nyheter i butik nu! - Groove

Hemma bra,
borta bäst
text: Josefin Claesson
• bild: Johannes Giotas
Tanya
Stephens
Tre Frågor Till...
Simon
Ohlsson,
sångare i
Silverbullit
Hon är en av de största kvinnliga
artisterna på Jamaica men förmodligen
den enda som älskar semlor.
Tanya Stephens stegar fram till disken på ett
kafé i Göteborg och beställer halvt på svenska,
halvt på patois, en semla.
– Jag älskar semlor, det var en kompis i
Stockholm som först bjöd mig på en.
Hon är dancehalldrottningen som spelat in
sin senaste skiva Sintoxicated i Sverige. Det var
på en fransk musikfestival som folk från ett
svenskt skivbolag fick upp ögonen för henne.
Under ett års tid spelade hon in låtförslag
a capella på sin bandspelare i vardagsrummet.
Dessa skickade hon till Sverige där producenterna
Emil Gotthard och Peter Cartriers gjorde
musiken. Från början var det tänkt att skivan
skulle spelas in på Jamaica, man hade till och
med skickat ner studioutrustning till Kingston
där alltihop fastnade i tullen. Två av högtalarna
har man än idag inte lyckats få hem till
Sverige.
– Kanske har någon glad tullman ett riktigt
högljutt party just nu, skrattar Tanya.
Den nya skivan låter mer pop än dancehall
och naturligtvis undrar man om detta nya
sound är anpassat för den västerländska marknaden.
Tanya tycker dock inte att hon blivit
styrd, tvärtom har hennes riktiga, politiska jag
kunnat komma fram i och med detta samarbete.
– Det finns egentligen bara några
ämnen som kan behandlas textmässigt
på Jamaica; sex, Haile Selassie
och hur man ska slå ned bögar,
säger hon med ett skevt leende.
Egentligen tycker Tanya att det
är sorgligt att hon behövde bege sig
ända till Sverige för att kunna göra
en skiva som är samhällskritisk och
inte tvunget behöver anspela på
sex. Hon säger att hon lämnat sin
feminina (läs porriga) sida och blivit
mer medveten.
Om de svenska musikerna har
hon bara gott att säga. När vi pratar
om producenten Emil blir hon
lyrisk.
– Jag har blivit en groupie sedan
jag kom hit, kanske inte så extrem
att jag skulle campa ute...
Hon berättar vidare att svenska
"stjärnor" är mindre uppblåsta än
de jamaicanska. För tillfället är
Andreas Johnson och Daniel
Lemma hennes största favoriter.
– I går när jag hade mitt showcase i
Stockholm kom Andreas och tittade,
nåt sånt hade aldrig hänt
hemma på Jamaica.
I Göteborg infann sig Daniel
Lemma. För vår skull får vi hoppas
att Tanya fortsätter att beundra
Sverige och dess talanger.
Hur känns det att släppa årets
svenska skiva redan i mars?
– Det är förstås fantastiskt kul. Vad ska
man säga? Jättebra. Vi har inte hunnit
ta del av alla reaktioner än. Nästan så
fort som vi hade haft release på skivan
åkte vi ut på den här turnén med
Euroboys och Soundtrack. Men vi är
såklart väldigt nöjda med allting.
Vad är en ”citizen bird”?
– Det är egentligen en fråga till
Andreas. Det har med hans konst att
göra. Men det handlar om urbana
grejer, onda tomtar till exempel. Man
ska nog se hans bilder eller videor för
att det ska vara någon mening med
att förklara.
Kommer det att ta fyra år att göra
nästa skiva också?
– Nej, men den här gången tycker jag
att det var helt befogat. Vi har verkligen
jobbat med varenda låt väldigt
mycket och det tar sin tid att få det
som man vill ha det, men jag har
redan klart för mig att hur nästa ska
vara. Då ska det bara handla om bandet.
Enkelt. Utan en massa referenser.
Något nytt och eget. Som om man till
exempel uteslöt hela England.
Fredrik Eriksson
Meja ner henne
Varför blir man så beklämd och illa till mods när man hör Mejas
hit Hippies in the Sixties? Är det en dålig låt? Ja. Är det en dålig
artist? Ja. Men varför beklämd? Jo, det är något pinsamt svengelskt
över det hela, ungefär som när Stellan Skarsgård ska spela
amerikan.
Inte så att texten är rent grammatiskt grotesk, det är bara
något med anslaget som får mina kräkreflexer att aktiveras. Det
hela låter som om hon har inspirerats av någon damtidningsartikel
om sextiotalsmode. Ni vet ett sånt där skitreportage där nån
tramsjournalisthagga skriver om politiska eller historiska skeenden
och bara hänger upp sig på utanpåverket – som kläder,
utseende eller stil – och ger blanka fan i vad som egentligen
hände. Till exempel beskriva Kennedy-eran genom Jackie
Kennedys Chanel-dräkt: ”och här på Jackies rosa dräkt kan man
se resterna av presidentens hjärna. Mrs Kennedy led av en svår
depression efter mordet på sin make – hur skulle hon få bort
fläckarna?”
”Hippies in the sixties wore flowers in their hair…” Vad fan
vet du om det? tänker jag.
Det är naturligtvis inte ovanligt att svenska artister bygger
sina texter kring engelska klyschor. Roxette har spelat ihop hela
sin förmögenhet på billig skolengelska och uttryck de plockade
upp mellan ciderfyllorna på språkresan till Brighton 1975.
Självfallet är det orättvist att peka ut Meja som Hin Håles
svengelska representant nummer ett. En snabb genomlyssning
av P3:s Popstadplatta visar att svenska textförfattares engelska
alster ofta är rent ut sagt för jävla kassa – även om själva musiken
genomgående håller internationell klass.
Men det spelar ju inte så stor roll, för i Japan och Tyskland
där Meja och Roxette säljer huvuddelen av sin pappskallemusik
fattar de inte bättre. Klyschor är gut, klyschor säljer i de forna
axelmakterna. Domo Arrigato, idioter!
Och hur intressant är det att hippisarna på sextiotalet hade
blommor i håret egentligen? Vore det inte mer relevant att skriva
om var the flower people är idag, Meja? Feta, medelålders
pundare med grava minnesluckor, ständigt babblande sentimental
goja om sitt jävla revolutionsdecennium. Men deras musik
var bra. Det är inte din, Meja.
Niclas Ekström
petterniclas@penis.com
5Groove 3 • 2001