Golfminnen som caddie på Kevinge och spelare i SGK 378.60 Kb PDF

Golfminnen som caddie på
Kevinge och spelare i SGK
Tage Svedestig golfid 250711-002

Vi hade flera uppvisningstävlingar
på Kevinge med kända spelare. De
brukade samla mycket folk. Här
Henry Cotton
I den här skriften har jag samlat minnen, en och
annan god historia från ett långt golfliv. Jag föddes
1925 och när detta skrivs har vi november 2010.
Min första golfrond på egen hand skedde vid 13
års ålder. Som bäst var jag nere i 6 handicap. I dag
22.
Jag och mina fem syskon, alla caddies, växte upp
utanför banans fjärde hål, där vi hade lekplats och
fotbollsplan. Blåbärs- och lingonskogen mellan
fjärde och nuvarande tionde hålet var en bra plats
att se Kevingebanans bygge ifrån. Mest intressant
att se var rivningen av den stora ladan vid tionde
green (nuvarande åttan).
Bakom nionde green (nuvarande sjunde) fanns ett träsk. Vattnet därifrån dränerades
ut under staketet vid fyrans green och ett djupt dike gick långt ner i Klingsta
Park. Utrymmet under staketet blev vår entré till banan. Som sjuåring 1932 såg jag
invigningsslaget från slänten vid nuvarande ettans green. Vågade ej gå närmare.
1933 fick jag mina första caddieuppdrag. Några caddies fick droppa lite bensin mitt
i de stora maskrosorna, som vissnade, och på femte fairway låg vi fem caddies i rad
med knivar och stack av maskrosrötterna några cm under marken. En full korg
tömdes i en vagn och ersättningen var 25 öre per korg. En gång kom Arne tillbaka
med korgen halvfylld. De var en ny erfarenhet och ingen sa något. Efteråt köpte vi
halvöres Sveakola i Klingstaboden och delade broderligt upp dem. Att Arne var så
försigkommen förstod vi senare då han som vuxen blev åkeriägare. En dag på 70-
talet kom han från Djurgården med en rotinslagen björk som planterades på höger
sida kort om sjätte green, där den växt till sig till många sliceares förtret.
2
Henry Cottons uppvisning 1933 kunde vi
följa mellan fjärde och nionde hålen från
utsidan av staketet.
Vi hade ett caddierum i norra hörnet av
klubbhuset. Caddiemastern satt på andra
sidan korridoren som gick mot stora hallen.
Kölappar tillämpades då och då men
allteftersom fick man stadiga spelare att
bära åt. Vi fick gå in i klubbrummet för att
hämta spelarnas bagar men aldrig gå uppför
trappan till övre våningen. Klubborna
skulle alltid vara rengjorda efter spel. Om
man bar 36 hål bjöd spelaren ofta på en
dubbelsmörgås, som vi fick gå uppför den
utvändiga spiraltrappan för att hämta från
restaurangen. Ofta hade vi egna smörgåsar
med ifall vi skulle bli blåsta. 50 öre i timman var lönen och en runda tog sällan
över tre timmar.
Vi fick A- och B-caddiestatus och flera fick rätt att spela vissa tider. Ted Roberts var
mycket fin och vänlig mot oss och lärde ut golftermer och hur caddiejobbet skulle
utföras. När vi stod och svingade kom han ofta och tipsade om en bättre sving. Efter
kriget när de äldre herrarnas omklädningsrum (dödens väntrum) flyttades, blev caddiemasterns
plats mot hallen där receptionen nu finns.
Under kriget var det ont om bollar och spelarna märkte sina bollar. Upphittade
bortslagna bollar som vi hittade lämnades in till caddiemastern mot en liten slant.
Spelarna fick sedan lösa ut sina bollar. Hasse Franzén, som ofta hjälpte caddiemastern,
sålde samma boll tre gånger till japaner på en och samma dag. En caddie, som
hittat ett dussin omärkta bolla, cyklade till sta’n för att lämna dem till sin spelare.
Han fick bra betalt för både bollarna och transporten.

