2 Affektiva sjukdomar - Landstinget Sörmland

Vårdprogram – Affektiva sjukdomar; vs 2006-04-12
hol. Mianserin och mirtazapin ger mindre upphov till sexuell dysfunktion än SSRI. En mindre
vanlig biverkning hos båda preparat är en reversibel benmärgsdepression med nedgång av de
vita blodkropparna.
Selektiva monoaminooxidas (MAO)-A-hämmare
Moklobemid (Aurorix) är en reversibel och kortverkande, kompetitiv hämmare av enzymet
monoaminooxidas-A (MAO-A). Detta enzym hämmar nedbrytningen av noradrenalin och serotonin
i nervsystemet, vilket leder till att depåerna av noradrenalin och serotonin ökar. Detta i
sin tur leder indirekt till en förstärkt transmission för dessa två transmittorer. Moklobemid har
mycket kort halveringstid (3 tim) och doseras därför 2-3 ggr dagligen. Typiska biverkningar
för moklobemid är huvudvärk, yrsel, illamående och sömnbesvär. Det visar mindre sexuella
biverkningar än SSRI.
Samtidig användning av moklobemid och selegilin (Selegelin, Eldepryl) är kontraindicerat.
Detta beroende på att Selegelin är en hämmare av monoaminooxidas-B och denna kombination
leder således till en komplett hämning av monoaminooxidas (hämning av både A+B). En
viktig funktion som monoaminooxidaset har i kroppen är att bryta ner dietärt tyramin, som
bland annat finns i lagrade ostar. Tyramin är i sig farmakologiskt aktivt, det påverkar blodtrycket
och ett överskott av tyramin kan leda till hypertensiva kriser, med dödsfall som följd.
Detta kallas ofta för den s.k. ”osteffekten”, en biverkan som kan inträffa när icke-selektiva
MAO-hämmmare används (se nedan). Genom att använda selektiva MAO-hämmare som t.ex.
moklobemid, undvikes denna biverkan.
Icke-reversibla och icke-selektiva monoaminooxidas (MAO)-hämmare
De klassiska MAO-hämmarna fenelzin (Nardil) och tranylcypromin (Parnate) skiljer sig effektmässigt,
angående biverkningar och vad gäller interaktioner från moklobemid. Både Nardil
och Parnate är irreversibla och icke-selektiva MAO-hämmare och är i Sverige endast tillgängliga
som licenspreparat. De icke-reversibla MAO-hämmarna kan i enstaka fall användas med
god effekt vid terapiresistenta depressioner, men sådana fall är alltid en specialistangelägenhet.
De icke-reversibla och icke-selektiva MAO-hämmarna kan orsaka allvarliga biverkningar,
vilket måste noga beaktas (se ovan).
4.3.3 Stämningsstabiliserande läkemedel
Litium (Lithionit)
Litium är det bäst dokumenterade medlet vid bipolär sjukdom och mani, men verkningsmekanismen
är inte helt klarlagd. Litiumbehandling tillhör psykiatrins uppdrag. Litium har ett
smalt terapeutisk spektrum och dosen måste därför trappas upp successivt (se FASS) och
sedan styras via regelbundna kontroller av serumkoncentrationen (redovisas nedan). Terapeutisk
serumkoncentration vid profylaktisk behandling rekommenderas vara 0,5-0,8 mmol/l.
Behandlingen måste dock individualiseras och i vissa fall kan högre koncentration behövas.
Man skall dock alltid sträva efter lägsta möjliga dos. Vid behandling av akut mani kan högre
serumkoncentration behövas (1-1,2 mmol/l). Litiumkoncentrationer över 1,2 mmol/l innebär
risk för litiumintoxikation, ett tillstånd som kan ge irreversibla njurskador.
Vanliga biverkningar är ökad törst, tremor (som enkelt kan behandlas med låga doser propranolol)
och njurpåverkan som ger reducerad urinkoncentrationsförmåga (ökad diures). Litium
25