Zdenek Hejzlar: Från Pragvår till perestrojka - Marxistarkiv

1
Ur Zenit 2-1988 (100)
Zdenek Hejzlar
Från Pragvår till perestrojka
Zdenek Hejzlar välkomnar Gorbatjovs perestrojka och minns Pragvåren 1968 där han själv
uppträdde som deltagare och vittne. Han ser paralleller och gemensamma svårigheter för de
båda reform-kommunistiska ansatserna. Att omdana ett stelnat planekonomiskt system och väcka
ett länge förtryckt folks förändringsimpulser kräver så lång tid och så stor möda att de måttligaste
förhoppningar kan gå om intet. Och ändå är det de realistiska reformerna och inte det
explosiva sönderfallet som bör prägla de första stapplande stegen mot frihet i det sovjetkommunistiska
samhället.
De flesta av oss, som för tjugo år sedan verkade i Pragvårens socialistiska förnyelseförsök och
som sedan blev på ett eller annat sätt utstötta ur Tjeckoslovakiens politiska liv, har alltid hävdat
att sökandet efter utvägar ur den stalinistiska samhällsmodellens återvändsgränder visserligen led
ett nederlag i Tjeckoslovakien 19681969 med tragiska konsekvenser för alla de s k ”realsocialistiska”
länderna, men att ett kvalitativt liknande sökande förr eller senare kommer att upprepas i
dessa länder, varvid det avgörande blir om detta sker framför allt i själva Sovjetunionen.
Med Michail Gorbatjovs ”perestrojka, glasnost och nytänkande” uppfylls nu denna prognos. Det
rör sig utan tvivel om en vändning av historisk betydelse, även om ingenting ännu är avgjort.
Gorbatjov och hans anhängare är dömda att försöka bygga om det samhälle som vuxit upp under
de gångna 70 årens dramatiska omvälvningar och som framför allt formats av Stalins våld och
Brezjnevs konservatism, och han måste göra det med människor som lärt sig leva endast under
dessa förhållanden och missförhållanden. Det är fråga om ett statiskt och konservativt samhälle
som saknar både traditioner och mekanismer för reformistiska utvägar, och som är ännu mindre
lämpat för nya radikala omvälvningar. Under den existerande strukturen finns inte några alternativa
grundvalar för en annan struktur. Det är svårt att väcka folkets intresse och engagemang
för det nya: under mer än tre generationer har det lärt sig att man kan överleva om man anpassar
sig, men knappast om man engagerar sig. Under sådana förhållanden måste även de mycket
önskvärda och mogna förändringarna föreslås och styras uppifrån, med bibehållen centralmakt
och med en auktoritativ — om än ”upplyst” — ledare, vilket naturligtvis begränsar möjligheterna
för en snabb demokratisering. Man talar mest om ”nomenklaturans”, d v s den hittills allsmäktiga
byråkratins, motstånd mot reformerna. Men det finns en annan fara också: om en verklig fri
opinion kommer till tals skulle folk otvivelaktigt kräva bättre levnadsvillkor — som inte förbättrades
ett dugg under perestrojkans första tre år — och mer frihet än de uppifrån styrda
reformerna bjuder på och kanske mer än samhällets och ekonomins tillstånd tillåter. I Sovjetunionen
finns under ytan en mängd berättigade krav som ingen realistisk politik omedelbart kan
uppfylla, samt en mängd anhopade orättvisor och brott mot hela nationaliteter, sociala grupper
och enskilda, som inte heller kan gottgöras på kort sikt. Våldsamma explosioner av missnöje och
otålighet skulle göra stegvisa reformer omöjliga — det visades i Ungern 1956 och i Polen 1980-
81— och allvarligt försvaga Gorbatjovs position.
Men en omvandlingsprocess i de sovjetkommunistiska samhällsförhållandena kan knappast
inledas annorlunda än vad Michail Gorbatjov gör. De genomförda och påtänkta reformerna frigör
i viss utsträckning det sovjetiska samhällets dynamik och angriper de allvarliga problemen, men
de löser dem inte i sig: i bästa fall öppnar de vägen för de framtida mycket komplicerade lösningarna.
På vägen dit kan mycket hända. För Sovjetunionens och Östeuropas framtid är det

2
livsviktigt att omdaningsprocessen kan fortsätta. Men den västerländska vänstern bör akta sig för
att redan nu i denna process se socialismens ”frälsning”. Det gäller fortfarande bara sökandet
efter utvägar ur stalinismens och den ”reellt existerande socialismens” återvändsgränder, inte någon
marsch framåt till en slutlig förening av socialism och demokrati i en samhällsformation som
skulle motsvara mänsklighetens överlevnadsbehov i det tredje millenniet.
