Ãlder i intersektionell analys - Politiken.se

KVT 2-3.05 Inlaga ny 07-08-24 10.58 Sida 81 

Ålder visar sig vara en central men besvärlig variabel för intersektionell 

analys eftersom den befinner sig i ständig, ja naturlig, 

förändring. Vilken betydelse har det för vår livssituation att vi 

genomgår åldrandeprocesser från barndom till ålderdom? Och 

vad innebär egentligen ålderism? 

Ålder i intersektionell analys 

Clary Krekula, Anna-Liisa Närvänen 

och Elisabet Näsman 

Diskussionen om intersektionalitet har främst 

fokuserat kön, klass och etnicitet medan 

ålderns betydelse ofta är förbisedd. Ett skäl till 

det kan vara att begreppet intersektionalitet 

tillkom i skärningspunkten mellan postmodern 

feministisk teori, postkolonial teori, 

black feminism och queerteori eller som en 

antirasistisk kritik av ”den ’vita’ feminismens 

hegemoni och exkluderande praktik”. 1 I 

denna artikel vill vi öppna för diskussion om 

vad en analys av ålder kan bidra med och samtidigt 

aktualisera intersektionalitet i den 

åldersbaserade forskningen. Artikeln är delvis 

uppbyggd som ett växelspel mellan forskningsfälten 

barndomssociologi och socialgerontologi. 

Utifrån sådan forskning ställer vi 

frågor om vad åldersordningen betyder för 

intersektionalitetsdiskussionen och berör 

vissa resonemang om innebörden i analys av 

intersektionalitet. Vi har avgränsat oss genom 

att främst se på samspel mellan kön och ålder. 

Ålder och intersektionalitet 

I diskussioner om intersektionalitet förespråkas 

forskning som lyfter fram differentiering 

och mångfald och där samspelet mellan olika 

strukturer och sociala kategoriseringar sätts i 

fokus. Trots det växande intresset för forskning 

om ålder, ålderskategorisering och åldersordning 

inom samhällsvetenskap, har ålder 

som struktur och grund för kategorisering i 

hög grad förbisetts i intersektionalitetsanalyser. 

2 Om ålder och generation nämns, är det i 

uppräkningar eller parentetiskt i resonemang 

om samspel mellan kön, klass och ”ras”/etnicitet. 

3 Samtidigt har diskussionerna om intersektionalitet 

pekat ut problem med forskning 

som ensidigt fokuserar på en social kategori, 

t ex kön, klass eller etnicitet. Exempelvis har 

Collins och West & Fenstermaker hävdat att 

feministisk forskning har lidit av en bias pga 

att den ensidigt har utgått från den nordamerikanska 

och västeuropeiska vita medelålders 

medelklasskvinnans erfarenheter och intres-


82 | Kvinnovetenskaplig tidskrift 2–3.05 

sen, utan att lyfta fram betydelsen av skillnader 

utifrån exempelvis klass och etnicitet. 4 

Förbiseendet av ålder i diskussioner av intersektionalitet 

kan delvis förstås utifrån relationen 

mellan vem som producerar vilken kunskap 

och när i historisk tid det sker. Forskarens 

egen ålder kan påverka val av frågor och teoretiska 

antaganden. Feministiska forskare är 

inte heller fria från sociala föreställningar utan 

kan påverkas t ex av ålderistiska stereotypier 

om äldre kvinnor och om åldrandet, vilket kan 

leda till att ålderdomen generellt sett inte uppfattas 

som ett angeläget forskningsområde. 5 

Detta kan förklara att kvinnan i forskningen 

främst är i reproduktiv ålder. 6 

En likartad begränsning finns i forskning 

som ensidigt riktar intresset mot en viss ålder. 

Barndomsforskning och socialgerontologisk 

forskning är båda åldersbaserade i den 

meningen att de fokuserar på en specifik 

ålderskategori och livsfas: barn/barndom 

respektive äldre/ålderdom. En risk med en 

sådan inriktning är att forskningen förbiser 

både åldersdifferentieringen inom kategorin 

och betydelsen av klass, etnicitet och kön. - 

Problemet blir påtagligt inom den barndomssociologi 

som har ett generationsperspektiv 

och tenderar att behandla barn som en kategori 

med lika villkor. 7 Risken med ålderskategoribaserad 

forskning har även påtalats inom 

socialgerontologin, då en del gerontologisk 

forskning bidragit till att konstruera en homogen 

bild av äldre. 8 

Att fokusera en viss social kategori i stället 

för att fokusera variationer inom kategorin, 

och hur olika strukturer samspelar med 

varandra, kan vara ett sätt att lyfta fram ett 

specifikt forskningsfält. Inom barndomsforskningen 

har en renodling av ålders(kategori)perspektivet 

betonats som nödvändigt 

för att effektivt kunna bygga upp barndomsforskningen, 

hävda betydelsen av att se barnpositionens 

specifika innebörder i jämförelse 

med andra ålderskategoriers och därmed synliggöra 

barn som social kategori. Diskussion 

om intersektionalitet kan mot bakgrund av en 

sådan position te sig hotande. Liksom Lykke 

har konstaterat att genusforskare sett en fara i 

att introduktionen av mångfaldsbegreppet 

kunde medföra att genusforskningens betydelse 

skulle minska, har barndomsforskare som 

Qvortrup pekat på risken att barndomen som 

socialt fenomen och de generella villkor som 

den är behäftad med inte blir synliga, om 

forskning om barn också omfattar alla andra 

kategoriseringar av barn, såsom klass, etnisk 

tillhörighet och kön. 9 När fältet lanserades, 

beslutades därför i ett internationellt samarbete 

att barnkategorin konsekvent skulle analyseras 

som en helhet utan att belysa barndomens 

differentiering utifrån t ex kön. Detta 

bidrog till en homogenisering av bilden av 

barn och barndom i forskningen. 10 

Man kan alltså säga att den ålderskategoribaserade 

forskningen riskerar att reproducera 

de problem som under en längre tid har påtalats 

inom genusforskningen. 11 Därför ser vi 

diskussionen om ålder och intersektionalitet 

som viktig i dubbel bemärkelse. Forskning om 

samspelet mellan kön och ålder har hamnat i 

bakgrunden i förhållande till genusforskningens 

huvudfåra. Samtidigt kan det sägas att 

frågan om intersektionalitet har hamnat i bakgrunden 

i den ålderskategoribaserade forskningen. 

