nyheter i butik nu! - Groove

daniel zquaty. 14/3 20:27
daniel, johnny, jonas. 14/3 20:30
www.groove.st
Innan en spelning flyter bandmedlemmarna
omkring som bubblor i logen.
– Man märker inte riktigt vad de andra gör
innan man går på, men några minuter innan
när vi står bredvid varandra, brukar vi ta
varandras händer och, inte be, men titta på
varandra och… frusta lite, förklarar Mats
Hellquist.
Ni gör det alltså?
– Ja, vi brukar göra det. För att svetsa ihop
oss.
Det är då det gäller.
– Jo, det är då man ska visa hur tapper man är
med sina ackord och sina noter.
Var och en har egna rutiner också.
– Jag blir väldigt fokuserad och precis, säger
trummisen Mats Andersson.
– Jag blir stressad, fortsätter Mats Hellquist.
Tjugo minuter innan spelning måste jag alltid
gå och göra det stora på toaletten. Det slår aldrig
fel.
Redan 1994 vann bandet en Grammis. Samma
sommar spelade de för första gången på
Roskildefestivalen. Organisten Jonas Jonasson
minns tydligt.
– Det var helt otroligt, jag hade ju varit i
Roskilde ofta så det var en stor dag. Jag minns
hur nervösa vi var innan, hur bra det kändes
när vi hade spelat och hur mycket fest det blev
efteråt.
Thomas Öbergs hänsynslösa attityd på scen
hade strax innan resulterat i ett gipsat ben, men
med kryckorna i högsta hugg hoppade han på
sedvanligt vis omkring på scenkanten.
– Vi gjorde låten Fem meter upp i luften live i
Skellefteå. Thomas skulle göra slag i saken och
hoppade allt vad han kunde från en stol uppe
på scenen och skrek ”fem meter upp i luften”
utan att någon i publiken tog emot honom. Där
slutade låten. Sen tittade hans ben ut genom
foten och han blev hämtad av ambulans. Vi
visste att vi skulle spela på Roskilde veckan
efter, men det var inte så att vi sparade på krutet
direkt…
Sån är Bob Hunds inställning till musik. Man
söker nya vägar. Man vill utmana sig själva,
”man måste jävlas med sig själv lite” som
Thomas uttrycker det.
– Första gången jag såg en stor konsert då var
jag tolv år och var på Hovet och såg Queen,
säger basisten Mats Hellquist. Jag ryser fortfarande
när jag tänker på det. Dom hade en
scenshow så att jag inte vågade gå in i hallen,
jag stod och darrade. Då tänkte jag ”Så här
häftig kommer du aldrig att bli”.
– När det händer, då ska det vara action, då
ska det sprängas saker, saker ska gå sönder och
folk ska ramla ner och bryta armarna om det
är möjligt, menar Thomas Öberg. Allt för att
betala tillbaka den entrébiljett folk löst.
Och med Bob Hund vet man aldrig riktigt
vad som är planerat eller spontant. Bandet
utstrålar en blandning av förvirring och medvetenhet.
Men visst funderar man på hur en show
ska genomföras.
– Det är ens skyldighet att presentera det så bra
som möjligt, förklarar Mats. Om vi nu har hittat
ett sätt där vi balanserar vemod och eufori –
det är väl inget fel att regissera en rockkonsert?
Det tycker jag alla band borde göra.
Det är ju inte svårare att göra det bra än att
göra det dåligt. Det tar ju bara tio minuter
extra…
– Vad vi strävar efter är ett möte, direktkontakt,
menar Jonas Jonasson. Det är svårt att
tolka en hitlista, men att kolla en trettonårig
kille i ögonen som tycker att det är hans största
dag, det är helt otroligt. Jag kan själv känna
igen den känslan från när jag var yngre.
Inne i logen går bandmedlemmarna om varandra.
Det är 40 minuter kvar till konsert.
Gitarristen Johnny Essing letar efter sin bruna
T-shirt. Frenetiskt. Mats Hellquist kommer ut
från toaletten.
– Det blev lite tidigare än vanligt idag…
Bandets hjälpreda hittar Johnnys favorit-T-shirt
på en undanställd roddarvagn. Trummisen
Mats Andersson ser sammanbiten ut. Vänner
besöker bandet backstage, det kramas och hälsas.
Thomas Öberg vandrar runt, runt och
sjunger upp. Han skriker och tjuter.
Producenten, och sjunde medlemmen, Daniel
Zquaty bestämmer sig för att borsta tänderna.
Han har inte spelat live på scen på 15 år. Efter
det söker han en ledig plats för en hög fint
ihopvikta kläder.
En låtlista måste skrivas. Gitarristen Conny
Nimmersjö står och stretchar i en dörrpost.
Både ben och armar. Några gör narr av ansiktena
på bandets nya planscher. ”Jaså fick jag noll
rätt.”, ”Jaså, flyttas jag inte upp till nästa klass.
18