Uppsats Carl-Johan Freed Från Jesus till Muhammed - Ett nytt Sverige

Guds existens. Denna bild kontrasteras ofta mot aktiva muslimer man mött utomlands eller i
muslimska kretsar i Sverige där dessa uppfattas som varma, snälla, moraliska etc. Vidare kan det
också vara kritik mot kyrkan som institution eller system i det svenska/västerländska samhället
med en ofta otydlig eller rent av sekulär funktion som inte utgör ett komplett andligt system att
följa. 100 Därför kan ett utträde ur Svenska kyrkan likt Ahmeds fungera som en symbolhandling
för denna protest men också en andlig uppgörelse som pekar fram emot islam.
Jag konstaterar också att det paradoxalt nog är just Jesus-gestalten som gör att konvertiten
fortsätter sitt sökande inom islam - en slutsats som förvånat mig. Vid en jämförelse - om inte
alltid särskilt djupgående – mellan Koranen och Bibeln, framträder för denne en diskrepans i
synen på Jesus. Här finns ytterst sällan en kritik mot Jesus i sig, bara hur Bibeln och de kristna
framställer honom. Ett tydligt exempel är min informant Ahmed som betonar denna kritik. Flera
uttrycker en längtan och fascination inför Jesus men anser att han vanställts och förvanskats. I
Koranen finner man istället hans rätta identitet och position som mänskligt föredöme - en helt
annan bild av hans uppdrag som konvertiten tycker stämmer bättre än den svårbegripliga kristna
tolkningen av Jesus som Guds son. Det är sällan man haft en förstahandserfarenhet av kristen
tro, utan mer betraktat tro och kyrka på avstånd men inte funnit dessa tillräckligt attraherande.
Inom islam finner man istället en klar teologi, en integrerad omvärldssyn samt en filosofi som
man uppfattar gäller hela livet och därför ger etisk vägledning i praktiken. Pusselbitarna faller på
plats och även Jesus-gestalten blir förklarad. I min uppsatsrubrik har jag satt ett frågetecken
(”Från Jesus till Muhammed?”). Jag antyder där en osäkerhet inför ett eventuellt byte av andlig
förebild. En slutsats utifrån analysen är att det inte rör sig om ett antingen eller – den ene
religionsstiftaren mot den andre – utan snarare ett både och. Jesus och Muhammed står sida vid
sida närmast komplementärt (även om Muhammed anses som den sista av Guds profeter).
Belysande är Ibrahims svar när jag frågar honom om hur han reagerar på kristna som tycker att
han valt fel:
Jag vill försöka få dom att förstå att jag tror på samma Gud som du gör. Det är tråkigt om
du tycker att jag valt fel, men ... glöm inte i alla fall att jag sagt att jag älskar Jesus och
kommer alltid att älska honom. Om jag kan vara en person som kan finnas i landskapet
mellan muslimer och kristna … så vill jag absolut vara det.
Slutligen har jag analyserat tecken på nyorientering hos informanterna. Jag konstaterar att det som
konvertiterna tidigare uppfattat vara exotiskt och främmande ändå blivit en naturlig vägledning
vid en specifik tidpunkt i sitt liv. Nu efteråt har detta blivit en självklar, integrerad del av
konvertitens vardag. Övergången till islam beskrivs av de flesta konvertiter som att de redan före
sin konversion varit kritiska mot det västerländska samhället och därför varit öppna för nya
lösningar. 101 Konvertiterna ser detta i efterhand som Guds ledning och försyn; nu måste de göra
upp med saker i sitt gamla liv parallellt med en förberedelse för en ny muslimsk identitet. 102 Jag
ser också en parallell till de historiska väckelserörelsernas betoning på den egalitära gemenskapen.
En intressant analys gör min informant Ibrahim:
Jag tycker det är väldigt skönt med det här andliga sufisammanhanget men som ändå är
väldigt opretentiöst, man träffar liksom enkla, misslyckade, knepiga, konstiga människor.
Men det vi har gemensamt är att vi vill närma oss Gud.
Jag har tidigare också konstaterat att konvertiterna helst undviker att diskutera kritik och tvivel,
något som ses som ett västerländskt påfund emedan islam har svar på livets alla frågor. Ahmed
säger:
100 Ibid, s94.
101 Sultán Sjöqvist, 2006, s73.
102 Ibid, s75.
23