Vad gäller det sovjetdominerade Östeuropa bär Michail Gorbatjovs utrikespolitiska nytänkande
bara de första frukterna. Hans nya doktrin om att varje socialistiskt land både har rätt och skyldighet
att lösa sina problem på sitt eget sätt utan inblandning utifrån har redan i Östeuropa skapat
en mångfald som var otänkbar under Stalins eller Brezjnevs tid, och detta trots att alla vet att inte
ens Gorbatjov skulle tåla sådana ”egna lösningar” som hotar sovjetblockets sammanhållning.
Men verkningarna av de nya vindarna från Moskva skiljer sig ganska väsentligt åt i de enskilda
länderna, eftersom de inhemska makteliterna utnyttjar den ökade handlingsfriheten enligt sina
specifika intressen. Samtidigt uppenbarar sig mellan dessa stater spänningar som tidigare
dämpades av Moskva — som t ex Rumäniens och Ungerns konflikt i fråga om förtrycket av den
ungerska minoriteten i Rumänien.
Medan makthavarna i Ungern, Polen och Bulgarien har goda inrikespolitiska skäl att acceptera
och till och med utvidga en reforminriktning som den i Sovjet, har makthavarna i Rumänien och
DDR sina skäl att mer eller mindre tydligt avvisa denna inriktning. Mest intressant är läget i
Ungern, där man redan brottas med de ekonomiska reformernas negativa biverkningar, och i
Polen, där det ekonomiska kaoset och den fortsatta polariseringen inom samhället tvingar
regimen till utspel som är ganska unika i Östeuropa. Makteliten i dagens Tjeckoslovakien
bekänner sig verbalt till Gorbatjovs förnyelsepolitik men fruktar samtidigt dess konsekvenser i
folkets medvetande. Där finns nämligen Pragvårens ”lik i garderoben”.
Prag räds
Michail Gorbatjov har inte alls uppfunnit den väg som nu skall leda till att det förstelnade sovjetsamhället
vitaliseras och moderniseras. Den centralstyrda och byråkratiserade planhushållningens
misslyckande kan endast botas med införandet av marknadsekonomiska stimulanser, och människornas
försvagade vilja till ansvar, initiativ och prestation kan endast väckas genom att de får
tillträde till beslutsprocesserna, d v s genom politisk demokratisering. Allt detta upptäckte de
jugoslaviska kommunisterna redan i mitten av 1950-talet, det diskuterades livligt på flera håll
under Nikita Chrusjtjovs korta tid, det prövades försiktigt av János Kádár efter 1969 i Ungern och
ganska stormigt av de kinesiska kommunisterna från och med slutet av 1970-talet.
Trots alla skillnader mellan åttiotalets Sovjetunionen och sextiotalets Tjeckoslovakien brukar o-
avhängiga bedömare konstatera att ”i Sovjet och Östeuropa återkommer nu de idéer, som ‘avargumenterades’
i Tjeckoslovakien 1968 med sovjetiska pansarvagnar”. Likheterna mellan
Gorbatjovs och de tjeckoslovakiska reformkommunisternas inriktning och målsättning är så
uppenbar att Pragvåren 1968 och dess aktörer egentligen redan nu skulle vara rehabiliterade både
i Moskva och i Prag. Men så är det som bekant inte. Tvärtom: på båda håll hävdas det — i Prag
nästan hysteriskt — att ”det inte alls finns någon som helst likhet mellan Pragvåren och perestrojkan”.
Man kan förstå att Gorbatjov framför allt längtar efter lugn och ro i det sovjetdominerade Östeuropa,
och att han aktar sig för varje uttalande eller handling som skulle bidra till maktdestabilisering
i något av dessa länder. Han har uppenbarligen lärt sig att i Östeuropa kan varje
destabilisering mycket snabbt mynna ut i svårkontrollerbara processer, och det är han rädd för
eftersom det skulle försvaga hans position på hemmafronten.

3
Men när han undviker att ta avstånd från den brezjnevska våldtäkten på Pragvåren 1968 och i
stället hävdar att ”bedömningen av det förflutna är de tjeckoslovakiska kamraternas inre
angelägenhet” gör han sig skyldig till en osympatisk inkonsekvens. Det var ju inte i Prag utan i
Moskva som beslutet om militärt ingripande i Tjeckoslovakien fattades, och därifrån måste förr
eller senare även avståndstagandet från denna avskyvärda akt av supermaktsarrogans komma.
