Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet

När man började få fram sammanställningar av resultat från transplantationerna
enades vi inom forskarvärlden om att det trots allt blir ganska dålig
cellöverlevnad och därmed varierande grad av framgång. Vissa patienter blir
bra men andra blev inte bättre. Det är klart att man som forskare blir besviken
i det läget och återvänder till laboratoriebänken för att försöka stimulera
cellöverlevnaden efter transplantation. Vi gick vidare genom att stimulera
transplantaten med olika ämnen — antioxidanter eller tillväxtfaktorer
— och fick förbättrad cellöverlevnad. Men, och det var ganska besvärande,
vi fick inte bättre utväxt i värdhjärnan vilket egentligen är det vi behöver, se
Figur 5. Med de olika ämnen som vi prövade såg vi aldrig någon sådan förbättring.
Vi fick en mängd växande nervceller, men inte mer nervfibrer i det
område där de behövs.
transplantat
värdhjärna
Figur 5. De transplanterade nervcellerna överlever, men
problemet är att en del celler inte kan växa in i värdhjärnan
där dopaminet behövs. (Cell Transplantation 6:
287-296, 1997).
Vad gör man då? Vi måste försöka hitta någonting som kan underlätta transplantatens
utväxt i värdhjärnan. Vi tog våra nervceller och gjorde som Lena,
det vill säga satte dem i odling, i en kultur, för att studera hur de fungerar och
hur de växer. Hela den ljusa klumpen på Figur 6 är idel dopaminceller som
Figur 6. I odling växer dopaminceller
mycket kraftigare än om de transplanteras
in i hjärnan. (Cell Transplantation
12: 243-255, 2003.)
47