Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet
Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet
tion av dopamin för att kompensera när deras grannar faller bort. De som blir kvar jobbar hårdare och kan under ganska lång tid kompensera bortfallet av dopamin genom att enskilt producera och frisätta mera. Hur Parkinsons sjukdom uppstår vet man i de allra flesta fall faktiskt inte. Ibland inverkar genetiska faktorer, det vill säga att sjukdomen är mer eller mindre ärftlig, men det är ovanligt. Bara 10 procent av de parkinsonsjuka har en genetisk defekt, och då är det inte bara en utan många gener som kan ligga bakom sjukdomen. Inflammationer kan också inverka. I hjärnan hos en parkinsonsjuk finns inflammatoriska processer och mikroglia, som är ett slags stödjevävnad för hjärn- och nervcellerna, finns i ett konstant förhöjt antal. Denna inflammation pågår ständigt och man kan säga att en parkinsonhjärna hela tiden är på högvarv. Det här fenomenet är gemensamt för många neurodegenerativa sjukdomar och inte något speciellt för parkinson. Man vet också att miljön kan inverka. Vissa gifter, till exempel inom jordbruket, har kunnat kopplas till Parkinsons sjukdom. Också drogmissbruk kan ligga bakom. Man hittade till exempel några unga människor som kom in till ett sjukhus i Kalifornien med symtom som var väldigt lika de vid parkinson och de fick också den diagnosen. Det kändes emellertid konstigt att de var så unga eftersom sjukdomen framför allt drabbar personer i övre medelåldern. Nu kom det emellertid fram att de här ungdomarna hade försökt göra sitt eget heroin och den kemiska reaktionen hade det gått snett. Istället för heroinet skapades en giftig biprodukt som hade slagit ut dopamincellerna. Det finns med andra ord några kända anledningar till att man får sjukdomen, men i de flesta fall är orsaken okänd. L-dopa eller transplantationer? Sedan Arvid Carlsson upptäckt av dopamin 1957 dröjde det faktiskt ända till 1968 innan man kunde behandla dopaminbristen i hjärnan. Det är i princip samma behandling som används idag, s.k. L-dopabehandling. L-dopa (levodopa) är ett förstadium till dopamin, en så kallad prekursor. Problemet var att man inte helt enkelt kunde ta en tablett med dopamin. Ämnet skulle inte kunna passera den så kallade blod-hjärnbarriären och därför aldrig nå hjärnan. L-dopa passerar däremot och den behandlingen är fortfarande mycket användbar. Men idag finns också en del alternativa behandlingar, bland an- 44
nat elektrisk stimulering av ett område i hjärnan via en inlagd elektrod (”deep brain stimulation”). På samma sätt som Roland mäter nervceller kan man alltså gå in och manipulera dem. Ett annat alternativ är transplantationer, som ännu är en framtidsvision och som jag kommer att ägna resten av föredraget åt. Först vill jag också nämna något som ligger ”i pipeline” inför framtiden. En tanke är att tillsätta nervtillväxtfaktorer, det vill säga ämnen som kan stimulera de kvarvarande dopaminbildande nervcellerna till att överleva och kanske också växa. På det området finns idag ett par tänkbara molekyler, en av dem är ”glial cell line-drived neurotrophic factor” (GDNF) som har visat lite varierande effekt i försök på patienter. Man har dock hittat biverkningar som lett till att man avbrutit försöken och istället tänker pröva en närbesläktad molekyl. För att studera transplantationer använder vi djurmodeller, i huvudsak råtta eller mus som är utmärka försöksdjur för att studera beteenden. I råtthjärnor är substantia nigra pariga nervkärnor. Det innebär att det finns en i varje hjärnhalva. Vi börjar med att injicera ett nervgift som specifikt slår ut dopamincellerna på ena sidan så att vi får dopaminbortfall i striatum och en form av Parkinsons sjukdom. Om de här råttorna får låga doser av dopaminliknande läkemedel framme i striatum stimuleras den skadade sidan. Eftersom cellerna saknar dopamin svarar de på mycket lägre nivåer och det gör att man kan få ett annorlunda beteende hos djuren så att man ser och kan mäta skadan. Också när man transplanterar sätter man in de nya cellerna i samma område. Beteendet visar då om transplantaten fungerar, för i så fall slutar försöksdjuren med sitt udda beteende. De här djurmodellerna har använts sedan slutet av 1960-talet och är i bruk över hela världen idag. Man stoppar alltså in transplantaten i striatum. I substantia nigra-området, där de egentligen ska ligga, växer de helt enkelt inte ut, men det gör de i striatum. Figur 4 visar hur de transplanterade dopamincellerna växer och bildar nervfibrer i värdhjärnan. Att det här fungerade var man ju tvungen visa innan man kunde börja transplantera på patienter och experimenten gjordes redan på 1980-talet. Då kunde man också visa att dopamincellerna förutom att faktiskt överleva också bildar synaptiska kontakter så att de kan fungera. Man kan påvisa elektrisk aktivitet från en transplanterad dopaminerg cell med samma mätteknik som Roland nyss visade. På det sättet har man också 45
- Page 1: Forskningens dag 2008 Det friska oc
- Page 4 and 5: Det friska och det sjuka nervsystem
- Page 6 and 7: Frågestund och debatt.............
