Nelly Modevar

BAKOM KULISSERNA
Här skapas
dramatisk
design
Hennes arbetsplats är ett gigantiskt klädförråd och
hennes uppgift är att hitta RÄTT IDÉ OCH RÄTT
PLAGG FÖR EN FÖRESTÄLLNING. Elin Hallberg
har ett jobb hon från början inte ens visste fanns – som
kostymtecknare på en av Sveriges mest kända teatrar.
TEXT CAROLINE ENGVALL FOTO NIKLAS BJÖRLING
Fjädrar,
knappar och
trådfärger.
Kostymtecknare
Elin
Hallberg på
Stockholms
stadsteater
har öga för
detaljer.
Ovan till
höger:
I kostymförrådet
finns
kilometerlånga
rader
med kläder
från produktioner
som
Rickard III,
Cabaret och
Medea.
I
ateljén på elfte våningen på Stockholms
stadsteater råder tystnad,
förutom ljudet från en symaskin
som rusar fram över tyget. Provdockorna
stoltserar med kläder som
kända skådespelare snart ska bära
och väggarna är täckta av rör fulla av
klädknappar i all världens former.
Kostymtecknare Elin Hallberg skrattar och säger
att alla de där valen inte är bra för någon som
har beslutsångest. Hon har ett riktigt drömjobb
för en textilintresserad, hon får leva med kläder,
tänka kläder dygnet runt. Dessutom placera dem
på kända scenkonstnärer och därigenom möta en
bred publik.
– Ja, det är häftigt att jobba med så professionella
och erfarna skådespelare och kolleger. Jag vill
jobba med kläder, men är mer intresserad av att
berätta en historia än att följa trender.
Kostymförrådet på en teater är en skattkista
för den klädtokiga. Här blandas meterlängder
av brudklänningar med udda rosa kaftaner och
platåskor i alptoppshöjd. I en korg ligger en hög
riddarrustningar. Här finns kilometervis med
vita skjortor. Färgglada skjortor. Skjortor utan
krage.
– Och ändå hittar man aldrig det man vill ha,
säger Elin Hallberg med ännu ett skratt.
Hennes rum är minimalt, en liten skrubb längst
bort i en korridor som kantas av likadana skrubbar
med kända skådespelares och regissörers
namn på. I hyllan står ett par gympaskor bredvid
en burk strössel och det dignar av kassar fullproppade
med kläder.
På dörren till Elins kontor står hennes namn
och titeln ”kostymteknare”. Skylten är felstavad
men får duga.
– Det roliga är att jag nyligen hittade gamla
teckningar som jag gjorde när jag var liten, A4
upp och ner med tjejer i olika sorters kläder.
Man ser tydligt när Beverly Hills kom in i mitt liv i
början av 1990-talet. Det var extra roligt att hitta
teckningarna eftersom sådana är en så stor del av
mitt jobb nu, säger hon.
En tonårig Elin hade dock inga planer på
att jobba med kostym på teater, inte alls. Hon
visste inte ens att ett sådant yrke fanns. I stället
tänkte hon bli glasblåsare, kanske designer. Sagt
och gjort. Efter gymnasiet sökte hon konst- och
designhögskolan Steneby i Dalsland och fick en
bred textil- och klädbakgrund under tre år. Men
fortfarande var pusslet olagt.
– Jag visste att jag inte ville ge mig in i den
hårda och ganska ensamma bransch som mode
är, inte ha eget märke, men jag ville förmedla en
berättelse.
Det var när hon hittade Dramatiska Institutet i
Stockholm som allt plötsligt föll på plats.
– Då insåg jag att jag kunde kombinera klä -
d erna med att föra fram någonting viktigt.
ELIN HAR Å ENA SIDAN alltid älskat kläder, å andra
sidan ogillat konsumtionskarusellen. Examensjobbet
gjorde hon genom att resa till Indien för
att skildra arbetet på textilfabriker med hjälp av
före detta barnarbetare. Efteråt iscensatte Elin
en situation på en textilfabrik tillsammans med
skylten ”Vad tycker du att det är värt?” på några
svenska köpcentrum.
– Jag förstod kanske inte då att det ju faktiskt
var teater jag sysslade med.
Från Dramatiska Institutets utbildning tog Elin
med sig flera viktiga lärdomar, som vikten av att
samarbeta och att förstå hela produktionskedjan.
76
MAGAZINE