En spelare vid namn Raoul le Mat var en färgstark person att bära åt. Han hade
extra långs pegs och den caddie som la upp hans boll i hög ruff på en sådan gav extra
dricks. Alla ville gärna bära åt honom. Senare hörde jag att han skänkte en flygel till
klubben, som klubben fick lösa ut och betala...
På söndagarna var de roligt att höra äldre caddies berätta om sina förehavanden på
lördagskvällen. Bästa skådespelaren kallades Slampen iklädd overall på omslagsbilden.
Han hette Harry Karlsson, senare Fakt, och var storebror till Britt Karlsson-
Mattsson. Vi hade också en annan caddietjej som vi såg upp till, Mary Hagman-
Berg.
Envoyen Axel Wallenberg spelade ofta ensam tio hål och frågade mig om jag undrade
varför? Som 15-åring svarade jag nej.
- Jo, på mitt arbete är det så många som ringer och stör mig så jag behöver koppla av.
- Kan jag få spela med farbror Axel?
- Javisst, och hur många slag får jag?
. Farbror får ett slag per hål och ett extra på dom långa.
Jag vann två gånger och den tredje förlorade jag.
- Nu har jag vunnit och det blir dyrt för Dig, sa farbror Axel. Men, det är tack vare
Dina goda råd som jag har vunnit och här får Du. Fem kronor trycktes i min hand
plus en krona för bärningen Det här var en tydligt bevis på hur relationerna var mellan
caddies och spelare.
Då jag bar på spelaren Olle Hultqvist nämnde jag att vi, några caddies, skulle få spela
på Lidingö mot deras caddies. Du får gärna låna mina klubbor, sa han. Vi cyklade dit.
När jag senare berättade att jag vunnit samt tackade för lånet av klubborna, sa han
att jag har två puttrar och Du får den ena.
Jag bar ofta åt ”bandydoktorn” Sune Almqvist, som var hetsig vid något dåligt slag.
En gång, när han missade ett slag, slog han klubban mot bagen och min bakdel.
Klubban ryckte jag till mig och med ett gapskratt sa han ”det där gjorde du jävligt
bra”. Det var nog orsaken till att jag fick extra bra dricks.
Lillvar Nilsson Stensell var caddien som var känd för att slå långt och var tidigt en
bra golfare. Prins Bertil frågade Lillvar om de kunde spela några hål. När prinsen fick
en fin drive sa Lillvar att ”det var ett fint slag, prinsen”. Här säger vi Du, men när vi
kommer till klubbhuset fordrar de andra att Du säger prinsen.
En annan gång när Lillvar spelade med prins Carl Johan duffade Lillvar på 17:e
utslaget och Prinsens klubbhuvud lossnade. Äsch, den var så dålig så jag köper en ny,
sa Prinsen.
En kväll spelade vi på sjuans korthål och en vattenspridare stod på. Från skogsvägen
över sexans fairway kommer Jansson cyklande och skriker dåligt valda ord. Spridarens
stråle riktades mot Jansson och vi sprang från banan. Jansson var banchef och
ogillade caddies. Dagen efter kom Ted Roberts fram till oss och sa att Ni hade lov
att spela men det var väl att ta i för mycket. Incidenten hade det goda med sig att
Jansson blev mycket vänligare mot oss. Och den som riktade strålen blev brandman
till yrket.
En bättre historia om vatten var den fina vattenådern som kom från 13:e backen och
bakom kullen ner mot 14:e green. Den gav hela sommaren ett härligt friskt vatten.
Ådern försvann tyvärr när man byggde elfte hålet.
En söndag i slutet av augusti kom några morgontidiga spelare fram till 14:e tee och
fick se ett tält på greenen. Några scouter ursäktade sig med att när vi kom var det
mörkt och platsen var plan att sätta upp tältet på. Man hjälptes åt att laga nedslagsmärken.
