Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet

Det som var specifikt här var att den antikropp som vi kunde göra mot just
det här proteinet var specifik för endast den muterade superoxid-dismutaset.
Därmed visste vi att det var klumpar av muterat SOD och kunde då jämföra
med de klumpar som tidigare har beskrivits vid Alzheimers sjukdom.
Problemet för oss var att vi bara kan titta på det här i slutstadiet när ALSpatienten
har dött. Ryggmärgen är ett organ med ungefär ett fingers tjocklek.
Går man in och tar biopsier där är det inte som att lämna ett blodprov, som vi
kan göra många gånger utan att bli sjuka. Skulle vi ta ett prov från ryggmärgen
blir patienten förlamad. Därför måste vi vänta tills patienten har avlidit
av sin sjukdom för att kunna ta ett ryggmärgsprov och då ser vi bara slutstadiet.
Vi vet inte vad som har hänt tidigare.
Det är bakgrunden till att vi gav oss i kast med att göra en försöksdjursmodell
för två av de mutationer som vi här i Umeå hade hittat först av alla,
G127X och D90A. Då tillverkar man så kallade transgena möss, vilket betyder
att man kan sätta in den skadade genen som man har plockat ut från en
människa i en musstam för att se om mössen utvecklar sjukdomen.
En mus som har mutationen D90A går ganska bredbent och kissar på vägen
efter sig. Den här gångsvagheten har människan också och just patienter
med D90A har problem med att de är inkontinenta tidigt i sjukdomsförloppet.
En normal mus däremot visar inte alls samma sjukdomstecken, men när vi
satte in D90A och G127X i de här mössen utvecklade de sjukdomen.
Finessen med det här låg i att mössen kan avlivas långt innan de har utvecklat
symtom och då kan vi med våra mikroskopimetoder se om de har
utvecklat några tecken på att sjukdomen är på väg. Då visade det sig att det
bildas klumpar, aggregat, i vävnaden. Figur 4 visar histologiska snitt av rygg-
Figur 4. Mikroskopiska bilder av hopklumpad amyloid hos en mus med ALS. Hopklumpningarna
ökar med tiden och i slutstadiet blir snitten likadana ut som hos människa
med ALS.
69