Dessutom stärktes den brezjnevska stagnationen, som Gorbatjov nu angriper och fördömer, just
genom ”kamp mot högeropportunismen” och genom förbud mot allt reformtänkande för att
”ideologiskt rättfärdiga” den tjeckoslovakiska reformkommunismens undertryckande. Den
ideologiska konstruktionen av ”reellt existerande socialism” som det enda möjliga och därmed
också bästa utplånade temporärt det utrymme mellan vision och det bestående, i vilket den
kommunistiska reformismen åtminstone formellt var legitimerad. Även detta måste sägas högt
förr eller senare. Bland sovjetiska intellektuella diskuteras redan Pragvårens likvidering som en
”svart fläck i historien”, men på officiellt håll är man än så länge inte beredd att gå så långt.
För dem som Gorbatjov kallar ”tjeckoslovakiska kamrater”, d v s den nuvarande makteliten,
utgör Pragvåren och dess undertryckande en tung belastning. Inte bara i makttoppen — från och
med december 1987 med Milos Jakes i spetsen — utan på maktstrukturens alla nivåer sitter
nämligen med få undantag fortfarande de funktionärer som gjorde karriär på grund av
massutrensningarnas negativa urval och som är livrädda att varje omvärdering av det förflutna
skall såga av den gren de sitter på.
De erkänner nu — åtminstone verbalt — Gorbatjovs reformer som förebild också för Tjeckoslovakien,
men samtidigt bestrider de högljutt varje likhet mellan Gorbatjovs målsättningar och de
tjeckoslovakiska reformkommunisternas strävan under Pragvåren, som de fortfarande betecknar
som en ”öppning för kontrarevolution”. De känner sig tvungna att en smula ändra den
ursprungliga propagandistiska konstruktionen. Nu säger de att ”några” inte närmare preciserade
reformer — men inte kommunistpartiets Aktionsprogram — kanske var väl menade, men att
Alexander Dubceks ”svaga” ledning tillät ”högerextremisterna” att tillspetsa krisen och
omintetgöra en lösning utan ”broderländernas” ingripande. Visserligen fanns det svagheter i
reformpolitiken och visserligen dök det i den fria samhällsdebatten upp också olika inte särskilt
förnuftiga och produktiva tendenser, men det var inte alls de som ”tillspetsade krisen” utan —
som Alexander Dubcek återigen betonade i en intervju för L'Unità i januari 1988 — den militära
interventionen.
Under dessa omständigheter pågår även i Tjeckoslovakien vissa blygsamma reformåtgärder inom
ekonomin samt vissa tvetydiga personommöbleringar inom parti- och statsapparaten, men i fråga
om demokratisering och glasnost är det illa ställt. Under de gångna tjugo åren av ”normalisering”
har det tjeckoslovakiska samhället och i synnerhet kommunistpartiet genomgått så negativa
förändringar att den sittande eliten inte behöver frukta samma frihetseufori som i slutet av 1960-
talet. ”Prag-vårens män” har redan nått pensionsåldern och längtar inte alls efter att komma
tillbaka till makten. Men varje friare samhällsdebatt skulle ändå mynna ut i frågan varför man för
bara tjugo år sedan och med så enorma nationella skador undertryckte samma idéer som nu
deklareras vara en ”historisk och revolutionär oundviklighet”. Makthavarna i Prag förargas
mycket när Dubcek och andra f d politiker från Pragvårens tid samt Charta 77 och unga
regimkritiska aktivister kräver och framkallar en sådan debatt. De förargas också när denna
debatt pågår utomlands — numera också bland sovjetiska intellektuella — men det kan de inte
förhindra. Ingen och ingenting kan svindla sig genom historien på längre sikt. Det visar bl a den
pågående sovjetiska diskussionen om stalinismen, och det gäller även den officiella lögnen om
Pragváren 1968. Men sanningens stund kan i Prag dröja tills ett mer omfattande generationsskifte
avlägsnar från makten det ledargarnityr som upphöjts av och som lever på lögnen.

