Hildegard av Bingen - Norrbottens läns landsting

Scen 1 Matutin: Ängelns fall Karbunkel
Ängelns fall skildrar på ett mytologiskt sätt
ett himmelskt drama som skulle kunna
återupprepas på jorden. Som symbol
för detta fall finns stenens glans och
dess förlust. Lucifers hybris (similis ero
altissimo, jag är lik den högste), som fällde
maktens teokratiska frestelse, blir människans problem
- den av Gud skapade människan, upphöjd till världens
mitt - som också kunde fällas av samma frestelse.
Stenen, av gudomligt ursprung, är som en ständig
påminnelse om denna ursprungshistoria, som en fråga
till människan och hennes självförståelse.
Scen 2 Laudes: En vision av den
alstringsrika urkraften Smaragd
I nattens dunkel, i den begynnande morgonens gryning,
har Hildegard en vision om livets början, om
dess livgivande urkraft, växtkraft, född
av ljuset. Denna består av tre krafter
som alla återfinns, symboliskt, i stenen:
savens livgivande urkraft,
handgriplig fasthet, glänsande eld.
Scen 3 Prim: En vision av solen Hyacinten
I denna solvision ser Hildegard det himmelska i det jordiska.
Skapelsen är en uppenbarelse av
Guds härlighet. I sången ”De Sancta
Maria” förverkligas denna när Maria likställs
med en ädelsten. I henne har jorden
knutits samman med himlen:
”o splendissima gemma” (o strålande
ädelsten). Ur denna ”gudsgestalt” kommer
två väninnor för att bo i världen, för att göra den
beboelig: Insikt och kärlek. De vill bo hos varje människa
och klappar därför på hjärtats port.
Scen 4 Meditation: Bön om
insikt och kärlek Agat
Denna korta meditation är som en
bön om att ta till sig de båda
väninnorna, insikten och kärleken,
men även en bön om viriditas, den
livgivande urkraften, som människorna
dagligen bör återupprätta.
Scen 5 Ters: Människan och kärlekens
makt Onyx
I takt med att dagen blir ljusare, blir också människans
gestalt tydligare: Hon står mitt i världen och blickar mot
öster – ljuset. Hon står med utsträckta armar som
pekar mot söder – salighet – och mot norr – solförmörkelse
och fördärvelse. Människan befinner sig mitt emellan
det onda och det goda, mitt emellan sin förutbestämmelse
och sitt teokratiska risktagande.
Hon erfar och gestaltar världen
genom de fem sinnena, uttryck för
den kärlek som givits henne. Dock,
denna kärlek är hotad, även av
Hildegard, som inte är fri från
avund. Hon vill inte släppa sin älsklingssyster,
som valdes till abbedissa i
ett annat kloster. Hon upplever förlust
av kärlek, också genom döden.
12