatser låg på privat mark, att priset var 

för högt och avböjde. Istället började man ånyo 

att leta alternativ mark lämpad för golfbana. 

Två markområden var aktuella. Dels i Saltsjöbaden, 

där idag Saltsjöbadens GK ligger, dels 

i Kevinge. 

Mest attraktivt, med sina ca 129 tunnland, 

ansågs Kevinge Gård vara. 

1929 firade klubben sin 25-åriga existens 

med stor fest på Grand Hotel Royal och en 

jubileumsskrift, redigerad av professor Sven 

Brisman, gavs ut. 

Trettiotal 

1930 

För att klara av de ekonomiska 

åtagandena vid köpet av ”Käfvinge 

Gård” samt byggandet av en ny 18-hålsbana 

jämte klubbhus bildades ett aktiebolag, 

Stockholms Golfklubbs Intressenter, SGKI . 

AB SGKI tecknade köpeavtal med Kevinge 

Gårds ägare kapten Thorsten Ax:son Johnson. 

Det tecknades också ett arrendeavtal mellan 

SGKI och klubben avseende golfbanan och 

klubbhusområdet. 

Inte mindre än 12 olika förslag till lay-out 

för banan granskades innan man kunde enas. 

Det slutgiltiga förslaget hade stora likheter 

med Swinley Forest, en golfbana strax utanför 

London och uppdraget att genomföra själva 

bygget gick till den engelska fröfirman Carter 

& Company. 

Firmans representant på Kevinge, George 

Maywood, ledde arbetet på ett förtjänstfullt sätt 

och SGK:s intressen bevakades av Rafael Sundblom. 

George Maywood trivdes bra på Kevinge 

och stannade som greenkeeper fram till 1938. 

1932, Kevingebanans invigningsår, slår Rafael Sundblom ut från en alldeles nybyggd utslagsplats på 

4:e hålet. Han var en drivande kraft i utvecklingen av klubben och var bl a dess sekreterare i hela 18 år. 

10

Trettiotal 

Uppdraget att rita om den f d ladugården 

och stallet anförtroddes arkitekten Bernhard 

Schill. Medan bana och klubbhus tog form 

på Kevinge fortsatte klubbens medlemmar att 

spela på Lidingöbanan som sedermera övertogs 

av nybildade Lidingö Golfklubb. 

Den 7 oktober 1932 kunde så Kevingebanan 

invigas under stor uppslutning av medlemmar 

och press. De första bollarna slogs av prinsen av 

Wales och kronprins Gustaf Adolf. 

Samma år spelades Svenska Mästerskapen på 

Djursholms GK där två SGK:are möttes i finalen. 

Sune Malmström vann över Georg Svensson. 

Arrendeavtalet med AB Lidingöstaden 

avvecklades, och bildandet av Lidingö GK 

medförde att SGK enbart behövde betala driftskostnaderna 

fram till oktober 1935. 

Den japanske ambassadören Vicomte Mushakoji 

skänkte 1933 en pokal till klubben som 

genom åren kom att få stor betydelse – Chrysantemumbålen. 

Man beslöt att priset skulle 

vara ständigt vandrande och sättas upp i en 

nationell tävling för manliga spelare med högst 

16 i hcp. Formen för tävlingen har ändrats 

under årens lopp men den finns fortfarande 

kvar och idag spelas den som 72-håls slagtävling 

scratch. 

1934 utsågs den första damkommittén i 

klubben. Uppgiften var att representera de 

kvinnliga medlemmarnas intressen, föreslå hcp 

för damerna, ta hand om nya medlemmar, utse 

värdinnor vid klubbens fester och samkväm 

och anordna särskilda tävlingar för damerna. 

Samma år inleddes lagmatcherna mot golfklubbarna 

i Göteborg, Oslo och Djursholm 

och några år senare även mot Saltsjöbadens 

och Lidingös golfklubbar. 

Ur sportslig synvinkel blev 1935 ett synnerligen 

framgångsrikt år. Klubben fick i uppdrag av 

SGF att anordna såväl Internationella SM som 

en landskamp mot Tyskland. Göran Falk segrade 

i finalen över K A S Morrice på 37:e hålet 

och Karin Timberg såg till att även damernas 

mästerskap hamnade hos SGK. 

1935 hade banan vuxit till sig och var i mycket fin kondition. Bl a spelades SM för damer det året och 

vår Karin Timberg vann. 

11

Trettiotal 

I landskampen mot Tyskland bidrog två av 

klubbens medlemmar, Erik Runfelt och Sune 

Malmström, till svensk seger med 5/4. 

1935 inleddes även klubbmatchen mellan 

SGK och Helsingfors GK. En tradition som 

med undantag för krigsåren levt vidare där 

klubbarna växelvis möts på Kevinge och Tali. 

Fler framgångar nådde klubben då Ellis 

Janzon slog klubbkamraten Greta Winbergh 

i Nationella SM 1936. Mästerskapet spelades 

på Kevinge och bland herrarna segrade Sune 

Malmström. 

Klubbens mångårige ordförande Henry 

Lindberg avgick 1937 och efterträddes av 

Karl Bergsten. På dennes initiativ gjordes en 

insamling bland klubbens medlemmar som 

inbringade 25 000 kronor, vilket medförde att 

årsavgiften inte behövde höjas. 

1938 skänkte kronprins Gustaf Adolf en 

pokal att tävla om för de fyra nordiska huvudstäderna. 

Syftet var att främja intresset för golf 

och samhörighetskänslan i Norden. 

I slutet av samma år bildades Kevinge Curlingklubb. 

I början var man bara ett tiotal entusiaster 

men verksamheten växte och mot slutet av 

1960-talet var man över 70 deltagare. I början 

spelade man på Kevinge Gårds tennisbana och 

därefter huvudsakligen på parkeringen där nu 

Golfförbundets hus ligger. 

Vintertid på 1930-talet spelade också klubbens 

medlemmar bandy på Mörbyvikens is. Primus 

motor var givetvis ”bandydoktorn” Sune 

Almqvist, men det fanns många andra duktiga 

bandyspelare inom klubben. Vanligtvis spelade 

man på söndagsförmiddagar varefter man 

åt lunch och avslutade med pingisturnering i 

kungamatsalen. 

Dessa vinteraktiviteter har numer klingat av 

och 1990 förklarades Curlingverksamheten 

tills vidare vilande. 

Curling var en populär sysselsättning vintertid för våra golfare. Parkeringsplatsen, där nu parkeringsgaraget 

ligger, spolades. Den snötäckta 18:e green med fairway syns i bakgrunden. Här slår Rafael 

Sundblom ut. 

12

Fyrtiotal 

1939 startade ”Alliansen”. En 36 håls slagtävling 

foursome för en instruktör och en 

amatör från samma klubb. Tävlingen sponsrades 

av Dagens Nyheter och Slazenger, och 

premiäråret segrade Ted Roberts tillsammans 

med HKH prins Carl-Johan. ”Alliansen” pågick 

fram t o m 1973 och spelades hela 18 gånger 

på Kevinge. 

Andra världskriget medförde 

1940naturligtvis många problem. Vintrarna 

mellan 1939 och 1942 var mycket kalla 

och snörika vilket medförde betydande skador 

på greener och fairways, där gräset delvis dog. 

Gräs och gödningsmedel kunde vid den här 

tiden inte importeras så det var ytterst besvärligt 

att åstadkomma en bra bana. Tack vare goda 

förbindelser i Amerika lyckades Rolf von Heidenstam, 

Fred Asker och några till köpa gräsfrö 

och golfbollar därifrån, som forslades hem 

till Sverige som kaptensgods på lejdbåtar. Det 

var genom denna manöver vi för första gången 

kom i kontakt med den s k ”stora bollen”, vilken 

som bekant nuförtiden är standard. 

Bensinransoneringen under krigsåren gjorde 

det nödvändigt att 1941 köpa ett gengasaggregat 

för att trygga driften av klubbens traktor. 

SGK bidrog på sitt sätt till samhällsförsörjningen 

genom att under åren 1940 – 42 upplåta 

delar av banan till grönsaks- och potatisodling. 

Vasstäkt och höslåtter fick Danderyds 

Kristidsnämnd ta hand om. 

Antalet aktiva spelare minskade kraftigt under 

dessa år vilket medförde följande uttalande i 

årsberättelsen: ”Till sist vill styrelsen framhålla, 

att klubben under nuvarande krisartade tider 

kan fortleva och giva medlemmarna tillfälle 

idka den fritidssport som golfspelet utgör, 

endast om medlemmarna lojalt fullgöra sina 

förpliktelser mot klubben och om de bland 

Damer i tidsenlig klädsel, d v s lång kjol, från KM Damer 1933. Fr v: Elsa Ramstedt (vår första kvinnliga 

styrelseledamot), Elly Wahlén, Bebbe Winsnes, Greta Winbergh, Ellis Rising, Sissi Hay, Olga Freese. 

13

Fyrtiotal 

sina vänner värva nya medlemmar, både unga 

och gamla.” 

1943 tog för första gången i klubbens historia 

en kvinna plats i styrelsen. Det var damkommitténs 

ordförande Elsa Ramstedt, som kom att 

göra klubben stora tjänster under de 9 år hon 

satt i styrelsen. 

Året efter avled en av klubbens förgrundsgestalter, 

hedersledamoten Henry Lindberg, 

medlem sedan 1909 och SGK:s ordförande 

mellan 1925 och 1937. 

Samma år, 1944, godkände styrelsen ett avtal 

mellan SGKI och Danderyds köping om försäljning 

av den del av Kevingeområdet som senare 

skulle bli Kevingeringen, ca 90 000 kvm. 

Antalet golfklubbar i landet var nu 22 och 

antalet spelare ca 3 000. 

Under andra hälften av 1940-talet ökar spelskickligheten 

markant i klubben. I första hand 

var det ett antal yngre talangfulla spelare som 

snabbt uppnådde elitklass. Framför allt var 

det bröderna Elis och Arne Werkell, syskonen 

Harry och Britt Karlsson, senare kända under 

efternamnen Fakt respektive Mattsson, samt 

Harry Strand. Samtliga hade det gemensamt att 

de börjat som caddies på 1930-talet på Kevinge 

och Djursholms golfbana. 

1946 gästades klubben av två av den tidens 

mest kända engelska prospelare, Alf Padgham, 

British Open segrare 1936, samt Sam King. 

De spelade två uppvisningsmatcher, dels mot 

Elis Werkell och Harry Strand, dels mot Arne 

Werkell och Harry Karlsson. 

Året efter orsakade en långvarig torka stora 

problem. Edsvikens något salthaltiga vatten 

kunde bara användas i begränsad utsträckning 

och det var alltjämt svårt att köpa in fröer och 

gödningsmedel. 

På förslag från Axel Westergren beslutade 

man om ett nytt klubbmärke, ett förtjänsttecken 

i ny design samt om inköp av klubbflagga. 

Mycket tack vare klubbens skicklige instruktör Ted Roberts växte några spelare till Europaklass, fr v: Elis och 

Arne Werkell, Harry Fakt och Britt Mattsson. 

14

Femtiotal 

På senhösten 1947 övertog källarmästare 

Thure Ernrup driften av restaurangen och 

året därpå anställdes Dagny Harenburg som 

föreståndarinna. Båda stannade vid klubben t 

o m 1959. 

1949 byggdes ett övningsområde med green, 

bunker och utslagsplatser på det område som 

idag utgör park och driving-lake. 

När man tittar i den historiska 

1950backspegeln framstår ofta 1950- 

talet som en idyllisk period full av framtidsoptimism 

och med det spirande folkhemsbygget 

som trygg förankring. 

För SGK innebar decenniet både glädjeämnen 

och problem. 

Problemen hade att göra med den ansenliga 

mängd tid som intressentbolaget och klubben 

tvingades lägga ner på förhandlingar med Danderyds 

köping rörande framtiden för banan 

och intilliggande markområden. Med hänsyn 

till bl a den då nya expropriationslagen slöts 

1950 ett avtal mellan kommunen och SGKI 

som innebar att kommunen köpte golfbaneområdet 

samt övrig mark med vissa undantag. 

Till glädjeämnena hörde bl a att skaran skickliga 

spelare utökades. Med G A Bielke, Rune 

Karlfeldt och Claes Jöhncke som nya medlemmar 

fick klubben tre elitspelare av högsta klass 

som samtliga fick plushandicap. De vann eller 

placerade sig bland de främsta i nästan alla 

mästerskapstävlingar och förekom ofta i landslaget, 

bl a i samband med EM och VM. 

På damsidan fick Britt Mattsson konkurrens 

av Ingrid ”Kylle” Fredriksson och Gertrud 

Ahlberg. 

Noteras kan att under 1950 spelades för första 

gången över 1 000 greenfeeronder på Kevinge. 

Tidningen Svensk Golf, startad av SGK:aren 

och golfentusiasten ”Plåtis” S O ”Blomman” 

Blomquist 1946, bjöd in till en maratontävling 

över 72 hål på en dag. I tävlingen fick spelarna 

Ytterligare skickliga spelare sällade sig till elitklassen, fr v: G A Bielke, Rune Karlfeldt och Claes Jöhncke. 

Gertrud Ahlberg gick många heta duster med bl a Britt Mattsson. 

15

Femtiotal 

inte ha mer än 7 klubbor och var och en måste 

själv bära sin bag. Segrade gjorde Elis Werkell 

med 292 slag. Elis blev detta år, 1950, den förste 

svensk som tilldelades plushandicap. 

Axel Wallenberg avgick samma år som ordförande 

och efterträddes av Rolf von Heidenstam. 

Året efter, redan 1951, undersöktes olika uppslag 

till anskaffande av ny mark, inget alternativ 

ansågs emellertid tillräckligt intressant. 

1952 spelades KM för oldboys för första gången 

och en starter anställdes under veckosluten 

för att skapa bättre ordning och ökad trivsel. 

Den av många hatade och av andra älskade 

stymieregeln togs bort, och årets stora händelse 

var besöket av engelsmannen Dai Rees som 

passade på att sänka banrekordet till 65. 

1953 genomgick klubbhuset en omfattande 

renovering och nya möbler införskaffades. 

Genom gåvor från enskilda medlemmar fick 

även sällskapsrummen nya möbler och mattor. 

Sydafrikanen Bobby Locke gästade Kevinge 

i augusti och tangerade banrekordet inför stor 

publik. 

Detta år avlider fyra av klubbens pionjärer, 

C-Anckarswärd, Karl Bergsten, Sven Brisman 

och C J Robbert. Samtliga hade gjort betydande 

insatser i klubben, inte minst i samband 

med Kevingebanans tillkomst. 

1954 fyller klubben 50 år och en jubileumsskrift 

ges ut redigerad av Georg Svensson och 

Rafael Sundblom. Jubiléet firades också med 

en särskild tävling den 27 maj. Vid banketten 

deltog H K H prins Bertil samt representanter 

för de nordiska huvudstädernas golfklubbar, 

SGF och ett flertal svenska golfklubbar. Karin 

och Ragnar Sachs skänkte med anledning av 

jubiléet ett ståtligt vandringspris. 

Samma år utökades banans längd med ca 

200-m genom att man anlade nya tees på 9 av 

banans hål och byggandet av Mörby Backeområdet 

påbörjades. 

Stina Levy och Ray Lidholm. Stina var klubbens första heltidsanställda person för administrationen av 

klubben och Ray skötte caddieverksamheten. 

16

Femtiotal 

Sommaren 1955 inträffade den svåraste 

torkan i mannaminne. Bevattningen var igång 

dag som natt och greenerna lyckades man hålla 

något så när gröna, men fairways klarade man 

inte riktigt. Lägg därtill en påföljande vinter 

med, på sina håll 30 cm tjockt istäcke och man 

kan förstå att banan var i ett bedrövligt skick 

under säsongen 1956. Till SM som spelades på 

Kevinge midsommarveckan det här året lyckades 

man emellertid få greenerna spelbara. 

Caddieverksamheten utvecklades alltmer 

under 1950-talet och caddies indelades nu i 2 

grupper. A-caddies skulle erhålla 3 kronor för 

halv rond och 5 kronor för hel rond medan B- 

caddies (nybörjare) fick 2:50 respektive 4 kronor. 

Spelarna betalade direkt till caddiemastern, 

50 öre för halv rond och 75 öre för hel 

rond. Dricks kunde utdelas om caddien visat 

flit, intresse och rengjort klubborna eller om 

en rond överstigit 3 timmar. 

Hösten 1956 anställdes den första intendenten 

på heltid vid klubben, Stina Levy, som 

under femton år kom att handha den alltmer 

omfattande administrationen, och tillsammans 

med Ray Lidholm, Ted Roberts och 

Arne Werkell präglade hon tillvaron på SGK 

till medlemmarnas fromma. 

Efter nya besvärliga vintrar 1957 och – 58 som 

innebar betydande banskötselproblem gjordes 

samtidigt vissa förbättringar i och med att 

hålen 4, 6 och 14 fick grästees. Tilläggas kan att 

restaurangen detta år beviljades utskänkningsrättigheter. 

1958 drabbades ånyo klubben av sorg då 

två av klubbens förgrundsgestalter, Rolf von 

Heidenstam och Rafael Sundblom, avled. Rolf 

von Heidenstam var ordförande under åren 

1939 – 43 samt 1951 – 56 och gjorde klubben 

stora tjänster, särskilt under krigsåren. Ålänningen 

Rafael Sundblom brann för allt som 

hade med golfsporten att göra och inte minst 

för SGK. Under nära 40 år verkade han aktivt 

vid klubben och om någon ska tituleras ”Mr 

Kevinge” så är det han. 

1959 kunde, efter en kort men snörik vinter, 

spelet påbörjas redan i mars. Den 7 juni samma 

år var det urpremiär för direktsänd golf i svensk 

TV. Detta i samband med finalen i Riksgolfen 

där det gällde att, netto, slå två av SGF utvalda 

elitspelare. SVT visade hur de av SGF utvalda 

Harry Karlsson och G A Bielke spelade de sista 

5 hålen på Kevinge. Kommentator var den 

kände journalisten och medarbetaren i Svensk 

Golf, T-G Wickbom. 

Harry gick runt på 1 under par vilket då var 

lika med 70, och av 1 735 utmanare lyckades 

endast 174 slå honom. 

Återigen spelades det över 1 000 greenfeeronder 

och antalet klubbar i landet var nu uppe i 

59 med ett medlemsantal på nära 10 900. 

Och Mörby Centrum börjar byggas. 

Ruth och Olle Asplund, populärt krögarpar 

under 1960-talet. 

17

Tre för klubben betydelsefulla 

1960åtgärder genomfördes under 

1960-talet. Återköpet av klubbhusområdet, omoch 

tillbyggnaden av klubbhuset samt ombyggnaden 

av golfbanan. 

Den ökade klubbverksamheten medförde 

önskemål om större och modernare lokaler. 

Styrelsen ansåg emellertid att det var tveksamt 

att göra större investeringar i klubbhuset, som 

ju 1980 skulle övertas av kommunen. Tanken 

på att återköpa klubbhuset föddes och förhandlingar 

inleddes med Danderyds köping. 

Förhandlingarna blev framgångsrika och avtal 

träffades med kommunen om återköp av inte 

bara klubbhuset, utan hela klubbhusområdet. 

1960 var också året då juniorernas första KM 

gick av stapeln. 

1961 kunde man börja spela på banan redan i 

februari och greenerna öppnades i april. Banan 

Sextiotal 

var i mycket gott skick under hela säsongen och 

lockade till hög spelfrekvens. 

Om- och tillbyggnaden av klubbhuset slutfördes 

och vid årsmötet valdes Ragnar Sachs till 

ordförande efter Gustaf Söderlund. 

1962 var det annorlunda med banan. En lång 

vinter gjorde att greenerna inte kunde öppnas 

förrän i slutet av maj. 

Källarmästaren Olle Asplund och hans maka 

Ruth anställdes för att sköta restaurangen och 

i juni besöktes Kevinge av Gene Sarazen, en av 

världens genom tiderna bästa spelare. 

Lennart Hamlin efterträdde Bengt Björklund 

som greenkeeper och en ung engelsman, John 

Cockin, anställdes som instruktörsassistent. 

Arbetet med att bygga om 4:e hålet påbörjas. 

När det är färdigt året därpå har det blivit 

något kortare, fått en ny green och framför 

denna en damm. 

1963 var 4:e hålet ombyggt, med en ny green och en damm. 

18

1963 fyllde Ted Roberts 70 år och hyllades vid 

årsmötet där han fick motta en penninggåva 

från tacksamma medlemmar. 

Klubbens tidigare ordförande Axel Wallenberg 

avled. 

1964 efterträder Arne Werkell Ted Roberts 

som förste instruktör och detta det 60:e året 

i klubbens historia kännetecknas av livlig spelfrekvens 

och stort tävlingsintresse. 

På midsommarafton 

anordnades en 

jubileumstävling med 

vidhängande middag och 

på övningsområdet anlade 

man det här året en 

finurlig 9-håls pitch- och 

puttbana. 

Från kommunen framfördes 

önskemål om att 

redan 1967 få utnyttja en 

del av golfbanan, dels för 

en ny väg till Mörby Centrum, 

dels för en gångväg 

utmed Edsviken. I gengäld 

skulle klubben erhålla 

mark intill Klingsta Park 

för att anlägga av ersättningshål. 

Banchefen Nils Sköld fick i uppdrag 

att utarbeta ett förslag till golfbanans eventuella 

framtida utformning, och en särskild förhandlingsdelegation 

utsågs för SGKI och klubben. 

Detta var den verkligt stora frågan i mitten av 

1960-talet. 

Efter ett kortare gästspel vid Rya GK återanställdes 

Ray Lidholm som caddiemaster i april 

1965. 

Juniorverksamheten, som kom igång ordentligt 

i början av 1960-talet med utbildning och 

tävlingar, började nu visa upp flera duktiga 

förmågor som Nailil Skoog, Åke Ljungberg, 

Sextiotal 

Ted Roberts 70 år 

Lars Tengstrand, Sune Werkell och bröderna 

Michael och Niklas Levy. 

Arbetet med ombyggnaderna på banan som 

inletts 1966 fortsatte under ledning av Nils 

Sköld, som till sin hjälp hade banföreståndaren 

Lennart Hamlin samt två mycket aktiva 

bankommittéledamöter, Lennart Roos och 

Peter Nordwall. I samband med de omfattande 

arbetena anskaffades en 

ny bevattningsanläggning 

med elstyrd automatik. 

1967 slutade källarmästarparet 

Olle och Ruth 

Asplund sina anställningar 

och efterträddes av Yngve 

Karlsson. 

1968 var ett besvärligt 

år på banan. Hög spelfrekvens 

och otjänlig 

väderlek gjorde att arbetena 

försenades. Ett avtal 

om fyllnadsmassor infriades 

inte. Olägenheter 

uppstod i samband med 

grävningsarbeten för den 

nya bevattningsanläggningen. 

Banan såg stundtals 

rent bedrövlig ut och vissa klubbtävlingar samt 

nationella damdagen och Chrysantemumbålen 

fick ställas in. Det nya 9:e korthålet kunde 

dock tas i bruk detta år. 

Det gamla verkstadshuset ”skjulet” revs och 

ersattes av ett nytt. För bevattningen byggdes 

ett nytt pumphus. 

1969 var sommaren extremt torr och det nya 

bevattningssystemet kunde inte helt utnyttjas. 

Banpersonalen förde en hård och ojämn kamp 

mot torkan. Trots detta registrerades inte mindre 

än 1 465 gästspelare. 

19

Sjuttiotal 

Det som skedde i slutet av 1960- 

1970talet var en föraning om vad som 

väntade under de närmast följande decennierna. 

Under 1970-talet mer än fördubblades antalet 

golfspelare i vårt land, från 36 900 till 83-000. 

Antalet golfklubbar ökade från 107 till 145. 

För SGK innebar detta att rörligheten i medlemskadern 

ökade, men också att medlemskön 

växte. Medlemmarna tillbringade alltmer tid 

på banan och gästspelarna blev fler. Detta medförde 

bland annat att starttider måste införas. 

Det innebar också, i kombination med ett alltmer 

hektiskt samhällsliv i stort, att delar av det 

gamla familjära klubblivet avklingade. Det var 

vid den här tiden som man för första gången 

kunde se spelare ”byta om i bilen”. 

Arbetet med banans ombyggnad fortsatte 

och på sensommaren 1970 kunde hålen 11 och 

13 tas i bruk i sina nya sträckningar. 

En av dåtidens profiler i klubben var Sven 

Tumba som, förutom att han i hög grad bidrog 

till golfsportens popularisering, själv tillhörde 

den svenska eliten. T ex ingick han tillsammans 

med Claes Jöhncke i VM-laget som spelade i 

Madrid. 

Vid höstmötet avgick Ragnar Sachs som ordförande 

och Axel Fahleson valdes att efterträda 

honom. 

1971 tas banans nya 10:e hål i bruk samtidigt 

som hål 6 provisoriskt fick spelas som par 3- 

hål. 

I maj utsätts klubben för ett inbrott då samtliga 

ständigt vandrande priser, ett antal andra 

priser och minnesgåvor stals till ett värde av 

drygt 42 000 kronor. 

Under 1972 kunde arbetet med ombyggnaden 

av banan slutföras och Sveriges dittills 

största golfpublik, ca 3 000 personer, fick i 

ruggigt regnväder se Arnold Palmer gå runt 

Kevingebanan på 70 slag och därmed vinna 

över Sven Tumba. 

Arnold Palmer, med bl a prins Bertil som caddie, besöker 

Kevinge. Trots ihållande regn kommer mycket folk. 

20

Sjuttiotal 

Claes Jöhncke vann både SM och SKIM och 

deltog i det svenska VM-laget i Argentina. 

1973 återanskaffas de tidigare stulna priserna 

med undantag för British Resident Cup men 

under oktober drabbas klubben ånyo av inbrott 

vid två tillfällen. Cigarretter, sprit och en radioutrustning 

stals till ett värde av 20 000 kr. 

Under hösten ansökte klubben om ett permanent 

tillstånd för den driving-lake som prövats 

under säsongen. 

Mest framgångsrik SGK:are det här året var 

Staffan Mannerström som vann SISM och kom 

2:a i Slottspokalen och Guldpokalen. 

Abdel Halim utsågs till bäste prospelare i 

Skandinavien. 

Två sorgebud drabbade klubben under året. 

Kung Gustaf VI Adolf, klubbens höge beskyddare, 

avled den 15 september. 

Den andre bortgångne var Ragnar Sachs, 

hedersledamot och ordförande 1962 – 1970. 

Axel Fahleson avgick som ordförande och 

utsågs med acklamation till hedersledamot. 

Till ny ordförande valdes Sten Larsson. 

1974 tas driving-laken provisoriskt i bruk 

och Old Caddie Club bildades av de spelare 

som inlett sin golfkarriär som caddies. Ted 

Roberts skänker en av sina gamla klubbor (en 

raritet) som vandringspris till denna eminenta 

församling. 

Vid höstmötet utsågs Sven Widaeus till 

hedersledamot. Med sina 17 år i styrelsen varav 

16 som sekreterare utgör Sven en av klubbens 

stora trotjänare som behärskade alla grenar av 

klubbverksamheten. 

1975 blir Svenska Golfförbundet granne med 

SGK och hyr det nyuppförda huset som ersatt 

den tidigare ”östra villan”. 

Shopen utarrenderades till Uno Fors och 

prins Bertil skänkte som minnesgåva sin faders, 

kung Gustaf VI Adolf, gamla klubbor och bag. 

H.M.Konungen 

Kung Gustaf VI Adolf 

21

Sjuttiotalet 

1974 startade SGK:s Old Caddie Club. Här är caddies från tiden 1932-1945 samlade med Ted Roberts 

längst fram i mitten. Caddieklubben lades ner 1999. 

22

Sjuttiotal 

Gästspelandet uppgick det här året till rekordsiffran 

2 890 ronder. 

1976 mottog klubben 200 000 kronor från 

framlidne medlemmen Tage Birke i donation. 

Avkastningen skulle användas till klubblivets 

främjande. 

Nils Sköld, styrelsemedlem i mer än 20 år, 

som framgångsrikt svarat för banans skötsel 

och ombyggnad, utsågs till hedersledamot. 

Vid den här tiden debatterades banans framtid 

livligt inom kommunen och i lokalpressen. 

Många röster höjdes för att banan, helt eller 

delvis, borde göras om till allmän park alternativt 

bebyggas. Styrelsen fick ägna mycket tid 

åt att sprida information om klubbens verksamhet 

och gällande avtal samt behovet och 

nyttan av att banan fick vara kvar i oförändrad 

omfattning. 

1977 framstår Ralph Nisell som klubbens 

bästa spelare genom en andraplats i SISM. Tillläggas 

kan att det nu blivit betydligt svårare för 

våra elitspelare att hävda sig i nationella tävlingar 

och mästerskap p g a större konkurrens. 

1978 avlider klubbens tränare och glädjespridare 

under många år, Ted Roberts, i en ålder 

av 84 år. 

1979 kom i hög grad att präglas av klubbens 

75-årsjubileum. En av höjdpunkterna var jubileumsmiddagen 

den 16 juni då klubben fick 

mottaga gåvor från kommunen, Golfförbundet, 

ett flertal klubbar och egna medlemmar. 

Två jubileumsskrifter gavs ut. Dels Georg 

Svenssons personligt berättade ”Femtiotre år 

med Stockholms Golfklubb”, dels en tidningsutgåva 

i triploidformat som belyste de senaste 

25 åren av klubbens verksamhet. 

Match-SM spelades under perioden 16 – 22 

juni på en bana i god jubileumsklass. Av våra spelare 

lyckades Christina Nordström och Ralph 

Nisell bäst genom att båda nå kvartsfinal. 

Ray Lidholm, caddiemaster och omtyckt 

SGK-profil, avgick med pension 31 mars och 

klubbens intendent, Arne Angdin, slutade på 

egen begäran 31 augusti. 

Sten Larsson avgick som ordförande och 

efterträddes av Gunnar von Sydow. 

1978 hjälps ett antal medlemmar åt att ge klubbhuset 

en ny isolering och träfasad. Här ses bl a Sven Widaeus, 

som under många år var klubbens sekreterare, på stegen. 

23

Frågan som genomsyrar och präg- 

1980-talet är: Att vara eller inte 

1980lar 

vara på Kevinge? 

Tidpunkten för arrendeavtalets upphörande 

närmar sig alltmer. Skulle kommunen gå med 

på en förlängning? Skulle man erbjuda ett nytt 

avtal? För en förminskad bana? Eller skulle 

man säga nej till nytt avtal efter 2000? 

Det var bråda tider för styrelsen som förhandlade 

med kommunen för att uppnå bästa 

möjliga resultat. Samtidigt började man nu, 

med Arne Angdin i spetsen, att försöka hitta 

alternativa lösningar för klubbens framtida 

spelmöjligheter. 

Den allt intensivare spelfrekvensen medförde 

att slitaget på banan ökade, vilket i sin tur 

innebar att det började krävas extra arbetsinsatser 

och översyn av maskinparken. Ett ekonomiskt 

tillskott för att delvis möjliggöra finansieringen 

av detta stod en alltmer tilltagande 

sponsorverksamhet samt företagsgolf för. 

Den 30 juni genomförs en uppvisningsmatch 

med bl a Seve Ballesteros och i juli gästades 

klubben av ett amerikanskt jordenruntresande 

sällskap som blev mycket uppskattat, Eddie 

Lewis International Golf Safaris. Sällskapet 

upprepade sitt besök med tävling och fest två 

år senare. 

1981 anställdes Michael Sheard som biträdande 

instruktör och på tävlingsfronten bevisade 

Joakim Sabel att han var Stockholmsdistriktets 

bäste spelare. 

Gunnar von Sydow avgick som ordförande 

och till hans efterträdare valdes Charles Stoltz. 

1982 tog Mike Sheard över arrendet av golfshopen 

och för att förbättra informationen 

såväl internt som externt skapades, på initiativ 

av Lars Gustafsson med Sven-Erik Brunnsjö 

och Bengt Blomgren som medhjälpare, en ny 

klubbtidning, Tee Times. 

Åttiotal 

24

Åttiotal 

Klubbmatchen mellan Helsingfors GK och Stockholms GK firade 1985 femtioårsjubiléum med bl a spel 

på bägge klubbarna. Ett stort antal medlemmar från klubbarna deltog. Överst det finska laget. Klubbmatchen 

är förmodligen världens äldsta klubbutbyte. 

25

Åttiotal 

Kevingebanans 50-års jubileum firades den 

7-oktober med en fyrboll-bästbollstävling där 

ett stort antal lag från klubben deltog under 

bevakning av press och TV . 

Banföreståndaren Lennart Hamlin, som 

varit i klubbens tjänst i 29 år, utsågs till kallad 

ledamot. 

Vid en genomgång av kapitalbehovet under 

de kommande åren visade det sig att det var 

nödvändigt att göra vissa besparingar. Med 

hänsyn till nya arbetsrutiner inom kanslifunktionen 

och efter omfördelning av vissa uppgifter 

samt ytterligare frivilliga insatser från 

styrelseledamöterna beslutades att avveckla 

intendentfunktionen fr o m mars 1983. 

Olle Wänlund deltog framgångsrikt i oldboyslandslaget 

vid spel i USA och Britt Mattsson 

kom på tredje plats i British Open för oldgirls. 

Lennart Hamlin avgick med pension och till 

ny banföreståndare utsågs Bernhard Eichinger. 

Nils Sköld, banchef och banarkitekt under 

många år, samt den tidigare ordföranden Sten 

Larsson avled under året. 

1984 fastställdes en ny organisation för klubben 

som bl a innebar att kanslifunktionen skulle 

förstärkas med en klubbdirektör med ansvar 

EM för Oldboys spelades 1987 på Kevinge och vanns av Sverige. Olle Wänlund hävdade sig väl i laget. 

Här påhejad av Britta Wänlund och Ulla Svedestig. 

26

Åttiotal 

för all verksamhet. Till denna nya tjänst utsågs 

1-maj Göran Lorichs. 

Arne Werkell beviljades pension och till ny 

förste instruktör utsågs Mike Sheard. 

150 medlemmar deltog då 80-årsjubiléet firades 

den 2 juni med tävling på specialdesignad 

bana och asado till kvällens festmåltid. Med 

anledning av jubiléet specialkomponerades ett 

veteranmärke som tilldelades 17 medlemmar 

som tillhört klubben 50 år eller mer. 

Mot bakgrund av den uppmärksamhet som 

alltmer riktades mot klubben och dess framtid 

bildades en särskild ”Bevara Kevinge-kommitté” 

med uppgift att på lämpligt sätt informera 

om klubben. 

Arne Werkell, som varit verksam som instruktör 

i SGK i mer än 45 år, avlider i december. 

1985 är den största händelsen firandet av 

det 50-åriga vänskapsutbytet mellan SGK och 

Helsingfors Golfklubb. Det blev ett rejält firande 

som ägde rum i båda huvudstäderna – dock 

ej samtidigt. 

På tävlingsfronten kan noteras att Joakim 

Sabel och Helena Dahlbäck medverkade i respektive 

landslag och Olle Wänlund i oldboyslandslaget 

vid EM i Portugal, där Sverige kom 

på andra plats. 

Göran Asplund efterträder Charles Stoltz 

som klubbens ordförande. 

1986 medförde sökandet efter ny mark i att 

Bogesundsområdet inom Vaxholms kommun 

kom i blickpunkten. Kontakter med berörda 

parter gav positiva besked och man gav i 

uppdrag åt Ronald Fream, välkänd amerikansk 

banarkitekt, att upprätta en ”masterplan” för 

områdets utnyttjande för golf. 

I klubbhuset renoverades biblioteket och 

shopen och receptionen fick ny make-up. 

På banan renoverades korthålens grästees, 

bunkrarna fick ny sand och som 150-metersmarkeringar 

planterades thujabuskar. 

1987 spelades EM för Oldboys på Kevinge 

och efter tre dagars dramatik hade Sverige och 

Spanien lika resultat. Sverige vann dock genom 

bästa sista dag och i det segrande svenska laget 

ingick Olle Wänlund. 

På tävlingsfronten noterades också att Helena 

Dahlbäck vann KM för 7:e gången i rad och 

Joakim Sabel KM för herrar för 6:e gången. 

Samma år utsågs Els-Brita Skjöldebrand och 

Arne Angdin till kallade ledamöter. 

Axel ”Acke” Fahleson, hedersledamot och 

klubbens ordförande 1971 – 73 samt ledamot 

av SGF:s styrelse i 20 år och dess ordförande 

1962-63, avled under året. 

”Acke” som han alltid kallades kom att 

genom sin stora kärlek till golfsporten betyda 

mycket för utvecklingen av vår klubb liksom 

för utvecklingen av framförallt ungdomsgolfen 

inom SGF. 

1988 innebar viktiga förändringar för 

klubbens framtid. 

Klubben köpte klubbhusområdet av SGKI 

och sålde detsamma till Fastighets AB Lodet 

för 40,5 miljoner kronor. Fortsatta förhandlingar 

med kommunen resulterade i att SGK 

kunde träffa ett nytt avtal rörande banan vilket 

resulterade i ett förtida avträde av delar av hål 

5 och 6. 

I övrigt kan nämnas att klubbens elitspelare, 

under namnet Team Kevinge, fick ett extra 

välkommet stöd genom sponsring. 

Göran Asplund avgick som ordförande och 

efterträddes av Lars Söderblom. 

För att förbättra servicen infördes 1989 

en starterfunktion (jmf 1952) samt bokning 

av starttider även under vardagar mellan 12 

och-18. 

27

Nittiotal 

En kiosk sattes upp bakom 9:e green och informationen 

om klubbverksamheten utökades 

genom Klubbnytt, med Hans Wijkström som 

redaktör. 

Kevin Gow utsågs till 1:e instruktör och Göran 

Lorichs slutade sin anställning som klubbdirektör 

1 oktober. Hans efterträdare blev Gunnar 

Hedelin. 

Sökandet efter mark fortsatte. Brollsta Säteri, 

vid gamla Norrtäljevägen, 3 mil norr om 

Kevinge, blev till slut det område som ansågs 

bäst rimma med klubbens önskemål och krav 

för byggandet av minst 27 hål. 

Ett arrendeavtal på 49 år med förköpsrätt 

tecknades med ägarna på ca 230 ha av egendomen. 

Ytterligare 20 ha, i direkt anslutning 

till arrendeområdet, köptes för uppförande av 

klubbhus. 

En arbetsgrupp tillsattes för planering av ny 

bana. 

Ytterligare ett decennium har gått och nu uppgår 

antalet registrerande svenska golfspelare till 

289 933. 

1990 

Arbetet med Brollsta-projektet 

fortsatte och en referensgrupp 

bestående av dåvarande och före detta elitspelare 

av båda könen fick framföra sina synpunkter. 

Golfarkitekterna Jan Cederholm, Jeremy 

Turner och Tommy Nordström fick i uppdrag 

att upprätta var sin ”masterplan” för en bana 

bestående av tre 9-hålsslingor, en korthålsbana 

och ett övningsområde. 

Brollstabanan enligt Tommy Nordströms förslag. Marken ägs av SGK. Banan har byggts i samarbete 

med TPC (Joakim Sabel och Per Franzén), där anläggningen kan återköpas till ett visst nedskrivet bokfört 

värde, om något händer med Kevingebanan. 

28

Nittiotal 

Banföreståndare Bernhard Eichinger slutade 

på egen begäran den 31 mars och ersattes 

av Per Gräns. 

Under samma månad påbörjades arbetet 

med den nya bevattningsanläggningen som i 

huvudsak stod klart redan i maj, då även den 

nya dammen blev klar. 

1991 blev ett synnerligen bra år eftersom förhandlingarna 

med kommunen resulterade i 

ett nytt 25-årigt arrendeavtal t o m 2017. 

Samtidigt bedömde bankommittén och Brollsta-projektets 

referensgrupp att Tommy Nordströms 

förslag till lay-out för ny golfbana vara 

det mest intressanta. Efter förhandlingar med 

berörda myndigheter nåddes samförstånd om 

en översiktsplan. 

Nämnde Nordström låg också bakom den 

nya lösningen av hålen 5 och 6 på Kevinge. Den 

18 september blev den sista speldagen på dessa 

hål som par 5 respektive par 4 hål. 

Anna Oxenstierna utsågs till ny klubbdirektör 

fr o m den 1 oktober och Jarmo Sandelin, 

klubbens bästa spelare på den svenska touren, 

vann Chrysantemumbålen på 278 slag, 6 under 

par. 

Christina Nordström och Britt Mattsson deltog 

i oldgirlslandslaget där de bl a bidrog till 

seger för Sverige vid NM i Torreby. 

1992, samma år som Kevingebanan fyllde 60 

år, avled vår klubbs mest meriterade spelare och 

en av svensk golfs stora profiler, Elis Werkell. 

En s k farmarklubb bildades för att ge juniorer 

som köade till medlemskap möjlighet att 

delta i träning och visst spel på banan. 

Kommunfullmäktiges beslut om detaljplan 

för klubbhusområdet vann laga kraft men överklagades 

och överlämnades till Regeringsrätten 

för prövning. 

Regeringsrätten avslog överklagandet av den 

s-k ”Lodetaffären” och därmed fick klubben 

tillgång till hela köpeskillingen. 

Jarmo Sandelin vinner ånyo Chrysantemumbålen. 

Den här gången på 12 under par. En av 

ronderna innebar nytt banrekord, 64 slag. 

1993 fick SGK två nya instruktörer som båda 

börjat som unga juniorer i klubben, Joakim 

Sabel och Jan Lindblad. 

Restaurangen fick än en gång ny regim genom 

makarna Peter och Marianne von Essen. 

1993 beslutade styrelsen att köpa Brollstamarken 

för 7 miljoner kronor och köpeavtalet 

undertecknades i november. 

Banan var i god kondition under säsongen 

med undantag för hösten då ovanligt mycket 

regn gjorde att den vid några tillfällen måste 

stängas. De över 60 år gamla täckdikena kla- 

Jarmo Sandelin, en av våra främsta elitspelare, 

vinner Chrysantemumbålen 1992 och sätter nytt 

banrekord. 

29

Nittiotal 

rade inte längre sin uppgift och stora vattensamlingar 

bildades. Delvis mot bakgrund av 

detta lade bankommittén fram en 3-års plan 

för att få bukt med dräneringsproblemen, få 

bättre kvalitet på fairways och greener, ny sand 

i bunkrarna och renovering av vissa utslagsplatser. 

Styrelsen godkände planen och en gradvis 

förbättring av Kevingebanan tog sin början. 

Styrelsen fick också höstmötets sanktion att 

förhandla vidare med fastighetsbolaget Lodet 

om möjligheten till återköp av klubbhustomten 

eller att alternativt förvärva någon annan 

fastighet till klubbhus. Resultatet skulle föreläggas 

allmänt möte för godkännande. 

Klubbens damelitlag svarade för årets bedrift 

på tävlingssidan genom att vinna division 1 

östra och därmed kvalificera sig till elitserien 

och spel om Lag-SM 1994. Christina Nordström 

och Jan Sjövall deltog i respektive seniorlandslag 

vid årets Europa-mästerskap och Per 

Jacobson noterade flera framgångar på den 

svenska golftouren. 

1994 är ett ovanligt händelserikt år. Ekonomin 

är mycket god och vi kan uppvisa en vinst 

på 66 miljoner kronor. Klubbhustomt med 

klubbhus återköps för knappt 28 miljoner kronor. 

Köpet hade föregåtts av ett extra allmänt 

sammanträde där nära en tredjedel av klubbens 

medlemmar hade slutit upp. Höstmötet 

beslutar avskaffa det tidigare medlemslånet på 

20 000 kronor. I stället höjs inträdesavgiften 

från 6 000 till 13 000 kronor, som i sin helhet 

betalas av medlemmar över 26-år. 

SGK fyller 90 år. Nittioårsdagen firades med 

bl-a jubileumsmiddag på klubben. 90-årsboken, 

med huvudförfattarna Rolf Burman, Karl-Erik 

Team Kevinge, ett framgångsrikt elitlag på 1990-talet, utarbetat efter ett nytt koncept av Jan Liedner och 

som sedan kopierades av andra klubbar. 

30

Nittiotal. 

Mattsson, Lennart Roos och Tage Svedestig, 

överlämnades till deltagarna. Ett jubileumslotteri 

organiserades för att hjälpa till att finansiera 

jubileumskostnaderna och till följd av jubiléet 

spelades årets lagmatch mot Helsingfors, som 

egentligen skulle gått på Tali, på Kevinge. 

Team Kevinges damer överraskar alla genom 

att hålla sig kvar i elitserien genom en 11e plats 

vid årets Lag-SM. Laget bestod av Anna Oxenstierna, 

Helena Brobeck, Christina Nordström, 

Kristina Engström och Maria Nordell. Herrarna 

stod för en ännu större överraskning genom 

att ta silvret vid herrarnas Lag-SM på Ågesta. I 

laget ingick Jarmo Sandelin, Fredrik Richter, 

Per Jacobson och Jan Lindblad. Samtliga SGKspelare 

sedan juniortiden. 

Jarmo Sandelin kvalificerar sig, tack vare 

bra spel på Challengetouren, till spel på Europatouren, 

Per Jacobson blir klar för spel på 

Challengetouren och Kristina Engström vinner 

Föreningsbanken Cup. 

SGK har fått tillstånd att utnyttja en del av 

sjukhusparken för Farmarnas övningsspel. Fyra 

utslagsplatser med specialdesignade greener 

iordningställdes. 

Christer Gräns anställs för att svara för underhåll 

och reparationer av klubbens maskiner. 

Därmed räknar man med att få längre livslängd 

på maskinerna och därmed sänkta kostnader. 

Vi får en ny krögare, Fredrik Westerlund. 

Lars Söderblom avgår som ordförande i SGK 

efter sex framgångsrika år som bl a gjort oss till 

en ekonomiskt välmående golfklubb. 

1995. Leif Almstedt tillträder som ny 

ordförande. 

Jarmo Sandelin erövrar sin första Europatourseger 

genom vinsten i Tour Espania på 

Kanarieöarna. 

Ett nytt banvärderingssystem införs, det s k 

slopesystemet. Banan klassades som svårare 

än genomsnittet, vilket kommer som en överraskning 

för många. Avståndsmarkeringar sätts 

upp på sprinklerlocken. Nya bänkar och skyltar 

vid hålen anskaffas. En förbättringsplan för 

Kevingebanan etableras, som kvalitetsmässigt 

på sikt ska ge oss en toppbana. 

Beslut fattas av vårmötet om ombyggnad av 

klubbhuset och tillbyggnad av verkstaden till 

en beräknad kostnad av 10 miljoner kronor 

Vid samma möte fattas också beslut om att 

sälja vår parkeringsplats till Svenska Golfförbundet 

för 1 krona. Förbundet uppför där ett 

nytt kontorshus med två parkeringsdäck som 

upplåts åt klubben. 

Vid en omfattande enkätundersökning som 

görs bland medlemmarna framgår att klubbens 

fortlevnad och framtida spel på Kevinge 

anses som mycket viktigt. 

Ansökan om en ny vattendom på Brollsta 

lämnas in. 

Lag-SM för herrar spelas 18-22 juli på Kevinge. 

Arrangemangen, under Jan Liedners ledning, 

blir en succé men tyvärr åker SGK ur elitserien. 

Damerna klarar sig bättre och behåller sin plats 

i elitserien till nästa år. 

Lagmatchen mot Helsingfors GK fyller 60 år. 

Ett nytt krögarpar, Anna Karlsson och Peter 

Kappen tar över efter Fredrik Westerlund fram 

till att ombyggnaden startar i oktober. 

1996. Det bestäms att Brollsta-marken ska 

behållas som en försäkring inför framtiden. 

Jarmo Sandelin erhåller ett Ständigt Aktivt 

medlemskap för sina goda insatser på touren 

och för klubben. 

Det införs en Club Captain-funktion som 

direkt ska lyda under styrelsen. Rolf Wedefelt 

blir Head-captain. 

Förslag väcks om att införa soft-spikes. Försök 

gjordes i augusti med en spikfri dag. Resultatet 

blev att greenerna höll mycket bättre. Inget för- 

31

Nittiotal 

bud mot spikar infördes dock, men soft-spikes 

rekommenderas. 

Lag-SM. Damerna försvarade sin plats i elitserien 

med en 12e plats. Herrarna vann Div 

1 Östra och får därmed en plats i nästa års 

elitserie. Bl a Jarmo Sandelin, Per Jacobson 

och Christopher Hanell ingick i laget. Jarmo 

Sandelin vinner Madeira Island Open. 

Det nyrenoverade klubbhuset invigs den 18 

maj. 

Anna Oxenstierna slutar som klubbdirektör, 

och efterträds av Elisabet Johanson. 

Den mycket aktive Kevingespelaren, golfentusiasten 

och 1:e hedersledamoten prins Bertil 

avlider 84 år gammal. 

1997. Sökandet efter entreprenörer som på 

egen risk och med egen finansiering ska bygga 

och driva en golfbana på Brollsta startar. 

Tomas Kais blir assisterande pro till Joakim 

Sabel. 

Long driving competition hålls. Daniel Fornstam 

skjuter (som det allt oftare heter) 305, 9 

m och tar emot en prischeck på 12 500 kronor. 

Victor Johansson, som senare ska komma 

att bli världsmästare i denna nya spektakulära 

”gren”, når 282, 2 m. 

För att samla in pengar till Astrid Lindgrens 

Barnsjukhus anordnas en kändisgolf 

på Kevinge med bl a Bosse Parnevik, Carola 

Häggkvist, Jan ”Loffe” Carlsson, Åke Bergman, 

Gunver Bergkvist och Rolf Riddervall samt ett 

antal sponsrande företag. Evenemanget resulterade 

i att 750 000 kronor kunde överlämnas 

till Karolinska Sjukhuset. 

Under höstmötet presenteras de entreprenörer 

som i egen regi ska bygga och driva Brollstaanläggningen. 

1995-96 gjordes en grundlig renovering av klubbhuset. Gänget bakom renoveringen var, fr v: Birgitta 

Almstedt (inredning, färgval), Mats Jacobson (layout), Stig Vesterlund och Sune Lindström (höll i själva 

ombyggnaden). I förgrunden Leif Almstedt, ordförande i klubben. 

32

Nittiotal 

1998. Lars Tengstrand tar över ordförandeskapet. 

Vår tränare Joakim Sabel tillsammans 

med sin Västervikskompanjon Peter Billberg 

och Per Franzén ska bilda ett bolag för att 

bygga och driva Brollsta. På vårmötet presenteras 

ett avtalsförslag som arbetats fram under 

vintern. Avtalet ger en bindande återköpsrätt 

för Stockholms Golfklubb att när som helst 

under den tjugofemåriga avtalsperioden återlösa 

anläggningen. 

Elisabet Johansson slutar som intendent och 

efterträds av Annika Thunström. 

Britt Mattsson vinner återigen ett riksmästerskap. 

Denna gång för damer över sextio år. 

Våra elitlag på både herr- och damsidan vinner 

silver i Lag-SM. Vid Long-Driving Competition 

på Kevinge blir Viktor Johansson tvåa efter 

en drive på 297 meter. Chrysantemumbålen 

arrangeras som Telia-tourtävling. 

Höstmötet fastställer en vision för klubben 

inför 2000-talet som innehåller följande 

punkter. 

• SGK skall vara en medlemsklubb och slå 

vakt om positionen som en av de mest aktade 

golfklubbarna i Sverige 

• Verksamheten i SGK skall alltid i första 

hand utgå från vad som ligger i medlemmarnas 

intresse och grundas på tradition, förnyelse, 

god klubbanda och hög bankvalitet 

• SGK skall attrahera och fostra golfare med 

ett genuint golfintresse; kulturellt, spelmässigt, 

socialt och etiskt. 

• SGK skall alltid erbjuda hög kvalitet i alla 

avseenden och samtidigt redovisa en stabil 

ekonomi. 

Viktor Johansson, världsmästare i Long Driving, slår även längst på Kevinge 1999 

33

Tvåtusental 

Banan slopas om och de flesta mister ett slag 

på sitt handicap. 

Lennart Hamlin, kallad ledamot, och greenkeeper 

under nästan 25 år avlider kort före sin 

åttioårsdag. Georg Svensson, mångårig i styrelser 

och skribent vid både femtio- och sjuttiofemårsjubiléerna 

avlider 93 år gammal. Han blev 

medlem redan 1926. Under året avlider också 

Lennart T:son Johnson, son till Kevinge Gård. 

1999. Det slutliga arrendeavtalet avseende 

Brollsta tecknas i maj. Byggnationen startar 

under sommaren. 

Jarmo Sandelin vinner Spanish Open på 

Europa-touren efter att ha varit i ledning alla 

fyra varven. Senare vinner han även German 

Open efter särspel mot Retief Goosen. Viktor 

Johansson vinner Long-Driving Competition 

på Kevinge med 318 meter. Chrysantemumbålen 

arrangeras igen som en Telia-tourtävling. 

Klubben erhåller för fjärde gången Electrolux 

stipendium för framgångsrik juniorverksamhet. 

Utslaget på 18:e hålet byggs om med ny 

spelriktning mot klubbhuset. 

Caddieklubben som bildades 1974 av caddies 

från 30- och 40-talet läggs ner efter tjugofem 

år. Bland dessa caddies återfinns många senare 

elitspelare som fostrades under Ted Roberts. 

Golfklubben mottar på höstmötet som gåva 

det vandringspris som Ted skänkt till Caddieklubben 

vid dess bildande. 

Klubben tilldelas Golfhistoriska sällskapets 

stipendium för sitt arbete med att vårda 

golfhistorien. 

Hedersledamoten Sven Widaeus, klubbens 

legendariske sekreterare, avlider 89 år gammal. 

Klubbens revisor sedan nästan fyrtio år, Rolf 

Christensen, utses till kallad ledamot. 

I golfspelet ingår både glädje och sorg. Vid LAG SM 1999, som spelades på Kevinge, har vårt elitlag precis 

fått veta att man kommer att åka ur elitserien. 