Även om en hel del forskning med 

fokus på kön finns om t ex unga tjejer samt 

barn och unga i förskola och skola, och här 

sker stora framsteg internationellt, kvarstår 

samspelet mellan kön och ålder som teoretiskt 

tämligen oproblematiserat. 12 Att genusforskning 

har förbisett åldersdimensionen har påpekats 

av flera socialgerontologiska författare. 13 

Inom socialgerontologin har samspelet mellan 

kön och ålder återkommande beskrivits i addi-


Intersektionalitet | 83 

tiva termer av dubbel utsatthet, dvs att fördomar 

och diskriminering förväntas bli värre när 

olika underordningar kombineras. 14 Begreppet 

intersektionalitet har däremot sällan tillämpats 

på relationen mellan kön och hög ålder. 

Vi menar att en bidragande orsak till att 

ålder inte i större utsträckning problematiserats 

i intersektionalitetsdiskussioner är att 

ålderns och åldrandets innebörder ofta är för 

givet tagna både i vardagslivet och i vetenskapliga 

praktiker. Det är, som vi ser det, viktigt 

att i forskningen synliggöra ålder som 

social struktur och som grund för social kategorisering, 

eftersom även vetenskaplig verksamhet 

bidrar till att konstruera ålder och åldrande. 

Forskning där ålder inte problematiseras 

riskerar att återskapa och befästa vardagliga 

fördomar. 

Vetenskapliga discipliner har skilda definitioner 

av ålder och åldrande. Åldrande kan ses 

som biologiskt, kronologiskt, psykologiskt 

och socialt. 15 De discipliner som behandlar 

barns utvecklig mot vuxenlivet såsom pedagogik, 

psykologi och medicin, har definierat 

barndomen som en livsfas i termer av mognad 

och utveckling av kapaciteter (kognitiva, fysiologiska 

etc) i stadier relaterade till kronologisk 

ålder. Sådana föreställningar impregnerar 

olika praktiker som fakta. 16 Vetenskaper som 

definierat barndom och barns utveckling har 

alltså betydelse för de sociala och kulturella 

konstruktionerna av denna livsfas. På liknande 

sätt har gerontologin bidragit till konstruktionen 

av både åldrandeprocessen och livsfasen 

ålderdom. Både det biologiska och det 

psykologiska perspektivet har främst framställt 

åldrande som en individs förlust av förmågor 

även om det också finns andra perspektiv. 

17 

Vi hävdar att ålder inte har någon inneboende 

mening, utan är socialt och kulturellt 

konstruerad, bland annat av vetenskapliga 

diskurser. I sådana konstruktioner kan kronologisk 

ålder explicit kopplas samman med 

fysiologiska och kognitiva processer och få 

sociala och kulturella innebörder. Ålder hänger 

samman med institutionaliserade livsförlopp, 

som består av sekventiellt ordnade livsfaser 

och åldersbaserade sociala positioner. 18 

Dessa livsförlopp omfattar normer som definierar 

rättigheter, skyldigheter och förväntade 

aktiviteter, vad som betraktas som normalt 

och avvikande i en viss ålder, livsfas och livssfär, 

vilket har betydelse för individers och 

gruppers handlande och sociala identiteter. 19 

De institutionaliserade livsförloppen kan ses 

som en åldersordning i samhället, som en 

maktstruktur, både i fördelning av resurser 

och möjligheter, och disciplinering till normefterlevnad. 

20 

Ålderspositioner i livsförloppet samspelar 

med kön. Det förväntade livsförloppet kan se 

olika ut för kvinnor och män. 21 Åldersnormer 

kan vara könsdifferentierade och könsdifferentierande. 

Redan detta visar, enligt vår mening, 

vikten av att intersektuellt belysa samspelet 

mellan ålder, livsfas, kön, klass i olika situationer. 

Som Collins påpekat kategoriseras kvinnors 

kroppar socialt utifrån ålder, ras och etnisk 

tillhörighet, fertilitet, sexualitet och funktionshinder. 

22 Vad betyder sådana kategoriseringar 

i olika sammanhang och hur är de relaterade till 

varandra? Vilken relativ betydelse har de olika 

ordningarna i olika situationer? Det vi vill lyfta 

fram i diskussionen nedan är vikten av att 

forskning problematiserar och analyserar ålder 

som social kategori i samverkan med andra 

strukturer och kategoriseringar. 

Ålder som grund för maktutövning 

Klass, etnicitet och kön har med självklarhet 

diskuterats i termer av maktrelationer inom 

samhällsvetenskaperna, vilket har gjort dem 

väsentliga i analys av intersektionalitet. Ålder



har inte med samma självklarhet diskuterats i 

makttermer. Vi vill dock betona att även ålder 

är en grund för maktrelationer och maktutövning 

i form av social differentiering och segregering, 

vilket understryker vikten av att inkludera 

ålder i intersektionalitetsanalyser. 

Frågan om ålder och makt för inom socialgerontologin 

tanken till ålderism, som kan ses 

som analogt med sexism eller rasism. Begreppet 

myntades av Robert Butler 1969 och användes 

ursprungligen för att belysa diskriminering 

av äldre. 23 Detta fenomen studerades i 

termer av negativa attityder, värderingar och 

stereotypier gentemot äldre innan ålderismbegreppet 

lanserades. 24 Begreppet används på 

olika sätt, men återkommande är att det omfattar 

både fördomar och diskriminering. 25 

Ålderism som begrepp har haft en specifik 

användning. Det används inte inom barndomssociologin, 

trots dess påtagliga analytiska 

möjligheter. Vi vill betona att åldersbaserad 

diskriminering och fördomar riktas mot personer 

i olika åldrar. Både yngre och äldre kan 

diskrimineras på arbetsmarknaden och typifieras 

som ett socialt problem: ungdomar som 

bråkiga och farliga; äldre som skröpliga eller 

som en belastning. 

En orsak till den åldersspecifika användningen 

av begreppet är att det definierats på 

ytnivå, utifrån ålderismens manifestationer 

såsom diskriminering av äldre, istället för att 

se vad som konstituerar ålderism. Christopher 

Bodily hävdar att: ”Ålderism är en betydligt 

bredare och djupare situerad konstruktion än 

vad de flesta definitionerna tillåter. Den kan 

inte bara omfatta både negativa och positiva 

föreställningar, utan är, ironiskt nog, indifferent 

i förhållande till särskilda åldrar eller 

åldersgrupper”. 26 Diskriminering, baserad på 

negativa föreställningar om äldre personer, 

kan enligt Bodily, ses som ålderismens förmodligen 

mest synliga manifestation, men bör 

inte sammanblandas med vad ålderism är. 

