Drivande instruktörer - Stockholms Golfklubb

Drivande instruktörer
Av Karl-Erik Mattsson, Lennart Roos och Tage Svedestig,
författare av jubileumsskrifterna “Från Fågelbacken 1904
till Kevinge 1994 (SGK:s 90-årsjubileum)” och “Från betesmark
till golfbana” (Kevingebanans 70-årsjubileum). Alla
med stort engagemang i klubben under lång tid.
Det är en omöjlig uppgift att presentera alla
våra golfinstruktörers insatser. Vi väljer därför
att dels redovisa klubbens behov av tränare vid
seklets början, dels ge vår syn på några av våra
professionals vars insatser varit av stor betydelse
för klubben och dess medlemmar.
Redan kort efter klubbens bildande insåg den
framsynta styrelsen att medlemmarna behövde
I en bildsvit från 25-årsboken, alltså omkring 1929, visar Ted Roberts en klassisk golfsving. Uppvridning,
genomförande, genomgång, allt ser med mycket små variationer ut som det som vi får lära oss av
dagens instruktörer 75 år senare.
78

Instruktörerna
undervisning i golfspelet. Förslag att engagera
en tränare togs upp på årsmötena 1905 och
1906 och resulterade i att Köpenhamns Golfklubbs
professional, mr Turnbull, kom till
klubben, som då spelade på Fältrittklubbens
ridbana, under en kortare tid våren 1907. Därefter
fördes förhandlingar med en i England
bosatt professional, mr Cobby. År 1908 anställdes
han för en tid av två månader mot fria resor
och 60 kronor i månaden. Lektionsavgiften – 1
krona i timmen – tillföll odelat klubben. (1908
tillsattes en handicapkommitté med den engelske
militärattachén captain Harvey som ordförande.)
Marinöverintendenten, sedermera
amiralen Henry Lindberg, kontaktade år 1910
George Roberts, en professional från England
som erbjöds 100 kronor för resan i vardera riktningen
samt i arvode 500 kronor för sex veckor.
Lektionsavgiften blev 1:50 kronor i timmen.
George Roberts, en i alla avseenden förstklassig
instruktör, anställdes. Han erhöll sedan årsengagemang
vid Göteborgs GK som lånade ut
honom till SGK våren 1911. George-Roberts
utstakade också den nya Råsundabanan väster
79

Instruktörerna
om Råstasjön. 1912 anställdes Mr Tabor från S:
t Andrews för att ge lektioner under tiden 15
april till 15 juni. I december 1913 beslöt styrelsen
på förslag av Henry Lindberg att anställa en
tränare med ett årligt arvode av 1 500 kr.
Ted Roberts kommer till klubben
Underhandlingar med George Roberts resulterade
i att dennes yngre broder Edwin ”Ted”
Roberts, uppväxt vid Hoylake, Royal Liverpool
Club, en av Englands stora mästerskapsbanor,
som 21-åring kom till SGK och Råsundabanan
i april 1914.
Detta visade sig vara ett mycket betydelsefullt
beslut i SGK:s historia. Ted kom att under hela
sitt liv sätta den engelske gentlemannens prägel
på klubben och dess medlemmar. På 20-talet
deltog Ted i utstakandet av Sticklingebanan
på Lidingö. Den ordinarie ”professionisten”
Edwin Roberts biträddes 1927 av de av honom
utbildade instruktörerna bröderna Adolf och
Gerhard Hjort samt Thure Lindskog. Tidigt
insåg Ted att golf var mer än lektioner för att
Tabor, pro på Råsundatiden. 1912
”Keep your head still”, var en av Ted Roberts
käpphästar
80

