Här finns nr 1/2009 - Russian Blue Klubben

Historien om
vår Lisa
6 månader
Jag vill gärna berätta historien om vår älskade
katt Lisa. För att på så sätt kanske kunna inspirera
någon att skaffa just en russian blue. För ni
som redan har en vet ju hur underbart det är!
För snart 3 år sedan gick vi igenom en separation
och jag och min dotter flyttade till ett radhus i
centrala Eskilstuna. Vi började om på nytt och vi
kände frihet och andades liv. Vi båda har alltid
älskat djur och har funderat på många tänkbara
djur. Men djuret ska trivas, ha sällskap och det får
inte bli ett egoistiskt val för oss människor, för att
vi vill ha sällskap bara när det passar oss. Hund var
uteslutet och vi kom in på linjen att eventuellt
satsa på en katt. Vi båda surfade omkring på internet
en lång period för att se vilka raser som finns
och hur de olika rasernas temperament är. Vi
skrev också ut bilder på raser som vi tyckte var
vackra. Ibland är det inte så lätt för mor och dotter
att samsas… Men vi jobbade på, letade information,
tog tid på oss. Detta skulle bli bra! Efter
all forskning om raser som vi gillade och passade
vår verklighet och vardag blev vårt gemensamma
val helt naturligt en familjetrogen russian blue
katt. Så vacker!
När vi väl bestämt oss verkade det nästan som om
varenda född unge redan var tingad! Men vår
chans dök upp i Sundbyberg och vårt första besök
hos Lisa och hennes bröder var klart en bekräftelse
att detta var helt rätt! Mamma Nobelle (Barynia’s
Hildur) mötte oss skeptiskt i hallen, så liten och
finlemmad. Sprang in till sina 6 veckor gamla
ungar för att skydda dem. Tänk att en av dem
skulle bli vår! Vi fick täta rapporter och bilder på
hur ungarna växte till sig. Vilken tid av längtan!
Det var som att vänta på julafton och tomten när
man var liten.
6 veckor
Den stora dagen var 5 april. Då hade
Lisa äntligen blivit mogen att flytta
från mor och syskon. En mycket
liten och mycket blyg Lisa satt i vår
hall i sin transportbur bra länge
innan hon skeptiskt vågade sig ut.
Mycket nya dofter, nya ljud, inga
kattsyskon… vad konstigt! Första
tiden gick det åt enormt med energi
att iaktta och ha koll på att Lisa
mådde bra och att hon skulle känna
sig hemma. Det tog lite tid för henne
att komma igång och äta ordentligt
och det är klart man blev orolig. Jag
var orolig för allt! Det var som att ha
en liten baby med allt ansvar som det
bär med sig.
Lisa har alltid varit med oss,
tillsammans med oss. Har aldrig dragit
sig undan. Lagar vi frukost så är
det klart att hon klättrar upp i våra
morgonrockar för att se vad vi sysslar
med. Ligger gärna på axlarna som en
liten pälskrage för att få närhet och
”vara med där det händer”! Hon ligger
gärna i vårt knä när vi kopplar av
framför TV:n på kvällen. Leksuget
finns alltid där. Och inleder inte vi
lek så visar Lisa tydligt själv när hon
vill leka. Då hämtar hon sin
älsklingsmus och lägger den synligt
framför en och sätter sig och tittar på
en med sina stora smaragdgröna
ögon…”Lek med mig!”
Lisa växer, blir större och klokare
men är fortfarande så graciöst vacker
och finlemmad. Ibland känns det
som om hon förstår vad man säger,
att hon tar det till sig och lär. Min
dotter och jag säger faktiskt flera
gånger om dagen hur glada vi är över
Lisa! Hon ger oss så mycket!
När vi valde en katthona fick vi frågan
om vi hade tänkt använda henne
i avel. Nej, sa jag. Vi vill bara ha
henne som sällskapsdjur. Att vi valde
en hona var just för att de är något
mer finlemmade och fastnade för det
utseendet. Det var min inställning
länge. Men frågan dök upp igen och
igen. Lisa hade då börjat löpa och
gjort detta gång på gång regelbundet.
Jag började läsa mig till hur det är att
avla. Jag ställde frågor till Lisas uppfödare
och Russian Blue Klubbens
kattungeförmedlare. Helt plötsligt
hade jag ändrat inställning och det
kändes helt naturligt och roligt att ge
Lisa den chansen att få en kull ungar!
17 veckor
16