Ålderismens djupstruktur består enligt Bodily 

av grundläggande antaganden och för givet 

tagna föreställningar om att ålder (tid) i sig är 

orsak till egenskaper, beteenden etc. Dessa 

föreställningar uppstår och vidmakthålls 

genom olika sociala och kulturella processer t 

ex i vetenskap och juridik liksom i vardagslivets 

praktiker i relationer till andra. Ålder 

används då både som beskrivning och förklaring. 

Ålder som beskrivning av ett skeende eller 

en individs beteenden och egenskaper, transformeras 

till en förklaring, t ex i utsagor om att 

barn beter sig på ett visst sätt för att de inte vet 

bättre, eller att äldre blir kloka och visa med 

åren. Sådana antaganden utgör grunden för 

ålderismens manifestationer och dess legitimering. 

Bodilys slutsats, som vi delar, är att 

ålderism som socialt fenomen bör avse generell 

åldersbaserad typifiering. 

Ålderism kan manifesteras i maktutövning 

på olika sätt och innebär inte alltid negativ särbehandling. 

Kalish talar om en ”ny ålderism” 

och avser därmed tendensen att betrakta äldre 

som svaga med avtagande kompetenser och 

därför i behov av vård och omsorg från ”de 

yngre”. 27 Likartade resonemang kan sägas 

gälla barn. I positioneringen av barn som ”not 

yets” alltså som blivande vuxna, karakteriseras 

de genom bristande kompetens. 28 Därmed 

frånkänns de ansvar och ses som berättigade 

till resurser från andra. ”Ny ålderism” betonar 

tendenser till paternalism. De vuxna i mellanåldrarna 

har tolkningsföreträde vad gäller 

barns eller äldres behov. 29 

Inom barndomssociologin behandlas frågor 

om åldersbaserad under- och överordning 

i andra termer än ålderism. Barn problematiseras 

som en underordnad social position 

inom barndomssociologisk forskningstraditioner 

beskrivna av James, Jenks och Prout. 

Exempelvis ser traditionen Minoritetsbarnet



barndomen som en del av samhällsstrukturen 

och betonar maktaspekten genom att se barn 

som en minoritet i samhället. Ålder som maktstruktur 

präglar idéer om relationen mellan 

barn och vuxna i samhällsinstitutioner som 

skolan. Maktfrågan betonas också i traditionen 

Stambarnet som framhäver barns särart 

och ser dem som en folkstam med egen kultur 

som återskapas relativt självständigt från vuxenvärlden. 

Barns kultur kan då ses som en 

motkultur i en förtryckande vuxenvärld. 30 

Att ålderismbegreppet används i forskning 

om äldre men inte om barn och ungdom kan 

eventuellt hänga samman med en skillnad i 

synen på de två ålderspositionerna. Barns 

underordning i den åldersbaserade maktasymmetrin 

kan ses som mer självklar utifrån den 

hegemoniska diskursen om barndom, eftersom 

den i ett utvecklingsperspektiv konstruerar 

barn som beroende och i behov av skydd. 

Att begränsa barns handlingsutrymme blir 

legitimt utifrån föreställningar om att barn är 

omogna, outbildade och saknar vuxnas kompetens. 

31 Den ideologiska dominansen från de 

yrkesverksamma åldrarna, som ses som ”de 

normala”, medför att barn som social kategori 

framstår som självklart underordnade. Frågan 

är vid vilken ålder diskriminering av barn 

ska upphöra snarare än varför den existerar. 

Diskriminering av äldre personer som tidigare 

hört till ”normalåldern”, kan däremot uppfattas 

som problematisk och därmed som en viktig 

forskningsfråga, då frågan är när de ska 

lämna den högstatusposition de haft. 

En -ism bland andra? 

Ålderism kan ses som ett förtryckande system 

på samma sätt som sexism och rasism, men det 

finns skillnader som är viktiga i en intersektionell 

analys. Den främsta är ålderspositionernas 

föränderlighet. Vi byter sällan ras och kön, 

men däremot ”byter” vi kontinuerligt ålder. 32 

Sett ur ett maktperspektiv intar vi olika positioner 

i åldersbaserade maktrelationer under 

ett livsförlopp. Denna skillnad mellan ålderspositioner 

och de som baseras på ”ras”/etnicitet 

och kön har även påpekats av de los Reyes 

& Mulinari när de diskuterar maktordning i 

relation till ålder och generation: 

Under det att generationsskillnader följer 

livscykeln är klass, kön och ”ras”/etnicitet 

kopplade till strukturella relationer av 

exploatering och förtryck ... Den underordning 

som följer av generationsskillnaderna 

är emellertid övergående i en individs 

liv. Föreställningen om barndomens 

och ungdomens underordning och beroende 

som förbyts till självständighet, auktoritet 

och inflytande under vuxen ålder 

för att återigen minska i livets sista skede 

är historiskt och kulturellt betingad. 33 

I en not framhåller de los Reyes & Mulinari att 

det ovan sagda är ett förenklande resonemang 

och att ”livscykel är i högsta grad avhängigt 

historiskt situerade sociala processer och 

maktrelationer… Kopplingen mellan ålder 

och status är också av central betydelse inom 

vissa sociala kontexter”. De drar dock slutsatsen 

att de tre andra kategoriseringarna ”inte 

är övergående utan en sådan underordning 

följer med i livets olika stadier.” De möjligheter 

till individuella förflyttningar som finns 

även i dessa fall ”innebär inte en förändring av 

den hierarkiska ordningen.” Härmed avslutar 

de diskussionen om ålder. de los Reyes & 

Mulinari tycks inte fullfölja intersektionalitetsperspektivet 

med en öppenhet för att kön, 

klass och ”ras”/etnicitet kan tänkas hänga 

samman med åldersordningen, men att ha 

positionen som tioårig svart flicka är en annan 

än den som femtioårig svart kvinna, vilket är 

av intresse för att förstå rasifiering och



könsmakt. Betydelsen av att vara svart kvinna 

kan dessutom vara relaterad till klasstillhörighet, 

vilket kan ändras över livsförloppet. de 

los Reyes & Mulinari ser inte heller till ålder 

och livsförlopp som samtidighet, ett perspektiv 

som annars är centralt för intersektionalitetsanalysen. 