Instruktörerna
få bollen i en glansfull bana. Filmfotografier
togs av Teds sving och analyserades noga i alla
moment. En jämförelse av Leo Diegels och Walter
Hagens drives visar att Teds drive i nästan
varje liten detalj överensstämde med Hagens.
Ted var noga med att följa den gamla regeln
– KEEP YOUR HEAD STILL! Ted insåg också
vikten av fysisk träning och uppvärmning före
spel. Han gjorde upp ett digert program med
bildillustrationer. Detta program kan väl mäta
sig med alla råd dagens som golfare ges.
Någon juniorverksamhet fanns ej på 1930- och
40-talet men Ted insåg att potential fanns bland
caddies. Hans utbildning av dessa var noggrant
upplagd och golfens termer lärde han ut. När
Ted såg caddies stå och slå rättade han deras
svingar och gav dem instruktioner. Han utdelade
tillstånd att spela på banan, vilket gav resultat
och här växte fram en skara spelare som
blev skickliga såväl professionella som amatörer,
bland dem Arne och Elis Werkell, Harry
Karlsson-Fakt och dennes syster Britt Mattsson.
En milstolpe för Ted var då han 1974 som 80-
åring inbjöds till den nystartade “Old Caddies
Club” bestående av aktiva golfare med caddieförflutet
på Kevinge. Med tårar i ögonen säger
Ted: ”Mina flickor och pojkar (Ted hade själv
ej några barn), ni måste träffas varje år och
minnas tiden på Kevinge, och ni skall få min
fina persimmondriver med hickoryskaft som
vandringspris”.
Så avslöjar han sin hemlighet att med ett slag
slå två bollar i hål på en gång. En meter från
hålet lägger han ned en boll och säger ”Can
You see the aeroplane?” Då alla tittar upp trycker
han ner bollen med foten och placerar en
annan boll bakom. Vid slaget med en wedge
hoppar den bakre bollen över den främre och
båda rullar i hål.
Ted nådde under de första Kevingeåren sin
bästa tid som golfspelare och tävlade med framgång
på in- och utländska banor. Som skicklig
instruktör lärde han upp generationer av spelare
och förblev ungdomlig och vital. Hans vänlighet
och brittiska sportsmannaanda har varit av stor
betydelse för SGK. Ted gav sin sista lektion ett år
före sin död 1978. Han blev 84 år gammal.
Arne Werkell
Danderydsbon Arne Werkell född 1919 började
som caddie då SGK ännu spelade på Lidingö-
Arne Werkell, klubbens instruktör 1964-84
81

Instruktörerna
banan. 15 år gammal blev han anställd som
spelande assistent till Ted Roberts på Kevinge,
liksom Harry Karlsson- Fakt, även han Danderydsbo.
Harry lämnade sin assistentbefattning
1946 och efter några golfår i Amerika blev han
tränare på Lidingö GK. Arnes spel var av högsta
klass och han vann bl a protävlingen Dunlop
Cup inte mindre än 10 gånger under åren
1944-1956. Arne fick också representera Sverige
i World Cup 7 gånger. Som instruktör var
hans egna spelkunskaper och från Ted Roberts
inhämtade lärdomar till stor nytta. Genom sitt
stillsamma sätt och enkla lättfattliga språkbruk
blev han mycket omtyckt av alla kategorier
spelare.
1964 efterträdde Arne Ted Roberts som 1:e
instruktör och därmed avslutade han sitt eget
tävlande i större sammanhang. Arnes tid med
att ge lektioner, skötseln av klubbshopen samt
övrig service upptog nu hela hans arbetstid. På
grund av hälsoskäl beviljades Arne 1984 pension
efter att ha varit i klubbens tjänst i drygt 50
år. Arne Werkell avled i december samma år.
Mike Sheard, John Cockin, Peter
Chamberlain
Mike Sheard som varit assistent sedan 1981 blev
nu utsedd till ny 1:e instruktör. Under 1960-talet
hade SGK två engelska biträdande instruktörer,
John Cockin och Peter Chamberlain. Båda blev
svensk golf trogna och är fortfarande bosatta i
Sverige. John Cockin föddes i Hull 1939. Han
spåddes ingen lysande framtid som golfare,
men utvecklades positivt bl a genom faderns
medverkan. Han blev Sveriges mest framstående
professionelle spelare under 1960-talet
och spelade på Europatouren. 1968 vann han
Dutch Open. Han var en skicklig instruktör
och lyckades entusiasmera sina elever med sin
positiva inställning och underfundiga humor.
John Cockin
82

