Med blicken mot väster - Ergo

Ergo #2 / 2008
NYHETER / 09
Blandade reaktioner i Australien
efter slopat kårobligatorium
I Australien tog den dåvarande
högerregeringen bort kårobligatoriet
för knappt två år sedan.
Effekterna har inte låtit vänta
på sig.
Den 1 juli 2006 togs det australiensiska
kårobligatoriet
bort. Men till skillnad mot i
Sverige kantades beslutet
i landet ”down under” av
vilda protester och demonstrationer.
Många fruktade att studenternas inflytande
över sin utbildning skulle försvagas,
att flera av de sociala aktiviteter
som kårerna utförde skulle minska och
att studenters röst överlag i samhället
skulle tystas ner.
Obligatoriska kåravgifter hade länge
varit en del av det australiensiska universitetssystemet.
Den första studentkåren
bildades vid Sydneys universitet
1874 och obligatoriskt medlemskap
hade funnits sedan Melbournes universitet
införde det 1906. Men efter att de
australiensiska Liberalerna 2004 fick
en majoritet i senaten aviserade man
att man ville införa VSU: Voluntary Student
Unionism. Förslaget innebar att
studenterna, som dittills betalat mellan
100 och 590 AUS-dollar per år (570-3
400 svenska kronor), skulle få välja huruvida
de ville vara med i universitetets
studentkår eller inte.
EFTER STORA PROTESTER som gjorde att
beslutet förhalades, infördes systemet
i juli 2006. Nu, knappt två år senare är
reaktionerna blandade. Angus McFarland
är ordförande i NUS, National
Union of Students, som är Australiens
motsvarighet till Sveriges förenade
studentkårer. Han är inte nöjd med den
nya ordningen:
– Framför allt har reformen ökat skillnaderna
mellan de rikare och de fattigare
universiteten. Universiteten med
mer resurser har stöttat studentkårerna
och hjälpt dem att fortsätta sin verksamhet.
På de mindre och resurssvagare
universiteten har studentkårer fått
lägga ner. Det har lett till att studenter
i än högre grad söker sig till de större
universiteten, som då får mer pengar.
Det är en ond cirkel.
»KÅRERNA TAPPAR
INFLYTANDE OCH FÖRLO-
RAR MÖJLIGHETEN ATT
DRIVA KAMPANJER FÖR
STUDENTERNA.«
Studentdemonstration mot VSU i Sydney, 15 mars 2005. John Howard är partiledare för Liberalerna och f.d. premiärminister.
Foto: Michela Ledwidge
Det förslag som nu läggs fram i
Sverige har flera likheter med det australiska
systemet. När kåravgiften tas
bort ska universiteten och högskolorna
via statsbidrag vara med och finansiera
bland annat utbildningsbevakningen.
Samma sak sker i Australien – något
som där har lett till att studentinflytandet
har minskat enligt Angus McFarland.
– De ger pengar till kårerna, men kräver
samtidigt 50 procent av platserna i
kårstyrelsen. Kårerna tappar inflytande
och förlorar möjligheten att driva kampanjer
för studenterna.
MEN ALLA ÄR INTE lika negativa till systemet.
VSU har tidigare prövats på delstatlig
nivå i Australien, bland annat i
staten Western Australia från 1994 till
2002, samt i Victoria från 1994 till 2000.
Försöken låg till grund för beslutet att
införa systemet i hela landet. VSU fick
tydliga resultat i de stater där det infördes.
I Western Australia landade anslutningsgraden
till kårerna vid fyra
olika universitet på mellan sex och 35
procent. Vid Edith Cowan-universitetet,
med den lägsta anslutningsgraden,
lades kåren i princip ner 1999 i brist på
pengar.
Western Australian Union of Liberal
Students skrev 2002 en rapport där man
hävdar att den låga anslutningsgraden
visar på det verkliga (icke-)behovet av
studentkårerna; om bara 30 procent frivilligt
ansluter sig till kåren behövs inte
kåren för mer än 30 procent av studenterna,
menar man. Vissa kårer har till
och med blivit bättre, enligt de liberala
studenterna. 1994 hade Western Australia-universitetet
27 olika aktiviteter
eller inrättningar för studenter, 1997
hade de växt till 45 stycken under VSUsystemet.
När Ergo frågar ett par studenter vad
de anser om VSU skiljer sig åsikterna
inte särskilt mycket från varandra: det
har helt enkelt inte märkts så stor skillnad.
Julia Erington pluggar stadsplanering
vid Queensland University of Technology:
– Jag har inte märkt så mycket, det
enda som har förändrats är att jag inte
längre betalar kåravgiften. Men jag tror
att andra studenter kanske har förlorat
på det, obligatoriskt kårmedlemskap är
ett sätt att göra våra röster hörda.
Angela Barbeler, arkitektstudent, är
inne på samma linje:
– Upplägget för mina studier gör att
jag inte påverkats så mycket. Jag arbetar
fyra dagar i veckan vid en arkitektfirma
och är en dag på universitetet. För mig
är VSU en ganska bra politik.
ETT ÅR EFTER INFÖRANDET av VSU publicerade
Council of Australian Postgraduate
Associations (CAPA), som representerar
Australiens 264 000 doktorander, en
rapport där man beskriver effekterna av
det nya systemet. CAPA menar att det efter
endast ett år är svårt att se de exakta
konsekvenserna men hävdar likväl att
doktoranderna är de som har drabbats
hårdast av VSU. Enligt en enkät med 20
tillfrågade doktorandorganisationer får
åtta stycken mindre än 50 procent av sina
inkomster jämfört med före VSU, varav
fyra stycken får mindre än fem procent.
Antalet anställda har halverats, 30 procent
kan inte längre erbjuda rådgivning.
Man skriver också att ”det är svårt att helt
känna till situationen för de organisationer
som inte kunde svara på vår enkät.
Det är dock uppenbart att i flera fall där
enkäten inte besvarades fanns det helt
enkelt ingen kvar som kunde svara”.
»JAG HAR INTE MÄRKT SÅ
MYCKET, DET ENDA SOM
HAR FÖRÄNDRATS ÄR ATT
JAG INTE LÄNGRE BETALAR
KÅRAVGIFTEN.«
I Australien har Labourpartiet nu tagit
över regeringsmakten men systemet
med VSU väntas inte förändras på ett tag.
– Det är svårt att höja skatter, vilket de
flesta skulle uppfatta ett återinförande
av kårobligatoriet som, säger Angus
McFarland.
I Sverige går enmansutredningen
nu ut på remiss och ett avskaffande av
obligatoriet väntas ske 2010. Än så länge
har demonstrationerna från Sveriges
studenter uteblivit – frågan är om det
någonsin blir några.
CHRISTIAN WOHLERT