Även om individen byter position 

under sitt liv innebär det inte en förändring 

av den hierarkiska ordningen mellan 

ålderskategorier i samhället. Att individens 

position inom åldersordningen ändras under 

livsförloppet är inte ett skäl att bortse från 

ålder i intersektionalitetsanalyser. Ytterligare 

en skillnad mellan ålder och andra strukturer 

handlar om maktpositioner och normer. 

Ålderspositioner låter sig inte indelas i binära 

oppositioner. Ålderism kan riktas mot olika 

åldrar. De yrkesverksamma åldrarna utgör 

normen, vilket betyder att de som avviker är 

både de som är yngre och äldre än normen. 34 

Åldersdiskriminering mot de båda ålderspolerna 

kan ha likheter och en gemensam 

grund. 35 Både barn och äldre kan ses som 

improduktiva eftersom de inte tillhör den 

yrkesverksamma delen av befolkningen. 

Arbetslivet har varit grundläggande för differentiering 

och institutionalisering av livsförloppet. 

36 Den yrkesverksamma delen har blivit 

”det materiellt och ideologiskt dominerande 

stadiet i livsförloppet”, associerad med 

autonomi, rättigheter och ansvar. 37 Barndom 

och ålderdom är livsfaser med marginalisering 

i förhållande till arbetsmarknaden. 38 Som 

Turner poängterar tillskrivs ungdomar och 

äldre gemensamma karakteristika såsom beroende 

och frånvaro av sociala skyldigheter 

och avlönat arbete. 39 Båda kategorierna beskrivs 

också med en nedsättande terminologi. 

Mot denna bakgrund tolkar Turner skillnaderna 

i status mellan ålderskategorier i termer 

av individernas åldersrelaterade skyldigheter 

och ansvar i det sociala systemet. Hög status 

tillskrivs dem som anses bidra i ett samhälle 

där produktivitet är ett centralt värde. 40 

Oavsett likheten mellan barn och äldre 

finns skillnader mellan dessa åldrar som kan 

tänkas ha betydelse för intersektionalitetsanalyser 

i förhållandet mellan könsförtryck 

och ålderism. Eftersom kvinnor har högre 

medellivslängd, och utgör en större del av de 

äldre är hög ålder i hög utsträckning en kvinnoerfarenhet. 

Det innebär att ålderismens manifestation 

i förhållande till äldre inte kan ses 

fritt från könsförtryck, utan aktualiserar frågor 

som: på vilket sätt påverkas föreställningar 

om äldre av att bilden av de äldsta främst 

gestaltas av kvinnor? På vilket sätt påverkas 

ålderism mot äldre av att de främst är kvinnor? 

Det är också rimligt att den kulturella innebörden 

i de två livsfasernas olika placeringar i 

livsförloppet – den första respektive sista – kan 

ha betydelse. Barn ses som ”not yets” jämfört 

med vuxna, medan de äldre snarare ses som 

”has beens.” 41 Den framtidsorienterade synen 

på barn som i vardande är mer positiv, en 

potentialitet, medan ålderdomens framtid är 

döden. Detta har också betydelse för de två 

kategoriernas självförståelse och handlingsstrategier. 

Medan barn kan se ett positivt värde 

i att åldras och kan använda strategier för att 

överdriva eller framhäva sitt åldrande, kan 

äldre se åldrande som något mer negativt och 

skapa strategier för att framstå som yngre snarare 

än äldre. 42 Det kan således utvecklas 

olika strategier mot ålderismens konsekvenser 

och för självpresentation och försvar av självbilder 

utifrån de två positionerna barndom 

och hög ålder. Det innebär också att åldersdifferentieringens 

betydelser bör uppmärksammas 

även inom en ålderskategori.



Helhetsperspektivets dilemma 

En intersektionalitetsanalys kan, som vi ser 

det, bidra till kunskap om betydelsen av samspelet 

mellan olika ordningar, inklusive ålder, 

men som vi diskuterar nedan förutsätter detta 

en fortsatt teoriutveckling. Diskussionen om 

intersektionalitet speglar en ambition att fånga 

en större komplexitet än forskning med fokus 

på en kategori. Som vi ovan nämnt är fördelarna 

med en sådan ansats för åldersbaserad 

forskning uppenbara, när det gäller kunskap 

om heterogenitet inom olika livsfaser. Samtidigt 

framstår den helhet som eftersträvas som 

svåruppnåelig. Som Lykke skriver: ”begreppet 

öppnar dörren för en inmarsch av en oändlig 

rad av maktasymmetrier (kön, klass, etnicitet, 

ålder, sexuell preferens, nationalitet, profession, 

funktionshinder, och så vidare). Och följer 

vi denna argumentationslinje, kommer begreppet 

att framträda som analytiskt ohanterligt”. 

43 Eftersom det förefaller ogenomförbart 

att inkludera alla tänkbara maktasymmetrier i 

en studie, kan forskning inte rimligen kritiseras 

för att en viss maktordning saknas i analysen, 

om inte just den är särskilt motiverad av sammanhanget. 

Analysen måste enligt Lykke alltid 

baseras på ett explicit, reflekterat val – och därmed 

bortval – av maktaxlar. Avgörande för 

valet är vad analysen pekar ut som betydelsefullt. 

Därtill är det ”nödvändigt att perspektivera 

sin forskning genom att ställa kritiska frågor 

till den utifrån några av de bortvalda axlarna” 

för att se om nya frågor kan genereras. 

Lykkes resonemang ger en realistisk bild av 

vad en forskare kan åstadkomma, men lämnar 

samtidigt grundläggande problem olösta. Ett 

sådant handlar om möjlighet att under en 

yrkeskarriär tillägna sig kunskaper på en 

mängd olika forskningsområden. De olika 

maktordningarna har inte samma ursprung, 

verksamma mekanismer och uttryck, vilket 

inte minst vår diskussion av ålder visar. Ett 

grundläggande problem är naturalisering, att 

forskare liksom andra fångas av de för givet 

taganden som är grunden för olika maktordningar. 

Forskare kan i sitt möte med en kontext 

ta de maktordningar för givna, som inte 

ingår i forskarens specifika inriktning och 

kompetens, vilket kan medföra att relevansen 

av sådana maktordningar inte identifieras. 

Detta har visats i diskussioner om intersektionalitet 

där ålder som maktordning sällan problematiseras. 