Instruktörerna
John Cockin blev sedermera sekreterare och
ordförande i SPGA och efter att ha varit tränare
vid ytterligare några klubbar tjänstgjorde
han som klubbdirektör vid Ullna GK och
Fågelbro GK. Peter Chamberlain blev efter
sina år som biträdande instruktör på SGK tränare
på Falsterbo GK, där han fortfarande är
kvar. Han är till sin natur mer tillbakadragen
än Cockin men skicklig som tränare. Han har
med framgång producerat läroböcker och
videoprogram. Numera ägnar han sig också
åt banarkitektur och har skapat flera svenska
banor, bland andra Tegelberga och Trelleborgs
GK i Skåne.
Joakim Sabel och Jan Lindblad
1993 fick SGK två svenska instruktörer, Joakim
Sabel och Jan Lindblad från Danderyd. De
har båda lärt sig spela via klubbens knatte- och
juniorverksamhet. Båda blev skickliga tränare
och framgångsrika elitspelare. Joakim ägnar
sig numera at att driva golfklubbar i Sverige.
Han har bl a skapat Brollsta GK på den mark
som SGK inköpt för att trygga klubbens framtid.
Jan har tagit plats i SGK:s styrelse, där han
ansvarar för att våra juniorer ska bli konkurrenskraftiga.
Med Jan Lindblad och Joakim Sabel fick klubben två instruktörer som båda var fostrade i klubben.
Tomas Kais tog över efter dem.
83

Instruktörerna
Golfskräddarna
2001 tog Golfskräddarna AB hand om träning
och försäljning av golfutrustning. Bakom
namnet döljer sig tre Danderydspojkar, Danny
Haas, Per Jacobson och Johan Orrgård. Per
och Johan är produkter av klubbens ungdomsverksamhet.
Alla tre är elitspelare med Per som
leading star efter att ha spelat på Challengetouren
i 5 år med växlande framgång. Trion
har delat upp arbetet så att Danny sköter shopen
medan Per och Johan ger lektioner . Här
Johan Orrgård och Per Jacobson har också de sina rötter i Stockholms Golfklubb
84

Instruktörerna
har klubben tre ambitiösa och mycket kunniga
medarbetare, alltid tillgängliga och öppna för
medlemmarnas önskemål.
SGK:s instruktörer har genom åren medverkat
till att förbättra medlemmarnas ”slagfärdighet”.
Golfens raska frammarsch i Sverige har
naturligtvis inneburit att antalet instruktörer
kraftigt ökat. I golfens barndom fanns i vårt
land endast engelska tränare att tillgå. Dessa
lade grunden till medlemmarnas svingar och
lärde upp de svenska tränarna. Idag är det de
svenska instruktörerna utbildade genom SPGA
som dominerar. SGK har under de senaste 10
åren haft enbart svenska tränare.
Klubbens professionals
1:a instruktörer
1906 Mr Turnbull
1907 Mr Cobby
1910 George Roberts
1911 Mr Tabor
1914 Edwin ”Ted” Roberts
1964 Arne Werkell
1984 Mike Sheard
1989 Kevin Gow
1993 Jan Lindblad och Joakim Sabel
1997 Joakim Sabel
2000 Tomas Kais
2001 Per Jacobson, Johan Orrgård och Danny Haas
(shopansvarig)
Assistenter
1927 Adolf och Gerard Hjort
Thure Lindskog
1933 Harry Karlsson-Fakt
1934 Arne Werkell
1954 Ron Frost
1955 Graham Thomson (SGF:s resetränare)
1961 Gerald Gardiner
1962 John Cockin
1967 Peter Chamberlain
1971 Abdel Halim
1974 Bill Youngman
1980 Uno Fors
Jason Barber
1981 Mike Sheard
1985 David Rushbury
1989 Richard West
1997 Tomas Kais
2002 Jonas Lilja
Nya hjälpmedel kommer till. Här spelas golfsvingen
in i dator. Jonas Lilja demonstrerar.
85