Undertecknad vid 16 års ålder,
på gamla 6e tee
3

Kronprinsen Gustav Adolf ror
över Edsviken för att spela golf på
Kevinge med sin adjutant
En dag ringde telefonen från Ulriksdals slott. Kronprinsen har tagit roddbåten själv
till klubben. Var snälla och möt honom, så kommer vi så fort vi hinner. Tyvärr
tog det lång tid, då det var broöppning vid Stocksundet. Vi caddies sprang ner till
bryggan och när kronprinsen tog sista roddtaget sa han ”god dag på er pojkar, faslig
uppståndelse det var här. Jag skall bara passa min starttid. Tar Ni hand om båten,
tack”. Vanligtvis var en adjutant med i båten eller så blev kronprinsen skjutsad
med bil. En annan gång hade Kronprinsparet tagit roddbåten och rott utom synhåll
från slottet. Man fann dem sittande och beundra utsikten från det höga berget
vid Sollentunagränsen bortom Sätra ängar.
En dag sa några äldre caddies att 50 öre i timman är för lite, så vi sticker härifrån.
Vi yngre hade bara att lyda. Dagen efter hade några spelare förstått det hela, och
nu var det 75 öre i timmen som gällde.
De få gånger som Anders Runfelt inte kunde bära åt sin pappa Erik, hade jag turen
att få vara caddie åt den store spelaren. Det var lärorikt att se honom på så nära
håll.
Jag bar åt danska ministerns fru och på 8:an kom en boll från 6:an, tog carry och
sedan upp i huvudet på damen, som svimmade och föll till marken. Jag fick se
professor Olivecrona och sprang dit. Professorn, en boll har träffat damen i huvudet
och hon har svimmat, sa jag. Med lugna steg gick han fram och kände på bulan
och tog pulsen. Ge henne vatten och låt henne vila, så kommer vi snart ifatt och
går igenom, sa professorn.
Caddien Bertil Pettersson var som tonåring en mycket bra spelare och var omtyckt
av spelarna både för sin humor och frispråkighet. Spelarna tyckte synd om honom
för hans svåra stamning, och vi var lite avundsjuka på Bertil för han fick ofta mer
i dricks än oss andra caddies. Bertil bar åt två spelare i en treboll. En av spelarna
behövde fem slag för att komma fram på treans kulle, där en bra drive brukar ligga.
Då la Bertil ner en boll och slog upp den på green. Ssså här ska man göra. När han
bara fick 10 öre i dricks så lade han tioöringen på tumnageln och sa åt spelaren ”tiiitta
här” och sköt iväg tioöringen med orden sssillöga. Jaså, du vill ha mer dricks”
Under tyst jubel från de andra spelarna sa Bertil ”Jjjust de ”, och det fick han.
Vid vallen ner mot vattnet på fjortonde hålet slog en spelare flera slag utan att
komma upp på green. ”Bertil, vad skall jag göra?” ”Sssläng klubban i sjön”, vilket
han gjorde. Nu får du hämta upp klubban, sa spelaren. Kkkan inte simma, sa Bertil.
När en snåljåp närmade sig, rusade alla caddies undan i väntan på en annan spelare,
som gav bra med dricks. Endast Bertil satt kvar. Vill Du bära åt mej, sa spelaren.
Nnnej, stammade Bertil. Men vi känner väl varandra. Jjjust därför, sa Bertil.
Prins Eugen kom en dag för att spela och hälsade som vanligt ”God dag på er pojkar”
och gick fram till Bertil och gav honom en lapp. Jo Bertil, här står ett telefon-
4

nummer till en talpedagog, som kan hjälpa dig med din stamning. Gör som han säger
och jag betalar allt. ”Tttack ppprinsen.” Efter någon tid kom Bertil till caddiegänget,
rev lappen och sa att ”nu ssttruntar jag i den där pppedagogen för jag blir så nervös så
jag tror att jag börjar ssttamma.”
Bertil kom senare i dåligt sällskap och blev utnyttjad till brottslighet. En dag då jag
spelade RM med en medtävlande från sydsverige kom caddies på tal. Spelaren hade i
tjänst varit på ett fängelse där stammande Bertil satt. Några medlemmar tog ut Bertil
på frigång och han fick bo på klubben. Han blev så omtyckt och fick t o m följa med
på en golfresa. När de kom tillbaka hem, hade inbrott gjorts på klubben av Bertils
medfångar på permission. Mer vet jag inte och vi har minnet kvar från en verkligt fin
och underhållande caddiekompis.