- Page 8 and 9: ka forskningsområden” som vi ska
- Page 10 and 11: över huden. De nervceller som finn
- Page 12 and 13: till att bli röda. Vid nästa tidp
- Page 14 and 15: och instruerade till att bli nervce
- Page 16 and 17: är också viktig för att styra vi
- Page 18 and 19: Sverker Olofsson: Känner ni inte a
- Page 20 and 21: Nervceller i samarbete Roland S. Jo
- Page 22 and 23: anal fråga är till exempel vad so
- Page 24 and 25: En första uppgift som hjärnan må
- Page 26 and 27: att synskärpeområdet är sådant
- Page 28 and 29: Figur 9. Med bedövade fingertoppar
- Page 30 and 31: Förutom visuella kontrollpunkter,
- Page 32 and 33: tusendels sekund när, avgöra när
- Page 34 and 35: Proteinklumpar i nervsystemet - en
- Page 36 and 37: Bland amyloidsjukdomarna är Alzhei
- Page 38 and 39: Figur 5. Amyloidfibriller och amylo
- Page 40 and 41: ] Vi studerar effekten av amyloida
- Page 42 and 43: Transplantation av hjärnceller vid
- Page 46 and 47: Figur 4. Ett transplantat, till vä
- Page 48 and 49: växer i kultur. Redan efter tre da
- Page 50: nas celldelning får vi minskad utv
- Page 53 and 54: Figur 1. Ärrbildningar i centrala
- Page 55 and 56: sjukdomen: Rökning och brist på D
- Page 57 and 58: feber om man får symtom av infekti
- Page 59 and 60: Behandla och bromsa sjukdomen I Vä
- Page 61 and 62: Sverker Olofsson: Hur är det, kan
- Page 63 and 64: Kan man ärva ALS? Thomas Brännstr
- Page 65 and 66: lerna beroende av stimuleringen fr
- Page 67 and 68: SOD1 är ett av kroppens vanligaste
- Page 69 and 70: Det som var specifikt här var att
- Page 71 and 72: Figur 5. Histologiska snitt från m
- Page 73 and 74: Frågestund och debatt Sverker Olof
- Page 75 and 76: Sverker Olofsson: Kan man säga att
- Page 77 and 78: PUBLIKFRÅGA: Jag heter Ulla Bång
- Page 79 and 80: Thomas Brännström: Ja, jag tycker
- Page 81 and 82: gruppen går för ofta, finns det f
- Page 83 and 84: hans åsikt om LDN-behandling mot M
- Page 85 and 86: Sverker Olofsson: Vad är er erfare
- Page 87 and 88: Thomas Brännström: Nej, jag tror
nat elektrisk stimulering av ett område i hjärnan via en inlagd elektrod (”deep<br />
brain stimulation”). På samma sätt som Roland mäter nervceller kan man alltså<br />
gå in och manipulera dem.<br />
Ett annat alternativ är transplantationer, som ännu är en framtidsvision<br />
och som jag kommer att ägna resten av föredraget åt. Först vill jag också<br />
nämna något som ligger ”i pipeline” inför framtiden. En tanke är att tillsätta<br />
nervtillväxtfaktorer, det vill säga ämnen som kan stimulera de kvarvarande<br />
dopaminbildande nervcellerna till att överleva och kanske också växa. På det<br />
området finns idag ett par tänkbara molekyler, en av dem är ”glial cell line-drived<br />
neurotrophic factor” (GDNF) som har visat lite varierande effekt i försök<br />
på patienter. Man har dock hittat biverkningar som lett till att man avbrutit<br />
försöken och istället tänker pröva en närbesläktad molekyl.<br />
För att studera transplantationer använder vi djurmodeller, i huvudsak<br />
råtta eller mus som är utmärka försöksdjur för att studera beteenden. I råtthjärnor<br />
är substantia nigra pariga nervkärnor. Det innebär att det finns en i<br />
varje hjärnhalva. Vi börjar med att injicera ett nervgift som specifikt slår ut<br />
dopamincellerna på ena sidan så att vi får dopaminbortfall i striatum och en<br />
form av Parkinsons sjukdom. Om de här råttorna får låga doser av dopaminliknande<br />
läkemedel framme i striatum stimuleras den skadade sidan. Eftersom<br />
cellerna saknar dopamin svarar de på mycket lägre nivåer och det gör<br />
att man kan få ett annorlunda beteende hos djuren så att man ser och kan<br />
mäta skadan. Också när man transplanterar sätter man in de nya cellerna i<br />
samma område. Beteendet visar då om transplantaten fungerar, för i så fall<br />
slutar försöksdjuren med sitt udda beteende. De här djurmodellerna har använts<br />
sedan slutet av 1960-talet och är i bruk över hela världen idag.<br />
Man stoppar alltså in transplantaten i striatum. I substantia nigra-området,<br />
där de egentligen ska ligga, växer de helt enkelt inte ut, men det gör de<br />
i striatum. Figur 4 visar hur de transplanterade dopamincellerna växer och<br />
bildar nervfibrer i värdhjärnan. Att det här fungerade var man ju tvungen visa<br />
innan man kunde börja transplantera på patienter och experimenten gjordes<br />
redan på 1980-talet. Då kunde man också visa att dopamincellerna förutom<br />
att faktiskt överleva också bildar synaptiska kontakter så att de kan fungera.<br />
Man kan påvisa elektrisk aktivitet från en transplanterad dopaminerg cell<br />
med samma mätteknik som Roland nyss visade. På det sättet har man också<br />
45
Change language