Oss emellan nr 3 - Örebro läns landsting

PÅ USÖ
NR 2 • 2009
Axelina hade
bråttom till
världen
Sofia dansar
sig i form
Introduktion
ger trygghet
1

Sofia Soogna Larsson och Lotta
Sandberg har jobbet gemensamt
– och glädjen i att dansa.
Tacksamt och
besvärligt
Välkomna till ett nytt nummer
av Oss Emellan! Varje gång vi
sätter oss ner för att planera
ett nytt nummer slås jag av en
sak: att det finns så fantastiskt
mycket intressant – både människor
och verksamheter – på
USÖ! När vi gör Oss Emellan
är det både tacksamt och en
smula besvärligt. Vad ska vi
välja den här gången?
Information och kommunikation
har inget egenvärde, utan syftar
ytterst till att alla ska vara
delaktiga i verksamhetens mål
och visioner. För att detta ska
fungera krävs en medvetenhet i
vårt sätt att kommunicera, formulera
budskap och på ett effektivt
sätt använda oss av olika
kanaler. Det handlar om att gå
från att producera och sprida
information till att även utveckla
meningsskapande kommunikation.
Det går som en dans
att ladda batterierna
Som ett led i detta kommer
USÖ:s verksamhetschefer att
erbjudas verktyg och stöd för
att medvetet se över, planera,
utveckla och följa upp sitt arbete
med information och kommunikation.
Tillsammans har
vi alla sedan en gemensam
utmaning i att utveckla kommunikationen
på USÖ .
Ulrika Julin
Kommunikationschef
Lotta Sandberg och Sofia Soogna Larsson på Geriatriska
klinikens palliativa sektion jobbar nära döden.
Men när de pratar om jobbet, så nämns ett annat ord
betydligt oftare: livet.
– Här lär man sig att vara ödmjuk och uppskatta livets
alla dagar, hur de än ser ut, säger Lotta Sandberg,
sjuksköterska på avdelning 84, som liksom Sofia hittat
avkoppling i dansen.
Lotta Sandberg har varit
med sedan vård i livets
slutskede startade. Redan
1991 fanns hon med när
Örebros första hospis, Vitsippan,
öppnade. Steg för
steg har verksamheten utvecklats
och specialiserats
och nu består den av tolv
vårdplatser på avdelning
84 samt LAH, landstingets
avancerade hemsjukvård.
Här vårdas döende patienter
när den medicinska
behandlingen inte längre
har någon verkan. Den
stora majoriteten patienter
har cancer. Döden är oundviklig
och närvarande, vården
handlar om att lindra
smärta och att ägna sig åt
2

Afrikansk powerdance är riktigt
ansträngande och är Sofias
favorit för att hålla sig i form.
psykologiska och sociala problem.
– Det handlar om att vara närvarande. Våga möta patient
och anhöriga i samtal. Jag har inte lösningarna. Jag
lyssnar och deltar, ofta har de själva svaren på sina frågor,
säger Lotta.
Sofia Soogna Larsson är relativt nyutexaminerad sjuksköterska
och har jobbat på LAH i drygt tre år.
– Det är stort att komma nära en människa och en familj
i det här skedet av livet. Man jobbar nära sina egna
känslor och man måste kunna ge av sig själv, säger Sofia.
Energikrävande
Båda säger att jobbet ger dem oerhört mycket tillbaka.
Samtidigt sticker de inte under stol med att jobbet kräver
en ständig närvaro som tar energi. Det behövs påfyllning
och där spelar både aktiviteter på jobbet och egen meningsfull
fritid stor roll.
Sofia till exempel deltar i handledning var tredje vecka.
En grupp med 5–7 anställda samlas och diskuterar under
ledning av en psykoterapeut från S:t Lukasstiftelsen. Det
är givande. Lotta för sin del tar de här samtalen med kollegor
i farten när det passar
och är nödvändigt.
– Och vi kramas mycket,
säger hon och skrattar.
Arbetsplatsen tycks sjuda
av aktiviteter. Just den
här dagen i slutet av oktober
ska personalen ha kräftskiva
– och Lotta, tillsammans
med en caller från hennes
danskurs, ska lära de andra
square dance.
