Kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun ... - Poliisi

Kommundelssammanslagning 

mellan Sibbo kommun, Vanda 

stad och Helsingfors stad 

Kommunindelningsutredare 

Pekka Myllyniemi 

Kommuner 

INRIKESMINISTERIETS PUBLIKATIONER 4/2007

INRIKESMINISTERIET 

PRESENTATIONSBLAD 

Utgivningsdatum 

12.1.2007 

Författare (uppgifter om organet: organets namn, ordförande, sekreterare) 

Kommunindelningsutredare Pekka Myllyniemi 

Typ av publikationen 

Rapport 

Uppdragsgivare 

Inrikesministeriet 

Datum för tillsättandet av organet 

26.9.2006 

Publikation (även den finska titeln) 

Kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad 

Kunnan osaliitos Sipoon kunnan, Vantaan kaupungin ja Helsingin kaupungin välillä 

Publikationens delar 

Referat 

Inrikesministeriet beslöt med stöd av 6 § 2 mom. och 8 § i kommunindelningslagen av den 19 december 1997 

(1196/1997) att en särskild utredning skall verkställas om en ändring i kommunindelningen genom en 

kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad. Det bör undersökas 

om det finns behov, och vilket slags behov, av att utvidga Helsingfors stads ormåde österut för att trygga 

samhällssstrukturens utveckling i huvudstadsregionen. Inrikesministeriet anser att en särskild utredning är 

nödvändig p.g.a. sakens omfattning, svårighet och allmänna betydelse. Samtidigt har ministeriet, efter att ha 

hört de berörda kommunerna, tillsatt politices magister Pekka Myllyniemi som kommunindelningsutredare. 

Kommunindelningsutredaren föreslår att till Helsingfors ansluts ett område i sydvästra Sibbo enligt Alternativ 2, 

vilket anges exakt på bifogade karta och i den beskrivning som ansluter sig till kartan. Samtidigt föreslås att 

den s.k. Västerkullakilen i Vanda stad ansluts till Helsingfors. 

En kommundelssammanslagning kan enligt 5 § 1 mom. i kommunindelningslagen verkställas om inte 

fullmäktige i någon berörd kommun motsätter sig ändringen, eller om ändringen inte inverkar på invånarantalet 

i någon kommun med mer än fem procent eller på landarealen i någon kommun med mer än tio procent. I 

övrigt kan en sådan ändring i kommunindelningen verkställas endast under särskilt vägande i 3 § nämnda 

förutsättningar. 

I denna kommunindelningsutredning har förutom Helsingfors stadsfullmäktiges förslag undersökts å andra 

sidan sådana sammanslagningsalternativ som uppfyller villkoren i 5 § 1 mom. i kommunindelningslagen: högst 

5 % av invånarantalet och högst 10 % av landarealen och alternativ där invånarantalet överstiger 5 %. 

Av de undersökta alternativen kommer de som uppfyller villkoret 5/10 % inte i fråga därför att det område som 

ansluts enligt dem inte är tillräckligt stort på lång sikt. Ett förenhetligande av samhällsstrukturen förutsätter att 

minst 20 000 invånare och 10 000 arbetsplatser placeras på området. 

De juridiska förutsättningarna för den föreslagna kommundelssammanslagningen har behandlats separat i 

samband med utredningsarbetet. En ändring i kommunindelningen enligt förslaget kan främja 

samhällsstrukturens funktionsduglighet på det sätt som kommunindelningslagen förutsätter. 

I utredningen har konstaterats att en ändring inom de gränser för invånarantalet eller arealen som anges i 5 § 

1 mom. i kommunindelningslagen inte är tillräcklig med tanke på de mål som ett förenhetligande av 

samhällsstrukturen kräver. Därefter har det bedömts att målen kan uppnås genom en mera omfattande 

kommundelssammanslagning och att det finns sådana "särskilt vägande förutsättningar" som avses i 5 § 2 

mom. i kommunindelningslagen för en sådan sammanslagning. 

Utvecklingen i Helsingforsregionen och huvudstadsregionen är av betydelse inte bara för området självt utan 

också för hela landets konkurrenskraft och utveckling. En utveckling av Helsingfors samhällsstruktur österut 

och en överföring av de områden som utvecklingen förutsätter från Sibbo och Vanda till Helsingfors kan 

motiveras särskilt med de grunder i anslutning till främjande av kommunernas funktionsförmåga och 

verksamhetens lönsamhet samt förbättrande av verksamhetsmöjligheterna för näringarna i området som 

anges i 3 § i kommunindelningslagen. Ändringen i kommunindelningen kan motiveras med avseende på 

kommunerna i hela området och hela landet. På lång sikt främjar en kommundelssammanslagning också 

ordnandet av service för invånarna i området och förbättrar levnadsförhållandena i området på det sätt som 

anges i 3 § i kommunindelningslagen. 

Nyckelord 

Regionplanering, detaljplan, kommunal ekonomi, kommunsammanslagning, kommundelssammanslagning, 

huvudstadsregionen, samhällsstruktur, juridiska förutsättningar, särskilt vägande förutsättningar, 

befolkningsuppgifter, generalplanläggning, 

Övriga uppgifter 

Även i elektronisk form på adress WWW.intermin.fi/julkaisut. Nätversionens ISBN-nummer är 978-952-491- 

171-9

Seriens namn och nummer 

Inrikesministeriets publikationsserie 4/2007 

Sidoantal 

66 

Distribution 


Språk 

Svenska 

ISSN 

1236-2840 

Pris 

25 euro + moms 

Förlag 


ISBN 

978-952-491-170-2 

Sekretessgrad 

offentlig


Till inrikesministeriet 

Inrikesministeriet beslöt med stöd av 6 § 2 mom. och 8 § i kommunindelningslagen av den 19 december 

1997 (1196/1997) att en särskild utredning skulle verkställas om en ändring i kommunindelningen genom 

en kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad. Det bör 

undersökas om det finns behov, och vilket slags behov, av att utvidga Helsingfors stads område österut 

för att trygga samhällsstrukturens utveckling i huvudstadsregionen. Inrikesministeriet anser att en särskild 

utredning är nödvändig p.g.a. sakens omfattning, svårighet och allmänna betydelse. Samtidigt har 

ministeriet, efter att ha hört de berörda kommunerna, tillsatt politices magister Pekka Myllyniemi som 

kommunindelningsutredare. 

Kommunindelningsutredaren skall genomföra ovan nämnda utredning enligt 8 § 1 och 2 mom. i 

kommunindelningslagen och, om utredningen ger anledning till det, utarbeta ett förslag till ändring i 

kommunindelningen enligt 8 § 3 mom. 

Om slutresultatet av utredningen är att kommunindelningen borde ändras, skall utredaren utarbeta ett 

förslag i detta syfte. Vid behandlingen av utredarens ändringsförslag tillämpas vad som bestäms om 

behandlingen av framställningar om ändringar i kommunindelningen. I utredningen skall också bedömas 

hur ändringen i kommunindelningen påverkar kommunernas ekonomi. 

Utredningsarbetet inleddes 26.9.2006 och sakinnehållet skulle vara klart senast i slutet av november 2006. 

Slutresultatet av utredningen skall tillställas inrikesministeriet senast 30.11.2006, då utredningsarbetet 

avslutas. 

Utredarens förslag 

Utredaren har granskat Helsingfors, Sibbos och Vandas egenskaper och i det sammanhanget även 

Helsingfors stads utveckling till sin nuvarande storlek. Utredaren har beskrivit samarbetet mellan 

kommunerna sedan regionplaneringen började utvecklas. För Nylands del konstaterar utredaren att 

Nyland tidigare utgjorde en enhetlig helhet som landskapet Nyland och Nylands län. År 1994 delades det 

historiska landskapet upp i landskapen Nyland och Östra Nyland. I länsreformen 1997 ersattes länet med 

Södra Finlands län, och sedan dess har det inte längre funnits någon enhetlig planering eller utveckling av 

Nyland. Utredaren har också beskrivit regionindelningen i huvudstadsregionen/SAD-regionen, 

Helsingforsregionen och övriga Nyland samt det utvidgade metropolområdet. 

Utredaren har bedömt problemen med samhällsstrukturen i huvudstadsregionen och konstaterar att 

området inte utvecklats österut, vilket bl.a. beror på att Helsingfors och Vandas grannkommun Sibbo, 

som har en mycket stor areal, inte hör till samma landskap som huvudstadsregionen. Helsingfors 

administrativa gränser har redan en tid varit till hinder för verksamhetsförutsättningarna i 

huvudstadsregionen. 

Det har föreslagits ett flertal lösningar på problemen i huvudstadsregionen. Statsrådets kansli kallade 

1989 överborgmästare Raimo Ilaskivi att utreda saken, men han gav inte offentlighet åt sin beredning. 

Esbo, Helsingfors, Grankulla, Sibbo och Vanda började 1999 utarbeta en gemensam utvecklingsbild för 

markanvändningen. Utredningen blev klar i början av 2001, men för Sibbos del ledde den inte till några 

praktiska åtgärder. Inom ramen för det s.k. HESPO-projektet granskades olika strukturmodeller för 

utvecklingen. 

År 2000 upprättades ett samarbetsdokument mellan staten, huvudstadsregionen och kranskommunerna i 

syfte att förbättra bostadssituationen i regionen samt utveckla markpolitiken och trafiken i anslutning 

4


därtill. Utgående från utredningsman Jussi-Pekka Alanens förslag har avtalsbaserat samarbete inletts i 

Helsingforsregionen och i synnerhet i huvudstadsregionen. 

Helsingsfors stadsfullmäktige fattade 21.6.2006 ett beslut som innebar att Helsingfors föreslog för 

statsrådet att vissa delar av sydvästra Sibbo och Västerkullakilen i Vanda skulle anslutas till Helsingfors. 

Sedan Helsingfors stadsfullmäktige 21.6.2006 beslutat att föreslå för statsrådet att sydvästra Sibbo skall 

anslutas till Helsingfors beslöt Sibbo kommunfullmäktige 28.8.2006 att påskynda den egna 

generalplaneringen och valde som grund för utkastet till generalplan 2025 en strukturmodell för 

markanvändningen och trafiken som skulle möjliggöra en befolkningsökning med 40 000 invånare fram 

till 2025, vilket skulle innebära en genomsnittig årlig tillväxt på drygt 6 %. En så kraftig 

befolkningsökning är helt exceptionell. Åren 1988 – 2005 har befolkningsökningen i de finländska 

kommunerna som mest varit 3 %. En såhär stor tillväxt skulle innebära att kommunens ekonomi hamnar i 

en ohållbar situation. 

Sibbo har låtit VTT göra en utredning om möjligheterna att genomföra den strukturmodell som 

kommunen valt. På grund av de ekonomiska kalkylerna är utredningen emellertid orealistisk. Harkimo 

och Ekström har utvecklat en egen genomförandemodell för generalplan för Sibbo 2025, där den 

ekonomiska delen bygger på användning av markanvändningsavgifter. Bägge genomförandemodellerna 

kräver en radikal kommunalpolitisk linjeändring, som inte är trovärdig. Sibbo har särskilt haft problem 

med styrningen av markanvändningen. 

Sibbo kan inte genom sina egna beslut tillräckligt bemöta snedvridningen av samhällsstrukturen i 

huvudstadsregionen. Det förslag om en anslutning av sydvästra Sibbo till Helsingfors som Helsingfors 

stadsfullmäktige beslutade om är å andra sidan till alltför stort förfång för Sibbos förutsättningar att 

utvecklas. 


fullmäktige i någon berörd kommun motsätter sig ändringen, eller om ändringen inte inverkar på 

invånarantalet i någon kommun med mer än fem procent eller på arealen i någon kommun med mer än tio 

procent. I övrigt kan en sådan ändring i kommunindelningen verkställas endast under särskilt vägande i 3 

§ nämnda förutsättningar. 

I denna kommunindelningsutredning har förutom Helsingfors stadsfullmäktiges förslag undersökts å 

andra sidan sådana sammanslagningsalternativ som uppfyller villkoren i 5 § 1 mom. i 

kommunindelningslagen: högst 5 % av invånarantalet och högst 10 % av landarealen och alternativ där 

invånarantalet överstiger 5 %. 

Av de undersökta alternativen kommer de som uppfyller villkoret 5/10 % inte i fråga därför att det 

område som ansluts enligt dem inte är tillräckligt stort på lång sikt. Ett förenhetligande av 

samhällsstrukturen förutsätter att minst 20 000 invånare och 10 000 arbetsplatser placeras på området. 

Kommunindelningsutredaren har kommit fram till att det område som är tillräckligt med tanke på 

huvudstadsregionens enhetlighet men inte är till orimligt förfång för Sibbo kommuns 

verksamhetsförutsättningar och utveckling är det som i utredningen benämns alternativ 2. Området anges 

på kartan i kapital 5 i utredningsrapporten. 

5


Kommunindelningsutredaren föreslår, 

att till Helsingfors ansluts ett område i sydvästra Sibbo enligt Alternativ 2, vilket anges 

exakt på bifogade karta och i den beskrivning som ansluter sig till kartan. Samtidigt 

föreslås att den s.k. Västerkullakilen i Vanda stad ansluts till Helsingfors. 

Sammanslagningen träder i kraft fr.o.m. början av 2009. 

De juridiska förutsättningarna för den föreslagna kommundelssammanslagningen har behandlats separat i 

samband med utredningsarbetet. En ändring i kommunindelningen enligt förslaget kan främja 

samhällsstrukturens funktionsduglighet på det sätt som kommunindelningslagen förutsätter. 

I utredningen har konstaterats att en ändring inom de gränser för invånarantalet eller arealen som anges i 

5 § 1 mom. i kommunindelningslagen inte är tillräcklig med tanke på de mål som ett förenhetligande av 

samhällsstrukturen kräver. Därefter har det bedömts om målen kan uppnås med en mera omfattande 

kommundelssammanslagning och om det finns sådana ”särskilt vägande förutsättningar” som avses i 5 § 

2 mom. i kommunindelningslagen för en sådan sammanslagning. 

Utvecklingen i Helsingforsregionen och huvudstadsregionen är av betydelse inte bara för området självt 

utan också för hela landets konkurrenskraft och utveckling. En utveckling av Helsingfors samhällsstruktur 

österut och en överföring av de områden som utvecklingen förutsätter från Sibbo och Vanda till 

Helsingfors kan motiveras särskilt med de grunder i anslutning till främjande av kommunernas 

funktionsförmåga och verksamhetens lönsamhet samt förbättrande av verksamhetsmöjligheterna för 

näringarna i området som anges i 3 § i kommunindelningslagen. Ändringen i kommunindelningen kan 

motiveras med avseende på kommunerna i hela området och hela landet. På lång sikt främjar 

kommundelssammanslagningen också ordnandet av service för invånarna i området och förbättrar 

levnadsförhållandena i området på det sätt som anges i 3 § i kommunindelningslagen. 

Eftersom mer än fem procent av Sibbos befolkning bor på det område som föreslås bli överfört från Sibbo 

till Helsingfors, bör överföringen i enlighet med 5 § 2 mom. i kommunindelningslagen kunna motiveras 

med särskilt vägande i 3 § i kommunindelningslagen nämnda förutsättningar. Särskilt vägande 

förutsättningar kan anses föreligga, eftersom en balanserad utveckling av samhällsstrukturen i Helsingfors 

och huvudstadsregionen är nödvändig med tanke på områdets och hela landets utveckling. Sålunda kräver 

ett vägande allmänt intresse att kommundelssammanslagningen verkställs. 

Enligt 1 § i kommunindelningslagen utvecklas kommunindelningen så att kommunområdenas enhetlighet 

och samhällsstrukturens funktionsduglighet främjas. I och med den lagändring som träder i kraft vid 

ingången av 2007 skall en kommun dessutom bestå av ett pendlingsområde eller någon annan sådan 

funktionell helhet som har ekonomiska och på personalresurserna grundade förutsättningar att ansvara för 

ordnandet och finansieringen av servicen. De bostads- och arbetsplatsområden som planerats i sydvästra 

Sibbo och Västerkullaområdet kommer i vart fall att utgöra en del av Helsingfors i samhällsstrukturellt 

och funktionellt avseende, varför det är motiverat att även administrativt genomföra planeringen av 

markanvändningen, boendet och trafiken som en del av Helsingfors. 

Kommunindelningsutredarens förslag beaktar proportionalitetsprincipen, som förutsätter att man inte 

ansluter ett större område än vad särskilt vägande förutsättningar kräver. Av denna anledning har 

utredaren i sitt förslag stannat för ett mindre område än vad Helsingfors stad har föreslagit. Också 

verkningarna för Sibbos invånarantal är betydligt mindre än i Helsingfors stads förslag. 

Vid en ändring i kommunindelningen måste man också beakta kommunindelningen som regional grund 

för invånarnas självstyrelse. Utredaren har i sitt förslag också beaktat att Sibbo efter ändringen skall vara 

en livsduglig och handlingskraftig kommun, ”som har ekonomiska och på personalresurserna grundade 

6


förutsättningar att ansvara för ordnandet och finansieringen av servicen”. Sibbo kunde bl.a. genom sina 

egna beslut revidera strukturen i Tallmo-, Nickby- och Söderkullaområdet. 

Tack 

Utredningsarbetet har genomförts som s.k. distansarbete vid inrikesministeriets kommunavdelning. 

Utredaren har fått gediget stöd från avdelningens tjänstemän. Jag vill framföra mitt tack till överinspektör 

Suvi Savolainen, konsultative tjänstemannen Mika Rossi, regeringsrådet Arto Sulonen, konsultative 

tjänstemannen Rainer Alanen, överinspektör Markku Mölläri och specialsakkunnige Olli T. Alho. Jag har 

också fått stöd från Finlands Kommunförbunds direktör för juridiska ärenden Kari Prättälä. 

Avdelningssekreterare Aija Sormunen har layoutat slutrapporten. 

Från Helsingfors stad, Vanda stad och Sibbo kommun har jag fått de uppgifter jag begärt, likaså från de 

många statliga myndigheter som jag varit i kontakt med liksom från Nylands förbund och Östra Nylands 

förbund. 

Kommuninvånarna i Sibbo har aktivt väglett utredarens arbete med kritiska kommentarer. 

Helsingfors 30.11.2006 

Pekka Myllyniemi 

Kommunindelningsutredare 

7


INNEHÅLL 

PRESENTATIONSBLAD 

RAPPORTENS FÖLJEBREV 

1 UPPDRAGET OCH UTFÖRANDET AV UPPGIFTEN 9 

2 BESKRIVNING AV OMRÅDET OCH OMRÅDETS SAMHÄLLSSTRUKTUR 11 

2.1 Helsingfors, Sibbo, Vanda 11 

2.1.1 Helsingfors 11 

2.1.2 Sibbo 13 

2.1.3 Vanda 13 

2.1.4 Helsingfors, Sibbos och Vandas nyckeltal 14 

2.2 Samarbete mellan kommunerna 15 

2.2.1 Regionplanering 15 

2.2.2 Nyland 17 

2.2.3 Regioncentrumprogrammet och stadspolitiska åtgärder 20 

2.2.4 Huvudstadsregionen, SAD och övriga Nyland 20 

2.2.5 Metropolområdet 24 

3. PROBLEM MED SAMHÄLLSSTRUKTUREN I HUVUDSTADSREGIONEN OCH 

FRAMLAGDA FÖRSLAG TILL UTVECKLANDE AV STRUKTUREN 24 

3.1 Problem med samhällsstrukturen i huvudstadsregionen 24 

3.2 Förslag till lösningar på problemen med samhällsstrukturen 28 

3.2.1 Allmänt 28 

3.2.2 Helsingforsregionens samarbetsdokument 29 

3.2.3 Ilaskivis utredning 29 

3.2.4 Avtalsbaserat samarbete i huvudstadsregionen och den större 

Helsingforsregionen 32 

3.2.5 Betydelsen av en sammanslagning av Nylands förbund och 

Östra Nylands förbund 35 

3.2.6 Helsingfors stadsfullmäktiges beslut 37 

3.2.7 Sibbo kommuns besvär över Helsingfors framställning och 

strukturmodellerna i generalplanen för Sibbo kommun 2025 39 

4. GENERALPLAN FÖR SIBBO 2025 40 

4.1 Utarbetandet av generalplan 2025 40 

4.2 Bedömning av förutsättningarna för Sibbo kommuns befolkningstillväxt 41 

4.2.1 Jämförelse mellan en befolkningstillväxt på 40 000 invånare och 

den faktiska tillväxten 41 

4.2.2 Befolkningstillväxtens inverkan på kommunens ekonomi 42 

4.2.3 Den genomförandemodell där VTT varit konsult 42 

4.2.4 Harkimos – Ekströms genomförandemodell 43 

4.2.5 Bedömning av modellerna 44 

5. KOMMUNINDELNINGSUTREDARENS FÖRSLAG JÄMTE MOTIVERING 46 

5.1 De juridiska förutsättningarna för ändringar i kommunindelningen 46 

5.2 Behovet av en ändring i kommunindelningen 48 

5.3 Alternativa kommundelssammanslagningar 50 

5.4 Kommunindelningsutredarens förslag 52 

5.5 Juridisk motivering till förslaget 57 

BILAGOR 

8


1. Uppdraget och utförandet av 

uppgiften 

Förordnande om en särskild utredning om ändring i 

kommunindelningen och tillsättande av en kommunindelningsutredare 

Inrikesministeriet har med stöd av 6 § 2 mom. i kommunindelningslagen av den 19 december 1997 

(1196/1997) beslutat att en särskild utredning skall verkställas om en ändring i kommunindelningen 

genom en kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun, Vanda stad och Helsingfors stad. Det bör 

undersökas om det finns behov, och vilket slags behov, av att utvidga Helsingfors stads område österut 

för att trygga samhällsstrukturens utveckling i huvudstadsregionen. Inrikesministeriet anser att en särskild 

utredning är nödvändig p.g.a. sakens omfattning, svårighet och allmänna betydelse. Samtidigt har 

ministeriet, efter att ha hört de berörda kommunerna, tillsatt politices magister Pekka Myllyniemi som 

kommunindelningsutredare. 