4
Före -68
Trots att Pragvårens undertryckande fortfarande utgör ett öppet sår och trots att dåtidens
tjeckoslovakiska sökande säger mycket om den aktuella östeuropeiska problematiken, hör
händelserna från slutet av 1960-talet ändå till historien och skall betraktas som sådana. Såsom
alla andra liknande dramatiska händelser har Pragvåren blivit offer inte bara för grova förfalskningar
i Prag och Moskva, utan också för många legendbildningar och
”instrumentaliseringar” för olika syften i väst. Låt mig åtminstone i grova drag påminna om den
bild av Pragvårens förutsättningar, förlopp och nederlag som jag som deltagare, vittne och
historiker håller för sann.
Den stalinistiska ekonomiska och politiska modell som utformades i det i alla avseenden
efterblivna Ryssland — och även där till folkets och socialismens olycka — ”exporterades” efter
det kommunistiska maktövertagandet 1948 till Tjeckoslovakien — ett relativt välutvecklat
centraleuropeiskt land med en annorlunda allmän och politisk kultur än den sovjetryska.
Kollisionen mellan detta lands möjligheter, behov och traditioner och det importerade systemet
fick ett annorlunda uttryck än på andra håll i Östeuropa. Trots sin stalinistiska degeneration skilde
sig också det tjeckoslovakiska kommunistpartiet från de övriga i Östeuropa genom att det i sina
led hade en stor del av samhällets kreativa krafter, i synnerhet från arbetarklassen och intelligentian.
Under den av Chrusjtjov påbörjade ”avstaliniseringen” under andra hälften av 1950-talet
fanns det även i Tjeckoslovakien ett hårt prövat och oorganiskt omstrukturerat samhälle med
djupa sår efter snedvriden industrialisering och jordbrukskollektivisering och efter omfattande
statsterror mot både icke-kommunister och kommunister — ett fattigt samhälle med låg levnadsstandard,
men inte så fattigt som på andra håll i Östeuropa. Folkets missnöje artikulerade sig inte
explosivt som t ex i Ungern eller i Polen 1956. Kommunistpartiet var fortfarande i stånd att —
otillräckligt men ändå — reflektera samhällets oro och vinna folkets förståelse och stöd för
reformistiska förändringar.
När i början av 1960-talet den ekonomiska tillväxten avstannade och det politiska livet uppenbarligen
gick på tomgång började även den annars konservativa partiledningen med Antonin
Novotný i spetsen erkänna krisen. I Moskva härskade fortfarande Nikita Chrusjtjov, vilket underlättade
tankar på oundvikliga förändringar. Medan Novotný och hans etablissemang mest tänkte
på ”kosmetiska” förbättringar av det bestående, växte inom kommunistpartiet så småningom fram
en mer reforminriktad opposition. Under dess inflytande och tryck pågick redan före 1968 viktiga
förändringar. En ekonomisk reform inriktad på att införa marknadsekonomiska stimulanser godkändes
redan i mitten av 1960-talet, rehabiliteringar av oskyldiga offer för 1950-talets terror avtabuiserade
åtminstone delvis det värsta stalinistiska förflutna, liberaliserade villkor för vetenskap,
kultur, konst och informationspolitik bidrog till ett friare debattklimat. Slovakernas
nationella missnöje med Pragcentralismen blev allt tydligare. Allt detta pågick som en dold och
bitter kamp mellan de progressiva och de konservativa, som strömningarna inom partiet kallades.
Mellan oktober och december 1967 tillspetsades konflikten inom partiets centralkommitté och
dess presidium. När sedan i januari 1968 Novotný tvingades lämna partiledarposten och ersattes
av den reformvänlige Alexander Dubcek föll den gamla maktkonstellationens ”slutsten”, och den
utveckling som gick in i historien under namnet Pragvåren inleddes. Men först i början av april
fick reformanhängarna en svag majoritet i partiets presidium och i regeringen för att i juni få en
betydligt större majoritet i partiets organ på lägre nivåer. I centralkommittén satt en förlamad men
ändå farlig majoritet av det gamla stalinistiska gardet fram till partikongressen som planerades till
september. Just denna omständighet irriterade allmänheten, men Dubcek ville behandla även
motståndarna på ett demokratiskt sätt. Ändå röstade denna centralkommitté i april enhälligt för

5
det s k Aktionsprogrammet, som sedan utgjorde reforminriktningens ryggrad.
Den nya kursens inledningsfas var alltså i Tjeckoslovakien ganska lång och skilde sig väsentligt
från den öppning som Michail Gorbatjov och hans anhängare åstadkom i Sovjet tjugo år senare.
Däremot vittnar det tjeckoslovakiska Aktionsprogrammet om en så slående likhet med
Gorbatjovs perestrojka att det behövs stor ovilja eller blindhet för att kunna förneka det.
