Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet

feber om man får symtom av infektionen. Viruset sätter sig i en av immunförsvarets
celler, B-lymfocyter (B-celler), och har därmed en idealisk position
för att påverka dess funktioner — och kan även orsaka vissa tumörer i denna
Figur 6. Epstein—Barr-virus (EBV) och
den infektion det orsakar – körtelfeber –
har visat sig ha ett nära samband med MS.
celltyp. Ett samband mellan körtelfeber och MS uppmärksammades tidigt.
Båda sjukdomarna drabbar unga vuxna och spridningen globalt ser ut ungefär
på samma sätt, alltså ungefär som MS-kartan på Figur 4. Enligt så kallade
meta-analyser — där man har vägt ihop resultaten av många fall-kontrollstudier
— finns en mer än dubblerad risk för MS hos dem som har haft körtelfeber.
Eftersom risken för att få körtelfeber av Epstein—Barr-virus ökar ju äldre
man är vid insjuknandet, finns det skäl att tro att sen infektion innebär
ökad risk för MS. Det ligger nära till hands att förklara de geografiska skillnaderna
utifrån detta: I Afrika har alla fått antikroppar mot EBV i blodet redan
innan de har fyllt två år; i vår del av världen har ungefär hälften inte utsatts
för körtelfeberviruset ännu i tonåren.
Det kanske främsta argumentet för en koppling mellan körtelfeber och
MS är den kraftiga riskökning som förknippas med höga antikroppsnivåer
mot EBNA-1, ett protein hos Epstein-Barr-virus. Här gäller en 13-faldig riskökning
för höga jämfört med låga nivåer. Det kan jämföras med den fram
till 2007 enda kända MS-genen (HLA DR 15, en vävnadstyp), som ger ungefär
trefaldig riskökning. De ytterligare gener som spårades 2007 ökar risken
med 20—40 procent.
Ytterligare ett argument är att två andra autoimmuna sjukdomar — ledgångs-
57