– Jag dansar varje måndag
med Örebro square
dancers och så har vi olika
fester och uppvisningar. Det
är väldigt roligt.
Båt- och cykelutflykter
Lotta brukar också ordna
en utflykt till Essundet varje
sommar med den egna snipan. Ibland blir det en cykelutflykt
med jobbarkompisarna till Latorp när gullvivorna
blommar eller Hemfjärden runt.
– Vi behöver det – och dessutom är det så trevligt, säger
Lotta.
Sofia hänger på så gott det går, hemma pockar en
2-åring och en 5-åring på uppmärksamhet också.
– Hur orkar du? säger en del. För mig är det tvärtom,
utan barnen skulle jag ha svårare att orka med jobbet.
Även Sofia dansar sig i form, afrikansk powerdance för
att vara exakt. Om hon hinner ger hon järnet till de afrikanska
rytmerna två gånger i veckan.
Framtiden då? Sofia har inga planer på att lämna den
palliativa vården än på ett tag. Men…
– Den ursprungliga planen var ju att bli barnmorska,
det kan jag också tänka mig. Jag tror det liknar det jag gör
i dag, att jobba nära och påtagligt med människors liv.
3

4
Det riktigt spritter om Axelina och nu
närmar hon sig vikt- och längdmässigt
normalkurvan för barn i hennes ålder.

Föddes tio veckor för tidigt
– nu har Axelina kommit i kapp
Axelina är som vilken glad och nyfiken ettåring som
helst.
Kanske något mindre – men när hon föddes var hon
mycket mindre än de flesta.
När Axelina föddes, tio veckor för tidigt, vägde hon
bara 1 510 gram.
Hösten 2006 flyttade nygifta Henrik och Lovisa Lyly till
Glanshammar. Det var full fart från första dagen – vid sidan
om var sitt heltidsjobb började det mödosamma jobbet
att renovera och bygga ut huset de köpt.
– Och visst fanns tanken att skaffa barn också, säger
Lovisa.
Första försöket gick inte bra. Lovisa fick ett sent missfall
i vecka 13. I maj 2008 blev Lovisa gravid igen.
– Då var vi båda lite försiktigare och vågade inte riktigt
hoppas. Därför väntade vi till vecka tolv innan vi berättade
för släkt och vänner, säger Henrik.
Graviditeten var okomplicerad och i september åkte
Lovisa till Vietnam i två veckor för jobbet. Andra veckan
började problemen.
– Jag kände mig lite hängig och förkyld. Och när jag
Den första tiden fick Axelina
hjälp att hålla värmen och
syresätta blodet.
satt vid datorn kunde jag tillfälligt tappa halva synfältet.
Väl hemma blev Lovisa sjukskriven och ganska snart
konstaterades att hon hade havandeskapsförgiftning. Nu
följde ett par långa veckor med samma innehåll: vila,
smärtstillande och blodtryckssänkande medicin samt
täta kontroller.
– Men jag mådde bara sämre och sämre. I slutet av vecka
27 blev jag inskriven på förlossningskliniken på USÖ.
Försökte vinna tid
Nu var Lovisa riktigt sjuk, orkeslös och uppsvullen. Samtidigt
handlade det om att vinna tid för den ännu ofödda
Axelinas bästa.
– Jag jobbade, men jag vet inte… Jag trampade nog
bara omkring på dagarna och väntade på att få åka till
Lovisa, säger Henrik.
Slutligen planerades förlossning med snitt den 12 november.
Natten innan försämrades läget för Lovisa, men
ett akutsnitt kunde förhindras.
Exakt klockan 09.28 den 12 november, i vecka 30, föddes
Axelina: 41 centimeter lång, lite drygt 1,5 kilo tung.
– Jag var förstås nervös, men samtidigt lugn och samlad.
Under de här veckorna hade vi haft så många samtal
med personalen. Vi visste allt vi behövde veta om risker
och möjligheter, säger Henrik.
Lovisa nickar instämmande.