Uppdraget 

Kommunindelningsutredaren skall genomföra ovan nämnda utredning enligt 8 § 1 och 2 mom. i 

kommunindelningslagen och, om utredningen ger anledning till det, utarbeta ett förslag till ändring i 

kommunindelningen enligt 8 § 3 mom. 

Utredningen skall ge information utgående från vilken man kan bedöma 

1. Om det finns behov av att ändra kommunindelningen mellan Sibbo kommun, Vanda 

stad och Helsingfors stad, 

2. Vilket område som ändringen skulle gälla, 

3. Om det finns förutsättningarna enligt kommunindelningslagen för en ändring i 

kommunindelningen, 

4. Om det finns särskilda förutsättningar vid minskning och utvidgning av kommunens 

område enligt 5 § 1 mom. i kommunindelningslagen, 

5. Om det finns sådana särskilt vägande förutsättningar enligt 3 § i 

kommunindelningslagen som krävs om särskilda förutsättningar enligt 5 § 1 mom. i 

kommunindelningslagen eventuellt saknas. 

Om slutresultatet av utredningen är att kommunindelningen borde ändras, skall utredaren utarbeta ett 

förslag i detta syfte. Vid behandlingen av utredarens ändringsförslag tillämpas vad som bestäms om 

behandlingen av framställningar om ändringar i kommunindelningen. I utredningen skall också bedömas 

hur ändringen i kommunindelningen påverkar kommunernas ekonomi. 

Utredarens förslag skall tillställas de berörda kommunerna genast när det blivit färdigt. 

9


Mandatperioden 

Utredningsarbetet inleds 26.9.2006 och sakinnehållet skall vara klart senast i slutet av november 2006. 

Slutresultatet av utredningen skall tillställas inrikesministeriet senast 30.11.2006, då utredningsarbetet 

avslutas. 

Utredningsarbetets organisering 

Kommunindelningsutredaren arbetar under tjänsteansvar, och han har utan hinder av 

sekretessbestämmelserna rätt att av myndigheterna få de uppgifter och annan hjälp som han behöver för 

att utföra sitt uppdrag. 

Om kommunindelningsutredaren och de berörda kommunerna så vill kan kommunerna tillsätta ett 

förhandlingsorgan som under fortlöpande växelverkan bistår utredningsmannen med lokal sakkunskap. 

Kommunindelningsutredarens kontaktpersoner vid inrikesministeriet är konsultative tjänstemannen Mika 

Rossi och överinspektör Suvi Savolainen. 

Utredningen finansieras under moment 26.97.32.4 i inrikesministeriets budget. 

Utförandet av uppgiften 

Utredningsarbetet, sammanställandet och bearbetningen av materialet samt författandet av rapporten har 

skett i form av distansarbete i utredarens hem i Lojo. Ingående diskussioner har förts på 

inrikesministeriets kommunavdelning med överinspektör Suvi Savolainen, konsultative tjänstemannen 

Mika Rossi, regeringsrådet Arto Sulonen, konsultative tjänstemannen Rainer Alanen, överinspektör 

Markku Mölleri och specialsakkunnige Olli T. Alho samt med Finlands Kommunförbunds direktör för 

juridiska ärenden Kari Prättälä. 

Utredaren har två gånger informerat region- och kommunminister Hannes Manninen under arbetets gång. 

För att kunna verkställa utredningen skaffade kommunindelningsutredaren nödvändigt material i 

synnerhet från Sibbo kommun och Helsingfors stad. Tillsammans med Sibbo kommundirektör och 

planläggningschef bekantade han sig med sydvästra Sibbo. Utredaren har också stått i kontakt med SAD, 

Nylands förbund och Östra Nylands förbund. 

Av de statliga myndigheterna diskuterade utredaren med och fick material av företrädare för 

Miljöministeriet, Nylands miljöcentral, kommunikationsministeriet, Nylands vägdistrikt och Nylands TEcentral. 

Utredaren fick det material han begärde av dessa myndigheter. 

Utredaren bekantade sig också med Sibbo genom diskussioner med företrädare för För Sibbo rf och till 

utredaren överlämnade en adress med över 14 000 namnteckningar mot Helsingfors förslag. Till 

utredaren överlämnades också en mapp med insändare. 

Utredaren deltog i två medborgardebatter i Sibbo med sammanlagt nästan 800 deltagare. 

10


Helsingfors stifts domkapitel har tillställt utredaren en promemoria daterad 31.8.2006 från ett möte som 

hölls i Hakunila seurakuntas pastorskansli, där man tar upp de svårigheter som församlingarna i området 

skulle åsamkas om sydvästra Sibbo ansluts till Helsingfors stad. 

2. Beskrivning av området och områdets 

samhällsstruktur 

2.1 Helsingfors, Sibbo, Vanda 

2.1.1 Helsingfors 

Helsingfors som är Finlands huvudstad och landets största stad är belägen i södra Finland vid kusten av 

Finska viken. Helsingfors rågrannar är Vanda i norr och öster och Esbo i väster. Till Sibbo gränsar 

Helsingfors endast till havs. Helsingfors har ungefär 560 000 invånare. Stadens yta är 686 km 2 . varav 

184,5 km 2 är land och resterande 500 km 2 vattenområden. Befolkningstätheten är över 3000 

invånare/km 2 . I Helsingfors finns 315 öar och strandlinjen är 98 kilometer. På grund av att stora områden 

fyllts ut har strandlinjen förändrats kraftigt under de senaste tvåhundra åren. 

Tillsammans med Esbo, Vanda och Grankulla bildar Helsingfors huvudstadsregionen, där det bor 

sammanlagt ungefär en miljon människor. 

Helsingfors geografiska utvidgning 

Helsingfors grundades ursprungligen på Forsby bys område vid mynningen av Vanda å, invid 

Gammelstadsfjärden i närheten av nuvarande Arabiastranden. Staden fick sitt namn efter den närliggande 

Helsinge fors. Man märkte emellertid snabbt att staden inte motsvarade förväntningarna, i första hand för 

att Gammelstadsfjärden var så grund. Genom generalguvernör Peter Brahes försorg beslöts 1640 att 

staden skulle flyttas till en bättre hamnplats på Estnäset, dagens Kronohagen. 

Av Helsingfors förstäder hade på 1920-talet bildats kommuner och köpingar. En anslutning av dem till 

Helsingfors hade diskuterats ända sedan slutet av 1920-talet. Utredningsman Yrjö Harvia utarbetade ett 

betänkande om en inkorporering. Betänkandet blev klart 1936 men beslutet fattades först 1944. Vid 

ingången av 1946 mer än femfaldigades Helsingfors stads område, när till staden anslöts Haga köping, 

Åggelby, Brändö och Hoplax kommuner i sin helhet samt betydande delar av Helsinge landskommun. 

”Områdessammanslagningen kring Helsingfors år 1946 motiverades med att det fanns ett behov av ett 

övergripande utvecklande av ett enhetligt stadsområde. Någon övergripande utveckling var inte möjlig så 

länge Helsingfors med omgivning var uppdelat i flera självständiga kommuner. Enligt utredningsman 

Yrjö Harvia borde Helsingfors hela ekonomiska influensområde samlas inom en och samma kommunala 

administration.” (Timo Herranen, Helsingfors stadsområde och stadsplaneringens växlingar, Helsingfors 

stads faktacentrals publikationsserie Kvartti 1/92) 

11


Stadens landareal utökades med sammanlagt över 16 000 hektar. Arealen hade tidigare varit knappt 3000 

hektar. Helsinge landskommun miste nästan hälften av sina invånare. Huvudstadens invånarantal var nu 

340 000, då det 1918 hade varit 155 000. 

Den senaste betydande inkorporeringen skedde när Nordsjö anslöts till Helsingfors 1966. 

Inkorporeringarnas historia beskrivs på karta 1. 

Baggböle 

Malm 

Haga 

Hertonäs 

Botby 

Nordsjö 

Drumsö 

Tölö 

Degerö 

Karta 1: Helsingfors utveckling till sin nuvarande storlek. Källa: Helsingfors stad 

12


2.1.2 Sibbo 

Sibbo ligger i landskapet Östra Nyland, i Södra Finlands län. Kommunen har 18 719 invånare 

(31.12.2005). Kommunens yta är 366,75 km 2 , varav 2,65 km 2 är vatten. Befolkningstätheten är 50 

invånare/km 2 . 

Kommunen är tvåspråkig. Av invånarna talar 58,5 % finska och 40 % svenska som modersmål. 

I havet utanför Sibbo finns flera populära sommarstugeöar, av vilka de största är Löparö, Norrkullalandet, 

Simsalö och Fagerö (fi. Kaunissaari). Bosättningen är koncentrerad till kommunens små tätorter (Box, 

Mårtensby, Söderkulla, Tallmo, Västerskog och Östersundom) samt Nickby. Sibbos invånarantal har 

vuxit på 1980-90-talen på grund av flyttningsrörelsen från huvudstadsregionen. Invånarna pendlar dock i 

huvudsak till Helsingfors. 

2.1.3 Vanda 

Vanda är Finlands fjärde största stad till invånarantalet. Vanda ligger i Södra Finlands län, i landskapet 

Nyland, i omedelbar närhet av Finska vikens kust. Vanda blev stad 1974, före det var den känd som 

Vanda köping och före det som Helsinge landskommun. Vanda har 187 281 invånare (31.12.2005). 

Stadens landareal är 241 km 2 och befolkningstätheten är 778 invånare/km 2 . 

Staden har utvecklats till sin nuvarande storlek tack vare inflyttning från landsbygden och goda 

trafikförbindelser. De förstadsliknande bostadsområdena är typiska för staden. I Vanda finns Finlands 

viktigaste flygfält, Helsingfors-Vanda flygstation, och Vanda är även internationellt känd som en 

luftfartsstad. De viktigaste stadsdelarna är Dickursby, Håkansböle, Björkby, Korso, Mårtensdal och 

Myrbacka. 

Vanda är en av de fyra kommunerna i huvudstadsregionen. Grannkommunerna är i norr Tusby och 

Kervo, i öster Sibbo, i söder Helsingfors, i väster Esbo och i nordväst Nurmijärvi. 

Vid den stora inkorporeringen 1946 anslöts ungefär en tredjedel av Helsinge landskommun genom 

statsrådets beslut till Helsingfors stad. Samtidigt miste landskommunen två tredjedelar av sina invånare 

samt sina största centrum Malm och Sockenbacka. Landskommunen fick 1954 en stor bit av Korso i 

Tusby och Kervo samt 1959 en liten bit av Tusby. År 1966 överfördes Nordsjö från landskommunen till 

Helsingfors. 

13


2.1.4 Helsingfors, Sibbos och Vandas nyckeltal 

Areal Helsingfors Sibbo Vanda 

Areal km2 685,2 366,8 242,7 

Landareal km2 184,5 364,1 240,8 

Befolkning Helsingfors Sibbo Vanda 

Folkmängd 2005 560 905 18 719 187 281 

Folkmängd 2003 559 330 18 397 184 039 

Befolkningstäthet inv./km2 3 040 50 778 

Total befolkningsförändring % 03-05 0,3 1,8 1,8 

Befolkningsprognos 2010 572 648 20 230 196 311 

Tätortsbefolkning 2001 543 622 14 855 175 963 

Tätortsgrad 2001 % 100 84,2 99,2 

Kommunalekonomi 2005 Helsingfors Sibbo Vanda 

Skatteinkomster/inv. 3 535 3 028 3 260 

Årsbidrag euro/inv. 587 329 171 

Lånestock euro/inv. 1 318 2 219 2 491 

Skattesats 2004 17,50 18,75 18,50 

Boende 2003 Helsingfors Sibbo Vanda 

Bostädernas medelstorlek 2004 m 2 63 106 74 

Trångbodda hushåll 2004 10,2 12,8 10,9 

Hushåll i ägarbostäder 45,1 79,6 55,8 

Hushåll i hyresbostäder 50,5 16,7 38,1 

Arbetskraft Helsingfors Sibbo Vanda 

Sysselsatt arbetskraft sammanlagt 274 865 8 948 94 735 

Arbetslöshetsgrad 9,4 4,4 8,1 

Försörjningskvot 1,03 1,06 0,94 

Självförsörjning i fråga om 

arbetsplatser % 135 59,1 99,4 

Företag Helsingfors Sibbo Vanda 

Verksamhetsställen 38 449 1 065 8 902 

Trafik Helsingfors Sibbo Vanda 

Personbilar/1000 inv. 405 558 492 

14


2.2 Samarbete mellan kommunerna 

2.2.1 Regionplanering 

Regionplaneringen, som ligger bakom tillkomsten av de nuvarande landskapen, började i form av frivillig 

föreningsverksamhet 1946, då man grundade ett regionplansförbund för Helsingfors och dess 

omgivningar (10.7.1946 – 31.3.1957). Föreningen grundades av Helsingfors, Helsinge landskommun, 

Esbo, Kervo och Grankulla. Tusby kom med 1955. Träskända var med 1956-1960, likaså Sibbo 1956- 

1960. I stället för detta förbund grundades Helsingfors regionplansförbund rf, som verkade 1.4.1957- 

31.12.1964. 

I och med 1958 års bygglag blev regionplanläggningen lagstadgad. Hela landet indelades i 

regionplaneområden. I Nyland kom regionplanläggningen att beröra hela landskapet. 

Riksplaneringsrådet hade tagit ställning för ett enhetligt Nyland, men riksplaneringsbyråns och 

inrikesministeriets ståndpunkt, som innebar fyra olika planeringsområden vann. Nylands län fick fyra 

regionplaneområden, Helsingfors, Västnyland, Västra Nyland och Östra nyland. 

Helsingfors regionplansförbund verkade som kommunalförbund 1.1.1965-31.12.1992. Till det hörde 

Helsingfors, Esbo, Helsinge landskommun (fr.o.m. 1972 Vanda), Kervo, Grankulla, Träskända, 

Nurmijärvi, Tusby, Vichtis, Hyvinge och Hyvinge landskommun (sammanslogs med Hyvinge stad 

1.1.1969). 

De övriga tre regionplansförbunden i Nyland var 

Västnylands regionplansförbund, 

Västra Nylands regionplansförbund och 

Östra Nylands regionplansförbund 

Tillväxten i Helsingforsregionen var intensiv decennierna efter kriget. Staten började bedriva 

utvecklingsområdespolitik redan på 1960-talet för att balansera utvecklingen i landets mest avlägsna 

delar. Problemen i den växande Helsingforsregionen försökte man inte påverka. I början av femtiotalet 

bodde 12 % av finländarna i regionen, 1965 redan ca 16 %. Snabbast var tillväxten i Helsinge 

landskommun. 

Att betona behärskad tillväxt i regionen – samtidigt som näringsstrukturen snabbt förändrades, kändes 

inte nödvändigtvis lockande. Inte heller den andra planeringspricipen, förenhetligande av 

samhällsstrukturen, vann gehör. Den gick ut på att försöka koncentrera byggandet till områden som 

redan var i bruk och att utveckla och komplettera fungerande samhällen, när trycket låg på att bygga i 

t.ex. glesbygdsområden. Det byggdes helt nya områden, varvid befolkningsstrukturen utformades 

utgående från dem. 

Det område som bildades av de kommuner utanför huvudstadsområdet som hörde till Helsingfors 

regionplansförbund kallades först ytterområdet, fr.o.m. 1974 kransområdet. 

Regionplansförbunden i Nyland samarbetade aktivt under hela sin existens. Utöver det nyländska 

samarbetet vände man sig såväl västerut mot Egentliga Finland som norrut mot Tavastland. 

Anmärkningsvärt var att regionplaneområdet inte begränsade planeringsområdet – det ansågs naturligt 

och nödvändigt att granska hela Nyland och alla fyra regionplaneområdena tillsammans. 

I slutet av 1980-talet föreslog Helsingfors regionplansförbund och flera andra remissinstanser att de fyra 

regionplansförbunden i Nyland skulle sammanslås. År 1993 sammanslogs ändå genom statsrådets 

15


beslut endast tre av de fyra regionplaneområdena i Nyland, Östra Nyland förblev ett eget område. 

Samma år bereddes också en överföring av regionutvecklingsuppgifterna från länsstyrelserna till 

förbunden på landskapsnivå. 

I början av 1993 sammanslogs Helsingfors regionplansförbund och Västnylands regionplansförbund samt 

även det finskspråkiga landskapsförbundet i Nyland. Till området fogades på kommunernas begäran och 

genom statsrådets beslut tre nya kommuner, Mäntsälä och Borgnäs från Östra Nylands förbund samt 

Kyrkslätt från Västra Nylands regionplansförbund. Den nya samkommunen fick namnet Uudenmaan 

liitto – Nylands förbund. I början av 1994 omfattade förbundets område 24 kommuner, då även resten 

av kommunerna från Västra Nylands regionplansförbund anslöt sig. Förbundet blev mera klart 

tvåspråkigt. I Nyland fanns då två förbund, Nylands förbund och Östra Nylands förbund. 

Det svenskspråkiga landskapsförbundet i Nyland antogs kunna fortsätta som självständigt förbund, 

eftersom Nylands förbund inte skulle omfatta hela landskapets område. Sedermera upplöstes förbundet 

och ombildades till Sydkustens landskapsförbund, som omfattar hela sydkusten. 

Regionalpolitiken fick sin början på 1960-talet, då det skapades en tidsbegränsad lagstiftning för 

utvecklingsområdena. Följande decennium stiftades lagen om främjande av en balanserad regional 

utveckling, där länsstyrelserna spelade en central roll. Regionala utvecklingsplaner skulle utarbetas i 

samarbete med regionplansförbunden och distriktsförvaltningsmyndigheterna och vid behov skulle man 

höra kommunerna samt företrädare för näringslivet och organisationer. 

En stor regionalförvaltningsreform innebar lagen om regional utveckling, som trädde i kraft vid 

ingången av 1994 och där förbunden på landskapsnivå spelade en central roll. I praktiken fungerade 

förbunden på landskapsnivå som regionutvecklingsmyndigheter i hela landet fr.o.m. ingången av 1994. 

Förbunden på landskapsnivå fick en ny uppgift och mera ansvar i och med lagen om regional utveckling 

1994. Regionalförvaltningen för miljöfrågor stärktes 1995 när de regionala miljöcentralerna, som lyder 

under miljöministeriet, inrättades genom att vatten- och miljödistrikten och länsstyrelsernas miljöenheter 

sammanslogs. 

År 1997 genomgick länsförvaltningen en stor omvälvning, när antalet län minskades från tolv till 

sex. I samband med reformen överfördes en del av länens uppgifter på förbunden på landskapsnivå 

och en del på arbetskrafts- och näringscentralerna som inrättats inom den statliga 

regionalförvaltningen. Med stöd av lagen om regional utveckling ansvarade förbunden på 

landskapsnivå för den allmänna regionala utvecklingen, intressebevakningen och även för 

internationella uppgifter i anslutning därtill. 

Regionutvecklingen utgjorde ett nytt element i det nya förbundets arbete, men det lagstadgade 

planläggningsarbetet behöll sin ställning bland förbundets prioriteringar. Efter sammanslagningen av 

regionplansförbunden blev en uppgift att sammanställa de planer som utarbetats enligt olika principer i 

landskapets olika delar. Nya planer utarbetades också. 

Markanvändnings- och bygglagen 1999 förändrade planläggningspraxisen i grunden. Ett helt nytt 

element i planeringssystemet blev ”De riksomfattande målen för områdesanvändningen”, som statsrådet 

beslutar om. Uppgifter som hör till landskapets planeringsarbete är förutom landskapsplanen 

landskapsöversikten som anger principerna för landskapets utveckling och landskapsprogrammet 

som koncentrerar sig på genomförandet av projekt. I stället för regionplanen kom landskapsplanen, 

vars innehåll är mera allmänt än regionplanens. Landskapsplanens betydelse framhävs emellertid av att 

den liksom regionplanen tidigare skall föras till behörigt ministerium för fastställelse. Landskapsplanen 

förmedlar markanvändningsintressena på riksnivå och landskapsnivå till planläggningen på kommunnivå. 