Enligt Aktionsprogrammet skulle framför allt kommunistpartiets inre och yttre demokratisering
fortsätta. Den byråkratiska centralismen skulle ersättas med demokratiska spelregler, och partiets
”ledande roll” skulle förändras från diktatorisk kommandomakt över samhället till en
integrerande och inspirerande roll inom samhället. Det politiska systemet skulle vitaliseras och
åtminstone delvis pluraliseras genom återupprättandet av handlingsfrihet och självständighet för
alla organisationer som ingick i den s k Nationella fronten; nya intresseorganisationer skulle
tillåtas; och inom Nationella fronten skulle ett ömsesidigt kritiskt partnerskap uppstå, dock —
åtminstone inom överskådlig tid — utan en institutionaliserad parlamentarisk opposition. En
viktig spridning av makten skulle uppnås genom ekonomins befrielse från statens administrativa
dirigism och genom parlamentets, regeringens och de lägre valda förvaltningsorganens befrielse
från partiorganens och partiapparatens kommando. Tjeckoslovakien skulle förvandlas till en federation
bestående av en tjeckisk och en slovakisk delrepublik, och de regionala och lokala
förvaltningsorganens självstyre skulle utvidgas. Den ekonomiska reformen, baserad på
erkännandet av marknadskrafternas oersättliga funktion även i ett socialistiskt ekonomiskt
system, skulle fullbordas, och de arbetandes självstyre på företagsnivå byggas ut. Medborgerliga
fri- och rättigheter skulle garanteras, valsystemet skulle reformeras så att folk kunde välja mellan
alternativa kandidater, statens repressiva funktioner, i synnerhet polisens befogenheter, skulle
starkt begränsas och domstolarnas oavhängighet garanteras. Tjeckoslovakien skulle förbli en
trogen bundsförvant till Sovjetunionen och de övriga Warszawapaktsländerna, men
utrikespolitiken skulle vitaliseras med en viss öppning mot det övriga Europa i avspänningens
anda.
Det var alltså ett mycket återhållsamt socialistiskt reformprogram, som inte ignorerade de givna
internationella, geopolitiska, sociala och maktpolitiska begränsningarna. De flesta tjeckoslovakiska
reformkommunister var väl medvetna om att vägen från byråkratisk diktatur och en stalinistisk
samhällsmodell till en historiskt ny demokratisk socialism skulle bli lång och komplicerad,
att den påbörjade reformistiska transformationen knappast kunde gå alltför långt så länge den
pågick som en isolerad process i bara en av sovjetblockets småstater och att denna process var
förlorad om den framkallade en omedelbar och direkt konfrontation med Moskva.
Alexander Dubcek och hans anhängare hoppades att en sådan konfrontation trots alla spänningar
skulle kunna undvikas, eftersom enligt deras övertygelse varken de verkliga sovjetiska intressena
eller sovjetblockets sammanhållning hotades. De räknade med vissa eftergifter på och efter partikongressen,
som skulle kunna lugna ner de spända relationerna mellan Prag och Moskva. Men då
felbedömde de som bekant Brezjnevs konservatism och hegemonitänkande, som inte skilde sig
nämnvärt från imperialistiska attityder. För honom var varje steg mot mer demokrati ett ”hot mot
socialismens grundvalar”. Under de heta vår- och sommarmånaderna 1968 utsattes den tjeckoslovakiska
parti- och statsledningen för ständigt ökade påtryckningar, hotelser och så småningom
även vapenhot, som kulminerade natten mellan den 20 och den 21 augusti med de fem Warzawapaktsländernas
militära intervention.
Det fria ordet
Under vår- och sommarmånaderna 1968 blev det långt ifrån nykonsoliderade tjeckoslovakiska

6
kommunistpartiet också utsatt för ett annat tryck — den befriade opinionens tryck. Det ”fria
ordets explosion” uppmärksammades mest av omvärlden och gav Pragvåren den färg som de
flesta minns starkast. Reformkommunisterna framkallade själva detta tryck — framför allt med
avskaffandet av censuren — och de flesta såg i det allmänna medborgarengagemanget den
viktigaste demokratiseringsfaktorn. Men samtidigt upplevde de att just detta fenomen irriterade
Kreml mest, och dessutom hade de inte tillräckliga erfarenheter för att kunna handskas med det.