– Ja, vi var perfekt förberedda. Alla vi pratade med på
kliniken var så professionella och generösa med tid och
omtanke.
Första permissionen
Efter en vecka i kuvös kunde Axelina flyttas till en värmesäng.
Och en månad efter födseln, den 12 december, fick
hon sin första ”permission” och kunde komma hem till
Glanshammar.
– Det var nog då, när vi fick börja ha Axelina hemma,
som vår oro började släppa, säger Lovisa och Henrik håller
med.
Och nu, ett år senare, är det vardag hemma hos Lylys.
Axelina har växt till sig och närmar sig vikt- och längdmässigt
normalkurvan för barn i hennes ålder. Lovisa har
börjat jobba. Henrik är pappaledig och är en smula frustrerad
över att utbyggnaden går lite för långsamt.
Men det märks att det är just där – mitt i vardagen med
lilla Axelina – som glädjen finns.
5

– Hudkontakt mellan barnet och
föräldrarna är mycket viktigt, säger
överläkare Magnus Liljedahl.
Här får tidigt födda
en andra chans
Med jämna mellanrum blossar debatten upp: var ska man dra gränsen
i försöken att rädda för tidigt födda barn?
Sällan blir vårdens dilemma så tydlig som i skärningspunkten
mellan etiska hänsyn och medicinska ambitioner.
– Vår riktlinje är att sätta in vård från och med vecka 23. Vi delar
den värderingen med många sjukhus, men samtidigt tänjs gränserna
hela tiden, säger Magnus Liljedahl, överläkare på Barn- och ungdomsklinikens
neonatologiavdelning.
Nyligen presenterades en omfattande studie som visar att drygt hälften
av svenska barn som föds i vecka 23 räddas till livet. Det drog igång den
senaste debatten och universitetssjukhusen i Uppsala och Umeå lyftes
fram, eftersom de slopat gränsen vid vecka 23 och gör individuella bedömningar.
Vilket betyder att även barn som föds i vecka 21 och 22 kan få
fullskalig medicinsk behandling.
Magnus Liljedahl betonar att Uppsala och Umeå är ensamma om den
inställningen, men att en viss individuell bedömning också sker på USÖ.
– Av den anledningen att vi inte exakt på dagen kan avgöra när barnet
går in i vecka 23.
Även om vecka 23 inte är en absolut gräns, så är det rent medicinskt
en tydlig skiljelinje. Före vecka 23 är barnets prognos dålig och även om
det överlever är risken stor för en rad bestående skador på exempelvis
hjärnan, lungorna, ögonen och tarmarna.
– Är barnet i just vecka 23, och det finns tid, tar vi numera regelmässigt
ett samtal med föräldrarna om risker och möjligheter. De får chansen
att själva uttrycka sin åsikt om vi ska sätta in all vårdkapacitet eller
om vi ska ha en återhållsam inställning till återupplivande insatser. Det
är ett oerhört svårt samtal, men nödvändigt – och vi är tydliga med att det
i slutänden är vi som tar beslutet och har ansvaret.
Nära absoluta gränsen?
När det gäller neonatologi är det lätt att fastna i en diskussion om veckor.
Samtidigt är det en mänsklig drift att tänja på gränser och överträffa tidigare
rekord. Efter 15 år på Barn- och ungdomskliniken tycker sig Magnus
Liljedahl se en trend.
– När jag började var en födsel i vecka 26 och 27 dramatiskt, så är det
inte längre. Men den snabba utvecklingen tycks ha stannat av. Jag såg en
studie från England, där har överlevnaden hos barn födda i vecka 22–23
inte förbättrats jämfört med för tio år sedan. Man kan undra om vi har
närmat oss den absoluta gränsen för vad som är möjligt.
På avdelningen jobbar all personal väldigt nära föräldrarna och deras
barn. Samtal och information är extra viktigt.
Mer hudkontakt
Den höga tekniska nivån på hjälpmedel är också påtaglig, men det är den
mänskliga närheten som är den senaste ”landvinningen”.