Till de riksomfattande målen för områdesanvändningen som miljöministeriet definierade 2000 hör bl.a. 

16


fungerande regionstruktur och enhetligare samhällsstruktur och kvalitet på livsmiljön samt 

specialfrågor i Helsingforsregionen. 

Även när det gäller planläggningen intar Helsingforsregionen en särställning och det syns också i de 

riksomfattande målen för områdesanvändningen. Utnyttjandet av de möjligheter som spårtrafiken 

erbjuder och en utvidgning av dem samt förbättrad effektivitet innebär utmaningar för planeringen. 

Samhällsstrukturens splittring är fortfarande ett orosmoment. I Nyland har alla planer som den 

gällande lagstiftningen förutsatt vid respektive tidpunkt utarbetats separat av Nylands förbund och 

Östra Nylands förbund. Ingen bär något övergripande ansvar som skulle omfatta hela Nyland. 

2.2.2 Nyland 

Nyland utgjorde tidigare en enhetlig helhet i form av det historiska landskapet Nyland och Nylands län. 

År 1994 delades det historiska landskapet upp i landskapen Nyland och Östra Nyland. I länsreformen 

1997 ersattes länet med Södra Finlands län. Efter detta har det inte förekommit någon enhetlig 

planering eller utveckling av Nyland. 

Nyland och framför allt kusten har av tradition varit en svenskspråkig trakt, men sedan Helsingfors blev 

Finlands huvudstad har finskan blivit allt vanligare omkring Helsingfors och är redan majoritetsspråk i 

största delen av landskapet. 

Landskapet Nyland har en areal på 6 366 kvadratkilometer och invånarantalet uppgår till 1 329 004. 

Nyland är det överlägset folkrikaste landskapet i Finland och här bor man lika tätt som genomsnittet i 

Tyskland. Hit flyttar varje år omkring 10 000-20 000 personer från andra ställen i Finland, vilket har lett 

att var fjärde person som är bosatt i Finland bor i Nyland. 

Bruttonationalprodukten i Nyland uppgick 2003 till sammanlagt 43 747 miljoner euro. Näringsstrukturen 

i Nyland är servicedominerad. Landets huvudstad har lockat till sig skolor, kapital och arbetskraft. I 

synnerhet utmed Ring III och huvudbanan i huvudstadsregionen, i Lojoregionen och vid kusten finns 

industri. De mest industrialiserade kommunerna är Hangö, Lojo, Pojo och Ekenäs. Tack vare det sydliga 

läget och den fruktbara jordmånen är förutsättningarna för jordbruk goda. 

Landskapet Östra Finland hör till Södra Finlands län. Östra Nyland är en del av det historiska landskapet 

Nyland, och före länsreformen 1997 var Östra Nyland en del av Nylands län. 

Landskapets areal är 2 823 kvadratkilometer och invånarantalet 92 933 (den 31 december 2005). 

Bruttonationalprodukten i Östra Nyland uppgick 2001 till sammanlagt 1 751 miljoner euro. 

I Östra Nyland finns tio kommuner, av vilka två är städer. Kommunerna är Askola, Lappträsk, Liljendal, 

Lovisa, Mörskom, Pernå, Borgå, Pukkila, Strömfors, Sibbo. 

De bägge landskapens kommuner finns angivna på karta 2. 

17


Hangö 

Ekenäs 

Pojo 

Högfors 

Nummi-Pusula 

Vichtis 

Sammatti 

Lojo 

Karislojo 

Sjundeå 

Karis 

Kyrkslätt 

Ingå 

Nyland 

Mäntsälä 

Hyvinge 

Järvenpää Träskända 

Nurmijärvi 

Borgnäs 

Tusby 

Kervo 

Vanda Sibbo 

Grankulla 

Helsingfors 

Esbo 

Pukkila Mörskom 

Askola 

Borgå 

Pernaja Pernå 

Liljendal 

Lappträsk 

Lovisa 

Östra Nyland 

Strömfors 

Helsingforsregionen (14) 

Övriga Nyland (11) 

Övriga Östra Nyland (9) 

Karta 2 Kommunerna i Nyland och Östra Nyland 

18


Befolkningen i Nyland och Östra Nyland, tillväxtprognoser, 

arbetsplatser 

Nyland Östra Nyland 

Folkmängd 2000 1 304 595 89 604 

Prognos 2030 

- självförsörjningskalkyl 1 350 257 91 342 

tillväxt 4 % 2 % 

- trendkalkyl 1 575 591 104 736 


- landskapsförbundet 1 617 000 111 200 


- arbetsministeriet 1 590 000 103 800 

22 % 16 % 

Areal km2 6 366 2 823 

Befolkningstäthet inv./km2 2003 210,2 32,5 

Arbetsplatser 2000 689 033 33 293 

Landskapsförbundets arbetsplatsmål 

2030 860 500 41 600 


Källa: Alliansen för landskapen i södra Finlands publikation Södra Finlands regionstruktur 2030, 

befolkning och arbetsplatser 

Bostadsbeståndet i Nyland och Östra Nyland 2002 

Nyland Östra Nyland 

Bostäder sammanlagt 652 457 42 031 

Separat småhus 145 230 24 154 

22 % 57 % 

Rad/kedjehus 69 266 4 400 

11 % 10 % 

Höghus 427 800 12 505 

66 % 30 % 

Annan/okänd 10 161 972 

2 % 2 % 

Källa: Alliansen för landskapen i södra Finland: Södra Finlands regionstruktur 2030, boende, miljö och 

trafik 

19


2.2.3 Regioncentrumprogrammet och stadspolitiska åtgärder 

Statsrådets regioncentrumprogram genomförs i Nyland under den nya programperioden genom 

* Regioncentrumprogrammet för Hyvinge-Riihimäki ekonomiska region samt 

* stadsprogrammen: 

- Huvudstadsregionens stadsprogram, 

- Lojoregionens och Ekensregionens gemensamma utvecklingsprogram 

och 

- KUUMA-partnerskapsprogrammet för mellersta Nyland 

2.2.4 Huvudstadsregionen, SAD och övriga Nyland 

Huvudstadsregionen är ett viktigt tillväxtcentrum med ungefär en miljon invånare. Hit flyttar varje år 

8 000-10 000 nya invånare. Området är som en enda storstad, men av historiska skäl består det av fyra 

olika städer. Dessa städer är Helsingfors, Vanda, Esbo och Grankulla. 

Huvudstadsregionen ligger i södra delen av Finland, på kusten av Finska viken, som är en del av 

Östersjön. Invånarantalet i området varierar från 996 724 till 1,3 miljoner, beroende hur stort område som 

tas med. Inom Helsingfors pendlingsområde bor 1 459 557 människor (I detta fall räknas de kommuner 

där minst 10 % av arbetskraften arbetar i Helsingfors). I området bor således ungefär en fjärdedel av 

Finlands befolkning och där finns nästan 29 % av arbetsplatserna. 

Helsingforsområdet är det största urbaniserade området i Finland och är landets viktigaste centrum för 

ekonomi, kultur och vetenskap. Åtta av Finlands tjugo universitet och de flesta av storföretagens 

huvudkontor ligger i huvudstadsregionen, liksom Finland viktigaste flygfält, Helsingfors-Vanda 

flygstation. 

Områdets samarbetsorgan är SAD, som sköter bl.a. regiontrafiken och avfallshanteringen. Man har 

uppskattat att tillväxten i huvudstadsregionen kommer att avstanna runt 2030, då det bor ungefär 1,2 

miljoner människor i området. De fyra kommunerna bildar i praktiken ett enda stort metropolområde, 

men kommunerna utgör inte en stad utan fattar var och ena sina beslut på eget håll. 

Huvudstadsregionens areal är 765 kvadratkilometer och invånarantalet ungefär en miljon. Bosättningen är 

gles t.o.m. i nordisk skala, men tät för finländska förhållanden. Det finns mycket grönområden speciellt 

utanför Helsingfors och de splittras av spridda höghus- och egnahemshusområden, industri- och 

kontorsbyggnader, motorvägar och järnvägar. Regionens areal är bara 0,2 % av hela landet, men i 

regionen bor ungefär en femtedel av befolkningen. Huvudstadsregionen är också ett starkt 

arbetsplatsområde. Det finns ungefär 590 000 arbetsplatser i området. Trots den intensiva 

markanvändningen finns det också vidsträckta rekreations- och naturområden i regionen. 

Huvudcentrumet i Helsingfors stamstad fungerar som huvudstadsregionens och hela rikets centrum. 

Eftersom huvudstadsregionen är ett så vidsträckt område är servicen decentraliserad och finns nära 

invånarna i regioncentrumen. Dessa regioncentrum är ”satelliter” till centrumet och de är sammanlagt nio 

till antalet: i Helsingfors Östra centrum och Malm, i Vanda Dickursby och Myrbacka samt i Esbo 

Hagalund, Alberga, Esbo centrum, Mattby och Esboviken. De erbjuder närområdenas invånare mångsidig 

kommersiell och offentlig service vid sidan av arbetsplatser. 

20


Till den större Helsingforsregionen hör förutom huvudstadsregionen (Helsingfors, Esbo, Vanda och 

Grankulla) även kranskommunerna, dvs. Hyvinge, Träskända, Kervo, Kyrkslätt, Mäntsälä, Nurmijärvi, 

Borgnäs, Sibbo, Tusby och Vichtis. Orsaken till detta är att de ligger nära huvudstadsregionen och att det 

förekommer aktiv pendling och resor för att uträtta ärenden över kommungränserna. 

Helsingforsregionen har (2004) 1 233 000 invånare, prognosen för 2025 är 1 500 000 invånare. År 1975 

var invånarantalet 904 670. Kranskommunernas andel av regionens invånare är ca 21 %. Den årliga 

befolkningstillväxten är 1,3 %. 

Tillväxten i Helsingregionen avspeglar sig också i fyra landskap, vilka är Nyland, Östra Nyland, 

Egentliga Tavastland och Päijänne-Tavastland. I detta område bor en tredjedel av Finlands befolkning. 

I framtiden är avsikten att utvidga Helsingforsregionen med hjälp av järnvägsleder, för att förhindra att 

stadsstrukturen faller sönder. På detta sätt vill man minska miljöolägenheterna från vägtrafiken, lindra 

trafikstockningarna och förhindra att stadsstrukturen fortsätter att falla sönder. Befintliga leder finns i 

riktning mot Riihimäki och Karis. År 2006 färdigställdes Lahtis genbana, som förutom fjärrtrafiken 

betjänar Träskända och Mäntsälä. 

Efter genbanan Kervo-Lahtis blir det aktuellt att planera Ringbanan till Vanda, Elsa-banan till Nummela 

och Lojo samt en bana till Klövskog. På lång sikt undersöks möjligheterna till spårtrafik i riktning mot 

Borgå, vilka är beroende av Sibbos planläggningspolitik. Planerna i denna riktning gäller en förlängning 

av Helsingforsmetron i riktning mot Söderkulla och byggande av en närtrafikbana till Borgå. 

Helsingforsregionen kan också bestämmas utgående från hur stor del av arbetskraften som arbetar i 

huvudstadsregionen. Från kommunerna utmed huvudbanan (Kervo, Träskända, Hyvinge, Riihimäki) är 

pendlingen betydande tack vare de snabba tågen och de täta turerna. Av denna anledning strävar man 

efter att placera ny bosättning utmed banan, andra orsaker är spårtrafiken är ekologisk och minskar 

trafikstockningarna på vägarna. Arbetskraftens rörlighet beskrivs på karta 3. 

Kommuner där över 40 % av arbetskraften arbetar i huvudstadsregionen är Träskända, Kervo, Kyrkslätt, 

Nurmijärvi, Sibbo, Sjundeå, Tusby och Vichtis. 

Antalet kommuner där 10-40 % av arbetskraften arbetar i huvudstadsregionen är betydligt större. Dessa 

kommuner är Askola, Hausjärvi, Hyvinge, Ingå, Karis, Karislojo, Högfors, Lojo, Loppi, Mäntsälä, 

Nummi-Pusula, Pernå, Borgnäs, Borgå, Pukkila, Riihimäki, Sammatti och Suomusjärvi. 

21


Karta 3: Pendlingen i huvudstadsregionen. 

22


Karta 4: Helsingfors metropolområde 

23


2.2.5 Metropolområdet 

Definitionen av Helsingfors metropolområde baserar sig på fyra faktorer i Helsingfors metropolöversikt 

(Helsingfors metropolöversikt OECD:s Territorial Review of Helsinki, Det nationella teamet för OECD:s 

metropolöversikt, 2002): 

* samarbetet mellan olika aktörer, 

* pendlingstrafiken (pendlingsområdet), 

* förbindelserna mellan områdena och 

* behandlingen av områdena som en helhet. 

Metropolområdet omfattar de fyra landskapen Nyland, Östra Nyland, Tavastland och Päijänne- 

Tavastland. Området har 1 757 000 invånare, en tredjedel av Finlands befolkning. Tre fjärdedelar av 

metropolområdets befolkning bor i Nyland. Städerna Helsingfors, Esbo, Vanda och Grankulla har 

965 000 invånare. Helsingforsregionen består av ovan nämnda fyra städer samt deras åtta 

grannkommuner. Borgå, Lahtis och Tavastehus samt de omgivande landskapen (Östra Nyland, Päijänne- 

Tavastland och Tavastland) är också bosättningsområden som gynnas av människor som arbetar i 

området. Andelen långa arbetsresor har ökat i synnerhet i Tavastehus och Lahtis. 

Ett utmärkande drag för Helsingfors metropolområde är den utvecklade stadsstrukturen. Stadsnätet består 

av ett dominerande centrum på europeisk nivå, Helsingforsregionen samt de närstående Borgå-, 

Riihimäki- och Lojoregionerna samt Lahtis och Tavastehus landskapscentrum. Nätverket beskrivs på 

karta 4. 

3. Problem med samhällsstrukturen i 

huvudstadsregionen och framlagda 

förslag till utvecklande av strukturen 

3.1 Problem med samhällsstrukturen i 

huvudstadsregionen 

Nyland utgjorde tidigare en enhetlig helhet som det historiska landskapet Nyland och Nylands län. År 

1994 delades det historiska landskapet upp i landskapen Nyland och Östra Nyland. I länsreformen 1997 

ersattes länet med Södra Finlands län. Efter detta har det inte förekommit någon enhetlig planering 

eller utveckling av Nyland. 

En av de största bristerna när det gäller samarbetet kring markanvändningen och lösandet av problemen 

med bostadsproduktionen i huvudstadsregionen är att Helsingfors och Vandas grannkommun Sibbo, som 

har en mycket stor areal, inte hör till samma landskap som huvudstadsregionen. 

Huvudstadsregionen besitter unika egenskaper i förhållande till Europas och världens övriga 

huvudstadsregioner samt övriga Finland. Huvudstadsregionen kan ses som ett enhetligt och i funktionellt 

hänseende konsekvent strukturerat stadsområde som till följd av den historiska utvecklingen geografiskt 

24


och funktionellt utvecklas runt Helsingfors centrum. Kommunerna i huvudstadsregionen har bedrivit ett 

nära samarbete när det gäller bl.a. kollektivtrafiken och avfallshanteringen. 

Utvecklingen i regionen har snedvridits till följd av den administrativa indelningen. Sibbo hör till ett 

annat landskapsförbund än huvudstadsregionen. Sibbos egna planläggningsplaner har inte hittills stött 

metropolområdets naturliga utveckling att erbjuda tillväxtmöjligheter i alla väderstreck. Byggvolymerna i 

Sibbo har varit små. Strukturen i Sibbo är splittrad och i hög grad inriktad på Borgå. Detta har bidragit till 

att förhindra fysisk och funktionell utveckling på gränsen mellan Helsingfors och Sibbo. 

Tillväxttrycket har gjort att byggandet i huvudstadsregionen har brett ut sig norrut och västerut från 

centrum. När regionen inte har kunnat utvecklas österut, har följden varit en region som växt och spritt sig 

allt mera norrut och västerut. På detta sätt är det svårt att uppnå en tät regionstruktur med tyngdpunkt på 

kollektivtrafiken. Snedvridningen av områdets struktur framgår klart av bifogade karta nr 5, där de 

bebyggda områdena är angivna med rött och violett och de obebyggda områdena med grönt. 

Karta 5. Kartan visar obalansen i samhällsstrukturen i Helsingforsregionen. 

Källa: Helsingfors stad 

Helsingfors, Esbo, Vanda och i allt högre grad även deras grannkommuner i norr och väster har varit 

tvungna att ta emot huvudstadsregionens utvecklingstryck, eftersom Sibbo i öster inte har gått med på att 

delta i den oundgängliga utvecklingen till följd av tillväxten i regionen. För att bostädernas prisutveckling 

skall kunna dämpas ens i någon mån behöver Helsingfors och huvudstadsregionen 

utbyggnadsmöjligheter, vilka inte på ett förnuftigt sätt kan sökas endast i väster och norr. 

25


Förutom bostadsbyggandet har även ökningen av antalet arbetsplatser i huvudstadsregionen riktat sig 

västerut och norrut de senaste årtiondena, eftersom det inte har funnits förutsättningar att vända sig 

österut. I Esbo har det uppstått företag som baserar sig i synnerhet på teknologiskt kunnande och som har 

utnyttjat närheten till Tekniska högskolan, VTT och Innopol. Antalet arbetsplatser inom logistik och 

partihandel har ökat särskilt kraftigt i Vanda. Ökningen av antalet arbetsplatser i östra Helsingfors har 

varit rätt anspråkslös trots Helsingfors aktiva planläggnings- och fastighetsåtgärder i området. 

Helsingfors har utvecklat sitt område i en för hela regionen förmånlig riktning. Staden har satsat på en 

hållbar och högklassig bostadsproduktion bl.a. genom att omvandla tidigare industri- och affärsområden 

till bostadsområden inom sina gränser samt på verksamhetsmöjligheter för näringarna, exempelvis 

Nordsjö hamn jämte stora investeringar, och även på trafiksystemet. Metrosystemet och den övriga 

kollektivtrafiken med sin även internationellt erkända prestationsnivå har inneburit stora kostnader för 

Helsingfors. Alla dessa har varit projekt av betydelse för regionens utveckling och förutsättningen för 

deras byggande och genomförande har varit decenniers målmedvetna arbete. 

De administrativa gränserna för Helsingforsområdet har redan någon tid varit till förfång för 

verksamhetsförutsättningarna. Vid planering och planläggning måste man tänka årtionden framåt, så 

nu är det nödvändigt att besluta om man skall avgöra utvecklingen för bara några år eller årtionden 

framåt. Försöken att lösa utvecklingen österut förhandlingsvägen har inte lett till några resultat. 

Med tanke på en balanserad utveckling av stadsstrukturen i huvudstadsregionen är det nödvändigt att 

öppna en ny tillväxtriktning österut. En förlängning av stadsstrukturen österut skulle skapa ny 

utvecklingspotential även för näringsverksamhet som utnyttjar Nordsjö hamn samt för Helsingfors 

nuvarande bostadsdominerade östra stadsdelar. Med tanke på hela regionen borde hela den kommersiellaindustriella 

utvecklingskorridoren från Nordsjö hamn till Aviapolis i Vanda utnyttjas bättre än tidigare. På 

så sätt kunde de för finländska förhållanden exceptionella förutsättningar som huvudhamnen för 

utrikeshandeln och metron erbjuder för utvecklingen av hela regionens näringsliv utnyttjas fullt ut. 

Förbindelserna anges på karta 6. 

26


Aviapolis omfattar ett ca 

42 km 2 stort område. På 

fem år (98-02) har i 

området byggts 

arabetsplatsbyggnader 

med över en halv miljon 

kvadratmeter våningsyta 

för 10 000 nya 

arbetsplatsers behov. 

Karta 6: Av kartan framgår Aviapolis och Nordsjö hamns placering samt regionens 

huvudtrafikleder.(Källa: Helsingfors stad). 

Till sin struktur avviker Sibbo väsentligt från huvudstadsregionen. Helsingfors landareal är bara ungefär 

hälften av Sibbos areal, men invånarantalet är bara tre (3) procent av Helsingfors invånarantal. 

Befolkningstätheten i Helsingfors är över 3000 invånare per kvadratkilometer, medan den i Sibbo är bara 

50. 

Ett centralt mål med samhällsstrukturen i huvudstadsregionen är att trygga en hållbar utveckling. Den 

byggda miljöns fysiska form samt markanvändningen och dess utveckling befinner sig då i en 

nyckelposition. En välplanerad, tät stadsstruktur gör det möjligt att organisera kollektivtrafik och 

möjliggör sålunda en hållbar utveckling. 

Med tanke på en hållbar utveckling anses åter en splittrad stadsstruktur vara synnerligen skadlig, eftersom 

den leder till att trafiken bygger på privatbilism. 

Utvecklingen av städerna och områdena påverkas och styrs av naturförhållandena, internationell 

påverkan, den lokala kulturen och de administrativa gränserna. Om nämnda faktorer inte skapar särskilda 

begränsningar, strävar stadsområdena efter att utvecklas balanserat i samtliga väderstreck, eftersom 

stadsfunktionerna kan ordnas smidigast och med lägst energikonsumtion med en sådan områdesmodell. 