34

Årets stora begivenhet är EM för 

2000flickor. Femton nationer deltar 

och Sverige blir, efter att nästan missat kvalet, 

Europamästare. Arrangemanget lovordas och 

framförallt banan får mycket beröm, trots att 

säsongen startade mycket sent. 

Viktor Johansson blir världsmästare i Long- 

Driving i USA. Han slår 315 yards. 

Satsningen på bankvalitet fortsätter och 

banpersonalen utökas med en fast årsanställd. 

Klubben får en egen hemsida. 

Tomas Kais övertar tränarsysslan efter Joakim 

Sabel som dock driver shopen även detta år. 

Annika Thunström lämnar klubben och Ola 

Weinberg vikarierar som intendent. Under 

hösten utses Johan Ullman till ny intendent. 

Höstmötet utser Anders Appelqvist till ny ordförande. 

På höstmötet utses också tio medlemmar 

till ständigt aktiva efter att ha varit aktiva i 

mer än femtio år. 

2001. Återigen en besvärlig vinter med sen 

säsongstart. 

Klubben arrangerar Lag-SM för damer. Vinner 

gör, för tionde gången i rad, Kristianstad 

GK. Stockholms Golfklubb blir åtta. 

Brollsta-banan invigs 1 juli. Ett tilläggsavtal 

tecknas med entreprenörerna som nu innefattar 

alla anläggningar, 18 plus 9 hål och klubbhus, 

och som ska lösas med 26 Miljoner kronor 

år 2022. 

Johan Orrgård och Per Jacobson tar tillsammans 

med Danny Haas över tränarsysslorna 

och shopen. 

Kallade ledamoten Els-Brita Skjöldebrand 

avlider 94 år gammal. 

2002. Jarmo Sandelin tar sin femte seger på 

Europa-touren. Tävlingen spelades på Taiwan! 

Match-SM återuppstår som en tävling på 

Telia Tour. Tävlingen genomförs för både herrar 

och damer på Kevinge. Banan är i yppersta 

skick och får mycket beröm av spelare och 

Tvåtusental 

arrangörer. Svenska mästare blir Rikka Hakkarainen 

och Fredrik Orest. Vårt damlag kommer 

femma i Lag-SM som spelas på Delsjö GK. 

Banans sjuttioårsjubileum firas bl a med en 

uppvisningstävling med tidsenliga kläder och 

hickoryklubbor. Det ges ut en jubileumsskrift, 

”Från betesmark till golfbana”. Författare är 

Karl-Erik Mattsson, Lennart Roos och Tage 

Svedestig. 

Klubben mottar ett arv på över en och en halv 

miljon kronor efter framlidne Sonny Bruce. 

Medlen ska avsättas till en fond för juniorverksamheten. 

Vårmötet fastställer reviderade stadgar för 

klubben. 

På höstmötet utses HKH prinsessan Lilian till 

förste hedersledamot och Peter Nordwall till 

kallad ledamot. 

Planeringen för 100-årsjubiléet startar med 

att en jubileumskommitté utses under ledning 

av klubbens ordförande. 

2003. Arbetet med att förbättra banan fortsätter 

med att fjärde och femte hålen rustas upp. 

Det femte får ny spelriktning och fler bunkrar 

kring green. 

På vårmötet presenteras de aktiviteter som 

föreslagits av jubileumskommittén. Däri ingår 

utgivandet av en jubileumsbok som ska finansieras 

utan annonser och en stor jubileumsfest. 

Tävlingsaktiviteterna är begränsade bl a med 

tanke på banarbetet och nästa års jubileum då 

Match-SM återigen ska spelas på Kevinge. 

Anna och Peter Kappen avslutar efter åtta år 

sin restaurangverksamhet på klubben. Mona 

och Stig Holm kommer från 2004 att arrendera 

klubbrestaurangen. 

På höstmötet har Anders Appelqvist glädjen 

att meddela att HKH kronprinsessan Victoria 

accepterat inval i Stockholms Golfklubb. 

Mötet beslutar med acklamation att välja in 

kronprinsessan som förste hedersledamot. 

35

Kevinge 

Sticklinge 

Råsunda 

Fågelbacken 

Storängsbotten 

36

En golfbana blir aldrig färdig 

– inte ens på en klubb, som fyller 100 år! 

Stockholms Golfklubb har under sin 100-åriga levnad haft fem hemmabanor. Kallade 

ledamoten Peter Nordwall, som 1949 var klubbens yngste medlem och numera är golfbanearkitekt 

och golfhistoriker, har funderat på varför hans gamla hemmaklubb flyttat så 

många gånger. 

Tillkomsten och utvecklingen av Stockholms 

Golfklubbs banor har beskrivits på ett så förtjänstfullt 

sätt i klubbens tidigare jubileumsskrifter, 

att det vore fel av mig att i detta IT-teknikens 

tidevarv i detalj börja kopiera den redan 

befintliga historieboken. Låt oss bara repetera 

milstolparna för den spännande berättelsen 

om klubbens banor, som numera finns att 

hämta från klubbens hemsida: www.sgk.nu 

1904 Klubbens medlemmar spelar på sin första bana vid 

Fågelbacken på Gärdet. 

1906 Klubben flyttar till Fältrittklubbens ridplats på 

Storängsbotten. 

1912 Klubben flyttar till Golfängarna i Råsunda. 

1926 Klubben flyttar till Sticklinge på Lidingö. 

1932 Klubben flyttar till Kevinge i Danderyd. 

Ovanstående förteckning och vetskapen om 

alla de förändringar och utvecklingsarbeten, 

som Kevinge-banan har undergått sedan den 

högtidliga invigningen den 7 oktober 1932, 

understryker tydligt påståendet i rubriken: ”En 

golfbana blir aldrig färdig!”. Min avsikt är att 

ur banarkitektonisk synvinkel fundera lite över, 

varför det är så. 

Jo, en golfbana lever i en föränderlig värld, 

där 

• omgivningen förändras (t.ex. självsådda 

och planterade träd växer, vissnar och dör, turfen 

blir utsliten, kringliggande bebyggelse och 

verksamheter förändras och tränger sig på), 

• golfspelaren förändras (t.ex. spelstandard, 

spelfrekvens och förväntningar ökar) och 

• tekniken förändras (anläggnings- och skötselmetoder 

liksom spelutrustning utvecklas). 

Banan på Ladugårdsgärde (1904 – 06) 

Klubbens första bana vid Fågelbacken på Ladugårdsgärde 

var egentligen ingen riktig bana 

utan en lättillgänglig plats, där de första entusiasterna 

spelade lite hit och dit utan flaggor. 

På sitt sätt var det kanske ganska likt de förhållanden, 

under vilka de gamla klassiska linksbanorna 

på brittiska öarna kom till. Där spelade 

man sin golf på ett stycke allmänning vid kusten 

i byns utkant och någon banbyggnation 

och banarkitektur var det sällan tal om. Vad 

som krävdes var ett lagom stort område med 

god naturlig dränering och en terräng, som 

genom sin storlek, topografi och arrondering 

naturligt erbjöd en intressant landskapsmässig 

rumsindelning. 

Uppenbarligen saknade området vid Fågelbacken 

på Gärdet de nämnda förutsättningarna. 

Lerjorden var föga självdränerande och 

topografin kanske alltför dramatisk – enligt 

böckerna var det nämligen just ”tillfölje sin 

kuperade natur, som den var jämförelsevis 

fredad för exercerande trupp”. 

Två av pionjärerna, Edvard och hustrun Ida 

Sager hade vid denna tidpunkt i nästan 20 år 

spelat golf på en charmig 9-hålsbana i den engelska 

parken på sitt sommarresidens Ryfors 

37

Golfbanorna 

utanför Mullsjö. Det var därför ganska naturligt 

att klubben – med Sager som vice ordförande 

– omedelbart efter bildandet tittade sig runt 

efter ett lämpligt område för en ”riktig” bana. 

Banan vid Storängsbotten (1906 – 12) 

Fältrittklubbens område vid Storängsbotten 

var enligt utsago ”förtjusande vackert” och 

läget omedelbart norr om Hästgardeskasernen 

(d v s K1) måste i en golfspelande hovstallmästares 

ögon givetvis ha varit idealiskt för en 

golfbana. Just detta sambruk av marken med 

ryttarna visade sig dock vara ett problem, inte 

minst vad gäller ”de tusentals hästspår, vars 

ofärd för golfspel varje golfintresserad vet”. 

Dåtidens dräneringsteknik kunde uppenbarligen 

inte heller rå på den mjuka lerjorden, 

som blev sank och oländig såväl höst som vår. 

Vissa förbättringsarbeten utfördes visserligen, 

men medlemmarnas förväntningar blev snart 

högre än vad området kunde erbjuda, i synnerhet 

som ett flertal försök att bygga ut banan 

till 9 hål visat sig mindre lyckade. 

Vem som stakade ut banan vid Storängsbotten 

och vem som ansvarade för de förbättringsarbeten 

som utfördes, har jag inte kunnat utläsa 

ur tidigare jubileumsskrifter – kanske var det 

Sagers vapenbroder, hovstallmästare C.G. von 

Platen, eller marinöverintendent (sedermera 

viceamiral) Henry Lindberg, vilka båda skulle 

komma att spela en framträdande roll för flyttningen 

till och utvecklingen av klubbens bana 

på de s k golfängarna i Råsunda. 

Ida Sager på Ryfors 

SGK:s vice ordförande eller ordförande mellan 1906 

och 1925, förste hovstallmästare Edvard Sager, spelade 

golf med sin hustru Ida och deras gäster redan 

1888 på sitt sommarresidens, Ryfors Bruk utanför 

Mullsjö (hans stockholmsresidens, Sagerska Palatset, 

är som bekant numera statsministerbostad). Sager 

var mycket engelskinspirerad och hade på Ryfors 

låtit en känd landskapsarkitektfirma, Milner & 

Son, anlägga en storslagen engelsk park, i vilken 

en kanske mindre känd engelsk ”banarkitekt” vid 

namn Hughes stakade ut en charmig 6-hålsbana, 

som senare byggdes ut till 9 hål. På 1920-talet upphörde 

spelet på Ryfors-banan, men 1988 klipptes den 

dåvarande betesmarken åter upp och idag utgör den 

gamla ”Parkbanan” en del av den moderna 18-hålsbana 

som Ryfors Golfklubb anförtrott undertecknad 

att designa. Det är fascinerande att fundera på vad 

SGK:s ordförande 1916-25 skulle ha sagt om att den 

lille 9-åring, som invaldes i klubben 1949 och som på 

38

Golfbanorna 

Råsundabanan (1912 – 1926) 

Flyttningen till Råsunda var sålunda orsakad 

främst av att medlemmarnas förväntningar på 

bankvalité och antal hål hade ökat, men till viss 

del också av ett alltmer komplicerat umgänge 

med omgivningen. Golfängarna vid Råstasjön, 

som området så småningom kom att heta och 

alltjämt heter, hade utvalts ganska noga och 

själva banan stakades ut, om inte av en golfbanearkitekt, 

så åtminstone av en ”golfprofessionist”, 

som det hette på den tiden. Och med denna 

insats börjar en intressant länk till klubbens 

nuvarande hemvist på Kevinge. Professionisten 

var nämligen Ted Roberts äldre bror George, 

som 1910-11 var klubbens tränare. 

På Råsunda började det handla om ”riktig” 

golf, även om greenerna fortfarande utgjordes 

av nedklippt naturmark och antalet vattenhinder 

i form av naturliga diken var betydligt fler 

än de anlagda bunkrarna. Visserligen stod sig 

den första layouten inte så länge, utan åtskilliga 

ändringar gjordes nästan omgående under 

ledning av C.G. von Platen och ”banmästaren” 

– sedermera bankommittéledamoten – Henry 

Lindberg. 

Klubbens bana stod 1914 för första gången 

som värd för Svenska Mästerskapet och drömmen 

om en komplett 18-hålsbana började 

spira. Tilläggsmark vid granngården Ör arrenderades 

och en tilltänkt 18-hålssträckning 

provspelades till och med en tid. Tilläggsmarken 

var dock sank och ”upptrampad av trupp, 

som hade marschvägar över densamma” och 

projektet skrinlades ganska snart. 

Än en gång hade klubben börjat växa ur 

sin bana p g a medlemmarnas ökade förväntningar 

vad gäller antal hål och banans kvalité 

Råsundabanan 

39

Golfbanorna 

– det hjälpte inte ens att man efter donation 

från Karl Bergsten hade köpt in klubbens 

första motordrivna fairwayklippare. ”Banan 

var smal och trång, inklämd mellan skog och 

sank eller tuvig mark och genomskuren av ett 

avloppsdike, som under den varma årstiden 

stank ohyggligt.” En bidragande orsak till att 

man började se sig om efter ny mark var nu, 

liksom på Storängsbotten, dock att umgänget 

med omgivningen blivit alltmer komplicerat. 

Och den här gången gällde det inte bara samutnyttjandet 

med ryttare utan även flanerande 

allmänhet samt ”kontroverser med ligapojkar 

från den lösa befolkningen från förstadssamhället”. 

De höst- och vårproblem, som Stockholms 

Golfklubb upplevde på sina första banor, som 

låg på platt och lerig före detta jordbruksmark, 

var varken okända eller ovanliga ens i golfens 

hemland. Det var bara den skillnaden att britterna 

redan 30 år tidigare hade tvingats konstatera 

att med den byggteknik, som stod till 

buds vid förra sekelskiftet, var lerjordar inget 

bra alternativ till kustlandskapets sanddyner. 

Först när Harry Colt och tre av hans samtida 

arkitekter ”upptäckte” det grusbaserade hedlandskapet 

sydväst om London, tog byggandet 

av inlandsbanor fart. Svackor och kullar att slå 

över liksom avsiktligt undulerade greener blev 

här den naturliga navelsträngen till de klassiska 

linksbanorna och därmed var grunden för golfens 

framtida utveckling lagd. 

Sticklinge – banan (1926 – 31) 

Vid sökandet efter ny mark riktades blickarna 

mot både Djursholm och Saltsjöbaden, men 

klubbens bopålar kom till sist att flyttas till 

Lidingö, där man gick samman med en intressentgrupp, 

som stod i begrepp att starta en 

lokal klubb vid Sticklinge Gård. 

Av tidigare jubileumsskrifter får man intryck av 

– inte minst mellan raderna – att Stockholms 

Golfklubbs flyttning från Råsunda till Lidingö 

ingalunda gick smärtfritt, vare sig internt eller 

1973 tog artikelförfattaren med sig sin läromästare (och förste arbetsgivare som caddie), Ted Roberts, på en 

rundvandring på platsen för den gamla Råsundabanan. ”Här exactly”, säger Ted plötsligen, ”låg the second 

tee!” När jag frågade hur han kunde veta att det var just där, pekade Ted och svarade ”Jo, the kronprinsen 

brukade ibland get under the ball och då träffade han alltid den där björk-branchen.” 

40

Golfbanorna 

externt. Redan inom styrelsen var tveksamheten 

uppenbarligen stor och vid styrelsemötet 

strax före det avgörande årsmötet 1925 

anmälde ordföranden Edvard Sager och tre 

av ledamöterna sin önskan att avgå, eftersom 

klubben nu ”ginge ett nytt och betydelsefullt 

utvecklingsskede till mötes, vilket krävde nya 

män och yngre krafter i ledningen”. 

Men såsom den nyvalde ledamoten baron 

Hans Beck-Friis uttryckte det, ”kände de flesta 

av oss att vi på ungefär samma avstånd från 

Stockholm hade funnit något, som verkligen 

var bättre, nämligen en terräng som syntes 

idealisk för golf och som tillät utläggning av 

en 18-hålsbana, den första i Sverige”. Trots 

omfattande och svåra förhandlingar tecknades 

redan i juni 1925 avtal med AB Lidingöstaden 

om byggande, i två etapper, av en 18-hålsbana 

och redan året därpå togs de första 9 hålen i 

bruk. Med facit i hand, nog alldeles för tidigt 

Flygfoto över Sticklinge 

41

Golfbanorna 

– dagens tumregler föreskriver två år mellan 

första spadtaget och första golfslaget. Banans 

kvalité under de första åren var nog en bidragande 

orsak till att klubbens Lidingö-epok blev 

mycket kort. 

”Riktig” banbyggnation 

Genom byggandet av den nya banan på 

Sticklinge närmade sig Stockholms Golfklubb 

dock med raska kliv begreppet riktig golfbana – 

i varje fall med dåtidens mått mätt. Trots – eller 

kanske p g a att – klubbens pro och flera av dess 

styrelsemedlemmar hade gjort egna layoutförslag, 

inkallades en engelsk ”golfspecialist” vid 

namn H.G. MacDonald, för att ge en second 

opinion och själva byggnationen övervakades 

av en engelsk arbetsförman. Riktiga greener 

byggdes – visserligen som s k jordgreener, vilket 

var dåtidens norm – och på flera av hålen gjordes 

riktiga sandbunkrar, som snart blev mer 

uppskattade som hinder än jordbruksmarkens 

alla tvär- eller längsgående diken. Eftersom 

klubbens ekonomi inte tillät igenläggning av 

alla hatade diken, infördes en intressant strafflindring 

för boll som hamnade i vissa diken, 

nämligen fri dropp. 

Under banans första levnadsår hade man visserligen 

vad gäller greenerna en efterhängsen 

otur med vädret, men kanske hade man också 

missat lite i underarbetet samt i valet av grässorter 

och gödselämnen för det svenska klimatet. 

Greenerna var mycket ojämna och gräsväxten 

över hela banan mycket dålig. För att råda 

bot på problemen anlade klubben därför en 

försöksodling med inriktning på golfgräs, förmodligen 

landets första. Då, som vid så många 

andra tillfällen i Stockholms Golfklubbs historia, 

blev åtgärden möjlig tack vare en generös 

styrelseledamot, i detta fall återigen Karl 

Bergsten, som under en lång rad år tillsam- 

Den som tillsammans med dåvarande kronprins Gustaf Adolf invigde Kevingebanan 1932, nämligen 

prinsen av Wales, var ironiskt nog den som över en natt förkortade SGK:s bana på Sticklinge. USGA (United 

States Golf Association) hade redan 1926 tillåtit stålskaftade klubbor, men R&A (Royal and Ancient 

Golf Club) tvekade och följde efter först 1929, i samband med att nämnda prins hade spelat en tävling på 

the Old Course med sådana klubbor. Många menade att R&A valde att godkänna stålskaft istället för att 

diskvalificera prinsen.

Golfbanorna 

mans med Henry Lindberg skulle komma att 

vara de ledande personligheterna i klubben. 

Sticklinge-banans födslovåndor till trots, var 

1927 en fantastisk milstolpe för Stockholms 

Golfklubb och för svensk golfsport. Landets 

första 18-hålsbana var ett faktum och klubben 

firade med pompa och ståt sitt 25-årsjubileum 

strax efter att ha stått som värd för Svenska 

Internationella Mästerskapet 1929. 

Moln vid horisonten 

Men klubben hade inte mer än hämtat sig från 

det magnifika 25-årsjubiléet, förrän ett mörkt 

moln dök upp vid horisonten. Banans ägare, AB 

Lidingöstaden, önskade avveckla sina intressen 

i banan. Klubben var visserligen tilltalad av tanken 

att få sitta i eget bo, men styrelsen ”kände 

viss oro inför de stora summor affären gällde”. 

Samtidigt hade man tvingats konstatera att 

banan – sina 5.000 meter och stora arealer till 

trots – egentligen inte höll måttet för ett internationellt 

mästerskap. Delvis kan detta ha berott 

på att den anlitade ”golfspecialisten” trots allt 

kanske inte hade lyckats hitta den optimala layouten, 

men delvis berodde det nog också på att 

klubben hade råkat ut för ett ”virus”. Ett virus, 

som till en början kunde synas harmlöst men 

som med åren skulle visa sig synnerligen besvärande 

för många äldre banor med begränsad 

tillgång på mark – den tekniska utvecklingen 

av spelutrustningen! 

1929 fattades av Rules Committee i St Andrews 

nämligen ett beslut, som av spelarna givetvis 

var uppskattat, men som över en natt skulle 

förändra förutsättningarna för våra golfbanor 

– stålskaftade klubbor blev tillåtna. De ömtåliga 

hickoryskaften ersattes snart av stryktåliga och 

vridstyva stålskaft, som inte bara höll bättre, de 

förkortade dessutom alla golfhål och krympte 

alla banor både på längden och tvären. Sticklinge-banan 

var ritad och byggd för spel med 

hickoryskaftade klubbor, men den skulle strax 

efter invigningen komma att spelas med stålskaftade 

klubbor! 

Redan efter två år hade den nya banan således 

krympt på alla ledder och därmed hade 

vandringen mot stora säkerhetsproblem också 

påbörjats. En vandring, under vilken Sticklinge-banan 

med tiden skulle få sällskap av 

många, många andra banor. Få banor jag känner 

har dock under sin levnad undergått så 

många layoutändringar som Sticklinge-banan. 

Såväl erkända banarkitekter som hängivna 

klubbmedlemmar har därvid försökt förbättra 

säkerheten och kompensera för den ökade 

slaglängden. Med tanke på hur briljant banans 

nuvarande 1:a hål en gång var som avslutande 

Rafael Sundblom och George Maywood ledde 

arbetet med byggandet av Kevingebanan. 

43

Golfbanorna 

par 4-hål på 200 meter mot det gamla klubbhuset 

i Sticklinge Gårds magnifika mangårdsbyggnad, 

blir man både ledsen och bekymrad, när 

man idag ser samma hål med höga skyddsnät 

både vid tee, lada och green. Om inte de styrande 

golfmyndigheterna omgående får bolloch 

klubbtillverkarna att känna sitt ansvar, är 

jag rädd för att golfsporten snart kan komma 

att snava på sin egen utveckling! 

Kevingebanan (1932 – ) 

Pressad av Lidingöstadens tunga förhandlingsbud 

och samtidigt förmodligen också påverkad 

av Sticklinge-banans konditionsproblem och 

bristande längd beslöt sig klubbens styrelse för 

att återigen se sig om efter ett nytt markområde. 

Därvid kom blickarna at falla på Kevingeområdet 

i Danderyd, där den blivande sekreteraren, 

skattmästaren och banarkitekten, 

”Ålandskungens son”, Rafael Sundblom, hade 

förhandlat fram avsevärt gynnsammare villkor 

än vad AB Lidingöstaden kunde erbjuda. 

Banexperter på löpande band 

På våren 1930 bestämde man sig för att flytta 

och under hösten satte banbygget på Kevinge 

igång. Visa av skadan från Sticklinge tog man 

nu steget fullt ut vad gäller anlitande av erkänd 

expertis. För den som studerat golfbanearkitektur 

är det imponerande att notera att tre 

av dåtidens mest framstående europeiska 

banarkitekter besökte Kevinge, antingen själva 

eller genom sin närmaste man. Först på plan 

var John Nicholson från den välkända firman 

Hawtree & Taylor, som några år tidigare hade 

ritat den gamla Båstad-banan och som 1932 

skulle få uppdraget att vidareutveckla Openbanan 

Royal Birkdale. Som näste arkitekt kom 

en medarbetare till Bernhard von Limburger, 

som förmodligen var Tysklands mest betydelsefulla 

bidrag till banarkitektkåren under 1900- 

talet. 

Det mest betydelsefulla banarkitektbesöket 

på Kevinge Gård var dock utan tvivel John 

Kevingebanans 18:e green i sitt ursprungliga skick och läge vid klubbhuset 1932 

44

Golfbanorna 

Morrison från London-firman Colt, Alison & 

Morrison – golfhistoriebokens troligen mest 

kända och betydelsefulla banarkitektfirma. 

Huruvida den legendariske Harry Colt, som 

faktiskt även var mentor till Augusta-arkitekten 

Alister Mackenzie, själv besökte Kevinge är 

oklart. Säkert är däremot att Kevinge-banans 

ritning blev granskad även av Colt. 

Jag tror mig också kunna spåra vissa tydliga 

avtryck av den Store Mästaren, även om jag inte 

kunnat hitta någon originalritning och trots att 

tidigare jubileumsskrifter vet att berätta att de 

inkomna förslagen bearbetades friskt av klubbens 

egna experter. Sålunda kan nog några av 

korthålen och flertalet greenområden betraktas 

som typiska för den designfilosofi som Colt 

predikade. 12:e, 14:e och gamla 7:e är pärlor 

och greenområdet på nuvarande 1:a, 3:e, 6:e, 

7:e, 8:e, 12:e, 14:e, 15:e och 16:e är alla typiska 

barn av sin tid och den designstil, som man 

finner på många av de gamla Colt-banorna 

i England och ute i Europa, t.ex. Alwoodley, 

Moor Park, Rye, St. George’s Hill, Berkshire, 

Swinley Forest, Wentworth, Sunningdale New, 

St. Cloud, Falkenstein och Kennemer. 

Med Sticklinge-banan – Sveriges första 18- 

hålsbana – hade Stockholms Golfklubb visserligen 

hamnat på en piedestal i Golfsverige, 

men det var genom Kevinge-banans öppnande 

som klubben befäste sin position bland landets 

topprankade banor. Markförhållandena 

var utmärkta – sydvästsluttning med lätt, sandblandad 

lera och god tillgång på nästan saltfritt 

vatten – och europeiska topparkitekter hade 

bidragit med layoutförslag. Till detta kom att 

Englands ledande fröfirma bestod banan med 

noga utvalt gräsfrö och en mycket skicklig 

arbetsledare, George Maywood, som tillsammans 

med klubbens egen Rafael Sundblom 

ledde själva byggnationen. 

Den lågmälde Rafael skulle senare bli Sveriges 

förste ”riktiga” banarkitekt och jag har en 

känsla av att hans många besök i Londonområdet 

gjorde tydliga avtryck på Kevinge-banans 

Gamla 7:e hålet, ett par 3-hål. Den vackra, diagonala bunkringen på halvdistans och den ganska 

djärvt undulerade greenen, som till vänster hade en brant men öppen entré och till höger en välkomnande, 

ganska plan nedslagsyta, som dock var garderad av en bunker. Detaljer, som sammantagna 

tydligt avspeglar den genomtänkta, strategiska designfilosofin, som utmärkte såväl Harry Colt som 

Hugh Alison, John Morrison och Alister Mackenzie, som alla hade gått i Colts skola. 

45

Golfbanorna 

3:e hålet. Ett av Kevinges bästa hål ur banarkitektonisk synvinkel – åtminstone fram till början av 

50-talet, då det fortfarande spelades i sicksack-mönster som par 5 och endast den djärve spelaren, som 

vågade gina över tallarna, hade en chans att gå in på två slag och skaffa sig en chans på birdie eller 

t.o.m. eagle. 

46

Golfbanorna 

utformning. Greenområdena på Kevinge, liksom 

hela den ”gamla” Tylösands-banan, som 

Sundblom ritade mot slutet av 30-talet, vittnar 

om starka intryck från Colts banor i Londonområdet 

och måhända även från personliga 

diskussioner med Colt själv. Förutom ett brinnande 

intresse för golf och banarkitektur 

hade Sundblom och Colt lustigt nog också det 

gemensamt att de båda var jurister. 

Kamp för överlevnad 

Kevinge var givetvis en idyll i den fridfulla villaförorten. 

Inga ryttare eller exercerande trupp 

och inga ligamedlemmar. Men där fanns andra 

faror, som lurade i vassen. 

30- och 40-talen präglades, av naturliga skäl, 

av en mycket kärv klubbekonomi och banan 

led påtagligt av bristen på konstgödsel och 

gräsfrö för hjälpsådd. Bollbrist var också ett 

problem, och medlemmarna fick i båda avseendena 

ovärderlig nytta av styrelseledamöternas 

goda kontakter och uppfinningsrikedom 

– det s k kaptensgodset på vissa lejdbåtar under 

krigsåren fick emellanåt lite annorlunda innehåll… 

Knappt hade också klubbekonomin stabiliserats 

under de första efterkrigsåren, förrän en 

ny motståndare dök upp – kommunens starka 

Nuvarande 11:e hålet är en spännande illustration av Nils Skölds kostnadsbesparande 

uppfinningsrikedom – när kommunens markbehov nödvändiggjorde en layoutändring, 

skaffade Nils gratismassor från Brunkebergsåsens urgrävning i Stockholm och 

under den dramatiskt formade fairwayn ligger bl a gamla Restaurant Tre Remmare. 

47

Golfbanorna 

expansion. 1949 års expropriationslag svävade 

som en osalig ande över de förhandlingar, som 

klubbens företrädare tvingades in i och som 

under de kommande åren skulle utformas till 

en lång och alltemellanåt hopplös kamp för 

banans fortlevnad. Som i ett mardrömslikt sällskapsspel, 

som böljade lite fram och tillbaka, 

tuggade köpingen i sig bit efter bit av golfbanans 

mark. 

Trots att Nils Sköld – Rafael Sundbloms 

”arvinge” på bansidan och Sveriges så småningom 

”meste” banarkitekt – trollade med såväl 

händer som fötter och knän, kunde det inte 

hjälpas att några av Kevinge-banans, ur banarkitektonisk 

synvinkel, mest fulländade hål så 

småningom strök med. Gamla 7:e hålet (som 

låg där Mörby Centrums parkeringshus idag 

tronar), var ett genialiskt par 3-hål med klassiska 

ingredienser och ett spelstrategiskt innehåll 

som kunde varit hämtat ur en lärobok om 

banarkitektur. Gamla 5:e hålet, ett kittlande par 

4-hål med en illfundig, njurformad green alldeles 

intill Edsviksvägen, var liksom gamla 8:e, ett 

äventyrsbetonat par 5-hål i sicksack-dogleg från 

nuvarande tunnelbaneingången till nuvarande 

6:e greenen – andra fina exempel på s.k. strategisk 

golfbanedesign. Även gamla 10:e var ett 

golfhål med stort ”G”, nuvarande 8:e men i rak, 

öppen sträckning med alternativa spellinjer 

från tee, där man, beroende på flaggplacering 

och vägval från teet, ena dagen kunde ha en lätt 

pitch mot en öppen green och andra dagen ett 

hopplöst inspel till en omöjlig flaggplacering. 

Materialutvecklingen sätter fart igen 

”Avtalet med kommunen” blev under 1900- 

talets andra hälft något av en stående punkt på 

styrelsens föredragningslista och trots många 

förtjänstfulla insatser av de förtroendevalda 

vad gäller förmånligare villkor och uppskjuten 

”avrättning”, så krympte banan bit för bit. 

Saken blev inte bättre av att en annan gammal 

motståndare vaknade till liv igen efter kriget. 

Materialutvecklingen i klubbor och bollar tog 

ny fart, delvis som resultat av krigsindustrins 

uppfinningar vad gäller nya material. Precis 

som 20 år tidigare, när hickoryskaften ersattes 

av stålskaft, så började de enskilda hålen åter 

krympa och när utslagsplatserna i en strävan att 

motverka detta drogs tillbaka, ökade de interna 

säkerhetsproblemen. 

Under 1950-talet tvingades R&A besluta om 

en s k längdrevision, som föreskrev en högre 

minimilängd för par 5-hål. Detta medförde att 

många korta par 5-hål över en natt blev långa 

par 4-hål – för Kevinges del hål 3 och gamla 

11:e, som spelades från nordöstra hörnet av 

nuvarande uppvärmningsgreenen till en green 

drygt 100 m bortom björken på nuvarande 10: 

an. Båda hålen byggde designmässigt på en mer 

eller mindre utpräglad sicksack-dogleg, som 

gjorde dem till briljanta par 5-hål men mindre 

bra par 4:or. Två alternativa spelsätt erbjöds. 

På 3:e hålet gick man antingen ut till vänster 

på driven, kort höger om bunkrarna på andraslaget 

och med en pitch in på greenen – eller 

också satsade man djärvt och äventyrligt över 

tallarna i förhoppning att kunna nå greenen på 

två slag. På gamla 11:e erbjöds spelaren också 

mycket strategiskt tänkande. Ville man gå in på 

två slag, var det bara efter en lång drive mellan 

ruffkullarna i vänster fairwaykant som man fick 

en möjlig spellinje mellan björken till vänster 

och den långa raden av bunkrar, som på höger 

sida garderade den rätta nedslagspunkten på 

den vänstersluttande foregreenen! 

Visserligen förändrade längdrevisionen inte 

de nämnda hålen som sådana, men ur banarkitektonisk 

synvinkel blev skillnaden faktiskt stor 

– att tvingas ta risker för att kunna göra par är 

inte detsamma som att frivilligt ta risker för att 

göra en birdie! 

48

Golfbanorna 

Kevinge – banan fortfarande en pärla 

Men trots alla stympningar av banområdet och 

trots att flera av de fantastiska hål, som en av 

1900-talets ledande europeiska banarkitektfirmor 

(Colt, Alison & Morrison) designade tillsammans 

med Sveriges första stora banarkitekt 

(Rafael Sundblom), har måst överges, så 

är vår kära gamla Kevinge-bana 

fortfarande en pärla bland 

landets banor! Och 

dess kondition är, 

lagom till 100-årsdagen, 

bättre 

än någonsin, 

vilket gör att 

man nästan 

ö v e r s e r 

med det 

f a k t u m 

att banan 

i b l a n d 

k a n s k e 

känns lite 

urvuxen. 

För trots 

att flera av 

hålen har 

kunnat förlängas 

på ett bra 

sätt som kompensation 

för den ökade 

slaglängden, har ju inte 

säkerheten på och kring banan 

precis blivit bättre med åren. Skulle t ex 

kommunen, efter nuvarande arrendeperiods 

slut 2017, lägga beslag på ytterligare golfbanemark 

eller slaglängdens ökning inte kunna 

bromsas, är det kanske risk för att smärtgränsen 

för Kevingebanan är nådd. 

Men till skillnad mot när första kapitlet i 

thrillern ”Kevinges kamp för överlevnad” 

skrevs 1951, står klubben idag i så fall rustad 

med ett fastställt resmål – Brollsta. Visserligen 

har jag själv ännu inte sett min yrkeskollega 

Tommy Nordströms alster några mil norr om 

Kevinge, men jag hyser stor beundran för dennes 

kunnande och designfilosofi och själv spelar 

jag mer än gärna hans banor. I mångt och 

mycket har han, liksom jag själv, 

faktiskt Harry Colt och hans 

samtida arkitekter som 

förebild i sitt dagliga 

arbete, och därmed 

borde det 

finnas goda 

möjligheter 

att Stockh 

o l m s 

G o l f - 

k l u b b s 

medlemmar 

ännu 

u n d e r 

många år 

kommer 

att kunna 

spela på 

en hemmabana, 

som 

motsvarar deras 

högt ställda förväntningar. 

Det borde 

också dröja bra länge 

innan urbaniseringen kastar 

sig över Brollsta-banan, och skulle 

bolloch klubbfabrikanterna dessutom kunna 

tyglas i sina ambitioner att få golfspelaren att 

slå allt längre, har åtminstone de externa förutsättningarna 

ökat avsevärt för att klubbens 

bana en dag ska kunna närma sig begreppet 

”färdig”. 

49

Kevinge 

Sticklinge 

Råsunda 

Fågelbacken 

Storängsbotten 

36

En golfbana blir aldrig färdig 

– inte ens på en klubb, som fyller 100 år! 

Stockholms Golfklubb har under sin 100-åriga levnad haft fem hemmabanor. Kallade 

ledamoten Peter Nordwall, som 1949 var klubbens yngste medlem och numera är golfbanearkitekt 

och golfhistoriker, har funderat på varför hans gamla hemmaklubb flyttat så 

många gånger. 

Tillkomsten och utvecklingen av Stockholms 

Golfklubbs banor har beskrivits på ett så förtjänstfullt 

sätt i klubbens tidigare jubileumsskrifter, 

att det vore fel av mig att i detta IT-teknikens 

tidevarv i detalj börja kopiera den redan 

befintliga historieboken. Låt oss bara repetera 

milstolparna för den spännande berättelsen 

om klubbens banor, som numera finns att 

hämta från klubbens hemsida: www.sgk.nu 

1904 Klubbens medlemmar spelar på sin första bana vid 

Fågelbacken på Gärdet. 

1906 Klubben flyttar till Fältrittklubbens ridplats på 

Storängsbotten. 

1912 Klubben flyttar till Golfängarna i Råsunda. 

1926 Klubben flyttar till Sticklinge på Lidingö. 

1932 Klubben flyttar till Kevinge i Danderyd. 

Ovanstående förteckning och vetskapen om 

alla de förändringar och utvecklingsarbeten, 

som Kevinge-banan har undergått sedan den 

högtidliga invigningen den 7 oktober 1932, 

understryker tydligt påståendet i rubriken: ”En 

golfbana blir aldrig färdig!”. Min avsikt är att 

ur banarkitektonisk synvinkel fundera lite över, 

varför det är så. 

Jo, en golfbana lever i en föränderlig värld, 

där 

• omgivningen förändras (t.ex. självsådda 

och planterade träd växer, vissnar och dör, turfen 

blir utsliten, kringliggande bebyggelse och 

verksamheter förändras och tränger sig på), 

• golfspelaren förändras (t.ex. spelstandard, 

spelfrekvens och förväntningar ökar) och 

• tekniken förändras (anläggnings- och skötselmetoder 

liksom spelutrustning utvecklas). 

Banan på Ladugårdsgärde (1904 – 06) 

Klubbens första bana vid Fågelbacken på Ladugårdsgärde 

var egentligen ingen riktig bana 

utan en lättillgänglig plats, där de första entusiasterna 

spelade lite hit och dit utan flaggor. 

På sitt sätt var det kanske ganska likt de förhållanden, 

under vilka de gamla klassiska linksbanorna 

på brittiska öarna kom till. Där spelade 

man sin golf på ett stycke allmänning vid kusten 

i byns utkant och någon banbyggnation 

och banarkitektur var det sällan tal om. Vad 

som krävdes var ett lagom stort område med 

god naturlig dränering och en terräng, som 

genom sin storlek, topografi och arrondering 

naturligt erbjöd en intressant landskapsmässig 

rumsindelning. 

Uppenbarligen saknade området vid Fågelbacken 

på Gärdet de nämnda förutsättningarna. 

Lerjorden var föga självdränerande och 

topografin kanske alltför dramatisk – enligt 

böckerna var det nämligen just ”tillfölje sin 

kuperade natur, som den var jämförelsevis 

fredad för exercerande trupp”. 

Två av pionjärerna, Edvard och hustrun Ida 

Sager hade vid denna tidpunkt i nästan 20 år 

spelat golf på en charmig 9-hålsbana i den engelska 

parken på sitt sommarresidens Ryfors 

37

Golfbanorna 

utanför Mullsjö. Det var därför ganska naturligt 

att klubben – med Sager som vice ordförande 

– omedelbart efter bildandet tittade sig runt 

efter ett lämpligt område för en ”riktig” bana. 

Banan vid Storängsbotten (1906 – 12) 

Fältrittklubbens område vid Storängsbotten 

var enligt utsago ”förtjusande vackert” och 

läget omedelbart norr om Hästgardeskasernen 

(d v s K1) måste i en golfspelande hovstallmästares 

ögon givetvis ha varit idealiskt för en 

golfbana. Just detta sambruk av marken med 

ryttarna visade sig dock vara ett problem, inte 

minst vad gäller ”de tusentals hästspår, vars 

ofärd för golfspel varje golfintresserad vet”. 

Dåtidens dräneringsteknik kunde uppenbarligen 

inte heller rå på den mjuka lerjorden, 

som blev sank och oländig såväl höst som vår. 

Vissa förbättringsarbeten utfördes visserligen, 

men medlemmarnas förväntningar blev snart 

högre än vad området kunde erbjuda, i synnerhet 

som ett flertal försök att bygga ut banan 

till 9 hål visat sig mindre lyckade. 

Vem som stakade ut banan vid Storängsbotten 

och vem som ansvarade för de förbättringsarbeten 

som utfördes, har jag inte kunnat utläsa 

ur tidigare jubileumsskrifter – kanske var det 

Sagers vapenbroder, hovstallmästare C.G. von 

Platen, eller marinöverintendent (sedermera 

viceamiral) Henry Lindberg, vilka båda skulle 

komma att spela en framträdande roll för flyttningen 

till och utvecklingen av klubbens bana 

på de s k golfängarna i Råsunda. 

Ida Sager på Ryfors 

SGK:s vice ordförande eller ordförande mellan 1906 

och 1925, förste hovstallmästare Edvard Sager, spelade 

golf med sin hustru Ida och deras gäster redan 

1888 på sitt sommarresidens, Ryfors Bruk utanför 

Mullsjö (hans stockholmsresidens, Sagerska Palatset, 

är som bekant numera statsministerbostad). Sager 

var mycket engelskinspirerad och hade på Ryfors 

låtit en känd landskapsarkitektfirma, Milner & 

Son, anlägga en storslagen engelsk park, i vilken 

en kanske mindre känd engelsk ”banarkitekt” vid 

namn Hughes stakade ut en charmig 6-hålsbana, 

som senare byggdes ut till 9 hål. På 1920-talet upphörde 

spelet på Ryfors-banan, men 1988 klipptes den 

dåvarande betesmarken åter upp och idag utgör den 

gamla ”Parkbanan” en del av den moderna 18-hålsbana 

som Ryfors Golfklubb anförtrott undertecknad 

att designa. Det är fascinerande att fundera på vad 

SGK:s ordförande 1916-25 skulle ha sagt om att den 

lille 9-åring, som invaldes i klubben 1949 och som på 

38

Golfbanorna 

Råsundabanan (1912 – 1926) 

Flyttningen till Råsunda var sålunda orsakad 

främst av att medlemmarnas förväntningar på 

bankvalité och antal hål hade ökat, men till viss 

del också av ett alltmer komplicerat umgänge 

med omgivningen. Golfängarna vid Råstasjön, 

som området så småningom kom att heta och 

alltjämt heter, hade utvalts ganska noga och 

själva banan stakades ut, om inte av en golfbanearkitekt, 

så åtminstone av en ”golfprofessionist”, 

som det hette på den tiden. Och med denna 

insats börjar en intressant länk till klubbens 

nuvarande hemvist på Kevinge. Professionisten 

var nämligen Ted Roberts äldre bror George, 

som 1910-11 var klubbens tränare. 

På Råsunda började det handla om ”riktig” 

golf, även om greenerna fortfarande utgjordes 

av nedklippt naturmark och antalet vattenhinder 

i form av naturliga diken var betydligt fler 

än de anlagda bunkrarna. Visserligen stod sig 

den första layouten inte så länge, utan åtskilliga 

ändringar gjordes nästan omgående under 

ledning av C.G. von Platen och ”banmästaren” 

– sedermera bankommittéledamoten – Henry 

Lindberg. 

Klubbens bana stod 1914 för första gången 

som värd för Svenska Mästerskapet och drömmen 

om en komplett 18-hålsbana började 

spira. Tilläggsmark vid granngården Ör arrenderades 

och en tilltänkt 18-hålssträckning 

provspelades till och med en tid. Tilläggsmarken 

var dock sank och ”upptrampad av trupp, 

som hade marschvägar över densamma” och 

projektet skrinlades ganska snart. 

Än en gång hade klubben börjat växa ur 

sin bana p g a medlemmarnas ökade förväntningar 

vad gäller antal hål och banans kvalité 

Råsundabanan 

39

Golfbanorna 

– det hjälpte inte ens att man efter donation 

från Karl Bergsten hade köpt in klubbens 

första motordrivna fairwayklippare. ”Banan 

var smal och trång, inklämd mellan skog och 

sank eller tuvig mark och genomskuren av ett 

avloppsdike, som under den varma årstiden 

stank ohyggligt.” En bidragande orsak till att 

man började se sig om efter ny mark var nu, 

liksom på Storängsbotten, dock att umgänget 

med omgivningen blivit alltmer komplicerat. 

Och den här gången gällde det inte bara samutnyttjandet 

med ryttare utan även flanerande 

allmänhet samt ”kontroverser med ligapojkar 

från den lösa befolkningen från förstadssamhället”. 

De höst- och vårproblem, som Stockholms 

Golfklubb upplevde på sina första banor, som 

låg på platt och lerig före detta jordbruksmark, 

var varken okända eller ovanliga ens i golfens 

hemland. Det var bara den skillnaden att britterna 

redan 30 år tidigare hade tvingats konstatera 

att med den byggteknik, som stod till 

buds vid förra sekelskiftet, var lerjordar inget 

bra alternativ till kustlandskapets sanddyner. 

Först när Harry Colt och tre av hans samtida 

arkitekter ”upptäckte” det grusbaserade hedlandskapet 

sydväst om London, tog byggandet 

av inlandsbanor fart. Svackor och kullar att slå 

över liksom avsiktligt undulerade greener blev 

här den naturliga navelsträngen till de klassiska 

linksbanorna och därmed var grunden för golfens 

framtida utveckling lagd. 

Sticklinge – banan (1926 – 31) 

Vid sökandet efter ny mark riktades blickarna 

mot både Djursholm och Saltsjöbaden, men 

klubbens bopålar kom till sist att flyttas till 

Lidingö, där man gick samman med en intressentgrupp, 

som stod i begrepp att starta en 

lokal klubb vid Sticklinge Gård. 

Av tidigare jubileumsskrifter får man intryck av 

– inte minst mellan raderna – att Stockholms 

Golfklubbs flyttning från Råsunda till Lidingö 

ingalunda gick smärtfritt, vare sig internt eller 

1973 tog artikelförfattaren med sig sin läromästare (och förste arbetsgivare som caddie), Ted Roberts, på en 

rundvandring på platsen för den gamla Råsundabanan. ”Här exactly”, säger Ted plötsligen, ”låg the second 

tee!” När jag frågade hur han kunde veta att det var just där, pekade Ted och svarade ”Jo, the kronprinsen 

brukade ibland get under the ball och då träffade han alltid den där björk-branchen.” 

40

Golfbanorna 

externt. Redan inom styrelsen var tveksamheten 

uppenbarligen stor och vid styrelsemötet 

strax före det avgörande årsmötet 1925 

anmälde ordföranden Edvard Sager och tre 

av ledamöterna sin önskan att avgå, eftersom 

klubben nu ”ginge ett nytt och betydelsefullt 

utvecklingsskede till mötes, vilket krävde nya 

män och yngre krafter i ledningen”. 

Men såsom den nyvalde ledamoten baron 

Hans Beck-Friis uttryckte det, ”kände de flesta 

av oss att vi på ungefär samma avstånd från 

Stockholm hade funnit något, som verkligen 

var bättre, nämligen en terräng som syntes 

idealisk för golf och som tillät utläggning av 

en 18-hålsbana, den första i Sverige”. Trots 

omfattande och svåra förhandlingar tecknades 

redan i juni 1925 avtal med AB Lidingöstaden 

om byggande, i två etapper, av en 18-hålsbana 

och redan året därpå togs de första 9 hålen i 

bruk. Med facit i hand, nog alldeles för tidigt 

Flygfoto över Sticklinge 

41

Golfbanorna 

– dagens tumregler föreskriver två år mellan 

första spadtaget och första golfslaget. Banans 

kvalité under de första åren var nog en bidragande 

orsak till att klubbens Lidingö-epok blev 

mycket kort. 

”Riktig” banbyggnation 

Genom byggandet av den nya banan på 

Sticklinge närmade sig Stockholms Golfklubb 

dock med raska kliv begreppet riktig golfbana – 

i varje fall med dåtidens mått mätt. Trots – eller 

kanske p g a att – klubbens pro och flera av dess 

styrelsemedlemmar hade gjort egna layoutförslag, 

inkallades en engelsk ”golfspecialist” vid 

namn H.G. MacDonald, för att ge en second 

opinion och själva byggnationen övervakades 

av en engelsk arbetsförman. Riktiga greener 

byggdes – visserligen som s k jordgreener, vilket 

var dåtidens norm – och på flera av hålen gjordes 

riktiga sandbunkrar, som snart blev mer 

uppskattade som hinder än jordbruksmarkens 

alla tvär- eller längsgående diken. Eftersom 

klubbens ekonomi inte tillät igenläggning av 

alla hatade diken, infördes en intressant strafflindring 

för boll som hamnade i vissa diken, 

nämligen fri dropp. 

Under banans första levnadsår hade man visserligen 

vad gäller greenerna en efterhängsen 

otur med vädret, men kanske hade man också 

missat lite i underarbetet samt i valet av grässorter 

och gödselämnen för det svenska klimatet. 

Greenerna var mycket ojämna och gräsväxten 

över hela banan mycket dålig. För att råda 

bot på problemen anlade klubben därför en 

försöksodling med inriktning på golfgräs, förmodligen 

landets första. Då, som vid så många 

andra tillfällen i Stockholms Golfklubbs historia, 

blev åtgärden möjlig tack vare en generös 

styrelseledamot, i detta fall återigen Karl 

Bergsten, som under en lång rad år tillsam- 

Den som tillsammans med dåvarande kronprins Gustaf Adolf invigde Kevingebanan 1932, nämligen 

prinsen av Wales, var ironiskt nog den som över en natt förkortade SGK:s bana på Sticklinge. USGA (United 

States Golf Association) hade redan 1926 tillåtit stålskaftade klubbor, men R&A (Royal and Ancient 

Golf Club) tvekade och följde efter först 1929, i samband med att nämnda prins hade spelat en tävling på 

the Old Course med sådana klubbor. Många menade att R&A valde att godkänna stålskaft istället för att 

diskvalificera prinsen.

Golfbanorna 

mans med Henry Lindberg skulle komma att 

vara de ledande personligheterna i klubben. 

Sticklinge-banans födslovåndor till trots, var 

1927 en fantastisk milstolpe för Stockholms 

Golfklubb och för svensk golfsport. Landets 

första 18-hålsbana var ett faktum och klubben 

firade med pompa och ståt sitt 25-årsjubileum 

strax efter att ha stått som värd för Svenska 

Internationella Mästerskapet 1929. 

Moln vid horisonten 

Men klubben hade inte mer än hämtat sig från 

det magnifika 25-årsjubiléet, förrän ett mörkt 

moln dök upp vid horisonten. Banans ägare, AB 

Lidingöstaden, önskade avveckla sina intressen 

i banan. Klubben var visserligen tilltalad av tanken 

att få sitta i eget bo, men styrelsen ”kände 

viss oro inför de stora summor affären gällde”. 

Samtidigt hade man tvingats konstatera att 

banan – sina 5.000 meter och stora arealer till 

trots – egentligen inte höll måttet för ett internationellt 

mästerskap. Delvis kan detta ha berott 

på att den anlitade ”golfspecialisten” trots allt 

kanske inte hade lyckats hitta den optimala layouten, 

men delvis berodde det nog också på att 

klubben hade råkat ut för ett ”virus”. Ett virus, 

som till en början kunde synas harmlöst men 

som med åren skulle visa sig synnerligen besvärande 

för många äldre banor med begränsad 

tillgång på mark – den tekniska utvecklingen 

av spelutrustningen! 

1929 fattades av Rules Committee i St Andrews 

nämligen ett beslut, som av spelarna givetvis 

var uppskattat, men som över en natt skulle 

förändra förutsättningarna för våra golfbanor 

– stålskaftade klubbor blev tillåtna. De ömtåliga 

hickoryskaften ersattes snart av stryktåliga och 

vridstyva stålskaft, som inte bara höll bättre, de 

förkortade dessutom alla golfhål och krympte 

alla banor både på längden och tvären. Sticklinge-banan 

var ritad och byggd för spel med 

hickoryskaftade klubbor, men den skulle strax 

efter invigningen komma att spelas med stålskaftade 

klubbor! 

Redan efter två år hade den nya banan således 

krympt på alla ledder och därmed hade 

vandringen mot stora säkerhetsproblem också 

påbörjats. En vandring, under vilken Sticklinge-banan 

med tiden skulle få sällskap av 

många, många andra banor. Få banor jag känner 

har dock under sin levnad undergått så 

många layoutändringar som Sticklinge-banan. 

Såväl erkända banarkitekter som hängivna 

klubbmedlemmar har därvid försökt förbättra 

säkerheten och kompensera för den ökade 

slaglängden. Med tanke på hur briljant banans 

nuvarande 1:a hål en gång var som avslutande 

Rafael Sundblom och George Maywood ledde 

arbetet med byggandet av Kevingebanan. 

43

Golfbanorna 

par 4-hål på 200 meter mot det gamla klubbhuset 

i Sticklinge Gårds magnifika mangårdsbyggnad, 

blir man både ledsen och bekymrad, när 

man idag ser samma hål med höga skyddsnät 

både vid tee, lada och green. Om inte de styrande 

golfmyndigheterna omgående får bolloch 

klubbtillverkarna att känna sitt ansvar, är 

jag rädd för att golfsporten snart kan komma 

att snava på sin egen utveckling! 

Kevingebanan (1932 – ) 

Pressad av Lidingöstadens tunga förhandlingsbud 

och samtidigt förmodligen också påverkad 

av Sticklinge-banans konditionsproblem och 

bristande längd beslöt sig klubbens styrelse för 

att återigen se sig om efter ett nytt markområde. 

Därvid kom blickarna at falla på Kevingeområdet 

i Danderyd, där den blivande sekreteraren, 

skattmästaren och banarkitekten, 

”Ålandskungens son”, Rafael Sundblom, hade 

förhandlat fram avsevärt gynnsammare villkor 

än vad AB Lidingöstaden kunde erbjuda. 

Banexperter på löpande band 

På våren 1930 bestämde man sig för att flytta 

och under hösten satte banbygget på Kevinge 

igång. Visa av skadan från Sticklinge tog man 

nu steget fullt ut vad gäller anlitande av erkänd 

expertis. För den som studerat golfbanearkitektur 

är det imponerande att notera att tre 

av dåtidens mest framstående europeiska 

banarkitekter besökte Kevinge, antingen själva 

eller genom sin närmaste man. Först på plan 

var John Nicholson från den välkända firman 

Hawtree & Taylor, som några år tidigare hade 

ritat den gamla Båstad-banan och som 1932 

skulle få uppdraget att vidareutveckla Openbanan 

Royal Birkdale. Som näste arkitekt kom 

en medarbetare till Bernhard von Limburger, 

som förmodligen var Tysklands mest betydelsefulla 

bidrag till banarkitektkåren under 1900- 

talet. 