– Vi strävar efter att föräldrarna och barnet ska få hudkontakt med
varandra så snabbt som möjligt. De här barnen behöver också – kanske
mer än andra – ligga på mammas eller pappas bröst, känna värmen och
höra hjärtslagen, säger Magnus och det handlar inte bara om att höja
mysfaktorn.
– Det ger tryggare föräldrar, barnen kan knyta an snabbt och faktum
är att barnen utvecklas fortare.
Som mycket annat är även vård av mycket för tidigt födda barn en
träningssak. Klinikens upptagningsområde är i dag Örebro län, men det
finns förhoppningar att Sörmland och Västmanland ska skicka de mest
krävande patienterna till USÖ.
– Vi har den spetskompetens som krävs, och neonatologivården skulle
bli bättre på alla plan om vi fick ett större underlag.
Kort om för tidigt födda barn
• En normal graviditet varar i 40 veckor. Barn som föds
före den 37:e graviditetsveckans utgång kallas prematur,
som betyder ofullgången. I Sverige föds cirka
5–6 procent av barnen prematurt.
• Prematura barn har ännu inte utvecklat viktiga funktioner
som andning, blodcirkulation, ämnesomsättning
och matspjälkningsförmåga.
• För att ge prematura barn bättre chanser till överlevnad
används olika hjälpmedel som kuvös, värmesäng,
syrgasgrimma och matning genom sond.
• Det minsta barn som fötts i Sverige och överlevt heter
Clara och föddes på Umeå universitetssjukhus den 17
december förra året. Hon var då i vecka 24, var 25
centimeter lång och vägde bara 307 gram.
6

Introduktion på Röntgenkliniken
ger trygga arbetskamrater
Det är ett tekniskt och självständigt yrke. Man måste
fatta egna beslut och utvecklingen går ständigt framåt.
För att bli en duktig röntgensjuksköterska krävs mer
än bara universitetspoäng. På Röntgenkliniken har de
byggt upp ett gediget introduktionsprogram för sina
nyanställda röntgensjuksköterskor.
– En bra inskolning ger oss väl fungerande och
duktiga arbetskamrater. Det är mycket som har
tillkommit i yrket de senaste åren, säger Siw Lager
som är biträdande avdelningschef för skelettröntgensektionen
på Röntgenkliniken.
– När elever och nyanställda röntgensjuksköterskor
kommer hit så kan de inte så mycket
praktiskt. Den treåriga utbildningen är mer
akademisk och teoretisk nu än för 20 år sedan,
förklarar Siw.
Stannar i Örebro
Eftersom vi har röntgensjuksköterskeutbildning
vid Örebro universitet så har vi ett ständigt inflöde
av nya röntgensjuksköterskor på vår klinik.
De är glada att få jobb och många stannar
gärna kvar i Örebro.
En av dem är Jannike Nilsson som började
på Röntgenklinken för ett och ett halvt år sedan.
Hon valde utbildningen till röntgensjuksköterska
eftersom hon var intresserad av teknik.
– Jag gick naturgymnasiet och praktiserade
på en röntgenklinik i Säffle. Sedan fick jag sommarjobb.
Jag tyckte det var intressant så jag
sökte till utbildningen i Örebro.
Att arbeta som röntgensjuksköterska innebär
korta möten med patienten. Arbetet är både
tekniskt, medicinskt och omvårdande.
Kollegan Sandra Jakobsen som nu har arbetat
fyra månader på kliniken instämmer:
– Det är jättespännande. Jag önskar att folk
kände till allt som vi gör. Vi står ju inte bara och
trycker på en knapp som många tror. Vi assisterar
vid biopsier och punktioner, sätter infarter
för kontrastvätskor och gör olika specialundersökningar.
Folk har ofta ingen aning om att yrket
är så brett.
Stressigt den första tiden
– Introduktionsutbildningen kändes ungefär
som en förlängning av praktiken. Det kunde
vara ganska stressigt den första tiden eftersom
vi kom mitt i sommaren och semesterperioden.
Men samtidigt kände vi oss väldigt välkomna.
De första veckorna fanns det alltid någon annan
med när vi gjorde undersökningar. Vi behövde
aldrig känna oss utelämnade, säger Jannike
och Sandra.