Av naturförhållandena kan nämnas klimatet samt läget vid havet. Klimatet kan man inte just påverka. 

Havet avgränsar Helsingfors i söder och begränsar således tillväxtmöjligheterna i den riktningen men 

erbjuder å andra sidan också möjligheter i form av bl.a. transportled. Också den internationella påverkan 

måste accepteras nästan som sådan. Den lokala kulturen och de administrativa gränserna är det däremot 

27


möjligt att ändra på. I 500 år har Helsingfors och grannkommunernas gränser ändrats alltid när det har 

varit nödvändigt med tanke på kommunernas livsduglighet. 

3.2 Förslag till lösningar på problemen med 

samhällsstrukturen 

3.2.1 Allmänt 

Det har lagts fram ett flertal förslag till lösningar på problemen med samhällsstrukturen i 

huvudstadsregionen, vilka gäller å ena sidan uppdelningen av Nyland i två landskap: Nyland och Östra 

Nyland och å andra sidan de administrativa gränserna mellan kommunerna. 

Statsrådets kansli kallade 13.3.1989 överborgmästare Raimo Ilaskivi till utredningsman med uppdrag att 

bl.a.: 

- utreda de markpolitiska och planläggningsåtgärder som behövs för att trygga byggandet 

och i synnerhet bostadsproduktionen i huvudstadsregionen samt utöka 

hyresbostadsbeståndet och 

- utreda i synnerhet metoder med vars hjälp privata markområden kan tas i bruk för 

bostadsproduktion till rimliga priser. 

Esbo, Helsingfors, Grankulla, Sibbo och Vanda började utarbeta en gemensam utvecklingsbild för 

markanvändningen 1999. Avsikten var att försöka hitta lösningar på markanvändningen som en enhetlig 

huvudstadsregion. Man försökte hitta en ny infallsvinkel och ett nytt sätt att närma sig strategin för den 

regionala markanvändningsplaneringen. Man ansåg att regional konkurrenskraft och styrka skulle gynna 

alla kommuner. Utvecklingsbilden blev klar 12.1.2001. För Sibbos del ledde den emellertid inte till några 

praktiska åtgärder. 

Olika strukturmodeller för områdets utveckling granskades också inom det s.k. HESPO-projektet, men 

inte heller det ledde till några gemensamma strategier eller åtgärder för regionens utveckling (Östra 

Nylands förbund, HESPO 2003, rapport 2/2004). 

Efter detta 

1. Upprättades 2000 ett samarbetsdokument mellan staten, huvudstadsregionen och 

kranskommunerna i syfte att förbättra bostadssituationen i regionen samt utveckla 

markpolitiken och trafiken i anslutning därtill. 

2. Har utgående från J-P Alanens förslag avtalsbaserat samarbete inletts i 

Helsingforsregionen och i synnerhet i huvudstadsregionen. 

3. Fattade Helsingfors stadsfullmäktige 21.6.2006 ett beslut som innebar att Helsingfors 

föreslog för statsrådet att vissa delar av sydvästra Sibbo och Västerkullakilen i Vanda 

skulle anslutas till Helsingfors. 

4. Valde Sibbo 28.8.2006 som grund för generalplanläggningen en strukturmodell som 

skulle möjliggöra en befolkningstillväxt med 40 000 invånare fram till 2025. 

28


3.2.2 Helsingforsregionens samarbetsdokument 

År 2000 upprättades mellan staten, huvudstadsregionen och kranskommunerna ett samarbetsdokument i 

syfte att förbättra bostadssituationen i regionen samt utveckla markpolitiken och trafiken i anslutning 

därtill. I samarbetsdokumentet deltog från statens sida de centrala ministrarna och ministerierna samt 

direktörerna från alla undertecknarkommunerna (inkl. Sibbo). Huvudmålet med samarbetsdokumentet var 

att skapa förutsättningar för en tillräcklig och högklassig bostadsproduktion och undanröja flaskhalsarna i 

produktionen. I dokumentet eftersträvades en integrerad granskning av boende-, markanvändnings- och 

trafikfrågorna. Det innehöll drygt 40 utvecklingsåtgärder, som senare kompletterades till vissa delar. 

Under samarbetsprocessen höll sig bostadsproduktionen i regionen i stora drag på tidigare nivå, men 

målen att utöka produktionen nåddes inte. I den utvärdering av samarbetsdokumentet som gjordes 

2003 konstateras att enligt de utredningar som gjorts verkar kommunernas möjligheter att utöka 

bostadsproduktionen inte heller i fortsättningen vara särskilt goda och att det skulle behövas nya, mera 

effektiva metoder. 

En förutsättning för bostadsproduktionen är att tillräcklig tillgång på byggbara tomter säkerställs. 

Kommunerna måste effektivera planläggningen och användningen av markpolitiska metoder så att det 

finns tillräckligt med planlagd tomtmark för bostadsproduktion. 

I uppföljningsrapporten konstateras också att det måste ses till att landskapsgränserna inte utgör ett 

hinder för att utveckla bostadsproduktionen, samhällsstrukturen och trafiken i Helsingforsregionen t.ex. 

genom sammanslagning av de förbund som nu är verksamma i Nyland. 

3.2.3 Ilaskivis utredning 

När det gäller samhällsstrukturen i huvudstadsregionen var utgångspunkten för överborgmästare Ilaskivis 

utredning att strukturen i Helsingforsregionen i princip bygger på den s.k. 5-fingersmodellen. I synnerhet 

lillfingret, dvs. stadsdelszonen i riktning Borgåleden, är klart sämre utbyggd än de andra. Det 

konstaterades att detta delvis berodde på de oändamålsenliga regionplanegränserna. 

En utbyggnad av den östra strandzonen, dvs. regionens 5:e finger är motiverad, eftersom i denna riktning 

kan man med mycket små marginalkostnader ta i bruk huvudtrafiklederna, Borgå motorväg och den s.k. 

nya Borgåvägen samt Helsingforsmetron. Metron kan förlängas österut från antingen Mellungsbacka eller 

Nordsjö. 

Förslaget utgick från följande principer: 

- Helsingfors stad får råmark, varmed staden på lång sikt kan trygga arava- och Hitasbostadsproduktionen 

på stadens eget område. 

- det skapas förutsättningar att anvisa områdesreserveringar för vissa områden för teknisk 

försörjning och trafik på Helsingfors stads område. 

29


Avsikten är att den föreslagna områdesregleringen skall vara frivillig i enlighet med följande principer: 

- till Vanda stad ansluts de områden mellan Ring III och Dickursby som i funktionellt 

hänseende hör dit och Vanda överlåter ett mindre område i Västersundom till Helsingfors 

stad. 

- från Sibbo kommun ansluts delar av södra Sibbo till Helsingfors stad. 

Genom detta arrangemang tryggas Helsingfors stads bostadsproduktion och undviks kanske ett kraftigt 

tryck på utflyttning till Sibbo för de finskspråkigas del. Omvänt torde lösningen kunna trygga att Sibbo 

förblir svenskspråkigt. 

De föreslagna frivilliga områdesregleringarna skulle ha inneburit att ungefär 200 ha och 50 invånare 

skulle ha anslutits till Helsingfors från Vanda och att ungefär 80 ha och 750 invånare skulle ha anslutits 

till Vanda från Helsingfors. 

De föreslagna områdesregleringarna mellan Helsingfors stad och Sibbo kommun skulle ha varit: 

Helsingfors stad skulle ha föreslagit att av Sibbo kommun skulle till Helsingfors stad genom ett frivilligt 

avtal ha anslutits bl.a. följande delar: 

- Östersundom och Husö gårds område 

- Södra delen av Sibbo storskog 

- Västerskog 

- en del av Sibbo skärgård. 

Gränsen skulle ha dragits så att Söderkulla, Sibboviken och Sibbesborg skulle ha förblivit en del av 

Sibbo. Enligt förslaget skulle också Sibbos största enskilda industrianläggning i Sibbo ådal ha förblivit en 

del av Sibbo kommun. Förslaget hade utarbetats så att Sibbo skulle ha förblivit en kuststad i enlighet med 

sin tradition. 

Enligt förslaget skulle av Sibbo kommun till Helsingfors stad ha anslutits sammanlagt ca 4962 + 160 

(Björnsö) + holmar ha mark och ungefär 1500 invånare, varav kanske 1000 svenskspråkiga. Sibbos 

folkmängd skulle ha sjunkit från ca 13 800 invånare till ca 12 000 invånare. 

30


Om förslaget skulle ha förverkligats skulle Helsingfors stads administrativa gränser ha sett ut som på 

bifogade karta. I denna rapport har gränserna angetts endast i stora drag på karta 7, eftersom utredningen 

inte ledde till praktiska åtgärder. 

Ilaskiven Ilaskivis ehdotus förslag 

-5122 ha (Manner+Karhusaari) 

Fastland + Björnsö 

Karta 7: Ilaskivis förslag 31.5.1989 

- angående anslutning av Svarta backen i Vanda till Helsingfors och Nedre Dickursby i 

Helsingfors till Vanda samt 

- anslutning av Östersundom, Västerskog och Sibbo storskog i Sibbo till Helsingfors. 

Ilaskivi offentliggjorde inte ovan beskrivna förslag. 

31


3.2.4 Avtalsbaserat samarbete i huvudstadsregionen och den större 

Helsingforsregionen 

Inrikesministeriet tillsatte i juni 2003 ett projekt för att utveckla samarbetet i Helsingforsregionen. 

Utredningsman för projektet var Jussi-Pekka Alanen, vars förslag offentliggjordes i mars 2004. Utgående 

från utredningsmannens förslag och utlåtandena om dem beredde inrikesministeriet ett lagutkast angående 

utvecklande av samarbetet mellan kommunerna i Helsingforsregionen. 

Med anledning av Alanens utredning begärdes av kommunerna och landskapsförbunden i 

Helsingforsregionen före utgången av mars 2005 utredningar om vilket sätt de ämnar främja heltäckande 

samarbete mellan kommunerna i Helsingforsregionen vilket omfattar städerna i SAD-området och deras 

kranskommuner. 

I samtliga utlåtanden understöddes utvecklandet av frivilligt och stegvist samarbete. I sammandraget 

konstaterades att det frivilliga samarbetet mellan kommunerna i Helsingforsregionen fördjupats på ett 

betydande sätt i huvudstadsregionen och mellersta Nyland och även mellan dessa. 

Inledande av avtalsbaserat samarbete i Helsingforsregionen 

Fullmäktige- och styrelseordförandena samt stads/kommundirektörerna från kommunerna i 

Helsingforsregionen föreslog vid ett samarbetsmöte i maj 2005 för regionens kommunfullmäktige att ett 

samarbetsavtal skulle godkännas. Föremål för samarbetet enligt avtalet, som grundar sig på frivillighet, 

stegvis samarbete och partnerskap, är i synnerhet markanvändningen, boendet och trafiken, regional 

service samt regionens gemensamma intressebevakning. Centralt forum för samarbetet är 

Helsingforsregionens samarbetsmöte. Avtalsbaserat samarbete i Helsingforsregionen inleddes 

1.10.2005 mellan de 14 kommuner som godkänt avtalet. 

Det centrala organet i huvudstadsregionen är Delegationen för huvudstadsregionen, som har 

inrättats genom enhetliga beslut av stadsfullmäktige i regionens fyra städer våren 2004. Medlemmar i 

delegationen är presidierna i de fyra städernas stadsfullmäktige och –styrelser. Delegationens 

verksamhetsområde är allmänt. Den är inte ett kommunalt organ, utan beslutsfattandet sker fortfarande i 

respektive stad. 

Samarbetsformen är ett frivilligt och nätverksbaserat verksamhetssätt, som styrs av den gemensamma 

vision och strategi som delegationen godkänt för regionen. Den av delegationen godkända strategin för 

regionen har intagits i städernas egna strategidokument samt i planeringen av verksamheten och 

ekonomin. 

SAD och Nylands förbund deltar i delegationens verksamhet. Likaså har det stadsprogramarbete som 

bedrivs i samarbete mellan staten och regionen jämte projekt kopplats samman med delegationens 

strategiska mål. 

Delegationen för huvudstadsregionen godkände 14.2.2006 de fyra städernas gemensamma riktlinjer för 

kommun- och servicestrukturreformen. I riktlinjerna föreslås att den samarbetsmodell som skapats de 

senaste åren utvecklas och förstärks. Avsikten är att förstärka samarbetet mellan städerna genom ett 

ömsesidigt samarbetsavtal, som främjar uppnåendet och genomförandet av de strategiska målen för 

centrala projekt. Samarbetsavtalet har behandlats i stadsfullmäktige och godkänts på ett gemensamt möte 

22.5.2006. 

32


Huvudstadsregionen föreslår att partnerskapet med staten och kommunerna i regionen stärks. Man hoppas 

man att staten skall spela en starkare roll än tidigare i metropolpolitiken och konkret stödja strategiskt 

betydande regionprojekt. Man föreslår att ett avtal för huvudstadsregionen ingås mellan städerna i 

regionen och staten. Avtalet skulle innehålla centrala konkreta åtgärder och projekt för regionens 

utveckling vilka bägge instanserna definierat tillsammans. Dessutom föreslås att inrikesministeriet avstår 

från projektet för utveckling av Helsingforsregionens förvaltning. 

Under 2008 utvärderar städerna inom huvudstadsregionen hur samarbetet fungerat och vilka resultaten är 

samt fattar beslut om vidare åtgärder. Beslut om en utredning av fördelar och nackdelar med en 

sammanslagning av städerna i huvudstadsregionen fattas separat i sammanhanget. Städerna i 

huvudstadsregionen utvärderar också i samråd med staten huruvida åtgärderna för ett fördjupat samarbete 

mellan städerna i regionen och statens stöd för utveckling av regionen utfallit i enlighet med det ovan 

nämnda avtalet för huvudstadsregionen. 

Städerna i huvudstadsregionen förutsätter att Nylands och Östra Nylands landskapsförbund sammanslås. 

Endast på detta sätt möjliggörs en behärskad utvidgning av stadsstrukturen i landets enda 

metropolområden även i östlig riktning. 

Städerna anser att förutom en ändring av planeringsgränserna bör även en ändring av 

kommungränserna bli föremål för samarbete mellan Helsingfors, Vanda och Sibbo. För att utvidga 

bosättningen går Helsingfors och Vanda in för områdesbyten i fråga om Nedre Dickursby och den s.k. 

Västerkullakilen. Sibbos västliga områden bör fogas till huvudstadsregionen. (Delegationen för 

huvudstadsregionen, Motiveringspromemoria, Projektet för reform av kommun- och servicestrukturen 

14.2.2006) 

På Helsingforsregionens samarbetsmöte behandlades saken 7.2.2006, varvid de 13 städerna och 

kommunerna i Helsingforsregionen godkände ett gemensamt ställningstagande. Sibbo kommun kom med 

ett eget ställningstagande som en del av ställningstagandet från Östra Nylands förbund. 

Målet är att trygga regionens internationella konkurrenskraft och regionens utveckling i samråd med 

staten. I ställningstagandet konstateras att statlig medverkan och finansiering och övrigt statligt stöd är en 

viktig del i utvecklandet av infrastrukturen, servicen och innovationssystemet i Helsingforsregionen. 

Samarbetet mellan regionens 14 kommuner fortsätter utgående från det samarbetsavtal som godkändes 

sommaren 2005. Beredningen och verkställigheten sker kommungruppvis (huvudstadsregionen, Kuumakommunerna 

och Kommungruppen Fyrlingarna). 

Det föreslås att strategiarbetet gällande markanvändningen, boendet och trafiken skall innefatta 

granskandet av planen för Helsingforsregionens trafiksystem. Det föreslås att uppgifterna att bereda 

strategin för markanvändningen, boendet och trafiken samt trafiksystemet ges kommunernas nuvarande 

samarbetsorganisationer. Det föreslås att kollektivtrafiken och biljettsystemet utvecklas som en helhet i 

Helsingforsregionen och att förverkligandet sker stegvis. 

Beträffande utmaningarna inom det utvidgade metropolområdet konstateras att för att man skall kunna 

svara på dem krävs samarbete mellan kommunerna och staten vid organiserandet av sådan utbildning och 

forskning som motsvarar näringslivets behov, vid planeringen av områdesstrukturen och infrastrukturens 

finansiering. För att lösa de nämnda problemen förutsätts inga nya strukturer. 

Det föreslås att indelningen i ekonomiska regioner ändras så att den motsvarar de 14 kommunernas 

samarbetsområde, vilket betyder att Sibbo och Vichtis ansluts till Helsingforsregionen. 

I ställningstagandet föreslås att Nylands och Östra Nylands förbund sammanslås. 

33


Inledandet av avtalsbaserat samarbete i Helsingforsregionen har följts i Delegationen för 

Helsingforsregionen, som leds av region- och kommunminister Hannes Manninen. På delegationens 

möte i november 2005 konstaterades att staten är redo att delta i arbetet med en strategi för 

markanvändningen, boendet och trafiken i regionen inom de ramar som man kommer överens om 

närmare. 

Strategin för markanvändningen, boendet och trafiken i regionen bereds i den delegation för 

markanvändning, boende och trafik (MBT-delegationen), som valdes på Helsingforsregionens 

samarbetsmöte 17.11.2005. För delegationen har utsetts en sektion, som fungerar som arbetssektion som 

koordinerar beredningen av delegationens ärenden och samtidigt som samarbetsorgan för MBT-ärenden 

tillsammans med företrädare för statsförvaltningen. Statens företrädare i MBT-sektionen är 

statssekreterare Raimo Sailas (FM) och kanslichef Sirkka Hautojärvi (MM). Enligt sektionens 

verksamhetsplan strävar man 2006 efter att påverka revideringen av de riksomfattande målen för 

områdesanvändningen bl.a. genom att definiera spetsprojekten i Helsingforsregionen. Sektionen har 

definierat 13 spetsprojekt för regionen, av vilka ett är förlängning av stadsstrukturen till Sibbo, 

utvecklingszonen för förlängningen av metrolinjen österut och utnyttjande av Kervo-Nickby-banan. Sibbo 

kommun lämnade en reservation mot detta projekt. 

Arbetet på Vision 2050 för Storhelsingfors metropolområde inleds genom att man sammanställer 

basmaterial av de existerande planerna på landskaps- och generalplanenivå. Arbetet fortsätter genom att 

det ordnas en internationell idétävling om framtiden för markanvändningen och boendet i området. Vision 

2050 färdigställs före utgången av 2007. En solidarisk bostadspolitik behandlas våren 2006, man tar upp 

bl.a. ARA:s eventuella nya roll när det skapas förutsättningar för att förverkliga bostadsområden. 

Sektionens arbetslista tar också upp utvecklande av ett partnerskap mellan staten och regionen, bl.a. för 

inledande av bostadsproduktion på statlig mark i regionen samt eventuella intentionsavtal mellan staten 

och kommungrupperna för förverkligande av bostadsproduktionen. 

På Helsingforsregionens samarbetsmöte 9.11.2006 har samarbetet bedömts som följer: Samarbetet i 

Helsingforsregionen har inletts och framskridit i enlighet med det ingångna avtalet och de planer som 

utarbetats utgående från det. Under de första åren har verksamheten påverkats av PARAS-projektet som 

statsmakten inledde samtidigt. Den utvärdering av effektiviteten som samarbetsavtalet förutsätter kan 

göras först senare, när man har erfarenheter och resultat av samarbetet under en längre tid. 

Samarbetsmötet beslöt att en utvärdering av hur samarbetet i Helsingforsregionen fungerat och dess 

effektivitet görs före utgången av 2008. 

Helsingforsregionens samarbetsmöte beslöt likaså att för Helsingforsregionen utarbetas en plan enligt 7 § 

i ramlagen för att förbättra samordningen av markanvändningen, boendet och trafiken. Planen föreläggs 

Helsingforsregionens samarbetsmöte för behandling före utgången av juni 2007. 

Förslaget till lag om en kommun- och servicestrukturreform 

Med stöd av 7 § i lagen om en kommun- och servicestrukturreform skall städerna Esbo, Helsingfors, 

Grankulla och Vanda (huvudstadsregionen) senast den 31 augusti 2007 utarbeta en plan för hur 

samordningen av markanvändningen, boendet och trafiken samt användningen av service över 

kommungränserna skall förbättras i regionen med beaktande av de projekt i syfte att utveckla samarbetet 

som redan pågår. 

I lagen finns ingen annan motsvarande särskilt angiven regional planeringsbestämmelse för Nyland utom 

för Borgåregionen, som omfattar Borgå stad samt kommunerna Askola, Mörskom och Pernå. 

Alla kommuner berörs av en bestämmelse enligt vilken kommunen senast den 30 juni 2007 skall lämna 

statsrådet en utredning om de åtgärder som kommer att vidtas i kommunen med stöd av 5 § (bildandet av 

kommuner och samarbetsområden) och 6 § (service som förutsätter ett brett befolkningsunderlag). 

34


Med stöd av 5 § i lagförslaget skall en kommun bestå av ett pendlingsområde eller någon annan sådan 


ordnandet och finansieringen av servicen. 

