Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet

Figur 4. Ett transplantat, till vänster i bild, växer och bildar nervfibrer i en råtthjärna.
Allt det ljusa är dopaminceller. (J Comp Neurol, 315: 445-456, 1992.)
visat att dopamin frisätts på olika avstånd från transplantaten. Med andra ord
fungerar de transplanterade cellerna och interagerar med värdhjärnan.
Varierande cellöverlevnad
När man transplantationsbehandlar parkinsonpatienter finns ett par problem
att lösa. Det ena är att få tillgång på celler att transplantera. Hittills har man
bara haft aborterade foster som källa och det är inte så etiskt försvarbart att
använda som rutinmetod. Idag väntar neurokirurgerna på att Lena ska få fart
på sina stamceller och kunna ge dem dopaminerga stamceller att implantera.
Det ligger inte alltför långt borta från verkligheten. Det andra problemet är
de varierande resultaten av att transplantera på människor. Många patienter
har blivit bättre, så mycket bättre att de inte längre behöver behandlas med
L-dopa. Det finns personer som har gått tillbaka till sina arbeten och kunnat
leva ett mer eller mindre normalt liv. Men det är klart att de fortfarande har
sin sjukdom i botten, och även om transplantaten lever och fungerar kommer
deras egna dopaminceller att fortsätta dö.
46