Intersektionalitetsbegreppet är 

särskilt viktigt i detta sammanhang eftersom 

det riktar uppmärksamheten på att det kan 

finnas andra relevanta maktordningar än dem 

som forskaren utgått ifrån. 

Lykke placerar valet av maktaxlar i analysarbetet. 

Det bör betyda att forskaren under 

analysens gång kan pröva eller upptäcka att en 

maktordning som inte varit utgångspunkten 

för analysen visar sig vara relevant och därmed 

tas med, men också det omvända. Forskningsprocessen 

blir därmed inte linjär som i 

mer hypotesstyrd forskning, utan snarare lik 

den upptäckande forskning som grundad teori 

och hermeneutik står för. Nya frågor kan successivt 

få tyngd i analysen och därmed påverka 

även de inledande analysskedena. En annan 

möjlighet är att se analysarbetet som en längre 

process där man i en serie analyser successivt 

prövar olika maktordningars betydelse i 

samma kontext. En tredje väg är givetvis att 

skapa betydligt större forskningsgrupper än 

brukligt inom humaniora och samhällsvetenskap 

för att ge utrymme att belysa samma 

fenomen från olika perspektiv. 

Intersektionalitetsanalyser har påtagliga 

ideologiska konsekvenser, som berörts inledningsvis. 

Lykke ser intersektionalitetsanalysens 

koppling till mångfaldsperspektivet som 

ett potentiellt hot mot könsperspektivet



medan de los Reyes & Mulinari ifrågasätter 

vad de kallar den hegemoniska feminismen. 

De ser risker i att intersektionalitet hålls fast 

inom det feministiska projektet och konstrueras 

som ett ”feministiskt begrepp”. 44 Frågan 

är alltså om framhävandet av en rad kategoriseringar 

försvagar argumenten mot diskriminering 

grundad på dessa var för sig. Enligt 

Lykke kan intersektionalitetsbegreppet minska 

denna risk och även de los Reyes & Mulinari 

ser en stor förändringspotential i begreppet. 

45 En analys av växelverkan mellan maktordningar 

innebär inte att de enskilda maktordningarna 

var för sig underskattas. Lykke 

anser till och med att eftersom valet av analyskategorier 

ska göras ”medvetet och välavvägt” 

i förhållande till analysens kontext 

kommer kön att inkluderas i en långt större 

omfattning än vad som sker idag. 46 Som vi ser 

det innebär intersektionalitetsbegreppet inte 

att någon viss kategori givet alltid utgör fokus 

för analysen. Inte minst ur ett livsförloppsperspektiv 

framstår det som relevant att tänka sig 

att olika tillhörigheter kan vara mer eller 

mindre centrala för individer i olika skeden. 

Som West & Fenstermaker hävdar, måste relevansen 

av klass, kön och ras i relation till sociala 

handlingar bestämmas i den kontext i vilken 

de produceras. ”Medan könskategori, 

raskategori och klasskategori är potentiellt 

omnirelevanta för det sociala livet, har individerna 

många olika identiteter och dessa kan 

betonas eller dämpas beroende på situationen.” 

47 Symtomatiskt nog reflekterar inte 

heller dessa författare över ålder som maktordning. 

Vår poäng är dock att om intersektionalitet 

förstås som ett övergripande perspektiv 

har ingen struktureringsgrund givet 

företräde. 

Intersektion som skärningspunkt, 

bestämning och dynamik 

Till sist vill vi peka på behovet av att klargöra 

begreppet intersektion och vad intersektionen 

omfattar. I anglosaxisk forskning används termen 

för att beteckna analyser där samverkan 

mellan olika aspekter och integration av olika 

perspektiv ingår. Intersektionalitet som begrepp 

används däremot främst för kritisk analys 

av maktasymmetrier i samhället. Hur intersektionen 

och maktfenomenen formuleras kan 

dock variera, inte bara mellan olika författare, 

utan också inom en och samma text, vilket 

skapar oklarhet. Vi illustrerar detta med utgångspunkt 

i några centrala svenska texter. 

Det vi kallat struktur eller ordning beskriver 

Lykke i sin artikel som både ”maktasymmetrier, 

baserade på kategorier” och ”kategorierna 

och de maktasymmetrier, som de baserar sig 

på”. 48 Andra formuleringar är samhällsstrukturer 

och maktaxlar, exklusionsaxlar, axlar av 

maktasymmetrier samt ”diskurser och maktaxlar” 

där diskurser alltså är skilda från maktaxlarna. 

de los Reyes, Molina och Mulinari 

skriver om maktstrukturer och om konstituerande 

(bärande) principer, medan de los Reyes 

& Mulinari skriver om ”diskursiva och materiella 

intersektioner”, i vilket materiella intersektioner 

alltså inte framstår som diskursiva, 

och om ”strukturer av förtryck” samt ”skärningspunkten 

för maktstrukturer, institutionella 

praktiker och individuella handlingar”. 

49 Här finns formuleringar om maktfördelning 

som något statiskt (strukturer, axlar), 

som diskurser och som ett verktyg som kan 

fånga individuellt handlande, vilket ger möjligheter 

att anknyta till aktuella diskussioner 

om ålder. 

Själva intersektionen är hos de los Reyes, 

Molina och Mulinari skärningspunkten för 

maktstrukturer, för skillnader som är inbädda-



de i varandra och den ger uttryck för en multidimensionell 

konstruktion där individens 

olika positioner konstituerar varandra. Hur 

dessa formuleringar ska förstås i förhållande 

till varandra är inte helt klart. Lykke beskriver 

intersektionen av maktaxlar på flera sätt delvis 

inspirerad av Kimberlé Crenshaw: växelverkan, 

samverkan, interaktion sammanvävning, 

nätverk, komplex och dynamisk interaktion 

och ömsesidig konstruktion. 50 

West och Fenstermaker pekar på hur 

användandet av geometriska metaforer bidrar 

till otydligheten i definitionerna av intersektionalitet 

då t ex en skärningspunkt ger en 

mekanisk bild som bara pekar på relationen 

och ger intryck av att det är just i en avgränsad 

punkt dessa axlar möts. 51 Vad menas med 

en skärningspunkt – en situation? Möts alla 

”axlarna” samtidigt i samma punkt? Är det 

enbart i skärningspunkten de har betydelse i 

förhållande till varandra? Vart tar axlarna 

vägen sedan de mötts i skärningspunkten? 