Det mest betydelsefulla banarkitektbesöket 

på Kevinge Gård var dock utan tvivel John 

Kevingebanans 18:e green i sitt ursprungliga skick och läge vid klubbhuset 1932 

44

Golfbanorna 

Morrison från London-firman Colt, Alison & 

Morrison – golfhistoriebokens troligen mest 

kända och betydelsefulla banarkitektfirma. 

Huruvida den legendariske Harry Colt, som 

faktiskt även var mentor till Augusta-arkitekten 

Alister Mackenzie, själv besökte Kevinge är 

oklart. Säkert är däremot att Kevinge-banans 

ritning blev granskad även av Colt. 

Jag tror mig också kunna spåra vissa tydliga 

avtryck av den Store Mästaren, även om jag inte 

kunnat hitta någon originalritning och trots att 

tidigare jubileumsskrifter vet att berätta att de 

inkomna förslagen bearbetades friskt av klubbens 

egna experter. Sålunda kan nog några av 

korthålen och flertalet greenområden betraktas 

som typiska för den designfilosofi som Colt 

predikade. 12:e, 14:e och gamla 7:e är pärlor 

och greenområdet på nuvarande 1:a, 3:e, 6:e, 

7:e, 8:e, 12:e, 14:e, 15:e och 16:e är alla typiska 

barn av sin tid och den designstil, som man 

finner på många av de gamla Colt-banorna 

i England och ute i Europa, t.ex. Alwoodley, 

Moor Park, Rye, St. George’s Hill, Berkshire, 

Swinley Forest, Wentworth, Sunningdale New, 

St. Cloud, Falkenstein och Kennemer. 

Med Sticklinge-banan – Sveriges första 18- 

hålsbana – hade Stockholms Golfklubb visserligen 

hamnat på en piedestal i Golfsverige, 

men det var genom Kevinge-banans öppnande 

som klubben befäste sin position bland landets 

topprankade banor. Markförhållandena 

var utmärkta – sydvästsluttning med lätt, sandblandad 

lera och god tillgång på nästan saltfritt 

vatten – och europeiska topparkitekter hade 

bidragit med layoutförslag. Till detta kom att 

Englands ledande fröfirma bestod banan med 

noga utvalt gräsfrö och en mycket skicklig 

arbetsledare, George Maywood, som tillsammans 

med klubbens egen Rafael Sundblom 

ledde själva byggnationen. 

Den lågmälde Rafael skulle senare bli Sveriges 

förste ”riktiga” banarkitekt och jag har en 

känsla av att hans många besök i Londonområdet 

gjorde tydliga avtryck på Kevinge-banans 

Gamla 7:e hålet, ett par 3-hål. Den vackra, diagonala bunkringen på halvdistans och den ganska 

djärvt undulerade greenen, som till vänster hade en brant men öppen entré och till höger en välkomnande, 

ganska plan nedslagsyta, som dock var garderad av en bunker. Detaljer, som sammantagna 

tydligt avspeglar den genomtänkta, strategiska designfilosofin, som utmärkte såväl Harry Colt som 

Hugh Alison, John Morrison och Alister Mackenzie, som alla hade gått i Colts skola. 

45

Golfbanorna 

3:e hålet. Ett av Kevinges bästa hål ur banarkitektonisk synvinkel – åtminstone fram till början av 

50-talet, då det fortfarande spelades i sicksack-mönster som par 5 och endast den djärve spelaren, som 

vågade gina över tallarna, hade en chans att gå in på två slag och skaffa sig en chans på birdie eller 

t.o.m. eagle. 

46

Golfbanorna 

utformning. Greenområdena på Kevinge, liksom 

hela den ”gamla” Tylösands-banan, som 

Sundblom ritade mot slutet av 30-talet, vittnar 

om starka intryck från Colts banor i Londonområdet 

och måhända även från personliga 

diskussioner med Colt själv. Förutom ett brinnande 

intresse för golf och banarkitektur 

hade Sundblom och Colt lustigt nog också det 

gemensamt att de båda var jurister. 

Kamp för överlevnad 

Kevinge var givetvis en idyll i den fridfulla villaförorten. 

Inga ryttare eller exercerande trupp 

och inga ligamedlemmar. Men där fanns andra 

faror, som lurade i vassen. 

30- och 40-talen präglades, av naturliga skäl, 

av en mycket kärv klubbekonomi och banan 

led påtagligt av bristen på konstgödsel och 

gräsfrö för hjälpsådd. Bollbrist var också ett 

problem, och medlemmarna fick i båda avseendena 

ovärderlig nytta av styrelseledamöternas 

goda kontakter och uppfinningsrikedom 

– det s k kaptensgodset på vissa lejdbåtar under 

krigsåren fick emellanåt lite annorlunda innehåll… 

Knappt hade också klubbekonomin stabiliserats 

under de första efterkrigsåren, förrän en 

ny motståndare dök upp – kommunens starka 

Nuvarande 11:e hålet är en spännande illustration av Nils Skölds kostnadsbesparande 

uppfinningsrikedom – när kommunens markbehov nödvändiggjorde en layoutändring, 

skaffade Nils gratismassor från Brunkebergsåsens urgrävning i Stockholm och 

under den dramatiskt formade fairwayn ligger bl a gamla Restaurant Tre Remmare. 

47

Golfbanorna 

expansion. 1949 års expropriationslag svävade 

som en osalig ande över de förhandlingar, som 

klubbens företrädare tvingades in i och som 

under de kommande åren skulle utformas till 

en lång och alltemellanåt hopplös kamp för 

banans fortlevnad. Som i ett mardrömslikt sällskapsspel, 

som böljade lite fram och tillbaka, 

tuggade köpingen i sig bit efter bit av golfbanans 

mark. 

Trots att Nils Sköld – Rafael Sundbloms 

”arvinge” på bansidan och Sveriges så småningom 

”meste” banarkitekt – trollade med såväl 

händer som fötter och knän, kunde det inte 

hjälpas att några av Kevinge-banans, ur banarkitektonisk 

synvinkel, mest fulländade hål så 

småningom strök med. Gamla 7:e hålet (som 

låg där Mörby Centrums parkeringshus idag 

tronar), var ett genialiskt par 3-hål med klassiska 

ingredienser och ett spelstrategiskt innehåll 

som kunde varit hämtat ur en lärobok om 

banarkitektur. Gamla 5:e hålet, ett kittlande par 

4-hål med en illfundig, njurformad green alldeles 

intill Edsviksvägen, var liksom gamla 8:e, ett 

äventyrsbetonat par 5-hål i sicksack-dogleg från 

nuvarande tunnelbaneingången till nuvarande 

6:e greenen – andra fina exempel på s.k. strategisk 

golfbanedesign. Även gamla 10:e var ett 

golfhål med stort ”G”, nuvarande 8:e men i rak, 

öppen sträckning med alternativa spellinjer 

från tee, där man, beroende på flaggplacering 

och vägval från teet, ena dagen kunde ha en lätt 

pitch mot en öppen green och andra dagen ett 

hopplöst inspel till en omöjlig flaggplacering. 

Materialutvecklingen sätter fart igen 

”Avtalet med kommunen” blev under 1900- 

talets andra hälft något av en stående punkt på 

styrelsens föredragningslista och trots många 

förtjänstfulla insatser av de förtroendevalda 

vad gäller förmånligare villkor och uppskjuten 

”avrättning”, så krympte banan bit för bit. 

Saken blev inte bättre av att en annan gammal 

motståndare vaknade till liv igen efter kriget. 

Materialutvecklingen i klubbor och bollar tog 

ny fart, delvis som resultat av krigsindustrins 

uppfinningar vad gäller nya material. Precis 

som 20 år tidigare, när hickoryskaften ersattes 

av stålskaft, så började de enskilda hålen åter 

krympa och när utslagsplatserna i en strävan att 

motverka detta drogs tillbaka, ökade de interna 

säkerhetsproblemen. 

Under 1950-talet tvingades R&A besluta om 

en s k längdrevision, som föreskrev en högre 

minimilängd för par 5-hål. Detta medförde att 

många korta par 5-hål över en natt blev långa 

par 4-hål – för Kevinges del hål 3 och gamla 

11:e, som spelades från nordöstra hörnet av 

nuvarande uppvärmningsgreenen till en green 

drygt 100 m bortom björken på nuvarande 10: 

an. Båda hålen byggde designmässigt på en mer 

eller mindre utpräglad sicksack-dogleg, som 

gjorde dem till briljanta par 5-hål men mindre 

bra par 4:or. Två alternativa spelsätt erbjöds. 

På 3:e hålet gick man antingen ut till vänster 

på driven, kort höger om bunkrarna på andraslaget 

och med en pitch in på greenen – eller 

också satsade man djärvt och äventyrligt över 

tallarna i förhoppning att kunna nå greenen på 

två slag. På gamla 11:e erbjöds spelaren också 

mycket strategiskt tänkande. Ville man gå in på 

två slag, var det bara efter en lång drive mellan 

ruffkullarna i vänster fairwaykant som man fick 

en möjlig spellinje mellan björken till vänster 

och den långa raden av bunkrar, som på höger 

sida garderade den rätta nedslagspunkten på 

den vänstersluttande foregreenen! 

Visserligen förändrade längdrevisionen inte 

de nämnda hålen som sådana, men ur banarkitektonisk 

synvinkel blev skillnaden faktiskt stor 

– att tvingas ta risker för att kunna göra par är 

inte detsamma som att frivilligt ta risker för att 

göra en birdie! 

48

Golfbanorna 

Kevinge – banan fortfarande en pärla 

Men trots alla stympningar av banområdet och 

trots att flera av de fantastiska hål, som en av 

1900-talets ledande europeiska banarkitektfirmor 

(Colt, Alison & Morrison) designade tillsammans 

med Sveriges första stora banarkitekt 

(Rafael Sundblom), har måst överges, så 

är vår kära gamla Kevinge-bana 

fortfarande en pärla bland 

landets banor! Och 

dess kondition är, 

lagom till 100-årsdagen, 

bättre 

än någonsin, 

vilket gör att 

man nästan 

ö v e r s e r 

med det 

f a k t u m 

att banan 

i b l a n d 

k a n s k e 

känns lite 

urvuxen. 

För trots 

att flera av 

hålen har 

kunnat förlängas 

på ett bra 

sätt som kompensation 

för den ökade 

slaglängden, har ju inte 

säkerheten på och kring banan 

precis blivit bättre med åren. Skulle t ex 

kommunen, efter nuvarande arrendeperiods 

slut 2017, lägga beslag på ytterligare golfbanemark 

eller slaglängdens ökning inte kunna 

bromsas, är det kanske risk för att smärtgränsen 

för Kevingebanan är nådd. 

Men till skillnad mot när första kapitlet i 

thrillern ”Kevinges kamp för överlevnad” 

skrevs 1951, står klubben idag i så fall rustad 

med ett fastställt resmål – Brollsta. Visserligen 

har jag själv ännu inte sett min yrkeskollega 

Tommy Nordströms alster några mil norr om 

Kevinge, men jag hyser stor beundran för dennes 

kunnande och designfilosofi och själv spelar 

jag mer än gärna hans banor. I mångt och 

mycket har han, liksom jag själv, 

faktiskt Harry Colt och hans 

samtida arkitekter som 

förebild i sitt dagliga 

arbete, och därmed 

borde det 

finnas goda 

möjligheter 

att Stockh 

o l m s 

G o l f - 

k l u b b s 

medlemmar 

ännu 

u n d e r 

många år 

kommer 

att kunna 

spela på 

en hemmabana, 

som 

motsvarar deras 

högt ställda förväntningar. 

Det borde 

också dröja bra länge 

innan urbaniseringen kastar 

sig över Brollsta-banan, och skulle 

bolloch klubbfabrikanterna dessutom kunna 

tyglas i sina ambitioner att få golfspelaren att 

slå allt längre, har åtminstone de externa förutsättningarna 

ökat avsevärt för att klubbens 

bana en dag ska kunna närma sig begreppet 

”färdig”. 

49

Salongen i december 2003 

62

Dialog i 

salongen 

Av Mats Jacobson, arkitekt och 

medlem i SGK 

Det var sent i oktober. Banan fortfarande 

i gott skick. Hösten hade kommit på allvar 

med låga temperaturer. Träden hade 

intagit höstens färger. Mörkret slog till 

vid 16- tiden och gjorde spel omöjligt 

sent på eftermiddagen. 

I salongen satt några personer. En av dem, en 

äldre medlem, tittade på klockan och konstaterade 

att han skulle hinna spela 9 hål. Men han 

kände sig lite ”ruggig” och hade därför tänt en 

brasa och slagit sig ner i soffan framför spisen. 

Cigarren, som han nyss tänt, doftade gott och 

blandades med doften av den glödande björkveden. 

En yngre medlem gjorde den äldre sällskap 

och satte sig i soffan mittemot. 

– Det var inte i går vi eldade här. Känns bra 

att den fortfarande fungerar, och så är det så 

mysigt. 

– Ja, svarade den yngre och vred på sig lite 

generad. 

– Och nu behöver vi ju inte elda, sen vi fick 

bergvärme. Tur är det. Björkveden är inte billig 

nuförtiden. Vad har du för handicap? 

– 26. 

– Då spelar vi i samma division, du och jag. 

Själv har jag haft singelhandicap, men åldern 

tar ut sin rätt. Har svårt att se bollen numera, sa 

den äldre och puffade på cigarren. 

63

Klubbhuset 

– Vem har målat den stora tavlan ovanför 

spisen? sa den yngre och reste sig upp och gick 

fram mot spisen. 

– ”Mixed foursome?” Den yngre småfnissade 

åt svaret. 

– Ja den kallas så och det går många historier 

om den. Det gör det för övrigt om många av 

föremålen här på klubben. 

– Jag tycker tavlan är fin. 

– Fin, jo jag tackar jag… Den rengjordes till 

ombyggnaden 1996. Konservatorn fann att 

duken och spännramen sannolikt kommer 

från Rubens ateljé. (Kopia av Rubens målning 

”Rovet av Leukippos döttrar”. Museet i 

München). Den är säkert målad av hans elever, 

men inte signerad av honom. Har du sett de 

mörka rutorna? 

– Sett vad? 

– Kom och titta här, sa den äldre och reste 

sig med visst besvär ur den djupa soffan, gick 

fram till tavlan och pekade. Ser du den mörka 

fläcken där uppe till vänster? 

– Ja, sa ynglingen och sträckte på sig. 

– Rutan är kvarlämnad efter rengöringen 

för att visa hur smutsig tavlan var. Det finns en 

likadan fläck, här nere till höger. Ser du den? 

– Ja! Var hela tavlan så smutsig? 

– Ja, av tobaks- och brasrök. Man skulle inte 

röka. Röker du? 

– Nä inte ännu, sa den yngre blygt, och tittade 

in i brasglöden. 

– Inte ännu! Börja aldrig. Jag bara säger dig 

det. Börja aldrig. Det är ett rent fördärv. (Men 

mycket gott ibland, viskade han tyst för sig 

själv.) 

Ynglingen satte sig åter i soffan och vred sig 

mjukt åt höger. – Varför hänger det mattor på 

väggen? sa han och pekade. 

– Det är en bra fråga. Från början fanns här 

fyra eller sex, jag minns inte så noga. 

– Vackra. 

– Ja mycket. De är gjorda av en textilkonstnärinna 

som hette Märta Måås Fjätterström. Från 

Båstad tror jag. Skänktes av en gammal medlem 

som hade en stor mattaffär i Stockholm. 

– Skänktes? Du menar att någon bara gav 

klubben dem? 

Lampetten har en av våra bästa spelare som modell, Claes Jöhncke 

64

Klubbhuset 

– Ja, just så, sa den äldre, och konstaterade att 

cigarren hade slocknat. Medan han åter satte 

fyr på den sa han: 

– Det skall du veta, lille pojk, att nästan allt 

vi har här på klubben, av inredning, mattor, 

tavlor och andra udda ting är skänkta av gamla 

medlemmar. 

– Allt? 

– Ja, nästan allt… 

– Flygeln också? 

– Ja… 

Han drog tveksamt ut på svaret medan han 

tog ett djupt bloss på den nytända cigarren. 

“Mixed Foursome”. Rovet av Leukippos döttrar, en kopia av Rubens målning. 

65

Klubbhuset 

– En rolig historia, eller vad skall vi säga … 

En amerikan, med det franska namnet Raoul 

LeMat, spelade mycket golf här på klubben. 

Det var på 30- och början av 40-talet. Så anfölls 

Amerika av japanerna i Pearl Harbour. Det där 

kan du väl? Och då ville han åka hem. Som 

tack för en trevlig tid på klubben, bjöd han in 

alla till avskedsfest på Grand Hôtel Royal, Spegelsalen 

och allt. Flott skulle det vara. Under 

middagen lovade han att skänka klubben en ny 

flygel. Fint värre. Och så kom en kypare fram 

till LeMat och meddelade att telefonsamtal 

väntade i garderoben. Raoul bad om ursäkt. 

Tillsammans med kyparen lämnade han Spegelsalen. 

Sen dess är det ingen som varken sett 

eller hört av honom. Bjudmiddagen fick gästerna 

själva betala. Så gick det nåt år. En dag 

fick klubben ett telefonsamtal från Göteborgs 

Frihamn. ”Här finns en flygel till er att hämta” 

sa tullmannen. ”Kontant betalning erfordras 

för utlämnande.” 

– Va!!! sa den yngre med ett leende. Vem 

löste ut den och varför? 

– Bra fråga. Visst är det trevligt med en flygel? 

Det är ett bra instrument. Man skänker LeMat 

en tanke när tonerna klingar ut i salongen. 

– Har ni också fått den där roliga lampan på 

bordet framför flygeln? 

– Javisst det är också en gåva. Vem som 

har skänkt den kommer jag inte ihåg. Det är 

hemskt vad man glömmer. Vet du vem den 

föreställer? 

– Nä, har ingen aning. Kan ju vara vem som 

helst. 

– Vem som helst! Nä du, den är gjord med 

en golfspelare som heter Claes Jöhncke som 

modell. Vet du vem det är? 

– Jag känner igen namnet, men …. 

Birkerummet efter renoveringen 1996 

66

Klubbhuset 

– Claes var medlem i klubben och var vår 

första spelare på Europatouren. Konstnären 

som gjort den heter David Wikstedt, om jag nu 

minns rätt. 

– Den andra skulpturen då? Den i trappan. 

– Elly Wallén. Minnet sviker igen. Jag kan f 

– n ta mig inte komma ihåg vem som har givit 

oss den? Förlåt, nu svor jag visst. Den har varit 

borta två gånger, och kommit tillbaks bägge 

gångerna. 

– Skulle hon inte slå ut mot banan istället 

för… 

– Det kan du ha rätt i. Nu slår hon rätt in i 

glaset på ”Karta över Kevinge Gård”. Glaset kan 

ju gå sönder, om hon nu fick iväg bollen. Jag 

tycker att det är en sak att fundera på. Hon går 

väl att vända på, antar jag. Nu skall jag ha en 

kopp kaffe. Vill du ha något? 

– Ja tack, en Cola skulle smaka gott. 

– Kom så går vi till baren och handlar. 

– Baren? 

– Ja, det här är baren. Det visste du väl? Snygg 

va? Skänkt av Skanska som gjorde den senaste 

ombyggnaden. Här mitt emot låg tidigare 

”Kungamatsalen”. Den som ligger vid trappen. 

Fint var det. Med mahognymöbler och en tjock 

”kinamatta”, vitrinskåp och allt. De två vitrinskåpen 

är de som nu står i hallen där borta. De 

stod här också. Rummet användes, då som nu, 

som styrelserum. 

– Varför heter det ”Kungamatsalen”. Åt 

kungen här? 

– Ja, nej, men det hängde ett porträtt av kung 

Gustaf VI Adolf där, som nu hänger i salongen. 

Han var klubbens styrelseordförande i tio år. 

– De stora kristallkronorna i matsalen, sa 

den äldre och pekade upp i matsalstaket, de 

är en gåva från Ragnar Sachs. Han var, bland 

många andra, en generös medlem. Skänkte 

många saker, stolar och bord och mycket, 

mycket annat. Kom så går vi bort till den nya 

”Kungamatsalen” och tittar. 

– Kungamatsal, sa ynglingen, i blått och gult. 

Inte så tokigt, kul grej. 

– Här hänger väggklockan. Den hängde där 

borta tidigare, sa den äldre och pekade mot 

matsalen. Tavlorna också, för den delen fortsatte 

han och gick mot kortväggen. Här har vi 

en raritet. 

– Raritet? sa den yngre frågande 

– En litografi, gjord av Deprez. 

– Ja, det står ju här på ramen. 

– J.L. Deprez, sa den äldre stolt och pekade. 

– Vem var det? 

– En fransk arkitekt. Han kallades hit av 

Gustaf III, och hjälpte honom med ett flertal 

byggnadsprojekt. På Haga finns en grundmur. 

Det var allt som byggdes av ett stort slott, som 

Deprez ritade. Botanicum i Uppsala har han 

också ritat. Och så gjorde han flera inredningar 

och mycket annat. 

– Vem har skänkt den? Den måste vara 

värdefull? 

– Har ingen aning, varken om värdet eller 

vem som skänkte den. Tyvärr. Vad är klockan sa 

den yngre och såg helt plötsligt orolig ut. 

– Klockan är två. Varför? 

– Jag tänkte spela nio hål innan det blir 

mörkt. Så nu får jag skynda mig. 

– Får man hänga på? 

– Ja gärna. Vi ses på första tee. 

67

Klubbhuset 

Klubbhuset på Råsundabanan, Ellenhill. Klubbens 

första “riktiga” klubbhus. 

Klubbhuset i Sticklinge innebar ett lyft för klubblivet. 

Klubbhusen 1904-2004 

1. Stockholm ”Paviljongen” 1907 - 

2. Sundbyberg ”Ellenhill” 1912 - 

3. Lidingö ”Sticklinge” 1926 - 

4. Danderyd ”Kevinge” 1932 – 

1932 Invigning av det nya klubbhuset på Kevinge. 

Arkitekt Bernard Schill. 

1953 Genomgripande renovering 

1956 Västra altanen byggs ut 

1957 2 klubbrum på plan 2 renoveras och inreds 

1960 Stor omoch tillbyggnad. Arkitekt: Nils Sköld 

Plan 1: Nytt omklädningsrum för herrarna, 

bastu och klubbhall 

Plan 2: Köket, liten matsal, övningsrum 

1964 Renovering av plan 2 

1966 Ny vagnhall 

1968 Ny verkstadsbyggnad 

1969 Matsalen renoveras 

1974 Plan 1: Shop och reception byggs om 

1975 Östra villan byggs om. Placerad på det gamla 

rivna husets grund. Kansli för SGF. 

1976 Vinden tilläggsisoleras 

1978 Nya träfasader som målas och tilläggsisoleras. 

Arbetet utförs av klubbens medlemmar. 

1983 Trappan till södra altanen (”19:e hålet”) 

byggs. 

1995 Klubbhuset töms för ombyggnad. 

Projektledare: Sune Lindström med Stig Vesterlund 

som assistent. Arkitekt: Mats Jacobson. 

Inredningsarkitekt: Birgitta Almstedt. Entreprenör: 

Skanska/Svante Jernelo 

1996 Till- och ombyggnad av verkstaden. Projektledare: 

Sune Lindström med Stig Vesterlund 

som assistent. Invigning av det renoverade 

klubbhuset. 

Klubbhuset på Kevinge 1932, invigningsåret. Från början 

var det en ladugård med djuren i bottenvåningen 

och höloftet en trappa upp. 

68

Klubbhuset i Kevinge- ut- och ombyggnadsfaser 

1931 

1932- 

HÖSKULLE 

HÖSKULLE 

PLAN2 

VAGNSLIDER 

PLAN2 

GRIS KOR HÄSTAR 

PLAN1 

PLAN1 

1945-48 

1960 

PLAN2 

PLAN2 

PLAN1 

PLAN1 

MATSAL 

FÖRRÅD 

SALONG/ 

SÄLLSKAPSRUM 

1996 

KÖK 

MASKINRUM 

KOMMUNIKATION 

BASTU 

OMKL. DAMER 

KLUBB- OCH VAGNSFRD. 

PLAN2 

WC 

OMKL. HERRAR 

ÖVNINGS - PINGISRUM 

KANSLI 

SOVRUM 

CADDYMASTER-CADDY 

SHOP 

KAPPRUM 

SPIRALTRAPPA 

PLAN1 

69

Kronprinsessan Margareta och kronprins Gustaf Adolf går en golfrunda på Råsundabanan 1915 

70

Kungligheter i 

SGK:s historia 

Av Per Wiklund, sekreterare i SGK 

med rötter i klubben sedan 1964. 

Medlemmar av kungahuset har alltsedan 

starten figurerat i klubbens historia. 

Följande citat ur det programblad som 

gavs ut i samband med invigningen av 

Kevingebanan 1932, ger en målande bild 

av kungligheternas roll inom golfen i 

allmänhet och i Stockholms Golfklubbs 

historia i synnerhet: 

”Golfspelet kallas sedan långa tider tillbaka 

‘The Royal and Ancient Game’. Namnet bäres 

med full rätt. Golfens uppkomst förlorar sig i 

sagotidens natt och den spelades av konungar 

redan för över fyrahundra år sedan. Ända 

från 1500-talets början finner man i de skotska 

konungarnas räkenskaper utgifter för golfklubbor 

och bollar. Maria Stuart var en entusiastisk 

golfspelerska, likaså de följande Stuartarna 

Jakob I, Karl I och Jakob II. Den förstnämnde 

införde golfen i England. 

Den Stuartska ätten hade sina sidor, men för 

golfspelet kom dess fall att innebära ett hårt 

slag. Golfen var därefter ej längre den kungliga 

sporten. Det har fallit på en senare tids lott att 

återuppliva dess kungliga traditioner. 

Två kungliga personer hava därvid gått i spetsen: 

Sveriges Kronprins (sedermera kung Gustaf 

VI Adolf) och prinsen av Wales. Den senares 

betydelse för golfen skall här ej behandlas. 

Ehuru både prinsen av Wales och hans broder 

Hertigen av York började spela redan vid unga 

71

Kungligheter 

Kronprins Gustav Adolf omkring 1908 på vår första bana vid Fältrittklubben. I bakgrunden 

Försvarshögskolan. 

72

Kungligheter 

år, kom vår kronprins nog något före dem, då 

han spelat golf i nära trettio år. År 1906 åtog 

han sig uppdraget att vara Stockholms Golfklubbs 

ordförande, vilken ställning han intog 

i tio år, varefter han kvarstått och fortfarande 

kvarstår som denna klubbs hedersordförande. 

Som spelare tillhör han A-klassen med ett handicap 

av-18. 

Av kungafamiljens övriga medlemmar är 

prins Sigvard med ett handicap på 14 numera 

överlägsen sin höge fader. Detta representerar 

efter svenska förhållanden hög spelstandard, 

och han står upptagen på Svenska Golfförbundets 

officiella handicaplista. Då han är i Sverige, 

är han en av Stockholms Golfklubbs mest 

trägna medlemmar, och han har gjort en stor 

insats för utvecklingen av sammanhållningen 

och spelet bland denna klubbs yngre medlemmar. 

Även prinsessan Ingrid är en intresserad 

golfspelerska, och prins Karl Johan, som haft 

fördelen att lära sig spelet redan vid mycket 

unga år, lovar att bli en mycket god spelare. 

Prins Eugen hör även numera till Stockholms 

Golfklubbs mest intresserade medlemmar, och 

Prinsen av Wales och kronprins Gustav Adolf slår premiärbollarna vid invigningen av Kevingebanan 

1932. T h samtalar prins Eugen med prinsen av Wales. 

73

Kungligheter 

han anser sig icke vara för gammal att lära; han 

ses ofta taga lektioner av klubbens professional, 

Mr. Roberts. 

I England är prinsen av Wales och hans bröders 

intresse för golfen välbekant. Mindre känt 

torde vara att Kronprins Leopold av Belgien, 

som står oss särskilt nära, är en intresserad och 

skicklig spelare; han torde i det närmaste stå 

på samma nivå som prinsen av Wales. Vidare 

märkes kejsaren av Japan, som har en storslagen 

privat golfbana innanför murarna till det 

kejserliga palatset. Även han visade sig vara en 

värdig motståndare till prinsen av Wales, då 

de för några år sedan spelade med varandra, 

medan kejsaren ännu var kronprins. 

Av detta torde framgå att golfens ställning 

som ett kungligt spel åter kommit till heders. 

Och alla golfspelare är tacksamma därför. Det 

betyder så mycket för vår sports utbredning, 

och det har ett alldeles särskilt värde när en 

gammal, länge avbruten tradition återupptages. 

Golfen skulle på något sätt bliva fattigare 

och vardagligare den dag som den upphörde 

att vara ”royal and ancient.” 

Gustaf VI Adolf var en flitig golfare, här tillsammans med Rolf (t v) och Karin von Heidenstam samt Elsa 

von Schmalensee. 

74

Kungligheter 

Den golfande Kungafamiljen 

I SGK:s minnesskrift från 1954 förtecknades ett 

flertal medlemmar av kungahuset som Förste 

Hedersledamöter: 

Drottning Louise, Gustaf VI Adolfs andra hustru. 

Prins Bertil, Gustaf VI Adolfs son. 

Prins Gustaf Adolf, Gustaf VI Adolfs son. 

Prinsessan Sibylla, prins Gustaf Adolfs hustru. 

Prins Wilhelm, Gustaf VI Adolfs bror. 

Prins Carl, Gustaf V:s bror. Gustaf VI Adolfs farbror. 

Prins Eugen, Gustaf V:s bror. Gustaf VI Adolfs 

farbror. 

Prinsessan Ingeborg av Danmark, prins Carls 

hustru. 

Man kan konstatera att många av Gustaf VI 

Adolfs närmaste släktingar uppenbarligen 

ägnade sig åt golfspel i Stockholms Golfklubb. 

Gustaf Adolf, själv en sann golfentusiast, hade 

tagit upp golfen tidigt i livet och alla hans barn 

blev också ivriga golfspelare, tidigt uppmuntrade 

av sin far. Gustaf Adolf ansåg att man tidigt 

skulle lära sig att svinga en golfklubba, då det 

alltid skulle kunna komma väl till pass senare 

i livet. 

Kanske var det också han som fick en del av de 

övriga medlemmarna i kungahuset att intressera 

sig för The Royal and Ancient Game! 

Gustaf VI Adolf och hans första hustru, kronprinsessan 

Margareta(1882-1920), spelade tillsammans 

redan på 1910-talet och år 1914 deltog 

Margareta i de första Svenska Mästerskapen 

på Stockholms Golfklubbs dåvarande bana på 

Råsunda och kom då på andra plats, något som 

trots att konkurrensen inte var så stor, väl ändå 

får räknas som en prestation. 

Gustaf VI Adolf började således att spela golf 

några år efter sekelskiftet och blev så småningom 

en duktig golfare med 18 i handicap. Han 

var Stockholms Golfklubbs ordförande mellan 

1906 och 1916. Han innehade därefter och så 

länge han levde titeln ”Stockholms Golfklubbs 

Höge Beskyddare”. Som kronprins invigde Gustaf 

Adolf Kevingebanan 1932 tillsammans med 

prinsen av Wales, som också var en intresserad 

och skicklig golfare som spelat alltsedan barndomen, 

ofta med sin bror hertigen av York. 

Prins Eugen, Gustaf VI Adolfs farbror, spelade 

en tid flitigt på Kevinge, allt som oftast 

med gamle NK-chefen Josef Sachs, och tog ofta 

lektioner för Ted Roberts. 

Prins Sigvard var en duktig golfare och hade 

på 1930-talet 14 i hcp. Prins Karl Johan var 

också duktig och hade som bäst handicap 11. 

Karl Johan spelade regelbundet på Kevinge 

och 1939 vann han den första Allianstävlingen, 

som spelades på vår bana, tillsammans med 

Ted Roberts. 

Även prinsessan Ingrid var en intresserad 

golfspelare. 

Prins Bertil – golfprinsen 

Bland de golfande kungabarnen var kanske 

prins Bertil familjens mest framträdande golfspelare, 

i synnerhet för oss medlemmar i Stockholms 

Golfklubb. Uppvuxen med två golfande 

föräldrar och med en mor, Margareta, som var 

så pass duktig att hon erövrade en silvermedalj 

i SM 1914, blev spelet så småningom en livslång 

passion för prinsen. 

Redan som mycket små fick Bertil och hans syskon 

titta på när mamma Margareta spelade på 

Vikens bana i närheten av Sofiero. Prins Bertil 

började sedan spela golf på allvar i 12-årsåldern 

under sina sommarferier i England, uppmuntrad 

av sin morfar, hertigen av Connaught, som 

skickade Bertil till Swinley Forest GC för undervisning 

av klubbens professional. Åter hemma i 

Sverige spelade prinsen då och då på Råsunda. 

75

Kungligheter 

Då Sven Tumba lyckades få Arnold Palmer till Kevinge 1972 för en uppvisningsmatch, ställde prins Bertil 

upp som caddie, vilket uppmärksammades mycket i pressen. 

76

Kungligheter 

Så småningom flyttade prins Bertil till Lundsberg, 

där ingen golfbana fanns. Av detta och av 

andra skäl, blev det ett ganska långt uppehåll 

för prinsens del, men i mitten av trettiotalet 

tog prinsen återigen upp golfspelandet och ”på 

den vägen var det” så länge han levde. 

Kevinge blev en av prins Bertils hemmabanor 

och många av oss minns honom från någon 

av hans många rundor med kompisarna Sven 

Tumba, Uffe ”Russinet” Rosenkrantz, P A 

Ljung och andra, iförd sin svarta basker, ständigt 

rökande en cigarrett utan filter. 

Förutom flitigt sällskapsgolfande ställde prins 

Bertil gärna upp i samband med olika evenemang 

på Kevinge. Prinsens kanske största 

tävlingsmässiga framgång enligt honom själv, 

var hans vinst i DN:s Allianstävling 1946 tillsammans 

med Arne Werkell. Då Sven Tumba 

lyckades få Arnold Palmer till Kevinge 1972 för 

en uppvisningsmatch ställde prins Bertil upp 

som caddie vilket uppmärksammades mycket 

i pressen. 

Såsom allmänt idrottsintresserad har prins 

Bertil genom åren också varit engagerad i föreningslivet 

och var under ett par år på 40-talet 

ordförande i Svenska Golfförbundet. 

Förutom våra egna kungligheter, finns några 

hedersmedlemmar som representerar utländska 

kungahus, nämligen Belgiens dåvarande 

kung Leopold III, hertigen av Windsor och 

hertigen av Kent. 

Kung Leopold III var en intresserad och duktig 

golfare som var gift med prinsessan Astrid, 

dotter till prins Carl. Prinsessan Astrid omkom 

mycket tragiskt i en bilolycka i Schweiz 1935, då 

Leopold miste kontrollen över bilen och körde 

ner i en ravin. 

Kronprinsessan Viktoria invaldes som 1:e hedersledamot 

2003 

Det kungliga inslaget i SGK:s historia har varit 

aktivt och omfattande och därför är det särskilt 

tillfredsställande att vi nu, då vi fyller 100 år, 

kan hälsa kronprinsessan Viktoria välkommen 

i klubben som 1:a Hedersledamot. Därigenom 

fortlever den kungliga traditionen på ett naturligt 

sätt i vår klubb. 

77

Drivande instruktörer 

Av Karl-Erik Mattsson, Lennart Roos och Tage Svedestig, 

författare av jubileumsskrifterna “Från Fågelbacken 1904 

till Kevinge 1994 (SGK:s 90-årsjubileum)” och “Från betesmark 

till golfbana” (Kevingebanans 70-årsjubileum). Alla 

med stort engagemang i klubben under lång tid. 

Det är en omöjlig uppgift att presentera alla 

våra golfinstruktörers insatser. Vi väljer därför 

att dels redovisa klubbens behov av tränare vid 

seklets början, dels ge vår syn på några av våra 

professionals vars insatser varit av stor betydelse 

för klubben och dess medlemmar. 

Redan kort efter klubbens bildande insåg den 

framsynta styrelsen att medlemmarna behövde 

I en bildsvit från 25-årsboken, alltså omkring 1929, visar Ted Roberts en klassisk golfsving. Uppvridning, 

genomförande, genomgång, allt ser med mycket små variationer ut som det som vi får lära oss av 

dagens instruktörer 75 år senare. 

78

Instruktörerna 

undervisning i golfspelet. Förslag att engagera 

en tränare togs upp på årsmötena 1905 och 

1906 och resulterade i att Köpenhamns Golfklubbs 

professional, mr Turnbull, kom till 

klubben, som då spelade på Fältrittklubbens 

ridbana, under en kortare tid våren 1907. Därefter 

fördes förhandlingar med en i England 

bosatt professional, mr Cobby. År 1908 anställdes 

han för en tid av två månader mot fria resor 

och 60 kronor i månaden. Lektionsavgiften – 1 

krona i timmen – tillföll odelat klubben. (1908 

tillsattes en handicapkommitté med den engelske 

militärattachén captain Harvey som ordförande.) 

Marinöverintendenten, sedermera 

amiralen Henry Lindberg, kontaktade år 1910 

George Roberts, en professional från England 

som erbjöds 100 kronor för resan i vardera riktningen 

samt i arvode 500 kronor för sex veckor. 

Lektionsavgiften blev 1:50 kronor i timmen. 

George Roberts, en i alla avseenden förstklassig 

instruktör, anställdes. Han erhöll sedan årsengagemang 

vid Göteborgs GK som lånade ut 

honom till SGK våren 1911. George-Roberts 

utstakade också den nya Råsundabanan väster 

79


om Råstasjön. 1912 anställdes Mr Tabor från S: 

t Andrews för att ge lektioner under tiden 15 

april till 15 juni. I december 1913 beslöt styrelsen 

på förslag av Henry Lindberg att anställa en 

tränare med ett årligt arvode av 1 500 kr. 

Ted Roberts kommer till klubben 

Underhandlingar med George Roberts resulterade 

i att dennes yngre broder Edwin ”Ted” 

Roberts, uppväxt vid Hoylake, Royal Liverpool 

Club, en av Englands stora mästerskapsbanor, 

som 21-åring kom till SGK och Råsundabanan 

i april 1914. 

Detta visade sig vara ett mycket betydelsefullt 

beslut i SGK:s historia. Ted kom att under hela 

sitt liv sätta den engelske gentlemannens prägel 

på klubben och dess medlemmar. På 20-talet 

deltog Ted i utstakandet av Sticklingebanan 

på Lidingö. Den ordinarie ”professionisten” 

Edwin Roberts biträddes 1927 av de av honom 

utbildade instruktörerna bröderna Adolf och 

Gerhard Hjort samt Thure Lindskog. Tidigt 

insåg Ted att golf var mer än lektioner för att 

Tabor, pro på Råsundatiden. 1912 

”Keep your head still”, var en av Ted Roberts 

käpphästar 

80


få bollen i en glansfull bana. Filmfotografier 

togs av Teds sving och analyserades noga i alla 

moment. En jämförelse av Leo Diegels och Walter 

Hagens drives visar att Teds drive i nästan 

varje liten detalj överensstämde med Hagens. 

Ted var noga med att följa den gamla regeln 

– KEEP YOUR HEAD STILL! Ted insåg också 

vikten av fysisk träning och uppvärmning före 

spel. Han gjorde upp ett digert program med 

bildillustrationer. Detta program kan väl mäta 

sig med alla råd dagens som golfare ges. 

Någon juniorverksamhet fanns ej på 1930- och 

40-talet men Ted insåg att potential fanns bland 

caddies. Hans utbildning av dessa var noggrant 

upplagd och golfens termer lärde han ut. När 

Ted såg caddies stå och slå rättade han deras 

svingar och gav dem instruktioner. Han utdelade 

tillstånd att spela på banan, vilket gav resultat 

och här växte fram en skara spelare som 

blev skickliga såväl professionella som amatörer, 

bland dem Arne och Elis Werkell, Harry 

Karlsson-Fakt och dennes syster Britt Mattsson. 

En milstolpe för Ted var då han 1974 som 80- 

åring inbjöds till den nystartade “Old Caddies 

Club” bestående av aktiva golfare med caddieförflutet 

på Kevinge. Med tårar i ögonen säger 

Ted: ”Mina flickor och pojkar (Ted hade själv 

ej några barn), ni måste träffas varje år och 

minnas tiden på Kevinge, och ni skall få min 

fina persimmondriver med hickoryskaft som 

vandringspris”. 

Så avslöjar han sin hemlighet att med ett slag 

slå två bollar i hål på en gång. En meter från 

hålet lägger han ned en boll och säger ”Can 

You see the aeroplane?” Då alla tittar upp trycker 

han ner bollen med foten och placerar en 

annan boll bakom. Vid slaget med en wedge 

hoppar den bakre bollen över den främre och 

båda rullar i hål. 

Ted nådde under de första Kevingeåren sin 

bästa tid som golfspelare och tävlade med framgång 

på in- och utländska banor. Som skicklig 

instruktör lärde han upp generationer av spelare 

och förblev ungdomlig och vital. Hans vänlighet 

och brittiska sportsmannaanda har varit av stor 

betydelse för SGK. Ted gav sin sista lektion ett år 

före sin död 1978. Han blev 84 år gammal. 

Arne Werkell 

Danderydsbon Arne Werkell född 1919 började 

som caddie då SGK ännu spelade på Lidingö- 

Arne Werkell, klubbens instruktör 1964-84 

81


banan. 15 år gammal blev han anställd som 

spelande assistent till Ted Roberts på Kevinge, 

liksom Harry Karlsson- Fakt, även han Danderydsbo. 

Harry lämnade sin assistentbefattning 

1946 och efter några golfår i Amerika blev han 

tränare på Lidingö GK. Arnes spel var av högsta 

klass och han vann bl a protävlingen Dunlop 

Cup inte mindre än 10 gånger under åren 

1944-1956. Arne fick också representera Sverige 

i World Cup 7 gånger. Som instruktör var 

hans egna spelkunskaper och från Ted Roberts 

inhämtade lärdomar till stor nytta. Genom sitt 

stillsamma sätt och enkla lättfattliga språkbruk 

blev han mycket omtyckt av alla kategorier 

spelare. 

1964 efterträdde Arne Ted Roberts som 1:e 

instruktör och därmed avslutade han sitt eget 

tävlande i större sammanhang. Arnes tid med 

att ge lektioner, skötseln av klubbshopen samt 

övrig service upptog nu hela hans arbetstid. På 

grund av hälsoskäl beviljades Arne 1984 pension 

efter att ha varit i klubbens tjänst i drygt 50 

år. Arne Werkell avled i december samma år. 

Mike Sheard, John Cockin, Peter 

Chamberlain 

Mike Sheard som varit assistent sedan 1981 blev 

nu utsedd till ny 1:e instruktör. Under 1960-talet 

hade SGK två engelska biträdande instruktörer, 

John Cockin och Peter Chamberlain. Båda blev 

svensk golf trogna och är fortfarande bosatta i 

Sverige. John Cockin föddes i Hull 1939. Han 

spåddes ingen lysande framtid som golfare, 

men utvecklades positivt bl a genom faderns 

medverkan. Han blev Sveriges mest framstående 

professionelle spelare under 1960-talet 

och spelade på Europatouren. 1968 vann han 

Dutch Open. Han var en skicklig instruktör 

och lyckades entusiasmera sina elever med sin 

positiva inställning och underfundiga humor. 

John Cockin 

82


John Cockin blev sedermera sekreterare och 

ordförande i SPGA och efter att ha varit tränare 

vid ytterligare några klubbar tjänstgjorde 

han som klubbdirektör vid Ullna GK och 

Fågelbro GK. Peter Chamberlain blev efter 

sina år som biträdande instruktör på SGK tränare 

på Falsterbo GK, där han fortfarande är 

kvar. Han är till sin natur mer tillbakadragen 

än Cockin men skicklig som tränare. Han har 

med framgång producerat läroböcker och 

videoprogram. Numera ägnar han sig också 

åt banarkitektur och har skapat flera svenska 

banor, bland andra Tegelberga och Trelleborgs 

GK i Skåne. 

Joakim Sabel och Jan Lindblad 

1993 fick SGK två svenska instruktörer, Joakim 

Sabel och Jan Lindblad från Danderyd. De 

har båda lärt sig spela via klubbens knatte- och 

juniorverksamhet. Båda blev skickliga tränare 

och framgångsrika elitspelare. Joakim ägnar 

sig numera at att driva golfklubbar i Sverige. 

Han har bl a skapat Brollsta GK på den mark 

som SGK inköpt för att trygga klubbens framtid. 

Jan har tagit plats i SGK:s styrelse, där han 

ansvarar för att våra juniorer ska bli konkurrenskraftiga. 

Med Jan Lindblad och Joakim Sabel fick klubben två instruktörer som båda var fostrade i klubben. 

Tomas Kais tog över efter dem. 

83


Golfskräddarna 

2001 tog Golfskräddarna AB hand om träning 

och försäljning av golfutrustning. Bakom 

namnet döljer sig tre Danderydspojkar, Danny 

Haas, Per Jacobson och Johan Orrgård. Per 

och Johan är produkter av klubbens ungdomsverksamhet. 

Alla tre är elitspelare med Per som 

leading star efter att ha spelat på Challengetouren 

i 5 år med växlande framgång. Trion 

har delat upp arbetet så att Danny sköter shopen 

medan Per och Johan ger lektioner . Här 

Johan Orrgård och Per Jacobson har också de sina rötter i Stockholms Golfklubb 

84


har klubben tre ambitiösa och mycket kunniga 

medarbetare, alltid tillgängliga och öppna för 

medlemmarnas önskemål. 

SGK:s instruktörer har genom åren medverkat 

till att förbättra medlemmarnas ”slagfärdighet”. 

Golfens raska frammarsch i Sverige har 

naturligtvis inneburit att antalet instruktörer 

kraftigt ökat. I golfens barndom fanns i vårt 

land endast engelska tränare att tillgå. Dessa 

lade grunden till medlemmarnas svingar och 

lärde upp de svenska tränarna. Idag är det de 

svenska instruktörerna utbildade genom SPGA 

som dominerar. SGK har under de senaste 10 

åren haft enbart svenska tränare. 

Klubbens professionals 

1:a instruktörer 

1906 Mr Turnbull 

1907 Mr Cobby 

1910 George Roberts 

1911 Mr Tabor 

1914 Edwin ”Ted” Roberts 

1964 Arne Werkell 

1984 Mike Sheard 

1989 Kevin Gow 

1993 Jan Lindblad och Joakim Sabel 

1997 Joakim Sabel 

2000 Tomas Kais 

2001 Per Jacobson, Johan Orrgård och Danny Haas 

(shopansvarig) 

Assistenter 

1927 Adolf och Gerard Hjort 

Thure Lindskog 

1933 Harry Karlsson-Fakt 

1934 Arne Werkell 

1954 Ron Frost 

1955 Graham Thomson (SGF:s resetränare) 

1961 Gerald Gardiner 

1962 John Cockin 

1967 Peter Chamberlain 

1971 Abdel Halim 

1974 Bill Youngman 

1980 Uno Fors 

Jason Barber 

1981 Mike Sheard 

1985 David Rushbury 

1989 Richard West 

1997 Tomas Kais 

2002 Jonas Lilja 

Nya hjälpmedel kommer till. Här spelas golfsvingen 

in i dator. Jonas Lilja demonstrerar. 

85

Mina år som Pro 1962 – 1966 

John Cockin 

som 16-åring anställdes jag som 

1955 andra assistent till pron Stan 

Stenhouse på den privata golfklubben 

i min hemstad Hull. Drygt tre år senare 

kallades jag in till två års militärtjänstgöring 

varefter jag fick anställning som 

första assistent till pron Jim Griffiths på 

Newmarket Golf Club. I slutet av 1961 

fick jag förfrågan om jag kunde tänka 

mig arbeta utomlands en säsong. 

Så blev det och några månader senare tackade 

jag ja till instruktörstjänsten på Stockholms 

Golfklubb. Efter en fruktansvärd resa 

över Nordsjön till Göteborg med MS Britania 

och en betydligt behagligare resa med SJ till 

Stockholm möttes jag på Centralen av klubbens 

dåvarande sekreterare Sven Widaeus och 

mr Ted Roberts. I Svens gamla Mercedes åkte 

vi direkt till Kevinge där jag fick följa med in i 

klubbhuset. Det var en ovanlig känsla, i England 

på den tiden var klubbhuset öppet endast 

för medlemmar. Jag bjöds på kaffe som hade 

säkert stått i ett par timmar (jag kommer ihåg 

lukten än idag) och en smörgås med ägg och 

ansjovis. Fy! 

Därefter installerades jag i huset närmast 

nuvarande nians tee bakom klubbhuset som 

fungerade som tjänstebostad. På kvällen, om 

jag kommer ihåg rätt, bjöd klubbens pro Arne 

Werkell på öl och matjessill. Fy igen, men dagen 

därpå hemma hos Ted Roberts och hans fru 

Tutt kom räddningen i form av rostbiff och 

Yorkshire pudding. Nu började livet leka. 

Några dagar senare skulle jag på grillbaren i 

Mörby Centrum för första gången beställa mat 

på egen hand. Jag bestämde mig för bacon, 

egg och chips (pommes frites). Jag konsulterade 

mitt svensk-engelska lexikon och skrev på 

en lapp, bacon, ägg och flisor (wood chips) 

och överlämnade den till tjejen bakom disken. 

Gissa om hon blev förvånad. 

Avtalet med klubben var på fem månader. 

Båtresan tur och retur Tillbury – Göteborg 

betalades av klubben liksom bostaden och 

lunch i restaurangen. Lönen var tusen kronor 

i månaden och för en femtio minuters lektion 

fick mina elever betala 14 kronor. Det låter inte 

särskilt mycket men i jämförelse med vad jag 

hade tidigare skrapat ihop i England var det en 

förmögenhet. 

Då det inte fanns drivingrange på den tiden 

gav man sina lektioner längst bort på 17:e fairway 

eller ute på banan. I England var det sällan 

någon ville ha lektion före lunch så jag var van 

att ta det lugnt på morgonen men det visade 

sig snabbt att svenskarna hade en helt annan 

dygnsrytm och att 08.00 ansågs vara en perfekt 

tid för att träna. Fy igen. 

Ted Roberts blev min mentor, men jag fick 

också väldigt mycket hjälp av Arne Werkell, 

Stina Levy som var klubbens kanslist, och 

Henry Skogfeldt som var caddiemaster. Utan 

86


dessa människor hade livet den första tiden 

varit ganska ensamt och väldigt trist. 

Lektionsboken blev snabbt fulltecknad och 

med hänsyn till att eleverna gärna ville träna på 

förmiddagen blev det gott om tid till eget spel 

på eftermiddagarna, och bra spelare att tampas 

med fanns det gott om. 

Efter ungefär halva säsongen tog Arne Werkell 

mig åt sidan och på ett trevligt sätt talade han 

om för mig att många av mina elever hade svårt 

att förstå vad jag sa. “Förstår dom inte engelska?”. 

frågade jag? “Jo,” svarade Arne, “det gör 

dom, men inte din nordengelska.” Resten av 

säsongen pratade jag tydligare och långsammare, 

vilket resulterade i att mina elever förstod 

det jag sa men samtidigt att jag blev klassad 

som snobb då jag återvände till Hull. 

1962 fanns knappt tolv tusen registrerade 

golfspelare i Sverige. De flesta med en medelinkomst 

och medelålder betydligt högre 

än dagens golfare, och till min förvåning saknade 

många förnamn, de kallades istället för 

direktören, överläkaren, disponenten o s v. 

Mot slutet av säsongen blev jag erbjuden ett 

nytt fem månaders avtal för nästkommande år 

som jag efter viss tvekan tackade ja till. Jag hade 

från början tänkt mig endast en säsong. Det 

blev till slut fem säsonger på Kevinge och förra 

året firade jag mina 40 år i Sverige. Så kan det 

gå. 

John Cockin driver på 5:e hålet. John kom till klubben 1962 och blev snabbt juniorernas favorit. 

87

Joakim Sabel slår ut på 17:e i KM 1995. Joakim var pro mellan 1993 och 2000 innan Brollstaprojektet 

svalde honom helt. 

88


Mitt liv som stor 

Joakim Sabel 

Mitt liv som ”stor” började på Kevinge 

1973. Jag och Pelle Franzén tog våra cyklar 

från Hammarbacken som 11 åringar 

och cyklade hela vägen upp till Mörby centrum. 

Ray Lidholm som var caddiemaster 

på den tiden tog hand om oss och gav oss 

jobb som caddies, städare, och bollplockare. 

Vi fick 25 öre bollen! 

När man så småningom blev pro, 1993, hade det 

mesta förändrats. Caddies var borta och Andy 

skötte städningen. Som pro fick man dessutom 

vistas i klubbhuset och gå upp i restaurangen! 

Det som inte hade ändrats var rangen som fortfarande 

saknade väggar och tak, så arbetsmiljön 

som Pro var nog jämförbar med Arne Werkells, 

Ted Roberts, John Cockins m fl. Tänk att få jobba 

som Pro i en kedja av så legendariska föregångare. 

Själva projobbet med shop, drivingrange och 

lektioner var mitt tredje och skillnaden var faktiskt 

inte så stor mot tidigare jobb. Trots helt 

annorlunda klubbar. Man försöker ha en snygg 

shop, nya bollar och mattor på rangen och trevliga 

assistenter. Hur man sedan gör då man ger 

lektioner och håller kurser är ju helt individuellt 

och resultatet beror till stor del på hur det känns 

för en själv och hur man uppfattas. 

Mitt bestående intryck av SGK är att juniorerna 

verkligen ville bli bra och också blev bra, och att 

seniorerna och damerna gärna gick på träning 

och var bra på att lyssna och träna. Om de sedan 

blev bättre än sina kompisar som inte tränade 

kan man bara hoppas. 