Utvecklingen pågick inte under starka sociala spänningar — något som alltid gör stegvisa reformförändringar
ytterst besvärliga — men den nyvunna yttrande-, press- och organisationsfriheten,
efter tjugo år av påtvingad tystnad och i ett samhälle med så många berättigade krav och gamla
orättvisor, förde med sig en del illusioner om förändringarnas möjliga tempo och även en viss
pseudoradikalisering. Varje demokratiseringspolitik i Östeuropa måste lära sig att leva med
sådana företeelser och eliminera det kontraproduktiva i öppna politiska strider — utan det kan
ingen demokratisering pågå. Det kommer också Gorbatjov att få uppleva, och vi vet ännu inte om
han klarar det.
Det mest karakteristiska för Pragvåren 1968 var egentligen att debatterna trots allt mest gällde
socialismens framtid, att de destruktiva krafterna utan förståelse för politik som ”det möjligas
konst” var få och folkets berättigade otålighet dämpad — det kan nu i Sovjetunionen och Östeuropa
vara mycket värre. Det rådde inget kaos i landet. Dubceks heterogena ledning hade
visserligen åtskilliga svårigheter med balansgången mellan de yttre och inre påtryckningarna,
men den förlorade inte folkets stöd och inte heller kontrollen över utvecklingen. Det fanns goda
förutsättningar för att läget i landet skulle konsolideras ännu mer efter partikongressen, som
skulle göra ledningen mer homogen och reformprogrammet mer oåterkalleligt. Någon ”dans på
rosor” skulle det inte bli eftersom de flesta problemen bara hade exponerats — deras lösning låg
fortfarande i framtiden. Påståendet att en ”kontrarevolution” var på väg och ”inbördeskriget” stod
för dörren har förstås bara varit — och är — propagandistiskt nonsens. Snarare skulle det tjeckoslovakiska
reformexperimentet även utan militär intervention kollapsa på reformkommunisternas
oförmåga att lösa framtidens komplicerade problem utan att återfalla till de gamla kommandometoderna
— men så har inte skett. De fick inte tillfälle att gå igenom detta prov, och då är det
meningslöst att spekulera därom.
I sin kamp mot reformutvecklingen i Tjeckoslovakien 1968 försökte Moskva få de konservativa
inom kommunistpartiet att göra ett kuppförsök, som skulle rättfärdiga den ”broderliga hjälpen”
utifrån. Men det lyckades som bekant inte, vare sig före eller under den militära aktionen. Inte
ens i dag vågar de som då var villiga att ”ropa på hjälp” erkänna detta öppet. Interventionen
förblev vad den var — ett brutalt överfall på en allierad stat och dess obestridligt lagliga ledning.
Folkets massiva ickeväpnade motstånd mot angriparna och kommunistpartiets fasta hållning —
som fick sitt starkaste uttryck vid den improviserade 14:e partikongressen den 22 augusti —
tvingade den sovjetiska ledningen till förhandlingar med de tjeckoslovakiska ledarna som enligt
de ursprungliga planerna skulle avsättas och behandlas som ”kontrarevolutionärer”. Den framtvingade
kompromissen med bibehållna sovjetiska trupper på tjeckoslovakiskt territorium var
ytterst smärtsam, men ansågs då ändå ge en viss chans att rädda åtminstone en del av reformpolitiken.
Det var inte kompromissens formella innehåll, utan dess sovjetiska tolkning och det
tjeckoslovakiska samhällets och kommunistpartiets sjunkande motståndskraft som omintetgjorde
denna möjlighet. Under de följande månaderna brast ledningens sammanhållning. Efter grova
sovjetiska påtryckningar ersattes i april 1969 Dubcek med den kapitulationsvillige Gustáv Husák.
Efter brutala polisinsatser mot de sista massiva protestdemonstrationerna i augusti 1969 utrensades
i september alla reformanhängare ur partiets centralkommitté, som samtidigt betecknade utvecklingen
under 1968 som en ”smygande kontrarevolution” och den militära interventionen som

7
”broderlig hjälp”.
Sedan kom ”normaliseringens” mörka tid som trängde undan till samhällets utkanter och bort
från offentligheten de kreativa krafterna från 1960-talet och som lamslog både det politiska och
det kulturella livet i landet. En modig regimkritisk minoritet, som från och med 1977 finns
samlad kring medborgarrättsmanifestet ”Charta 77”, och en ”parallell” icke-officiell kultur kunde
aldrig utplånas, men samhällets flertal har efter krossandet av sextiotalets stora förhoppningar
valt att överleva i politisk passivitet och likgiltighet. Husákregimen behövde inte angripa
befolkningens materiella levnadsvillkor, och den ”tysta majoriteten” kunde behålla sin sociala
trygghet — om den aktade sig för att råka i konflikt med den politiska makten. Denna attityd
gjorde det privata livet drägligt, men demoraliserade betydligt. Samhället — och i synnerhet
kommunistpartiet — förändrades under dessa långa år så mycket att det blir en svår uppgift att
återuppväcka dess undertryckta dynamik. Men det kommer att ske ändå — redan nu, under
perestrojkans inflytande, visar sig även i Tjeckoslovakien ett något ökat medborgerligt mod.