Liksom West & Fenstermaker och Collins vill 

vi hävda att analysen av intersektionalitet 

måste lokaliseras i ett sammanhang. Vår diskussion 

om ålder pekar mot att samspelen 

mellan olika ordningar är situationsbundna, 

komplexa och föränderliga. Metaforen om en 

skärningspunkt fångar inte dynamiken och 

komplexiteten. Att säga att olika ordningar är 

inbäddade i varandra ger mer utrymme för 

detta, liksom Lykkes tanke om interaktion och 

samverkan, samtidigt som det inte i hennes 

text framgår hur detta länkas till det mer statiska 

begreppet maktaxel. 

Även frågan om hur starka relationerna 

mellan de olika ordningarna är varierar i texterna. 

Hos de los Reyes, Molina och Mulinari 

konstituerar de varandra och de los Reyes & 

Mulinari anser att de inte kan separeras: 

”Könskonstruktionen är således alltid rasifierad 

på samma sätt som rasifiering är bekönad”. 

52 Kön, klass och ”ras”/etnicitet bestämmer 

alltså varandra. Även Lykke skriver 

att de är oupplösligt förbundna och inte kan 

särskiljas. Hur dessa starka formuleringar tolkas 

är avgörande för tanken om det möjliga i 

att välja bort dimensioner. Att de inte kan 

särskiljas utan är ömsesidigt konstituerande 

behöver dock inte, som vi ser det, nödvändigtvis 

innebära att de alltid är lika betydelsefulla. 

En möjlig tolkning av Lykke är att det handlar 

om att de alltid är förbundna i empirin men 

ändå kan särskiljas analytiskt, så att man kan 

hävda att de har olika tyngd i olika kontexter, 

kanske så till den grad att en kategori är helt 

”vilande” i ett givet sammanhang, men kan 

oväntat aktualiseras. Man kan som West & 

Fenstermaker föreställa sig en situation då en 

individ eller grupp upplever förtryck utifrån 

ras och klass (t ex svart arbetarklassman) 

medan en annan individ eller grupp erfar förtryck 

på grund av kön och klass (vit arbetarklasskvinna). 

Det behövs öppningar för att 

undgå essentialism och determinism, för att 

kunna tänka sig en maktasymmetri som har 

betydelse vid en viss tidpunkt och situation, 

men inte har det vid en annan liksom att maktasymmetrier 

kan ändras. 

Avslutande reflektion 

Syftet med artikeln är att öppna för diskussion 

om vad ålder kan tillföra intersektionalitetsanalyser 

och vice versa, eftersom det dels är 

brist på åldersanalys i diskussionen om intersektionalitet 

dels brist på intersektionalitetsanalys 

i åldersbaserad forskning. Som ett bidrag 

till intersektionalitetsdiskussionen har vi 

gett exempel på hur ålder och åldersordning 

tillför analytiska infallsvinklar som skiljer sig 

från andra ordnande principer. Förståelsen av 

kön, klass och etnicitet kan vinna på en analys



av den dynamik som skapas genom institutionalisering 

av individers och olika kategoriers 

väg genom livsförloppet liksom av den komplexitet 

som finns i samhället i kraft av de 

strukturer och samspel som skapas i relationer 

mellan ålderskategorier från olika livsfaser. Å 

andra sidan har vi hävdat att risken för förenklad 

och typifierande förståelse av ålder 

inom forskning om äldre och barndomsforskning 

kan minska genom intersektionell analys. 

Att man kan tala om ett samhälles intersektionalitet 

är ett argument för att också analysera 

livsförlopp och olika livsfaser intersektionellt. 

I den sociala konstruktionen av varje specifik 

livsfas ingår att de som befolkar den kategoriseras 

enligt principer som gäller för samhället 

i övrigt. Barn och äldre personer är inte enbart 

individer i vissa åldrar, utan tillskrivs samtidigt 

kön, klass, etnisk tillhörighet och så vidare. 

Varken barndomen eller ålderdomen är 

sociala världar som kan stängas av från det 

övriga samhället utan måste ses som en del av 

det och som färgat av de kategoriseringar som 

präglar det. 

Det finns skilda uttryck och metaforer för 

intersektionalitet, men gemensamt är att intersektionalitet 

pekar på processer i vilka konstruktioner 

av kön, ålder, etnisk tillhörighet, 

utgör maktordningar och ömsesidigt bestämmer 

varandra. En individ erfar sig själv och 

andra samtidigt utifrån kön, klass, ålder och i 

denna mening bestäms erfarenheten ömsesidigt 

av alla kategoriseringar som har social 

betydelse, vilket får konsekvenser för hur individen 

definieras av andra och för hennes självdefinition. 

53 Alla sådana kategoriseringar har 

dock inte samma betydelse i alla situationer. 

Här finns en relation mellan struktur, kultur 

och agency: 

Eftersom strukturerna tolkas reflexivt av 

aktörerna, kan de även ifrågasättas, transformeras 

eller bibehållas genom sådana 

processer som förhandling, motstånd eller 

konformitet. Att förstå agency förutsätter 

således att förstå aktörens definition av 

situationen, tolkning av möjligheter, hinder 

och möjliga handlingsstrategier i den 

särskilda situationen. 54 

En utgångspunkt för intersektionalitetsanalys 

kan vara att fokusera mekanismer genom 

vilka maktasymmetrier produceras i specifika 

situationer och se vad kön och ålder betyder i 

ett visst sammanhang, hur de erfars av individer 

och framför allt hur kön, ålder och etnicitet 

produceras i vardagspraktiker, vilka normsystem 

som gäller samt vad ett normbrott 

betyder i situationen. Sådana situationella 

analyser i varierande kontexter kan vara ett 

steg i fortsatt diskussion om betydelsen av 

olika maktordningar och samspelet mellan 

dem. 

Noter 

1 Nina Lykke: ”Intersektionalitet – ett användbart 

begrepp för genusforskningen?”, Kvinnovetenskaplig 

tidskrift 2003:1, s. 48; Paulina 

de los Reyes och Diana Mulinari: Intersektionalitet. 

Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens 

landskap, Liber 2005, s. 15. 

2 För diskussion om ålderskonstruktion i vardagslivet, 

se Pirjo Nikander: ”Age in Action: 

membership work and stage of life categories 

in talk”. Helsinki. The Finnish Academy of 

Science and Letters 2002; James A Holstein & 

Jaber F Gubrium: ”Constructing the Life 

Course”. New York. General Hall Inc. 2000. 

3 de los Reyes & Mulinari 2005. 