Nybörjarkurser är kul var man än har de; man 

får vara lite ”golfgud” för en skara nya ”troende” 

och jag gillar det även om jag inte riktigt vet varför. 

Under en period när jag tränade Jarmo Sandelin 

skulle alla ha en lektion i att slå längre. Jag 

gillade inte det och försökte förklara att Jarmo 

är kung på att putta och på närspel och ville 

styra över träningen på den sidan av spelet. Våra 

intressen kolliderade och den typen av lektioner 

försvann snabbt. 

Det går mode även i vilken pro som är bäst 

vilket är direkt fånigt och det är mer personkemi 

och tålamod till förändringar hos eleven som 

avgör om en elev – tränar- relation fungerar. 

Något att tänka på för alla klubbar, framförallt 

i Stockholmsområdet, där vi gärna och snabbt 

anammar nya trender. 

Alla härliga människor som klubben innehåller 

och har innehållit gör prons jobb trevligt, särskilt 

på en klubb som SGK. Visserligen förekom 

det alltid dagar och personer som man inte alltid 

uppskattade men det är ju lika på alla klubbar. 

Stockholms Golfklubb är fortfarande, helt 

klart, banan med de bästa greenområdena i 

Stockholm och den är alltid i ypperligt skick. 

Därför kommer jag alltid vilja tillhöra Kevinge 

även om jag nu går nya vägar med nya banprojekt 

runtom i golfsverige. 

89

Det är både ett stort och ett långt steg från dåtidens elitspelare till dagens. Sving och teknik 

skiljer sig inte så mycket, medan utvecklingen på materialsidan är desto större… 

90

Från Elis till 

Jarmo – 

eliten på SGK 

Av Fredrik Richter, golfskribent och 

mångårig elitspelare i SGK. 

Man kan bara gissa hur det såg ut under 

de första åren på Fältrittklubbens bana 

då alla nyfikna utövare av sporten skulle 

lära sig bemästra den, lära sig reglerna 

och inte minst termerna. Men, vartefter 

tiden gick lärde sig medlemmarna alltmer 

och inspirerades av klubbens utländska 

medlemmar, främst amerikaner och 

engelsmän som även var klubbens bästa 

utövare i klubbens begynnelse. SGK 

hade 1908 ca 60 medlemmar, fast det var 

bara en tredjedel som spelade. 

Att i detta läge tala om elitverksamhet är således 

lite för tidigt. En titt i den tidens medlemsmatrikel 

visar att klubben bestod av grevar och 

grevinnor, baroner, kaptener, ministrar och 

flera representanter från kungahuset. Det var 

fint folk som vandrade på våra marker men 

kvaliteten på själva golfutövandet var det lite 

si och så med. C G von Platen skriver i 25- 

årsboken om de första åren i klubben: ”Spelskickligheten 

hos klubbens medlemmar stod 

under första åren i allmänhet på en ganska låg 

ståndpunkt. Styrelsen insåg också tidigt nödvändigheten 

att bereda tillfällen till golflektioner.” 

Detta beaktades och klubben anställde 

en engelsk golfprofessional, Mr Cobby, för 

att höja spelskickligheten hos medlemmarna. 

Samma år började klubben arrangera mindre 

klubbtävlingar som oftast vanns av klubbens 

91

Eliten 

utländska medlemmar. Fältrittklubbens bana 

där golfklubben huserade under dessa år passade 

mer för social samvaro för glada amatörer 

än för tävlingsverksamhet. Marken saknade 

dränering och var så sank att det inte gick att 

spela under vårar och höstar. 

Först i och med flytten till Råsunda 1913 kan 

man säga att tävlingsverksamheten på SGK 

tog fart på allvar. Sverige hade vid denna tid 4 

golfklubbar och ca 300 spelare. Kunskapen om 

sporten ökade sakteliga. Den 27:e mars 1914 

är kanske ett av klubbens viktigaste datum. Då 

anlände Ted Roberts till Råsundabanan för 

att arbeta som instruktör. Teds bror George 

Roberts som var pro på Göteborgs GK skrev 

till Ted och rekommenderade honom att flytta 

till Sverige och bedriva sin träningsverksamhet 

här. Golfen i Sverige var dock fortfarande ljusår 

från Englands. När Ted guidades runt av amiralen 

Henry Lindberg på marken i Råsunda 

där golfbanan fanns undrande han var själva 

banan låg. Herr Lindberg förklarade då att de 

stod på den! Man kan dock tro att Ted Roberts 

gillade vårt land och vår klubb. Han var nämligen 

tränare på SGK i hela 63 år! En imponerande 

prestation! Herr Roberts glada humör och 

skicklighet var en starkt bidragande orsak till 

att klubbens medlemmar började lära sig mer 

om sporten, medlemsantalet växte i allt raskare 

takt och det anordnades alltfler tävlingar. 

Vid denna tid var handicapgränsen 60 (!) för 

att få spela ett varv på Råsunda. De bästa spelarna 

var fortfarande amerikaner och engelsmän. 

Herrar Robinson, Frances och Clive från England 

spelade i en klass för sig och klubben började 

oroa sig över återväxten och intresset från 

de inhemska medlemmarna. På Falsterbonäset 

och i Göteborg hade utvecklingen gått i rask 

takt medan vår klubb bestod av ”en handfull 

gråhåriga veteraner som med prisvärd energi 

försökte slå bollen fram mellan fotbollsspelande 

pojkar och promenerande Råsundabor” 

som Sven Brisman uttryckte det i klubbens 25- 

års skrift. 1914 spelades emellertid de svenska 

Hans Beck-Friis slår ut på 1:a hålet. Omkring 1928, Sticklingebanan. 

92

Eliten 

mästerskapen på Råsunda. Det blev som väntat 

inga större framgångar för klubbens herrar. 

Vi kan däremot notera att kungahuset höll sig 

väl framme på damsidan då HKH kronprinsessan 

Margareta, som representerade SGK, kom 

tvåa. 

En tävling som klubben gärna arrangerade 

var distriktsmästerskapen, eftersom vi var den 

enda golfklubben i regionen, en tävling som 

SGK således dominerade totalt. När det nationella 

mästerskapet avgjordes på Råsunda både 

1916 och 1919 vanns det av Hans Beck-Friis 

från Falsterbo. Senare skulle herr Beck-Friis 

bosätta sig i Stockholm och under den senare 

hälften av 1920-talet tillhörde han klubbens 

bästa spelare. Fortfarande var dock spelstandarden 

relativt låg, deltagarantalen likaså. Från 

ett styrelseprotokoll 1916 kan man läsa om 

problemet med att medlemmarna anmälde sig 

under pseudonym. Skälet till detta var att ”det 

Els-Brita Skjöldebrand, här 87 år, vinner en 

puttävling mot bl a Anna Oxenstierna 

Om Erik Runfelt kan bl a sägas att han tog fem SM, 

tio Internationella SM, fem SKIM (Skandinaviska 

internationella mästerskap), gjorde 13 landskamper 

och tog 13 Riksmästerskap för Oldboys, varav elva 

i rad. Ingen annan svensk golfspelare är i närheten 

av att ha vunnit så många mästerskap.

Eliten 

finns arbetsgivare och förmän som ännu så 

länge anse att utöfvandet af idrott står i omvänt 

förhållande till arbetsfliten” Således fanns det 

kanske en vilja ändå att tävla men att inte skylta 

med det? 

Råsundabanan var idyllisk och medlemmarna 

trivdes. Men banan hade sina brister. Den var 

trång och sank. Marken var även ett populärt 

promenadstråk vilket ledde till att våra medlemmar 

ofta spelade i röda kavajer för att synas 

för de intet ont anande flanörerna. 

När klubben 1923 mötte Göteborgs GK i den 

första lagmatchen klubbarna emellan var vår 

bäste spelare den gamle skotten J W Walker 

med sina 12 i handicap. I Göteborg fanns bland 

andra Erik Runfelt, med en mängd mästerskapstitlar 

i bagaget, och återigen bevisades att det 

var långt upp till våra konkurrenter. På damsidan 

såg det dock lite ljusare ut. 

När klubben arrangerar de svenska mästerskapen 

på Råsunda 1924 vinner Els-Brita Hammar, 

senare Skjöldebrand. Els-Brita var klubben 

trogen i hela sitt liv och långt in på 90-talet 

kunde medlemmarna på SGK av Els-Brita få ta 

del av hur det var och hur golfen gick till när 

seklet var ungt. 

Klubben flyttar 

Styrelsen började nu se sig omkring efter större 

markområden för klubben. Mer om detta finns 

Ellis Jansson 

Sune Malmström 

94

Eliten 

i andra kapitel i denna bok. 1926 var hursomhelst 

flytten till Sticklingebanan på Lidingö 

klar. Den hade då 9 hål men redan året därpå 

stod 18-hålsbanan färdig. Klubbens medlemsantal 

steg i och med denna flytt i rask takt och 

tränaren Ted Roberts fick alltmer att göra för 

de nyfikna, nya golfarna i klubben. Medlemmarna 

blev även allt yngre, kvaliteten allt bättre 

och de fick utöva sin sport på en betydligt bättre 

golfbana än den som låg vid Råsunda. I slutet 

av 1920-talet välkomnar klubben till sig landets 

överlägset bästa spelare, Erik Runfelt, som flyttat 

upp från Göteborg. Han tackar genom att 

1929 raskt vinna det internationella svenska 

mästerskapen på Sticklingebanan i överlägsen 

stil representerande vår klubb. Att herr Runfelt, 

som detta år hade 2 i handicap, kom till klubben 

plus flytten till Sticklinge måste ha varit två 

fullträffar för vår klubb. Ungefär som att en 

liten ishockeyklubb i landet får en ny arena och 

ett NHL-proffs samtidigt. Plötsligt ville många 

börja spela golf och Ted Roberts fick bråda 

dagar med fullbokade lektionspärmar. 

Tiden på Sticklinge blev dock kort. Arrendatorn 

ville att klubben skulle förvärva marken 

men detta gillades inte av styrelsen. Istället 

letade man efter ny mark och 1930 fann man 

Kevinge. 

Ted Roberts hade vid flytten till Kevinge varit 

verksam som klubbens pro i 16 år, vilket då 

Arne Angdin går caddie åt Karin Timberg 

95

Eliten 

var ganska exakt en fjärdedel av hans totala tid 

som instruktör för klubben. Ted fick alltmer att 

göra med klubbens medlemmar, samtidigt som 

han själv tillhörde klubbens främsta utövare. 

Bland annat kom Ted på prisplats i de tyska 

öppna mästerskapen 1928 och -29 och hade 

banrekordet på Sticklinge, 66 slag. 

1932 kom klubben till Kevinge och vi får hoppas 

att detta blir vår slutstation. Golfen började 

ta fart i Sverige och det fanns nu 12 golfklubbar 

i landet. 13 om man räknar med Lidingö 

GK som övertog marken på Sticklinge och bildade 

en egen klubb. Några av SGK:s medlemmar 

valde att stanna på Sticklinge, däribland 

Erik Runfelt, som dock behöll sitt medlemskap 

i SGK och dök upp på Kevinge titt som tätt, 

och vann klubbmästerskapet för herrar under 

1930-talet. 

Klubben fick istället en ny stjärna i början av 30- 

talet. ”Tjuren från Pampas”, Sune Malmström, 

med tunga meriter från tennisen där han bland 

annat spelat Davis Cup. Malmström blev raskt 

klubbens bäste spelare och när det nationella 

svenska mästerskapen avgörs på Djursholms 

GK 1932 vinner han finalen över en annan 

SGK:are, Georg Svensson. Sune blev känd som 

en stenhård matchspelare med ett dito psyke 

vilket var bra egenskaper då de flesta stora tävlingar 

under denna tid spelades i matchformat. 

Samma år kommer Ted Roberts 3:a i de tyska 

mästerskapen, hans största merit i karriären. 

På damsidan var Ellis Janzon och Elly Wahlén 

mycket framgångsrika under 1930-talet 

med många segrar i klubbens mästerskap för 

damer. 

Ellis kommer tvåa i de svenska mästerskapen 

1932. Året efter skänker den japanske ambas- 

Elis och Arne Werkell 

Harry Karlsson-Fakt 

96

Eliten 

sadören Vicomte Mushakoji Chrysantemumbålen 

och man beslöt att detta pris skulle vara 

ständigt vandrande och uppsättas i en nationell 

tävling för manliga spelare. Än idag lever 

tävlingen och spelas som en 72-håls slagtävling 

på Kevinge. 1935 arrangerar SGK internationella 

SM på en bana i suverän kondition. 

Golfklubbens egen Göran Falk vinner bland 

herrarna och Karin Timberg vinner damernas. 

Det nationella svenska mästerskapet spelas på 

Kevinge året efter och även denna gång vinner 

SGK dubbelt tack vare segrar av Sune Malmström 

och Ellis Janzon. 

Svenska mästerskapen hade alltså en nationell 

och en internationell del. Det ansågs vara 

något svårare att vinna den internationella, 

som var öppen även för utländska spelare. Vid 

den här tiden brukade ett 30-tal spelare från 

utlandet ställa upp, de flesta från USA och England. 

1938 vinner Sune Malmström nationella 

mästerskapet och slår då Erik Runfelt, som då 

representerade Halmstad GK, i finalen. Klubbmästerskapen 

för damer vinns ett antal år i rad 

av Elly Wahlén. 

1939 startade tävlingen ”Alliansen”. Det var 

en 36-håls slagtävling foursome för kombinationen 

en instruktör och en amatör från samma 

klubb. Segrare första året var Ted Roberts och 

HKH prins Carl-Johan. 

Britt och bröderna Werkell 

Trots de hårda vintrarna 1939 – 42 och det 

andra världskriget som ledde till ransonering 

och andra problem kunde Kevingebanan hålla 

relativt hög klass, och tack vare klubbens fina 

förbindelser med Amerika kunde vi införskaffa 

material för att underhålla banan. Det var 

också under denna tuffa period som tre bli- 

Edward Brändström 

Britt Mattsson 

97

Eliten 

Gustaf Adolf Bielke 

vande storstjärnor från klubben började lära 

sig sporten. Som caddies åt klubbens medlemmar 

och under översikt av Ted Roberts lärde sig 

Britt Mattsson, då Karlsson, samt bröderna Elis 

och Arne Werkell hur golfen skulle bemästras, 

och denna tid var starten för en mycket lång 

och framgångsrik era för vår klubb. Under en 

lång tid kunde klubbmästerskapet på SGK och 

det svenska nationella mästerskapet för damer 

döpas om till Britt Mattssons egen tävling. Än 

idag är Britt klubbens överlägset mest meriterade 

dam med sina tre internationella och 

fem nationella SM. Dessutom vann Britt klubbmästerskapet 

för damer hela 12 gånger. 

Bröderna Werkells golfkarriärer gick åt lite 

olika håll. 

Arne blev tidigt proffs och kunde således inte 

ställa upp i de amatörmästerskap som fanns. 

Det tackade broder Elis för och tog hem de 

flesta nationella- och klubbmästerskap under 

40- och 50-talen. Arne anställdes redan som 

tonåring som assistent till Ted Roberts. Samma 

sak gällde Britts bror Harry Fakt och tillsammans 

var dessa herrar de dominerande prospelarna 

i Skandinavien fram till slutet av 1950- 

talet. Klubbens bästa spelare var här förutom 

de tidigare nämnda även Sune Malmström, 

Harry Strand, Göran Falk och Edward Brändström. 

När nationella SM avgörs på Lidingö 

1941 deltar 28 spelare varav 12 är från SGK 

som alltså vid den här tiden är den klart största 

och mest framgångsrika klubben i landet. 

Klubben är värd för nationella SM 1943 och 

då vinner de unga hemmaspelarna Ann-Marie 

Beck-Friis och Edvard Brändström de båda 

klasserna. 1944 anordnar klubben tillsammans 

med svenska PGA en 72-hålstävling på klubben 

där Arne Werkell och Harry Karlsson delade 

segern. När Stockholms GK och Göteborgs GK 

möts i sin årliga match detta år vinner SGK alla 

12 singlar under ledning av Elis Werkell. Elis 

98

Eliten 

vinner de internationella svenska mästerskapen 

1946 före Harry Strand. Klubbens bästa 

amatörherrar under denna tid, Sune Malmström, 

Edvard Brändström, Elis Werkell och 

Harry Strand, representerar Sverige i en landskamp 

mot Danmark. 

Samma år får prona Arne Werkell och Harry 

Fakt chansen som första svenskar att spela 

British Open. Arne är ett slag ifrån att gå vidare 

efter 36 hål. 1947 vinner Elis sin första av totalt 

6 segrar i det nationella svenska mästerskapen. 

1949 på Lidingö börjar Britt Mattsson (Karlsson) 

sin rad av 5 raka segrar i samma tävling. 

1950-tal – klubben håller ställningarna 

Under 1950-talet fortsätter SGK att vara en av 

landets bästa golfklubbar med många representanter 

i olika landslag och med en mängd 

titlar i stora mästerskap. Återväxten med elitspelare 

är både bred och av god kvalitet. Bröderna 

Werkell fortsätter att vinna titlar på både 

amatör- och proffsfronten. Elis blir för övrigt 

den förste spelaren i Sverige att erhålla +1 i 

handicap 1950. Elis var känd för sin träningsflit 

och sin noggrannhet och han var obestridlig 

kung då det gällde att bemästra golf i dåligt 

väder. 1951 vinner han golfförbundets 72-hålstävling 

på Falsterbo på 290 slag, 11 före närmaste 

konkurrent i uselt väder. Denna tävling 

rankade Elis själv som det bästa han presterat. 

Britt Mattsson fortsätter att dominera damgolfen 

i Sverige som dock är på frammarsch och 

konkurrensen hårdnar. 

Gustaf Adolf Bielke, oftast kallad GA, vinner 

Svensk Golfs 72-håls tävling 1951 på 280 

slag. Ett smått fantastiskt resultat på den tiden. 

Framförallt med tanke på att tävlingen spelades 

under en och samma dag och med endast 

sju klubbor! GA passar även på att slå nytt banrekord, 

69. GA representerar Sverige i olika 

landslagsuppdrag ett antal gånger under 1950- 

Slutna SM Herrar 

Årtal Segrare 

1914 Kurt Lignell 

1916 Hans Beck-Friis 


1922 Carl Rydbeck 

1923 Gunnar Edstrand 

1924 Gunnar Edstrand 

1936 Sune Malmström 

1943 Edvard Brändström 

1951 Bengt Carlsson 

1956 GA Bielke 

1979 Björn Svedin 

2002 Fredrik Orest 

Öppna SM, Herrar 

1921 J. Walker 

1929 Erik Runfelt 

1935 Göran Falk 

1949 Hans Thorstensson 

1954 Rune Karlfeldt 

SKIM (Skandinaviska internationella mästerskapet) 

1912-29 samt 1956-79 


1963 Lennart Leinborn 

SISM med föregångare 


bäste pro Arne Werkell 

1957 Rune Karlfeldt 

bäste pro Harry Fakt 

Slutna SM Damer 

1914 Viveca Rosencrantz 

1922 Karin Bauer 

1924 Els-Brita Skjöldebrand 

1936 Ellis Janzon 

1943 Ann-Marie Beck-Friis 

1951 Britt Mattsson 


1979 Hillewi Hagström 

2002 Riikka Hakkarainen 

Öppna SM Damer 

1910-1955 

1929 Karin Bauer 

1935 Karin Timberg 


1954 Gertrud Ahlberg 

SKIM (Skandinaviska internationella 

mästerskapet) 

1924 Els-Brita Skjöldebrand 

1963 Liv Wollin 

SISM (Svenskt Internationellt Slagtävlingsmästerskapet) 

1966 Liv Wollin 

Junior-SM Herrar 

1941 Bengt Einar 

1953 Roger Lagarde 

Junior-SM Damer 

1941 Maud Röhss 

Landskamper på Kevinge 

(segraren står först) 

Herrar 

1935 Sverige - Tyskland 

1945 Sverige - Danmark 

1954 Sverige - Frankrike 


1960 Sverige - Finland 


1960 Sverige - Norge 

Damer 

1966 Sverige - Holland 

Europamästerskap 

1987 EM Oldboys 

2000 EM Girls 

Under årens lopp har många stora mästerskap spelats 

på SGK:s banor. Traditionen fortlever i och med att 

Match-SM avgörs på Kevinge jubileumsåret 2004. 

99

Eliten 

talet. Så gör även Rune Karlfeldt, Elis Werkell 

och givetvis Britt Mattsson. 1952 och -53 vinner 

Britt och Elis nationella svenska mästerskapet. 

Arne Werkell skördar stora framgångar på olika 

tävlingar för proffs runtom i Skandinavien. Att 

välja golfen som yrke och bli instruktör eliminerar 

landslagsuppdrag och spel i nationella 

mästerskap för Arne. 

Huruvida han hade vunnit lika många titlar 

som sin bror som amatör kan man bara spekulera 

i, men helt klart var bröderna Werkell landets 

bästa pro respektive amatör under många 

år. 1955 anordnar svenska golfförbundet en 72- 

håls slagtävling för både proffs och amatörer, 

givetvis med Elis och Arne som segrare i respektive 

klass. Bredden på vår elit är enorm. 1956 

finns det över 5000 golfare i landet och både 

de nationella och de internationella svenska 

mästerskapen får alltfler deltagare och konkurrensen 

hårdnar. Men när SGK arrangerar 

nationella svenska mästerskapen 1956 erövras 

ändå de två första platserna för både herrar 

och damer av SGK. Britt Mattsson vinner före 

Gertrud Ahlberg och GA Bielke slår Lennart 

Roos i sin final. 

1958 spelades VM för amatörer för första 

gången på St Andrews i Skottland. Sverige kommer 

på nionde plats och representeras bland 

annat av Rune Karlfeldt. 1959 spelas det första 

Europamästerskapet med Sverige som segrare 

och med Elis Werkell och GA Bielke i laget. 

Rune Karlfeldt var en stor naturbegåvning och en 

stor golfspelare. Det sägs om honom att han utnyttjade 

fairway maximalt till 2 meters bredd. 

1960-talet – fortfarande i topp 

1960-talet präglades av fortsatta framgångar 

för SGK i både nationella och internationella 

tävlingar. Britt Mattsson vinner sitt 8:e guld i 

Match-SM 1960. Rune Karlfeldt vinner även 

han Match-SM 1960. För säkerhets skull vinner 

Peter Nordwall junior-SM samma år. Ted 

Roberts fortsätter sin fantastiska karriär som 

klubbens pro, men 1964 lämnar han över för- 

100

Eliten 

ste instruktörsrollen till Arne Werkell. Ted har 

då varit förste instruktör på SGK i 50 år! 

I de vid det här laget relativt nya världs- och 

Europamästerskapen har Sverige en eller flera 

spelare från SGK under många år framöver. I 

EM 1963 på Falsterbo blir Rune Karlfeldt bäst 

individuellt och under den sista dagens spel 

mot Italien delar Rune sin match på det 18:e 

med en eagle inför storpublik med dåvarande 

kung Gustaf Adolf i spetsen. Sverige är en stark 

golfnation i Europa på amatörsidan och är nästan 

alltid med i toppen när EM avgörs. När 

klubben 1964 fyller 60 år görs vår elittävling, 

Chrysantemumbålen, om till en 72-hålstävling 

som lockar många av landets elitspelare. Rune 

Karlfeldt och Claes Jöhncke slåss om segern 

under många år och segerscorerna ligger runt 

par, ett resultat man kan vinna tävlingen på 

än idag. Claes och Rune representerar klubben 

i ”Coupe d’Europe de clubs”, ett Europamästerskap 

för golfklubbar, från och med 1966 

och några år framåt, och med stor framgång. 

Det blir visserligen ingen seger men väl många 

framskjutna placeringar. 

Den senare hälften av 1960-talet är Claes 

Jöhnckes storhetstid. 6 raka SISM (SM i slagspel) 

erövrar han mellan åren 1964 och 1969. 

Minst lika hårda bataljer upplever Claes i klubbmästerskapen 

där Rune Karlfeldt, Sven Tumba 

och Gillis Palmi ger hårt motstånd under ett 

antal KM denna period. Även våra instruktörsassistenter, 

John Cockin och Peter Chamberlain 

skördar framgångar på olika tävlingar runtom 

i landet. När Penfold Cup avgörs i Falsterbo 

1965 blir Cockin 3:a och slår nytt banrekord ett 

av varven, 66 slag. Årtiondets varv på Kevinge 

Stieg Ragnar och Peter Nordwall 

Claes Jöhncke 

101

Eliten 

står dock Arne Roos för när han slår ett fantastiskt 

banrekord, 62, den 23 juli 1967. 

1970-talet – generationsväxling 

1972 slutförs den stora ombyggnaden av golfbanan 

och banan ser efter det ut nästan som 

den gör idag. Golfen breder ut sig alltmer i 

Sverige och SGK upplever ett decennium utan 

alltför många framgångar i den allt hårdare 

konkurrensen. Sven Tumba vinner dock Skandinaviska 

internationella mästerskapen 1970, 

Peter Chamberlain det svenska PGA-mästerskapet 

samma år och Claes Jöhncke både SM 

och SKIM 1972. Claes deltar även i det svenska 

VM-laget i Argentina detta år. 

Klubbmästerskapet för damer domineras 

detta årtionde av Christina Nordström som 

nästan varje gång drar det längsta strået mot 

Britt Mattsson. 1973 och -74 vinner Staffan 

Mannerström klubbmästerskapet för herrar 

och 1973 vinner han även SISM och representerar 

Sverige i EM. 1973 blir klubbens nya 

intruktörsassistent, Abdel Halim, vald till bäste 

pro i Skandinavien. 

Golfen i allmänhet och SGK i synnerhet har 

mycket att tacka Sven Tumba för. Denne profil 

förde fram golfen i rampljuset i Sverige och var 

även en mycket duktig spelare. 

I mitten av 1970-talet är SGK inne i en stor 

generationsväxling på elitsidan och plötsligt 

Ralph Nisell, alltid lika säker Sven Tumba i bekymmer på 11:e 

102

Eliten 

avtar framgångarna både internationellt och 

nationellt. Dock ser det bättre ut på juniorsidan 

och Ralph Nisell, Jan Lindblad och Helena 

Dahlbäck börjar röra sig uppåt i resultatlistorna 

i landets elittävlingar. 1977 kommer Ralph tvåa 

i SISM. Klubben ligger i den högsta divisionen, 

Allsvenskan, när lag-SM spelas för första gången 

1977 och SGK kommer på en åttonde plats. 

1978 når Jan Lindblad kvartsfinal i SM, det gör 

även Christina Nordström och Ralph Nisell när 

SGK står som värd för SM 1979. 

1980-talet – golfen växer 

1980-talet präglades av en nästan total dominans 

i klubbmästerskapen av Joakim Sabel och 

Helena Dahlbäck. Dessa två representerade 

även Sverige i olika landslagssammanhang. 

Under 1980-talet hade golfen växt och utvecklats 

så mycket att det nu fanns gott om möjligheter 

att tävla runtom i världen. Detta gjorde 

att alltfler blev professionella och prövade 

lyckan på världens olika tourer. Innan Joakim 

tar detta steg blir han 2:a i norska respektive 

skandinaviska mästerskapen 1984. Året efter 

blir en minigolfvirtous med handicap 5 medlem 

i klubben. Han är då 18 år och heter Jarmo 

Sandelin och kommer att betyda mycket för 

klubben i framtiden. 

Jarmo Sandelin, en utsökt puttare 

Per Jacobson, också en god puttare 

103

Eliten 

1990-talet – farten ökar 

Efter en relativt trög period börjar nu eliten på 

klubben få upp farten igen. Jarmo börjar sin 

marsch mot världstoppen och SGK etablerar 

sig i Elitserien både för damer och herrar. Per 

Jacobson och Joakim Sabel turas om att vinna 

klubbmästerskapet, något som Jarmo än idag 

inte mäktat med. Jarmo representerade dock 

klubben i Europa och blir alltmer framgångsrik 

på Challengetouren. Under senhösten 

1994 vinner han Challenge Novotel i Frankrike 

och erövrar då kortet på Europatouren. 

Det går inte många tävlingar 1995 innan han 

vinner sin första Europatourtävling efter en 

stenhård kamp mot självaste Seve Ballesteros. 

På den svenska golftouren har Per Jacobson 

ett antal framgångar. Per, tillsammans med J: 

na, Joakim, Jan och Jarmo samt undertecknad 

är riktigt nära att vinna Elitserien 1994 på Ågesta. 

Den varma sommaren då fotbollslaget tar 

brons i USA vinner klubben SM-silver. 1997 

upprepas bedriften i Gävle och samtidigt tar 

klubbens tjejer silver i damernas lag-SM i Göteborg. 

Resultaten visar på spets och bredd på 

både dam- och herrsidan. I damlaget framträder 

den unga Kristina Engström som vinner 

individuellt och som även skördar framgångar 

på den svenska touren. 1999 är Jarmo urstark 

på Europatouren med segrar i German Open 

och Open de Espana. Under några magiska 

nätter i september samma år sitter många av 

klubbens medlemmar klistrade framför TV:n 

när Jarmo representerar Europa i Ryder Cup. 

Joakim Sabel 

Helena Brobeck 

104

Eliten 

Under 1900-talets sista år har vi två spelare på 

Europatouren, förutom Jarmo representeras 

klubben även av Christopher Hanell. På damsidan 

spelar Kristina Engström stor golf på den 

skandinaviska touren med en seger i Finnish 

Open som främsta merit. Spetsen finns således 

och bredden likaså. Från juniorsidan kommer 

alltfler unga talanger fram, ett resultat av en 

aktiv juniorverksamhet och den s k farmen. 

En av dessa juniorer är Caroline Larsson som 

2001 skördar stora framgångar på Bankboken 

Tour för juniorer och rankas som en av landets 

bästa tjejer. 2002 blir Pelle Edberg från Hook 

medlem i klubben och tar direkt en plats i klubbens 

elitlag. År 2003 vinner Pelle tre segrar på 

de svenska och danska tourerna. 

SGK har varit, är idag och kommer troligen 

att förbli en golfklubb med gedigen elit och 

med fantastiska utövare av denna ack så kluriga 

sport. Vi bär på ett arv av en lång och mycket 

framgångsrik historia och jag hoppas att jag i 

detta kapitel fått med de flesta och de bästa av 

våra elitspelare under våra första hundra år. 

Egentligen är det smått fantastiskt att vi kan 

ha en så pass duktig elit med tanke på de förutsättningar 

vi har på vår klubb. Men med fantasi, 

entusiasm och med en enorm stolthet över att 

representera SGK i vått och torrt kan vi se framtiden 

an med tillförsikt och hysa goda förhoppningar 

om nya framgångar. 

Kristina Engström 

Pelle Edberg – framtidslöfte 

105

Att skapa ett vinnande lag 

Av Jan Liedner, mångårig styrelseledamot och skapare av 

Team Kevinge 

Som framgått av tidigare kapitel har SGK genom åren 

varit väl representerat i elitsammanhang. Klubben 

upplevde dock en nedgång i början av 1980-talet. 

I mitten på 1980-talet fick jag i uppdrag av styrelsen att skapa 

ett elitlag för herrarna som skulle föra oss tillbaka till elitserien. 

Styrelsen ansåg att klubben skulle finnas där, dessutom 

med en framskjuten placering. Genom detta engagemang 

från klubbens ledning kom nog också det uppdrag 

som genom åren gett mig de roligaste minnena. 

Billingeslaget – en väckarklocka 

Min första uppgift blev att åka med laget till Billingeslaget. 

Det var en stor öppen tävling där de bästa svenska spelarna 

deltog. SGK var väl representerat med många lovande juniorer 

och en del duktiga seniorspelare med erfarenhet av tävlade 

runtom i landet. På den tiden fanns inte Telia Tour eller 

Minitouren och man spelade öppna nationella tävlingar. 

Att ha en Europatourspelare i gänget är en stor sporre för våra juniorer. 

Här står några förhoppningsfulla tillsammans med Jarmo Sandelin. 

106

Eliten 

Billingeslaget blev en väckarklocka för mig. Vad 

hade jag tagit på mig? En av våra spelare bröt 

tävlingen sedan han slagit av puttern, andra för 

att puttningen inte stämde. I detta ögonblick 

föddes tanken på att skapa ett lag som man 

måste kämpa sig till en plats i. Detta resulterade 

i Team Kevinge som genom åren skördat 

framgångar och blivit ett föredöme för många 

av Sveriges övriga elitklubbar. 

Avtal med morötter 

Jag började med att upprätta ett avtal mellan 

spelarna och klubben som innehöll såväl rättigheter 

som skyldigheter. Spelarna var under 

alla förhållanden tvungna att ställa upp för 

laget när lagledningen så krävde. Enda undantaget 

var om man t ex kvalificerat sig för British 

Open som ofta gick samtidigt 

med Chrysantemumbålen. 

Vi hade också ett 

bidragssystem som baserade 

sig på vad spelarna 

presterade på tävlingarna. 

Den som höll sig framme 

kunde på så sätt avancera. 

Samtidigt med Team 

Kevinge föddes tanken 

på Farmen för juniorer 

där unga flickor och pojkar 

kunde lära sig spelet. 

Farmenverksamheten 

utgjorde själva basen. Det 

bästa för en klubb är om 

elitspelarna kan växa fram 

ur klubbgemenskapen. 

Då skapar man lättare 

en klubbkänsla och hög 

laganda. 

I avtalet med Team 

Kevinge ingick att alla i 

laget, då de var hemma i Stockholm, var tvungna 

att ställa upp gratis för att träna våra juniorer. 

Team Kevinges framgångar gav juniorerna 

förebilder och ett mål att sträva mot. 

Laget växer 

Efter ett tag insåg jag att vi behövde nya spelare 

i laget, och 1984 kom Peter Carsbo, som 

tidigare spelat i Ågesta GK:s elitlag, in i bilden. 

På Alec Golf hade jag sett en lång, tunn och 

lite egen kille som stod och slog golfbollar 

hela dagarna. Hans slag var de bästa jag sett 

på många år och jag frågade Alec vem han var. 

“Jag vet inte, han är lite butter och finländare 

och säger inte så mycket.” Men so what tänkte 

jag, tågade fram till honom och frågade om 

han tillhörde eller spelade för någon klubb i 

Team Kevinge var under många år ett slagkraftigt representationslag. Här är 

1992 års upplaga. Överst fr v:-Jan Lindblad, Jarmo Sandelin, Joakim Sabel. 

Undre raden fr v: Fredrik Richter, Per Jacobson, Henrik Sandgren. 

107

Eliten 

Stockholm. Svaret blev lite förbryllande: “Nä, 

har inte råd, men jag är duktig på att putta och 

har varit svensk mästare i minigolf.” Den jag 

talar om var förstås Jarmo Sandelin som 1986 

blev medlem i SGK och nästa spelare i Team 

Kevinge. 

Nio år senare vann Jarmo sin första Europatourtävling, 

och blev därmed SGK:s förste 

vinnare på Europatouren. För den blyge och 

buttre pojken har det sedan dess blivit bara 

fler vinster. 

Peter Carsbo och Jarmo Sandelin tillsammans 

med våra egna duktiga spelare som Joakim 

Sabel, Jan Lindblad, Per Franzén, Karl Johansson, 

Per Jacobson, Per Andersson och Fredrik 

Richter blev ett slagkraftigt lag. 

God laganda ett måste 

Golf är en i hög grad individuell sport. Den 

enskildes förmåga att fokusera och prestera 

när det gäller är avgörande. Varför är då lagandan 

så viktig? 

I den tävlingsform som elitserien bygger på är 

det lagets sammanlagda antal slag som räknas. 

Exempelvis kan det vara så att det räcker med 

att siste man gör bogey på de sista två hålen för 

att säkra en seger. Att göra det är helt emot en 

normal spelares instinkter som helst vill göra 

birdie på alla hål. Risken är dock stor att det 

blir dubbelbogey på den första chansningen 

och ett ännu sämre resultat på nästa när man 

vill revanschera sig och så är segern plötsligt 

borta. Bara en riktig lagspelare lyder bogeyrådet 

från sin coach. 

En annan viktig egenskap hos en bra lagspelare 

är att alltid berätta om sin dagsform för 

lagledaren. 

Hur skapar man laganda? 

När man åker till en tävling är det tävlingsspel 

halva dagen. Men under den andra halvan ska 

man också må bra och man kommer ofta till en 

miljö man inte är van vid. 

Vi åkte ofta till tävlingen dagen innan, ibland 

två dagar innan. Vi bodde och umgicks på 

samma ställe. Första dagen inspel och träning. 

Här hjälps alla åt, diskuterar banan, hur olika 

hål ska spelas etc. På rangen utbyts goda råd 

om svingen mm. Andra dagen kopplade vi, 

till många andra klubbars förvåning, ofta av 

med helt andra saker än golf. Allt för att rensa 

hjärnan och bygga upp lagandan. Under tävlingen 

är ingen för fin för att gå caddie åt sin 

kanske yngre spelkamrat. Det är laget som ska 

vinna, inte individen. Individen ska bara växa i 

laggemenskapen. 

Byxpressen 

Tiden med elitlaget har givit mig många oförglömliga 

minnen, som när vi fick nya speldressar 

av en sponsor. Rutiga byxor i polyester som 

vi själva skulle lägga upp. Som coach fixar man 

naturligtvis detta. Jag köpte pressband med 

klister som skulle strykas på för att lägga upp 

byxorna. Lätt trodde jag, men hu så fel det blev 

när killarna pressade fast byxorna med strykjärnet 

i heltäckningsmattan på hotellet. Vi vann i 

alla fall tävlingen, om än i andra byxor… 

Slog alla, men förlorade 

Laget vid lag-SM i Linköping var nog det bästa 

jag coachat, Jarmo Sandelin, Peter Carsbo, 

Johan Tumba, Joakim Sabel, Per Jacobson och 

Jan Lindblad. Vi dominerade från start till mål 

och slog ettan med 12 slag och tvåan med 21 

slag. Trots detta blev vi bara 3:a på grund av 

konstiga strykningsregler som förbundet efter 

detta tvingades ändra. Att i det läget stötta killarna 

var tungt. Det värmde dock när Vasatorps 

coach vid prisutdelningen sa att han inte borde 

få priset, utan att det borde gå till Stockholm. 

Trots hans protest gick priset till Vasatorp. 

108

Eliten 

Låste in driver 

Vid ett annat tillfälle skulle vi spela på Roslagens 

GK, kanske en av regionens svåraste banor, 

med bl a knepiga dogleg hål, där verkligt prickskytte 

är nödvändigt, både i sid- och längdled. 

En bana där man måste hålla bollen i spel kort 

sagt. I gänget fanns två långtslående herrar, 

Jarmo Sandelin och Peter Carsbo. I det läge vi 

befann oss i fanns det bara en sak att göra. Att 

ta bort deras drivers. I ett obevakat ögonblick 

”stal” jag dem och låste in dem i bagageluckan. 

Väl framme på 1:a tee fanns bara långa järn 

och spoon att slå ut med. Peter Carsbo förstod 

direkt och Jarmo efter en stunds tvekan. Utan 

en god laganda hade det varit omöjligt att göra 

detta. Tilläggas kan att vi vann den omgången 

i seriespelet. 

Tjejlaget 

Som coach hade jag bara en dröm som inte riktigt 

gick i uppfyllelse, att skapa ett Team Kevinge 

för våra tjejer. Att vara coach för ett tjejlag kräver 

helt andra egenskaper än för ett killag. Killar 

accepterar lättare enligt min uppfattning, 

ett auktoritärt (hierarkiskt) ledarskap, medan 

tjejerna vanligtvis vill ha en mer platt organisation. 

Det vände dock när Anna Oxenstierna, 

duktig Europatourspelare, med stor pondus 

kom med i klubben. Hon drog med sig många 

duktiga tjejer och deras satsning på golfen har 

gett resultat, minst lika bra som killarnas. 

Många nya spelare kommer och går i Team 

Kevinge, men grundidéerna står sig. 

Lag-SM-laget, överst fr v: Johan Orrgård, Josephine Stålvant, Livia Jakobsson, Elisabet Johansson. Nedre 

raden, fr v: Ulrika Ljungman, Carolina Larsson, Kristina Lavén, Kristina Engström. 

109

Fortfarande obesegrad i pingis 

– om lagmatcherna mellan SGK och GGK 

Av Sven-Inge Höglund – Göteborgs GK 

Av redaktören för Er jubileumsskrift har 

jag fått ett av de finaste erbjudanden jag 

någonsin fått – att skriva något om klubbmatchen 

mellan de två äldsta klubbarna 

i Sverige – GGK från 1902 och SGK från 

1904. 

Under ett antal år på 1960, -70 och -80-talen, 

och minsann också på 90-talet, fick jag spela för 

GGK mot SGK. Under några år dessutom som 

kapten. För oss i Göteborg var det den stora 

händelsen att få vara med i laget. På något sätt 

var det höjdpunkten på årets säsong. Frågorna 

var alltid mycket klara. Varför i h-e kom inte jag 

med i laget? 

Vilka minnen som poppar upp när man 

tänker tillbaka. Klassiska namn som bröderna 

Lorichs ( på något sätt har vi i Göteborg nu kunnat 

kontra med bröderna Pernheden ), bröderna 

Roos, Gillis ( Gullis ) Palmi, Rune Karlfeldt, 

Raffe Nisell, Bosse Hamlin, Niklas Levy, 

Sune Werkell, Lasse ”Tengan” Tengstrand, Jan 

Lindblad, Jan ”Säcken” Sandström och Jarmos 

debut. Och på damsidan. Britt Mattsson, Helena 

Dahlbäck och Christina Nordström. Man 

undrar bara en sak; 

Har Calle Johansson alltid varit medlem i SGK? 

Minns Ni dom som spelade för bägge 

klubbarna? t ex Carina Lindblad-Forsberg och 

Staffan Mannerström? 

Frågan är om ni stockholmare minns följande 

Göteborgsnamn: Ola Bergqvist, Eric Röhs, 

Bengt Möller, Finn Sörvik, Göran Lindeblad, 

Roy Syle, Bertil Colliander, Claes Olsson, Jan 

Engström, Klas Ingelsson, Thomas Lindholm, 

Anders Ramstedt, Peter Blomquist och så vår 

motsvarighet ( nästan) till Calle Johansson 

– Sulle Hersle? 

GGK och SGK har mötts åtskilliga gånger. Här 

på Kevinge 1999. Per Jacobson passar flagg och 

Jarmo Sandelin puttar. 

110

Klubbmatcherna 

Några damer som Ni nog minns är Patsy 

Odqvist, Bea Davoust, Maggan Warberg och 

Lolo Dahl. 

När man sitter och minns tillbaka så är det så 

många namn och så många minnen som kommer 

tillbaka. MEN. En sak minns jag. JAG ÄR 

FORTFARANDE OBESEGRAD I PINGIS !!! 

Från tidigt sjuttiotal är det speciellt en händelse 

som jag minns. Vi hade då ett ganska 

ungt lag på gång medan ni hade hela det gamla 

gänget. Min morsa offrade sig helt för laget 

och satt och spelade bridge i köket hemma hos 

mig med ert gamla gäng hela natten... Inte f-n 

hjälpte det. Dagen efter visade det sig att hon 

var ensam om poäng mot bröderna Lorichs. 

Gillis Palmi tror jag också var med. 

Det var alltid något speciellt med andan i våra 

matcher. Visst kände vi blodsmak på var sitt 

håll. Man skulle bara vinna sina matcher. Men 

det var alltid i en härligt positiv anda som matcherna 

utspelades. Inte som dagens fotbollsmatcher 

inte. 

Lite (för att inte säga mycket) stolta är vi 

Götebörgare på Sveriges Framsida allt över att 

få hälsa LILLEBROR SGK välkomna in i 100 

– årsklubben. 

Vad är väl en Göteborgare utan en liten 

historia ?! 

" Do You know why the British people always 

wear two pairs of trousers when they play golf? 

The answer is. THEY MIGHT GET A HOLE- 

IN- ONE ! " 

Hälsningar och stort GRATTIS till er i SGK 

från lille Svinge. 

1999 spelades matchen på Kevinge och SGK vann övertygande. Fr v: Hans Ivarsson, Per Jacobson, 

Jesper Pernheden, Jarmo Sandelin. 

111

Världens äldsta klubbmatch 

Johan Schauman, tidigare klubbordförande och ständig ledargestalt i Helsingfors GK:s lag 

Den främsta exponenten för ett långvarigt 

trivsamt umgänge med andra klubbar 

är den årliga ”finnkampen” mot Helsingfors 

Golfklubb. Den är troligen den 

äldsta fortgående klubbmatchen inom 

golfvärlden. 

Matchen spelades första gången i juni 1935 

då ett lag från HGK reste över till Stockholm 

och förlorade, icke oväntat, med 13-2. Vid tillfället 

hade HGK och finsk golf endast tre aktiva 

år på nacken. Initiativet lär ha kommit från 

HGK, vilken såsom enda golfklubb i Finland 

ville pröva sina medlemmars färdigheter mot 

utomstående. Detta första möte gav mersmak 

och frånsett ett avbrott, 1939-1949, förorsakat 

av kriget går spelet vidare. 

Segrar och förluster har fördelats demokratiskt 

vanligen med hemmalagets triumf. Detta 

kan inte enbart bero på en hemmabanefavör 

eftersom de flesta spelarna i båda lagen återkommer 

år efter år och väl känner varandras 

banor. En viss artighet mot de generösa värdarna 

är möjligen inblandad. Detta att spelare 

återkommer är karakteristiskt för kampen. 

Nära vänskapsband har knutits. En varm och 

hjärtlig samvaro har uppstått, vilken har blivit 

tongivande för träffen och viktigare än själva 

segern. Redan tidigt under säsongen känner 

HGK:s medlemmar en stark och glad förvän- 

Lars Söderblom, kapten för det svenska laget 

1997, överlämnar pokalen till Silja Johansson, 

HGK. 

112


1938 – Klubbmatch mot Helsingfors. Tom Lindberg, 

Göran Falk, Käthe och Axel Fahleson, Ebba och Nils 

Sievert, Ivar och Ellis Jansson, Greta Winbergh och 

Hugo Törnblad vid hamnen i Helsingfors. 

tan inför den kommande kampen oavsett om 

den skall spelas på Tali eller Kevinge. 

Det mångåriga utbytet har haft till följd att 

inte endast banorna blivit välbekanta utan likaså 

motståndarna. Klubbarnas ordföranden och 

andra styrelsemedlemmar har deltagit flitigt 

och därvid utbytt erfarenheter vilket varit båda 

klubbarna till nytta. Som ett gott exempel kan 

nämnas att 1991 på Kevinge överenskom de 

båda dåvarande ordförandena om fri spelrätt 

på varandras banor. Styrelserna undertecknade 

en överenskommelse, som fortfarande gäller, 

att besökande medlem av den ena klubben 

betraktas som medlem av den andra klubben 

med en medlems alla rättigheter. 

Klubbkampen är i dag mycket livskraftig. 

30-mannalag ställer upp från båda klubbarna. 

Sedan 1975 har också yngre lovande juniorer 

medverkat med ett lag. Inom båda klubbarna 

pågår en nyrekrytering med sikte att inte 

hamna i samma situation som 1971 då det finska 

lag, som anlände till Stockholm bestod av 

endast två herrar och sex damer. Kampen är 

för dyrbar för att fuskas bort! 

Lagmatchen fyller 70 år 2005, ett lämpligt tillfälle 

att med all kraft verka för ”finnkampens” 

framtid. 

Deltagarna i Sisupastillen, avslutningsdagens förbrödringstävling, på Kevinge 2002 

113

År 2000 spelades huvudstadsmatchen på Kevinge och det svenska laget vann den omgången. Deltog 

gjorde fr v: Yasuro Harasaki, Jan Liedner, Bernt Heikel, Christina Nordström, John Kjær, Claus Bloch 

Thomsen, Katja Laaksonen, Christian Dubin, Karin Birch, Ken Chapman, Mikael Tuulio, Thomas 

Behring, Anders Hellsten. 

114

Huvudstadsmatchen 

Av Jan Liedner, lagkapten 

under många år för SGK:s lag. 

Huvudstadsmatchen är en tradition som 

måste bevaras och vårdas för att kommande 

generationer golfare i våra klubbar 

ska ha möjlighet att spela denna tävling. 

Jag tog därför på mig att försöka 

sammanställa resultat från 1938 och 

samtidigt återge lite av historien om 

tävlingen. 

Eftersom namnet Royal inte finns i någon av 

våra golfklubbars namn, som i engelska och 

andra klubbar världen över, får vi nöja oss med 

att ändå ha en ”royal” status över vår anrika 

tävling, då det är våra kungligheter och presidenter 

som bidrar med att sätta upp pokalerna 

vi tävlat om. 

Tävlingen har pågått i över 60 år och fick 

ett mycket fint utrymme i den amerikanska 

golftidningen Golf Journals septembernummer 

1997. 

Prins Gustav Adolfs Cup 

Det hela startade 1938 när Sveriges kronprins 

Gustav Adolf, som då var en mycket aktiv medlem 

i Stockholms Golfklubb, satte upp en pokal 

för en matchtävling mellan Stockholms, Oslos, 

Köpenhamns och Helsingfors golfklubbar. 

Tävlingen fick det ståtliga namnet prins Gustav 

Adolfs Cup. Den första tävlingen spelades 

i Stockholm. SGK vann matchen och fick den 

första inteckningen i pokalen. 

115


Någon ytterligare match spelades inte före 

andra världskriget. Kommande matcher spelades 

först 1946,1948 och 1949. Under dessa tävlingar 

vann SGK ytterligare 2 gånger och vann 

pokalen för alltid. Från år 1953 har tävlingen 

spelats oavbrutet varje år . 

H M Konung Gustav VI Adolfs 

Vandringspris 

Efter det att SGK vunnit den första pokalen 

satte Gustav Adolf, som då blivit kung av Sverige, 

upp en ny pokal, H M Konung Gustav VI 

Adolfs Vandringspris. De övriga huvudstäderna 

blev åter inbjudna till SGK för att tävla om den 

nya pokalen. Under åren 1953 till 1962 spelades 

det om denna pokal. 1962 fick Oslo GK på 

hemmabanan sin 4:e inteckning i pokalen och 

vann den för alltid. 

H M Kong Olov V:s Pokal 

År 1963 satte Oslo GK och det norska kungahuset 

upp H.M. Kong Olov V:s Pokal. Om denna 

pokal spelades det fram till 1972, då Helsingfors 

GK fick sin 4:e inteckning och vann pokalen 

för alltid. 

President Urho Kekkonen Cup 

Helsingfors GK och president Urho Kekkonen 

satte 1973 upp en ny pokal - President Urho 

Kekkonen Cup. Om denna pokal spelades det 

bara 7 år, eftersom Helsingfors GK år 1979 

vann pokalen för 4:e gången. Med Helsingfors 

GK:s vinst av pokalen uppstod en ny situation 

för tävlingen. President Urho Kekkonen var då 

fortfarande president. I denna situation föreslog 

Helsingfors GK att Köpenhamns GK skulle 

få sätta upp nästa pokal eftersom de troligtvis 

aldrig skulle vinna en cup av egen kraft och få 

möjlighet att sätta upp ett pris. 

Köpenhamns Golfklubb tog detta förslag från 

den humoristiska sidan och föreslog samtidigt 

en viktig förändring i tävlingsbestämmelserna. 

Den innebar att från år 1980 ersattes en manlig 

deltagare av en kvinna i den högsta handicapgruppen. 

Dronning Ingrids Pokal 

Kung Fredrik IX gick ur tiden 1972 och hans 

dotter, drottning Margrethe II blev då regent i 

Danmark. Köpenhamns GK tyckte dock att det 

skulle passa bra att drottning Ingrid satte upp 

den första danska pokalen eftersom hon var 

en mycket aktiv medlem i klubben och möjligen 

ännu viktigare – hon var dotter till kung 

Gustav Adolf från Sverige som 1938 startade 

denna tradition. Den nya pokalen sattes alltså 

upp av drottning Ingrid av Danmark och fick 

bära namnet ”Dronning Ingrids Pokal”. 

Drottning Sonjas Cup 

År 1991 vann Oslo GK Drottning Ingrids Pokal. 

Oslo GK beslutade att fortsätta traditionen 

genom att sätta upp Drottning Sonjas Cup, 

trots att kung Harald regerade i Norge. Möjligen 

var det så att eftersom Oslo GK då hade en 

kvinnlig president hade hon påverkat beslutet 

om denna pokal. 

Vid detta tillfälle såg det också ut som om 

den kvinnliga prägeln på den pokal som det 

spelades om skulle fortsätta. Köpenhamns GK 

hade redan vunnit 3 inteckningar i pokalen år 

1992,1995 och 1996. En vinst till för Köpenhamns 

GK skulle med all säkerhet ge oss en 

Drottning Margrethes Cup. Det skulle vara 

mycket roligt för tävlingen att nästa pokal sattes 

upp av ett barnbarn till grundaren av tävlingen. 

Det skulle också för alltid tysta dem som 

tidigare sagt att Köpenhamns GK aldrig skulle 

vinna en pokal på egen hand. Till tävlingen, 

116


som 1997 spelades i Helsingfors, kom Köpenhamns 

GK med ett mycket starkt lag, väl förberett 

och med målsättningen att vinna Drottning 

Sonjas Pokal. Tävlingen blev mycket jämn 

och spännande och Köpenhamns GK:s starka 

lag lyckades vinna matchen och tog därmed 

hem Drottning Sonjas Pokal för alltid. 

De övriga nordiska golfklubbarna förväntade 

sig nog att drottning Margrethe av Danmark 

skulle sätta upp nästa pokal. Detta med tanke 

på att det skulle ha blivit en mycket speciell 

pokal, uppsatt av ett barnbarn till kung Gustav 

Adolf av Sverige som startade det hela 1938. 

Kronprins Frederiks Jubileumspokal 

Nu blev det inte så. Det danska kungahuset 

valde istället att sätta upp en ny pokal, Kronprins 

Frederiks Jubileumspokal, som det fortfarande 

spelas om. 