Introduktionsutbildningen för de nya sköterskorna
på Röntgenkliniken tar åtta månader.
De får ett schema och följer en utbildningsplan.
En utbildningsansvarig sjuksköterska finns tillgänglig
för den nya röntgensjuksköterskan under
den första tiden.
Måste kunna allt
– Vi började med att lära oss dagverksamheten
och gick runt på olika sektioner. På kvällar och
helger måste man kunna allt. Vi var två veckor
på varje ställe. Det finns många specialområden
att lära sig. Vi får även stå i receptionen och
lära oss tidböckerna. Vi ska lära oss datasystemet
och bli introducerade i klinikens hemsida
och metodboken. I början fick vi gå dubbelt på
kvällar och helger. Det har varit lätt att fråga
och få hjälp. Efter två månader kunde vi gå ordinarie
pass.
– Det är syftet, säger Siw. De flesta som jobbar
här är duktiga på att ta hand om sina blivande
arbetskamrater. Man ser det som sin uppgift
att lära ut nya saker, avslutar Siw Lager.
Två veckor på varje undersökningsrum. För att gå kvälls- och helgtjänstgöring behöver
de nyanställda röntgensjuksköterskorna Jannike Nilsson och Sandra Jakobsen öva
mycket för att bli trygga. Siw Lager står vid deras sida.
På kliniskt träningscenter kunde Sandra Jakobsen och Jannike Nilsson
repetera sina kliniska färdigheter innan det var dags för livs levande
patienter.
7

Forskning - en nyckel till framgång
Nyckelfonden 20 år!
Jan Olsson
Nyckelfonden bildades
1989. Den kom till för att
stimulera och öka möjligheterna
till forskning på
dåvarande RSÖ som ju inte
hade några statliga forskningsanslag.
– Det var en utmärkt
idé och vi kan med 20 års
perspektiv konstatera att
fonden varit mycket framgångsrik,
säger sjukhusdirektör
Jan Olsson.
– Nyckelfonden har genom
åren fått många mindre
och även en del stora donationer
som möjliggjort
en bred klinisk forskning
här på USÖ. I år delar fonden
ut 4,7 miljoner kronor
till över 20 olika projekt!
Det unika med fonden är
att den stöder den kliniska
patientnära forskningen.
Resultaten av forskningen
kommer länsinvånarna direkt
till godo genom förfinade
operationstekniker,
bättre undersökningsmetoder
och mer precisa diagnoser.
– Den är viktig. Den ger
oss förutsättningar att bedriva
en god och evidensbaserad
vård. Den kliniska
forskningen som bedrivs på
USÖ har en lång och framgångsrik
tradition och har
successivt vuxit i omfattning,
fortsätter Jan Olsson.
– Som ungt universitetssjukhus
behöver USÖ
bredda sin vetenskapliga
bas och aktivt delta i uppbyggandet
av den medicinska
kunskapsmassan.
Forskningen bidrar till en
dynamisk kunskapsutveckling
inom sjukhuset och ökar
också möjligheterna för våra
medarbetare att utvecklas.
Lars Norgren som är
forskningschef för Örebro
läns landsting menar att
Nyckelfonden är ett extremt
bra komplement till andra
forskningsbidrag. Speciellt
till spetsforskningen och för
de forskare som har hållit
på ett antal år och kommit
upp en klass. För att ta del
av pengarna bör forskare
och forskargrupper vara väl -
kända nationellt och även
internationellt.
– Jag tycker att de flesta
som söker har förstått vitsen
och håller en mycket
hög klass. Vi värnar kvaliteten
och inom vissa ämnen
är vi extra starka. Lars
Norgren nämner exempelvis
gastroenterologi och
mikrobiologi som fonden
har kunnat stötta alltsedan
sin tillkomst.
Lars Norgren önskar
dock lite mer samarbete
framöver.
– Ofta är man som forskare
eller forskargrupp sig
själv nog. Men att samverka
med andra ger mycket
större tyngd. Det skall vi
göra mera, avslutar han.