4 Candace West & Sarah Fenstermaker: ”Doing 

Difference”, Gender and Society, vol. 9,



1995:1; Patricia Hill Collins: ”Moving 

Beyond Gender”, Revisioning Gender, red. 

M. M. Ferree, J. Lorber & B. B. Hess, Sage 

Publications 1999, s. 263. 

5 Sara Arber & Jay Ginn: Gender and Later Life. 

A Sociological Analysis of Resources and 

Constraints, Sage Publications 1991; Colette 

V. Browne: Women, Feminism, and Aging, 

Springer Publishing Company 1998; Ruth E. 

Ray: ”The uninvited guest: mother/daughter 

conflict in feminist gerontology”, Journal of 

Aging Studies, vol.17, 2003; Shulamit Reinharz: 

”Friends or Foes. Gerontological and 

Feminist Theory”, The Oher Us. Feminist 

Explorations of Women and Ageing, Westview, 

red. M. Pearsall, Press 1986/1997. 

6 Clary Krekula: ”En åldersblind feminism? – 

om osynliggörandet av äldre kvinnor i feministisk 

forskning”, Gerontologia, 2003:4; 

Kathryn Woodward: ”Tribute to the older 

woman. Psychoanalysis, feminism, and 

ageism”, Images of Aging. Cultural Representations 

of Later Life, red. M. Featherstone 

och A. Wernick, Routledge 1995. 

7 Anna-Liisa Närvänen & Elisabet Näsman: 

”Childhood as Generation or Life-phase?” 

Young, vol. 12, 2004a:1. 

8 Peter Coleman och John Bond: ”Ageing in the 

twentieth century”. Ageing in Society : an 

Introduction to Social Gerontology, red. John 

Bond och Peter Coleman, Sage, 1990. 

9 Jens Qvortrup: ”Childhood Matters: An Introduction”, 

Childhood Matters. Social Theory 

Practice and Politics, red. Jens Qvortrup et al, 

Avebury 1994. 

10 Se projektet Childhood as a Social Phenomenon, 

European Centre, Vienna, Qvortrup et 

al. 1994. 

11 Se t ex om genusforskningen Candace West & 

Sarah Fenstermaker: ”Doing Difference”, 

Gender and Society, vol. 9, 1995:1. Problem 

med barnforskning som inte förmår beskriva 

heterogenitet på grund av fokusering på barn 

som en social kategori diskuteras t ex av Alan 

Prout: The Future of Childhood. Towards the 

interdisciplinary study of children. Routledge 

Falmer. London. 2005. 

12 Barrie Thorne: Gender play: Girls and boys 

in school. Rutgers University Press 1993; 

Ellen Jordan och Angela Cowan: ”Warrior 

narratives in the kindergarten classroom. 

Renegotiating the Social Contract?” Gender 

& Society, vol. 9, 1995:6; Stina Jeffner: Liksom 

våldtäkt, typ – Om betydelsen av kön 

och hetereosexualitet för ungdomars förståelse 

av våldtäkt, Uppsala universitet. 1997; 

Lena Berg: Lagom är bäst. Unga kvinnors 

berättelser om heterosexuell samvaro och 

pornografi, Bilda Förlag 1999; Lena Berg: 

Äkta Kärlek – heterosexuell samvaro speglat 

mot diskurser om kärlek, heterosexualitet 

och kropp, Uppsala universitet 2002; S. 

Shawn McGuffy & B. Lindsay Rich: ”Playing 

in the gender transgression zone. Race, class 

and hegemonic masculinity in middle childhood”, 

Gender & Society, vol. 13, 1999:5; 

Michael A. Messner: ”Barbie girls versus sea 

monsters. Children constructing gender”, 

Gender & Society, vol. 14, 2000:6; Julia 

Hall: ”It hurts to be a girl. Growing up poor, 

white and female.”, Gender & Society, vol. 

14, 2000:5; Fanny Ambjörnsson: I en klass 

för sig. Genus, klass och sexualitet bland 

gymnasietjejer, Ordfront förlag 2004. 

13 Se tex Arber & Ginn 1991, Toni M. Calasanti: 

”New directions in feminist gerontology: 

An introduction”, Journal of Aging Studies, 

2004:18; Krekula 2003, Barbara McDonald 

& Cynthia Rich: Look Me in the Eye. Old 

Women, Aging and Ageism, Spinster Ink. 

1983; Julia Twigg: ”The body, gender, and 

age: Feminist insights in social gerontology”,



Journal of Aging Studies, vol.18, 2004:1; 

Woodward 1995. 

14 James J. Dowd & Vern L. Bengtsson: ”Aging 

and Minority Populations: An Examination 

of the Double Jeopardy Hypothesis”, Journal 

of Gerontology 1978:30. 

15 Barry D. McPhersson: Aging as a Social Process.An 

Introduction to Individual and Population 

Aging. Butterworths 1983; Sara Arber 

&Jay Ginn: Connecting Gender and Ageing, 

Open University Press 1995. 

16 Barbara Adam: Timewatch. The Social Analysis 

of Time, Polity Press 1995. 

17 Barry D. McPherson: Aging as a Social Process.An 

Introduction to Individual and Population 

Aging, Butterworths 1983. 1983; 

Anna-Liisa Närvänen: ”Age, Ageing and Life 

Course”, Changing Worlds and the Ageing 

Subject, red. B.-M. Öberg et al., Ashgate förlag 

2004. 

18 Tamara K. Hareven: ”The Life Course and 

Aging in Historical Perspective”, Aging and 

Life Course Transitions: An Interdisciplinary 

Perspective, red. Tamara K. Hareven & Kathleen 

J. Adams, The Guilford Press 1982; Martin 

Kohli: ”Social Organization and Subjective 

Construction of the Life course”, Human 

Development and the Life Course: Multidisciplinary 

Perspectives, red. Aage B. Sörensen 

et al., Hillsdale 1986; Karl Ulrich Mayer & 

Martin Müller: ”The State and the Structures 

of the Life Course”, ibid; Närvänen & Näsman 

2004a. 

19 James Holstein & Jaber F. Gubrium: Constructing 

the Life Course, General Hall Inc. 

2000, Närvänen 2004. 


Age order and Children’s agency. Paper presented 

at Cost A19 Children’s Welfare, 

Zagreb, Croatia 30th of November 2004b. 