Mina år som Pro 1962 – 1966
John Cockin
som 16-åring anställdes jag som
1955 andra assistent till pron Stan
Stenhouse på den privata golfklubben
i min hemstad Hull. Drygt tre år senare
kallades jag in till två års militärtjänstgöring
varefter jag fick anställning som
första assistent till pron Jim Griffiths på
Newmarket Golf Club. I slutet av 1961
fick jag förfrågan om jag kunde tänka
mig arbeta utomlands en säsong.
Så blev det och några månader senare tackade
jag ja till instruktörstjänsten på Stockholms
Golfklubb. Efter en fruktansvärd resa
över Nordsjön till Göteborg med MS Britania
och en betydligt behagligare resa med SJ till
Stockholm möttes jag på Centralen av klubbens
dåvarande sekreterare Sven Widaeus och
mr Ted Roberts. I Svens gamla Mercedes åkte
vi direkt till Kevinge där jag fick följa med in i
klubbhuset. Det var en ovanlig känsla, i England
på den tiden var klubbhuset öppet endast
för medlemmar. Jag bjöds på kaffe som hade
säkert stått i ett par timmar (jag kommer ihåg
lukten än idag) och en smörgås med ägg och
ansjovis. Fy!
Därefter installerades jag i huset närmast
nuvarande nians tee bakom klubbhuset som
fungerade som tjänstebostad. På kvällen, om
jag kommer ihåg rätt, bjöd klubbens pro Arne
Werkell på öl och matjessill. Fy igen, men dagen
därpå hemma hos Ted Roberts och hans fru
Tutt kom räddningen i form av rostbiff och
Yorkshire pudding. Nu började livet leka.
Några dagar senare skulle jag på grillbaren i
Mörby Centrum för första gången beställa mat
på egen hand. Jag bestämde mig för bacon,
egg och chips (pommes frites). Jag konsulterade
mitt svensk-engelska lexikon och skrev på
en lapp, bacon, ägg och flisor (wood chips)
och överlämnade den till tjejen bakom disken.
Gissa om hon blev förvånad.
Avtalet med klubben var på fem månader.
Båtresan tur och retur Tillbury – Göteborg
betalades av klubben liksom bostaden och
lunch i restaurangen. Lönen var tusen kronor
i månaden och för en femtio minuters lektion
fick mina elever betala 14 kronor. Det låter inte
särskilt mycket men i jämförelse med vad jag
hade tidigare skrapat ihop i England var det en
förmögenhet.
Då det inte fanns drivingrange på den tiden
gav man sina lektioner längst bort på 17:e fairway
eller ute på banan. I England var det sällan
någon ville ha lektion före lunch så jag var van
att ta det lugnt på morgonen men det visade
sig snabbt att svenskarna hade en helt annan
dygnsrytm och att 08.00 ansågs vara en perfekt
tid för att träna. Fy igen.
Ted Roberts blev min mentor, men jag fick
också väldigt mycket hjälp av Arne Werkell,
Stina Levy som var klubbens kanslist, och
Henry Skogfeldt som var caddiemaster. Utan
86

