Hela boken - Medicinsk fakultet - Umeå universitet

En första uppgift som hjärnan måste klara vid hantering av föremål är se
till att handen når fram till föremålet av intresse. Det kan innebära att hjärnan
tar mig ända ner till köpcentrumet för att hitta rätt föremål. Givetvis är
också själva handutsträckningen en central fas. Lika viktig är kontrollen av
hur handen greppar föremålet. Beroende på föremålets storlek och form och
vad hjärnan avser göra med det tas det på olika sätt: Om jag ska använda en
hammare vet alla att jag måste ta tag i änden på skaftet, men om jag bara ska
flytta den från ett ställe till ett annat är det kanske smidigare att gripa den
på ett annat sätt. Allt detta planerar och kontrollerar hjärnan på ett synbarligen
helt automatiskt sätt.
En viktig uppgift för hjärnan är också kontroll av gripkrafter. För att inte
tappa ett föremål måste man lägga på en gripkraft eftersom det man gör med
föremålet skapar andra krafter som vill få det att glida ur greppet. Det är bara
en god balans mellan gripkraft och sådana drag- och lastkrafter som fungerar
när jag vill ta ett föremål, se Figur 5. Om gripkraften är för svag glider föremålet
ur greppet, i det här fallet sitter bäret kvar på busken. Kraften måste
också anpassas till föremålets egenskaper. Om föremålet är tungt krävs mer
lyft- och gripkraft, om det är halt krävs större gripkrafter. Alltför starka gripkrafter
måste samtidigt undvikas eftersom de kan förstöra föremål men också
skada händerna och leda till onödig muskeltrötthet. Det här är kontrollproblem
som hjärnan ständigt har att syssla med när vi använder händerna och
det sker helt automatiskt.
För svag
Bra
För stark
Gripkraft
Lastkraft
Figur 5. Balans mellan gripkraft och belastning krävs för att hantera föremål med
fingrarna. Om gripkraften är för svag glider föremålet ur greppet, i det här fallet sitter
bäret kvar på busken. Om den å andra sidan blir för stark kan vi krama sönder det.
24