21 Jay Ginn & Sara Arber: ”Only Connect: Gender 

Relations and Ageing”. Connecting Gender 

and Ageing, red. Sara Arber & Jay Ginn, 

Open University Press,1995; Christine L. Fry: 

”Age, Aging and Culture”, Handbook of 

Aging and the Social Sciences, red. Robert H. 

Binstock & Linda K. George, Academic Press 

1995. 

22 Collins 1999. 

23 Robert Butler: ”Ageism: Another form of 

bigotry”, The Gerontologist 1969: 9, s. 243- 

246. 

24 T ex Birgitta Odén, Alvar Svanborg & Lars 

Tornstam: Att åldras i Sverige, Natur och Kultur 

1993. 

25 Se t ex Lars Andersson: Ålderism – Stereotypa 

föreställningar eller diskrimineringar som 

utgår från en människas ålder, Stiftelsen 

Äldrecentrum 1997:14; Lars Andersson: 

”Ålderism”, Socialgerontologi, red. Lars 

Andersson, Lund 2002, Robert Butler: 

”Ageism: A Foreword”, Journal of Social 

Issues 1980:35, s. 2; Erdman B. Palmore: 

Ageism. Negative and Positive, Springer 

Publishing Company 1999, Erdman B. Palmore: 

”The Ageism Survey: First Findings”, 

The Gerontologist, vol. 41, 2001:5. 

26 Christopher L Bodily: ”Ageism and the Developments 

of ”Age”: A Constructionist View”, 

Constructing the Social”, red. T. Sarbin & J 

Kitsuse, Sage Publications 1994, s. 185, vår 

översättning. 

27 Richard Kalish: ”The new Ageism and the 

Failure Models: A Polemic”, The Gerontologist, 

vol. 19, 1979:4. 

28 Jens Qvortrup: The sociology of childhood. 

Barndomsprojektet 2/87. University centre of 

South Jutland 1987; Jens Qvortrup 1994:4 

29 Bytheway 1995. 

30 Allison, James, Chris Jenks & Alan Prout: 

Theorizing Childhood. Polity Press 2001.



31 Jens Qvortrup: The sociology of childhood. 

Barndomsprojektet 2/87. University centre of 

South Jutland 1987:5, 1994:4; Elisabet Näsman: 

”Vuxnas intresse av att se med barns 

ögon”, Seendet och seendets villkor, red. L. 

Dahlgren & K. Hultqvist, HLS förlag 1995. 

32 Bytheway 1995. 

33 de los Reyes & Mulinari 2005:40. Följande 

citat ibid. 

34 För utförligare diskussion om ålder, livsfas 

och normalitet respektive avvikelse, se Holstein 

& Gubrium 2000 och Adam 1995. 

35 Lars Tornstam: Åldrandets socialpsykologi, 

Norstedt 1998. 

36 Kohli 1986:273. 

37 Jane Pilcher: Age and Generation in Modern 

Britain, Oxford University Press 1995, s. 146, 

vår översättning; Jenny Hockey & Allison 

James: Growing Up and Growing Old. Ageing 

and Dependancy in the Life Course, Sage 1993. 


Time and Space in Different Life Phases. 

Paper presented at ESA-conference, Murcia, 

Spain, September 23-26, 2003. 

39 Bryan S. Turner: ”Ageing, status politics and 

sociological theory”, The British Journal of 

Sociology, vol.40 1989:4. 

40 Turner 1989, Närvänen & Näsman 2003. 

41 ’Has beens’ från Närvänen och Näsman 

2003. 

42 Hockey & James 1993, Elisabet Näsman & 

Christina von Gerber: Från spargris till kontokort, 

Linköpings universitet 2003; Laura C. 

Hurd: ”’We’re Not Old!’ Older Women’s 

Negotiation of Aging and Oldness”, Journal 

of Aging Studies, vol. 13. 1999:4; Emanuel 

Åhlfeld: ”Dagcentralen som plats, diskurs 

och identitet. Arbetsrapport.” (Under publicering.) 

Tema Äldre och åldrande Linköpings 

universitet. 

43 Lykke 2003, s. 53. 

44 de los Reyes & Mulinari 2005, s. 8 

45 de los Reyes & Mulinari 2005, s. 16. 

46 Lykke 2003, s. 54. 

47 West & Fenstermaker 1995, s. 30, vår översättning. 

48 Lykke 2003, s. 48 respektive 52. 

49 de los Reyes, Molina & Mulinari 2002, s. 25; 

de los Reyes & Mulinari 2005, s. 8-9. 

50 Lykke, 2003, s. 48-52; Kimberlé Williams 

Crenshaw: ”Mapping the Margins. Intersectionality, 

Identity politics and Violence 

Against Women of Color”, The Public Nature 

of Private Violence, red. Martha Albertson 

Fineman & Rixanne Mykitiuk, Routledge 

1994. 

51 West & Fenstermaker 1995, s. 9. 

52 de los Reyes & Mulinari 2005, s. 10. 

53 Jfr Richard Jenkins: Social Identity. Routledge 

1996. 

54 Närvänen & Näsman 2004b, vår översättning, 

jfr Rebecca Raby: ”Tangle of Discourses: 

Girls Negotiating Adolescence”, Journal of 

Youth Studies, vol. 5. 2002:4. 

Nyckelord 

intersektionalitet, socialgerontologi, åldrande, 

ålderism, livsförlopp, barnforskning 

Summary 

Discussions concerning intersectionality have 

mainly focused on gender, class and ethnicity 

while the meaning of age is often disregarded. 

In this article we will open for a discussion 

about what the contributions in this context 

may be from an analysis of age and at the same 

time bring to the fore intersectionality analysis 

in the age based research. The article is partly 

constructed as an interplay between the research 

fields of sociology of childhood and



social geronthology. Questions concerning the 

meaning of the age order for discussions about 

intersectionality are raised on the basis of 

these research fields. We also raise some issues 

about the conceptualization of intersectionality 

analysis. The discussion is for the most 

part exemplified by the interaction between 

gender and age. 

Clary Krekula 

Sociologiska institutionen 

Uppsala universitet 



Box 624 

751 26 Uppsala 

Clary.Krekula@soc.uu.se 

Anna-Liisa Närvänen 

ITUF, Tema äldre och åldrande 

Linköpings universitet 

581 83 Linköping 

annna@ituf.liu.se 

Elisabet Näsman 





Box 624 

751 26 Uppsala 

Elisabet.Nasman@soc.uu.se

Ã lder i intersektionell analys - Politiken.se

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?

Ãlder i intersektionell analys - Politiken.se