Det var också lyckat att Köpenhamns GK fick 

sätta upp den nya pokalen år 1998. För att hedra 

Skandinaviens äldsta golfklubb, Köpenhamns 

GK som firade 100-årsjubileum, spelades tävlingen 

detta år i Köpenhamn. Samtidigt firades 

tävlingens 60-årsjubileum samtidigt som 

tävlingen spelades för 50:e gången. 

År 1999 spelades tävlingen i Oslo för att 

fira Oslo GK:s 75-årsjubileum. Oslo GK vann 

tävlingen på hemmabanan. 

År 2002 spelades tävlingen i Helsingfors för 

att hedra Helsingfors GK på dess 70-årsjubileum. 

År 2004 kommer tävlingen att spelas i 

Stockholm för att fira SGK:s 100-årsjubileum. 

Under de sista åren har den 25-åriga spelordningen 

ändrats. Från 2006 kommer tävlingen 

att återgå till normal ordning, vilket innebär att 

den det året spelas i Helsingfors, 2007 i Stockholm, 

2008 i Oslo och 2009 i Köpenhamn. 

Eftersom denna kungliga, gamla, fina och 

traditionstyngda tävling alltjämt är en mycket 

uppskattad tävling på våra klubbar, bl a med 

tanke på alla de fina golfspelare som representerat 

klubbarna genom åren, är det viktigt att 

vi tillsammans för traditionen framåt och att 

klubbarnas styrelser känner detta ansvar. 

Ett stort tack ska här riktas till Kenneth G. 

Chapman från Helsingfors GK som varit 

behjälplig vid framtagandet av historiken 

bakom huvudstadsmatchen. 

1957 spelades det om H M Konung Gustav VI Adolfs Vandringspris på Kevinge och Stockholm tog sin andra 

inteckning. Här det svenska laget: fr v: G. Jacobson, A. Nilson, Rune Karlfeldt, Fritz Dahlborn. 

117

Sett från ovan 

– en bildkavalkad 

Yasuro Harasaki har inte ett dugg med denna bildkavalkad 

att göra, han tycks dock ha en god överblick 

från balkongen på klubbhuset. 

Denna bildkavalkad gör inte anspråk på att 

vara heltäckande eller välbalanserad. Den 

får ses som en samling ögonblicksbilder som 

redaktionen ansett vara värda att bevara för 

eftervärlden. Saknas någon viktig person så 

är det naturligtvis inte avsiktligt. 

Tre spelare från olika tider och åldrar visar det viktigaste i golfspelet – puttningen. Charlie Eriksson tränar 

inomhus efter en bättre middag i samband med krögargolfen (2003), Markus Sparflo sätter en putt 

på nian (1999) och CJ Karlsson, här 90 år gammal , visar god teknik (1974). 

118

Bildkavalkad 

Sigvard Bernadotte diskuterar svingteknik med Axel 

Fahleson, ordförande i klubben. Året är 1971. 

Rolf Björling, mest känd för sin vackra tenorstämma, 

kopplade då och då av med en rond på Kevinge. Här 

tillsammans med Hilla Jilert 1972. 

Loffe Carlsson, trivselspridare, också på vår klubb då 

och då. Bilden från 1997. 

119

Bildkavalkad 

Tre profiler: Sven Widaeus, Jan Sjövall och Rolf Christensen, den senare revisor i klubben under många år. 

Sonny Bruce, en riktig hustomte 

Stig Lorichs spred mycket glädje 

omkring sig 

Hans Franzén har många 

pokaler i sitt prisskåp 

120

Bildkavalkad 

Erik Sand, en sann naturvän, planterade blommor, 

satte upp fågelholkar mm 

Herbert Olivecrona och Karl-Erik Mattsson 

Torgny Anderberg, filmskapare och entusiastisk 

golfare 

121

Bildkavalkad 

”Hatten på ”, säger Anna Oxenstierna till Sune Werkell (1993). Därunder samtalar Viktor Johansson 

– ännu inte världsmästare i long driving – med Daniel Fornstam (1997). Tindra Kappen visar Tage 

Svedestig korrekt fingersättning (2003). 

Jarmo Sandelin, vår förste Europatourspelare och Lars Rehn, mångårig styrelsemedlem, initiativtagare 

till Sjöslaget mm möts på golfbanan år 1999 

122

Bildkavalkad 

Joakim Haeggman på besök i samband med Chrysantemumbålen 1999. Vid samma tävling deltog också 

Adam Mednick. Lotta Sörenstam, syster till Annika, hjälpte till att samla in pengar vid cancergolfen 

Jarmo Sandelin och Mats Sundin, golf- respektive hockeyproffs, skålar av två helt olika anledningar, 

den ene för att ha fått Linda vigd vid sin sida, den andre för att ha gjort HIO på 16:e. 

123

Tävlingsspel 

Vårsäsongen startade alltid med en propagandatävling. Den har på senare tid bytt namn till Startskottet. 

Här är pristagarna från 2001 års upplaga. Bakre raden och radvis framåt, fr v: Björn Almér, Sten Köhler, 

Erik Tellås, Ingvar Gustafsson, Fredrik Larsson, Bernhard Johansson, Eric Telander, Kent Larsson, Barbro 

Köhler, Carl-Olof Davidsson. 

124

Tävlingsspel – en betraktelse 

Av Björn Anderstam, ordförande i tävlingskommittén 

Att jag började spela golf var mycket 

oväntat. Som tjugoåring i början på 70- 

talet tillbringade jag ett par somrar som 

traktorkörande bonddräng på ägorna i 

anslutning till Drottningholms GK och 

kunde från förarhytten se ut över de första 

hålen. Jag påverkades av min arbetsgivares 

starkt nedsättande inställning 

till golfen som bl a gick ut över damernas 

löjeväckande klädsel (läs tofsar på 

strumporna). 

Golf ansågs ännu i vissa kretsar vara en överklassport, 

medelåldern var hög och det man utövade 

var snarare sällskapsnöje än idrott, kunde 

det tyckas. Ett par år senare i en laboratoriesal 

på universitetet erbjöds jag att besöka en driving 

range. Tiden från detta tillfälle då jag för 

första gången slog (nåja...) en järnsjua tills jag 

spelade (nåja igen...) med egna Dunlop klubbor 

var kort för jag fäste mig direkt vid sporten. 

Att jag inte tyckte det såg så svårt ut fick jag 

snart äta upp. Det skall inte gå för lätt att lära sig 

spela golf. Och man kan inte förutbestämma 

vem som skall bli bra i golf skrev professorn i 

nationalekonomi vid Handelshögskolan Sven 

Brisman redan 1929 i 25-årsskriften; ”stora 

starka kärnkarlar kan få ge sig för små kobenta 

räkor”. Med den insikten känns det ibland tillfredsställande 

att framstående idrottsmän inte 

alltid har en omedelbar framgång i vår sport. 

Få Single Figures 

De första enkla klubbtävlingarna hölls 1908 på 

Fältrittklubben och segraren inbringade en 

silverbägare, en övermaga prisnivå kan tyckas. 

När man för att spara pengar vid klubbtävlingar 

tiotalet år senare ville byta ut dessa mot medaljer 

i silver och brons vann detta ”föga anklang” 

hos de tävlande. Då banan på 1910-talet låg i 

Råsunda var officiellt spelhandicap 60, det som 

idag är 36. Trots vetskapen om sämre kvalitet på 

dåtidens klubbor och bollar (stålskaftade klubbor 

och moderna bollar kom först i slutet på 

20-talet) överraskar banans mycket korta hål. 

Banan hade par 4-hål på 120 m, par 5-hål på 

170 m och banans längsta hål på 290 m var ett 

par 6-hål. Antalet banor i Sverige var få och SGK 

fick länge ensamt ståta med den enda banan 

i distriktet. För så var det fram till åren efter 

1930 då Saltsjöbaden, Djursholm och Lidingö 

kom till och då distriktsmästerskap var liktydigt 

med klubbmästerskap. År 1927 skapade SGK 

(på Lidingö) golfhistoria genom att som första 

klubb i landet bygga en 18-hålsbana. I Sverige 

fanns då bara totalt 60 hål att tillgå. Det första 

distriktsmästerskapet hölls 1910 och värdet av 

priset till vinnaren fick ej överstiga 20 kr, vilket 

var lika mycket som årsavgiften (700 kronor i 

dagens penningvärde). 

125

Tävlingsspel 

Lågt deltagande i början 

Deltagarantalet vid tävling var ofta skralt ända 

fram mot slutet av 1910-talet och vid ett tillfälle 

berättas om en spelare som slutade på en 

hedrande (?) fjärdeplats i distriktet efter en 

WO och en förlust, alltså utan att ha vunnit en 

enda match. Distriktsmästerskapen var också 

den enda tävling som lottades. Matcherna mot 

Hovås (Göteborgs GK) började 1923 men blev 

ibland en pinsam erinran om att SGK ännu 

saknade förstklassiga spelare. Ted Roberts 

enträgna arbete som professionell gav emellertid 

frukt och i slutet av 1920-talet kunde vi 

börja mäta oss med Falsterbos och Göteborgs 

elitspelare. Vid den sista månadstävlingen i 

Sticklinge år 1928 var tävlingsdeltagandet hela 

56 personer. Av klubbens 115 medlemmar med 

officiellt handicap 1929 var sex spelare single 

figure (singelhandicapare). Sex år senare på 

Kevinge var denna siffra åtta. 

När tävlingen är slut bjuder seden att ett litet segertal hålls. I den årliga matchen (2001) mellan juniorer 

mot seniorer vinner de unga och Andreas Wahlberg får hålla segertalet. Hans Franzén (t h) vinner 

Henry Lindbergs Minnespris (2000) och får hålla den vackra brickan innan den återförs till prisskåpet. 

126

Tävlingsspel 

Hur intresserade är våra medlemmar av att 

tävla? Frågan är berättigad eftersom flertalet 

medlemmar i alla tider föredragit sällskapsspel. 

Hur som helst handlar detta kapitel om tävling 

och i det följande tänker jag mig en golfspelares 

utveckling, inte helt olik min egen, från 

att varken tävla eller slita på klubbhuset till att 

aktivt tävla. Tidigare, då seklet var ungt, fanns 

ytterligare en kategori medlemmar knappast 

värda epitetet golfare. Det berättas att av klubbens 

75 medlemmar år 1910 tog högst en tredjedel 

någonsin en golfklubba i sin hand. Och 

tro inte att de övriga 50 medlemmarna, som 

sågs vara diplomater och societet, satt i klubbhuset 

och drack punsch – det fanns nämligen 

inget klubbhus att tillgå på Fältrittklubben. 

Bakluckegolfarna 

Man måste inte tävla mot obekanta personer 

– för oss vanliga är golf i första hand en lek, 

en naturupplevelse och avkoppling med nära 

och kära, och poängbogey befrämjar denna 

lek. Och vad gör det om regelboken förblir 

otummad på nattduksbordet och man tullar 

lite på reglerna? Likväl är systemet sådant att 

alla medlemmar ska ha handicap, som ju sätts 

under ordnade former, d v s tävling. Men för att 

tävla efter golfens regler behövs utbildning – 

det är otvivelaktigt – och den fås enklast genom 

tävling, ett moment 22 scenario kan tyckas. 

Genom att själv lära sig bemästra de vanligaste 

reglerna och inte hela tiden vara beroende av 

andras, inte alltid med sanningen överensstämmande, 

påståenden ger man det egna spelet 

ett större innehåll. Förslagsvis kan poängbogey 

ibland brytas av med matchspel, som var den 

dominerande spelformen fram till mitten av 

seklet. Någon har sagt att detta är som att byta 

monotoni mot friska satsningar. Under 90-talet 

infördes slaggolfen som tävlingsform i ett försök 

att stävja poängbogey-hysterin. 

Jag kom till SGK för drygt 20 år sedan från 

en tillvaro som non-resident och började som 

bakluckegolfare på den lilla parkeringsplatsen 

där förbundets ståtliga hus nu står. Det hade 

inte tagit lång tid att bli medlem, högst ett par 

år – annat är det nu. Golfklubborna och skorna 

låg i bilen och på några sekunder var förvandlingen 

till sällskapsspelare gjord. Någon 

av oss hade ringt Jane Erikson i receptionen, så 

onödig tid ödslades inte med ett besök i klubbhuset. 

Vi kände oss nämligen aldrig riktigt 

hemma i omklädningsrummen, än mindre i 

salongerna en trappa upp i klubbhuset och det 

tog sin tid att ändra på det. Vi sökte heller inte 

klubbkontakt – vi hade ju varandra. Så kan det 

vara att komma in i klubben som vuxen med 

ett färdigt kontaktnät. Inspirerade av Sveriges 

stortävling på 1970-talet, Scandinavian Enterprise 

Open (SEO), skapade vi vår egen tävling, 

Kicki Larsson håller segertalet efter segern i 

Invernesspokalen 2000 

127

Tävlingsspel 

Scandal Surprise Open (SSO), och golfsäsongen 

delades in i perioderna pre- och post-SSO. 

Tävlingen lever i högsta grad alltjämt, men har 

aldrig spelats på vår hemmabana trots att 26 

år har förflutit sedan starten. Tilläggas kan att 

SSO-gubbarna idag är ideellt aktiva i flera av 

SGK:s kommittéer. 

För sällskapsspelaren 

är skickligheten 

inte lika viktig som 

trevnaden och strävan 

att hitta sin nivå i 

spelet. Man kan glädjas 

åt de hål som spelades 

bra, åt att man 

för ovanlighetens 

skull inte slog bort 

en enda boll på rundan 

eller åt ett perfekt 

slag som gav fyra 

poäng på hålet. Då 

blir heller inte frustrationen 

lika stor när 

man misslyckas. Golf 

blottar folks karaktär 

och är uppfostrande. 

Innan vi lärde oss 

självbehärskning (läs 

blev äldre) kunde det 

hända att samtliga i 

bollen tvingades ut i långgräset vid sidan av tee 

för att leta efter en bortslängd klubba. Vrede 

kan driva klubbor mycket långt! 

De flesta gläds åt och har ingenting att invända 

mot att andra tävlar men alla vill spela golf på 

helgen. Från de icke tävlingsinriktade medlemmarnas 

skara, som ju självklart har samma rätt 

till banan som de tävlingsaktiva, framförs ofta 

kritik att tävlingarna förhindrar dem att nyttja 

banan. Men är denna kritik berättigad? Under 

maj – september 2003 räknar jag till 44 lör- och 

söndagar. Tretton av dessa var helt tävlingsfria 

och under ytterligare elva förekom startförbud 

under högst tre timmar. Detta besannar vad 

alla redan visste, nämligen att det är ganska lätt 

att komma ut på vår bana. Tillgänglighet och 

trängsel är relativa begrepp och kära samtalsämnen 

som omnämndes 

första gången 1905. 

Man måste alltså inte 

tävla för att ha tillgång 

till banan på helgerna. 

Å andra sidan vore 

det roligt att få lägga 

ytterligare några nya 

bekantskaper till listan 

över tävlingsintresserade 

medlemmar. 

Herr Proppén, 

Stressén och 

Rytmén 

Ett närbesläktat, aldrig 

sinande samtalsämne 

och irritationsmoment, 

är spelrytmen 

på banan. Under 

en period för något 

år sedan hade scorekorten 

vid tävling behängts med en tidtabell 

där varje boll, likt ett tåg i linjetrafik, på minuten 

när kunde se att dom höll tidtabellen. Många 

kommer säkert också ihåg hur TK:s kampanj 

under 1960-talet för bättre rytm gestaltade 

genom de tecknade figurerna ”herr Proppén”, 

som med långsamt spel proppar igen banan; 

”herr Stressén”, som är irriterad på allt och 

alla; och ”herr Rytmén”, som anpassar sitt speltempo 

efter omständigheterna – idealkillen för 

dagens Club Captain’s. 

Tack för god match! I golf ser man sällan några sura miner efter 

en match. Här Dan Rydberg (t v) som vann en jämn och spännande 

final över Christer Jansson i Karl Bergstens vpr 2002. 

128

Tävlingsspel 

Onsdagstävling 

Det ligger mycket prestige i att spela med sina 

kompisar. I yngre år kom vi ofta stressade till 

första tee från arbete eller skola där det fanns 

liten förståelse för vårt nyvunna fritidsintresse. 

På utstakad tid hördes någon mumla 10-10-20, 

vilket var vad det kostade att förlora första nio, 

andra nio och totalt, och utan minsta antydan 

till provsving hade ”the master eye” (d v s vänster 

öga) fixerat en boll av märket GAPO, som 

med ett ”smack” drevs i riktning mot ettans 

backe. Ofta kombinerades dessa våra inbördes 

kamper med Onsdagstävlingarna. Jag jobbade 

på ett laboratorium i Lilla Frescati vid den tiden 

och det var aldrig tal om att berätta allt om sina 

fritidsaktiviteter för sina handledare. Utom 

vid ett tillfälle då jag med överdriven artighet 

anhöll om en ledig eftermiddag. Något sådant 

hade aldrig yppats av en doktorand vid denna 

institution tidigare, varpå det beviljades som en 

engångsföreteelse. 

Onsdagstävlingar på 1980-talet var för oss, vill 

jag hävda, början till att våga ta steget mot ett 

större golfumgänge. Dessa tävlingar är enkla 

och anspråkslösa – man gör sin runda med en 

kompis som medtävlare eller markör när som 

helst under dagen. Många är dom med mig som 

hemma har ett graverat whiskyglas till minne av 

en lyckad onsdagsrond. När detta skrivs finns 

inte längre något intresse för onsdagstävlingar 

Tävlingar finns för både unga och gamla. För herrar över 60 år finns Henry Lindbergs Minne. Fr v Lasse 

Melto, C-Christeriernin, Christer Nylund, Thorsten Magnusson (stolt vinnare 2001), Sven-Åke Käck, Hans 

Lindqvist och Sten Höglund. 

129

Tävlingsspel 

Två Generationer är en av våra mest populära tävlingar. Här är de flesta pristagarna från 2002: vinnarna 

Ralph och Samuel Nisell överst. Sedan följer (från höger till vänster), Sune och Anna Werkell, Claes och 

Jacob Werkell, Björn och Mark Anderstam, Mikaela och Gunilla Edfeldt, Björn Landén (+Jesper), Cecilia 

och Johanna Tillström, Robert och Sebastian Brinkenfeldt samt Britt Engström (+Cecilia). 

130

Tävlingsspel 

eller det vi idag kallar veckotävling. En sådan 

verksamhet verkar blomstra under en tid för 

att sedan försvinna under decennier. På Råsundabanan 

hade man 9-hålstävlingar varje onsdag 

1916. Några år senare, 1925, hade dessa 

tävlingar överlevt sig själva då knappast någon 

brydde sig om att deltaga. Månadstävlingarna 

med hamrade silvertallrikar som pris blev då 

istället populära under en tid. 

Det har sagts att klubbhuset är ojämförligt 

viktigare i golf än i någon annan sport och 

att det påverkar medlemmarnas intresse för 

tävlingsspel. Men klubblivet tar tid att utveckla. 

I Råsunda fick medlemmarna för första gången 

ett klubbhus värt namnet och i mitten på 1920- 

talet började man anordna allmänna klubbmiddagar. 

Däremot hade man ännu inte börjat 

lotta vid tävling så den vägen skapades inga nya 

bekantskaper. Man kan ur golfdataprogrammet 

GK96 bland dagens alla medlemmar, de 

äldsta med medlemskap från 1940-talet, utläsa 

att hälften var 25 år och äldre när de antogs till 

föreningen och saknade kanske vid inträdet 

kontakter att omedelbart komma igång med 

ett aktivt klubbliv. Medlemskommittén anordnar 

i maj varje år tävlingen Startskottet (tidigare 

Vårpropagandan och Höstpropagandan) för 

att slussa in nya medlemmar, aktivera passiva 

Det tävlas i sol… 

…och i regn 

131

medlemmar och öka klubbsamvaron. Propagandatävlingarna 

började redan på 1930-talet. 

Tävlingsspel 

Bilderna visar de flitigaste tävlingsspelarna mellan 1996 och 2003 

Damerna och tävlandet 

Att klubbens seniora damer (22+) så lite deltar 

i klubbens tävlingsverksamhet är en paradox. 

På klubben finns nämligen sedan många år en 

damkommitté som, förutom golf förstås, välkomnar 

damer till olika aktiviteter, som klubbaftnar, 

spel på ”hemlig golfbana” med mera. 

Män behöver däremot uppnå femtiofem år 

för att ha tillgång till ett liknande nätverk, den 

mycket aktiva H55 Oldboys-verksamheten. Det 

är också i denna grupp man finner de mest 

tävlingsintresserade medlemmarna. Ur dataprogrammet 

GK96 kan man ta fram information 

om antalet tävlingar som medlemmarna 

spelat under den senaste åttaårsperioden. I 

klar dominans är H55 Oldboys, som belägger 

de första arton (!) platserna på listan. I denna 

dokumentation visas också svart på vitt att tävling 

inte bara förekommer inom en liten klick 

för inbördes beundran. Drygt en tredjedel av 

våra medlemmar ställer nämligen upp i minst 

en tävling varje år. Av de 50 mest tävlingsaktiva 

medlemmarna under åren 1996 till 2003 var 

däremot bara sju damer. Kom igen tjejer! Av de 

100 mest flitiga spelarna, som var och en tävlade 

minst 6 gånger per år, finner man 20 damer 

och 80 herrar. Att könsfördelningen i SGK är 

70 % herrar och 30 % damer kan förklara en 

stor del av snedfördelningen vid tävlandet. Att 

manligt kön anges som ”true” och kvinnligt 

som ”false” i GK96 är inget jag närmare fördjupar 

mig i. 

Att få nya medlemmar att intressera sig för 

att tävla är en grannlaga uppgift. Varje tävlingskommitté 

söker nya lösningar och prövar nya 

grepp men frågar sig alltid om fler skulle kunna 

intressera sig om programmen såg annorlunda 

ut. Det är för den presumtiva onsdagsgolfaren 

som tävlingskommittén har chansen att göra 

Den meste manlige seniorgolfaren 

och golfaren alla 

kategorier, Peter Korn 

De mesta damgolfarna, 

Britt Mattsson och 

Maud Lindström (se 

bild till höger) 

Den meste H45-golfaren, 

Yasuro Harasaki 

Den meste H35-golfaren, 

Carl Johansson 

132

sig till lite extra när programmet planeras på 

vårvintern. Viktigt att påpeka är emellertid att 

tävlingskommittén i sina ambitioner att göra 

ett omtyckt tävlingsprogram inte överskrider 

en nivå som kommande tävlingskommittéer 

mäktar med. 

Tävlingsspel 

Bilderna visar de flitigaste tävlingsspelarna mellan 1996 och 2003 

Mesta tävlarna 

De verkligt intresserade spelar allt; helgtävlingar, 

matchstegar eller partävlingar. Lock och 

pock från arrangörernas sida är överflödigt. 

Golf är att tävla och när det blir helg skall det 

tävlas, vad annars. När man inte tävlar förbereder 

man sig genom att träna för tävling. En 

förklaring till detta stora intresse är förmodligen 

att man genom tävlande flyttar fram 

målen i spelet och blir en bättre golfare. Men 

varför vara så analyserande, om orsaken helt 

enkelt bottnar i nöjet att få tävla? I gruppen 

sporrar man varandra att tävla och ringer den 

vars namn saknas på anmälningslistan. På speldagen 

betalar man sin anmälningsavgift och, 

som om det inte räckte, dessutom ”sidebets” 

om lunchen. 

Även om tävlingen i princip sker mot andra 

spelare är det banan som är den verkliga motståndaren. 

Detta skiljer golf från nästan alla 

andra sporter jag kan tänka mig och somliga 

tävlingsintresserade från sällskapsspelaren. I 

sin strävan att bemästra banan bokför nämligen 

vissa sina ronder i sin hemdator och har på 

så sätt fullständig statistik över sina förehavanden 

på varje hål. När man närmar sig ett nytt 

hål på banan i sällskap med en sådan spelare är 

det inte ovanligt att efter amerikanskt mönster 

få höra: ”de senaste sju ronderna har jag inte 

lyckats göra par på det här hålet en enda gång”, 

eller ”på 16:e korthålet är mitt genomsnittsresultat 

3,48”. 

Att tävla är trots allt billigt. Anmälningsavgiften 

för en 18-hålare är idag 80 kronor och den 

kunde vara dyrare förr. Engelska Vandringspo- 

Mest golfande junior 

(upp till 21 år), Jesper 

Landén 

Mest golfande par, Maud 

och Sune Lindström 

Mest golfande far och son, 

Björn och Jesper Landén 

(se bild till vänster) 

Mest golfande mor och 

son, Eina och Andreas 

Wahlberg 

133

Tävlingsspel 

kalen 1927 kostade 10 kronor att spela, vilket 

motsvarar 238 kronor i dagens penningvärde. I 

medlemsmatrikeln från den tiden fann jag i en 

annons att ett enkelrum inklusive middag på 

Grand Hotel i Stockholm kostade lika mycket. 

Jämförelsen är passande då ju firandet av våra 

100 år som förening kommer att äga rum där, 

men till helt andra priser. 

Handicapkommitté 

SGK har haft en handicapkommitté i 90 år. Dess 

syfte är att ge medlemmarna rättvisande handicap, 

en näst intill omöjlig uppgift för spelare i 

utveckling eller regression. Förr accepterades 

banan som den var och spelarna tog för givet 

att tur och otur jämnade ut sig i längden. Den 

moderna golfaren har emellertid ett nära nog 

absolut krav på millimeterrättvisa. Metoderna 

att beräkna handicap förfinas regelbundet men 

hur mycket detta än görs gynnas spelare under 

snabb utveckling, medan spelare som försämrar 

sin spelstandard missgynnas. Ett exempel på 

detta från 1920-talet utgör t ex Tom Lindberg. 

Han förbättrade sin spelstandard alltför snabbt 

och vann många tävlingar, till handicap-kommitténs 

stora förtrytelse. Samtidigt hörs sällan 

någon särskilt ömma för de spelare som sällan 

spelar på den nivå handicapet utvisar. Slopesystemet 

är ett påfund från 1990-talet som 

differentierar mellan olika klasser av spelare 

och som ersatte SSS (Standard Scratch Score) 

och TSS (temporary scratch score), ett system 

som särskilt vissa låg-handicapare lovordar och 

gärna behållit. 

Golf är väldigt demokratiskt. Somliga ställer 

alltid upp trots dåliga odds att vinna för egen 

Sjöslaget instiftades 1976 av försäkringsbolaget Hansa-Sjöö med primus motor Lars Rehn. Sjöslaget är 

en av våra festligaste tävlingar där de tre bästa från varje klass går vidare till en gemensam final där den 

eller de med sämst poängresultat på hålet får lämna fältet. Här från 2002 års tävling, fr v: Kjell Clegarp, 

134

Tävlingsspel 

del. Hur skall man annars förklara att spelare 

med lågt handicap låter sig bli bortspelade ur 

turneringar av betydligt sämre spelare? Som 

rättmätig kompensation och för att uppmuntra 

goda spelare att ställa upp i handicaptävlingar 

rekommenderas att scratchpris ges till 

bästa spelaren, helt i linje med förbundets 

rekommendationer. 

På 1910-talet hade man utomlands börjat 

bedöma damernas spelskicklighet genom årliga 

så kallade ”sex test match” mot herrarna 

och ett slag på vartannat hål till damernas fördel 

ansågs mest rättvist. Klassindelning började 

1917, då med den första och den andra klassens 

spelare och så sent som 1929 låg skiljelinjen 

mellan dessa två klasser vid handicap 25. Idag 

delas spelare in i tre klasser, A, B och C, som för 

vår klubb ser ut som i tabellen. För damernas 

del har andelen spelare i klass A stadigt ökat. 

År 1920 ansåg man att klubbens golfspelerskor 

tedde sig som ”tämligen tama husdjur vid sidan 

av de blodtörstiga och människoätande tigrinnor 

som härjade på Englands, Amerikas och 

Frankrikes golfbanor”. Så sent som 1959 fanns 

bara 19 damer i riket med single handicap. 

Under flera år nu har det varit svenskornas tur 

att vara bäst i Europa. 

Medlemmarnas handicap 2003 

Klass- Handicap- Antal Uppdelat på 

indelning gräns* totalt herrar damer 

A1 ≤ 4,4 70 61 9 

A2 ≤ 9,4 225 207 18 

B 9,5-19,4 342 291 51 

C 19,5-36,0 396 169 227 

* Handicapgränserna gäller i herrtävlingar och då 

herrar och damer spelar tillsammans. I damtävlingar 

varierar handicapgränserna. 

Våra klassiker 

Vår gemensamma tävlingshistoria finns bevarad 

i våra vandringspriser. Golfförbundet rekommenderar 

klubbarna att inte göra vandringspristävlingar 

ständigt vandrande. Tanken är god då 

man med detta förfarande gör tävlingsprogrammet 

statiskt. Jag kan emellertid med glädje och 

tacksamhet konstatera att SGK:s tävlingskommittéer, 

genom att under gångna sekel inte fullt 

ut lyda dessa råd, insett värdet av att några av 

klubbens ursprungliga profiler bildar stomme 

i tävlingsprogrammet år efter år. 

1923 Engelska Vandringspokalen: Denna silverskål 

härstammar från 1922 då en brittisk flotteskader 

som besökte Stockholm erbjöds att ta ut 

ett 16-mannalag som skulle möta SGK i en 

lagmatch på Råsunda. Golfen var långt mer 

utbredd i England på den tiden och engelsmännen 

kunde utan förberedelser ställa upp 

ett vinnande lag mot ”vårt elitlag” på vår hemmabana. 

Vandringspokalen skänktes av engelsmännen 

som tack för inbjudan. Tävlingen har 

vunnits tre gånger var av Elis Werkell (1944, -45 

och -46) och Lennart Roos (1959, -65 och -67). 

Ulf Redestad vann den med 23 års mellanrum, 

1971 och 1994. 

135

Ett typiskt tävlingsår 

Ett typiskt tävlingsår 1928 på Sticklinge kunde 

programmet se ut så här: Engelska Vandringspokalen 

spelades för sjätte året. Generalkonsul 

Bergsten hade två vandringspriser och Holmerska 

pokalen hade ännu inte vunnits för 

gott. Vid samtliga dessa tävlingar var tävlingsformen 

match. Programmet dominerades i 

övrigt av månadstävlingar som varvades mellan 

spelformerna bogey-, slag- och flaggtävling. 

Tävlingsspel 

1929 Karl Bergstens Vandringspris. Generalkonsul 

Bergsten var vice ordförande åren 1925 – 1927 

på Sticklingetiden (Lidingö), och ordförande 

1938. Vandringspriset skänktes till klubben på 

Bergstens 60-årsdag av hans vänner. 

1929 Ida Sagers Minne. Förste hovstallmästare 

Edward Sager (make till Ida) var troligen den 

förste i vårt land att ägna sig åt ”the noble and 

ancient game”, vilket skedde på Ryfors egendom 

i Västergötland i slutet av 1800-talet. Han 

var en av idémakarna bakom bildandet av SGK 

och har inofficiellt nominerats ”the Grandfather 

of Swedish Golf”. Sager var ordförande 

och styrelseledamot under klubbens första 

kvartssekel och höll klubben vid liv under 10- 

talet tillsammans med baron C.G. von Platen 

och Karl Bergsten, då inkomsterna var små och 

intresset för golfspel ringa. Ida Sagers vandringspris 

skänktes av Edward efter Idas bortgång. 

Tävlingen spelades för första gången 

då klubben firade 25-årsjubileum på Lidingö. 

Meste vinnaren är Per Lidström med 5 inteckningar; 

1980, -81, -91, -93 och -95. 

1933 Chrysantemumbålen. Öppen elittävling. Priset 

skänktes av den japanske ministern Vicomte 

Mushakoji. Tävlingen var från början en utslagstävling 

(d v s match) men ändrades under 1960- 

talet till en 72-håls slagtävling. 

136

Tävlingsspel 

1935 Mrs George Pierce-Butlers Cup. Poängbogey 

tävling 18 hål C-klass för herrar och damer. 

1934 Mårten Gåskannan. Tävling för herrar 50+ 

med efterföljande gåsamiddag där den yngsta 

deltagaren skall hålla tal och tacka för maten. 

Gåsakannan skänktes av Raoul le Mat, samma 

person som introducerade ishockeyn i Sverige. 

Till traditionen hör att det bjuds på buljong 

efter 9 hål 

1935 Sigurd Hallagers Vandringspris. Hallager var 

en mycket aktiv medlem med amerikanskt 

ursprung och skänkte priset till klubben. 

Tävlingen har under de 69 gånger den spelats 

aldrig vunnits mer än en gång av samma 

spelare. 

1935 Kevingekannan. Bogeytävling för herrar som 

under säsongen placerat sig i vandringspristävlingar. 

Priset skänktes av kapten Thorsten 

Ax:son Johnson med fru, vilka sålde Kevinge 

Gård till SGK 1930. Meste vinnare genom åren 

är Yasuro Harasaki som vunnit tävlingen fem 

gånger: 1984, 1993, 1995, 2000 och 2003. 

137

Tävlingsspel 

1935 Invernesspokalen. 

(AB Inverness 

Brunns Vandringspris 

för damer). Bogeytävling 

för damer som 

under säsongen placerat 

sig i vandringspristävlingar. 

Priset skänktes 

av kapten Thorsten 

Ax:son Johnson med 

fru 1935. (Detta pris 

vanns för alltid av Britt 

Mattsson 1971, varpå 

ett nytt pris sattes upp 

av klubben.) 

rekommenderade Ted Roberts, som anställdes 

från 1914. På sin 60-årsdag fick Lindberg av 

medlemmar en silverbricka, som efter hans 

död sattes upp som pris i en inbjudningstävling 

för herrar 60+. 

Ett aktivt år 

Augusti 1935 återkommer ofta i berättelserna 

som en mycket aktiv tävlingsperiod med elittävlingar 

under sju på varandra följande dagar. 

Efter landskamp mot Tyskland följde i tur och 

ordning: svenska mästerskapen för damer, lagmatch 

mot British Army Golfing Society samt 

svenska mästerskapen för herrar. Samma år 

spelades den första matchen mot Helsingfors 

Golfklubb på Kevinge. 

1945 Henry Lindbergs Minne: Amiral Lindberg hade 

klubbens uppdrag att skaffa en “professionist” 

för att höja medlemmarnas spelskicklighet och 

1955 Karin och Ragnar Sachs vandringspris. Priset 

sattes upp 1954 i samband med klubbens 50- 

årsjubileum som pris i en eclectictävling men 

har sedan många år varit en slagtävling över 36 

hål vid midsommartid. Direktör Ragnar Sachs 

var ordförande åren 1962 till 1970. 

1961 Konfektkorgen: (Elsa Ramstedts Vandringspris) 

Poängbogey 18 hål med handicap för 

damer 60+. Inbjudningstävling för damer tillhörande 

Stockholms Golfdistrikt. Priset, en silverskål 

med sked, sattes upp av Elsa Ramstedt 

och vanns tre gånger av Britt Mattsson, som 

återuppsatte priset 1998. 

1980 Ted Roberts Minne: Ted kom som 20-åring till 

klubben 1914 som “professionist” från Hoylake, 

Royal Liverpool GC i England. Tack vare 

sitt goda humör och sin skicklighet blev han en 

mycket omtyckt person. Många var de medlemmar 

som bar Teds egentillverkade och signerade 

klubbor. Ted Roberts gav sin sista lektion 

1977 och året därpå gick han bort efter att ha 

varit verksam på klubben i 64 år. 

138

Tävlingsspel 

Att se framåt 

För att tävlandet ska vara meningsfullt behövs 

en god bana och goda spelare. Att vår bana i 

Kevinge är en bra produkt med god kvalitet 

behöver inte ytterligare poängteras, och under 

jubileumsåret 2004 spelas återigen svenska 

mästerskapet i match för herrar och damer. 

Men tiden har hunnit ifatt oss vad gäller att förlägga 

större internationella tävlingar här. Nu 

finns ett otal banor mer lämpade för dagens 

långtslående herrar och som har bättre 

möjligheter att ta hand om bilar 

och publik. 

Förr var många av våra 

bästa spelare sprungna ur 

andra idrotter än golf, 

som Rafael Sundblom, 

segling; Sune Malmström, 

tennis; Sune 

Almkvist, bandy; Olle 

Wänlund, cykel och 

Sven Tumba Johansson, 

ishockey. Då sa vi 

att golf krävde erfarenhet 

och därför tog lång 

tid att lära. På 1920-talet 

sades det om en av våra elitspelare, 

Hans Beck-Friis, att han 

instinktivt spelade med känslan och 

inte med förståndet, och han visste knappast 

hur innovativt detta var. Idag är specialiseringen 

stor redan i unga åldrar och utvecklingen går 

rasande fort. Med moderna träningsmetoder 

klarar juniorerna på några år det som många 

äldre aldrig lyckats uppnå. Vi brukar säga att 

juniorerna inte har förstånd nog att inse hur 

svårt golf är. Hoppas bara att deras golf- och 

tävlingsintresse består upp i senioråldern efter 

att föräldrarna slutat att skjutsa till banan. 

En relativt ny företeelse i tävlingssammanhang 

är distriktets seriespel för spelare i olika 

åldrar. SGK kan formera goda lag i många 

ålderskategorier, vilket indirekt framgår i tabellen 

över medlemmarnas handicap – det är hög 

klass på amatörgolfen. I serierna ingår fyra lag 

och varje lag har hemmabana vid ett tillfälle. 

Tävlingsformen är matchspel och intresset är 

stort bland spelarna vilket medfört att det blivit 

hård konkurrens om platserna. 

I SGK:s stadgar från 1915 skrevs ”medlem som 

tillhör annan registrerad golfklubb må äfven 

inbjudas att spela under täflingar”. 

Detta, att ha öppen tävlingsverksamhet, 

förekommer knappt 

i vårt distrikt längre. I 

många golfdistrikt fäster 

man dock mindre vikt 

vid klubbtillhörighet 

och tillåter gäster att 

delta i interna tävlingar. 

Detta borde 

återigen kunna praktiseras 

mer frekvent 

även i Stockholm, 

bara det görs ömsesidigt 

och samtidigt på 

klubbarna. Genom att 

fler klubbar på detta sätt 

delar på de tävlingssugna skulle 

antalet tävlingar kunna minskas, 

vilket skulle gagna de icke tävlingsintresserade 

genom större tillgänglighet till banan 

på helgerna. 

I tävlingskommitténs uppgifter ligger att följa 

upp tävlingsintresset, generellt och i enskilda 

tävlingar och att handla därefter. Ett nytt samarbete 

har initierats med Täby och Ullna, som 

vi hoppas blir fruktbart under många år. Att 

öka i synnerhet damernas intresse för att tävla 

är ett stående mål. Likaså att få fler medlemmar 

intresserade av tävlingsledning och regler. 

139

Els-Brita Skjöldebrand visar stolt upp sin prissamling på sin 90-årsdag 

140

Damverksamheten inom SGK 

Av Lottie Neumüller, aktiv inom 

damverksamheten och ordförande 

i damkommittén 1984-85. 

Många färgstarka damer har på olika sätt 

präglat golfklubbens utveckling. Redan 

1934 utsågs den första damkommittén i 

SGK. Av stadgarna framgår att ”Damkommittén 

ska representera de kvinnliga 

klubbmedlemmarnas intressen, föreslå 

handicap för damerna, omhändertaga 

nya medlemmar, utse värdinnor vid klubbens 

fester och samkväm samt anordna 

särskilda tävlingar för damer.” 

Under årens gång har de olika damkommittéerna 

genom att följa stadgarna starkt bidragit 

till att skapa den mycket goda klubbanda som 

många äldre medlemmar vittnar om. Damkommitténs 

uppgifter har också omfattat att 

arrangera de mer socialt inriktade tävlingarna 

på klubben. Under slutet av 1990-talet gjordes 

en omorganisation av de olika kommittéerna 

på klubben och då förlades de sociala mixedtävlingarna 

till klubbkommittén, där de 

organisationsmässigt bör ligga. 

Varför behöver damerna en egen kommitté 

och varför kan inte damerna inordna sig i tävlingskommitténs 

eller klubbkommitténs verksamheter? 

Ett skäl är att många damer vill ha 

en mer uttalad social kontakt i samband med 

golfspelet och ett annat är att tävlingsmomentet 

ofta är av underordnad betydelse. Många 

damer är inte heller så intresserade av att 

under pågående spel diskutera svingar, spelteknik 

och utrustningsfrågor, som herrar tenderar 

Damsektionen 2004, övre raden fr v Majbritt Wijkström, 

Christina Nordström, Maud Lindström, Ann Pontell. 

Nedre raden: Birgitta Lindborg och Kicki Larsson. 

141

Damverksamheten 

att vara. För många damer har det säkert också 

varit en möjlighet att få spela golf utan att ha 

sin personliga instruktör – d v s mannen – med 

på banan. Att själv få välja klubba eller spelstrategi 

bör ha gjort golfen roligare. Idag är man 

också mycket medveten om att flickor/damer 

har andra sätt än män att närma sig golfen. 

Det har lett till att man från Svenska Golfförbundet 

satsar stora resurser på att få flickor att 

börja spela golf – men under andra förutsättningar 

än den träningsverksamhet som ägnas 

pojkar. ”Golf är en bra sport för flickor. Den 

premierar social kontakt, vilket värderas högt 

hos flickorna själva.” Trots detta bör nog en 

framtida organisation inte vara genusbaserad, 

utan mer inriktad på golfen som övergripande 

faktor och där herrars, damers, flickors och 

pojkars olika intressen tillgodoses under den 

aktuella kommitténs övergripande ansvar. I t 

ex en tävlingskommitté eller seniorkommitté 

bör det ingå damer som ser till att deras speciella 

önskemål förs fram. 

Målet är ökad trivsel 

Gökottan, Kavaljersgolfen, Ostjakten: det finns 

många exempel på mer socialt inriktade tävlingar 

som damkommittéerna har ansvarat för 

och där målet har varit att bibehålla den fina 

klubbkänsla som finns på Kevinge och där nya 

och gamla medlemmar har haft möjlighet att 

umgås och knyta kontakter före och efter golfen 

under mycket angenäma former. 

Ett roligt minne för många klubbmedlemmar 

är avslutningen på Gökottan i mitten av 90- 

talet, när damkommittén ledd av Sonja Söderberg 

och hennes ”kycklingdamer” (och herre, 

Sonny Bruce) iklädda kycklinggula kavaljer, 

hälsade in våren med ett fyrfaldigt koko i backen 

upp till 1:ans tee i samband med sillfrukost 

och prisutdelning. Den grupp gästande japaner 

som, denna vackra vårmorgon, i samma 

En tidig morgon i mitten på maj samlades alla i backen upp mot 17:e backtee, en gökotta 

142


ögonblick, tog sig upp till ettans tee fick nog ett 

oförglömligt minne. 

Tävlandet 

I damkommitténs verksamhet ingår bl a att 

arrangera de veckovis återkommande damtävlingarna. 

Som på många andra äldre klubbar 

har den verksamheten haft en nedåtgående 

trend, eftersom den tiden är förbi när kvinnorna 

inte förvärvsarbetar och därmed kan ta 

sig tid att spela golf på vardagar. Försök från 

damkommitténs sida att arrangera damdagar 

med spel på kvällar och eftermiddagar har inte 

varit framgångsrika. Istället har det under slutet 

av 1990-talet bildats mer eller mindre informella 

grupper bland damerna som spelar på 

vardagkvällar. Några sådana grupper är t ex de 

s k Birdies, Vipporna, Bag Ladies m fl. 

Ett tidigt minne som speglar den förändring 

golfen genomgått, från ett sätt att leva till 

att vara en sport/aktivitet som alla andra, är 

den klädkodex som funnits på klubben. Första 

besöket på damernas höst- eller vårmiddag 

på tidigt 1980-tal blev en chock för oss nykomlingar. 

Här strömmade det in en armada av eleganta 

damer, uppsnofsade, inte till oigenkännlighet, 

men som till en finare högtidsmiddag. 

Vi nykomlingar lärde oss snabbt att klä upp oss 

till dammötena. Idag har den allmänna nivelleringen 

bidragit till att alla är mer moderat ”vardagsfina”. 

Utbyte med andra klubbar 

Med stöd från Stockholms Golfförbund sker 

ett kontinuerligt utbyte med andra klubbar 

inom distriktet, och Kevinges damer deltar i 

seriespelet i klassen D50. Även olika matchtävlingar 

genomförs mellan damsektioner i olika 

Stockholmsklubbar. 

Även mer seriösa uppdrag har lagts på damerna, och ett exempel är då klubben stod som värd för EM för 

oldboys 1987, då damkommittén fungerade som EM-värdinnor. Från vänster ser vi Christina Nordström, 

Christina Almrot, Inga-Brita Nisseus, Britt Mattsson, Lilian Björklund. Nedre raden: Margaretha Hultin 

och Sonja Söderberg. 

143


Nationella damtävlingar 

Nationella damdagar är tävlingar som arrangeras 

på klubbnivå inom de olika golfdistrikten. 

De ger en möjlighet att mot en begränsad avgift 

tävla på andra klubbar främst inom distriktet 

men även på andra banor över hela Sverige. I 

Stockholmsdistriktet finns det alltså möjlighet 

att besöka flertalet av Stockholmsklubbarna en 

gång per säsong för att tillsammans med likasinnade 

damer spela tävling. De senaste åren har 

det skett en förändring av tävlingsformen för 

de nationella damdagarna. Från att ha spelats 

som individuellt slagspel har många klubbar 

övergått till någon form av partävling. Orsaken 

sägs vara att många damer inte ville höja sitt 

handicap, och det är svårt att undvika på en ny 

bana. De nationella damdagarna är ett mycket 

trevligt sätt att komma ut på andra klubbar och 

är en spelform som inte erbjuds herrarna. 

SGK står som värd för två nationella damdagar. 

Den ena spelas traditionellt i början av juni 

och omfattar A- och B-klass. B-klassen spelar 

om vandringspriset Stakarna som sattes upp av 

Greta Odelberg redan 1949. 

Den andra nationella damdagen som genomförs 

på Kevinge är den s k Konfektkorgen, som 

vänder sig till damer som fyllt 60 år. Priset skänktes 

av Elsa Ramstedt 1961. Vandringspriset är 

KM Senior Ladies 2002: fr v Christina 

Nordström, Britt Mattsson och Elisabeth Heijmer 

KM Damer 2002: fr v Kristina Engström och 

Josefin Stålvant 

144


en liten silverkorg, som vid tävlingen ska fyllas 

med violpastiller. För drygt 15 år sedan var Konfektkorgen 

en tävling för ”äldre damer”, men 

dagens 60-åringar är betydligt mer alerta och 

det innebär stora startfält med många mycket 

duktiga spelare. 1998 vanns Konfektkorgen 

av Britt Mattsson för tredje gången, men Britt 

valde att sätta upp vandringspriset igen. 

Alla vandringspriser 

Det finns en mängd vandringspriser som figurerat 

genom tiderna på Kevinge. Ett anrikt pris 

som bör nämnas är Indiska Pokalen. Det skänktes 

i början av 70-talet av fru Dehni Chichgar, 

som kommit till Sverige under 1960-talet. Fru 

Chichgar spelade inte golf, men trivdes så bra 

att hon var passiv medlem och intog många 

måltider på klubben. Indiska Pokalen innehas 

nu av Britt Mattsson, som vann silverskålen för 

tredje gången år 1996. Hilla Widaeus, dotter till 

fru Chichgar, kommer att år 2004 återuppsätta 

priset, denna gång i form av en silverbricka 

från Indien. 

Det är kvinnan bakom allt… 

Det finns många kvinnor som haft stor betydelse 

för klubben och dess trivsel. Under det 

senaste decenniet har klubben haft kvinnliga 

intendenter med Anna Oxenstierna i spetsen, 

följd av Elisabet Johanson och Annika Thunström. 

Två kvinnor som bör nämnas i sammanhanget 

är Stina Levy och Hilla Widaeus. Stina 

Levy var från 1956 intendent under 15 år och 

skötte klubben på ett mycket förtjänstfullt och 

älskvärt sätt. För att uttrycka sig modernt lär 

Stina haft ”björnkoll” på allt som försiggick 

på klubben. Samtida med Stina Levy var Hilla 

Widaeus som i sitt arbete i klubbkommittén 

arrangerade många roliga fester och andra 

aktiviteter under de 13 år hon medverkade i 

klubbkommittén. 

Damelit 

SGK har under alla år haft mycket framgångsrika 

representanter inom damgolfen. En av 

klubbens medlemmar, den då endast 18-åriga 

Els-Brita Skjöldebrand (född Hammar), vann 

1924 SM som spelades på Råsundabanan. Els- 

Brita fortsatte att spela ända fram till sin 90-årsdag. 

Då oftast med barn och barnbarn, då hon 

införde regeln att endast vissa hidden holes 

skulle räknas, vilket medförde att hon fortsatte 

att vara framgångsrik även på sin ålders höst. 

Els-Brita var i alla avseenden en mycket färgstark 

person som vid varje dammiddag gladde 

sällskapet genom att berätta roliga, ibland 

något skabrösa historier. 

1935 anordnade klubben Internationella 

SM samt en landskamp mot Tyskland. Karin 

Timberg såg till att även damernas mästerskap 

Hilla Widaeus i glada vänners lag 1996. I bakgrunden 

Peter Lyth. 

145


vanns av en SGK-medlem genom att i finalen 

besegra miss A. Ramsden. 

1936 blev Ellis Janzon svensk mästarinna 

genom att i finalen slå klubbkamraten Greta 

Winbergh. Ellis Jansson dominerade även 

klubbmästerskapen under ett flertal år i början 

på 1930-talet. 1971 hade Ellis varit aktiv i 

klubben i 50 år och hon bidrog till klubbens 

utveckling bl a som styrelseledamot och genom 

att ingå i olika dam- och tävlingskommittéer. 

Slutet av 1940-talet och början av 1950-talet 

dominerades av en av klubbens kanske mest 

framgångsrika damer – Britt Mattsson (född 

Karlsson) – rikets första dam på golfsidan. 

Redan som caddie utpekades hon av Rafael 

Sundblom som en blivande stjärna och företrädare 

för en ny ”ras” bland golfspelerskor. Britt 

Mattsson har representerat Sverige i många 

internationella tävlingar och varit mycket 

framgångsrik även som representant i seniorgolfen. 

Andra framgångsrika damer och juniorer 

inom klubben som bör nämnas är Ingrid 

”Kylle” Fredriksson, Gertrud Ahlberg, Christina 

Nordström, Nailil Skoog, Carina Lindblad, 

Helena Brobäck och Cecilia Tillström. De har 

tävlat både inom Sverige och internationellt, 

individuellt och i lag. 

Elitlaget 2001. Laget kom det året på delad åttonde plats på Lag-SM, här med lagledarna Sten Jacobson och 

Kaj-Åke Sparflo. Liggande Elisabet Johanson, övriga fr v: Kristina Engström, Josefin Stålvant, Gabriella 

Jakobsson, Caroline Larsson, Kristina Lavén och Livia Jakobsson. 

146

1990 började Anna Oxenstierna som intendent 

på klubben. Med sin erfarenhet från elitspel 

i Europa förstärkte hon det framgångsrika 

lag vi haft sedan 1986, då damlaget gick upp 

i högsta divisionen. Dameliten har med ett 

undantag (1992) bibehållit sin fina position i 

svensk golf. Vi får hoppas att det i framtiden 

inom klubben ska finnas ett så bra eget underlag 

för fortsatta framgångar att klubben inte 

ska behöva värva allt för många ”elitspelare” för 

att förstärka laget, utan att de ungdomar som 

växer upp i klubben får en möjlighet att axla 

ansvaret att föra den fina traditionen vidare. 

Det damelitlag som framgångsrikt representerade 

Kevinge under lag SM i Sverige år 2003 

bestod av Kristina Engström, Livia Jacobson, 

Elisabet Johanson, Caroline Larsson, Kristina 

Lavén, Josefin Stålvant och Sophie Zetterberg. 

Framtidens damer 

Åldersfördelningen på klubben är vid ingången 

till 2004 följande: Vi har en knatteflicka, 30 

juniortjejer i åldern 13-21 år, 117 damer 22-49 


år och 208 seniordamer. Av dessa har 73 handicap 

på 18 eller lägre. Merparten, 219 har hcp 

36 eller lägre och endast 63 har s k grönt klubbkort, 

d v s hcp 37-54. I den ungdomssatsning 

klubben gör genom olika junioraktiviteter och 

inom Farmen finns det många flickor med fin 

golftalang. Ett drygt 30-tal yngre tjejer tränas 

kontinuerligt och då inte bara i golf utan även 

i fys-träning, t ex aerobics eller innebandy. Det 

är glädjande att klubben satsar på ungdomar 

och har hörsammat SGF:s önskemål om att fler 

flickor involveras i dam-tjejgolfen, så att klubben 

får en kontinuitet inom damverksamheten 

och förhoppningsvis kan ha starka dam- och 

flicklag på flera nivåer i framtiden, men även 

duktiga individuella spelare. 

Damordföranden genom åren 

Damkommittén har under årens lopp haft många starka ordföranden. 

Klubbens första kvinna på denna post var Elsa Ramstedt 

som tillhörde styrelsen i 9 år och under denna tid gjorde 

klubben stora tjänster. (Årtalen är i vissa fall antagna). 

Elsa Ramstedt 1943-44 

Hillevi Lovén 1945-50 

Inga Bjurner 1951-55 

Elsa Ramstedt 1956-61 

Karin Gustaf-Janson 1962-63 

Margaretha Murray 1964-69 

Ulla-Britta Söör 1970-73 

Ingrid Lorentzon 1974-79 

Birgitta Köhler 1980-81 

Inga-Britta Nisseus 1982 

Margaretha Hultin 1983 

Lottie Neumüller 1984-85 

Inga-Brita Nisseus 1986-88 

Sonja Söderberg 1989-90 

Gunilla Edfeldt 1992-93 

Sonja Söderberg 1994-95 

Christina Nordström 1996- 

Från juniorträningen i februari 2004. Är det här måhända tjejerna som ska ta över i 

elitlaget så småningom? Övre raden fr v: Vanessa Personne, Gabriella Riber, Michelle 

Riber, Mikaela Lindblad, Kristine Hedlund, Matilda Lindblad, Nedre raden fr v: Lottie 

Hedlund, Amanda Rosengren, Claudia Riber, Johanna Tillström, Anna Beck. 