Lars Norgren
8

- En fruktad komplikation vid narkos
är kräkning, säger Magnus Wattwil.
Med Nyckelfondens bidrag har forskarna
på ANIVA-kliniken införskaffat
en utrustning som kan mäta effekter
av anestesimedel i matstrupen.
Fruktad komplikation
vid narkos förhindras
Magnus Wattwil är adjungerad professor i anestesiologi
på ANIVA-kliniken.
– Vi har sedan tidigt 1970-tal en gedigen forskningstradition.
Narkosen på sjukhuset har kunnat utvecklas
kraftigt och det finns en god övervakningsutrustning.
Trots det kan fruktansvärda komplikationer ibland förekomma.
– Det är inte vanligt. Men i fem fall av 10 000 narkoser
kan det hända att patienten kräks och sur magsaft riskerar
då att komma ner och fräta på lungorna. Det är en
katastrofal komplikation och ett skräckscenario för varje
narkosläkare, säger Magnus Wattwil. En del utvecklar
allvarlig lunginflammation och vård i respirator kan
ibland bli nödvändig.
Tack vare Nyckelfonden har de nu kunnat köpa in en
mätutrustning en så kallad Manoscan (High resolution
Solid State manometry), som är en apparat som mäter
och registrerar tryckförhållanden i matstrupen från
munnen till magsäcken.
Enda kliniken i världen
– Genom apparaten kan vi nu få kunskaper om matstrupens
funktion som annars inte skulle vara tillgängliga
inom anestesin idag. Vi är den enda anestesiklinik i världen
som har en sådan forskningsutrustning. Till detta har
Nyckelfonden betytt oerhört
mycket.
– Vi har också kunnat
anställa en forskningssjuksköterska
som kan sköta
apparaturen och datainsamlingen.
– Mycket av den forskning
som bedrivs idag
skulle inte kunna genomföras
utan stöd från Nyckelfonden.
Det är svårt för
nyetablerade forskare att
slå sig in och få stöd från
till exempel Vetenskapsrådet,
menar Magnus.
Utför forskning på patienter
– USÖ:s ANIVA-klinik är också en av de anestesikliniker
i Sverige som utför mest forskning på patienter. Vi har
också frivilliga personer som ställer upp på olika försök.
Det gör att vår forskning blir väldigt patientnära med en
klinisk applicerbarhet som gör att vi kan använda resultaten
av vår forskning direkt i verksamheten, förklarar
Magnus.
Magnus forskargrupp består av två disputerade doktorer
och fyra doktorander varav två kommer att doktorera
inom ett och ett halvt år.
– Vi har kunnat rekrytera forskningsintresserade STläkare
som har funnit en stimulerande forskningsmiljö.
Det är svårt att börja forska på egen hand. Man behöver
en grupp där det finns tillgång till handledare, avslutar
Magnus Wattwil.
USÖ ska främja
hälsoarbetet
Ett nytt forum ska samverka i hälsofrågor på USÖ. Idag arbetar varje enhet som
bedriver och stöttar i hälsoarbete var för sig.
– Men det finns stora hälsoekonomiska
vinster med
ett mer hälsofrämjande
sjukhus och arbetssätt –
mindre infektioner, kortare
vårdtider, bättre överlevnad
och minskad sjukfrånvaro
hos personal, säger Gun
Loiske, processledare på
Sjukhusstaben.
– Vi vill skapa en röd
tråd i hälsoarbetet såväl
i organisationen som till
patienter och sätta fokus
på ett mer hälsoorienterat
synsätt på USÖ.
I den samverkansgruppen
ska ingå representanter
från Hälsocenter,
Landstingshälsan, Avdelningen
för sjukgymnastik,
Överviktsenheten, Tobaks-
preventiva enheten och Kardiologiska
kliniken. Repr esentanter
kommer även från
Sjukhusstabens ledning,
kommunikation, personal och
vårdutveckling. Ordförande är
Gustav Ekbäck biträdande
sjukhusdirektör.
9

Sara Thulin Hedberg är molekylärbiolog. I fem år har
hon forskat om meningokockbakterien – en elak bakterie
som kan orsaka hjärnhinneinflammation och
blodförgiftning. Den 18 december är det dags att disputera.
