Uppsats Carl-Johan Freed Från Jesus till Muhammed - Ett nytt Sverige

En viktig lärdom av konvertiternas kritik är det som löper som en röd tråd genom alla
intervjuer: nämligen att de troende måste akta sig för att uppslukas av sekulariseringen
och materialismen. Samtidigt finns - paradoxalt nog – hos många av informanterna ett
behov av just rationalism, klarhet och vetenskaplig prövning. Jag tolkar denna dubbelhet
som en utmaning för kyrkan att både kunna vara kritisk mot avarter i det sekulära
samhället och samtidigt använda sig av vetenskapens frukter men mitt i allt behålla
fascinationen för det stora trosmysteriet. Flera konvertiter uttrycker denna helhet bl a
genom sitt regelbundna läsande av Koranen och riten att be fem gånger om dagen enligt
föreskrivet sätt. Kanske kan man sammanfatta denna hållning som rationell men
samtidigt andlig. Här finns en underliggande vaksamhet så att det negativa i det
västerländska samhället inte tar över efterhand och blir ett substitut för äkta religion. En
konkret slutsats som förvånade mig var att så pass många med uttalat tidigare
vänstersympatier lockats av islam – en grupp som i Sverige ofta varit religionskritisk. För
somliga i kyrkan är det säkert en svårsmält kritik att låta sig utmanas av – att inte tillåta
allmänkonservativa värderingar utan grund i evangeliet i kombination med materialism
sluka det radikala evangeliet. Istället måste tron omsättas i praktisk handling som rör fred,
miljö, fattigdom och solidaritet. Paradoxalt nog finns här gemensamma beröringspunkter
och kärnvärderingar mellan t ex väckelsekristendomen och en aktiv islam. Tyvärr har man
historiskt sett inte kunnat mötas för dialog och samarbete p g a teologiska skiljaktigheter.
Möjligen kan min uppsats peka på en gemensam grund som kan utgöra bas för att kämpa
för gemensamma samhällsmål. En utmaning inte minst för den kristna kyrkan i Sverige
som fortfarande är majoritetsreligionen med tolkningsföreträde och borde därmed ta
första initiativet.
- Rätt gemenskap! Det är uppenbart att många informanter inte haft en nära relation till
kristna som kunnat visa vad tron verkligen står för. Istället ser informanterna en kyrka på
avstånd som inte verkat bry sig särskilt mycket. Sultán Sjöqvist återkommer ofta till att
vänskaps- och kärleksrelationer varit avgörande för konversioner till islam (Jfr med en
modern kristen betoning på smågrupper, vänskapsevangelisation osv). Ett andligt
tomrum fylls upp – med muslimskt innehåll - hos den sökande då kristna inte finns
närvarande. Därför menar jag att det finns ett fortsatt behov av personliga kontakter som
generar dialog, närhet, äkthet och utbyte av upplevelser. Det räcker alltså inte med kyrkan
internt organiserar en varm och fungerande gemenskap. Det faktum att kristna ser Jesus
som unik, något som alltjämt förblir en skiljelinje mellan religionerna, kan paradoxalt nog
också bli en mötesplats och en gemensam referenspunkt. Konvertiterna är väl medvetna
om att de kristna var ”först” med Jesus men förväntar sig också att de lyfter fram Jesuspersonen
tydligt trots att man vet att man har skilda teologier. Det verkar som att
konvertiterna oftare ser det sekulära hotet som långt större än att de kristna håller fram
Jesus-gestalten. Kanske kan någon form av enhet kring Jesus ge styrka i den gemensamma
kritiken mot de sekulära avarterna – snarare än ett motiv till att se varandra som fiender?
Min informant Mehmed menar att i Jesus-gestalten finns också lösningen – hade alla levt
som han hade världen sett annorlunda ut. Al-Ghazali, känd filosof inom klassisk islam,
hyste ett speciellt intresse för Jesus som han kallade ”Hjärtats profet” och gav en särskild
plats som en av den sufiska andlighetens centralgestalter. 118 Kanske kan teologier av
liknande slag – samt konvertitberättelser som Ibrahims - utgöra en plattform att utgå ifrån
i mötet med varandra. Jag menar att här måste kyrkan självkritiskt förmå sig till att skilja
på vad som är kulturellt kristet betingat och vad som är genuin bibelbaserad tro. Den
kristna kyrkan måste hela tiden söka en fungerande kontextuell helhetslösning och
undvika all form av söndagskristendom.
118 Khalidi, 2002, s51, 171.
31