nyheter i butik nu! - Groove

Cirkeln är
sluten
Cathedral
www.groove.st
text: Thomas Olsson
• bild: Mattias Elgemark
Profetian om världens undergång var
falsk, det är nu dags att på allvar
frälsa världen genom doom metal.
Under alla människors barndom finns
det stunder som biter sig fast. Lee
Dorrian minns när han var nio år.
– Jag hörde Black Sabbath på radion.
De spelade en låt från Master of
Reality-plattan och jag bara frös till.
Vilket sound!
Trots att han var så ung har denna
händelse präglat hans liv, och gör det
ännu idag. Från den stunden blev alla
band som påminde om Sabbath
hyperintressanta för en skivsamlare
som Lee.
I slutet på 70-talet kom Lee in på
punken och blev helt såld. Sporrad av
hardcorepunk som Crass och
Discharge drevs han i början av 80-
talet till att göra något överilat, han
började sjunga – eller rättare sagt
vråla – i grindcorebandet Napalm
Death.
– Jag strävade efter det extrema.
Napalms Deaths motto var snabbhet,
brutalitet och att vägra kompromissa.
Att någon skulle ta oss på allvar trodde
vi aldrig.
Napalm Death blev kultförklarade
och till och med accepterade av den
engelska pressen. Men i takt med
populariteten rämnade bandets ideologier.
Lee kände att idéerna var tagna
till sin spets och hoppade av 1989.
Trött på hela cirkusen tänkte han
helhjärtat ägna sig åt att ge ut hardcoreplattor
genom sitt skivbolag Rise
Above. Men ödet ville annorlunda,
samma år bildades Cathedral. Driven
av uppgiften att återuppväcka intresset
för doom metal släpptes debuten
Forest of Equlibrium 1991. Musiken
segade sig fram som en blytung ångvält
med fastlåst handbroms.
Namn: Lee Dorrian
Född: Woodend i Coventry, England 1968.
Gick på katolsk skola.
Musikalisk kontakt: Gjorde fanzinet
Committed Suicide och hjälpte till med att
anordna punkspelningar.
Band: Medverkade på Napalm Deaths två
första plattor. Första plattan Scum anses
vara världens snabbaste. Cathedral har
släppt sex fullängdare och ett antal EP.
Namnet Cathedral: Lyssnaren ska få
samma känsla av musiken som av att se
på en mäktig katedral.
Skivbolag: Startade RiseAbove under 80-
talet, har givit ut cirka 30 plattor med
bland annat Orange Goblin, Electric
Wizzard och Sheavy.
NASA: Tillbringade en vecka på rymdläger
i Alabama och testade moonwalk.
– På den tiden måste jag alltid vara
stenad när jag skrev texter. Jag försökte
föreställa mig att jag var döende
och skrev bara om deprimerande
saker.
Genom åren har bandets sound
blivit alltmer uppluckrat och texterna
lite mer positiva. Medlemmar har
bytts ut och plattorna varit ojämna
och spretiga. Men nu, tio år senare,
verkar det alltså som cirkeln är sluten.
På bandets senaste platta Endtyme
har Cathedral sökt sig tillbaka till sina
rötter. Soundet är långsamt och kraftfullt.
Dynamiskt nedstämda riff viner
genom luften och anslaget är mörkt.
Inför nya plattan Endtyme gick
Cathedral tillbaka till sitt ursprung
och försökte göra låtar av liknande
slag. Men resultatet blev för spartanskt.
Låtarna kändes som skal utan
innehåll och groovet saknades. Därför
kom kombinationen, många års samlade
erfarenheter och idéerna från
första plattan som en lyckad lösning.
Låtarna tog nu en helt annan vändning.
Det brutala ställdes mot det
mjuka, det stämningsfyllda kombinerades
med det råa och det fula kontrasterade
det vackra. Linjen var tunn
att vandra och avvägningen svår eftersom
de samtidigt inte fick tappa kon-
centrationen och dynamiken.
Gitarristen Gaz Jennings riff är
den här gången mer distinkta, rakare
och känns ärligare. Solona är färre,
det progressiva mer kärnfullt och
leadgitarren spelar mindre slingor.
Kort och gott, kompromisslös doom!
– Jag hade länge känt att vi var tvungna
att göra något drastiskt och när
folk började klassa oss som discodoom
var måttet rågat! Endtyme är
det ärligaste vi gjort, både mot oss
själva och mot bandet på väldigt
länge. Produktionen, attacken i låtarna,
glöden – ja allt finns där.
8