Instruktörerna
dessa människor hade livet den första tiden
varit ganska ensamt och väldigt trist.
Lektionsboken blev snabbt fulltecknad och
med hänsyn till att eleverna gärna ville träna på
förmiddagen blev det gott om tid till eget spel
på eftermiddagarna, och bra spelare att tampas
med fanns det gott om.
Efter ungefär halva säsongen tog Arne Werkell
mig åt sidan och på ett trevligt sätt talade han
om för mig att många av mina elever hade svårt
att förstå vad jag sa. “Förstår dom inte engelska?”.
frågade jag? “Jo,” svarade Arne, “det gör
dom, men inte din nordengelska.” Resten av
säsongen pratade jag tydligare och långsammare,
vilket resulterade i att mina elever förstod
det jag sa men samtidigt att jag blev klassad
som snobb då jag återvände till Hull.
1962 fanns knappt tolv tusen registrerade
golfspelare i Sverige. De flesta med en medelinkomst
och medelålder betydligt högre
än dagens golfare, och till min förvåning saknade
många förnamn, de kallades istället för
direktören, överläkaren, disponenten o s v.
Mot slutet av säsongen blev jag erbjuden ett
nytt fem månaders avtal för nästkommande år
som jag efter viss tvekan tackade ja till. Jag hade
från början tänkt mig endast en säsong. Det
blev till slut fem säsonger på Kevinge och förra
året firade jag mina 40 år i Sverige. Så kan det
gå.
John Cockin driver på 5:e hålet. John kom till klubben 1962 och blev snabbt juniorernas favorit.
87

Joakim Sabel slår ut på 17:e i KM 1995. Joakim var pro mellan 1993 och 2000 innan Brollstaprojektet
svalde honom helt.
88

Instruktörerna
Mitt liv som stor
Joakim Sabel
Mitt liv som ”stor” började på Kevinge
1973. Jag och Pelle Franzén tog våra cyklar
från Hammarbacken som 11 åringar
och cyklade hela vägen upp till Mörby centrum.
Ray Lidholm som var caddiemaster
på den tiden tog hand om oss och gav oss
jobb som caddies, städare, och bollplockare.
Vi fick 25 öre bollen!
När man så småningom blev pro, 1993, hade det
mesta förändrats. Caddies var borta och Andy
skötte städningen. Som pro fick man dessutom
vistas i klubbhuset och gå upp i restaurangen!
Det som inte hade ändrats var rangen som fortfarande
saknade väggar och tak, så arbetsmiljön
som Pro var nog jämförbar med Arne Werkells,
Ted Roberts, John Cockins m fl. Tänk att få jobba
som Pro i en kedja av så legendariska föregångare.
Själva projobbet med shop, drivingrange och
lektioner var mitt tredje och skillnaden var faktiskt
inte så stor mot tidigare jobb. Trots helt
annorlunda klubbar. Man försöker ha en snygg
shop, nya bollar och mattor på rangen och trevliga
assistenter. Hur man sedan gör då man ger
lektioner och håller kurser är ju helt individuellt
och resultatet beror till stor del på hur det känns
för en själv och hur man uppfattas.
Mitt bestående intryck av SGK är att juniorerna
verkligen ville bli bra och också blev bra, och att
seniorerna och damerna gärna gick på träning
och var bra på att lyssna och träna. Om de sedan
blev bättre än sina kompisar som inte tränade
kan man bara hoppas.
Nybörjarkurser är kul var man än har de; man
får vara lite ”golfgud” för en skara nya ”troende”
och jag gillar det även om jag inte riktigt vet varför.
Under en period när jag tränade Jarmo Sandelin
skulle alla ha en lektion i att slå längre. Jag
gillade inte det och försökte förklara att Jarmo
är kung på att putta och på närspel och ville
styra över träningen på den sidan av spelet. Våra
intressen kolliderade och den typen av lektioner
försvann snabbt.
Det går mode även i vilken pro som är bäst
vilket är direkt fånigt och det är mer personkemi
och tålamod till förändringar hos eleven som
avgör om en elev – tränar- relation fungerar.
Något att tänka på för alla klubbar, framförallt
i Stockholmsområdet, där vi gärna och snabbt
anammar nya trender.
Alla härliga människor som klubben innehåller
och har innehållit gör prons jobb trevligt, särskilt
på en klubb som SGK. Visserligen förekom
det alltid dagar och personer som man inte alltid
uppskattade men det är ju lika på alla klubbar.
Stockholms Golfklubb är fortfarande, helt
klart, banan med de bästa greenområdena i
Stockholm och den är alltid i ypperligt skick.
Därför kommer jag alltid vilja tillhöra Kevinge
även om jag nu går nya vägar med nya banprojekt
runtom i golfsverige.
89