För att stärka samarbetet mellan kommunerna kan kommunerna inrätta ett samarbetsområde som består 

av en funktionell helhet. I en kommun eller inom ett samarbetsområde som sköter primärvården och 

sådana uppgifter inom socialväsendet som är nära anslutna till primärvården skall det finnas åtminstone 

ungefär 20 000 invånare. 

3.2.5 Betydelsen av en sammanslagning av Nylands förbund och Östra 

Nylands förbund 

Problemet i Nyland är att den funktionella helheten är uppdelad i två separata delar som trots samarbete 

planeras separat och beträffande vilka besluten fattas oberoende av varandra. Nationellt och 

internationellt är området svårt att gestalta och för utomstående finns det inom samma helhetsområde två 

samarbetspartner som fungerar på olika sätt. Inom intressentgruppssamarbetet genomgår 

samarbetspartnerna samma möten och förhandlingar två gånger (planer, program, genomförandeplaner). 

Nuläget är ekonomiskt tungt. Tidsmässiga och ekonomiska resurser gör att Östra Nylands förbund ofta 

har svårt att delta i gemensamma projekt. 

En sammanslagning av förbunden är motiverad, eftersom den fysiska och funktionella 

samhällsstrukturen i Nyland bildar ett enhetligt pendlings-, bostadsmarknads- och serviceutbudsområde. 

Det finns inga samhällsstrukturella eller funktionella grunder för den administrativa landskapsgränsen. 

Den administrativa gränsen hindrar en förnuftig skötsel av ärendena. 

I statsrådets specialprogram – regioncentrumprogrammet – har det föreslagits en typologi för 

stadsregioner. Enligt den indelas metropolområdet i: 

1. Helsingforsregionen, där Helsingfors är stadsregionens centrum 

2. Nedre regionen, där Borgå, Lojo och Riihimäki är stadsregioncentrum 

3. Närregionen, där Ekenäs är stadsregioncentrum 

De gemensamma stora utvecklingsprojekten E18, styrningen av huvudstadsregionens tillväxt österut från 

Helsingfors, utvidgningen av kollektivtrafiksystemet över landskapsgränserna, handelns servicenätverk, 

nätverket av grönområden omkring huvudstadsregionen talar för en sammanslagning av förbunden. 

Andra motiveringar för en sammanslagning av förbunden är att de svenskspråkigas ställning blir mera 

balanserad och att huvudstadsregionens kompetenscentrums regionala slagkraft ökar i Borgåområdet. 

En sammanslagning av förbunden ökar landskapets kritiska massa i intressebevakningshänseende och vid 

den internationella områdesmarknadsföringen och för Östra Nylands del effektiverar en sammanslagning 

den regionala intressebevakningen och gör planeringskompetensen för områdesutvecklingen och 

områdesanvändningen mångsidigare. Vid en sammanslagning minskar de östnyländska kommunernas 

betalningsandelar av de sammanslagna landskapsförbundens kostnader. 

35


Med stöd av det som anförs ovan vore det ändamålsenligt att sammanföra Nyland till ett enhetligt 

landskap genom att slå samman Nylands förbund och Östra Nylands förbund. Samtidigt bör det 

emellertid ses till att det inte byggs upp sådana gränser i Nyland som skadar en enhetlig utveckling av 

landskapet. 

För att effektivera marknadsföringen av näringarna grundade städerna Helsingfors, Esbo, Vanda och 

Grankulla samt Nylands förbund ett nytt gemensamt aktiebolag för den internationella 

områdesmarknadsföringen. Bolaget fungerar som centrum och paraplyorganisation för den allmänna 

marknadsföringen samt målgruppsmarknadsföringen av regionen. Bolaget fungerar som såväl sakkunnigoch 

serviceorganisation. Städerna ansvarar för ledningen av bolaget. Riktlinjerna för verksamheten 

bestäms av både den gemensamma stadspolitiken och städernas gemensamma näringspolitik. Bolaget 

arbetar i nätverk, i nära samarbete med de enheter som ansvarar för städernas näringsfrågor och 

marknadskommunikation. Statliga enheter, näringslivet och företag liksom även forskningsinstitut, 

vetenskapsparker och högskolor är centrala samarbetspartner. Marknadsföringsbolagets huvuduppgifter är 

att skapa ett varumärke för verksamhetsområdet, att sälja området som ett attraktivt 

affärsverksamhetsområde till utländska företag och sakkunniga och att sköta marknadsföringen i 

hemlandet. 

36

VE 3 


3.2.6 Helsingfors stadsfullmäktiges beslut 

Helsingfors stadsfullmäktige beslöt 21.6.2006 föreslå statsrådet att område A i Sibbo kommun och 

område V i Vanda stad på den bifogade kartan 8 införlivas med Helsingfors stad. 

A 

V 

Helsingfors förslag 

Helsingin ehdotus 

Karta 8: Helsingfors förslag 21.6.2006 

Landarealen av det område som avses bli anslutet är 5 000 ha, dvs. 14 % av Sibbos areal och 

folkmängden är 3 5000 invånare, dvs. 19 % av Sibbos folkmängd. Området omfattar dessutom ett 2 300 

ha stort vattenområde och arealen av de öar som finns där är ca 825 ha. 

Det område som Helsingfors eftersträvar överskrider de trösklar som nämns i 5 § 1 mom. i 

kommunindelningslagen vad gäller såväl arealen som invånarantalet. För att ändringen skall kunna 

förverkligas krävs av denna anledning enligt 5 § 2 mom. i nämnda lag särskilt vägande i 3 § nämnda 

förutsättningar. Stadsstyrelsen anser i sitt beslut om verkställighets av fullmäktiges beslut att även dessa 

föreligger klart och att det således inte finns något hinder för ändringen. 

37


Helsingfors stads utgångspunkt för framställningen är framför allt den snedvridna samhällsstrukturen 

i huvudstadsregionen och den nytta som en enhetligare samhällsstruktur medför för förenhetligandet 

av markpolitiken, boendet och trafiken samt näringspolitiken i huvudstadsregionen och hela 

metropolområdet. 

Helsingfors stadsstyrelse anser i sitt beslut om verkställighet av fullmäktiges beslut att stadens 

framställning om införlivande av området i västra Sibbo med Helsingfors uppfyller alla i 

kommunindelningslagen nämnda allmänna förutsättningar. Stadsstyrelsen anser likaså att 

förutsättningarna är särskilt vägande på det sätt som lagen kräver. 

Bedömning av Helsingfors stadsfullmäktiges beslut 

I sitt verkställighetsbeslut preciserar stadsstyrelsen inga motiveringar som skulle uppfylla de juridiska 

kraven på en anslutning av vissa delar av sydvästra Sibbo till Helsingfors stad. I sitt utlåtande om 

framställningen om en ändring av kommunindelningen mellan Helsingfors stad, Sibbo kommun och 

Vanda stad och om anmärkningarna gällande den har stadsstyrelsen preciserat sina motiveringar. 

Eftersom en anslutning av det område i Sibbo kommun som avses i framställningen till Helsingfors stad 

kräver att de allmänna förutsättningarna enligt 3 § i kommunindelningslagen är särskilt vägande 

motiverar staden detta som följer: 

En ändring i kommunindelningen skulle främja ordnandet av service för de nuvarande och framtida 

invånarna i såväl Helsingforsregionen som det område som föreslås bli överfört, eftersom resultatet vore 

en stadsstruktur som utnyttjar resurserna kostnadseffektivare än tidigare. Enligt utredningar använder sig 

Sibbos invånare i hög grad av service som produceras i Helsingfors. Av denna anledning skulle en 

utbyggnad av metron och annat effektiv ordnande av kollektivtrafiken på det område som förelås bli 

överfört förbättra servicens tillgänglighet. När folkmängden i det område som föreslås bli överfört ökar 

betydligt kan Helsingfors stad planera och producera den offentliga service som behövs bättre än Sibbo 

kommun, eftersom Helsingfors på grund av sin storlek och långvariga erfarenhet har bättre ekonomisk 

och planeringsberedskap att områden med större folkmängd. I och med att näringsverksamheten blir 

mångsidigare uppstår på området också flera företag som betjänar invånarna i området och de omgivande 

närområdena. 

En ändring i kommunindelningen skulle förbättra levnadsförhållandena för de nuvarande och framtida 

invånarna i såväl Helsingforsregionen som det område som föreslås bli överfört. Regionalt skull en snabb 

utveckling av det område som föreslås bli överfört hjälpa till att sänka boendekostnaderna i regionen 

genom att erbjuda efterlängtad byggnadsmark. Snedvridningen av stadsstrukturen i regionen kunde rättas 

till när riktningen österut öppnas för byggande. Helsingfors skulle ha möjlighet att erbjuda sina invånare 

mångsidigare boendeformer än tidigare. En utveckling av kollektivtrafiken skulle förbättra smidigheten 

hos trafiken i både det område som föreslås bli överfört och östra Helsingfors och skulle på så sätt spara i 

synnerhet den tid som används för arbetsresetrafiken. En utveckling av kollektivtrafiken skulle minska 

buller- och miljöolägenheterna för invånarna i flera kommuner. De nuvarande och framtida invånarna i 

det område som föreslås bli överfört skulle garanteras en kompetent planerad stadsstruktur med god 

service. Mångsidigare och utökad näringsverksamhet i både det område som föreslås bli överfört och 

östra Helsingfors skulle erbjuda arbetsplatser, hobbyer och service nära bostaden och på så sätt göra det 

möjligt att minska den tid som läggs på trafik för arbetsresor, fritidsintressen och service. 

En ändring i kommunindelningen skulle förbättra verksamhetsmöjligheterna för näringarna i såväl 

Helsingforsregionen som det område som föreslås bli överfört. Den skulle ge en med avseende på 

investerings- och driftskostnaderna mera resultatrik stadsregion där näringarnas verksamhetsmöjligheter 

förbättras. Med rätt planering skulle det område som föreslås bli överfört kunna gagna näringslivets 

38


utveckling i rikets huvudhamn för utrikeshandeln i Nordsjö och Aviapolis som bildats kring Helsingfors- 

Vanda flygfält och utöka arbetsplatsmöjligheterna i östlig riktning i regionen. 

En ändring i kommunindelningen skulle främja kommunernas funktionsförmåga i Helsingforsregionen 

och verksamhetens lönsamhet genom att producera ett i funktionellt och fysiskt hänseende mera 

balanserat metropolområde runt Helsingfors som har bättre möjligheter att klara av sina åligganden och 

mål att vara en livskraftig, stark och i framtiden ännu konkurrenskraftigare stadsregion i Finland och 

Europa. Den näringsverksamhet på det område som föreslås bli överfört som drar nytta av Nordsjö hamn 

skulle sätta fart på annan näringsverksamhet i hela regionen och i synnerhet i östra Helsingfors, Vanda 

samt de områden som blir kvar i Sibbo. En utveckling av kollektivtrafiken så att den stödjer sig på metron 

skulle minska regionens kommuners kostnader för privatbilismen i form av byggande av trafikleder och 

parkeringsplatser. 

Även om de motiveringar som Helsingfors stadsstyrelse nu lägger fram kan vara tillräckliga i synnerhet 

med avseende på en granskning av hela huvudstadsregionen, beaktar de inte att en anslutning av 

sydvästra Sibbo till Helsingfors skulle ha en betydande inverkan på Sibbo kommuns ekonomi och 

verksamhetsförutsättningar. Enligt de utredningar som För Sibbo rf tillställt kommunindelningsutredaren 

skulle en anslutning innebära att kommunen går miste om skatteinkomster på ungefär 17 miljoner euro 

per år då hela kommunens skatteinkomster är ungefär 59 miljoner euro, så detta skulle innebära en förlust 

på 27 %. 

Sibbo skulle också gå miste om en stor del av sin havsstrand och en viktig båthamn liksom sina 

rekreationsområden på öarna. 

3.2.7 Sibbo kommuns besvär över Helsingfors framställning och 

strukturmodellerna i generalplanen för Sibbo kommun 2025 

Sibbo kommunstyrelse lämnade 14.7.2006 in besvär till Helsingfors förvaltningsdomstol över det beslut 

som Helsingfors stadsfullmäktige fattade 21.6.2006 och där Helsingfors föreslår en ändring i 

kommunindelningen mellan städerna Helsingfors och Vanda samt Sibbo kommun. 

I besvären anses både att Helsingfors stadsfullmäktiges beslut är olagligt och att det tillkommit i fel 

ordning. Enligt stadsstyrelsens uppfattning strider beslutet dessutom mot internationella avtal som 

Finland ingått och mot vår grundlag. 

I sina besvär framför Sibbo kommunstyrelse också att det pågående arbetet med generalplanen i Sibbo 

visar att sydvästra Sibbo kan utvecklas som en del av Sibbo kommun så att utvecklingen av det aktuella 

området också främjar samhällsstrukturens funktionsduglighet i hela Helsingforsregionen. 

Generalplan för Sibbo 2025 och en bedömning av den presenteras i följande kapitel 4. 

39


4. Generalplan för Sibbo 2025 

4.1 Utarbetandet av generalplan 2025 

Generalplan för Sibbo 2025 ingår i kommunens planläggningsprogram och den kungjordes anhängig 

27.1.2005. 

Befolkningen i Sibbo har ökat från 12 971 (1980) till 18 179 (31.12.2005). När generalplanen började 

utarbetades antog man att ökningen skulle fortsätta men med i medeltal högst 2 % om året. 

För generalplanearbetet indelades kommunen i storområden, som är Paipis – Borgby, Nickby – Tallmo, 

Hindsby – Östersundom, Box, Söderkulla samt Kusten och skärgården. 

Ursprungligen hade man sex strukturmodeller för generalplanearbetet: A Hagelgeväret, B Den officiella 

visionen, C Med tåg till Nickby, D Med metro till Östersundom, E Söderns frukter och F Den norra 

dimensionen. 

Av dessa strukturmodeller hade befolkningstillväxten i Hagelgeväret, Den officiella visionen och Den 

norra dimensionen satts till 2 % om året, varvid folkmängden 2025 skulle vara 28 700, i modellen Med 

tåg till Nickby skulle tillväxten vara 2,4 %, varvid folkmängden 2025 skulle vara 30 200 samt i 

modellerna Med metro till Östersundom och Söderns frukter skulle tillväxten vara 3,6 %, varvid 

folkmängden 2025 skulle vara 38 200. Endast i modellen Med metro till Östersundom planerades sådana 

strukturella förändringar i storområdet Hindsby – Östersundom att Östersundom skulle få ett eget 

servicecentrum och tätortsstruktur utmed den nya banan. I de andra modellerna planerades inga väsentliga 

strukturella förändringar i detta storområde. 

Sommaren 2006 tillfogades de två modellerna C1 och D1, där befolkningstillväxten fram till 2025 är 

39 000 invånare. I modell C1 växer bosättningen huvudsakligen inom Kervo-Nickby-banans 

influensområde och i D1 inom metrons influensområde. 

I modell A placerar sig den nya bosättningen mera i glesbygdsområdet än i de andra modellerna. Också 

i modellerna B och F placerar sig en fjärdedel i glesbygdsområdet. I modellerna C, D och F samt i de nya 

modellerna C1 och D1 finns en stor del av de nya bostäderna i radhus och låghus och glesbebyggelsens 

andel är liten. 

När det gäller trafikarrangemangen avviker modellerna från varandra på så sätt att i Hagelgeväret och 

Den officiella visionen baserar sig trafiken i huvudsak på personbilar. I de andra modellerna är 

kollektivtrafikens andel betydligt större, särskilt spårtrafikens andel. I modellerna Med tåg till Nickby och 

Den norra dimensionen baserar sig trafiken på den norra järnvägen, i Söderns frukter på Heli-banan och i 

modellen Med metro till Östersundom på metron. 

Sedan Helsingfors stadsfullmäktige 21.6.2006 beslutat att föreslå för statsrådet att sydvästra Sibbo 

ansluts till Helsingfors beslöt Sibbo kommunfullmäktige 28.8.2006 att påskynda sin egen 

generalplanläggning och valde som grund för utkastet till generalplan 2025 strukturmodell V för 

markanvändningen och trafiken, där man bereder sig på en befolkningstillväxt på högst 40 000 

invånare fram till 2025. Modellen utgör bilaga 1 till rapporten. 

I denna modell utvecklas samhällsstrukturen så att den stödjer sig kraftigt på spårbunden trafik i både 

mellersta och sydvästra Sibbo. I denna modell stödjer sig den expanderande samhällsstrukturen i 

storområde 3 Östersundom på spårbunden trafik. I Östersundom finns ett eget servicecentrum. I sydvästra 

40


delen inom Nordsjö hamns influensområde skapas ett nytt arbetsplatsområde. Naturvärdena och de 

ekologiska korridorerna i och från Sibbo Storskogens vidsträckta och enhetliga skogsområde beaktas. 

Husö märks ut som utredningsområde. 

Sibbo kommun har beslutat att hos miljöministeriet ansöka om tillstånd att lösa in de fastigheter som 

Helsingfors stad äger i sydvästra Sibbo. 

Kommunen har likaså beslutat att inleda förhandlingar om att ansluta kommunen till Nylands 

förbund. 

De centrum som skall utvecklas enligt den strukturmodell som fullmäktige valt för generalplanläggningen 

av Sibbo kommun är A Östersundom, B Söderkulla, C Nickby och D Tallmo. 

4.2 Bedömning av förutsättningarna för Sibbo 

kommuns befolkningstillväxt 

4.2.1 Jämförelse mellan en befolkningstillväxt på 40 000 invånare och den 

faktiska tillväxten 

Sibbos framställning om att öka kommunens folkmängd med 40 000 invånare fram till 2025 betyder att 

det nuvarande invånarantalet 18 719 invånare ökar till 58 719 invånare. 

Jämnt fördelad skulle tillväxten innebära att kommunens invånarantal ökar med 2000 personer varje år 

under perioden 2006 – 2025. I kalkylerna har man utgått från det mera realistiska antagandet att 

invånarantalet ökar i jämn takt börjande med en årlig tillväxt på 500 invånare så att den årliga tillväxten i 

slutet av perioden är 4 500 invånare. 

Den genomsnittliga årliga förändringen i invånarantalet är en uppgift som är oberoende av 

periodiseringen av den årliga befolkningstillväxten och den är under perioden 2006 – 2025 ca 6,5 % per 

år, ifall ökningen med 40 000 invånare förverkligas under perioden. 

Statistikcentralens befolkningsprognos säger att Sibbo år 2025 skulle ha ungefär 22 436 invånare. Den 

genomsnittliga årliga förändringen i invånarantalet enligt befolkningsprognosen är ca 0,87 % under 

perioden 2006 – 2025. Den faktiska genomsnittliga årliga förändringen i invånarantalet under perioden 

1988 – 2005 är för Sibbos del den 21:a högsta av landets kommuner, dvs. 1,56 %. 

När man granskar den genomsnittliga förändringen i invånarantalet för kommunerna i hela landet under 

perioden 1988 – 2005 är den årliga tillväxtprocenten på riksnivå ca 0,35 %. Endast i 24 kommuner har 

den årliga genomsnittliga ökningen överstigit 1,5 %. Av dessa hör Kempele, Pirkkala, Mäntsälä, Ylöjärvi, 

Haukipudas och Lempäälä grovt räknat till samma storleksklass som Sibbo. Borgnäs och Limingos årliga 

genomsnittliga befolkningstillväxt på över 3 % under perioden 1998 – 2005 är ett exceptionellt fenomen 

på riksnivå. En så kraftig tillväxt har åtminstone för Borgnäs del lett till utmaningar för 

kommunekonomin. 

Sibbos framställning om en befolkningstillväxt på 40 000 invånare under perioden 2006 – 2025 (20 år) är 

exceptionell även när man gör en grov jämförelse med den utveckling av invånarantalet som skett i två 

stora städer under perioden 1988 – 2005 (18 år). I Esbo ökade invånarantalet 1988 – 2005 med 

sammanlagt nästan 64 000 invånare. Under samma period ökade Uleåborgs invånarantal med över 30 000 

invånare. Bakom dessa tillväxtsiffror ligger på även riksnivå betydande investeringar i områden stadda i 

kraftig utveckling. Den föreslagna utvecklingen av Sibbos invånarantal är helt jämförbar med siffrorna 

41


för Uleåborg och Esbo och skulle förutsätta en likadan dynamisk utveckling av den ekonomiska 

omgivningen. 

I Nurmijärvi har folkmängden under samma period ökat kraftigt med över 10 000 personer, vilket innebär 

en genomsnittlig årlig tillväxttakt på nästan 2 %. Under samma tid har ökningen i Sibbo varit över 4 300 

personer. Sibbos framställning om en ökning på 40 000 personer är alltså grovt taget niofaldig jämfört 

med perioden 1988 – 2005. 

En befolkningstillväxt på 40 000 personer är således helt exceptionell och skulle ställa kommunen inför 

utmaningar som man inte upplevt tidigare. 

4.2.2 Befolkningstillväxtens inverkan på kommunens ekonomi 

Befolkningstillväxten gör att flera personer använder sig av kommunens tjänster och ökar såväl driftssom 

investeringsutgifterna. Tillväxten beror på antingen flyttningsrörelsen eller stigande nativitet. Ofta är 

det fråga om en samverkan mellan bägge faktorerna. 