147

Kevingefarmen samlad framför klubbhuset 1995. 

148

Juniorerna 

– tradition och nytänkande 

Av Jan Lindblad, ordförande i 

juniorkommittén vid upprepade 

tillfällen, tidigare elitspelare. 

Allt är annorlunda men inget är nytt. Junior 

är du idag till och med det år du fyllt 21! 

Och visst är dagens tjugoettåringar fortfarande 

juniorer på många sätt. De bor 

hemma, jobbar inte, glufsar i sig kilovis 

med entrecôte och lånar ogenerat pappas 

bil så ofta de kan. De släpar sig fram 

med tom blick och byxorna hängande i 

knävecken, till synes utan mening eller 

mål. 

Annat var det på min pappas tid, eller farfars. 

Då var tjugoettåringarna små farbröder i kostym 

eller damer i dräkt som arbetade var dag 

och var i stånd att skaffa barn per omgående - 

tror jag. Tidiga morgnar sågs de köa till bussen 

på väg till jobbet iklädda prydlig överrock med 

morgontidningen under armen, portföljen i 

handen och med arbetsplikt i blick. Visserligen 

höjdes juniorgränsen 1957 från 18 år till nuvarande 

21 år, men ändå. 

Talar vi om juniorer, om samma ras? Har 

evolutionen hoppat över några 100 000 år och 

med raketfart ändrat den genetiska koden? 

Sällan Stellan, som vi säger precis i början 

på 2000-talet. Samhället har förändrats, attityder 

har förändrats och t o m levnadsvillkor 

har förändrats, men knappast människorna. 

De anpassar sig bara till nya omständigheter. 

SGK har funnits i 100 år. Klubben grundades 

av prominenta herrar, grevar och baroner i en 

149

Juniorerna 

helt annan tid. SGK var en klubb som fyllde 

en social och statusmässig funktion baserad på 

det märkvärdiga spelet golf! Det fanns ingen 

uttalad idrottsambition och heller ingen officiell 

juniorverksamhet. Idag är den idrottsliga 

delen självklar och hand i hand med detta går 

juniorverksamheten. Trots detta lever mycket 

av den gamla andan kvar och gör SGK till mer 

än bara en idrottsklubb, ett arv som jag tror alla 

är stolta över. 

Juniorer talades det inte om 

– men de fanns! 

På ett styrelsemöte 1912 i närvaro av H K H 

kronprinsen, kommendörkapten Lindberg, 

kansliråd Björnström, grefve C.G. Hamilton, 

herr V. Wallenberg och hofstallmästare Sager 

tas för första gången upp ett förslag att reducera 

avgiften för yngre spelare. 1914 konstateras 

att barn till medlem får bli tillfällig medlem till 

halv avgift. 1915 betalar medlemmar 25:- i årsavgift 

och medlemsbarn under 15 år 10:-. Dessa 

små steg är de första tecknen på juniorverksamhet. 

I en tidningsartikel från Stockholmstidningen 

1925 kan man läsa att SGK satsade på 

juniorverksamhet. 1926 har junioråldern ändrats 

till det år man fyller 18 och 1927 begränsas 

antalet juniormedlemmar för första gången. 

1931 spelas den första riktiga juniortävlingen. 

Under denna tid finns ingen annan dokumenterad 

junioraktivitet. 

F-n tro’t, sa Relingen! Alla föräldrar vet att 

barn närmast är en organisk del av tillvaron. 

Finns de, märks de, så även i början på 1900- 

talet. Men ledarengagemanget kom säkert 

spontant och utan något stöd från klubben. 

Intresserade personer gjorde insatser som inte 

dokumenterades. Och varför skulle man det? 

Man dokumenterar bara det man förväntas 

dokumentera. 

En smygande start 

1914 anställdes tränaren Edwin Roberts, en duktig 

spelare och tränare som kom att forma den 

golfmässiga utvecklingen i SGK under i stort 

sett hela 1900-talet. De som mött Ted, denne 

energiske yrkesman som älskade golf, förstår att 

han brydde sig om golfintresserade ungdomar. 

Ted var till och med extra engagerad i unga 

spelare. Han gjorde det inte bara på arbetstid i 

början. Juniorer är juniorer och ungdomar är 

ungdomar. Jag antar att de i princip alltid gjort 

samma saker och haft samma intressen med 

den lilla skillnaden att det inte alltid varit läge 

att berätta om det! Juniorverksamheten smög 

igång lite på samma sätt som många juniorer 

Tidig juniorverksamhet anno 1942! 

150

Juniorerna 

börjat spela, d v s man smög över staketet och 

tjuvspelade när ingen såg. Detta är för övrigt ett 

svunnet nöje då dagens höga banbeläggning 

omöjliggör tjuvspel utan upptäckt. 

Juniorernas resa under 100 år med SGK började 

med andra ord med enstaka eldsjälars tidiga 

engagemang för att i dag ligga i fas med övriga 

Idrotts-Sverige. Verksamheten har numera en 

egen organisation och de flesta föräldrar får dra 

sitt strå till stacken – d v s den svenska modellen! 

Allt är annorlunda men ändå är allt sig likt. 

Officiella juniorer! 

1938 bildas den första officiella juniorkommittén 

med ingenjör Tor Roxendorff som ordförande. 

SGK skulle också ägna sig åt juniorverksamhet! 

Uppdraget är ”att väcka och vidmakthålla 

intresse för golfspelet bland skolungdom 

och juniorer samt anordna instruktionskurser, 

övningsspel och tävlingar för dessa”. Tor Roxendorff 

hade länge varit en entusiastisk förespråkare 

av juniorgolf och var aktiv från sitt 

inträde i styrelsen 1934 till sin bortgång 1940. 

Hans minne hedrades med ett vandringspris i 

en juniortävling. 

Bara Ted och caddies 

Under 40-talet minskade antalet juniorer och 

aktiviteten gick ned. Ändå fostrades duktiga 

spelare som Britt Mattsson (Karlsson på den 

Juniorutbyte med Djursholms Golfklubb 1953. Från SGK deltog bl a Stig Å Ragnar, tvåa fr v nedre 

raden, till höger om honom Peter Nordwall. I mittenraden Astrid Harenburg. 

151

Juniorerna 

tiden), Lennart Roos och Rune Karlfeldt. Förklaringen 

var framför allt Ted Roberts. Ted 

drog ensam ett stort lass och någon organiserad 

juniorträning var det inte tal om. Ted utbildade 

caddies till golfare och talade om fysisk träning 

och svingteknik. Dessa caddies utgjorde den 

största rekryteringsbasen och var grunden till 

den tidens juniorverksamhet. Med facit i hand 

kan man konstatera att många framträdande 

personer började sin golfkarriär på detta sätt 

trots att verksamheten utåt sett var liten. 

Verksamheten växer. 

Under senare delen av 50-talet började juniorverksamheten 

ta en fastare form. Man anordnade 

under flera år en tre-dagarskurs på vårkanten 

där mellan 20 och 50 juniorer uppdelade 

på 2- till 3 grupper fick instruktioner både 

praktiskt och teoretiskt. Träningarna sköttes 

av klubbens professionals tillsammans med 

duktiga golfare som Peter Nordwall, Karl-Erik 

Mattsson och Lennart Roos. Juniorerna bestod 

av medlemmar, caddies och närboende. 

Tisdagstävlingar för juniorer spelades, där 

priset var att spela med klubbens pro på nästföljande 

torsdag, alternativt få en lektion. Man 

spelade juniorernas lagmatchpokal mot övriga 

stockholmsklubbar. Rya-matchen startades 

1961. Med tiden började ett antal fria lektioner 

delas ut till de mest lovande spelarna. De största 

framstegen kunde belönas med ett presentkort 

i shopen och juniorerna fick 50 % rabatt på 

lektionspriset. Tävlingsbidrag i samband med 

större tävlingar började betalas ut. 

Peter Nordwall 

1963 blev Peter Nordwall juniorkommitténs 

ordförande. Peter innehade den posten ända 

till 1971 då han fick avlösning. Peter, som själv 

är en mycket duktig spelare, satte sin prägel på 

verksamheten. Tävlingsverksamheten utvecklades 

och träningsläger började dyka upp. 1970 

åkte några juniorer under Peters ledning till 

Skottland. Med sitt redan på den tiden gedigna 

golfkunnande var Peter en stor tillgång för 

klubben. Tidigt anade man Peters intresse för 

banarkitektur när han passade på att förevisa 

om olika kända banor på juniorträffar och 

möten. Peter var dessutom den självklare reseledaren 

när klubbens juniorer var ute och reste. 

Trots sin ringa ålder tillförde Peter Nordwall en 

naturligt anglosaxisk, närmast aristokratisk stil 

som inspirerat många personer runt omkring 

honom. Peter visste vad han ville och drev 

igenom det med sin vänliga charm. 

Axel och Käthe Fahleson var juniorernas 

skyddspatroner under många år. De donerade 

pengar till en stipendiefond för juniorer, som 

Peter Nordwall, ledare för junior- och elitspelarna. Här på 

väg till träningsläger med Bo Hamlin, Ralph Nisell och 

152

Juniorerna 

sedan 60-talet delat ut resestipendier. Åtskilliga 

är de juniorer som bl a rest till England på kombinerade 

golf- och språkresor tack vare detta. 

Dessa resor har sedan givit upphov till de mest 

hisnande reseskildringar som både inspirerat 

och fascinerat yngre juniorer. Vad som är sant 

och vad som är påhittat står skrivet i stjärnorna. 

Men kul är det att lyssna till! 

Eliten hjälper 

SGK har alltid haft det välbeställt på elitsidan. 

Vi har genom åren haft stora golfnamn som 

Elis och Arne Werkell, Rune Karlfeldt, Britt 

Karlsson (sedermera Mattsson), Claes Jöhncke 

och på senare år Jarmo Sandelin. Det är naturligt 

att använda dessa profiler i juniorverksamheten. 

1970 satsar klubben på ”Elit-driven” initierad 

av Peter Nordwall. Britt Mattsson, Elis 

Werkell, Arne Werkell och Ted Roberts delar 

med sig av sitt golfkunnande för att hjälpa och 

inspirera juniorerna att nå toppen. Denna typ 

av kontakt över åldersgränserna är kanske den 

allra bästa ledning en ung junior kan få. 

Golfen växer och juniorerna med 

1970 händer något märkvärdigt. Tumbatältet 

öppnar och ger plötsligt möjlighet till vinterträning. 

Tidigare hade vinterträningen enbart 

bedrivits enligt Arne Werkells gamla devis, d v s 

”spring i snö”. Tumbatältet används till att tidigarelägga 

säsongsstarten. Elitgruppen tränade 

i mars och april för att förbereda säsongen på 

bästa sätt. 

Fortfarande ges duktiga caddies tillåtelse att 

spela på banan under lågsäsong genom att 

säsongskort utdelas till vissa utvalda. Att rekrytera 

caddies är dessutom ett uttalat mål. Fram 

till början av 1970-talet har en naturlig inkörsport 

till golfen varit caddiesysslan. Genom 

denna har ungdomar kunnat lära sig spelet 

och knutit livsviktiga kontakter. Intagningen 

av medlemmar skedde nämligen på basis av 

rekommendationer som man kunde få t.ex. 

genom att vara en duktig caddie. Det var en 

ständig kamp att få gå caddie till inflytelserika 

medlemmar och i bästa fall få dem att signera 

medlemsansökan. Systemet slopades på gott 

och ont 1974 och ersattes av en kö. Runt denna 

Stipendieutdelning i Kungliga matsalen. Sune 

Werkell, Ulf Redestad, Axel och Käthe Fahleson, 

Barbro Lorentzon, Kristi Rasmussen, Ragnar 

Lorentzon, Tony Jilert. 

En ung Ralph Nisell, en svår motståndare för 

både jämnåriga och äldre 

153

Juniorerna 

tid försvann de flesta caddies. Många är dock 

de caddies som fortfarande kommer ihåg känslan 

av en blytung Burton-bag av läder i trettondes 

backe. 

Aktiviteterna fortsatte att öka. Regelbundna 

gruppträningar införs. Man åker på läger 

till England och Skottland. Juniorerna får en 

matchstege där man kan utmana de närmaste 

personerna ovanför. De 6 bästa pojkarna och de 

3 bästa flickorna fick fria bollar till driving laken 

(vår flytande drivingrange). 1976 undertecknar 

man ett avtal som ger Danderyds Knattegolf rätt 

att spela på Kevingebanan under helger efter 

15.00 till kraftigt reducerad greenfee. 

Med Rolf Wedefelt som skojfrisk ledare reser 

SGK:s juniorer till Skottland 1977 och spelar 

bl-a St. Andrews där Jan Sandström gör hole in 

one. Så går det till när vikingar invaderar England! 

Som alltid talas det fortfarande om händelser 

och minnen från resor och läger. Vissa 

händelser måste fortfarande viskas fram. Först 

efteråt märker man att man gång efter gång 

återkommer till vissa händelser och man förstår 

hur mycket de betyder. Det är sådant som 

svetsar samman och tillför ytterligare en dimension. 

Ni vet – när man kan säga; Skottland 1977 

och nicka i tyst samförstånd – jojo, så gick det 

till. Ska man vara lite filosofisk kanske detta är 

verksamhetens kärna. Gemensamma upplevelser 

som dröjer sig kvar, vare sig det gäller 

Skottland, en Slampenhistoria från 1930-talet, 

Västervikslägret, vårfesten eller något annat. 

Farmen 

1986 startades Farmen av undertecknad. Bakgrunden 

var enkel. Eftersom golfklubbar har 

ett begränsat antal medlemmar, och juniorer 

så småningom blir seniorer kämpar samtliga 

äldre klubbar med ett underskott av aktiva 

juniorer. När dessutom medlemsintaget styrs 

av kötid blir risken att nya juniormedlemmar 

inte nödvändigtvis är golfintresserade utan 

bara har golfintresserade föräldrar som satt 

dem i kö i tid. För att få fart på verksamheten 

behövdes helt enkelt en vitamininjektion. Vi 

rekryterade icke-medlemmar bl a ur medlem- 

Ett bra sätt att skapa laganda: här gällde det för en lagrepresentant att få på sig så många plagg som 

möjligt. Det smartaste laget valde ut sin minste spelare. Under stort jubel kläddes spelarna av plagg 

för plagg tills bara ett återstod. Fr v: Caroline Larsson, Vivianne Lee, Henrik Möller, Philip Zetterberg, 

154

Juniorerna 

skön. Inom några månader bestod Farmen av 

185 golfintresserade ungdomar. Farmen var 

helt enkelt en träningsverksamhet för medlemmar 

såväl som icke-medlemmar. De första 

träningarna var lätt kaotiska då några få ledare 

skulle ta hand om denna mängd juniorer. Tidigare 

bestod träningarna av max ett 10-tal juniorer. 

Klubbens dåvarande tränare var dessutom 

inte alls engagerad i juniorverksamheten. Allt 

skedde på ideell basis. Och inte hade vi tänkt 

igenom saker så noggrant heller. Men det var 

lätt att se de positiva effekterna av denna stora 

grupp. Ungdomarna hade kul. Det blev bättre 

drag i verksamheten och alla blev gladare. T o 

m ledarna blev nöjdare. Det finns nämligen få 

saker som är så trista som att försöka övertala 

juniorer att komma på aktiviteter när de inte är 

intresserade. Nu bad de om att få komma! 

Farmen var banbrytande vid just denna tid. 

Den dåvarande styrelsen under ledning av 

Göran Asplund upplät t o m banan på söndagseftermiddagar 

för en 9-hålstävling med bara farmare. 

Möjlighet att spela på banan gjorde Farmen 

unik. Tyvärr föll aktiviteter för icke-medlemmar 

inte alltid i god jord. Påhittet ansågs 

inte ligga i linje med klubbens allmänna inställning. 

Efter en säsong lades Farmen ned när 

undertecknad avgick som juniorkommitténs 

ordförande. 

Men som man så ofta kan konstatera; inget är 

nytt under solen. Redan 1955 ordnades kurser 

i klubbens regi för juniormedlemmar, caddies 

och närboende ungdomar (d v s icke-medlemmar). 

Syftet var att locka ungdomar till klubben. 

Rekryteringen har funnits på agendan i 

alla tider. Läs nedanstående utdrag från ”PM 

angående vissa spörsmål beträffande juniorverksamhet 

och juniorrekrytering” daterad 8 

februari 1959 och författad av Johan Curman, 

JK:s dåvarande ordförande. 

”Så som kommittén ser på sin uppgift är själva 

rekryteringsverksamheten av väsentlig vikt. 

Vad klubben idag tillföres av ungdom torde 

normalt om ett antal år vara den mest betydelsefulla 

faktorn i fråga om att föra golfspelets 

och klubbens traditioner vidare.” 

Inte bara lek. Här visar Per Jacobson på ett träningsläger i Landskrona 1995 (på samma läger som bilden 

till vänster) hur man slår en drive i en motvind på 16 m/s och ändå kommer någonstans. 

155

Juniorerna 

Vidare konstateras att kommittén avser att 

bredda rekryteringsbasen genom en intensifierad 

propaganda bland skolungdomar. 

Som sagt, inget nytt under solen! 

Farmen – igen 

Gunnar Richter tillträdde som juniorkommitténs 

ordförande 1988. Under hans ledning 

återupptogs Farmen i början på nittiotalet. 

Enligt de ursprungliga idéerna skapades ett 

poängsystem som grund för medlemsrekryteringen. 

Poängsystemet skulle framför allt prioritera 

intresse men även spelskicklighet i förhållande 

till ålder. Urvalet skulle bereda plats 

för de mest intresserade juniorerna och i förlängningen 

även producera duktigare spelare. 

Med smidig diplomati lyckades Gunnar på 

nytt förankra Farmens idéer hos klubbens 

övriga styrelsemedlemmar. Den kanske viktigaste 

delen i hela Farmen-konceptet var som 

tidigare spelet på banan varje söndag. Genom 

tillgången till banan fick farmare som inte var 

medlemmar närkontakt med själva spelet i 

motsats till att bara övningsslå på en driving 

range. På den gamla goda tiden kunde man 

ju förlita sig på tjuvspel. Gunnar stod för en 

bedrift när han lotsade igenom dessa idéer i 

en tid när banans beläggning nått sin kritiska 

gräns, och han fick sedermera ett förtjänsttecken 

av klubben. Och här ska SGK högaktas 

för sin framsynthet gentemot juniorerna. Vilken 

klubb med motsvarande beläggning skulle 

ställa upp på samma sätt! 

In brakar den svenska modellen! 

Juniorverksamheten hade fram till 1994 bedrivits 

på traditionellt golfmaner, trots allt nytänkande. 

Engagerade och duktiga golfare hade 

lett verksamheten med hjälp av tränare och ett 

fåtal utvalda som dragit ett stort lass. Föräldrar 

hade sällan besvärats och den snabbt växande 

Bengt Sylvan anför sina trupper med sedvanlig pondus 

156

Juniorerna 

verksamheten hade hållit en låg profil gentemot 

övriga klubben. 

Bengt Sylvan, som är sprungen ur den svenska 

idrottsrörelsen, hade stor erfarenhet från 

ishockey och fotboll. Och plötsligt förändras 

allt! Han formerar omgående styrkorna som 

vilken idrott som helst, vilken tanke! Bengt 

besväras inte heller av för mycket golftradition. 

Organisationen växer, föräldrar dras in, hjälptränare 

utbildas. Det trycks tränartröjor, lägertröjor 

och spelartröjor. Juniorkommittén ordnar 

utbildningskonferenser och ledare utifrån 

engageras. Juniorträningarna börjar ändra 

form. Hänsyn tas till själva formen på lektionerna 

med samlingar, innehåll, inledningar och 

avslutningar. Verksamheten sjuder av livskraft. 

Allt detta har naturligtvis framsynta ledare i alla 

tider tänkt på. Den stora skillnaden är att nu 

byggs det in i systemet. Juniorkommittén får 

plötsligt en inre motor som inte enbart bygger 

på enstaka eldsjälar. Ingenting av det Bengt 

gjorde var egentligen helt nytt. Allting var redan 

gjort eller tänkt. Ändå blev allting nytt. Bengt 

själv personifierar denna framåtanda; alltid på 

språng, tusen prylar i bilen, nya idéer och ett 

genuint ideellt engagemang. Allas vår Bengan 

är dessutom en riktig kraftkarl, stor och stark, 

men med den lustiga egenheten att han slår 

orkeslösa slicar! Så kan det gå. 

Sverige vs England 

Knole Park Golf & Country Club är en engelsk 

slotts- och parkbana av toppklass. Genom en 

tillfällighet fick vi kontakt med Mark Timlett. 

Mark var juniorledare på Knole Park och en 

riktig visionär. En lagmatch startades med spel 

vart annat år i Sverige respektive England. Knole 

Park hade Sam King som hedersmedlem. Sam 

var den äldste nu levande Ryder Cup-spelaren 

med otaliga minnen från möten med t.ex. Sam 

Snead och Ben Hogan. Vandringspriset döptes 

till Sam King Trophy. 

Den gamle storspelaren Sam King i sin rostiga Vauxhall under 1995 års lagmatch tillsammans med Mark 

Timlett . Den förväntansfulla junioren heter Chris Cornwall och blev sedermera en spelare i Knole Parks 

lag. 

157

Viktor Johansson inviger EM-Girls 2000 med en 

monsterdrive 

Juniorerna 

Den första matchen spelades i Sverige 1995. 

Den blev något att minnas. Lagen bestod av 

åtta juniorer under 18 år. När engelsmännen 

dök upp på Arlanda möttes vi av åtta proffsliknande 

små män i gabardinbyxor och klubbkavajer. 

Vårt eget lag liknade mest ett gäng surfare. 

Brunbrända, med runda kinder och blommiga 

kortbyxor, sprang de runt och lekte. Våra 

juniorer vann faktiskt matchen men fick sig en 

rejäl lektion i ”professional appearance”. 

Året efter reste vi till England och fick träffa 

Sam King. Sam, som då var 90 år, följde matchen 

från sin gamla Vauxhall. Han puttrade 

runt på tvåans växel (den satt fast sedan flera 

år) överallt på banan. Hans bil dök upp på de 

mest osannolika ställen, på tees eller bakom 

greener. Nyfiket stack han ut huvudet och frågade 

vad det stod i matchen. Han deltog även 

på banketten. Vårt lag rönte viss uppståndelse 

och vi blev intervjuade i radio och tidningar om 

det ”Svenska Golfundret”. Matchen har fortsatt 

sedan dess och varit en given höjdpunkt för de 

som kvalificerat sig till spel. Ett lustigt sammanträffande 

var att Sam hade spelat en uppvisningsmatch 

tillsammans med Alf Padgham på 

Kevinge 1946. De mötte då bröderna Werkell 

samt Harry Strand och Harry Fakt. Sam kom 

ihåg matchen väl! 

Världens längsta drive 

En extra krydda är att SGK fostrat en världsmästare 

i longdriving, Viktor Johansson. Denna 

vänliga jätte började i vår juniorverksamhet 

som en smal och tanig junior. Vid 24 års ålder 

vann Viktor världsfinalen i longdriving i Las 

Vegas år 2000. Han kommer med jämna mellanrum 

hem till Kevinge och demonstrerar sitt 

fruktansvärda tillslag. Viktor lyckades sprida en 

våg av styrketräning hos jämnåriga klubbkamrater 

men ingen kom naturligtvis i närheten 

158

Juniorerna 

av hans längder. Viktor personifierar Conanbarbaren, 

fast med golfklubbor. Med bra sving 

och imponerande fysik dundrar han iväg drives 

uppåt 400 meter. Gissa om dessa uppvisningar 

är uppskattade. Sedan får man använda dagar 

för att för juniorerna förklara vikten av närspelsträning 

och att inte fokusera på långa drives. 

Men det är det värt! 

Fortfarande i topp – inget nytt under 

solen 

På samma sätt som SGK genom åren producerat 

några av Sveriges bästa juniorer tack vare 

skickliga och engagerade ledare har man idag 

en verksamhet som klubbar över hela landet 

försöker kopiera. Vi har ca 200 juniorer i träning 

och ett 30-tal aktiva ledare. 2003 hade 

juniorerna ca 500 tränarledda aktivitetstimmar 

utan att spel på banan och tävlingsspel räknats 

med. Det senaste träningsinslaget är avancerad 

smidighets- och styrketräning under ledning av 

en välmeriterad fystränare. Det hörs numera 

pust och stånk i vårt anrika gamla klubbhus när 

elitjuniorerna tränar i vårt nyinredda gym! 

Vi är stolta att en trad itionsbunden klubb 

som SGK är så öppen för utveckling. Klubben 

försöker kombinera det bästa av två världar, 

d v s tradition och nytänkande. Golfen och 

golfklubbarna är i ständig utveckling och vem 

vet hur verksamheten ser ut i framtiden. Men 

säkert är att SGK:s juniorverksamhet ska fortsätta 

ligga i frontlinjen och att juniorer kommer 

att fortsätta vara juniorer. 

Ni vet – allting är annorlunda men ändå är 

allt sig likt… 

Juniorkommitténs ordföranden 

genom tiderna 

1938 Tor Roxendorff 


1944 Georg Svensson 

1945 Henning Müller 

1948 JK-O saknas 

1955 Gösta Arfwedson 

1957 Karl-Erik Mattsson 

1959 Johan Curman 

1961 Lennart Roos 

1963 Peter Nordwall 

1971 Ragnar Lorentzon 

1973 Bo Hamlin 

1974 Kai Wollin 

1975 Rolf Wedefelt 

1978 Sten Köhler 

1980 Göran Matsgård 

1981 Dan Rydberg 

1982 Jan Liedner 

1984 Jan Lindblad 


1988 Gunnar Richter 

1995 Bengt Sylvan 

2001 Henrik Jarpner 


Markus Sparflo representerar framåtandan hos 

juniorerna. Stenhård och nytänkande golf- och 

fysträning ska öppna porten till världens tourer… 

159

Lennart Hamlin var klubbens greenkeeper i 22 år och blev så småningom kallad ledamot för sina insatser 

160

Klubbens 

anställda 

Av Bo Hamlin, uppvuxen på SGK 

och medlem sedan slutet av 1950- 

talet. Tidigare styrelseledamot. 

Stockholms Golfklubb har genom åren 

haft ett stort antal anställda som genom 

sitt arbete i hög grad bidragit till att verksamheten 

fungerat på ett bra sätt. Några 

har genom mångårig tjänstgöring blivit 

verkliga trotjänare som särskilt ihågkommes 

av medlemmarna. Den beskrivning 

som här följer ger inte anspråk på att 

vara heltäckande utan syftar mera till att 

nämna några av de mest bekanta namnen 

och insatserna och samtidigt ge en liten 

återblick när det gäller en del av arbetsuppgifterna 

i klubben. 

Banans personal 

Banan intar naturligtvis en central plats på en 

golfklubb och personalen där har en mycket 

viktig roll för att medlemmarna ska kunna få ut 

det mesta av sitt golfspel. Klubben har i detta 

sammanhang haft förmånen att ha en stabil 

stab medarbetare med låg personalomsättning 

både när det gäller banföreståndare och 

personal. 

Kevingebanans första banföreståndare eller, 

som det också heter, green-keeper, var George 

Maywood. Han kom från England och var en 

av de experter från fröfirman Carter & Co som 

engagerades när Kevingebanan skulle anläggas 

år 1930. Maywood trivdes så bra på Kevinge att 

han stannade kvar som banföreståndare under 

161

Anställda 

nästan hela 1930-talet. Han efterträddes 1938 

av trädgårdsmästare Erik Jansson, som troget 

tjänstgjorde i befattningen ända fram till mitten 

av 1950-talet. När Erik Jansson sedan flyttade till 

grannklubben Lidingö kom Bengt Björklund 

att anställas som ny banföreståndare. Bengt 

var en trygg gotlänning som också var utbildad 

inom området gräs- och trädgårdsskötsel. Han 

ledde arbetet på banan fram till 1962. 

Lennart Hamlin 

Under en 20-årsperiod från början av 1960-talet 

hette banföreståndaren Lennart Hamlin. Han 

fick uppleva en spännande tid i klubbens historia 

när det gäller både förändringar i banans 

utseende samt teknisk utveckling när det gäller 

de maskinella hjälpmedlen. 

Lennart kom ursprungligen från Strängnäs 

och Eskilstuna och det var faktiskt Raymond 

Lidholm, caddiemaster vid klubben under 

många år, som tipsade om jobbet på Kevingebanan. 

Från 1953 tjänstgjorde Lennart som 

banarbetare, och blev den naturlige efterträdaren 

när Bengt Björklund sedermera lämnade 

klubben. 

Då var banans sträckning i stort den ursprungliga, 

men ganska snart vidtog stora ombyggnationer, 

framför allt till följd av att Mörby 

Centrum skulle byggas ut. Området närmast 

centrumet blev till vägar och parkeringar, och 

klubben ”förtätade” områdena där nuvarande 

9:an, 10:an, 11:an och 13:e går, så att vi kunde 

behålla våra 18 hål. Lennart fick också vara 

med om att ta allt modernare maskiner i bruk 

. Nämnas kan att klippning av greenerna i början 

av 1960-talet skedde med klippare som bara 

hade ett klippaggregat och det tog två man ca 

en halv dag vardera att klippa greenerna. Införskaffandet 

av en klippare med tre aggregat möjliggjorde 

både att klippningen gick snabbare 

och att man kunde klippa betydligt oftare. 

Ett annat problem som fanns när Lennart 

började sitt banföreståndarjobb var att klubben 

saknade en effektiv bevattningsanlägg- 

Bernard Eichinger, Tomas Boström och Lennart Hamlin 1972. Bernard var greenkeeper 1983 – 1990 

och Lennart 1961 – 83. 

162

Anställda 

ning. Bevattning skedde med hjälp av flyttbara 

slangar och spridare och vattnet togs direkt 

från den då ganska förorenade Edsviken. Klubben 

beslöt dock att investera i en automatisk 

bevattning som täckte såväl tees, fairways som 

greener och Lennart hade nöjet att få vara med 

och trimma in denna anläggning. Så småningom 

övergick man även till att använda sig av det 

kommunala vattennätets vatten och kvaliteten 

på banans gräs kunde därmed förbättras ytterligare. 

Samtidigt ökade spelfrekvensen på banan 

och det blev ofta mycket tidiga morgnar och 

sena kvällar för att banpersonalen skulle hinna 

med skötseln. 

Jobbet som banföreståndare innebar för 

Lennarts del även att han svarade för delar 

av fastighetsskötseln och uppvärmningen av 

personalbostäder och klubbhus. Han var också 

vintertid ansvarig för att spola is på dåvarande 

parkeringsplatsen nedanför klubbhuset, där 

Kevinge Curlingklubb bedrev sitt spel de dagar 

vädret så tillät. 

Det gällde att passa på när temperaturen sjönk 

under nollstrecket eller att snabbt skotta bort 

nyfallen blötsnö så att isen hölls i gott skick! 

Lennart blev aldrig någon framgångsrik 

golfare själv men när han fick tillfälle att spela 

tog han sitt halv-set och gick nio hål på kvällen 

för att testa av banan ur ett spelarperspektiv. 

Han var också en väldigt intresserad åskådare 

när klubben hade stortävlingar. Som den naturälskare 

han var trivdes han utmärkt med sitt 

utomhusarbete trots att dagarna ibland både 

kunde vara långa och slitsamma. 

Bernhard Eichinger 

När Lennart Hamlin pensionerades efterträddes 

han av Bernhard Eichinger. Bernhard 

hade kommit till Sverige från Österrike i början 

av 1960-talet och började på banan 1965. 

Han skaffade sig en gedigen kunskap om banskötsel 

och Kevingebanans egenskaper och så 

Tomas Boström, banarbetare, började på klubben 

1965 och är fortfarande hos oss 

Per Gräns, greenkeeper från 1990 

163

småningom blev han också biträdande banföreståndare 

ett antal år innan ha tog över efter 

Lennart. Han hade även god hjälp av Christer 

Jarebro, och även Tomas Boström, som fortfarande 

finns kvar som banarbetare. 

Under 1980-talet fortsatte Bernhard att 

tillsammans med sin personal utveckla 

banans kondition ytterligare. En allt modernare 

maskinpark gjorde det möjligt att klara 

av skötseln trots att spelfrekvensen på banan 

ökade alltmer. Kraven på 

smidighet och snabbhet 

klarades av med hjälp av 

anpassning av arbetstiderna 

till tidiga morgnar och 

gott samarbete med klubbens 

medlemmar. 

Bernard stannade på banföreståndararbetet 

under 

hela 1980-talet, varefter 

han flyttade till Sydsverige 

och sedan tillbaka till sitt 

hemland. 

Per Gräns 

Den nye banföreståndaren 

från och med 1990 hette 

Per Gräns. Per hade jobbat på Kevinge sedan 

1979 och var naturligtvis redan en välkänd profil 

på klubben. Under hela 1990-talet drev han 

ett målinriktat och omfattande jobb med att 

åstadkomma den bana som numera tillhör de 

konditionsmässigt absolut bästa i Sverige. Vi 

har fortfarande glädjen att ha Per som banföreståndare 

och han har idag vid sin sida en 

synnerligen väl inarbetad personal. 

Personalomsättningen på banan har 

genomgående varit låg, såväl när det gäller banföreståndare 

som övrig banpersonal. Ett antal 

medarbetare har dock under åren gått vidare 

Anställda 

till andra klubbar och några har efter sin lärotid 

på Kevinge tagit steget till att bli banföreståndare. 

Stina Levy 

Under en lång tid i klubbens tidigare historia 

bedrevs största delen av verksamheten inom 

klubbens kansli helt ideellt, och styrelsemedlemmar 

samt kommittéledamöter fick själva 

uträtta det mesta på sin fritid. 

SGK utvecklades dock 

med tiden till en allt större 

klubb och därmed växte 

behovet av att ha en person 

anställd med ansvar 

för den löpande verksamheten 

såväl i klubbhuset 

som på banan. Därför 

beslöt styrelsen i mitten av 

1950-talet att anställa en 

intendent. År 1956 anställdes 

så Stina Levy som klubbens 

första heltidsanställda 

intendent och därmed 

inleddes en ny epok rörande 

den löpande driften av 

klubben. Liksom Lennart 

Hamlin kom Stina från 

Eskilstuna och tillsammans med sina två söner 

flyttade hon in i dåvarande östra villan strax 

bakom klubbhuset. I norra villan bodde för 

övrigt Lennart Hamlin med familj och i den 

västra villan bodde klubbens krögare, vilket 

naturligtvis bidrog till samhörighetskänslan 

bland de anställda. 

Stinas arbete var väldigt mångsidigt och det 

innehöll dagliga kontakter med styrelsemedlemmar 

och kommittéledamöter, skötsel av all 

bokföring samt ansvar för all anställd personal 

inklusive löneutbetalningar. Hon gjorde också 

samtliga utskick av medlemsinformation via 

Stina Levy var under många år den som ensam skötte klubben, 

med viss assistans dock av klubbens sekreterare 

164

Anställda 

brev, utfärdade medlemskort och genomförde 

lottning av tävlingar samt ordnade med priser. 

Hon såg även till att bordsplaceringarna inför 

klubbens festmiddagar blev de rätta och att placeringskorten 

blev skrivna. Några höjdpunkter 

att nämna i detta sammanhang var propagandatävlingarna 

med efterföljande middag och 

prisutdelning, samt klubbens årsmöten. 

Stina hann även med många kontakter med 

klubbens medlemmar och genom att hennes 

tjänsterum var placerat 

längst västerut i den långa 

gången i klubbhuset hade 

hon möjlighet att växla 

några vänliga ord med förväntansfulla 

spelare på väg 

ut till sin golfrunda. Det var 

heller inte ovanligt att hon 

sedan fick rapporter om 

både med- och motgångar 

direkt efter avslutat spel. 

Sitt eget golfspel hann 

Stina emellertid aldrig 

utöva, det kom att stanna 

vid några få lektioner av 

Ted Roberts. Som intendent 

blev Stina så småningom 

även VD i bolaget Stockholms 

Golfklubbs Intressenter AB. 

Stina kom snabbt att bli en mycket uppskattad 

person som med sin stora samarbetsförmåga 

och sitt ordningssinne såg till att klubbens verksamhet 

utvecklades positivt i enlighet med alla 

de krav som ställdes. Detta blev också en stor 

avlastning för de styrelse- och kommittéledamöter 

som tidigare skött sysslorna på sin fritid. 

Stina tjänstgjorde som klubbens intendent 

under en 15-årsperiod, varefter hon övergick 

till en helt annan verksamhet. 

Arne Angdin 

Klubbens nye intendent 1971 hette Arne Angdin, 

som själv var en duktig golfspelare och hade 

ett långt förflutet som Kevinge-medlem. Arne 

hade också varit styrelseledamot i klubben. 

Under Arnes intendent-period på 1970-talet 

fortsatte klubben att växa allt mer vilket förstås 

satte sin prägel även på intendent-jobbet. 

Fram till mitten av 1970-talet drevs också restaurangen 

i klubbens egen 

regi. Detta innebar bland 

annat att intendenten 

även skötte all ekonomisk 

administration inklusive 

löne- och personalredovisning 

för restaurangen. 

Eftersom personalomsättningen 

där var väldigt 

hög kunde det årligen 

handla om över 100-talet 

korttidsanställningar att 

hålla reda på. Naturligtvis 

sköttes allt detta helt 

manuellt, några datatekniska 

hjälpmedel fanns 

ju inte då! Det kan också 

nämnas att utskänkningsrättigheterna 

innehades 

av intendenten, som alltså officiellt svarade för 

att spritserveringen skedde på ett lagligt sätt. 

När restaurangen senare arrenderades ut försvann 

dessa tungrodda sysslor från kansliet. 

Arne fortsatte i hög grad arbetet med att 

utveckla klubben till en modern idrottsförening. 

Så småningom fick han även hjälp på 

kansliet av Ulla Svedestig, som kunde avlasta 

honom när det gällde en del av det allt mer 

omfattande kontorsarbetet. 

Bland de mera dramatiska händelserna som 

Arne fick vara med om var ett inbrott där bland 

Arne Angdin höll i rodret i två decennier 

under intensiva perioder med bl a arrendefrågor 

165

Anställda 

annat klubbens prismonter tömdes på sitt innehåll. 

Tursamt nog var många klenoder just då 

utlämnade för gravyr men andra priser måste 

nytillverkas och fick rekonstrueras med hjälp 

av fotografier och teckningar! 

En fråga som Arne kom att engagera sig 

mycket i var Kevingebanans fortlevnad i o m 

att arrendekontraktet med Danderyds kommun 

började gå mot sitt slut. Även efter det att 

Arne hade slutat som intendent arbetade han 

mycket med detta och han var en av de mest 

drivande personerna när det gällde anläggandet 

av en ny bana på Brollsta, något som vi fick 

se förverkligas i slutet av 1990-talet. 

Stina Levy och Arne Angdin satte tillsammans 

sin prägel på verksamheten i klubben under en 

25-års-period. Under 1980- och 1990-talet hade 

sedan klubben flera intendenter med ett gediget 

idrottsligt och golfmässigt förflutet. Göran 

Lorichs var själv låghandicappare med stor 

golferfarenhet. Anna Oxenstierna var elitspelare 

när hon blev klubbens dittills yngsta intendent, 

och Elisabet Johanson tillhör fortfarande 

klubbens damelit. 

Ray Lidholm 

Bland klubbens trotjänare 

finns naturligtvis 

också klubbens mångårige 

caddiemaster 

Raymond Lidholm. 

Han började som 

anställd 1948 och arbetade 

först under en 10- 

årsperiod. Sedan flyttade 

han till Skåne och 

Ray Lidholm Rya Golfklubb, men 

1964 kom han åter till 

Kevinge för att stanna till slutet av 1970-talet. 

Med sitt något bestämda men alltid vänliga och 

korrekta sätt kom Ray att bli väldigt uppskattad 

bland klubbens medlemmar. Han höll reda på 

starttiderna samtidigt som han dirigerade de 

unga caddies som ofta satt och väntade på jobb 

på kullen bakom 17:e utslaget. Han hade också 

tid för en hälsning och ett vänligt ord med alla 

spelare som passerade hans disk. Ray var en 

sann serviceman som satte sin prägel på klubbhuset 

under många år. 

Tre av 1990-talets intendenter: Anna Oxenstierna, Elisabet Johanson och Annika Thunström 

166

Anställda 

När Ray så småningom 

slutade av hälsoskäl 

kom hans tjänst att 

delas upp på flera personer. 

Så småningom 

byggdes receptionen 

om och verksamheten 

blev delvis integrerad 

med såväl shop som 

kansli. Nuvarande krav 

på långa öppettider 

gör att det i hög grad 

Jane Erikson är ett lagarbete att hålla 

receptionen igång, 

och klubben kan glädja sig åt att fortfarande 

ha mycket goda medarbetare som tar hand om 

spelarna när de kommer till Kevinge. 

En person som här förtjänar att omnämnas 

är Jane Erikson, som under många år gjort en 

stor och lojal insats på detta område. 

Restaurangen 

Sedan gammalt har restaurangen på Kevinge 

haft ett gott rykte, där kombinationen av stora, 

trevliga lokaler och god mat gjort den väl värd 

att besökas av såväl medlemmar som externa 

gäster både till vardags och till fest. Restaurangen 

har funnits under hela tiden som Stockholms 

Golfklubb bedrivit sin verksamhet här 

på Kevinge och till att börja med drevs den helt 

i klubbens egen regi. Verksamheten har ibland 

varit svår att bedriva på ett lönsamt sätt eftersom 

den av naturen är säsongsbetonad. Kanske 

är det därför som ganska många krögare 

har arbetat hos oss genom åren. Ture Ernrup, 

Ruth och Olle Asplund, Yngve Karlsson, Ivan 

Sporje, Fred och Kerstin Fällström samt Tony 

Mc Guire är några av de mest bekanta namnen 

under senare delen av 1900-talet. Under de 

allra senaste åren har vårt uppskattade krögarpar 

hetat Anna och Peter Kappen, men inför 

säsongen 2004 stundar ett nytt byte på denna 

viktiga post. 

Johan Ullman, intendent från 

2000 

Anna Kappen som med sin make Peter skötte restaurangen från 

1995 till 2003 

167

Vy över andra hålet från kullen vid 16:e tee den 28 juni 2002. 

168

Att vara greenkeeper 

på 

Kevinge 

Per Gräns intervjuad 

av Hans Wijkström 

Per Gräns är greenkeeper på SGK och har 

varit det sedan 1990. Per har på bara de 

senaste åren sett en stor utveckling, som 

accelererat i takt med golfens explosionsartade 

ökning och klubbens goda 

ekonomi. 

Från alla håll och kanter får 

klubben beröm för banans 

fina kondition. Kräsna Europatourspelare 

som är här 

säger att de på många banor 

har betydligt sämre förhållanden. 

Vilka faktorer är det, 

enligt din mening, som har 

gjort att banan får sådana lovord? 

Som nummer ett kommer 

nog kommunikationen med 

styrelse och funktionärer. Jag, 

och jag tror att även mina 

föregångare, har alltid haft 

styrelsens öra. Mina kollegor 

på andra banor har det nog 

inte så lätt ibland. Där trycker 

kanske medlemmarna på 

för att banan ska öppnas på 

våren, innan växtligheten 

kommit igång. Man kan då 

få skador som inte läker förrän 

långt fram på sommaren. 

Jag har också haft turen att få 

Jan Sandström 

169

Greenkeepern 

jobba med tre bra ordförande i bankommittén, 

först Jan Sandström, sedan Stig Lorichs och nu 

Elisabet Johanson. Personer som alla förstår 

golfbanor och golfspel och vet vad som krävs. 

Som nummer två kommer den dagliga skötseln. 

I dag sköts fairway nästan som greener. Vi 

dressar, gödslar, vattnar, vertikalskär ofta och 

klipper 3-4 gånger per vecka under säsong. När 

jag började här gjorde vi det två gånger per 

vecka. Hålpipeluftade gjorde vi då som nu en 

gång per år. Ju oftare man klipper desto tätare 

blir det, och desto bättre ligger bollen. Förr tog 

det 8 timmar att klippa banan. Med nya effektivare 

maskiner gör vi det på 6 timmar och då 

dubbelklipper vi dessutom, d v s klipper först 

en gång kl 7 och en gång till två timmar senare. 

Dels går ju klipparen ner i unduleringarna lite 

olika, dels klipper vi sönder små gräshögar som 

Ovan. 18:e fairway 

kan bli liggande efter första klippningen. Fairway 

blir som ett dansgolv. 

Dränering av fairway gjordes 1994 och har 

betytt att vi fått betydligt snabbare avrinning. 

Stora delar av banan är byggd på en grusås 

(en förlängning av Brunkebergsåsen) och där 

fungerar avrinningen bra ändå, men på andra 

ställen blev vattnet stående. Vi lade ut 3 km 

dränering det året. 

Blir inte banan för fin – för kosmetisk – för 

lätt att spela? 

Vi har ju smalat av fairway på många ställen, 

både för att göra det lite svårare och för att 

göra banan vackrare. Dessutom går det fortare 

att klippa banan, så vi spar faktiskt lite pengar 

på det också, förutom att vi minskar behovet av 

sand för fairwaydressning och gödning. 

Utan tvekan vore det bra med en svårare 

bana. Ur spelsynpunkt vore det mer fostrande 

om fairways var smalare, ruffarna högre, och 

bunkrarna djupare. Det skulle på sikt göra alla 

bättre, alla skulle vara tvungna att slå rakare, 

2003 renoverades hål nr 4. Bl a fick dammen en 

midja och greenen förlängdes framåt mot tee. 

170

Greenkeepern 

eller välja andra och säkrare klubbor. Det skulle 

också överlag öka säkerheten på banan, både 

för oss banarbetare och för närboende som 

skulle få färre bollar in i sina trädgårdar eller 

fönster. För vår trånga och korta bana vore det 

en bra utveckling. Allt förutsätter dock att spelarna 

var bättre på att släppa igenom. 

Vad betyder bra maskiner? 

Maskinerna är naturligtvis viktiga, utan bra 

redskap kommer man inte långt. Och, skulle 

jag tillägga, välskötta sådana. Slipade knivar ger 

fina klipp på greener och fairways. Maskiner 

som rullar och går gör att det blir roligt för banarbetarna. 

De har sin yrkesstolthet, en prydligt 

klippt, jämn green eller fairway är deras belöning. 

På somrarna tar vi in extrapersonal som 

ofta är golfare och medlemmar i klubben. En 

dunk i ryggen från en kompis som är medlem 

är förstås en bra belöning. 

Det är också en väldig trygghet för mig att 

veta att våra maskiner är tipp-topp. Går en klippare 

sönder och blir stående dröjer det inte 

länge innan banan växer förbi en. Där har jag 

ett bra samarbete med Toro. Dels får jag låna 

maskiner av dem om någon skulle haverera, 

dels kan jag få låna vid större tävlingar då man 

har kort tid på sig att klippa alla greener mellan 

två ronder t ex. 

Är det verkligen nödvändigt med tre heltidsanställda 

banarbetare och en mekaniker? För 

15 år sedan räckte det med 2 personer. 

När vi var två heltidsanställda på klubben fanns 

det t ex inte tid att sköta maskinerna – och 

resultatet blev därefter. Banan kunde inte klippas, 

dressas etc så ofta. Nu är vi fyra heltidsanställda 

personer och det bidrar naturligtvis 

också till att banan ser så bra ut som den gör. 

Vi har en egen verkstad med en heltidsanställd 

mekaniker. Att maskinerna är i topptrim är 

som vi ser det grundläggande. 

Bildkavalkad från banan, ovanifrån: 14:e green, 

9 :e green, 15:e green och fairway med diagonalklippning, 

17:e fairway. 

171

Greenkeepern 

Samarbete mellan banarbetare och spelare är 

på många klubbar ett stort problem, men inte 

hos oss. Hur kan det komma sig? 

Vi har väl en öppnare attityd och många av banarbetarna 

känner medlemmarna vid namn. Vi 

har också via Klubbnytt informerat om rutinerna 

när spelaren stöter på en banarbetare. Det 

har hjälpt en hel del. 

Och omgivningen – grannarna ligger ju så tätt 

inpå oss – är inte det ett problem? 

Jo, det är det. Ett av dem är ljudnivåerna. Vi 

börjar klippningen kl 7.00 (på andra klubbar 

kan man börja 5.00) och en skön söndagsmorgon 

med fönstren öppna är det nog inte så 

trevligt att bli väckt av en slamrande klippare 

som åker fram och tillbaka. Senare klippstarter 

kan bli en effekt, och då krävs än större hänsyn 

mellan oss och spelarna. En fördel annars 

med golfbanan är att den är öppen på vintern 

för allmänheten. Den utnyttjas också flitigt, av 

barn, skidåkare, hundägare m fl. 

Några tips inför framtiden? 

Det är klart att när golfen utvecklas måste också 

banan utvecklas. När banan anlades 1932 såddes 

Vitgröe ( Poa Annua). I dag har vi samma 

gräs. Det är ett ettårigt gräs som sår sig självt. 

Tyvärr har gräset mest dåliga egenskaper. Det 

angrips lätt av sjukdomar (t ex svamp och 

isbränna) och kommer sent igång. Det är dock 

ett bra golfgräs när det väl kommit igång. Nu 

finns nya grässorter som är tåligare mot sjukdomar 

och som kommer igång betydligt tidigare 

på våren, t-ex Penn A4. 

Banan är byggd efter gamla principer, t ex 

saknar greenerna dränering. För att få dem 

fasta och jämna får man föra en ständig kamp 

Bra maskiner och bra maskinunderhåll är en förutsättning för att kunna hålla en golfbana i topptrim. 

172

Greenkeepern 

med vertikalskärning, gödsling, rivning, hålpipeluftning, 

stickluftning, vattenluftning, vältning 

och dressning. Det vore ingen konst att 

klara detta om det inte var så att man ville spela 

och tävla på banan samtidigt. Ett av greenkeeperns 

största problem är att kunna planlägga 

allt detta. Jag tycker att greenerna måste byggas 

om från början, efter moderna principer. 

Det betyder dock att banan måste hållas stängd 

ett år och att vi får nöja oss med provisoriska 

greener. En förutsättning är förstås vi får vara 

kvar på Kevinge. 

Bevattningen är tredje eller fjärde generation 

sedan den första installerades. Den nuvarande 

är sedan 1990 och har fungerat väl. I dag finnas 

dock bättre system, där man t ex kan styra varje 

spridare individuellt. Om det på något ställe 

är torrt kan man låta spridaren ge lite mer där. 

Har man Poa måste man vattna, annars dör 

gräset. En eller två torra somrar ger stora fläckar 

som inte läker på flera år. 

Även bunkrarna behöver renoveras med 

jämna mellanrum, kanter hållas efter, ny sand 

läggas i osv. Även detta gjorde vi 1995. En god 

erfarenhet jag har är att det är bra med spridare 

vid bunkrar, framför allt i söderläge, där 

kanterna annars lätt bränns. När jag började 

här slog vi bunkerkanterna med lie två gånger 

per år. Man kan ju tänka sig vilka lägen man 

kunde få om man inte kom upp på green. Nu 

putsar vi var 14e dag. 

Träden på Kevinge är en viktig del i bankaraktären. 

Vi har planterat många träd på banan, 

både för att gamla träd faller för åldersstrecket 

eller sjukdomar och för att nya fullvuxna träd 

i deras närhet ska kunna ta över. Så t ex har vi 

planterat en björkdunge till vänster på 5:an för 

att mota out-bollar. Samma sak på 10:an och 

18:e till höger. 12:ans tall har angripits av röta 

och vi får se hur länge den står. Den är ju ett 

riktigt karaktärsträd. 

När jag började här hade vi en uttalad målsättning 

och det var att lyfta Kevinge till en tio i 

topp-position. Jag skulle idag vilja påstå att när 

banan är som bäst, ligger den kvalitetsmässigt i 

den allra översta Sverigetoppen. 

SGK:s maskinpark 2004 

En översikt över större maskiner och aggregat 

Fairway och ruff 

Fairwayklippare 

2 st 

Ruffklippare 

2 st 

Semiruffklippare 

1 st 

Vertikalskärare 

2 st 

Hålpipeluftare 

1 st 

Gödselspridare 

1 st 

Hålpipeluftare (påhängsaggregat) 1 st 

Greener och tees 

Greenklippare 

4 st 

Foregreenklippare 

2 st 

Vattenluftare (hydrojet) 1 st 

Hålpipeluftning 

1 st 

Djupluftare (Vertidrain) 1 st 

Dressmaskin 

1 st 

Dressnät 

1 st 

Påhängsaggregat för: 

Stickluftning 

1 st 

Vertikalskärning 

2 st 

Greenvält 

1 st 

Bunkerkratta 

1 st 

Allmänt 

Traktor 

1 st 

Gödning 

1 st 

Dressning 

1 st 

Traktor med grävaggregat 1 st 

Spruttruck 

1 st 

Såmaskin 

1 st 

Last- och sevicefordon 

Elbilar med flak 

2 st 

Chusmantruckar 

4 st 

173

Storspelare 

på besök 

Av Per Wiklund, sekreterare i 

SGK med rötter i klubben sedan 

1964. 

Under årens lopp har framförallt Kevinge 

banan alltsedan invigningen 1932 haft 

besök av prominenta gäster av olika slag. 

Många framstående golfspelare har 

besökt vår bana, både för uppvisnings 

spel och för att delta i tävlingar eller golf 

matcher. 