Saras studier syftar till att kartlägga vad som händer på
genetisk nivå när bakterier förändras och får ökad motståndskraft.
I förlängningen kan det leda till att vi får en
effektiv och säkrare antibiotikaanvändning.
– Upp till 10 procent av alla människor bär på meningokocker
utan att själva insjukna. Småbarn och tonåringar
löper en ökad risk att insjukna i denna allvarliga infektion
i jämförelse med vuxna. I Sverige har vi 50 till 60 sjukdomsfall
om året. De med
svårast sjukdom blir allvarligt
sjuka inom några
Fem års studier av
meningokocker
– dags att disputera
timmar och 10 procent
avlider, oftast då inom 1–2
dygn, förklarar Sara.
Saras avhandling består
av fem artiklar som
också publicerats i vetenskapliga
tidskrifter.
– Jag tittar på hur bakterierna
förändrar sig där antibiotika finns, vilka överlever,
vilka ändrar sig, vilka blir resistenta? Det verkar som
om de resistenta bakterierna har andra nackdelar som
bakterie. De delar sig inte lika snabbt och är inte lika bra
på att infektera. De blir helt enkelt lite svagare och sämre
på att föröka sig, har Sara konstaterat.
Afrikanska studier
Två av artiklarna handlar om nedsatt känslighet för penicillin.
Den tredje artikeln handlar om antibiotikakänslighet
i Afrika. Den fjärde handlar om antibiotikakänslighet
i Sverige och den sista handlar om rifampicin ett antibiotikum
som används i förebyggande syfte och hur det påverkar
bakterien.
Under hela forskningstiden har Sara och hennes kollegor
fått finansiellt stöd från Nyckelfonden.
– Den är en jätteviktig del till vår framgång. Det tar tid
att forska och utan stöd vore det svårt ekonomiskt. Det
kostar att utföra olika analyser. De som delar ut pengar
har ju mycket makt att styra vilken forskning som ska göras.
Vi är glada att de vill hjälpa oss att veta mer om hur vi
kan skydda oss mot meningokockbakterien.
Nyckelfonden har
bidragit till Saras
forskning om
meningokocken
– en lömsk bakterie
som orsakar
hjärnhinneinflammation
och
blodförgiftning.
10

– Vi har byggt upp Sveriges bästa register. Just nu finns
data om 46 000 människor i våra register. Det är ungefär
hälften av alla glutenintoleranta i Sverige, säger Jonas F
Ludvigsson, docent och barnläkare på USÖ.
Forskning i
världsklass
Docent Jonas F Ludvigsson är barnläkare
på Universitetssjukhuset Örebro och
forskar om glutenintolerans. En forskning
som stöttas av Nyckelfonden.
– Tillsammans med min forskargrupp
och medarbetare på Universitetssjukhuset
Örebro och Karolinska institutet har
vi haft unika möjligheter att studera glutenintolerans,
en kronisk sjukdom som
förekommer hos ungefär en procent av
befolkningen.
– Vi studerar både barn och vuxna och har
kommit fram till att patienter med glutenintolerans
har ökad risk för flera sjukdomar
inklusive för tidig död. Men dessa
riskökningar är mycket små. De allra flesta
patienter med glutenintolerans drabbas
inte av svåra följdsjukdomar. De sjukdomar
som de kan få är till exempel diabetes
och sköldkörtelsjukdomar.
Genom bidrag från Nyckelfonden har
Jonas kunnat säkra kvalitén på sina forskningsdata
som nu håller världsklass, betonar
han och kunnat betala kostnader för
registerlänkning. Han har även kunnat bekosta
dyra statistikprogram.
– Vi har byggt upp Sveriges bästa register.
Just nu finns data om 46 000 människor
med glutenintolerans eller förstadium
till glutenintolerans i våra register. Det är
ungefär hälften av alla glutenintoleranta i
Sverige, förklarar han.