Ett typiskt drag för kommuner med kraftig befolkningstillväxt är att inkomster ökar med fördröjning 

jämfört med utgifterna. Förutom att driftsutgifterna ökar leder detta till att kommunen inte har några 

möjligheter att finansiera investeringarna själv utan de görs i regel på skuld. Den växande skulden 

krymper senare inkomstfinansieringen och årsbidraget i form av räntor. 

En allmän regel kan anses vara att en bestående årlig befolkningstillväxt på åtminstone ungefär 1 % 

orsakar anpassningsproblem för kommunens ekonomi. I lagstiftningen har detta beaktats från ingången 

av 2006 så att kommuner vilkas invånarantal under tre år har förändrats med sammanlagt minst 6 % får 

förhöjd allmän statsandel. Detta innebär en genomsnittlig befolkningstillväxt på ungefär 2 %. 

Befolkningstillväxten i Sibbo 2004 var 0,3 % jämfört med året innan, tillväxten fortsatte 2005 och var då 

1,5 % jämfört med året innan, men klart under 2 %. Det planarbete som beretts i kommunen tar sikte på 

en modell där kommunens invånarantal skulle öka med 40 000 fram till 2025. Förverkligas detta skulle 

det som mest betyda en årlig tillväxt på upp till 6 – 8 %. 

Enligt förhandsuppgifterna för 2007 får sammanlagt 19 kommuner förhöjd allmän statsandel på grund av 

befolkningstillväxt. För ungefär två tredjedelar av dessa är snabb skuldökning och svagt eller försämrat 

årsbidrag typiska drag, trots att befolkningstillväxten som mest är bara ca 3 % om året. I lagstiftningen 

har befolkningstillväxtens inverkan på statsandelarna satts på en väsentligt lägre nivå än den 

befolkningsutveckling som Sibbo eftersträvar. Om den planerade befolkningstillväxten förverkligas 

kan den antas försätta kommunens ekonomi i en ohållbar situation. 

4.2.3 Den genomförandemodell där VTT varit konsult 

Sibbo har låtit VTT göra en utredning om möjligheterna att genomföra strukturmodell V i Generalplan för 

Sibbo 2025. Modellen bygger på att de investeringskostnader som den mycket snabba 

befolkningstillväxten förutsätter och som skulle vara 627 miljoner euro för kommunen och dessutom de 

228,5 miljoner euro som spårförbindelserna kräver kan finansieras med inkomster av tomtförsäljning. 

I modellen räknar man med att markförvärven sker genom köp av råmark till priset 3 euro/mark-m2, 

varvid kostnaderna skulle vara 32 miljoner euro. Genom att sälja tomter (AKR 500 euro/m2-vy, AO d 

400 euro/m2-vy, arbetsplatsområden 30 euro/m2-vy) får man 944 miljoner euro i inkomster. 

42


Man kommer fram till följande kalkyl: 

Nettoinkomster av markförsäljning 

Kommunens investeringar (exkl. mark): 

Nettoinkomster efter investeringar: 

Investeringar i spårförbindelser: 

Nettoinkomster efter spårinvesteringar: 

913 miljoner euro 





4.2.4 Harkimos – Ekströms genomförandemodell 

Harkimo och Ekström har utvecklat en egen genomförandemodell för Generalplan för Sibbo 2025, som 

skulle möjliggöra en årlig befolkningstillväxt på 6,5 %. 

Utgångspunkten för modellen är att Sibbo indelas i fyra storområden, som är Nickby, Tallmo, 

Östersundom och Söderkulla. 

Fram till 2025 skulle bosättningen placera sig som följer 

2005 2025 Ökning 

Nickby 5 294 19 300 11 006 

Tallmo 1 236 5 600 4 364 

Östersundom 2 577 21 410 18 833 

Söderkulla 3 737 6 750 3 013 

Storområdena sammanlagt 12 844 50 060 37 216 

Övriga Sibbo 5 875 8 140 2 265 

Invånare sammanlagt 18 719 58 200 39 481 

För varje storområde skulle det utarbetas ett eget genomförandekoncept och utses en projektchef. 

De investeringar som behövs för att genomföra generalplanen och som skulle vara 563 miljoner euro och 

231 miljoner euro i spårinvesteringar, sammanlagt 794 miljoner euro, skulle finansieras med 

markanvändningsavgifter som tas ut av markägarna och med skatteinkomster. Om 

markanvändningsavgiften fastställs till 363 euro/m2-vy kunde investeringarna täckas med de inkomster 

som fås på detta sätt. Om markanvändningsavgiften emellertid skulle vara lika stor som i Storåker i Esbo, 

dvs. 240 euro/m2-vy, skulle man få in hälften av de pengar som behövs för investeringarna. Den andra 

hälften skulle man bli tvungen att täcka med skatteinkomster. 

För att genomföra modellen förutsätts av Sibbo: 

- en ny markförvärvspolitik 

- en ny ägarpolitik och 

- en ny politik för serviceunderleverantörer 

Dessutom måste kommunen utveckla kunnandet på följande fem delområden: 

1. Ingående av avtal 

2. Beställarkompetens 

3. Ägarpolitik 

4. Investeringsverksamhet 

5. Projektledning 

43


4.2.5 Bedömning av modellerna 

En kommuns förmåga att genomföra en betydande utökning av invånarantalet är beroende av dess 

ekonomiska situation och framför allt av kommunekonomins volym i förhållande till den eftersträvade 

befolkningsökningen. 

En annan väsentlig faktor är huruvida kommunen direkt äger mark på det område där avsikten är att 

placera befolkningstillväxten. Om den inte gör det är kommunens möjligheter att påverka saken 

begränsade och man kan endast använda sig av planering av markanvändningen och planläggning. 

Storleksskillnaderna mellan kommunernas ekonomier är av avsevärd betydelse när man skall bedöma 

deras möjligheter att genomföra ett projekt som syftar till en betydande befolkningstillväxt. Sibbo 

kommuns totala utgifter (betalningar ur kassan) 2005 var ca 93 miljoner euro. I Helsingfors var 

motsvarande siffra ungefär 40 gånger större. 

För Helsingfors ekonomi är en inkorporering inte problematisk med tanke på det ekonomiska 

spelrummet, eftersom det invånarunderlag som överförs är litet i förhållande till det nuvarande 

befolkningsunderlaget. Det är i första hand fråga om bildandet av en funktionellt enhetligare 

regionstruktur i huvudstadsregionen. Att Helsingfors växer endast norrut och västerut är inte förnuftigt, 

ändamålsenligt eller hållbart med tanke på en funktionell regionstruktur. 

Den granskning av en exceptionellt kraftig befolkningsökning i Sibbo som gjorts utgående från olika 

markanvändningsplaner är en infallsvinkel för att beskriva hur realistiskt målet för befolkningstillväxten 

är. Det är lika motiverat att granska även den befolkningstillväxt som redan ägt rum på andra håll i landet 

och under liknande förhållanden; hur stor tillväxten överhuvud har kunnat vara utan justeringar av 

kommungränserna och hur kommunerna ekonomiskt har klarat av tillväxten. 

Bedömningen av möjligheterna att genomföra markanvändningsplanerna hindras i praktiken av flera 

faktorer, t.ex. markprisfrågan, de ekonomiska konjunkturernas inverkan på flyttningsrörelsen inom landet, 

tillgången till byggbar mark, kommunens förmåga att förvärva mark direkt i sin ägo, kommunens 

ekonomiska möjligheter att bygga ut servicen och infrastrukturen och statsmaktens beslut att genomföra 

trafikprojekt. Exempelvis när det gäller utbyggnaden av metron österut har Sibbo kommuns andel enligt 

VTT:s utredning som högst uppskattats till något över 200 miljoner euro. Denna summa är mer än 

dubbelt så stor som t.ex. de totala utgifterna i Sibbos bokslut för 2005. Finansieringen av en såhär stor 

investering är i praktiken möjlig genom att periodisera kommunens kostnader och återbetalningen av 

främmande kapital över en mycket lång tid. 

En förutsättning för höga nettoinkomster av markförsäljning är att mark överhuvud säljs förmånligt till 

kommunen och att värdestegringen efter planläggningen göra att efterfrågan på mark är tillräckligt stor. 

Sibbos plan på en ökning av kommunens invånarantal med 40 000 fram till 2025 är av sådan storleksklass 

att något motsvarande inte har inträffat i någon kommun utan ändring av kommungränserna. Som mest 

och under exceptionella förhållanden har man t.ex. 1988 – 2005 kommit upp till en ökning på endast 3 % 

i två kommuner. 

Allmänt taget kan man anta att en bestående tillväxt på redan ungefär en procent orsakar 

anpassningsproblem för kommunens ekonomi. Åren 1988 – 2005 var befolkningstillväxten i Sibbo i 

medeltal ungefär 1,5 %. Nyckeltalen för kommunens ekonomi har tidvis varit svaga om man jämför med 

hela landet, även om kommunens ekonomiska situation är rätt god vid en jämförelse av årsbidraget och 

överskottet. På grundval av bokslutsuppgifterna för 2005 är kommunens lånestock dock klart högre än 

landets medeltal. 

44


Sibbos möjligheter att genomföra en ökning av invånarantalet enligt Generalplan 2025 är uppenbarligen 

inte realistiska, åtminstone inte utan en radikal förändring av kommunalpolitiken, en sådan ändring som 

t.ex. Harkimos – Ekströms modell förutsätter. Det är inte bara fråga om ekonomin utan också om 

beredskapen hos kommunens organisation. 

En annan sak som måste bedömas är styrningen av markanvändningen, där Sibbo har haft problem. De 

största problemen med styrningen av markanvändningen i Sibbo har varit ett svagt grepp om 

markpolitiken, ringa detaljplanering, rikligt med glesbebyggelse och outvecklad helhetskontroll över 

tomtproduktionen. 

Kommunen har inte haft någon klart fungerande markpolitik och inte heller någon med tanke på 

samhällsstrukturen bra belägen mark för en målmedveten utveckling av kommunen. I denna situation blir 

kommunen tvungen att leva ur hand i mun och kan inte, även om man skulle sätta nya mål för sin 

planläggning, få några betydande resultat till stånd när de grundläggande förutsättningarna saknas. 

Erfarenheten har visat att kommuner som i huvudsak planlägger egen mark kan svara på tomtefterfrågan 

bäst. 

Åren 2004 – 05 har kommunen planlagt iögonenfallande få områden / tomter för bostads (eller andra) 

ändamål (bostadsvåningsytan sammanlagt ungefär 7000 m2-vy). Åren 2004 – 05, som har varit en tid av 

stark tillväxt i huvudstadsregionen, framför allt i kranskommunerna, har man således planlagt en tredjedel 

av Vichtis, 7 % av Nurmijärvis, 5 % av Tusbys och 3 % av Kyrkslätts planlagda bostadsvåningsyta under 

motsvarande tid. Trots de årliga variationerna förändrar inte heller detta problemets kärna i denna 

situation. I tider med stark tillväxt måste kommunerna för att ens i någon mån kunna svara på efterfrågan 

producera resultat fortlöpande och systematiskt. Intervjuer ger vid handen att det inte heller under 2006 

kommer att inträffa någon väsentlig ändring i ovan nämnda siffror för Sibbos del. 

Trots den ringa planläggningen utsätts Sibbo liksom de andra kranskommunerna hela tiden för ett starkt 

byggnadstryck. Eftersom utbudet av plantomter har varit litet (under de senaste åren ca 25/år på 

planområden från tidigare år) har byggandet riktat sig och kommer under kommande år att rikta sig till 

områden utanför detaljplaneområdet. Åren 2004 – 2005 har i kommunen behandlats 314 ansökningar om 

avgörande av planeringsbehov (tidigare undantagslov gällande tätortsbosättning), varav 270 har fått ett 

positivt avgörande. Detta betyder att beroende på räknesättet förläggs 80-90 % av kommunens hela 

bostadsbyggande till oplanerade glesbygdsområden. Behandlingen av tillstånd upptar också en betydande 

del av organisationens arbetstid och försvårar ytterligare genomförandet av kommunens eventuella 

planläggningsprojekt. Trots att även de andra kranskommunerna har många (fast inte till antalet lika 

många som Sibbo) avgöranden av planeringsbehov, är deras relativa andel av hela bostadsproduktionen 

klart mindre (ca 20-30 % i Tusby, Nurmijärvi och Kyrkslätt). 

Visserligen det funnits varken behov av eller tid för detta, men kommunen har inte utvecklat något 

projektliknande arbetssätt så att man skulle kunna hantera åtminstone större utvecklingsprojekt som gäller 

samhällsstrukturen. Problem finns inom hela kedjan från markpolitiken till genomförandet. När man 

granskar Sibbos situation får man oundvikligen det intrycket att den ringa planläggningen och den 

liberala planeringsbehovspolitiken även skvallrar om medvetna politiska val. Sibbo har redan en längre 

tid känt sig hotad västerifrån. 

Med stöd av vad som anförts ovan kan man konstatera att de ekonomiska bedömningarna gör att den 

genomförandemodell som VTT föreslår är orealistisk. Detta har också framkommit när Harkimos – 

Ekströms modell presenterades för kommunindelningsutredaren. 

Under utredningsarbetet har det inte varit möjligt att bedöma möjligheten att genomföra Harkimos – 

Ekströms modell med avseende på dess innehåll. Den kan ändå betraktas som intressant. 

Det är emellertid tvivelaktigt om Sibbo kommun är beredd att ändra sin invanda kommunalpolitiska linje 

på det sätt som modellen kräver. 

45


5. Kommunindelningsutredarens förslag 

jämte motivering 

5.1. De juridiska förutsättningarna för ändringar i 

kommunindelningen 

Allmänt 

Med en kommundelssammanslagning avses en ändring i kommunindelningen där en del av en kommun 

ansluts till en annan kommun utan att nya kommuner bildas eller existerande kommuner upplöses. Det är 

då fråga om minskning eller utvidgning av kommuners område enligt 2 § 1 mom. i 

kommunindelningslagen. 

En kommundelssammanslagning kan verkställas om den uppfyller 

1) kraven i 1 § 1 och 2 mom. i kommunindelningslagen (förverkligar invånarnas 

självstyrelse och den allmänna förvaltningen och främjar kommunområdenas enhetlighet 

och samhällsstrukturens funktionsduglighet; vid ändringar i kommunindelningen som 

verkställs 2008 och därefter skall en kommun bestå av ett pendlingsområde eller någon 

annan sådan funktionell helhet som har ekonomiska och på personalresurserna grundade 

förutsättningar att ansvara för invånarnas service), 

2) de allmänna förutsättningarna i 3 § i kommunindelningslagen (främjar ordnandet av 

service för invånarna i området, förbättrar levnadsförhållandena för invånarna i området, 

förbättrar verksamhetsmöjligheterna för näringarna i området eller främjar kommunernas 

funktionsförmåga och verksamhetens lönsamhet) och 

3) de särskilda förutsättningarna för en kommundelssammanslagning i 5 § i 

kommunindelningslagen, vilka behandlas närmare nedan. 

Sålunda skall en kommundelssammanslagning betjäna samma i lagen angivna mål som en 

kommunsammanslagning som leder till att en ny kommun bildas eller att en kommun upplöses. Det är 

skäl att betona att en kommundelssammanslagning i princip kan verkställas om den uppfyller de ovan 

nämnda kraven i 1 § 1 mom. och om minst en av de allmänna förutsättningar som anges i 3 § i 

kommunindelningslagen föreligger (ordet ”eller” i bestämmelsen). 

Å andra sidan anger nämnda bestämmelser under vilka förutsättningar en ändring i kommunindelningen 

kan verkställas. Statsrådet (eller inrikesministeriet) är således inte automatiskt skyldigt att verkställa en 

kommundelssammanslagning när förutsättningar föreligger, utan det har prövningsrätt i saken. 

Enligt 4 § i kommunindelningslagen skall statsrådet däremot vid en ändring i kommunindelningen som 

innebär att en ny kommun bildas eller att en kommun upplöses besluta i enlighet med de berörda 

kommunernas gemensamma förslag, om inte något annat följer av 1 och 3 § i lagen. Enligt den lagändring 

som föreslås träda i kraft vid ingången av 2007 utvidgas prövningsrätten emellertid något. 

46


Särskilda förutsättningar för en kommundelssammanslagning 


fullmäktige i någon berörd kommun motsätter sig ändringen eller om ändringen inte inverkar på 

invånarantalet i någon kommun med mer än fem procent eller på landarealen i någon kommun med mer 

än tio procent. I övrigt kan en sådan ändring i kommunindelningen verkställas endast under särskilt 

vägande i 3 § nämnda förutsättningar. Nämnda bestämmelse ger således statsrådet (eller 

inrikesministeriet) rätt att när nämnda förutsättningar föreligger verkställa en 

kommundelssammanslagning, men förpliktar inte till det. 

Statsrådet har rätt stor prövningsrätt när det gäller kommundelssammanslagningar om kommunerna inte 

motsätter sig sammanslagningen eller om den befolkning och det landområde som överförs till en annan 

kommun inte överskrider de lagstadgade gränsvärdena. I annat fal kan en kommundelssammanslagning 

verkställas endast under särskilt vägande i 3 § i nämnda förutsättningar. Vid 

kommundelssammanslagningar som överskrider gränsvärden och där någon berörd kommun motsätter sig 

sammanslagningen måste man således först undersöka om förutsättningar enligt 3 § i 

kommunindelningslagen överhuvud föreligger och därefter om de är särskilt vägande. 

Med begreppen ”särskilt vägande förutsättningar/orsaker/grunder” har man i lagstiftningen i allmänhet 

velat betona att förfarandet är exceptionellt, och att prövningsrätten är klart begränsad och myndighetens 

motiverings- och bevisningsskyldighet åter är mycket stor om förfarandet inleds. 

Det har gjorts rätt många sådana kommundelssammanslagningar där den befolkning och de landområden 

som överförts har underskridit gränsvärdena i 5 § i kommunindelningslagen. Allmänt taget kan man 

konstatera att stor vikt har lagts vid kommunernas egna åsikter och endast i sällsynta fall har en 

kommundelssammanslagning verkställts mot den kommuns vilja som förlorar befolkning och områden. 

Det finns emellertid fall där statsrådet genom att åberopa kommunindelningslagens förutsättningar för 

ändringar i kommunindelningen har verkställt dylika sammanslagningar mot kommunernas vilja. 

Däremot finns det ingen rättspraxis för överföring av områden som överskrider gränsvärdena från en 

kommun till en annan mot kommunernas vilja genom att åberopa i 5 § 2 mom. i kommunindelningslagen 

avsedda särskilt vägande i 3 § nämnda allmänna förutsättningar för ändringar i kommunindelningen. Inte 

heller kommunindelningslagen och dess förarbeten bringar just någon klarhet i saken. Särskilt vägande 

förutsättningar torde emellertid i första hand föreligga när ett vägande allmänt intresse i anslutning till i 3 

§ nämnda förutsättningar kräver att kommundelssammanslagningen skall verkställas. Det är alltid fråga 

om en helhetsbedömning av olika förutsättningar och verkningar. 

Enligt den lag om kommunindelning (73/1977) som upphävdes genom den gällande 

kommunindelningslagen kunde en ändring i kommunindelningen verkställas under särskilda 

förutsättningar ”om ändringen bör anses påkallad av vägande allmänt intresse”. I den gällande 

kommunindelningslagen har avsikten inte varit att avstå från kriteriet gällande vägande allmänt intresse 

när man skall bedöma om i 5 § 2 mom. avsedda särskilt vägande förutsättningar föreligger, utan man ville 

knyta bedömningen av vägande allmänt intresse till de allmänna förutsättningarna för ändringar i 

kommunindelningen i 3 §. 

Toivo Pihlajaniemi har i sin bok ”Kuntajakolaki selityksin” behandlat tre olika exempelsituationer där 

särskilt vägande förutsättningar kunde föreligga (en bebodd enklav sammanslås med den omgivande 

kommunen, ett område som är avskilt från kommunens huvudområde av vatten överförs till den kommun 

som naturligt ansluter sig till området i fråga och ett område där minoritetsspråket talas sammanslås med 

en grannkommun som använder det språket). I lagens förarbeten och i nämnda bok har man däremot inte 

granskat situationer där ett vägande allmänt intresse i anslutning till samhällsstrukturens utveckling 

förutsätter att områden överförs från en kommun till en annan. 

47


Kommun- och servicestrukturreformens effekter på 

kommundelssammanslagningar 

I den aktuella kommun- och servicestrukturreformen ingår också mål för utvecklande av 

kommunstrukturen. Enligt 1 § i den föreslagna lagen om en kommun- och servicestrukturreform är lagens 

mål en livskraftig och funktionsduglig samt enhetlig kommunstruktur. Servicestrukturen skall vara 

heltäckande och ekonomisk och den skall möjliggöra en effektiv användning av resurserna. Enligt 4 § i 

lagförslaget stärks kommunstrukturen genom att kommuner sammanslås och genom att delar av 

kommuner ansluts till andra kommuner. Enligt 5 § i lagförslaget skall en kommun eller ett 

samarbetsområde som sköter primärvården och sådana uppgifter inom socialväsendet som är nära 

anslutna till primärvården i princip ha ett befolkningsunderlag på åtminstone ungefär 20 000 invånare. 