Jag gjorde ett upphåll för studier och jobb efter kriget och under 50-talet. Bagvagnar
kom och caddies blev färre. Caddies och juniorer blev väl omhändertagna och
utbildade på 60-talet av Lennart Roos, Karl-Erik Mattsson, Peter Nordwall och Ted
Roberts. De caddies som inte direkt fortsatte med golf tog snart på 60-talet upp spelandet
igen. En fostrande tidig caddietid har givit tydliga resultat. De som blev golfpros
var Arne Werkell, Harry Fakt och Olle Jansson, alla en produkt av Ted Roberts.
Elis Werkell och Britt Mattsson med alla sina SM-tecken och mängder av troféer har
bidragit stort till golfhistorien. Britt bl a med en tredjeplacering i British Open for
old ladies. Många bland övriga caddies har varit goda föredömen för golfen och gjort
fin propaganda för SGK. Arne Agdin blev verkställande direktör i AB SGKI under
ett aktivt skede för bolaget på 70-80-talet samt intendent på SGK. Han anställde då
min fru Ulla som kontorist.
1968 spelade jag Sachs Eclectic med skådespelaren Håkan Westergren. På 13:e hade
jag en fin drive till början på uppförsbacken och slog sedan en spikrak järntvåa mot
green, som då låg där nuvarande 11:e damutslaget ligger. ”Det är inte möjligt att
den gått över green,” sa jag. ”Då ligger den i hålet och vad spelade du på,” sa Håkan.
”Dunlop 65 nummer 3,” sa jag. Håkan tar upp bollen ur hålet och säger ”Jag har sett
en albatross” och dansar runt och flaxar med armarna. ”Nästa varv kan du inte förbättra
dig på 13:e,”säger han sedan. Dagen efter omnämndes detta i Expressen. Den
albatrossen har jag värderat högre än de fem hole in one som senare runnit i hål.
Ofta möttes vi gamla caddies från 1932-45 på tävlingar och då kom frågan upp om en
gemensam träff och med spel. Vi blev 30 gamla caddies I den första tävlingen. 1974
bildade jag SGKs Old Caddie Club. När allt var klart berättade jag detta för Ted
Roberts och inbjöd honom till middagen. Han blev glad och rörd och tackade ja. När
jag vid middagsbordet önskade Ted välkommen, reste han sig upp och sa under tårar
”Mina flickor och pojkar (Ted hade själv inga barn). Nu ska jag gå ner i min verkstad
Edwin Ted Roberts lärde mig att
spela golf.
5
Gamla caddies samlade 1991

och ta fram det finast persimmonämne jag har och ge en hickoryklubba som pris.
Ni måste lova mig att träffas varje år och spela om mitt vandringspris.” Med glimten
i ögat berättade sedan Ted om sin hemlighet med de två bollar, som han la ner
intill varandra en dryg meter från hål. Jo, sa Ted, jag sa ”isn’t it an aeroplane” och
när alla såg upp så tryckte jag ner den främre bollen med foten. Se’n slog jag lätt
med en wedge så att den bakre bollen for över den främre bollen, som sedan också
rullade efter mot hålet”. Ofta fick han i båda bollarna.
På kvällarna gick Peter Nordwall och bearbetade bunkrar. Om jag minns rätt,
fanns det 113 sådana på banan. Av bl a skötselskäl skulle en del läggas ihop och
andra ändra form eller läggas igen. Då man hade tid tog man en spade för att
hjälpa Peter, vars sinne för banläggningen tydligen kom tidigt.
I fyraklubbskampen mot AIK, Hammarby och Södertälje har jag kvalificerat mig
till spel många år. Trevligast var nog när jag blev Djurgårdsklubbsmästare och fick
en golfbag i pris av Sven Tumba.
Jazzgolfen, här på Kevinge med
bl a Berndt Egerblad, piano, Tage
Svedestig bas, Svante Thuresson
sång, Sören Holmström Trummor
och Olle Holmquist trombone. Från
början av nittiotalet.