Henry Cotton 

1933 spelade Henry Cotton uppvisningsmatch 

tillsammans med svenske mästaren Sune Malm 

ström mot Ted Roberts och Erik Runfelt. Cot 

ton och Malmström vann en knapp seger. 600 

Teckning av Rit-Ola i Idrottsbladet, 19 maj 1933 Henry Cotton Alf Padgham och Sam King 

174

Storspelare 

- 

- 

- 

- 

- 

åskådare betalade 3 kronor var. Detta var första 

gången man tog inträde till ett golfevenemang 

i Sverige. Året därpå vann Henry Cotton The 

Open Championship på Royal St. George’s. 

Alf Padgham och Sam King 

1946 besöker Alf Padgham (The Open Champion1936, 

Hoylake) och Sam King Kevinge för 

en uppvisningsmatch. King sätter nytt banrekord 

och engelsmännen slår sedan Harry Fakt/ 

Arne Werkell i en fyrboll-bästboll med 3/2. 

Dai Rees 

Dai Rees besöker Kevinge i juli 1952 och spelar 

en uppvisningsmatch med Arne Werkell. 

Rees går runt på 65 slag och sätter därmed nytt 

banrekord. 

Bobby Locke – handelsresande i drömgolf 

Bobby Locke från Sydafrika, mannen med valspråket 

”You Drive for Show and Putt for 

Dough” gästade 1953 Kevinge för en uppvisningsmatch 

inför 600 åskådare och tangerade 

då Dai Rees banrekord från föregående år på 

65 slag. Bobby Locke var en av de största på sin 

tid och vann bl a The Open 1949, 1950, 1952 

och 1957. 

Han var också en glad sällskapsmänniska 

och då han deltog i banketten som hölls på 

Kevinge samma kväll, utförde han sitt berömda 

”öltrick”, d v s sög fast ett ölglas med öl mot 

hakan och knallade runt med detta till allmän 

munterhet! 

Jean Donald 

Uppvisningsspel i juni 1956 av Jean Donald, 

framgångsrik engelsk kvinnlig professional. 

Bob Toski 

Som förste amerikan besöker Bob Toski 

Kevinge i september 1960 för en clinic samt 

en uppvisningsmatch tillsammans med Arne 

Werkell, Harry Karlsson och George Dewrell 

(DGK). 

Dai Rees tackar Arne Werkell för god match 

Bobby Locke 

175

Storspelare 

Gene Sarazen – Sandwedgens fader. 

I slutet av maj 1962 spelades en ny serie av 

”Shell’s Wonderful World of Golf” in på Tylösand, 

där Doug Sanders och Arne Werkell 

möttes i en match med Gene Sarazen som 

expertkommentator. Sarazen var en mycket 

framgångsrik spelare under 20- och 30-talen 

och vann bl a brittiska, amerikanska och australiska 

mästerskapen. Några dagar efter filminspelningarna 

på Tylösand gästades Kevinge 

av Gene Sarazen, där han spelade en fyrboll 

med Ted Roberts samt Elis och Arne Werkell. 

Sarazen -mannen som enligt vissa källor uppfann 

sandwedgen – visade framför allt upp ett 

imponerande närspel och gick 60 år gammal 

runt banan på 69 slag. 

Peter Aliss 

Skandinaviska Allianstävlingen firade 1963 tjugofem 

år och återvände detta år till Kevinge, där 

man spelat ”Alliansen” för första gången den 

4 juni 1939. Tävlingen spelades som foursome 

där en professional deltog tillsammans med en 

duktig amatör. Jubileumsalliansen genomfördes 

den 9 juni och Peter Aliss deltog som inbjuden 

spelare tillsammans med 21-årige amatören 

och scratchspelaren D. Scott. Lagom till denna 

tävling hade Kevinges nya fjärde hål med konstgjord 

damm hunnit bli färdigt för spel. 

Patty Berg 

Patty Berg, amerikansk kvinnlig professional, har 

uppvisning 1963 på Kevinge. Patty Berg vann 15 

majors under sin karriär och var en av de fyra 

första som 1951 valdes in i LPGA Hall of Fame. 

Bob Toski Peter Aliss Arnold Palmer 

176

Arnold Palmer 

1972 besöker en av de verkligt stora vår klubb, 

Arnold Palmer. Söndagen den 14 september 

spelade Palmer en 

uppvisningsmatch 

mot Sven Tumba, kalllad 

”Toyota Champion 

1972”. Tillfrågade 

om sina respektive 

spelstrategier svarade 

Palmer: ”Tänk positivt”, 

medan Tumba 

sa: ”Piska bollen”. 

Tävlingen, som i presssen 

gick under namnet 

”Paraplymatchen” då det regnade kraftigt 

mest hela tiden, utspelades inför närmare 4500 

åskådare. Caddies var prins Bertil (Palmer) och 

Storspelare 

Ur Hagge Geigerts krönika i Svensk Golfs novembernummer 

1972: ”Till Tumbas Palmergala på Kevinge kom 

inte bara golfare. Dit kom även aningslösa hedningar. 

Replikskifte på första utslaget: 

– Vem är det som står bredvid Tumba? 

– Det är den där amerikanen, Olof Palmer. 

– Och titta på prins Bertil, har han det så fattigt att han 

måste dra vagnen åt den där yankeen? 

– Men har du sett Tore Wretmans byxor, med dom skulle 

han inte ens komma in på (restaurang) Diana! 

Tore Wretman (Tumba), den senare iförd säckiga 

regnbyxor och stadsbudsmössa. Efter imponerande 

spel stod Palmer som segrare med scoren 

70, för vilket han 

inkasserade 10 000 

kronor. Vid presskonferensen 

uppmärksammade 

Palmer sin 

förnäme caddie och 

fällde kommentaren: 

”Jag har spelat med 

kungar och presidenter, 

men jag har aldrig 

haft en prins som 

caddie!” Arnold Palmer 

var ju vad vi i dag 

skulle kalla megastjärna och publiken bestod 

för ovanlighetens skull inte bara av golfare. 

Sam Snead 

Severiano Ballesteros 

177

Storspelare 

Slammin’ Sam Snead 

Söndagen den 18 augusti 1974 arrangerades 

en uppvisningsmatch inför tusentalet åskådare 

mellan amerikanen Sam Snead och Sven 

Tumba. Utan att ens ha sett banan och med alla 

avstånd angivna i meter, vann Snead matchen 

med 68 slag mot Tumbas 75. Före matchen 

höll den 62-årige Snead en clinic, där han med 

en lill-spoon från ettans fairway slog boll efter 

boll upp mot greenen, alltmedan han undan 

för undan trampade ner bollen i fairway med 

foten. Det såg så enkelt ut och vi var många som 

imponerades av Sneads magiska händer… 

Sam Snead använde också med stor framgång 

sin speciella ”krocketfattning” då han puttade 

under matchen. En alternativ och ganska märklig 

putteknik, med vilken Snead förmodligen 

var en föregångsman att pröva nya metoder 

för att kurera ”yips” – eller ”banjovåffla” som vi 

säger på Kevinge. 

Paul Hahn - trickspelaren 

Spänd av förväntan slöt jag själv, Sune Werkell, 

Uffe Lorichs och några andra kompisar upp 

nedanför sjuttonde utslaget, där Paul Hahn 

skulle hålla sin föreställning i september 1970. 

Denna skulle visa sig vara äkta amerikansk show 

och något helt annorlunda än den klassiska, 

mer brittiska golf vi juniorer strängt fostrats i 

under sextiotalet. Detta är mina minnesbilder 

från denna väldigt annorlunda tillställning: 

Publiken samlas vid en jättelik bag av typen 

”elefantben”, i grälla färger och med golfartistens 

namn på sidan. Först händer ingenting, 

därefter sticker ett par händer upp, till sist hela 

Paul Hahn. Han ser sig omkring med ett Colgate-leende, 

hoppar upp ur bagen och drar 

igång sin show… 

Paul Hahn slår bollar i ett högt tempo, på två 

ben, på ett ben och på knä! Med jättelånga klubbor, 

jättekorta klubbor, klubbor med slokande 

Uppvisningsmatch den 30 juni 1980 med Seve 

Ballesteros, Sven Tumba (bilden ovan), Stefan Persson 

och Ingemar Johansson 

Lotta Neuman gästade Kevinge 1992 under 

Cancergolfen tillsammans med Helen Alfredsson 

178

gummiskaft som rätas ut vid träffen. Hela tiden 

snackar han med publiken, drar vitsar, garvar, 

med en cigarett nonchalant dinglande i mungipan. 

Han är kul, han är cool! Ingenting påminner 

alls om den golf som utövades av professor 

Olivecrona eller ”Acke” Fahleson och som man 

fick sig till livs när man drog caddie åt dom 

häromåret… 

Paul Hahn har en suverän bollträff, till och 

med när han peggar upp med ett tee nästan 

lika långt som han själv eller när han lägger bollen 

i en papperspåse och klipper till… 

Vilken kille, vi älskar honom! Golfen är inte 

längre vad den varit. Fastän vi inte förstod det 

då, så hade vi sett en glimt av 2000-talet, då 

golfspelaren är en högt avlönad artist och den 

amerikanska proffstouren har blivit äkta showbusiness! 

 

Storspelare 

Niclas Fasth, känd europatourspelare, på besök på 

Kevinge under Lag-SM 1995 

Joakim Haeggman 1999 när 

Chrysantemumbålen ingick i Telia Tour 

179

10 

8 

11 

7 

39 

38 

2 

1 

16 

15 

13 

2 

3 

Finnvidsv‰gen 

4 

7 

5 

MYRAN 6 

5 

4 

3:42 

3 

1 

3:42 

5 

7 

Edsviksv‰gen 

7 

6 

5 

9 

7 

8 

Edsviksv‰gen 

SK÷LDEN 

6 

7 

6 

14 

12 

TROLLSLƒNDAN 

6 

11 

5 

3 

10 

7 

Ekbacksv‰gen 

5 

Soltorpsv‰gen 

1 

2 

9 

sv 

18 

Lundblads v‰g 

4 

6 

17 

NYCKELPIGAN 

1 

sv 

1 

5 

3 

Granbacksv‰gen 

GRANBACKEN 

2 

1 

TORDYVELN 

2 

3 

2:1 

Kevingeringen 

3 

SJ÷ƒNGEN 

2 

Soltorpsv‰gen 

4 

5 

6 

7 

4 

Ekbacksv‰gen 

5 

4 

3 

2 

SKORPIONEN 

4 

6 

Kevingeringen 

8 

OLLONBORREN 

1 

1 

3 

2 

1 

2 

3 

EKOXEN 

Sjˆv‰gen 

4 

1 

STENBOCKEN 

1 

LEJONET 

KEVINGE- 

RINGEN 

Kevingeringen 

2 

8 

5 

11 

3:33 

MARKBYTE 

1966 

2 

KRƒFTAN 

1 

3:181 

JU 

14 

15 

10 

3:162 

12 

Golfv‰gen 

1 

3 

3:160 

Ursprunglig areal, 

ca 60 ha 

1 

2 

7 

1 

2 

FOCKEN 

3 

13 

16 

1 

11 

9 

11 

1 

2 

2 

Kevinge strand 

4 

17 

3 

6 

5 

3:181 

3:181 

ga:1 

12 

4 

10 

11 

STORSEGLET 

18 

Kevinge strand 

3:33 

Kevinge Strand 

5 

8 

10 

3:33 

1 

3:181 

13 

BOJEN 

6 

12 

1 

7 

12 

9 

FYREN 

ga:1 

16 

17 18 

19 

2 

2 

14 

FYREN 

20 

21 

22 23 

3 

9 

10 

8 

8 

11 

6 

15 

24 

25 

26 

3 

3:179 

7 

s:1 

3:33 

5 

27 

28 

29 

3:180 

3:180 

Kevingemarken hade en ganska betydande areal. Ovanstående skiss visar olika intrång och markbyten 

som samhällets utveckling medfört. Den areal som idag används för golfspel är obetydligt mindre än den 

ursprungliga. Bebyggelsen har dock trängt närmare. Det enda som byggts på den ursprungliga golfbanan 

är servicehuset på femman och daghemmet vid åttan samt parkeringsdäcket vid Mörby Centrum. 

180

Arbets fix 37.43 

Fix punkten 

DA10 

23 

ga:1 

19 

11 

Skogsdalsv‰gen 

33 

2 

Hagv‰gen 

18 

3:125 

SVƒRDET 

HJƒLMEN 

3 

17 

SVƒRDET 

21 

12 

36 

Sv‰rdv‰gen 

Gamla Landsv‰gen 

3:187 

2 

V≈GEN 

4 

VƒDUREN 

1 

Klubbv‰gen 

KRAFTLEDNING 

3 

3:181 

SERVICE- 

HUS 

1990 

KOPPARHUSEN 

16 

15 

14 

3:162 

20 

(14) 

3:128 

Golfbanev‰gen 

3:121 

12 

MARKBYTE 

1966 

7 

2:1 

Golfv‰gen 

Mˆrbyleden 

3:115 

MÖRBY 

5 

CENTRUM 

1959 

POSTILJONEN 

4 

6 

SGK – en av 

landets rikaste 

golfklubbar 

Av Jan Kielland, vice ordförande 

i SGK under 1980-talet, och 

Lars Tengstrand, mångårig medlem, 

tidigare ordförande i SGK 

och SGKI. 

2:1 

3:162 

Norrt‰ljev‰gen 

NGFRUN 

2 

3 

2 

2 

11 

10 

3 

Golfv‰gen 

TOMT- 

3 

9 

4 

8 

3 

2 

Golfv‰gen 

12 

13 

Bunkerv‰gen 

8 

BUNKERN 

7 

8 

Golfv‰gen 

6 

9 

10 

EXPLOATERING 

BRIGGEN 

7 

5 

BRIGGEN 

5 

6 

11 

3:162 

3:162 

3:162 

1 

2 

Golfv‰gen 

MÖRBY 

BACKE 

M÷RBYBACKEN 

PUTTERN 

Axel Johnsons v‰g 

3:186 

3:186 

3:177 

3:181 

August Wahlstrˆms v‰g 

M÷RBYBACKEN 

1 

3:177 

3:177 

1 

MˆrbygÂrdsv‰gen 

3:177 

När man blickar tillbaka ser man ganska 

snart att vi inte alltid har varit i så 

goda ekonomiska omständigheter som 

nu. Vi frågar oss ibland hur man kunde 

“sälja ut” vår bana runt 1950. Varför 

satte vi inte emot hårdare? Vad var det 

för bolag, AB Stockholms Golfklubbs 

Intressenter, som var inblandat? I följande 

artikel sätter vi in ekonomi, bolag 

och relationerna till Danderyds kommun 

i ett sammanhang för att visa varför 

vi finns kvar på Kevinge och blivit en 

av Sveriges rikaste golfklubbar. 

4 

SKEPPET 

5 

9 

6 

1 


8 

2 

3 

ANKARET 

7 

4 

6 

5 

3:178 

3:161 

1 


7 

3:188 

Den del av Kevinge egendom i Danderyds 

landskommun som Stockholms Golfklubb 

förvärvade 1930 omfattade ca 60 hektar, varav 

golfbanan utgjorde 38 hektar inklusive klubbhus 

och övriga byggnader. Återstoden var en 

”markreserv” belägen i egendomens nordvästra 

och sydöstra delar. Av kommunens yta som 

då uppgick till 1 662 hektar utgjorde Kevingeområdet 

3,6 procent. Banans läge, endast sex 

km från Jarlaplan i Stockholm, var då en fördel 

M÷RBYVIKEN 

Ej golfbana från början 

Markbyte 

Ursprunglig golfmark 

181

Markaffärer och ekonomi 

men har alltsedan slutet av 1940-talet skapat 

stora bekymmer för golfklubben. 

Kommunens befolkning uppgick 1930 till 

drygt 4 200 personer varav omkring 1 340 i Enebybergs 

villastads municipalsamhälle vid gränsen 

till Täby kommun. Det man inte kunde förutse 

var att landskommunen, som blev köping 

1946, skulle ha en befolkning på över 15-000 

invånare omkring 1960 och att stora delar av 

Kevingeområdets östra delar då lämnat plats 

för kommunens nya centrum. Ingen anade 

heller att grannkommunerna Djursholms stad 

och Stocksunds köping år 1971 skulle infogas i 

Danderyds köping och bilda nuvarande Danderyds 

kommun med omkring 30 000 invånare. 

Bakgrunden till denna tillväxt var den sedan 

1920-talet ökande inflyttningen från landsbygden 

till landets tätorter. År 1935 bodde hälften 

av landets befolkning i tätorter och idag är 

siffran över 80 procent. Orsaken till urbaniseringen 

var industri- och servicenäringarnas 

snabba tillväxt som också utgjorde grunden 

för ett växande välstånd. Tätortstillväxten medförde 

ytkrävande investeringar i bostäder och 

lokaler för kommersiell och offentlig verksamhet 

samt för kommunikationer. 

Om de växande tätorterna skulle fungera väl 

krävdes samordning och planering. Med den 

nya byggnadslagen 1947 gavs kommunerna den 

ledande rollen i planeringsprocessen genom 

det s k ”planmonopolet”. För att säkerställa 

markåtkomst och genomförande av kommunernas 

planer ändrades expropriationslagen 

1949 så att kommunerna kunde tvångsköpa 

mark som behövdes för tätortsutvecklingen. 

Markvärdet skulle fastställas utan hänsyn till 

tätortsutvecklingens värdehöjande inverkan, 

vilket motverkade markägarnas intresse av att 

uppskjuta en försäljning i avvaktan på ett högre 

markvärde. 

De trettio första åren och 

försäljningen av Kevinge 1950 

Klubbens kontakter med kommunen under 

1930-talet gällde försäljningen av villatomter 

utmed Bunkervägen som tog fart när en byggnadsplan 

antagits 1938. När kommunen 1944 

köpte 9 hektar mark där Kevingeringen nu 

ligger fick klubben en välkommen kassaförstärkning. 

Köpet vittnade också om att kommunen 

planerade en betydande utbyggnad i 

golfbanans närhet. 

Klubbens företrädare fick 1949-1950 ta del 

av kommunens planer. Enligt en dispositionsplan, 

utarbetad av kommunens konsult, skulle 

Mörby backe (August Wahlströms väg) byggas 

först, därefter Kevingeringen och området närmast 

centrum (höghusen) samt, något senare, 

marken utmed Edsviksvägen (nuvarande hålen 

4 – 7) med en park på de norra delarna av 

nuvarande 3:e och 8:e hålen. I yttranden från 

Byggnadsstyrelsen och länsarkitekten förordades 

att den södra delen av golfbanan skulle 

lämnas orörd. Kommunen meddelade att den 

önskade köpa hela klubbens markinnehav. 

Med den skärpta expropriationslagen såg 

klubben inga möjligheter att motsätta sig kommunens 

önskemål. Tanken att överge Kevinge 

diskuterades, men man valde att stanna kvar i 

förhoppningen att fortsatt golfspel skulle bli 

möjligt, om än på en något kortare 18-hålsbana. 

Den 18 december 1950 såldes därför klubbens 

hela markinnehav till kommunen med undantag 

för ett område som samma år hade sålts 

till byggnadsfirman Ohlsson & Skarne (Kopparhusen) 

och ett område för villabebyggelse. 

Kommunen skulle tillträda de östra delarna av 

egendomen omedelbart och återstoden 1960, 

då slutlikvid skulle erläggas. Själva golfbanan 

lämnades orörd till 1960. I avtalet fick kommu- 

182


nen rätt att göra nödvändiga ändringar i planen 

men också skyldighet att förhandla med 

klubben om ändringarna medförde intrång 

eller ekonomisk förlust för klubben. 

Av ett tilläggsavtal (1953) till huvudavtalet 

framgår att relationerna mellan klubben och 

kommunen undergått en intressant utveckling. 

I ingressen till tilläggsavtalet slås fast att kommunen 

och klubben ”förenat sig i en strävan 

att bevara och bibehålla golfbanan på Kevinge 

oinskränkt och av samma standard som hittills”. 

Kommunens tillträde till golfbanemarken med 

byggnader uppsköts till 1980 med företrädesrätt 

för klubben att teckna ett arrendeavtal om 

kommunen då beslutade att arrendera ut marken. 

Byggrätten för Kopparhusen utvidgades 

väsentligt vilket gav klubben extra inkomster. 

Kommunens planer började nu realiseras. 

Mörby backe påbörjades 1954, Kevingeringen 

1956, Kopparhusen 1958 och Mörby Centrum 

1959. Klubben planerade investeringar i 

klubbhuset men tvekade eftersom detta skulle 

övergå till kommunen 1980. Kommunen gick 

dock med på att sälja tillbaka klubbhusområdet 

till klubben 1960. Även i detta avtal ”förklarar 

sig köpingen beredd att jämväl efter det att 

köpingen år 1980 tillträtt golfbanans område 

verka för att golfbanan kommer att bevaras och 

bibehållas i sin nuvarande omfattning”. 

Ombyggnad av banan 1966 – 1972 

Byggandet av motorvägen till Norrtälje medförde 

behov av en ny lokal väg (Golfbanevägen 

och Mörbygårdsvägen) till och förbi Mörby 

Centrum. Kommunen begärde därför 1964 att 

i förtid få tillträde till delar av banområdet alldeles 

intill höghusen vid centrum (dåvarande 

6:e hålets green, 7:e och 8:e hålens tees). Dessutom 

önskade kommunen bygga en gångväg 

utmed Edsviken, något som skulle beröra 14: 

e hålets green. I utbyte erbjöds klubben mark i 

banans västra del vid Klingsta park (dog-legen 

på 10:e hålet). 

Klubben gick ett steg längre och föreslog att 

kommunen skulle tillträda all mark öster om 

kraftledningarna, att en gångväg, av säkerhetsskäl, 

även borde byggas från Kopparhusen till 

Kevingeringen mellan 3:e och 7:e hålen och att 

gångvägen vid 14:e hålet skulle anläggas på fyllnadsmassor 

i viken. Ombyggnadskostnaderna 

skulle betalas av kommunen och ett förmånligt 

arrendeavtal tecknas för tiden efter 1980. Ett 

avtal tecknades 1966 med detta innehåll. Klubben 

fick ett arrendeavtal från 1980 till 2000 

med en årsavgift av 1 000 kr. Det nödvändiga 

ombyggnadsarbetet, som påverkade ett stort 

antal hål, slutfördes 1972. 

Gustaf Söderlund tog initiativet till återköp av klubbhustomten, 

något som senare skulle göra oss till en 

förmögen golfklubb 

183


I efterhand kunde klubbens styrelse konstatera 

att utvecklingen efter försäljningen av banan 

1950 hade varit gynnsam. Den dåvarande styrelsens 

förhoppningar hade infriats och samarbetet 

med kommunen bedrevs i en konstruktiv 

anda av samförstånd. Några år senare skulle 

situationen vara en annan. 

Problemfyllda år 1977 – 1987 

Åren mellan 1977 och 1987 präglades av växande 

oro för banans och klubbens framtid. Orsaken 

var att en majoritet i kommunfullmäktige 

ville bebygga banans norra del. Både klubbens 

styrelse och medlemmarna hade 1987 gett 

upp hoppet om att behålla en 18-hålsbana på 

Kevinge. 

Kommunens ändrade inställning påverkades 

av att tunnelbanans förlängning till Täby Centrum 

inte blev av. Den planerade utbyggnaden 

av Danderydsberg måste skrinläggas och trycket 

på Kevinge ökade. Flera nya ledamöter i kommunfullmäktige 

saknade dessutom förståelse 

för golfsportens värde. Kravet på större medborgarinflytande 

i kommunala planeringsfrågor 

gjorde golfbanan till en politisk fråga även 

hos allmänheten. 

Från 1977 pågick en debatt i lokalpressen och 

i kommunfullmäktige om golfbanans berättigande 

och framtid. Klubben tvingades nu 

genom information och andra opinionspåverkande 

aktiviteter vinna sympati för sin sak hos 

såväl allmänheten som kommunfullmäktiges 

ledamöter. Ett antal skrifter utarbetades, politikerträffar 

anordnades och debattartiklar infördes 

i olika tidskrifter. En särskild kommitté, 

”Bevara Kevinge”, bildades 1984. Tre år senare 

bildades även föreningen ”Rädda Kevinge” av 

enskilda medlemmar och representanter för 

villaägareföreningen m-fl. 

Ett antal arbetsgrupper analyserade hur klubben 

borde agera i det uppkomna läget. De gällande 

avtalen analyserades, ekonomin gicks 

igenom och olika medlemskategoriers önskemål 

studerades. Slutsatsen blev att det främsta 

målet måste vara att bevara Kevingebanan 

intakt. Om detta inte var möjligt måste annan 

mark för en ny bana anskaffas men klubben 

saknade pengar till en ny bana. Klubbhusområdets 

marknadsvärde var lågt, eftersom det 

endast fick användas för idrottsändamål och 

klubbhuset dessutom behövde renoveras. Hur 

stor ersättning som kunde erhållas från kommunen 

i en frivillig överenskommelse eller vid 

en tvist var svårt att uppskatta. Juridisk expertis 

bedömde dock att ersättningen skulle bli lägre 

ju kortare den återstående arrendetiden var. 

Ett tidigt tillträde för kommunen skulle 

således ge mer pengar till en ny bana och bättre 

möjlighet att kompensera medlemmar som 

måste gå till en annan klubb. Möjligheten att 

bevara en 18-hålsbana byggde på förhoppningen 

att den politiska situationen skulle ändras 

i valen 1985 eller 1988, men detta krävde att 

ärendet kunde fördröjas. En målkonflikt förelåg 

således. 

Vid höstmötet 1985 meddelades att kommunen 

begärt att i förtid få tillträde till marken på 

banans norra del för att bygga bostadshus och 

ett servicehus samt anlägga en park, ett eko från 

1950. Höstmötet uttalade att ett förtida tillträde 

kunde accepteras om kommunen betalade 

avflyttningsvederlag motsvarande kostnaden 

för en ny 18-hålsbana inklusive klubbhus. En 

sådan uppgörelse var omöjlig för kommunen 

och förhandlingarna avbröts. Kort därefter 

stod det klart att kommunen skulle säga upp 

arrendeavtalet före 1990. 

I ett förslag till ”paketlösning” framförde 

klubben 1986 att en förändrad detaljplan för 

184


klubbhusområdet kunde skapa för klubben 

realiserbara värden, som kunde finansiera en 

ny bana. Mot en begränsad intrångsersättning 

kunde klubben då avstå banans norra del om 

arrendet för den södra bandelen förlängdes. 

Förslaget mottogs positivt av kommunen. 

Sökandet efter lämplig golfmark intensifierades. 

Ett område på Bogesundslandet befanns 

lämpligt och ägaren, Domänverket, var intresserat. 

Samtidigt inleddes ett samarbete med 

AL-invest AB för att utveckla ett projekt för 

klubbhustomten. Förslaget, en hotell- och 

konferensanläggning med möjlighet till tennis- 

och golfspel, anknöt till områdets pågående 

användning vilket bedömdes underlätta 

en planändring. Exploateringsrätten skulle 

ge klubben sex miljoner kronor, vilket tillsammans 

med ett mindre belopp från kommunen 

dock inte kunde täcka kostnaderna för en ny 

bana. 

Vid vårmötet 1987 föreslog styrelsen att kommunen 

skulle få tillträda delar av hål 5 och 6 

under hösten 1987 och resten av banans norra 

del hösten 1991, samt att arrendetiden för 

banan i övrigt skulle förlängas till år 2015. Målsättningen 

för Bogesundsprojektet var att avtala 

om byggstart för en 18-hålsbana i mars 1988 

så att golfspel kunde påbörjas 1991. Vårmötet 

tillstyrkte förslaget till avtal med kommunen 

men beslöt att styrelsen först skulle teckna ett 

bindande avtal om en 27-hålsbana på Bogesund 

och presentera en finansieringsplan för 

projektet samt upprätta investeringsplaner 

för Kevingebanan och den nya banan. Trots 

intensivt arbete lyckades inte styrelsen uppfylla 

vårmötets beslut och kunde därför inte 

teckna avtal med kommunen. Strandskyddsbestämmelser 

och tidigare arrendeavtal hade 

lagt hinder i vägen för Bogesundsprojektet. 

Nytt avtal 1988 och förlängt arrende 

till 2017 

Det som därefter hände var att golfbolaget 

1988 sålde klubbhustomten till klubben utan 

att kommunen utnyttjade sin förköpsrätt. Med 

kommunen avtalades om förtida tillträde till 

delar av hål 5 och 6 för byggandet av servicehuset 

mot 1 miljon kronor i intrångsersättning. 

Resten av banan skulle förbli orörd till år 

2000. Kommunledningen redovisade i oktober 

ett planförslag för klubbhusområdet med en 

byggrätt på 8 000 m 2 för kontor, hotell och 

bostäder. Ett år senare sade kommunen upp 

arrendeavtalet till år 2000. 

På kommunens begäran överlät klubben 1989 

ytterligare mark vid hål 5 och 6 så att servicehuset 

kunde placeras längre från kraftledningarna. 

Kommunledningen föreslog att klubben 

skulle kompenseras genom förlängd arrendetid 

till år 2010 vilket fullmäktige motsatte sig. 

Ett avtal utan förlängt arrende godkändes i 

början av 1990. 

Kommunens reträtt från kravet att snabbt få 

tillträda hela det norra banområdet förklaras 

troligen av att huvudfrågan var löst. Klubben 

hade förklarat sig villig att släppa detta område 

när en ny bana kunde finansieras, ett problem 

som skulle få sin lösning med den nya detaljplanen. 

Viktigast på kort sikt var att snabbt komma 

igång med servicehuset. Uppenbarligen hade 

man stöd i kommunfullmäktige eftersom den 

nya detaljplanen för klubbhusområdet bifölls. 

Motståndet mot en förlängning av arrendetiden 

kvarstod dock. Därför var det överraskande att 

klubben 1991 fick teckna ett arrendeavtal t o 

m 2017. En möjlig förklaring är att kommunen 

fick hela arrendet, sex miljoner kronor, 

i förskott och att avvecklingen av bostadssubventionerna 

gjorde bostadsbyggande mindre 

intressant. 

185


Försäljningen av klubbhustomten till 

Lodet AB 1988 

Kommunens utfästelse om en förändrad 

detaljplan lades till grund för en upphandling 

bland intresserade bygg- och fastighetsbolag. 

Det vinnande förslaget lämnades av AB Lodet 

som bjöd 40,5 mkr för exploateringsrätten. En 

överenskommelse träffades som löste klubben 

från samarbetsavtalet med AL-invest. 

I avtalet med Lodet av den 2 november 1988 

stipulerades att en detaljplan motsvarande 

kommunens planförslag av den 7 oktober 1988 

skulle ha vunnit laga kraft inom två år, annars 

skulle avtalet i alla delar anses förfallet. Lodet 

deponerade 4,5 mkr på ett spärrat konto tillhörande 

klubben. Resten av köpeskillingen skulle 

överföras när detaljplanen vunnit laga kraft. 

Det dröjde till den 24 september 1990 innan 

kommunfullmäktige antog den nya detaljplanen. 

Beslutet överklagades till länsstyrelsen 

och tidsfristen i avtalet kunde inte hållas. 

Lodets intresse var emellertid oförändrat och 

tidsfristen förlängdes med ett år. Länsstyrelsen 

avvisade besvären mot planen den 17 maj 1991. 

Detta beslut överklagades därefter till regeringen 

(bostadsdepartementet) som fick besvärshandlingarna 

först den 17 juli. Eftersom handläggningstiderna 

i departementet var mycket 

långa vid denna tid, bedömdes möjligheten 

att få ett beslut inom respittiden som nästintill 

obefintlig. Men så skedde. Den 5 september 

1991 avvisade regeringen besvären. 

Spänningen och ovissheten fortsatte. Även 

regeringens beslut överklagades, nu till Regeringsrätten 

för s k rättsprövning med begäran 

om inhibition d v s förbud mot att utnyttja detaljplanen 

innan rättsprövningen genomförts. 

Begäran om inhibition avslogs skyndsamt. 

Frågan gällde nu huruvida villkoret i avtalet 

mellan Stockholms Golfklubb och AB Lodet 

var uppfyllt, d v s om detaljplanen vunnit laga 

kraft. Vissa juridiska experter menade att så 

var fallet eftersom endast beslut som vunnit 

laga kraft kan överklagas till Regeringsrätten. 

Andra experter framhöll att andemeningen i 

avtalet kunde uppfattas så att alla hinder skulle 

vara undanröjda före den 2 november 1991. 

Mot detta kunde anföras att begäran om inhibition 

avslagits varför hinder inte längre förelåg. 

Något entydigt svar kunde inte erhållas. 

AB Lodet och Stockholms Golfklubb ingick 

därför ett tilläggsavtal, enligt vilket Lodet på 

klubbens spärrade konto satte in återstoden 

av köpeskillingen plus upplupna räntor. Om 

rättsprövningen resulterade i ett upphävande 

av departementets beslut skulle avtalet anses 

förfallet och samtliga spärrade medel inklusive 

räntor återbetalas till Lodet. Stod regeringsbeslutet 

fast skulle spärren hävas och innestående 

medel fritt disponeras av klubben. Allt stod nu 

på spel. 

Regeringsrättens dom kom den 14 januari 

1993. Regeringsbeslutet stod fast! Till klubbens 

förfogande stod nu drygt 60 mkr! Ett år senare 

fick klubben köpa tillbaka klubbhusområdet av 

Lodet för 28 mkr. 

Den äventyrliga resan var över. Klubbens alla 

önskningar hade infriats till övermått. När vi 

njuter av detta bör vi minnas det engagerade 

arbete som klubbens tjänstemän, styrelser och 

otaliga arbetsgrupper med stor skicklighet och 

framgång utfört för Stockholms Golfklubb 

under de gångna ett hundra åren. 

186


Aktiebolaget Stockholms 

Golfklubbs Intressenter 

Stockholms Golfklubbs tidiga banor var av 

mycket enkel karaktär och krävde i sig inga 

stora ekonomiska insatser. Marken arrenderades 

och klubbens utveckling vilade i stor 

grad på hängivna medlemmar som medverkade 

med bidrag, lån och garantier. Däribland 

bidrog dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf 

redan1907 till ett enkelt klubbhus att ”förvara 

överkläder och golfrekvisita i”. 

När man i golfklubben den 26 april 1930 fattar 

beslutet att förvärva Kevinge-egendomen 

ökar klubbens åtagande och behovet av finansiering 

väsentligt. Kreugerkrasch och senare 

kristider kom att ställa stora krav på medlemmar 

och klubbens funktionärer. Klubben leddes 

under denna tid av mycket duktiga och 

framsynta medlemmar under ordföranden 

Henry Lindberg. Mot bakgrund av finansieringsproblematiken 

formulerade årsmötet 

i april 1930 beslutet så att antingen klubben 

eller ett därför bildat aktiebolag skulle fullfölja 

förvärvet och bygga golfbanan. Klubben skulle 

därefter arrendera anläggningen. 

Kapitalbehovet för förvärv och byggnation 

beräknades till ca 600 000 kronor och i december 

1930 bildas AB Stockholms Golfklubbs 

Intressenter (AB SGKI) med ett aktiekapital på 

200 000 kronor. Klubben behövde själv endast 

teckna aktier för 21 000 kronor. Engagerade 

Aktiebrevet för A.-B. Stockholms Golfklubbs Intressenter. Att driva Kevingeetableringen i aktiebolagsform 

var framsynt och har på senare tid fått många efterföljare i andra golfbaneprojekt. 

187


medlemmar tecknade själva och skaffade aktietecknare 

för resten. För lånefinansieringen, 

utöver från säljaren övertaget bottenlån, svarade 

generalkonsul Erik Åkerlund mot säkerhet 

i egendomen och av medlemmar utställda 

garantiförbindelser. 

Företeelsen att ett aktiebolag bygger och äger 

anläggningen som arrenderas av en ideell förening 

har i modern tid blivit vanlig. SGKI var 

det första golfaktiebolaget. 

Bolagets styrelse bestod under de första 40 

åren av medlemmar ur golfklubbens styrelse 

och hade alltid klubbens ordförande som 

ordförande. Styrelsen kompletterades med 

ytterligare ledamöter och redan i starten med 

advokaterna Henriques och Ohlsén. De skulle 

särskilt bevaka garantiställares och andra finansiärers 

intressen. 

Närheten mellan klubb och bolag understryks 

av att styrelserna gjorde en gemensam 

befattningsbeskrivning för verkställande direktören. 

Det upprättades också konsoliderade 

balansräkningar för klubben och bolaget. 

De inledande 25 åren kom i hög grad att 

präglas av bolagets och klubbens skuldbörda. 

Rafael Sundblom som var klubbens sekreterare 

blev också verkställande direktör i bolaget och 

var en mycket drivande kraft för Kevingebanan 

och klubben. Han ansåg att bolagets uppgift 

var att gagna klubben. Medlemmar som tecknade 

aktier medgavs ursprungligen en rabatt 

på årsavgiften om 30 kronor som ersättning 

för sin insats. Någon annan utdelning var inte 

Ett antal tomter öster om klubbhuset avstyckades och såldes på 1930-talet för att bättra på klubbens 

då dåliga finanser 

188


avsedd att ges. Jämför med M.E.A. som gav sina 

aktieägare kassarabatt istället för utdelning. 

Ansträngd ekonomi 

I bolaget drevs det första årtiondet tomtexploatering 

på bolagets mark i banans närhet i 

syfte att nedbringa skulderna. Bolagets aktieägare 

hade förtur till köp av tomter som kostade 

mellan 10 000 och 15 000 kronor. Återigen 

var Rafael Sundblom en mycket drivande 

kraft. Inte minst på grund av dåliga tider gick 

försäljningen trögt och bolagets ekonomi var 

ansträngd p g a skuldbördan. Mot slutet av trettiotalet 

såldes ett antal tomter till medlemmar 

som välvilligt betalade in hela köpeskillingen 

utan att tomterna var klara att tas i bruk. 

Klubben drabbades av manfall bland medlemmarna 

under rådande världskrig, vilket 

ytterligare försvagade klubbens ekonomi. 

Under dessa år svarade emellanåt bolaget för 

det underhåll som enligt arrendeavtalet ålåg 

klubben. 

I en redogörelse 1946 skriver Rafael Sundblom 

att det redan i mitten av trettiotalet stått 

klart för styrelserna att klubben skulle ha svårt 

att leva upp till det ursprungliga arrendeavtalet. 

Klubbens och bolagets 1944 nytillträdde 

ordförande Axel Wallenberg ansåg då att ekonomin 

var hotad av bolagets och klubbens 

fortfarande stora skulder och föranstaltade 

om en nyemission på 200 000 kronor för att 

amortera på dessa skulder. Förslaget var att de 

ursprungliga garantitecknarna skulle lösa in 

sina garantier mot aktier i bolaget med 100 000 

kronor och ytterligare 100 000 kronor tecknas 

av nya medlemmar. Detta väckte bestörtning 

hos garantitecknarna då klubben/bolaget 

egentligen skulle ha amorterat mycket mer än 

vad som gjorts under de gångna åren. Bolagets 

försäljning av mark till Danderyds kommun, 

blivande Kevingeringen, 1944 inbringade 

270-000 kronor. Detta medförde att emissionen 

kunde begränsas till 100 000 kronor, varav 

garantitecknarna svarade för 44-000 kronor. 

Vid denna tid bestäms det också att aktieägarnas 

rabatt på årsavgiften villkoras av klubbens 

ekonomiska möjligheter att medge sådan. En 

del aktieägare knorrade. 

Vid den ordinarie bolagsstämman 1946 uttalas 

och protokolleras det: ” att bolagets verksamhet 

förvisso i första hand är av ideell natur 

men att, det är ett önskemål, om föremålet för 

verksamheten och ekonomin så tillåter aktieägare 

som genom aktieteckning visat bolaget 

och därigenom klubben intresse borde kunna 

få utdelning”. Den sista halvan av uttalandet 

togs bort ur jubileumsskriften 1954. Rafael 

Sundblom? Man anar att han aldrig tänkt att 

aktieägarna skulle ha någon annan ”utdelning” 

än en fantastisk golfanläggning. 

Mr Kevinge, Rafael Sundblom, bolagets VD under ett 

kritiskt skede 1930 – 1958 

189


Många av de ursprungliga aktieägarna skänkte 

sina aktier till klubben. Det hände att detta 

skedde mot att man erhöll ständigt medlemskap 

i klubben. Det framgår också av gamla 

protokoll att sådana erbjudanden lämnades av 

medlemmar, men inte alltid befanns tillräckligt 

attraktiva och därför refuserades av klubbens 

styrelse. 

Klubben och bolaget skuldfria 

1946 övertog bolaget all drift från klubben och 

dess maskinpark varigenom klubben blev fri 

från externa skulder. Bolaget gjorde i dessa 

tider med hjälp av försäljningsintäkter investeringar 

i både klubbhus och bostäder. 

De stadsplanediskussioner som upptas i slutet 

av årtiondet och senare markförsäljning till 

Danderyds kommun kom att radikalt ändra 

bolagets ekonomi och verksamhet. Bana, 

klubbhus och verkstad säljs 1950 till Danderyds 

kommun för 1 250 000 kronor varav 

400-000 kronor kontant. Under samma period 

säljs marken där Kopparhusen uppförs med 

en efter ändrad stadsplan väsentligt höjd köpeskilling. 

Bolaget blir därmed skuldfritt. I årsberättelsen 

för 1957 skriver styrelsen att influtna 

medel torde räcka till en återbetalning med 

150 000 kronor till aktieägarna. Detta gjordes 

dock inte. Vid lägenhetstilldelning i Kopparhusen 

tillses att SGK:s medlemmar får företräde 

till att hyra 120 lägenheter. 

1958 övertar ånyo golfklubben all drift och 

underhåll. 

Bolaget är fortfarande part i avtalet med 

Danderyds kommun om markförsäljningen 

med tillträde 1980. Klubbhustomten återköps 

redan 1960 och den restlikvid kommunen har 

att erlägga 1980 reduceras till 350 000 kronor. 

Detta återköp visar sig mycket lönsamt. Återköpet 

av klubbhuset som utgör egen fastighet 

görs bl a mot bakgrund av de reparationer och 

ombyggnader av klubbhuset som bedöms nödvändiga. 

Bolaget deltar med drygt 90 000 kronor 

i denna ombyggnad. 

De markbyten som görs i mitten på 1960-talet 

ändrar banans sträckning och ger oss en ny 

bevattningsanläggning. 

Återbäring krävs 

Diskussionerna om återbäring till aktieägarna 

och frågan om bolagets ideella karaktär tar fart 

på nytt. En mångårig styrelseledamot i både 

bolag och klubb författar 1974 en PM härom 

i samband med att klubbens styrelse begär att 

bolaget löser in det av klubben nyuppförda 

verkstadshuset vid 8:e hålet. 

Här ställs krav på att aktieägarna ska få återbäring 

i samband med att kommunen betalar 

sin slutlikvid 1980. Bolaget löser ändå in byggnaden 

för 90 000 kronor. Det bestäms också att 

styrelsen i bolaget inte ska bestå av styrelsemedlemmar 

i klubben. I dessa tider inleds också en 

intensiv jakt på att skaffa in utestående aktier i 

bolaget till klubben. 

Bolaget bygger 1975 ett nytt kontorshus på 

klubbhustomten för uthyrning till Svenska 

Golfförbundet. Det byggs snart ut och bolaget 

får ett gynnsamt hyresavtal. Bolagets skattesituation 

blir föremål för intern utredning. 

I samband med att kommunen formellt tillträder 

banan 1980 ger klubbens styrelse bolaget 

i uppdrag att undersöka alternativa möjligheter 

för fortsatt spel i framtiden. En ny 

mycket aktiv period för bolaget påbörjas med 

ett intensivt arbete av bolagets VD, Arne Angdin, 

som far Stockholm runt och undersöker 

olika markområden. Med Danderyds kommun 

förs diskussioner då kommunen behöver fler 

utbyggnadsmöjligheter i närheten av Mörby 

Centrum. 

190


Klubben köper klubbhustomten 

Klubbhustomten blir en viktig bricka, inte 

minst ekonomiskt, i detta spel. Dessa ekonomiska 

frågor och relationen till externa aktieägare, 

inte minst okända, var ett tema för styrelsen 

inför framtiden. Frågan betraktades 

ur formell synpunkt då den ideella grunden 

för bolagets verksamhet inte hade förändrats 

enligt bedömningarna. Vad som blev tydligt var 

att vid övervärden på marken skulle stora summor 

gå till bolagsskatt eftersom bolaget inte 

var gynnat ur beskattningssynpunkt. Beslut fattas 

att klubbhusfastigheten, c a 1,5 ha, ska säljas 

till golfklubben som vid en försäljning inte 

behöver betala skatt om överskotten återanvänds 

i verksamheten. Bolaget fattar på våren 

1988 beslutet att sälja fastigheten till klubben 

för taxeringsvärdet 1 275 000 kronor. 

Två aktieägare lämnar in en stämning mot 

bolaget och klubben för otillbörligt gynnande 

av en aktieägare, nämligen Stockholms Golfklubb. 

Vid en juridisk granskning visar hembudsklausulen 

att värdetillväxt inte ska tillfalla 

enskild aktieägare. Det utifrån denna klausul 

Arne Angdin var verkställande direktör under 1970- 

80-talet – ett aktivt skede för bolaget 

framräknade värdet, 3 800 kronor per aktie, 

erbjöds och överenskoms med de två aktieägarna. 

Intressentbolaget avvecklas 

AB SGKI har nu ingen verksamhet kvar och 

på en bolagsstämma 11 december 1989 fattas 

beslut om att träda i likvidation. Sveriges 

första golfaktiebolag hade gjort sin tjänst för 

Sveriges andra golfklubb. Dagens medlemmar 

är bolaget och dess funktionärer ett stort tack 

skyldiga. 

SGK blir en vinnare i fastighetskrisen 

Klubben gör senare sin mest värdefulla markaffär 

när Lodet Fastighets AB, efter anbudsförfarande, 

köper klubbhustomten för drygt 40 

miljoner kronor. Beloppet kommer med räntor 

att växa till drygt 60 miljoner kronor tills tillträde 

sker. Ett tillträde som sker när fastighetskrisen 

är ett faktum och köparen inte längre 

mäktar med den tänkta utbyggnaden. 

Detta leder till vårt andra återköp av klubbhuset 

som sker 1994. Nu till priset av nästan 28 

miljoner kronor. Användning av medlen, som 

med ytterligare räntor ökat till över 70 miljoner 

kronor, har gjorts enligt nedan. Finansiella 

överskott ska enligt beslut i klubben avsättas till 

framtidsfonden. 

Mkr 

Försäljning och räntor på kapitalet 73 

Banarrende Kevinge till 2017 - 6 

Banförbättringar och omläggningar - 4 

Återköp av klubbhusfastigheten -28 

Renovering klubbhus och inventarier -12 

Verkstadshuset - 2 

Brollsta – köp av mark - 7 

Brollsta – nedlagda kostnader - 4 

Framtidskapital 10 

191


Brollsta – vår framtidsgaranti 

Brollstabanan är utbyggd till 18 plus 9 hål med 

klubbhus, finansierad och driven av ett externt 

bolag, där Stockholms Golfklubb har både rättten 

och skyldigheten att lösa in hela anläggningen 

till ett fast pris av 26 miljoner kronor 

år 2022. Stockholms Golfklubb äger dock rätt 

att under avtalsperioden begära inlösen om 

väsentliga inskränkningar sker på Kevinge. 

Arrendatorerna har förtur till ett nytt arrende 

efter 2022 på marknadsmässiga villkor. 

Stockholms Golfklubbs medlemmar torde 

vara försäkrade att även i framtiden kunna 

spela golf på banor utan besvärande kapitalkostnader. 

Ekonomisk kuriosa 

Köpet av Kevinge-fastigheten (60 ha) kostade 

375 000 kronor1930, omräknat till 1993 års 

prisnivå motsvarar det drygt 8 miljoner kronor 

eller 133-000 kronor per ha. Brollsta-fastigheten 

(216 ha) kostade1993 7 miljoner kronor 

eller 32 400 kronor per ha. Kostnadsutvecklingen 

har varit väsentlig som framgår nedan. 

Hade medlemsavgifterna t ex ökat lika mycket 

som driftkostnaderna sedan 1948 hade årsavgiften 

idag varit drygt 22-000 kronor. Medlemsavgifternas 

höjning har kunnat begränsas av ett 

högre medlemsantal och externa intäkter. Mer 

än hälften av dagens budget täcks av greenfee, 

företagsgolf och reklamintäkter. 1948 var dessa 

intäkter obetydliga. 

Indexutveckling under lång tid ska behandlas 

med reservation men kan kittla fantasin. 

Förr och nu i fasta priser 

Medlemsantal Medlemsavgifter Banans driftkostnad exkl. avskrivning Indexserie 

Aktiva Senior Fast pris Löpande Fast pris Myrdal-Bouvins 

2003 2003 konsumentprisindex 

1904 27 20:- 936:- 103 

1914 84 25:- 993:- 121 

1921 153 120:- 2.098:- 275 

1934 317 200:- 5.371:- 179 

1938 18.500:- 456.000:- 195 

1947 328 250:- 4.238:- 284 

1948 34.700:- 559.700:- 298 

1953 55.500:- 687.600:- 388 

1954 475 300:- 3.688:- 391 

1963 111.000:- 1.004.800:- 531 

1965 660 500:- 4.173:- 576 

1973 642 800:- 4.415:- 211.000:- 1.164.500:- 871 

1983 710 1.900:- 3.980:- 744.000:- 1.555.300:- 2295 

1993 875 3.900:- 4.470:- 2.004.000:- 2.296.400:- 4194 

2003 925 5.000:- 5.000:- 2.974.000:- 2.974.000:- 4807 

Om man räknar om medlemsavgiften i fasta priser enligt indexutveckling framgår att år 1933 var det 

som dyrast att vara med i Stockholms Golfklubb (5 371 kronor). Man hade ju då också haft dryga kostnader 

för byggandet av Kevingebanan. Tabellen är inte komplett då uppgifter saknas för vissa år. 

192

Sveriges stora banarkitekter – 

fostrade på Kevinge 

Av Claes Lind, reporter på Svensk Golf 

När Kevingebanan byggdes i början av 

1930-talet handlade det om ett för landet 

anmärkningsvärt ambitiöst projekt. Inte 

mindre än dussinet designförslag hade 

hämtats in och analyserats innan uppdraget 

slutligen gick till den berömda banarkitektfirman 

Colt, Alison & Morrison i 

London. 

Detta val kan åtminstone ha haft en indirekt 

betydelse för banutvecklingen i Sverige, för 

på Kevinge har en kvartett framstående banarkitekter 

– tillika klubbmedlemmar – fostrats. 

Harry Colt var ett av de mest erkända banarkitektnamnen 

under förra seklets inledande 

decennier. Den Oxfordutbildade juristen och 

scratchspelaren blev sekreterare i Sunningdale 

och lade ut dess nya bana några år in på 

1900-talet. Efter det fick han alltfler uppdrag 

runt London, där han låg bakom banor som 

Wentworth och Swinley Forrest, och snart i 

övriga Storbritannien och även utanför landets 

gränser. 

När Kevingebanan skulle byggas fick Rafael 

Sundblom uppdraget att granska och bevaka 

byggnationen från klubbens sida. Ålandsfödde 

Sundblom var då en drygt 35-årig advokat 

och affärsman med stort intresse för golfbanearkitektur. 

För att förbereda sig för uppgiften for Sundblom 

på studieresa till London, där han granskade 

några av de banor som Colt & Co designat. 

Framför allt kom Swinley Forrest, den av 

Londonbanorna som främst stod som förebild 

för Kevinge, att ägnas stort intresse,. Det är lätt 

att tänka sig hur Sundblom och de brittiska 

banarkitekterna på plats diskuterade detaljer 

som till exempel greenplaceringar och hur par 

3-hålen skulle läggas ut (Colt & Co vurmade 

särskilt för korthålen). 

Kevingebanan invigdes i oktober 1932 och 

de första slagen slogs av prinsen av Wales och 

kronprins Gustav Adolf. 

För Sundblom måste projektet ha varit en 

enormt lärorik upplevelse och säkert hade han 

åtminstone ett finger med i banans utformning 

– och fler än så i de ändringar som av olika skäl 

skulle göras under de kommande åren. 

Under denna tid började intresset för golf 

att växa i landet och följaktligen behövdes fler 

banor. Den som skulle bli mest anlitad att leda 

denna nya och första banutveckling i landet 

var Rafael Sundblom, som därför på sätt och 

vis kan kallas banarkitekturens fader i Sverige. 

Sammanlagt designade han 16 banor, av vilka 

det främsta verket var Halmstad GK:s första 18- 

hålsbana i Tylösand. 

I övrigt bestod Sundbloms produktion 

framför allt av 9-hålsbanor, som av kostnadsskäl 

var det vanligaste under denna för- och 

efterkrigsperiod. Men det var sannerligen inte 

vilka 9-hålare som helst – bland dem märks 

193

Banarkitekter 

Rya, Falkenberg, Kristianstad, Örebro, Kalmar, 

Linköping, Södertälje och Gävle. 

Sundblom hade utan tvekan färgats av Coltandans 

strategiska designtänkande och även 

av hedlandsbanorna utanför London. Bästa 

exemplet är Tylösands ursprungliga bana som 

just hade hedkaraktären och även de omsorgsfullt 

valda greenområdena. 

Rafael Sundbloms protegé blev snart den tolv 

år yngre klubbmedlemmen Nils Sköld, som förutom 

att arbeta som stadsingenjör i Djursholm 

under många år verkade som mer eller mindre 

enväldig ordförande i Stockholm GK:s bankommitté. 

Även Sköld skulle komma att sätta 

sina spår i den svenska golfbaneutvecklingen. 

Skölds designkarriär inleddes på allvar på 

ett dystert sätt. Rafael Sundblom hade inlett 

designarbetet med Drottningholm i slutet av 

50-talet men avled (1958) innan byggnationen 

hade slutförts. Istället fick Sköld göra Drottningholmsbanan 

färdig för spel. 