Inom den grundläggande yrkesutbildningen skall befolkningsunderlaget på motsvarande sätt vara 

åtminstone ungefär 50 000 invånare. 

Det föreslås också att kommunindelningslagen ändras som ett led i kommun- och 

servicestrukturreformen. Kommunindelningslagens reviderade bestämmelser tillämpas på ändringar i 

kommunindelning som träder i kraft vid ingången av 2008 och därefter. Sålunda skulle den ändrade 

kommunindelningslagen också tillämpas på en eventuell kommundelssammanslagning mellan Sibbo, 

Helsingfors och Vanda. 

Enligt kommunindelningslagen utvecklas kommunindelningen, liksom för närvarande, på ett sätt som 

främjar kommunområdenas enhetlighet och samhällsstrukturens funktionsduglighet. Enligt den föreslagna 

ändringen av 1 § i kommunindelningslagen skall en kommun dessutom bestå av ett pendlingsområde 

eller någon annan sådan funktionell helhet som har ekonomiska och på personalresurserna grundade 

förutsättningar att ansvara för ordnandet och finansieringen av servicen. 

I 13 § i kommunindelningslagen föreslås att beredningen av ett beslut om ändring i kommunindelningen 

genomförs i samarbete med företrädarna för kommunernas personal. Sådana ändringar i 

kommunindelningen som leder till att personalen byter arbetsgivare betraktas alltid som överlåtelse av 

rörelse och personalen har räknat från att ändringen i kommunindelningen träder i kraft fem års 

uppsägningsskydd när det gäller uppsägning av ekonomiska orsaker och produktionsorsaker. 

Nämnda uppsägningsskydd gäller sådana ändringar i kommunindelningen där personalen anställs av den 

nya kommunen. Uppsägningsskyddet gäller då också hela personalen hos alla kommuner som berörs av 

ändringen av kommunindelningen. Meningen torde dock vara att bestämmelsen skall tolkas så att 

uppsägningsskyddet gäller hela personalen endast i de kommuner som överlåter eller tar emot personal. 

Om personalöverföringarna vid en ändring i kommunindelningen mellan Sibbo, Helsingfors och Vanda 

skulle beröra endast Sibbo och Helsingfors, får Vandas personal inget uppsägningsskydd. 

Vid kommundelssammanslagningar betalas inte, liksom inte heller för närvarande, 

sammanslagningsunderstöd eller ersättning för minskning av statsandelar enligt kommunindelningslagen. 

5.2 Behovet av en ändring i kommunindelningen 

Till sin struktur avviker Sibbo väsentligt från huvudstadsregionen. Helsingfors landareal är bara ungefär 

häften av Sibbos areal, men Sibbos invånarantal är bara tre (3) procent av Helsingfors invånarantal. 

Sibbos befolkningstäthet på 50 invånare per kvadratkilometer är mycket låg jämfört med 

48


huvudstadsregionen och Sibbos grannkommuner i väster. Befolkningstätheten beskrivs i bifogade tabell 

och på karta 9. 

Kommun Invånarantal Landareal Befolkningstäthet 

31.12.2005 

Sibbo 18 719 364,1 51 inv./km2 

Esbo 231 704 311,9 743 inv./km2 

Helsingfors 560 905 184,5 3040 

Träskända 37 505 37,5 1000 ” 

Grankulla 8 457 5,9 1433 ” 

Kervo 31 544 30,8 1024 ” 

Tusby 34 890 219,7 159 ” 

Vanda 187 281 240,8 778 ” 

Pojo 

Högfors 

Nummi-Pusula 

Vichtis 

Sammatti 

Lojo 

Karislojo 

Sjundeå 

Karis 

Kyrkslätt 

Mäntsälä 

Hyvinge 

Nurmijärvi 

Träskända 

Borgnäs 

Tusby 

Kervo 

Vanda Sibbo 

Grankulla 

Helsingfors 

Esbo 

Pukkila 

Mörskom Lappträsk 

Liljendal 

Askola 

Pernå 

Lovisa 

Borgå 

Strömfors 

Ingå 

Hangö 

Ekenäs 

Befolkningstäthet 2005 

invånare/km2 

800 - 3 050 (4) 

200 - 800 (2) 

75 - 200 (7) 

25 - 75 (7) 

9 - 25 (14) 

Karta 9: Befolkningstätheten i kommunerna i de bägge landskapen 2005. Källa: Statistikcentralen 

49


Utvecklingen i regionen har snedvridits till följd av den administrativa indelningen. Sibbo hör till ett 

annat landskapsförbund än huvudstadsregionen. Sibbos egna planläggningsplaner har inte hittills stött 

metropolområdets naturliga utveckling att erbjuda tillväxtmöjligheter i alla väderstreck. Byggvolymerna i 

Sibbo har varit små. Strukturen i Sibbo är splittrad och i hög grad inriktad på Borgå. Detta har bidragit till 

att förhindra fysisk och funktionell utveckling på gränsen mellan Helsingfors och Sibbo. 

Tillväxttrycket har gjort att byggandet i huvudstadsregionen har brett ut sig norrut och västerut från 

centrum. När regionen inte har kunnat utvecklas österut, har följden varit en region som växt och spritt sig 

allt mera norrut och västerut. På detta sätt är det svårt att uppnå en tät regionstruktur med tyngdpunkt på 

kollektivtrafiken. 

5.3 Alternativa kommundelssammanslagningar 

I kapitel 4 Generalplan för Sibbo 2025 visas att Sibbo inte genom sina egna beslut tillräckliga kan svara 

för att snedvridningen av samhällsstrukturen i huvudstadsregionen undanröjs. 

Den framställning som Helsingfors stadsfullmäktige gjorde 21.6.2006 om en anslutning av delar av 

sydvästra Sibbo till Helsingfors hindrar å andra sidan alltför mycket Sibbos utvecklingsmöjligheter. 

I denna kommunindelningsutredning har förutom Helsingfors stadsfullmäktiges förslag undersökts 

följande alternativ: 

1) Alternativ som uppfyller villkoren i 5 § 1 mom. i kommunindelningslagen: högst 5 % 

av invånarantalet och högst 10 % av landarealen. På de bifogade kartorna alternativen 1 

samt IV a och IV b. På grundval av Sibbos invånarantal 2005, 18 719 personer, innebär 

en gräns på 5 % 936 invånare. 

2) Alternativ 2 och 3, där invånarantalet överstiger 5 %. I alternativ 3 överskrids också en 

andel på 10 % av landarealen (över 50 km2). I alternativ 2 stannar landarealen däremot 

under 10 % (ca 30 km2). 

Grovt taget begränsar sig alla alternativen till det område som ingår i Helsingfors förslag. Den principiella 

skillnaden i utgångspunkt för alla modeller som behandlas här är att Sibbo skärgård förblir 

sammanhängande och blir kvar på Sibbosidan, med undantag för Björnsö. Kartor över alternativen ingår i 

bilaga 2 till rapporten. 

När alternativen skapades var strävan att utnyttja naturliga rår och fastighetsgränser. Bygdevägar har 

använts som gräns på det sättet att bägge sidorna av vägen hör till samma kommun. På så sätt bibehålls 

det nuvarande enhetliga markanvändningssättet. Strävan har varit att service som Sibbo byggt ut, t.ex. 

skolbyggnader, skall bli kvar på Sibbosidan. Helsingfors markinnehav i området har beaktats litet olika 

beroende på alternativ. Helsingfors rätt omfattande markinnehav på Sibbo kommuns nuvarande område är 

en utmanande faktor med tanke på utformningen av alternativen. 

Alternativ 1 

Enligt alternativ 1 skulle gränsen gå väster om Landbo som en fortsättning på den nuvarande gränslinjen 

mellan Sibbo och Vanda till E18 och fortsätta norr om vägen tills den korsar E18 i närheten av 

korsningen till Landbo. Gränsen skulle följa bygdevägens riktning på vägens östra sida, korsa väg 170 

och gå mot havet så att den följer naturdiket på dikets östra sida. Havsgränsen skulle gå öster om Björnsö 

och följa kusten så att den ansluter sig till gränsen mellan Helsingfors och Sibbo norr om Käringholmen. 

50


På det sålunda avgränsade landområdet bor 759 invånare, så inverkan på invånarantalet är 4,05 %, klart 

under 5 %. I detta alternativ har Landbo lämnats utanför området. Där bor 759 invånare, så ett alternativ 

som skall hållas under kriteriet 5 % av invånarantalet är svårt att genomföra om Landbo tas med. I 

alternativ 1 följer landgränsen en relativt naturlig linje trots att Landbo kringgås. 

I alternativet skulle den nya skolan söder om Landbo och E18 stanna i Sibbo. 

Alternativ 1 beaktar Helsingfors markinnehav i mycket begränsad utsträckning. I området ingår i första 

hand endast bägge sidorna av E18 i de västra delarna av alternativet. De vidsträckta innehaven öster om 

Landbo blir helt och hållet utanför. 

Alternativ 4a 

Som modell 1, men Björnsö skulle bli kvar i Sibbo. Gränsen skulle gå norr om E18 och östgränsen skulle 

gå i nord-sydlig riktning vid Majvik. Inverkan vore 939 invånare, dvs. under 5 %. 

Problemet med detta alternativ är att det inte just beaktar Helsingfors stads innehav norr om E18. 

Alternativ 4b 

Påminner om alternativ 2, men Landbo och Björnsö lämnas utanför. Landbo avgränsas i form av en kil 

mellan gränsen för ALT 2 och Knuters. Det uppstår en oändamålsenlig avsnörning (där det t.o.m. ingår 

mark som ägs av Helsingfors), men invånarantalet förändras inte mer än 5 %. I området finns 855 

invånare. Modellen beaktar Helsingfors centrala markinnehav väster om Immersbyvägen på ett 

heltäckande sätt. 

Alternativ 2 

I alternativ 2 skulle gränsen följa fastighetsgränserna längre norr om Degermossa och Ängskulla och 

svänga söderut söder om Byträsk där den skulle gå mellan Immersbyvägen och Bäckängsvägen. Vidare 

skulle sträckningen gå över Nya Borgåvägen och väster om Storörsvägen till havet. Nordöst om Björnsö 

svänger gränsen söderut och därifrån går den i enlighet med havsgränsen i alternativ 1. 

På det sålunda avgränsade landområdet bor 1965 invånare, så inverkan på invånarantalet är 10,50 %, klart 

över 5 %. En andel på 10 % av landarealen överskrids däremot inte. 

I alternativ 2 stannar båthamnen jämte kommunens investeringar i ändan av Storörsvägen på Sibbosidan. 

I alternativ 2 beaktas Helsingfors markinnehav på området mellan Knutersvägen och Bäckängsvägen i 

stor utsträckning. 

Alternativ 3 

I alternativ 3 skulle gränsen gå längre norr om Degermossa och Ängskulla ända till Ingmans fabrikstomt. 

Gränsen skulle gå längs med Ingmans tomtgräns i samma riktning som Massbyvägen på vägens vänstra 

sida, korsa Nya Borgåvägen och gå öster om Hitåvägen, nå Sibboviken ungefär vid Borgåleden och följa 

Sibboviken. Efter Sibbovikens mynning skulle havsgränsen följa strandens form västerut tills den når 

havsgränsen i alternativen 1 och 2. 

På det sålunda avgränsade landområdet bor 3606 invånare, vilket är 19,3 av Sibbos folkmängd. Likaså 

överskrids 10 % av landarealen. 

Alternativet beaktar Helsingfors innehav öster om Bäckängsvägen, som ändå inte är lika betydande till 

arealen som innehaven väster om samma väg. 

51


5.4 Kommunindelningsutredarens förslag 

De administrativa gränserna för Helsingforsområdet har redan någon tid varit till förfång för 

verksamhetsförutsättningarna. Vid planering och planläggning måste man tänka årtionden framåt, så 

nu är det nödvändigt att besluta om man skall avgöra utvecklingen för bara några år eller årtionden 

framåt. Försöken att lösa utvecklingen österut förhandlingsvägen har inte lett till några resultat. 

Med tanke på en balanserad utveckling av stadsstrukturen i huvudstadsregionen är det nödvändigt att 

öppna en ny tillväxtriktning österut. En förlängning av stadsstrukturen österut skulle skapa ny 

utvecklingspotential även för näringsverksamhet som utnyttjar Nordsjö hamn samt för Helsingfors 

nuvarande bostadsdominerade östra stadsdelar. Med tanke på hela regionen borde hela den kommersiellaindustriella 

utvecklingskorridoren från Nordsjö hamn till Aviapolis i Vanda utnyttjas bättre än tidigare. På 

så sätt kunde de för finländska förhållanden exceptionella förutsättningar som huvudhamnen för 

utrikeshandeln och metron erbjuder för utvecklingen av hela regionens näringsliv utnyttjas fullt ut. 

Ett centralt mål med samhällsstrukturen i huvudstadsregionen är att trygga en hållbar utveckling. Den 

byggda miljöns fysiska form samt markanvändningen och dess utveckling befinner sig då i en 

nyckelposition. En välplanerad, tät stadsstruktur gör det möjligt att organisera kollektivtrafik och 

möjliggör sålunda en hållbar utveckling. Med tanke på en hållbar utveckling anses åter en splittrad 

stadsstruktur vara synnerligen skadlig, eftersom den leder till att trafiken bygger på privatbilism. 

Områdenas enhetlighet 

Enligt 1 § i kommunindelningslagen (1196/1997) utvecklas kommunindelningen så att 

kommunområdenas enhetlighet och samhällsstrukturens funktionsduglighet främjas. 

Toivo Pihlajaniemi skriver i sin bok Kuntajakolaki selityksin 1 som följer: 

” Med områdenas enhetlighet förstås att varje kommun bör bestå av ”ett enda område som är så enhetligt 

som möjligt” (RP 1997, 12). Av motiveringstextens ordalydelse kan man dra den slutsatsen att en 

kommuns område inte nödvändigtvis kan betraktas som enhetligt fast det är sammanhängande. Med 

samhällsstrukturens funktionsduglighet avses att ”pendlingsregionerna, trafikförbindelserna och den 

övriga infrastrukturen passar samman med kommunindelningen så väl som möjligt” (RP 1997,12). 

Kommunindelningen kan inte betraktas som den bästa möjliga i samhällsstrukturellt hänseende om det i 

området förekommer omfattande pendling över kommungränserna som inte är i balans mellan 

kommunerna, om den försvårar utbyggnaden av smidiga trafikförbindelser eller står i konflikt med de 

faktiska regionstrukturerna för samhällsfunktionerna.” 

I regeringens proposition med förslag till lag om ändring av kommunindelningslagen föreslås att till 1 § 2 

mom. fogas som en utgångspunkt kravet på att en kommun skall bestå av ett pendlingsområde eller någon 

annan sådan funktionell helhet som har ekonomiska och på personalresurserna grundade förutsättningar 

att ansvara för ordnandet och finansieringen av servicen. 

Alternativen ALT 4a och ALT 4b i punkt 5.1 motsvarar inte utvecklingsmålet beträffande områdenas 

enhetlighet. I ALT 4a förblir Björnsö en del av Sibbo kommun, utan landförbindelse eller broförbindelse 

med kommunens huvudområde. Trafiken till Björnsö skulle gå genom det område som överförs till 

Helsingfors. 

1 Pihlajaniemi Toivo: Kuntajakolaki selityksin. Oy Edita Ab, Helsinki 1998. 

52


I ALT 4b isoleras Björnsö på samma sätt från Sibbo kommuns huvudområde och dessutom skulle 

Landboområdet gå som en smal kil in i det område som överförs till Helsingfors stad. Området norrifrån 

till Landbo skulle i praktiken bilda en enklav som inte kan betraktas som ändamålsenlig med avseende på 

områdets enhetlighet. Vägförbindelserna till Landbo skulle gå via Helsingfors stads område, vilket inte 

kan betraktas som ändamålsenligt med avseende på områdets enhetlighet. 

ALT 1, ALT 2 och ALT 3 motsvarar däremot utvecklingsmålet beträffande områdenas enhetlighet. 

Expanderingsområdets storlek 

Alternativ 1 räcker emellertid inte till på lång sikt. Expanderingsområdet får enligt Helsingfors 

framställning ungefär 50 000 invånare inom metrons och anslutningslinjernas influensområde. 

Kommunindelningsutredarens förslag inte är lika omfattande som det som avses i Helsingfors 

stadsfullmäktiges beslut, men man måste ändå utgå ifrån att det i hela området med beaktande av även 

Vanda måste kunna planeras bostäder för ungefär 40 000 invånare och arbetsplatser för ungefär 10 000 

arbetstagare. Av invånarna skulle minst 20 000 bosätta sig i nuvarande sydvästra Sibbo. En sådan ökning 

av invånarantalet ingår också i Generalplan för Sibbo 2025. 

Bosättningen och arbetsplatserna måste stödja sig på effektiva kollektivtrafikförbindelser, av vilka en 

utbyggnad av metron från Mellungsbacka till Västerkulla i Vanda och vidare till Östersundom och det 

mest genomförbara och ekonomiskt förmånligaste lösningen som kan genomföras till relativt låga 

marginalkostnader. En metrostations influensområde har uppskattats till 3-4 km från stationen. Skall man 

stödja sig på metron krävs det två metrostationer i sydvästra Sibbo, av vilka den ena inte nödvändigtvis 

ryms inom området för Alterantiv 1. 

För att förverkliga metron krävs i varje fall samarbete mellan Helsingfors och Vanda samt att staten går in 

som medfinansiär. Om det dessutom skulle krävas samarbete med Sibbo för att förverkliga metron, kan 

beslutsprocessen bli långdragen och komplicerad. 

Granskat på detta sätt är området enligt Alternativ 1 inte tillräckligt stort, utan det måste utvidgas 

österut. 

Inom det område som är större än enligt Alternativ 1 finns också Sibbo storskog, som besitter betydande 

naturvärden. Dess naturvärden utgör en viktig och naturlig utgångspunkt för planeringen. Området för 

Sibbo storskog kan dock avgränsas endast i samband med planeringen av den framtida 

markanvändningen på området. I Helsingfors har man en lång tradition av att anpassa naturvärden som en 

del av en tät stadsstruktur. 

Alternativ 1 har dessutom det problematiska draget att det beaktar Helsingfors markinnehav i mycket 

begränsad omfattning. I området ingår i första hand endast bägge sidorna av E18 i de västra delarna av 

alternativet. De vidsträckta innehaven öster om Landbo blir helt och hållet utanför. 

Det största problemet med alternativ 3 är detsamma som i Helsingfors stadsfullmäktiges förslag 

21.6.2006. Det skulle avsevärt försämra det resterande Sibbos utvecklingsmöjligheter. 

53


Förslag 

Med stöd av vad som anförts ovan föreslår kommunindelningsutredaren 

att till Helsingfors ansluts ett område i sydvästra Sibbo enligt Alternativ 

2, vilket anges exakt på bifogade karta* och i den beskrivning som 

ansluter sig till kartan. Samtidigt föreslås att den s.k. Västerkullakilen i 

Vanda stad ansluts till Helsingfors. 

* Förslaget består av området ALT 2 och V. I området ALT 2 ingår också området ALT 1 som avgränsats 

på kartan 

Karta 10: Kommunindelningsutredarens förslag 

54


Varför behöver Helsingfors mera mark? Det är i första hand inte fråga om Helsingfors behov av mera 

mark utan om ett nödvändigt förenhetligande av samhällsstrukturen i huvudstadsregionen österut. För att 

förverkliga detta behövs en kommundelssammanslagning, vars omfattning motiveras ovan. 

Det har gått 40 år sedan föregående expandering österut. Under denna tidsperiod har huvudstaden kunnat 

växa i endast två riktningar, varför samhällsstrukturen har splittrats, arbetsresetrafiken blivit allt livligare 

så att det förekommer stockningar och boendekostnaderna stigit okontrollerat. Kommungränserna är i 

princip avsedda att vara permanenta. De bör emellertid kunna ändras ibland, för att en faktisk förändring i 

samhällsstrukturen skall kunna beaktas även i kommungränserna. I detta syfte utgår 

kommunindelningslagen från behovet att utveckla kommunstrukturen. En ändring av kommungränserna 

försvagar på intet sätt karaktären och uppbyggnaden av den beslutmekanism som den lokala 

självstyrelsen grundar sig på och regleras i kommunallagen. 

Inverkan av en ändring i kommunindelningen på Sibbos 

utvecklingsmöjligheter och ekonomi 

Åren 2000 – 2005 har Sibbos invånarantal ökat inom variationsintervallet 0,3 – 2,3 %. Om man antar att 

tillväxten 2006 och 2007 är ca 1,6 %, är invånarantalet 2008 ungefär 19 300. Ifall invånarantalet till följd 

av en inkorporering skulle minska med 2000 år 2008, skulle kommunens invånarantal med en 1,6 % 

tillväxt överskrida gränsen 20 000 invånare 2011. I förslaget till ramlag om kommun- och 

servicestrukturen har 20 000 invånare satt som mål för en kommun eller ett samarbetsområde. Avsikten är 

att lagen skall vara i kraft åren 2007-2012. 