Bästa svenska spelare vi EM
seniorer 1987 var Johny Andersson
med undertecknad var caddie
Varje år har Jazzgolfen spelats på Sollentunabanan under ledning av Berndt
Egerblad. Den gången då jag blev jazzmästare och fick applåder av dem som man
själv normalt applåderar, Charlie Norman, Alice Babs, Janne Carlsson och femton
andra jazzvänner, var minnesvärd, liksom dagen och kvällskonserten. Tyvärr
avslutades jazzgolfen då vännen Berndt Egerblad avled.
På Senior EM 1987 var jag caddiemaster. Det fanns inte många juniorer, så jag
övertalade seniorerna att ställa upp. Pelle Ekberg bar åt en tysk spelare och själv
gick jag caddie åt Johny Andersson. Efter spelet stod Pelles spelare och en annan
tysk och skulle ha en taxi. Men då sa Pelle att jag kan köra er. När caddien Pelle
kom tillbaka med sin Rolls Royce såg tyskarna ut som en lång drive i ansiktet.
Olle Wänlund gjorde som vanligt en bra insats i det vinnande svenska laget och
var också med i landslaget till USA.
Olle och jag samåkte oftast till RM och andra tävlingar. Vi fick många kontakter
med spelare från andra klubbar. Det samordnades många golfresor söderut, ofta
med fruar, och en gick till Lissabon. Var, om inte i Lissabon, hade Liselott Neuman
träningsvecka, och det var en fin stämning både på banan och kvällsträffarna. När
Lotta kom till en tävling på Kevinge 1992, var jag självklart caddie åt henne. Hon
tog ofta mitt klubbval och på 14:e fick hon en åtta istället för sitt val, en sjua. När
hon limmade bollen en halvmeter från stickan, fick jag hennes fina smile som tack.
En förfrågan gjordes i Svensk Golf efter fyra äkta golfbröder för inofficiellt WM
Four Brothers Seniors. Vi bröder Sven, Tage, Rune och Rolf svarade och blev
inbjudna till spel i Oslo. Det visade sig att andra brödralag inte platsade bland äkta
seniorbröder, så vi blev endast två lag som möttes. Detta fantastiska möte blev
en förbrödring med norrmännen Törris, Finn, Svein och Jan Nyqvist. Under två
dagar träffades vi sju år i rad, varannan gång i Oslo och varannan gång i Sverige
(Karlstad, Kevinge och Flen). Tyvärr fick den äldste Törris bort och det blev inga
6

Total förbrödring av svenska och
norska golfspelare.
fler möten. Vi vann fem gånger av sju och resultatet av dessa möten är det bästa
golfminnet för oss gamla caddiebröder.
Med de erfarenheter som Lennart Roos, Karl-Erik Mattsson och jag hade så lade
vi ner mycket tid tillsammans med Hans Wijkström på att göra SGKs historia till
banans 70-årsjubileum och SGKs 90-årsjubileum. Till klubbens 100-årsjubileum
deltog vi också aktivt.
1999 avslutade vid SGK Old Caddies Club med 25-årsfirande. Från att ha varit
57 medlemmar caddies från åren 1932-45 blev vi färre som träffades. Ett tjugotal
spelade och flera kom endast till middagen. Vi skänkte Ted Roberts vandringspris
till SGK. Priset sitter nu på väggen i vårt prisskåp.
Omslagsbilden av caddies är från 1934. Iklädd overall syns ”Slampen” mer känd
som Henry Fakt. Att ha fått in mitt namn i bucklorna på flera av våra traditionsrika
tävlingar känns mycket tillfredsställande.
Med stigande ålder blir kroppen belastad med diverse handicap, vilket medför att
golfhandicappet drar sig uppåt. Från att ha varit caddie råder nu det omvända förhållandet
– man kan delta i golfspelet med caddie i form av golfbil. Mellan slagen
får man tid att se tillbaka på minnen från en givande golftid.
Danderyd i november 2010
Tage Svedestig
Sedan 2000 spelar DGK. LGK och
SGK hickorygolf om Tage Svedestigs
vandringspris
7

På mitt sommarställe har jag sedan 60-talet vårdat en 9 håls pitchbana med längsta hål
24 39 meter. Den har varit en tillgång för familjen och gäster. Många fester har börjat med
en 9-håls tävling.