Sköld ägnade sig därefter bland annat åt att 

bygga ut många av Sundbloms 9-hålare till 18 

hål. Men framför allt kom han att designa de 

flesta av 1960- och 70-talets nya banor i landet. 

Totalt låg Nils Sköld bakom omkring 90 banor, 

bland dem Forsbacka, Östersund-Frösö, Falun- 

Borlänge, Karlstad, Trollhättan, Täby, Varberg, 

Wermdö, Trollhättan och Värnamo. 

Sköld var framför allt de små ytornas mästare 

och kunde få in 18 fullgoda hål på ett begränsat 

område, något han hade med sig från Kevinge. 

Dessutom fick han dem byggda till en överkomlig 

kostnad, vilket uppskattades och ofta 

även var ett krav av de klubbar som anlitade 

honom. 

I mitten av 1950-talet tog Nils Sköld in en yngling 

vid namn Peter Nordwall i bankommittén. 

Nordwall kom under många år att framför allt 

fungera som bollplank åt Sköld i samband med 

Kevinges många ombyggnader, föranledda av 

Rafael Sundblom 

Nils Sköld 

194

Banarkitekter 

att kommunen undan för undan ”stal” mark 

från det ursprungliga området. 

Nordwall utbildade sig till civilekonom och 

jobbade länge inom Electrolux. Parallellt med 

detta designade han i slutet av 1970-talet sin 

första bana – Bro-Bålsta, som snabbt blev känd 

för sina stora undulerade greener. Detta ledde 

till ytterligare uppdrag och 1989, 50 år gammal, 

lämnade Nordwall Electrolux för att på 

heltid arbeta med golfbanor. 

Idag är han en av de mest anlitade svenska 

banarkitekterna och har banor som Skövde, 

Gränna, A6, Slite, Visby (utbyggnaden), Ryfors 

och inte minst Svartinge på meritlistan. Nordwalls 

signum är de stora, undulerade greenerna. 

Och precis som en gång Colt & Co strävar 

han först av allt efter att finna de bästa platserna 

för dem. Det är där som arvet från Kevinge 

kommer in, anser han själv. 

Den fjärde medlemmen av Kevinges ”designklubb” 

är Bengt Lorichs, den före detta majoren 

och förbundssekreteraren som betytt så mycket 

för golfutvecklingen i landet. När Lorichs lämnade 

förbundet 1982 tog han vid 55 års ålder 

tag i sitt stora intresse för bandesign och kom 

med åren att projektera tiotalet banor, bland 

dem Bokskogens Nya, Gripsholm, Sofiedal, 

Burvik och det smärre mästerverket Idrefjällen, 

där han visade prov på både strategisk och 

naturanpassad känsla. Lorichs sista bana blev 

Omberg där han assisterades av Pierre Fulke. 

Därefter, 2001, tvingades han tyvärr dra sig tillbaka 

på grund av en ögonsjukdom. 

Fyra banarkitekter med rötter i Stockholms 

Golfklubb och som stått bakom drygt 130 banor 

i landet, eller omkring 30 procent av samtliga. 

Som sagt, Kevingebanan har, åtminstone indirekt, 

betytt massor för banutvecklingen i hela 

landet. 


Bengt Lorichs 

195

Starka band mellan SGK 

och Svenska Golfförbundet 

Anders Janson, chefredaktör på Svensk Golf 1973 – 1994, presschef 

på SGF 1995 – 

Banden mellan Stockholms Golfklubb 

och Svenska Golfförbundet är starka, 

starkare än med någon annan svensk 

golfklubb. Det beror på många faktorer, 

långt fler än det idag direkt synliga, nämligen 

att de två organisationerna sedan 

drygt 25 år lever tillsammans i ett gott 

samboförhållande. 

För det första är SGK (Stockholms Golfklubb) 

och SGF (Svenska Golfförbundet) jämnåriga, 

100 år gamla år 2004. 

För det andra har personbanden 

varit täta, många ledande 

personer inom SGK har också 

haft ledande roller i förbundet. 

För det tredje har SGK varit en 

frekvent leverantör av personer 

som haft ambitionen att rita och 

bygga banor och därmed bidragit 

till att golfsporten spritts till 

nya platser i vårt land. 

För det fjärde har SGK genom 

året haft medlemmar med intresse 

och kunnande att skildra golf 

i olika media vilket bidragit till 

att sprida information om golf. 

För det femte har SGK bidragit med spelare 

av hög klass vilka fått äran att representera Sverige 

i landskamper och mästerskap och därmed 

bidragit till den sportsliga utvecklingen av 

golfspelet. 

För det sjätte återfinns alltså både SGK och 

SGF på samma adress: Kevinge, Danderyd. 

Inspiration från England 

Behovet av att bilda Svenska Golfförbundet 

för hundra år sedan var inte stort. Det var obefintligt. 

Då, år 1904, fanns en enda reguljär 

golfklubb i Sverige, Göteborgs GK. En klubb 

som efter en trevande start på 1890-talet formellt 

bildades 1902 och just 

1904 flyttade till det markområde 

i Hovås där banan ännu 

idag ligger kvar. Vidare fanns en 

bana, dock ingen klubb, på godset 

Ryfors i Västergötland. 

Därtill fanns Stockholm där ett 

antal herrar (ursäkta alla damer, 

men golf på den tiden var en 

till 98 procent manlig sport) 

som prövat på golf utomlands 

och prövade på att slå golfslag 

på Ladugårdsgärde. Två av de 

herrarna var bröderna Edvard 

Viktor Balck – SGK:s grundare och Robert Sager som 1886 lät 

bygga den första svenska golfbanan 

som ett inslag i ”den engelska parken” på 

Ryfors Bruk. Det var under sina studieår i England 

som de två kom i kontakt med de sporter 

som utövades vid de brittiska universiteten och 

196

vid hemkomsten lät bygga såväl Sveriges första 

golfbana som första (lawn) tennisbana. 

På Ladugårdsgärdes öppna ytor kunde man 

slå golfslag men inte anlägga en permanent 

bana och därför blev en av den nya klubbens 

första åtgärder att besluta om en bana. Platsen 

var Fältrittsklubben vid nuvarande Östermalms 

Idrottsplats varefter följde flyttningarna 

till Råsunda – Lidingö – Kevinge vilket gör SGK 

till Sveriges mest ambulerande golfklubb. 

Det var den 27 maj 1904 i den dåtida Idrottsparken 

(Stockholms Stadions föregångare) 

som SGK bildades. 

Maktkamp skapade förbundet 

Alltnog, två klubbar, tre banor och ett sammanlagt 

antal spelare av cirka 100 fordrade verkligen 

inte bildandet av ett nationsförbund. Men. 

På dåtidens idrottsscen fanns två rivaliserande 

organisationer: det 1896 bildade Svenska Gymnastik- 

och Idrottsförbundet 

samt den ett år yngre Centralföreningen 

för Idrottens Främjande. 

Här gällde det att sno åt 

sig nya idrotter och skaffa sig 

makt. Victor Balck, även kallad 

”den svenska idrottens fader”, 

var stark man i båda organisationerna 

– och för övrigt den som 

redan 1888 översatte den första 

texten om golfreglerna till svenska. 

Han fick dåligt genomslag 

med termer som ”stötaren” för 

putter och ”skopan” för niblick 

(motsvarande dagens järn-9) 

men bestämde att Svenska Gymnastik- 

och Idrottsförbundet, som 1911 bytte 

namn till Svenska Riksidrottsförbundet, skulle 

starta en sektion för golf. Därmed är faktiskt 

SGK – SGF 

golf en av de elva idrotter som redan från starten 

ingått i Riksidrottsförbundet (RF). 

Det var också RF som bestämde att förbundets 

styrelse skulle bestå av tre representanter 

för den klubb som onekligen hunnit längst i 

utvecklingen, alltså Göteborgs GK (Tor Törnsten, 

Viktor Setterberg och Ragnar Andrén), en 

från SGK (Edvard Sager), med Sigrid Edström 

från RF som ”beskyddare”. Det var den 24 april 

1904 som Svenska Golfförbundet bildades, SGF 

är alltså en dryg månad äldre än SGK. 

18-hålsbana nr 1 och 4 

En av Göteborgsklubbens styrelsemedlemmar, 

Viktor Setterberg, fick sysslan som sekreterare 

i såväl sin klubb som förbundet. Han var kort 

sagt ett fynd. Han var den perfekte PR-mannen 

långt innan termen var uppfunnen. Förutom 

en mängd notiser om golf i den tidens tidningar 

reste han runt och inspirerade till nya klubbar. 

En del flammade upp och blev 

kortvariga, inte minst vid landets 

olika militärförband, andra lever 

ännu idag. Det dröjde till 1909 

innan Göteborg och Stockholm 

fick sällskap av en tredje permanent 

klubb (Falsterbo GK) och 

i skuggan av första världskriget 

dröjde sedan klubb nr 4 (Helsingborgs 

GK) ända till 1924. 

Så dags höll medlemmarna i 

SGK tillgodo med sina nio hål 

vid Råsunda (”fyrkantiga greener 

och massor av diken” var 

Edvard Sager prins Bertils minnesbild av den 

banan). 1927 visade SGK vägen 

mot framtiden genom att anlägga Sveriges första 

18-hålsbana vid Sticklinge på Lidingö. 

Fem år senare upprepade som bekant SGK 

den proceduren genom sina 18 hål på Kevinge 

197


Gårds marker i Danderyd. Det var 18-hålsbana 

nr 4 på svensk mark, mellan Lidingö (1927) och 

Kevinge (1932) tillkom två banor 1930. Den 

ena var Falsterbos utbyggnad till 18 hål, den 

andra den bana som Ludvig Nobel lät bygga i 

Båstad för att locka turister till Bjärehalvön. 

Klubb med kunglig glans 

Golf under 1900-talets första decennier var en 

liten, sluten sport. Som alla den tidens sporter 

som hämtades in till Sverige hade den 

starka brittiska traditioner. Den utövades av de 

bättre situerade i samhället – och av män. Det 

fanns förstås kvinnliga undantag, men de var 

inte många. Ida Sager, maka till Edvard Sager, 

var med all sannolikt den första svenska dam 

som spelade golf, dels på banan i Ryfors, dels 

i Stockholm. En annan pionjär hade vår kronprins 

Gustav Adolf (sedermera kung Gustav VI 

Ida Sager, Sveriges första kvinnliga golfare? 

Adolf) hämtat hem från England i form av sin 

maka, kronprinsessan Margareta. Hon spelade 

bandy på vintrarna och golf på somrarna. 1914 

tyckte förbundet att det var dags för SGK att 

arrangera Svenska Mästerskapen – herrarnas 

SM hade startat 1904 och spelats på Hovås eller 

Falsterbo, damernas dittills enda mästerskap 

1911 hade också det spelats på Hovås. Och då 

hände något unikt, för första gången i svensk 

idrott nådde en medlem av kungafamiljen en 

mästerskapsfinal. Den personen var just kronprinsessan 

Margareta som dock föll med 5/3 

i finalen mot försvarande mästarinnan Viveka 

Rosencrantz från Göteborg. Kronprinsessan 

gick tyvärr bort tidigt men inspirerade alla sina 

barn att bli golfare. Så småningom lyckades en 

kunglig person också vinna SM-tecken, hennes 

äldste son Gustav Adolf. Fast inte i golf utan i 

fäktning. 

- Vi fick mer eller mindre order av min 

mamma och min morfar, hertigen av Connaught, 

att bege oss till Swinley Forrest GC för 

att pron där skulle ge oss en golfsving i unga år, 

berättade prins Bertil. 

Prinsen kom att bli den skickligaste golfaren i 

kungafamiljen (hcp 8 som bäst) men såväl hans 

far som hans syskon kom att bli flitiga besökare 

på Kevingebanan. Med roddbåt var sjövägen 

över Edsviken från Ulriksdals slott inte lång. 

Ett slutet golfsamhälle 

Det dröjde över 20 år innan Svenska Golfförbundet 

kunde räkna in 1 000 golfare i vårt 

land. Innan den siffran tiodubblats dröjde det 

ytterligare drygt 30 år, till 1959. Visst var andra 

världskrigets år med stor brist på bollar (all 

gummiråvara gick till krigsindustrin), med spelare 

inkallade till beredskap och med spanska 

ryttare utplacerade som landningshinder för 

flygplan på banor i Sydsverige en förlamande 

period – men sanningen bakom den långsam- 

198


Prins Bertil, kungafamiljens bäste golfare 

199


Sven Tumba – vår tids golfambassadör. Här vid ett 

besök på Kevinge i samband med uppvisningsmatch 

mot Sam Snead 1974. 

ma utvecklingen var en annan. Inställningen. 

Golfarna hade ingen ambition att sprida sin 

sport, man såg klubbarna som slutna sällskap. 

Nya medlemmars ansökningar skulle styrkas av 

två sponsorer (i det begreppets ursprungliga 

betydelse) för att nykomlingarna skulle passa 

in i bilden. Kraven på banornas skötsel var låg, 

klubbarnas administration sköttes ideellt, pron 

var sin egen och följden var att en klubb kunde 

klara sig på 200 – 300 medlemmar. Det finns 

svenska golfklubbar som startat sin verksamhet 

med mindre än 50 medlemmar. (Kontrasten 

mot idag är enorm, idag har den svenska 

genomsnittsklubben 1 300 medlemmar, överlägset 

mest i världen.) 

Samtidigt fanns det naturligtvis många plusvärden 

i det svenska golfsamhälle som rådde 

fram till 1960-talets början. Ingen trängsel på 

första tee, snabbt spel, god kännedom om golfens 

etikett samt ett livaktigt klubbliv där alla 

kände alla och där golfen kompletterades med 

bridge och modevisningar. 

Växlingen mot dagens golfsamhälle skedde 

under 1960-talet, levnadsstandarden höjdes, 

femdagarsvecka och längre semestrar infördes. 

Och så, 1963, tog Sven Tumba för första 

gången på allvar i en golfklubba. (Han hade 

gjort det en gång tidigare, 1957, vid ett jippo 

på Lidingö GK – och gjort par på sitt livs första 

golfhål). 

Inom fem år hade han ordnat att Arnold 

Palmer kom hit för uppvisning (Lidingö och 

Falsterbo 1968)… 

inom sju år den första svenska proffsgalan 

(Volvo Open 1970) och … 

inom tio år en permanent stortävling (SEO, 

Scandinavian Enterprise Open 1973). 

Plus att han däremellan gett alla Stockholms 

golfare ett tält för vinterträning (varav det första 

rasade ihop under snömassorna men snart var 

ersatt av en permanent byggnad). Plus att han 

200

själv hann bli både Skandinavisk Mästare och 

landslagsman i sin tredje idrott – efter ishockey 

och fotboll – när han var svensk VM-spelare i 

Madrid 1970. 

Det är svårt att värdesätta Sven Tumbas betydelse 

för svensk golfsports utveckling. Risken 

är stor att man undervärderar den. 

Den kanske allra största insatsen gjorde han 

genom att fara land och rike kring och propagera 

och inviga golfbanor. Hans budskap var 

enkelt och rakt: 

– Det här spelet är alldeles för roligt för att 

direktörerna ska få ha det för sig själva. Det här 

är ett lir för vanliga lirare. 

Inte minst det sista gick hem. Idag finns det 

knappt någon idrott där de aktiva stjärnorna 

inte har golf som sin andraidrott. Och tittar 

man på spelarna i våra seniorlandslag (det som 

förut kallades Oldboys och Oldgirls) så vimlar 

det av spelare med meriter från andra idrotter. 

Golf ställer som bekant inte stora fysiska krav 

på utövarna, däremot har självfallet personer 

med träningsvana och tävlingsinstinkt stora 

fördelar. 


Män med visioner 

I det slutna golfsamhället var Svenska Golfförbundet 

en återspegling av sina klubbar. Resurserna 

var små, ambitionerna likaså. Förbundets 

styrelse sammanträdde sällan och den lilla 

administrationen handhades av sekreteraren 

(fast säkert i realiteten till en del av dennes 

sekreterare på sitt kontor…). Förbundet hann 

nästan fira 50 år innan den första kontoristen 

anställdes 1951, den första heltidsanställda lät 

vänta på sig till 1964. 

Ändå fanns det naturligtvis personer med 

visioner. Den förste är redan nämnd, Viktor 

Setterberg. Problemet med honom var att han 

var långt före sin tid, 1917 föreslog han byggandet 

av en riksanläggning (ännu inte byggd), 

Erik Runfelt - också en duktig skribent 

201


1934 efterlyste han ett riksmästerskap för ungdom 

(blev verklighet 1976). Med mera. 

Gunnar Tisell, bokförläggare och medlem 

i SGK, var en annan visionär med kraft att 

handla. Under sitt motto ”Det är billigare med 

friskvård än sjukvård och golf är som sport billigare 

än de flesta andra likvärdiga idrotter” gjorde 

han flera betydande insatser. Verkade för att 

golfen skulle få ett större RF-bidrag, införde 

”Tylösandslägret” för lovande ungdomar och 

var redaktör för Svenska Golfförbundets kalender. 

Han hade rollen som sekreterare i SGF 

1939 – 1945. 

En annan person som möjligen inte kan kalllas 

visionär, men en trägen arbetare i golfens 

tjänst var Erik Runfelt. Han var, uppmuntrad av 

Viktor Setterberg, troligen den första svenska 

junior som spelade golf. Han spelade sin första 

SM-final som 16-åring och kom under 40 år 

som elitspelare att vinna 23 mästerskap. Även 

om Göteborgs GK och Lidingö GK var hans 

mest långvariga klubbar var han även under en 

period medlem i SGK. 

Den till det yttre bistre officeren utvecklades 

till en förnämlig skribent och till svensk 

golfsports centrala kunskapskälla, inte minst 

i regelfrågor. Han engagerades av förbundet 

i olika roller och bland annat var han i början 

av 60-talet den som ledde uppbyggnaden 

av förbundets första egentliga kansli, med den 

talande adressen Tysta Gatan 4 på Östermalm. 

En annan officer med djupare rötter i SGK är 

Bengt Lorichs. I hans person sammanföll både 

vision och handlingskraft. Med meriter som 

idrottsman (lag-VM-guld i Militär Femkamp), 

som elitspelare (hcp 1) och som styrelseledamot 

i SGK stormade han in i förbundet 1974 

som generalsekreterare efter ännu en officer, 

Lennart Bunke. Det dröjde endast drygt ett år 

innan Tysta Gatan-adressen var övergiven, i dub- 

Bengt Lorichs, omkring 1971 

202


bel bemärkelse. Eftersom Bengt var medlem på 

Kevinge var det inte onaturligt att han sökte sig 

dit när det snabbt expanderade kansliet behövde 

större lokaler. Och så kom det sig att SGF:s 

kansli om 10 personer 1975 hyrde in sig i ett av 

de hus som ursprungligen byggts som personalbostäder 

åt Kevinge Gård. (Att det var ett klokt 

drag bevisas av att SGF finns kvar på Kevinge 

ännu idag – numera med cirka 70 anställda.) 

Man kan förenklat säga att om Sven Tumba 

gjorde det synliga arbetet i golfens förvandling 

från en liten idrott till en stor så gjorde Bengt 

Lorichs det osynliga arbetet. Han argumenterade 

för att golf skulle få ett rättvist stöd av det 

officiella samhället (regering, kommuner och 

RF) och det var under hans period som högste 

tjänsteman som SGF införde en ungdomskonsulent, 

startade RM för ungdomar (Colgate Cup 

som numera blivit Bankboken Cup), tillsatte 

tjänsten förbundskapten, ökade satsningen på 

rådgivning i banfrågor med mycket mera. 

Bengt Lorichs är den senaste i raden av betydande 

namn i ledningen för SGF som hämtats 

från SGK. Men han har många företrädare. 

Fyra SGK-medlemmar har haft posten som 

ordförande i förbundet: 

Henry Lindberg 1932 – 1938 

Prins Bertil 1946 – 1947 

Sune Malmström 1950 – 1951 

Axel Fahleson 1962 – 1963 

Prins Bertil hade säkerligen innehaft den rollen 

mycket längre om inte hans bror Gustav 

Adolf som var ordförande i Riksidrottsförbundet 

omkommit i en flygolycka. Prins Bertil fick 

överta den rollen och kunde inte samtidigt vara 

ordförande i ett av RF:s specialförbund. 

Rollen som sekreterare i förbundet har innehafts 

av fem SGK-medlemmar: 

Gunnar Rising 1932 – 1938 

Gunnar Tisell 1939 – 1945 

Axel Fahleson 1946 – 1957 

Erik Ekblad 1950 – 1952 

Edvard Brändström 1957 – 1958 

Därtill kommer alltså Bengt Lorichs som 

anställd generalsekreterare. 

Kvartetten bakom Svensk Golf 

En annan yrkeskategori där SGK försett både 

golfen i stort och förbundet synnerhet med 

goda krafter är den som idag hänförs till mediaområdet. 

Gunnar Tisells insats som skapare 

av Svenska Golfförbundets kalender, som 

utkom med nio utgåvor 1936 – 1945, är redan 

nämnd. 

Framme vid andra världskrigets slut börjar 

världen andas morgonluft igen, mänsklig 

energi kan riktas från krig till kreativitet. I det 

svenska golfsamhället satte sig fyra man ner och 

tog ett rejält riskabelt beslut. För en målgrupp 

på endast 3 000 golfare beslöt de att starta en 

golftidning, Svensk Golf. Tala om risktagande. 

Förbundet gav sin välsignelse men inte ett öre. 

Kvartetten hade starka bindningar till SGK, tre 

var medlemmar och den fjärde före detta medlem. 

S-O Blomqvist bidrog med kunnande och 

kreativitet från den annonsbyrå han framgångsrikt 

drev upp. 

Georg Svensson bidrog med erfarenhet 

från förlagsvärlden (Bonniers) och med en 

välformulerad penna. 

Rafael Sundblom bidrog med lång golferfarenhet 

– och med startkapital. 

Erik Runfelt (den fd. medlemmen) bidrog 

med djup kunskap och med ett med åren allt 

mer slipat skribentskap. 

Tidningen blev en journalistiskt utmärkt produkt 

– och ett evigt ekonomiskt problembarn. 

203


Sven-Olof Blomqvist, en av grundarna av Svensk Golf, och Georg Svensson, medlem av redaktionen 

samt författare till bl a ”Femtitre år med Stockholms Golfklubb”. 

204


Hur ”Blomman” & Co än kämpade lyckades 

aldrig upplagan nå högre än 2 000. När S-O 

Blomqvist inte orkade dra lasset som redaktör, 

annonssäljare och distributör (han hade alltid 

en bunt tidningar i sin stora amerikanare på 

sina resor runt Sverige) var risken överhängande 

att tidningen måste läggas ner. Då gjorde 

förbundet en ur sina egna och Golfsveriges 

ögon utmärkt affär när man 1964 köpte in 

utgivningsbevis och bildarkiv för 10 000 kronor. 

Samma år fick man förbundets årsmöte att säga 

”ja” till obligatorisk medlemsprenumeration. 

Och idag är Svensk Golf med en upplaga på 

360-000 Europas överlägset största golftidning. 

Samt ett oöverträffat medium för förbundet att 

föra ut information. 

100 år – stora förändringar 

Hur man än ser det är det en lång resa den svenska 

golfsporten upplevt, en omvänd klassresa om 

man så vill. Dagens och gårdagens svenska golf 

har få likheter med varandra. Den enda riktigt 

gemensamma nämnaren är reglerna, i princip 

utövar vi sporten på samma sätt nu på 2000-talet 

som när de första reglerna präntades ner 1744. 

Men under förbundets och SGK:s hundra år 

har det hänt massor: 

• Banorna, främst greener och tees, har en 

kvalitet idag som ingen kunde drömma om för 

hundra år sedan. 

• Utrustningen ger dagens spelare helt andra 

möjligheter än våra företrädare med sina klubbor 

av hickoryskaft och bollar av guttaperka. 

Att slå en drive med 240 meter carry måste låta 

som science-fiction för det tidiga 1900-talets golfare. 

• Klädseln är anpassad för golfspel på ett helt 

annat sätt idag, herrar spelar inte längre i kavaj, 

damer inte i långa klänningar. 

• Vi underlättar spelet med pegs av trä (slipper 

lägga bollen på en kon av fuktig sand), med lätta 

skodon som med eller utan spikar/dobbar ger 

bra fäste och vi har en handske för bästa grepp. 

Allt okända begrepp för hundra år sedan. 

• Vi har ett oändligt mycket större urval av 

banor att välja bland både hemma i Sverige och 

utomlands – och vi kan resa snabbt och smidigt 

vart som helst på klotet för att spela. 

Att vi sedan tappat saker på vägen är en annan 

sak: den homogena golfklubben, kunskapen 

om regler och golfvett, de snabba rondtiderna 

och – inte minst – kännedomen om den snabbaste 

och ursprungligaste spelformen: matchspel. 

Det kan vi beklaga, men också göra något 

åt. Golfen blir vad vi gör den till! 

Svenska Golfförbundet i dag 

Antal medlemsklubbar: 461 

Antal medlemmar: 593 873 

varav juniorer: 93 913 

Medlemsutveckling 1904 100 

1929 (25 år) 1 200 

1954 (50 år) 7 000 

1979 (75 år) 86 000 

Antal anställda: 70 

Omsättning, mkr: 240 

Svensk golfsport av i dag 

Sveriges största idrotter (antal utövare): 

Fotboll 1 005 700 

Golf 593 873 

Friidrott 265 000 

Europas största golfnationer: 

Storbritannien 2 000 000 

Sverige 593 873 

Frankrike 340 000 

Världens mest golftäta nationer: 

Canada 17 % 

USA 9 % 

Irland 6 % 

Sverige 5 % 

205

Stockholms Golfklubb – 100 år till! 

Anders Appelqvist 

Styrelsens ordförande 

Genom klubbens historia har verksamheten 

flyttats flera gånger. Från Ladugårdsgärdes 

besvärliga förhållanden 

med artillerispår ut till Råstasjön och 

golfängarna i Sundbyberg. Längtan efter 

större områden och bättre bana resulterade 

i en flytt till Sticklinge på Lidingö 

som än i dag är en mycket fin golfbana. 

Ekonomiska överväganden ledde till 

nästa flytt till Kevinge Gård i Danderyd 

där nuvarande bana invigdes 1932. 

Städer växer ju som bekant och på femtiotalet 

började politikerna kasta lystna blickar på 

området med stöd av den nya expropriationslagen. 

Klubben blev tvungen att sälja marken 

där banan låg men kunde, som det senare visade 

vara mycket lyckosamt, behålla mark runt 

klubbhuset. Arrendet förlängdes till år 2000, 

men på åttiotalet var kommunens stora majoritet 

bestämd på att golfen skulle upphöra på 

Kevinge och marken förvandlas till bostadsoch 

parkområden. Klubben förberedde sig för 

en flytt och letade efter ny mark, vilka områden 

i ett flertal fall blivit mycket bra nya golfklubbar. 

Klubbhusområdet kunde säljas genom 

stadsplaneändring som kom till genom förtida 

avträdande av mark för byggande av ett nytt 

servicehus nära Mörby Centrum. Klubben kom 

överens med kommunen om förlängning av 

arrendet till 2017 och klubbhustomten kunde 

köpas tillbaka. Den mark som klubben införskaffat 

kunde arrenderas ut till TPC Brollsta. 

Klubben är väl rustad för framtiden med möjlighet 

till förlängning på Kevinge alternativt 

flytt till Brollsta. 

Den goda förvaltningen av tillgångarna efter 

den lyckade affären har givit klubben kapital 

206

för framtida trygghet samtidigt som nuvarande 

generation golfare kunnat få förmånen av 

omfattande renovering av klubbhus, äganderätt 

till ny mark, ny bevattningsanläggning och 

förbetalt arrende på Kevinge. Inställningen 

från politikernas sida har svängt till att vara mer 

positiv till en idrott som fostrar unga innevånare 

och ger de äldre friskvård som förmodligen 

är mer effektiv än andra kostsamma åtgärder. 

Det ger dessutom kommunen ett vackert område 

som halva året är helt öppet för promenader 

och skidåkning. Liksom på Falsterbo kan vi 

här visa att golfare mycket väl kan samsas med 

andra grupper i samhället. Visserligen innebär 

moderna klubbor och långtflygande bollar 

inte bara att nya rekord sätts av professionella 

spelare utan också att amatörer får bollarna 

att flyga längre och snedare. På en så trång 

anläggning som Kevinge innebär detta inte 

bara interna säkerhetsproblem för andra golfare 

och banarbetare utan också att åtgärder 

måste vidtas med ändrade spelriktningar och 

högre staket på vissa ställen. 

Stockholmsregionen behöver uppenbarligen 

fler i stället för färre golfanläggningar. Det 

finns ett underlag för åtminstone ett tjugotal 

klubbar till i Storstockholm. Tyvärr visar väl 

utvecklingen såväl här som i våra grannländer 

att det kommer fler projekt som är baserade på 

hög tillgänglighet, vilket medför stora kostnader 

för aktieinköp och relativt höga årsavgifter. 

Här krävs det såväl många insatser från Golfsveriges 

sida att hjälpa till med information och 

expertis som en välvillig inställning från kommunernas, 

markägarnas och inte minst tillståndsgivande 

myndigheters sida. 

Vi har ju på senare år i vårt samhälle kommit 

fram till att det är viktigt att bevara kulturhistoriskt 

intressanta byggnader som kanske inte 

alla gånger sköts som de borde på grund av 

bristande ekonomiska resurser. Hur bra vore 

det inte då att skydda en golfanläggning som 

inte bara funnits mer än ett trekvarts sekel utan 

också visar kommande generationer hur man 

byggde banor för hundra år sedan på golfens 

kontinent, de brittiska öarna. Här handlar det 

också om en anläggning som sköts av professionell 

personal och där golfarna lägger ner 

mycket pengar och möda på att hålla anläggningen 

i toppklass. Gud bevara golfen i Sverige 

hela tiden! 

207

Fakta 

Tidigare och nuvarande presidier 

i Stockholms Golfklubb 

Ordföranden 

1904 Viktor Balck 

1906 Kronprins Gustaf Adolf 

1916 Edvard Sager 

1925 Henry Lindberg 

1938 Karl Bergsten 

1939 Rolf von Heidenstam 

1944 Axel Wallenberg 


1957 Gustaf Söderlund 

1962 Ragnar Sachs 

1971 Axel Fahleson 

1974 Sten Larsson 

1980 Gunnar von Sydow 

1982 Charles Stoltz 

1986 Göran Asplund 

1989 Lars Söderblom 

1995 Leif Almstedt 

1998 Lars Tengstrand 

2001 Anders Appelqvist 

Sekreterare 

1904 Erland af Kleen 

1908 C.G.D. Hamilton 

1911 Victor Wallenberg 

1916 Gunnar Åkerblom 


1927 Axel Poignant 

1929 Sven Brisman 

1933 Rafael Sundblom 


1955 Gösta Sandeborg 

1956 Folke Bjurner 

1957 Sven Widaeus 

1974 Lars Rehn 

1978 Björn Forssell 

1981 Nils-Göran Eriksson 


1989 Sune Werkell 

1993 Hans Wijkström 

1995 Leif Önneby 

1996 Ulla Werkell 


2001 Kerstin Hellbom 

2003 Helene Brinkenfeldt 

2004 Per Wiklund 

Skattmästare 

1904 Erland af Kleen 

1908 August Abrahamson 

1916 Gunnar Åkerblom 


1926 Gösta Winbergh 

1934 Erik Odelberg 


1939 Hugo Törnblad 

1941 Nils Sievert 



1958 Nils Anrep 

1962 Per Ödlund 



1981 Nils Linghag 

1982 Hans Wäpling 

1983 Inga-Brita Nisseus 

1985 Nils Linghag 

1988 Gunnar Hedelin 

1990 Lennart Wallsten 

1993 Mats Hegnell 

1999 Ralph Hammar 

2001 Peter Östlund 

Ordföranden och verkställande 

direktörer i AB Stockholms 

Golfklubbs intressenter. Bolaget 

trädde i likvidation 1989 

Ordföranden 

1930 Henry Lindberg 


1944 Axel Wallenberg 





1974 P-A Ljung 




Verkställande direktörer 


1958 Oscar Falkman 

1962 Stina Levy 

1970 Arne Angdin 

1988 Gunnar Hedelin 

Heders- och kallade ledamöter 

samt förtjänsttecken 

1:a hedersledamöter 

Konung Gustaf VI Adolf † 

Kronprinsessan Margaretha † 

Drottning Louise † 

Prins Gustaf Adolf † 

Prinsessan Sibylla † 

Prins Bertil † 

Prins Wilhelm † 

Prins Carl † 

Prins Eugen † 

Prinsessan Ingeborg † 

Kung Leopold av Belgien † 

Hertigen av Windsor † 

Hertigen av Kent † 

Prinsessan Lilian 

Kronprinsessan Victoria 

Hedersledamöter 

Cosswa Ancarswärd † 

Viktor Balck † 

Edvard Sager † 

Karl Bergsten † 

Henry Lindberg † 

Ambassadör Mushakoji † 

C.G. von Platen † 

Olga von Platen † 

Axel Wallenberg † 

Elsa Wallenberg † 

Greta Frisk † 

Ragnar Sachs † 

Ellis Janson † 

Axel Fahleson † 

Nils Sköld † 

Sven Widaeus † 

Britt Mattsson 

Karl-Erik Mattsson 

Arne Angdin 

Lars Söderblom 

Kallade ledamöter 

Axel Poignant † 

Erik Runfelt † 

Carl Rydbeck † 

Edwin Roberts † 

Rafael Sundblom † 

Sven Brisman † 

Gunnar Tisell † 

Arne Werkell † 

Elis Werkell † 

Lennart Hamlin † 

Els-Brita Skjöldebrand † 

Rolf Christensen 


Förtjänsttecken 

1947 Konung Gustaf Adolf † 

Prins Bertil † 

Karl Bergsten † 

Sten Brisman † 

Rafael Sundblom † 

Axel Wallenberg † 

Elsa Wallenberg † 

Gösta Winbergh † 

1948 Rolf von Heidenstam † 

Axel Fahleson † 

Gustaf Lewenhaupt † 

1950 Greta Frisk † 

Gunnar Rising † 

1951 Arvid Erikson † 

Robert Liljegren † 

Elsa Ramstedt † 

1952 Henning Müller † 

1953 Edwin Roberts † 

Nils Sievert † 

1954 Sune Almkvist † 

Ellis Janzon † 

Gösta Sandeborg † 

Georg Svensson † 

1956 Gösta Arfwedson † 

1957 Axel Westergren † 

1960 Karl-Erik Berglind † 

Sven Widaeus † 

1961 Gustaf Söderlund † 


Nils Sköld † 


Elis Werkell † 

1964 Ragnar Sachs † 

1965 Herman Bergne † 



P-A Ljung † 

1974 Bo Jilert † 

Hilla Jilert (Widaeus) 

Ulla Widaeus † 

1975 Dag Bokström † 

1976 Ulla-Britta Söör 

1979 Sten Larsson † 

1982 Margareta Hultin 

Björn Erichsen † 

Lars Tengstrand 

Arne Gustafsson 

Gunnar von Sydow † 

Rolf Christensen 

Margaretha Rehn 

1984 Inga Brita Nisséus † 

Arne Angdin 

Algot Wilkenson † 

1985 Charles Stoltz 

1988 Lennart Johnson † 

1989 Lars Rehn 

1993 Rolf Burman 

1994 Gunnar Richter 

Jan Liedner 

Erik Sand † 

Brita Berg † 

1995 Lars Söderblom 

1996 Sonny Bruce † 

1997 Sune Lindström 

1998 Leif Almstedt 

2002 Tage Svedestig 

Kjell Sjölund 

Gunvor Sjölund 

Kjell Sundbom 


208

Fakta 

Klubbmästare 

Klubbmästare Damer 

1913 Ida Sager 

1915 Olga von Platen 

1923 L Renner 

1931 Ellis Jansson 



1934 Elsa Ramstedt 

1935 Elly Wahlén 


1937 Elly Wahlén 


1939 Elly Wallén 

1940 Elly Wallén 

1941 Ferelith Widengren 

1942 Maud Moltzau 



1945 Britt Karlsson (Mattsson) 










1955 Hilde Sperling 




1961 Marianne Sköld 





1967 Christina Nordström 

1968 Nailil Skoog 








1976 Helena Dahlbäck (Brobeck) 


1978 Helena Dahlbäck 










1988 Cecilia Tillström 


1990 Sari Puusari 

1991 Cecilia Tillström 

1992 Anna Oxenstierna 


1994 Helena Brobeck 


1996 Kristina Engström 

1997 Elisabet Johanson 

1998 Elisabet Johanson 

1999 Helena Ohlsson 

2000 Ulrika Ljungman 

2001 Kristina Lavén 

2002 Kristina Engström 

2003 Josefin Stålvant 

Klubbmästare Herrar 

1913 WR Slater 

1914 Inställd 

1915 O Frances 

1916 Erik Torèn 

1917 H Millar 

1918 R H Clive 

1919 A G Holmer 

1920 Gunnar Bauer 

1921 J W Walker 

1922 Erik Torén 

1923 Gunnar Bauer 




1927 L Harrison 

1928 Tom Lindberg 




1932 J W Neill 



1932 J W Neill 






1938 Anders Timberg 


1940 Arne Moltzau 


1942 Elis Werkell 



1945 Ted Ankarcrona 





1950 G A Bielke 


1952 Hans Franzén 


1954 Rune Karlfelt 









1963 Claes Jöhncke 








1971 Bengt Lorichs 


1973 Staffan Mannerström 


1975 Ralph Nisell 


1977 Fredrik Ramberg 












1989 Kevin Gow 

1990 Per Jacobson 

1991 Jonas Tosting 





1996 Johan Elliot 

1997 Fredrik Richter 







Klubbmästare Juniorer 

1960 Lars Rosén 

1961 Lars Göthberg 

1962 Eje Hultén 

1963 Hans Krüger 

1964 Per Hildebrand 



1967 Mikael Ödlund 

1968 Ulf Redestad 



1971 Niklas Levy 








1979 Robert Brinkenfeldt 




1983 Per Franzén 

1984 Niclas Luthman 


1986 Robert Norlund 

1987 Robert Norlund 




1991 Henrik Sandgren 



1994 Martin Roos 

1995 Viktor Johansson 

1996 Carl Gemzell 

1997 Fredrik Bynelius 

1998 Joachim Mårtensson 

1999 Gustav Erlandsson 

2000 Fredrik Bynelius 

2001 Dan Enstedt 

2002 Joachim Mårtensson 

2003 Markus Sparflo 

209

Fakta 

Segrare, ständigt vandrande 

pokaler 

Vinnare av Engelska Pokalen, 

vpr 

1923 B von Hofsten 



1926 Leys A France 


1928 A R V Timberg 

1929 Robert Rettig 

1930 Erik Brändström 

1931 Robert Rettig 

1932 C J Mac Donnell 




1936 Bror Zachrisson 


1938 Lennart Johnson 




1942 Bo Malmström 

1943 G Husberg 





1948 Bengt Lindhagen 

1949 Per Westermark 

1950 Axel Carlsson 

1951 Gustaf Adolf Bielke 


1953 Gösta Jacobson 





1958 Axel Ståhl 


1960 Gillis Palmi 

1961 Dick Ramstedt 



1964 Peter Korn 


1966 Rolf Sundström 



1969 Axel Ståhl 

1970 Åke Ackerfelt 


1972 Åke Ljungberg 

1973 Sten Friberg jr 

1974 Reijo Hillberg 



1977 Jan Anderberg 

1978 Hans Heneby 

1979 Per Franzén 

1980 Per Lidström 

1981 Carl Roos af Hjelmsäter 

1982 Lars Mörk 



1985 Per Ljung 

1986 Björn Löwenadler 

1987 Peter Kleis 

1988 Owe Werner 

1989 Stefan Gripenberg 

1990 Erik Lindholm 


1992 Ingvar Ritzén 

1993 Sven-Olof Nygård 




1997 Martin Sjöqvist 


1999 Yasuro Harasaki 



2002 Carl Engström 

2003 Jan Sandström 

Ida Sagers Minne 


1930 Harald Bauer 

1931 Nils Bovin 




1935 A Kristensen 

1936 S Hallager 





1941 Anders Runo 

1942 C E Törsell 


1944 T Pohjanpalo 

1945 T Pohjanpalo 


1947 Knut Jonn 

1948 G-A Bielke 




1952 Bertil Åkeson 

1953 H Bergne 



1956 Arne Roos 






1962 Eric C Hultén 




1966 Gunilla Bauer 

1967 Åke Magnusson 

1968 Bengt Rudberg 



1971 Ingrid Sköld 

1972 Ralph Telander 

1973 Folke Bågstam 

1974 Lars Gustafsson 

1975 Kent Larsson 



1978 Per Norrman 

1979 Lars Hilton 



1982 Jan Sjövall 

1983 Mats Hegnell 

1984 Jan Folkesson 

1985 Jan Folkesson 

1986 Fredrik von Sydow 

1987 Kurt Filipsson 

1988 Ingvar Ritzén 

1989 Karl Johansson 



1992 Thomas Behring 




1996 Sven Beck 




2000 Björn Anderstam 


2002 Jörgen Henkow 


Karl Bergstens vandringspris 

1929 Ghert Lilja 

1930 Nils Bovin 




1934 Åke Dahlbäck 

1935 Bo Malmström 

1936 Lennart Quist 

1937 Bertil Wahlén 

1938 Bertil Wahlén 

1939 Sven Dörring 

1940 H Olivecrona 

1941 Gunnar Pihl 

1942 T Orton 


1944 Lennart Heyman 

1945 L Westring 

1946 L Westring 


1948 Bo Andrén 

1949 Hans Otterström 

1950 Johan Curman 

1951 Tage Birke 

1952 Lennart Sjöholm 

1953 Erik Bjäringer 

1954 Olof Dickson 

1955 C O Bergh 

1956 Stieg Ragnar 

1957 Lars Dracke 


1959 Staffan Lagerwall 

1960 Olov Jansson 



1963 K G Svensson 


1965 Jan C Eriksson 

1966 Arne Schutt 

1967 C H Taaljard 

1968 N I Carlborg 


1970 Lars Appelgren 


1972 Bengt Rudberg 

1973 Olle Wänlund 

1974 Lars Gustafsson 


1976 Bertil Sköld 

1977 Leif Tosting 


1979 Ulf von Otter 

1980 Bo Jilert 


1982 Sven Gösta Levin 

1983 Per Zellén 

1984 Sven Olof Kviman 

1985 Sven Beck 

1986 Nils Normell 

1987 Lars-Göran Thuresson 

1988 Ulf Myrberg 

1989 Hans Lorichs 

1990 Leif Arvanius 





1995 Gunnar Rasmussen 


1997 Fredrik Bergh 


1999 Jörgen Henkow 




2003 Tobias Gasch 

210

Fakta 

Chrysantemumbålen 

1934 Henrik Stierngranath 


1936 G Egnér 

1937 S Dahlbäck 

1938 A Nyström 

1939 C A Jacobson 


1941 O Hultquist 

1942 Rolf v Heidenstam 

1943 Rolf v Heidenstam 

1944 S Sidenwall 

1945 H Strand 

1946 H Strand 

1947 G Friberg 

1948 Jan Westermark 

1949 Einar Båge 




1953 J Stenbeck 

1954 Jan Westermark 


1956 Ingen tävling 


1958 Magnus Lindberg 


1960 Thure Holmström 

1961 Thure Holmström 


1963 Anders Gullander 

1964 Ulf Sandegren 


1966 Hans Hedjerson 

1967 – 71 Ingen tävling 


1973 Lennart Björkstrand 

1974 Olle Dahlgren 



1977 Bob Bäckstedt 


1979 Tommy Jansson 

1980 Patric Wester 

1981 Dag Lönnroth 

1982 Thomas Nilsson 

1983 Per Segerström 


1985 Antero Baburin 

1986 Stefan Gustafsson 

1987 Per Berg 


1989 Antero Baburin 

1990 Tomas Andersson 

1991 Jarmo Sandelin 

1992 Jarmo Sandelin 

1993 Anders Green 



1996 Johan Elliot 

1997 Fredrik Månsson 

1998 Adam Mednick 

1999 Peter Gustafsson 

2000 Fredrik Bynélius 

2001 Jonas Wallmo 

2002 Peter Carsbo 

2003 Peter Carsbo 

Kevingekannan 

1935 Åke Dahlbäck 

1936 Albert Hammar 

1937 Torsten Svensson 



1940 Albert Hammar 

1941 Winthrope Greene 



1944 Bo Andrén 

1945 Lennart Torén 

1946 Axel Westergren 


1948 P A Ljung 



1951 Gustav Adolf Bielke 


1953 Lars Erik Holmqvist 


1955 K G Svensson 





1960 Hans Wäpling 

1961 Eric Hultén 

1962 Uno Fors 

1963 W F Drury 




1967 Rolf Burman 

1968 C H Taljaard 

1969 Lars Göthberg 





1974 Staffan Edsbäcker 

1975 Per Norrman 



1978 Sven Malm 


1980 Eje Hultén 


1982 Jan Hedendahl 




1986 Stig Lorichs 


1988 Magnus Lerby 



1991 Jonas Tosting 



1994 Anders Hellsten 





1999 Peter Tedenbäck 



2002 Christer Jansson 


Invernesspokalen 

1935 Elsa von Schmalensee 

1936 Margit Levenhaupt 

1937 Elsa vom Schmalensee 

1938 Karin Ahlrot 


1940 Gull Roberg 


1942 Elsa Hay 

1943 Greta Liljegren 

1944 Ruth Runo 


1946 Anna Börjeson 


1948 Hilde Sperling 

1949 Mary Westring 

1950 Margit Elander 

1951 Karin Ahlrot 




1955 Inställt 


1957 Inställt 

1958 Ulla Ternberg 


1960 Ann-Mari Gumpert 


1962 Ulla von Heidenstam 


1964 Sonia Sandström 


1966 Marianne Roos 

1967 Gunilla Bauer 


1969 Maud Rydman 

1970 Maud Rydman 




1974 Britta Håkansson 




1978 Inga Dahlbäck 



1981 Ann Smith 

1982 Lena Skoghag 

1983 Sissi Rasmussen 

1984 Marie Louise Stoltz 

1985 Agneta Sjövall 

1986 Margaretha Rehn 

1987 Agneta Sjövall 

1988 Gunilla Ekholm 

1989 Barbro Köhler 


1991 Sissi Rasmussen 

1992 Maria Nordell 

1993 Sookja Lee 




1997 Kristin Larsson 


1999 Caroline Larsson 





Henry Lindbergs Minnespris 

för seniorer över 60 år 

1945 Simon Boman 

1946 Gunnar Tisell 

1947 Fritz Dahlborn 

1948 Tom Lindbergh 


1950 Josef Nilsson 

1951 Herbert Olivecrona 

1952 Gösta Svedberg 

1953 C G Wigert DGK 


1955 Gösta Svedberg 


1957 Einar Josephson LGK 

1958 Gösta Svedbergh 

1959 C G Wigert DGK 

1960 Sten Mellgren 

1961 Sören Hedin 


1963 Gunnar Fahlström LGK 

1964 Thore Ulff DGK 

1965 Einar Josephson LGK 



1968 Sven Dahlgren 

1969 Sven Carlsöö 

1970 Johan Gabriel Oxenstierna 

Ros GK 

211

Fakta 

1971 Archim Skjöldebrand 

1972 Carl Montgomery Åg GK 

1973 Gustaf Mälstad LGK 

1974 Virgil Elliott 

1975 Gösta Tegnér 

1976 Harald Falk Åg GK 

1977 Carl Montgomery Äg GK 

1978 Nils Fredrik Rudebeck 

1979 Lennart Johnson 


1981 R A Fjästad 

1982 Gunnar Brismar 

1983 Lennart Rydén Åg GK 

1984 Tony Fjästad 


1986 Gösta Simonson Vi GK 

1987 Ulf Rosencrantz Dr GK 

1988 Bertil Rudh DGK 

1989 Bertil Rudh DGK 



1992 Erik Lundin 


1994 Hans Weigl Dr GK 


1996 Lars Österblom Åg GK 

1997 Arne Angdin 

1998 Peter Fredholm 

1999 Sten Höglund 


2001 Thorsten Magnusson 

2002 Thorvald Alzén Öst GK 

2003 Lasse Melto 

Karin & Ragnar Sachs 

Vandringspris 


1956 Jan Gumpert 

1957 Gillis Palm 


1959 Jan Gumpert 

1960 Dick Ramstedt 

1961 Olov Jansson 

1962 Sven Dahlgren 



1965 John Hallberg 









1974 Ingvar Dahlman 

1975 Erik Broekhuysen 

1976 Sune Lindström 

1977 Anders Lindblad 


1979 Micael Nessim 

1980 Per Ekberg 


1982 Owe Stenback 

1983 Ulf Myrberg 


1985 Karl Johansson 


1987 Jan Sandström 


1989 Sven-Olof Nygård 

1990 Owe Werner 


1992 Ingvar Ritzen 

1993 Mats Lönnberg 

1994 Leif Arvanius 




1998 Dag Lönnroth 

1999 Leif Sunnegårdh 

2000 Martin Öberg 

2001 Mats Lönnberg 

2002 Robert Ljungström 

2003 Sara Hammar 

Bergnes vandringspris 


1960 Karl Vesterberg 

1961 Anders Gullander 

1962 Björn Hanström 

1963 Björn Hanström 

1964 Åke Ljungberg 


1966 Mikael Ödlund 

1967 Dag Levin 

1968 Ragnar Lorentzon 

1969 Nailil Skog 


1971 Per Wiklund 

1972 Carl-Erik Leijonmark 



1975 Micael Korn 


1977 Mats Rodgerson 

1978 Mats Rodgerson 

1979 Mats Eriksson 

1980 Bo Lindvall 

1981 Olle Eklund 

1982 Martin Hillberg 

1983 Fredrik Lorichs 


1985 Thomas Öberg 

1986 Thomas Öberg 

1987 Martin Sjöqvist 

1988 Oskar Ahlberg 

1989 Tobias Jarpner 

1990 Vilhelm Westerstad 

1991 Katja Nylund 


1993 Henrik Möller 

1994 Magnus Brandberg 

1995 Gabriella Jacobson 

1996 Vivianne Lee 

1997 Caroline Larsson 

1998 Philip Zetterberg 

1999 Erik Olofsson 

2000 Jesper Landén 

2001 Malin Nyberg 

2002 Sophie Zetterberg 

Konfektkorgen 

1979 Ulla-Britt Nordlund 

1980 Ingrid Larsson 

1981 Mona Telander 

1982 Mona Telander 

1983 Ulla Felländer 

1984 Ingrid Rydberg 

1985 Britta Håkansson 

1986 A-B Ramstedt 

1987 A-M Sandvall 

1988 Maj Arvidsson 

1989 Maj-Britt Göransson 

1990 Inga Lindberg 

1991 Maj Arvidsson 

1992 Ulla Svedestig 


1994 Karin Pantzerhielm 

1995 Gunvor Sjölund 




1999 Björg Erichsen 

2000 Gun von Berlepsch 

2001 Berit Lindgren 


2003 Ulla Lindqvist 

Mårten Gås 

1934 Karl Johan Carlsson 

1935 J. Nilsson 



1938 G. Tisell 

1939 E. Toren 

1940 E. Toren 


1942 Josef Nilsson 

1943 G. Svedberg 

1944 Philip Bergmark 


1946 G. Svedberg 

1947 Axel Westergren 

1948 Brynolf Börjeson 

1949 Sune Almqvist 

1950 J.H Sillem 

1951 Huib Ubbens 

1952 Olof Dickson 



1955 N.F Tisell 


1957 Nils Sköld 

1958 Erik Rosengren 

1959 Huib Ubbens 

1960 Herman Bergne 


1962 Sven Frykman 

1963 Oscar Dellert 

1964 Lars Hägg 


1966 Torsten Englesson 

1967 C.H Taljaard 

1968 Henrik Kruger 

1969 Yngve Blomgren 

1970 Alf Håkansson 

1971 William Feus 

1972 Torsten Heyno 

1973 Rolf Lickfett 

1974 Torgny Anderberg 

1975 Börje Börjeson 

1976 Birger Elmér 


1978 Börje Antonsson 

1979 Sven Påhlsson 

1980 Reijo Hillberg 


1982 Erik Hultén 

1983 Arne Gustafsson 

1984 Ulf Ahlrot 


1986 Bert Englund 

1987 Arne Schutt 




1991 Hans Heneby 

1992 Bengteric Nordell 

1993 Torgny Anderberg 



1996 Kjell Sjölund 

1997 Stig Vesterlund 





2002 Lars Göran Hansson 


212

Fakta 

Huvudstadsmatchen 

H.K.H. Kronprinsens Pokal 

1938 Stockholm 


1948 Oslo 


H.M. Konung Gustav VI 

Adolfs Vandringspris 


1954 Köpenhamn 

1955 Oslo 

1956 Helsingfors 



1959 Oslo 

1960 Oslo 

1961 Inga resultat 

1962 Oslo 

H.M. Kong Olov V:s Pokal 

1963 Oslo 

1964 Oslo 







1971 Oslo 


President Urho Kekkonen 

Pokaali 



1975 Oslo 



1978 Oslo 


Hendes Majestæt Dronning 

Ingrids Pokal 



1982 Oslo 


1984 Oslo 



1987 Oslo 




1991 Oslo 

1992 Inga resultat 






Kronprins Frederiks 

Jubileumspokal 


1999 Oslo 


2001 Oslo 


2003 Oslo 

213

Tack! 

Ett särskilt varmt tack till nedanstående medlemmar 

som genom sina generösa bidrag möjliggjort utgivandet 

av denna bok. 

Sven-Eric Berg 

Erik Söderberg 

Lars Söderblom 

Lars Tengstrand 

Dessutom tackar vi: 

Arctic Paper Håfreström AB som bidragit med pappret 

Art Event Stockholm AB och db grafiska som svarat för 

tryckning och bokbinderi 

214

SGK 100 Ã¥r 9.62 Mb PDF - Stockholms Golfklubb

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?