Enligt uppdraget skall i utredningen också bedömas hur en ändring i kommunindelningen inverkar på 

kommunernas ekonomi. Förslaget inverkningar på kommunekonomin har i det följande bedömts på 

grundval av antalet invånare som överförs. 

I förhållande till Helsingfors invånarantal utgör de invånare som överförs ungefär 0,4 %. För Vandas del 

är motsvarande relationstal ännu mindre. Sålunda kan man anta att en ändring i kommunindelningen inte 

påverkar dessa städers ekonomi. 

På grundval av förslaget skulle 1965 personer, 10,5 %, av Sibbos befolkning bli invånare i Helsingfors 

stad. Ändringen skulle minska såväl kommunens inkomster som dess utgifter. 

Om man antar att de invånare som överförs har samma inverkan på Sibbos skatteinkomster som deras 

andel av invånarantalet, 10,5 %, skulle Sibbo vid en överföring förlora skatteinkomster på ungefär 5,9 

miljoner euro enligt bokslutssituationen 2005. Med motsvarande uppskattning skulle statsandelarna 

minska med ungefär 1,4 miljoner euro. Om skatteinkomsterna skulle minska mera än 10,5 % och 

kommunens skatteinkomster per invånare skulle minska, skulle detta i någon mån kompenseras senare i 

form av tillägg till statsandelarna genom den på skatteinkomsterna baserade utjämningen av 

statsandelarna. 

Eftersom Sibbo skulle befrias från skyldigheten att ordna kommunal service på det område som överförs, 

skulle också Sibbos utgifter minska. Sibbos personalutgifter, köp av tjänster och nettoinvesteringar 

uppgick 2005 till sammanlagt ungefär 69,8 miljoner euro, härav stod personalutgifterna och köp av 

tjänster för ungefär 65,8 miljoner euro. Den minskande inverkan på löneutgifterna och köp av tjänster 

som rent kalkylmässigt motsvarar befolkningsminskningen, 10,5 %, skulle således mekaniskt beräknad 

vara ungefär 6,9 miljoner euro. 

I detta skede är det inte möjligt att göra någon exakt uppskattning av den totala inkomst- och 

utgiftsförändringen, inklusive inverkningarna på investeringsutgifterna. En uppskattning skulle förutsätta 

55


att kommunens utgifter och inkomster hänförs till det aktuella området. Det kan ändå hållas för sannolikt 

att åtminstone i övergångsskedet kan utgiftsinbesparingarna bli mindre än inkomstförlusterna. 

Enligt 20 § i kommunindelningslagen skall en ekonomisk uppgörelse verkställas i samband med att 

förslaget verkställs. Enligt nämnda bestämmelse skall sådan fast egendom och arrenderätt eller någon 

annan nyttjanderätt i anknytning till den som uteslutande eller huvudsakligen tjänar ett visst område i 

uppgörelsen tilldelas den kommun som området kommer att höra till. I övrigt delas egendomen samt 

skulderna och förpliktelserna i uppgörelsen så att uppgörelsens sammanlagda verkningar berör 

kommunerna på ett rättvist sätt. 

Helsingfors har emellertid råd att agera så att kravet på rättvisa i 20 § i kommunindelningslagen 

uppfylls. 

Efter att kommunindelningen ändrats måste det förutsättas att Helsingfors för egen del genomför 

samhällsbyggandet enligt principerna för en hållbar utveckling. En central sak är då att trafiken baseras 

på kollektivtrafiklösningar. 

Organisatoriskt förutsätts ett gott samarbete i huvudstadsregionen och hela Nyland. Utan en 

sammanslagning av landskapsförbunden är detta i praktiken inte möjligt. Man måste också se upp så att 

Borgå-, Lojo- och Raseborgsregionerna inte får en underordnad ställning när Helsingforsregionens 

utveckling betonas. Av Helsingfors och Sibbo krävs ett gott samarbete sinsemellan. 

Krav på planeringen av det område som ansluts 

Det område av Sibbo som föreslås bli anslutet till Helsingfors måste kopplas ihop med de östra 

stadsdelarna med hjälp av ett effektivt kollektivtrafiksystem. Trots att kollektivtrafiken sannolikt ordnas 

med hjälp av metron, förutsätter detta ändå inte att det byggs en stad med höghus. Det område av Sibbo 

som föreslås bli anslutet till Helsingfors erbjuder genom sin historia och natur naturliga förutsättningar 

för utvecklande av en sådan stadsstruktur där merparten av byggandet genomförs i form av småhus med 

stadskaraktär. Strukturen måste emellertid samtidigt vara tillräckligt effektiv för att stadstrafiken skall bli 

lönsam. Det måste sannolikt utvecklas nya innovativa hustyper som respekterar Sibbos särdrag. 

I sydvästra Sibbo i närheten av den nuvarande gränsen mot Helsingfors öppnas nya möjligheter för 

bostadsproduktion, i synnerhet i form av småhusbyggande med stadskaraktär, och de skapar 

förutsättningar för ett utökat utbud och därigenom lägre prisnivå och boendekostnader. 

Det byggande som tillväxten i regionen förutsätter kan genomföras i form av ett attraktivt och 

småhusdominerat område som samtidigt är tätt och effektivt i stadsstrukturellt hänseende. En 

stadsstruktur som stödjer sig på kollektivtrafik garanterar de bästa möjligheterna till detta. Då uppnås 

också avsevärda fördelar med avseende på en hållbar utveckling. Trafikprestationen och därigenom 

olägenheterna från trafiken blir så små som möjligt. Slutresultatet är förmånligt för både naturen och 

invånarna. 

I den västra delen av strandzonen i Sibbo finns fyra separata vikar som hör till Naturaområdet som 

omfattar lunden på Svarta backen och fågelområdena i Östersundom. Borgarstrandsviken är belägen på 

Helsingfors, Vandas och Sibbos område och de andra tre, Bruksviken, Torpviken och Kapellviken, i 

Sibbo. Norr om det område som föreslås bli överfört finns dessutom Sibbo storskog som hör till nätverket 

Natura 2000 och som har synnerligen stor betydelse såväl med avseende på naturen som för rekreationen. 

Naturvärdena utgör alltid utgångspunkt vid god planering. Naturvärdena hos de områden som hör till 

nätverket Natura 2000 och Sibbo storskog utgör en viktig och naturlig utgångspunkt för planeringen. 

56


Området för Sibbo storskog avgränsas i samband med planeringen av den framtida markanvändningen på 

området. I Helsingfors har man en lång tradition av att anpassa naturvärden som en del av en tät 

stadsstruktur. 

Det område i Helsingfors stadsfullmäktiges förslag till ändring av kommunindelningen som för 

närvarande hör till Vanda omfattar till stor del områden som hör till nätverket Natura 2000 samt ett 

åkerområde norr om Svarta backen. Området innebär således i praktiken en stor utmaning i 

bygghänseende. 

Området mellan Nya Borgåvägen och Borgåleden, fram till åkerområdena i Håkansböle, har i det 

nuvarande utkastet till generalplan för Vanda reserverats för ungefär dagens användning. Efter att en 

eventuell inkorporering verkställts och om området i fråga förblir en del av Vanda stad kan man i 

samarbete med Vanda stad snabbt granska möjligheterna att ändra generalplanen så att området på ett 

smidigt sätt kunna kopplas ihop med den befintliga och planerade nya stadsstrukturen. I ljuset av det 

nuvarande utkastet till generalplan för Vanda tycks inte det aktuella området höra samman med den 

övriga stadsstrukturen i Vanda, så planeringsbeslut rörande område kunde fattas utan att centrala 

strukturella idéer i det befintliga utkastet till generalplan behöver ändras. 

Helsingfors äger mycket mark på det område i Sibbo som föreslås bli anslutet till staden. Kommunens 

markinnehav underlättar och påskyndar planläggningsprocessen betydligt eftersom antalet parter är färre. 

Likaså behövs inga förhandlingar med markägarna om målen för planläggningen. 

5.5. Juridisk motivering till förslaget 

Främjande av samhällsstrukturens funktionsduglighet 

Finland är indelat i kommuner för invånarnas självstyrelse och den allmänna förvaltningen. 

Kommunindelningen utvecklas så att den betjänar dessa syften så bra som möjligt. Dessutom utvecklas 

kommunindelningen så att kommunområdenas enhetlighet och samhällsstrukturens funktionsduglighet 

främjas. 

Med samhällsstrukturens funktionsduglighet avses enligt motiveringen till lagen att pendlingsregionerna, 

trafikförbindelserna och den övriga infrastrukturen passar samman med kommunindelningen så väl som 

möjligt (RP 135/1997 rd, detaljmotiveringen till 1 §). Toivo Pihlajaniemi skiver i sin bok Kuntajakolaki 

selityksin 2 som följer: Kommunindelningen kan inte betraktas som den bästa möjliga i 

samhällsstrukturellt hänseende om det i området förekommer omfattande pendling över 

kommungränserna som inte är i balans mellan kommunerna, om den försvårar utbyggnaden av smidiga 

trafikförbindelser eller står i konflikt med de faktiska regionstrukturerna för samhällsfunktionerna. 

Vid ingången av nästa år fogas till lagen en ny bestämmelse enligt vilken ett mål är att en kommun skall 

bestå av ett pendlingsområde eller någon annan sådan funktionell helhet som har ekonomiska och på 

personalresurserna grundade förutsättningar att ansvarar för ordnandet och finansieringen av servicen. 

Anslutningen av en del av Sibbo till Helsingfors kan framför allt motiveras med att samhällsstrukturens 

funktionsduglighet främjas. Samhällsstrukturens funktionsduglighet granskas så i ett bredare perspektiv 

än på det område som ansluts. Granskningen gäller samhällsstrukturens funktionsduglighet i hela 

huvudstadsregionen och Helsingforsregionen. 

2 Pihlajaniemi, Toivo: Kuntajakolaki selityksin. Oy Edita Ab, Helsinki 1998. 

57


Problemen med utvecklingen i huvudstadsregionen beskrivs i kapitel 3 i denna rapport. Där konstateras 

bl.a. att den administrativa områdesindelningen har snedvridit samhällsutvecklingen så att tillväxttrycken 

när det gäller boendet och näringslivet har riktat sig västerut och norrut. Detta har splittrat 

samhällsstrukturen och försvårat bl.a. utvecklandet av kollektivtrafiken. 

Det är också uppenbart att Sibbo inte har resurser att utveckla områdena i närheten av Helsingfors och 

Vanda fast kommunens målsättningar börjar motsvara utvecklingsbehoven i området. Den nuvarande 

kommunindelningen försvårat uppnåendet av de mål som gäller boendet, trafiksystemet och näringslivet i 

huvudstadsregionen. Genom en ändring i kommunindelningen kan samhällsstrukturens 

funktionsduglighet främjas på det sätt som kommunindelningslagen förutsätter. 

Allmänna förutsättningar för en ändring i kommunindelningen 

Främjandet av samhällsstrukturens funktionsduglighet inverkar också på granskningen av de allmänna 

förutsättningarna för en ändring i kommunindelningen. De allmänna förutsättningarna har till skillnad 

från den tidigare lagen definierats så att i bestämmelsen talas det inte om kommunen utan om området. 

Avsikten med detta har enligt motiveringen till regeringens proposition varit att ”utsträcka och bredda 

ändringsgrundernas räckvidd så, att en ändring i kommunindelningen också kan syfta till sådan nytta som 

gäller större eller mindre områden än de berörda kommunerna”. 

Målet att främja samhällsstrukturens funktionsduglighet och de allmänna förutsättningarna för 

kommunindelningen tillsammans leder till frågan om det genom en delvis sammanslagning är möjligt att 

utveckla samhällsstrukturen i regionen så att ändringen främjar ordnandet av service för invånarna i 

området, förbättrar levnadsförhållandena för invånarna i området, förbättrar verksamhetsmöjligheterna 

för närinarna i området eller främjar kommunernas verksamhetsmöjligheter i området. Då granskas inte 

bara de nuvarande invånarna eller näringarna i det område som eventuellt ansluts utan regionens eller ett 

ännu vidsträcktare områdes möjligheter att svara på framtida behov. Vid granskningen måste likaså 

beaktas vilka effekter en delvis sammanslagning har på den allmänna administrativa områdesindelningen 

eller de berörda kommunernas möjligheter att förverkliga sin självstyrelse nu och i framtiden. Också 

kommunområdenas enhetlighet måste beaktas vid granskningen. 

En delvis sammanslagning inom gränserna 5 och 10 % 

Vid den delsammanslagning som det nu är fråga om är det först skäl att granska om de mål som 

eftersträvas genom sammanslagningen kunde uppnås genom en sammanslagning som håller sig inom de 

gränsvärden för en ändring av kommunens invånarantal och areal som anges i 5 § 1 mom. i 

kommunindelningslagen. Även de allmänna målen för utvecklingen av kommunindelningen, bl.a. 

områdenas enhetlighet, måste beaktas. 

Enligt 1 § i kommunindelningslagen (1196/1997) utvecklas kommunindelningen så att 

kommunområdenas enhetlighet och samhällsstrukturens funktionsduglighet främjas. 

Med områdenas enhetlighet förstås att varje kommun bör bestå av ”ett enda område som är så enhetligt 

som möjligt” (RP 1997, 12). Kravet på områdenas enhetlighet förutsätter i samtliga fall att den s.k. 

Västerkullakilen i Vanda stad ansluts till Helsingfors stad, på det sätt som föreslagits ovan. I följande 

granskning har detta beaktats vid bedömningen av förutsättningarna att ansluta delar av Sibbo kommuns 

område till Helsingfors stad. 

58


ALT 4a och ALT 4b motsvarar inte utvecklingsmålet beträffande områdenas enhetlighet. I ALT 4a förblir 

Björnsö en del av Sibbo kommun, utan landförbindelse eller broförbindelse med kommunens 

huvudområde. Trafiken till Björnsö skulle gå genom det område som överförs till Helsingfors. 

I ALT 4b isoleras Björnsö på samma sätt från Sibbo kommuns huvudområde och dessutom skulle 

Landboområdet gå som en smal kil in i det område som överförs till Helsingfors stad. Området norrifrån 

till Landbo skulle i praktiken bilda en enklav som inte kan betraktas som ändamålsenlig med avseende på 

områdets enhetlighet. Vägförbindelserna till Landbo skulle gå via Helsingfors stads område. 

ALT 1 skulle uppfylla kommunindelningslagens krav på områdenas enhetlighet. Inom det område som 

avgränsas i alternativet vore det dock inte möjligt att placera det invånarantal som planerats öster om 

Helsingfors stads nuvarande gränser, och som på området i sydvästra Sibbo enligt denna utredning vore 

minst 20 000 invånare. Också planeringen av kollektivtrafikarrangemangen, framför allt 

metroförbindelserna, förutsätter inte bara ett tillräckligt stort invånarantal även tillräckligt exakt kunskap 

om hur områdets invånarantal kommer att utvecklas. 

Sålunda är det inte möjligt att utveckla samhällsstrukturen på ett sätt som främjar områdenas enhetlighet 

så att på de områden som överförs från Sibbo till Helsingfors bor högst 5 % av Sibbos invånare. 

På det område som överförs från Vanda stad till Helsingfors (Västerkullakilen) överskrids inte 5 % av 

någondera stadens invånarantal eller 10 % av landarealen. 

Alternativen ALT 2 och ALT 3 där nämnda gränsvärden överskrids motsvarar dock utvecklingsmålet 

beträffande områdenas enhetlighet. 

Förutsättningarna för en delvis sammanslagning som överskrider 

gränserna 5 och 10 % 

Då det har konstaterats att en delvis sammanslagning kan motiveras men att en ändring inom de gränser 

för invånarantalet eller arealen som anges i 5 § 1 mom. i kommunindelningslagen inte är tillräcklig med 

tanke på dessa mål, måste det bedömas om målen kan uppnås genom en mera omfattande delvis 

sammanslagning och om i 5 § 2 mom. i kommunindelningslagen avsedda ”särskilt vägande 

förutsättningar” föreligger för en sådan sammanslagning. 

Först måste det konstateras att utvecklingen i Helsingforsregionen och huvudstadsregionen är av 

betydelse inte bara för området självt utan också för hela landets konkurrenskraft och utveckling. En 

utveckling av Helsingfors samhällsstruktur österut och en överföring av de områden som utvecklingen 

förutsätter från Sibbo och Vanda till Helsingfors kan motiveras särskilt med de grunder i anslutning till 

främjande av kommunernas funktionsförmåga och verksamhetens lönsamhet samt förbättrande av 

verksamhetsmöjligheterna för näringarna i området som anges i 3 § i kommunindelningslagen. Ändringen 

i kommunindelningen kan motiveras med avseende på kommunerna i hela området och hela landet. På 

lång sikt främjar en kommundelssammanslagning också ordnandet av service för invånarna i området och 

förbättrar levnadsförhållandena i området på det sätt som anges i 3 § i kommunindelningslagen. 

Eftersom mer än fem procent av Sibbos befolkning bor på det område som föreslås bli överfört från Sibbo 

till Helsingfors, bör överföringen i enlighet med 5 § 2 mom. i kommunindelningslagen kunna motiveras 

med särskilt vägande i 3 § i kommunindelningslagen nämnda förutsättningar. Särskilt vägande 

förutsättningar kan anses föreligga, eftersom en balanserad utveckling av samhällsstrukturen i Helsingfors 

och huvudstadsregionen är nödvändig med tanke på områdets och hela landets utveckling. Sålunda kräver 

ett vägande allmänt intresse att kommundelssammanslagningen verkställs. 

59


Enligt 1 § i kommunindelningslagen utvecklas kommunindelningen så att kommunområdenas enhetlighet 

och samhällsstrukturens funktionsduglighet främjas. I och med den lagändring som träder i kraft vid 

ingången av 2007 skall en kommun dessutom bestå av ett pendlingsområde eller någon annan sådan 


ordnandet och finansieringen av servicen. De bostads- och arbetsplatsområden som planerats i sydvästra 

Sibbo och Västerkullaområdet kommer i vart fall att utgöra en del av Helsingfors i samhällsstrukturellt 

och funktionellt avseende, varför det är motiverat att även administrativt genomföra planeringen av 

markanvändningen, boendet och trafiken som en del av Helsingfors. 

Kommunindelningsutredarens förslag beaktar proportionalitetsprincipen, som förutsätter att man inte 

ansluter ett större område än vad särskilt vägande förutsättningar kräver. Av denna anledning har 

utredaren i sitt förslag stannat för ett mindre område än vad Helsingfors stad har föreslagit. Också 

verkningarna för Sibbos invånarantal är betydligt mindre än i Helsingfors stads förslag. 

Inom det område som är större än enligt Alternativ 1 finns också Sibbo storskog, som besitter betydande 

naturvärden. Dess naturvärden utgör en viktig och naturlig utgångspunkt för planeringen. Området för 

Sibbo storskog kan dock avgränsas endast i samband med planeringen av den framtida 

markanvändningen på området. I Helsingfors har man en lång tradition av att anpassa naturvärden som en 

del av en tät stadsstruktur. 

Vid en ändring i kommunindelningen måste man också beakta kommunindelningen som regional grund 

för invånarnas självstyrelse. Utredaren har i sitt förslag också beaktat att Sibbo efter ändringen skall vara 

en livsduglig och handlingskraftig kommun, ”som har ekonomiska och på personalresurserna grundade 

förutsättningar att ansvara för ordnandet och finansieringen av servicen”. I punkt 5.4 

Kommunindelningsutredarens förslag behandlas hur ändringen i kommunindelningen inverkar på Sibbos 

utvecklingsmöjligheter och ekonomi. Sibbo kunde bl.a. genom sina egna beslut revidera strukturen i 

Tallmo-, Nickby- och Söderkullaområdet. 

60

Bilaga 1: Sibbo kommuns strukturmodell V (Källa: Sibbo kommun)

VE 3 

Bilaga 2. Alternativen 1, 2, 3, 4a och 4b 

V 

Västerkullakilen 

ALT 1 gräns 

- 5/10 % 

- 759 invånare 

-Landbo och delvis Korsnäs utanför 

- skolan i Sibbo 

ALT 2 gräns 

- 1965 invånare (ALT 1 och ALT 2) 

- båthamnen i Sibbo 

- Helsingfors innehav i norr utanför

VE 3 

ALT 3 

3606 invånare 

-Ingman och Sibbo å 

I Sibbo

VE 2 

Nykyinen raja 

VE 1 

VE 3 

ALT 4a: 

• Björnsö i Sibbo 

• Regeln 5/10 följs, 

inverkan 939 invånare

VE 1 

Nykyinen raja 

VE 2 

VE 3 

ALT 4b: 

• Björnsö i Sibbo 

• Landbokilen uppstår 

• 855 invånare 

• Regeln 5/10 följs

Kommundelssammanslagning mellan Sibbo kommun ... - Poliisi

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?