Uppsats Carl-Johan Freed Från Jesus till Muhammed - Ett nytt Sverige

II. Intervju med IBRAHIM, född 1970, missionärsbarn, jobbar inom vården, granne och kontakt via
Skarpnäckskyrkan samt kyrkans sporthall. Intervju på uppsatsförfattarens arbetskontor den 21 februari
2013.
UV:
I: Jag är alltså... född i X-land som missionärsbarn... och mina föräldrar jobbade… på den tiden… svenska
internatskolan som fanns där. Det låg i X-stad nånstans. C-J: … var det ett särskilt samfund? I: Äh... mina
föräldrar är (sic) pingstvänner... min farfar är gammal pingstpastor... mamma är uppväxt i en Filadelfiaförsamling.
Men själva missionsorganisationen dom åkte ut i, den var inget eget särskilt samfund… Så det var
lite blandade där... sen var dom hemma i Sverige, nån period… åkte ut igen... och då flyttade dom till norra X-
land … startade en församling där... och sen så... började jag också på… den nya svenska skolan för
missionärsbarn… Man åkte hem till Sverige och dom åkte runt i olika församlingar, ett slags tacksägelseresa då,
för alla missionsvänner, för alla som samlat in pengar och så. Vi var ju kanske inte med på alla möten, men en
hel del var man ju där också och sjöng sånger tillsammans, vilket inte alltid var så populärt som du kanske kan
förstå... Men det var… aldrig något man överhuvudtaget reflekterade över om det fanns en gud eller inte, det var
ju självklart att man trodde på Gud. Jag har ju läst aftonbön med mina föräldrar så länge jag kan minnas. Jag
läser också ”Gud som haver med mina barn”, det känns naturligt... Alltså det här med internatskolan och den
biten... det är ett kapitel för sig, det var inte så lyckat tror jag... jag kan inte säga bara mina föräldrar, utan det var
ju alla missionärers, det var inget val man hade, utan det var det enda alternativet som fanns då.
I tonåren… jag var mer rebellisk kanske, dom åren när jag liksom slets mellan... det var mer frikyrklighet och...
världslighet... då vill man gärna… ifrågasätta. Men annars... har jag nästan undvikit missionärsbarnskapet... jag
var väldigt kritisk en period så då. Jag tror jag har försonats med det också... jag är över 40 nu… (Då var jag)
fortfarande bara en 13-14 år, jag hade inte rört mig ute i samhället... vi bara kom ju till Sverige till den plats dit
man alltid längtat och... jag börjar på högstadiet och jag fick gå om sjunde klass då... det gick väldigt dåligt för
mig i skolan… det är inte kul att då liksom flytta till Sverige... vara ett år äldre än alla andra i klassen, gå om en
klass och sen jätteosäker på vem man är och allt det där tonårs och så... Så det blev ju väldigt viktigt för mig,
pingstkyrkan i X-stad. Där fanns det då liksom ungdomsgäng... Samtidigt som det ju var första gången som jag
mötte liksom den där andra världen, liksom utanför kyrkans murar som jag inte alls var van vid utan... det var
högstadiet då var man ju redan inne i alla slags lockelser liksom som kan tänkas finnas - det var både liksom
alkohol och tjejer och... ja, allt. Men samtidigt var det väldigt starkt i mig vad som var rätt och fel, jag kände
att… det var väldigt jobbiga år... och… jag åkte på… missionärsbarnskonferenser… missionärsbarn… nån av
dom tog med mig på ungdomsläger på sommaren, bibelskola... ja, väldig dragkamp hela tiden, det var väldigt
starkt… Under några år så rörde jag mig i de här olika världarna. … det var ju ett slags test också i... pröva mitt
samvete i vad som verkligen var fel och rätt och vad det var som jag egentligen var upplärd att tycka var rätt och
fel. Och mer och mer så började jag tvivla på det där och tänka på att... jag började lära känna andra människor
som inte sa sig vara troende men dom var också jättefina människor. Och... pingstkyrkan, människorna där... jag
tyckte... det blev en väldigt liten värld, en trång värld liksom… den där frikyrkovärlden, den funkade inte för mig
kände jag. Men... samtidigt ville jag ändå vara kristen, jag såg att det fanns alternativa sätt att vara kristen på,
även hur man skulle klä sig, det fanns något ungdomligt... Jag hade också en period när jag var intresserad av
kanske lite mer mystik och så, fast ändå inom en kristen kontext som liksom mer utmanande... mer på djupet...
Jag gick till katolska kyrkan och så där, jag läste liksom... Stinissen, och Thomas Merton... jag tyckte om det där,
det där som var liksom djupt... Men det var liksom hela tiden parallellt med det här världsliga, det var som om
jag ändå till slut att jag bara står och famlar, nu vet jag varken ut eller in, jag vet inte om jag tror längre. Jag vet
inte om jag tror! Alltså... vad består jag av? Är jag... liksom... bara en produkt av mina föräldrars uppfostran…
vad jag tror… om vad som är rätt och fel... det var inte så liksom att jag avsvor mig... min tro... men... mitt
levnadssätt blev ändå... det... ganska aktivt, nu gör jag bara, nu lever jag som... som jag känner för, dit min lust
tar mig även om jag vet att vissa saker är fel… jag var ju den första i familjen… som liksom mer öppet
deklarerade att... "Jag dricker alkohol".
KO:
I: … det är ingen enskild händelse och ingen speciell person heller som... jag har haft mycket samtal med och så.
Vi flyttade alltså hem till Sverige... det var väldigt jobbigt, jag var tonåring, jag var väldigt osäker på vad det var
som gällde och... ja, det var liksom man hade levt i en skyddad värld på den här internatskolan med väldigt få
39