Fanns det alternativ?
Under de gångna tjugo åren har det spekulerats mycket om Pragvårens karaktär, om utvecklingens
alternativa möjligheter, om nederlagets orsaker och och varför det fick så svåra konsekvenser.
Den propagandistiska konstruktion som spikades i det officiella Moskva och Prag
saknade varje trovärdighet.
De traditionella antikommunisterna — som tyvärr så ofta hade rätt i sina avslöjanden om sovjetkommunismens
antihumana och antidemokratiska drag och som av Leonid Brezjnev och de
tjeckoslovakiska ”normalisatörerna” fick välkommen hjälp — förklarade att Pragvåren bara var
ett nytt ”kommunistiskt bedrägeri” och att dess undertryckande var ett slutgiltigt bevis på att ett
sovjetkommunistiskt system inte kan reformeras. Visserligen är en reformistisk transformation av
detta system en ytterst komplicerad process, eftersom systemet saknar mekanismer och en ideologi
som kan underlätta transformationens inledning och vidareutveckling. Men det finns inga
ickereformbara system.
Pragvårens nederlag vittnade endast om att det inom Sovjetunionens hegemonisfär då inte fanns
någon större chans att lyckas med radikalare reformer i ett litet perifert land mot det sovjetiska
maktcentrumets vilja. På denna faktor strandade de tjeckoslovakiska reformkommunisterna, inte
på systemets oföränderlighet. I de sovjetkommunistiska samhällsförhållandena är det egentligen
endast reformer — må de komma från maktelitens egen vilja eller framtvingas av folkets missnöje
— och inte systemets explosiva sönderfall som kan utgöra den realistiska och önskvärda
inledningen av en långvarig emancipationsprocess. Denna process blir emellertid knappast ett
”språng från mörkret till ljuset” utan snarare en smärtsam utveckling från en stor till en något
mindre ofullkomlighet. Att den kommunistiska reformismen inte alls dog med Pragvåren 1968 —
även om den stoppades för en lång tid framåt och även om den nu är mycket mer pragmatiskt än
ideologiskt motiverad — bekräftar Gorbatjovs perestrojka tydligt.
Från vissa håll som traditionellt förväxlar politik med romantiskt önsketänkande har kommit —
och kommer — påståenden att Pragvåren var dömd att misslyckas, eftersom reformkommunisterna
inte var villiga att omedelbart upplösa det rådande ickedemokratiska systemet, att tillåta
bildandet av nya partier och att införa en partipolitisk pluralism. Om man förbiser det viktiga
faktum att just en sådan utveckling skulle ha påskyndat Moskvas ingripande, återstår ändå att
fastslå att i de rådande maktförhållandena måste inte bara de första stegen i förändringarna
komma ”uppifrån”, d v s från dem som har tillträde till beslutsprocessen, utan också måste de
reform-inriktade krafterna inom det härskande kommunistpartiet — i brist på någon annan

8
integrerande kraft — få en chans att styra de första stegen. Uppkomsten och institutionaliseringen
av ett historiskt nytt pluralistiskt system — som måste komma till stånd om socialismen och
demokratin skall förenas — kräver en lång och komplicerad övergångsperiod, under vilken det
nya systemets utformning måste sökas och prövas, eftersom det inte finns några förebilder för
dess institutioner och mekanismer. De kan knappast vara identiska med partier från det förflutna
eller från det västerländska flerpartisystemet. Detta system har ju uppstått och agerar i ett helt
annorlunda strukturerat samhälle än det som i dag finns ides k socialistiska länderna, och här
gäller det som den avlidne franska filosofen Foucault varnade för: ”Man kan inte hitta lösningar
för dagens problem i lösningar av annorlunda problem i andra tider.”
