nyheter i butik nu! - Groove

Biohazard
Packar fortfarande
stark högerslägga
text: Per Lundberg G.B. • bild: Johannes Giotas
I över tio år har de stampat allt hårdare på
distpedalerna. Numera har de sin studio i
en lugnare del av Brooklyn. Grooves reporter
och fotograf åkte till New York för att
äta sallad med hårdslående Biohazard.
Vi sitter i bilen som tar oss över
Brooklyn Bridge. En imponerande
kaxig stenkoloss. Billy berättar att i
huset bredvid deras studio tränar
Evander Holyfield, Lennox Lewis och
Mike Tyson. Billy undrar om vi ska se
matchen i kväll. Mike Tyson ska möta
någon i mina öron helt okänd. Danny
säger att han ska spela in matchen.
Billy och Danny utgör ena halvan av
Biohazard. Billy har en svensk flickvän
och drar några svengelska one-liners
som suga, knulla och supa.
– Min tjej har försökt lära mig dom
viktigaste orden.
Vi skrattar hjärtligt allihop, det är
konstigt att de första orden man lär sig
i ett nytt språk alltid är könsglosor.
Innan vi satte oss i Dannys bil var vi
nere i Biohazards studio och lyssnade
på bandets kommande skiva.
Studion är en kombinerad replokal
och ett ställe att hänga ut i. Väggarna
är fyllda med turnéaffischer, foton och
klotter. Det är kallt och mögelstanken
slår emot mig när vi kliver ur den
gamla hissen.
– Akta er för råttorna, flinar Billy. Det
ska visst vara äkta Brooklyn-råttor
stora som småbarn.
Jag är inte road. Bandets manager
skrattar så att man kan se tandköttet.
Tycker att det är lite underligt att ett
tufft band som Biohazard har en manager
som ser ut som ett 60-årigt
apoteksbiträde, men det här är ju USA
så varför inte.
Billy, Danny och Evan berättar hur
de började spela in skivan för sex veckor
sedan och att det mesta är gjort på
dator.
– Det är för det första mycket billigare.
Ingen budget man måste hålla och man
kan hålla på nästan hur länge som
helst, menar Billy.
Alla tre börjar tala om hur fantastiskt
det är med hårddisk-inspelning.
Medan jag mer intresserar mig för vad
som finns i rummet. Räknar till fyra
jungfruljus, en R2D2, en boxboll, en
1200 med mixer plus att det nu inte
luktar mögel längre utan rökelse.
– Det är klart att lika organiskt sound
blir det ju inte. Men huvudsaken är att
vi ursprungligen kommer från det
organiska, mässar Danny.
Vi lyssnar på låtarna. Och de
poängterar att det bara är en råmix.
Det låter bra. Biohazard har inte förändrat
sitt sound ett dugg. Tyngden och
aggressiviteten är kvar. Och de är stolta
över att ha producerat själva.
Första låten Sellout dundrar ur högtalarna,
en snabb och tung låt. Det fortsätter
med Gone som är aningen
lugnare. Det som slår mig mest är att
refrängen är rätt jazz-influerad. Unified
är en typisk Biohazard-låt, den skulle
kunna vara Biohazards första demo. Rå
och väldigt basic. På Last Man
Standing blandas gitarrmattorna med
DJ Ricc:s sköna scratch. I låten Trap
handlar texten om hur en ung mans
ideal går i bitar när hungriga skivbolagsbossar
slår klorna i honom. Bästa
spåret är helt klart Get Away, den
kommer att bli en klar live-favorit. Här
märks det att de fortfarande vill vara
med i leken. I refrängen, som faktiskt
låter At the Drive-in, kan man känna
hur det är att stå längst fram vid
kravallstaketet.
– Det är väl som textskrivare man mognat.
Speciellt nu när man har barn och
så, säger Evan.
Killarna berättar att låtarna handlar
om att gå vidare i livet, kompisar, relationer
och om att hamna i giriga
skivbolagsgubbars händer. Jag försöker
se nån reaktion från apotekarmanagern
men den uteblir.
– Om det här skulle floppa så kan vi
inte anklaga några andra än oss själva.
Vi har gjort allt själva. Vi har tagit kontroll
över allt från första början till det
bittra slutet, ler Evan. Om vi inte kan
”röra” folk då är det inte värt det. Vi
gör den här skivan för kidsen som står
längst fram på våra konserter. Dom