Det svenska personnumret
Under en tredjedel av sin tid forskar Jonas
och handleder doktorander. Själv doktorerade
han 2001. Sedan dess har han handlett
två doktorander som disputerat och han
handleder för närvarande tre doktorander.
Det senaste alstret är en nyligen publicerad
artikel i European Journal of Epidemiology
som handlar om ”Det svenska
personnumret: möjligheter och fallgropar
inom sjukvård och medicinsk forskning”.
Han har också blivit nominerad till utmärkelsen
Europas Rising Star i det Europeiska
gastroentologi-förbundet. ”Association of
National European and Mediterranean Societies
of Gastroenterology”. Det är bara en i
Sverige som kan bli nominerad varje år.
Tillsammans med celiakiförbundet har
Jonas Ludvigsson spelat in ljudinformation
om glutenintolerans som går att lyssna till
på www.celiaki.se/lyssna.
11

RETURADRESS: Universitetssjukhuset Örebro, Ledningsstaben Information, 701 85 ÖREBRO
Vilka förväntningar har du för nästa år?
Camilla Frisö-Åsell, läkarsekterare på Barn- och ungdomskliniken:
– Nästa år ser jag fram emot den nya datajournalen. Jag hoppas det blir ett bra
införande. Jag tror absolut att det kommer att underlätta sekreterarens arbete.
Camilla Johansson, forskningssjuksköterska på Audiologiskt forskningscentrum:
– Vi har en väldigt bra verksamhet med bra skjuts. Jag hoppas på att vi ska fortsätta
att vara aktiva och fånga upp nya aktörer och få in fler intressanta projekt till oss.
Bengt Isacsson, själavårdare på Sjukhuskyrkan:
– Jag hoppas USÖ får möjlighet att expandera. Min uppfattning är att vi behöver fler
sängplatser eftersom antalet patienter har ökat.
Framtidens kardiologer på regionträff i Örebro
Martin Kreutzer, Britta
Ryttberg och Anna
Zetterberg arrangerade
ST-forum för blivande
kardiologer i hela Örebro-
Uppsala regionen.
Edit Floderer och Magnus
Erson från Karlstad tyckte
det var spännande att
besöka USÖ.
Forskning, nya metoder och den nya ST-utbildningen var ett program som skapade
stort engagemang och livliga diskussioner när framtidens hjärtspecialister träffades
i Wilandersalen en kulen höstdag i slutet av oktober.
Det var de blivande kardiologerna
Anna Zetterberg
och Martin Kreutzer som
tillsammans med studierektor
Britta Ryttberg och
verksamhetschef Stella Cizinsky
bjudit in kollegor från
Uppsala-Örebroregionen.
– Vi vill skapa en mötesplats
för blivande kardiologer
säger de båda STläkarna.
Det kan vara lätt
att bli insnöad på sin egen
klinik. Nu får vi också ansikten
på de kollegor som
vi hört talas om och ibland
skickar remisser till. Speciellt
de som arbetar på små
sjukhus, där man inte forskar
så mycket, uppskattade
dagen, förklarar Anna och
Martin.
Stor skillnad i Karlstad
– Det är spännande att få
besöka ett annat sjukhus,
tycker Edit Flodererer och
Magnus Ersson, ST-läkare
från Karlstad. Bland annat
var det intressant att få höra
hur den nya ST-utbildningen
ska läggas upp. Och det
var stor skillnad mot deras
utbildning i Karlstad.
– Vi har i princip arbetat
som läkare på vår klinik
i fem år men nu kommer
krav på prestationer, kurser
och undersökningar
som ska dokumenteras för
att bli godkända.
Nästa år hoppas arrangörerna
från Universitetssjukhuset
Örebro att
kunna upprepa detta STforum.
Men så småningom
räknar de med att träffarna
kan cirkulera och arrangeras
av något annat sjukhus
i regionen.
Oss emellan på USÖ ges ut av Ledningsstaben Information och produceras i samarbete med Strateg Marknadsföring.
Ansvarig utgivare: Ulrika Julin. Redaktör: Petra Ekenstam. Text: Petra Ekenstam, Gunnar Sundell och Ulrika Julin.
12 Foto: Magnus Westerborn.