Från dessa kretsar kommer också beskyllningar att de tjeckoslovakiska reformkommunisterna
förlorade sin kamp, eftersom de var fega och inte beredda att försvara sin sak med väpnat motstånd
mot Sovjetunionen. Om man här förbiser sådana fakta att Tjeckoslovakien i Europas hjärta
inte är Vietnam eller Afghanistan så att en väpnad strid mot en supermakts militära överlägsenhet
snabbt skulle sluta med ett blodigt och förödande nederlag, att varje internationalisering av en
sådan strid både var otänkbar och ytterst farlig för freden i världen och att historien inte förlåter i
förväg förlorade blodiga äventyr, har det väsentliga varit att en brytning med Sovjet och de socialistiska
grannstaterna inte ingick i reformkommunisternas strategi. De var väl medvetna om att
med hänsyn till inte bara motsättningar utan också verkliga, vitala gemensamma intressen måste
Tjeckoslovakien trots allt fortsätta att leva och lösa sina problem inom Sovjetunionens dominanssfär,
vilket ett utsiktslöst blodbad knappast skulle göra lättare.
Men det har funnits och finns också de som har pekat och pekar på vissa alternativa utvecklingsmöjligheter,
som kanske skulle ha kunnat minska eller åtminstone uppskjuta faran för militärt
ingripande och som — sedan det värsta hänt — kunde ha något uppvägt ”normaliseringens” katastrofala
konsekvenser. De utgår ifrån att Dubcekledningen med större beslutsamhet, i synnerhet
genom en snabbare sammankallad partikongress, troligen skulle ha utgjort ett starkare försvar
mot sovjetisk inblandning. Visserligen skulle i så fall samhällets och partiets omvandling inte ha
nått tillräckligt långt, men det fanns ju ändå inte utrymme för att komma alltför långt i reformpolitikens
första omgång. Det finns också de som pekar på att det även efter de militära styrkornas
inmarsch och efter det av Moskva framtvingade ”normaliseringsavtalet” kanske fanns möjligheter
till att samla krafter för en reträtt till en hållbar försvarslinje, som — om den försvarades
konsekvent och skickligt — inte nödvändigtvis måste ha betytt en sådan destruktion som den
senare kapitulationen under Husáks ledning. Man menar alltså att de tjeckoslovakiska reformkommunisterna
förlorade två gånger: första gången när de inte lyckades att undgå en våldsam
konfrontation med Moskva, och andra gången när de inte var i stånd att göra konsekvenserna av
det första nederlaget mindre katastrofala. Men de båda potentiella alternativen översteg uppenbarligen
inte bara Alexander Dubceks och hans medarbetares utan också hela det tjeckoslovakiska
samhällets dåvarande förmåga och kraft. Och dessutom: när vi nu vet att Leonid Brezjnevs
konservatism, reformfientlighet och hegemonistiska arrogans skulle härska i Kreml ytterligare
fjorton år, att det fanns även andra medel än militär intervention för att tvinga Prag på knä, och
att det knappast fanns hopp om att Tjeckoslovakien även efter en reträtt skulle behandlas av
Brezjnev som han av specifika skäl behandlat Ungern, är det föga troligt att ens en ”minimerad”
Pragvår skulle ha en chans att överleva.
Först nu, när det med Gorbatjovs politik äntligen kommer reformimpulser från sovjetblockets
självaste maktcentrum och när Kreml bjuder på en utvidgad handlingsfrihet för blockets småstater,
öppnar sig en ny möjlighet att även i Östeuropa bli av med den stalinistiska samhällsmodellens
kvarlevor. Men just i Tjeckoslovakien är förutsättningarna för en snabb positiv utveckling
inte särskilt gynnsamma. Utvägar ur återvändsgränder blir där mycket svårare att finna

9
än det skulle ha varit för tjugo år sedan. Under överskådlig tid blir det knappast en ny ”vår”, men
kanske så småningom ett ”töväder” ändå.
Det finns nu hopp om att en hel epok i Sovjetunionens och det sovjetdominerade Östeuropas
historia går mot sitt slut. Men jag skulle gärna ännu en gång vilja varna den västeuropeiska
vänstern för att däri se socialismens förebild. Man lyckas kanske efter stora komplikationer och
nya misstag att stegvis övervinna stalinismens tunga arv, men då löser man gårdagens problem.
Det kan knappast bli någon vägvisare för lösningar av de västliga industriella och postindustriella
samhällenas brännande problem.
Litteraturtips – mer om Tjeckoslovakien av Zdenek Hejzlar
Pragvåren 68 (artikel från 1979)
Prag i skuggan av Moskva. Reformkommunismens uppkomst och nederlag i Tjeckoslovakien,
(bok från 1976)