Med blicken mot väster - Ergo
Med blicken mot väster - Ergo
Med blicken mot väster - Ergo
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Ergo</strong> #2 / 2008<br />
RECENSIONER / 21<br />
Betygen sätts i skala 0–5<br />
svårt att ta till sig, bitvis helt hypnotiserande. Det är<br />
kanske svårt att leva sig in i alla dessa udda existenser,<br />
men det är lika svårt att inte beröras av Jonssons egenartade<br />
men ändå varma skildring av utanförskap och<br />
ödslighet.<br />
PER VESTERLUND<br />
Storslaget men utan hjärta<br />
There Will Be Blood<br />
Regi: Paul Thomas Anderson<br />
Premiär 22 februari på SF.<br />
Paul Thomas Andersons nya film “There Will Be Blood”<br />
är baserad på en roman av Upton Sinclair och handlar<br />
om oljemannen Daniel Plainviews liv och leverne. Under<br />
några decennier får vi följa hans hänsynslösa väg<br />
<strong>mot</strong> rikedom. Det är ett ensamt liv där sveken <strong>mot</strong> sonen<br />
och alla andra i hans omgivning tär på psyket.<br />
“There Will Be Blood” är en ambitiös och välgjord film.<br />
Det är ingen överraskning att den nominerats till åtta<br />
Oscars. Daniel Day-Lewis gör ett klassiskt Oscarsframträdande<br />
där inget saknas för att ta hem statyetten. Han<br />
får leva ut alla känslor man kan tänka sig. Tyvärr får han<br />
dock ta lite väl mycket plats vilket gör att han ofta är i vägen<br />
för den övriga berättelsen.<br />
I sina tidigare filmer, som “Magnolia”, har regissören<br />
Paul Thomas Anderson en tydlig egen röst. Men i “There<br />
Will Be Blood” står han inte alls att känna igen. Hans stil<br />
har alltid byggt på ett samspel mellan musiken och en<br />
svepande rörlig kamera. Här saknas detta samspel i det<br />
närmaste helt. Anderson har gjort ett ganska traditionellt<br />
historiskt drama som liknar ett antal andra amerikanska<br />
storfilmer och som skulle kunna vara regisserat<br />
av vilken annan etablerad Hollywood-regissör som helst.<br />
Kanske kan man finna svaret till detta i att Paul Thomas<br />
Anderson här har skrivit manus på en redan existerande<br />
berättelse, medan han vanligtvis brukar skriva sina egna<br />
historier. Detta lyckas han inte alls lika bra med. Visst är<br />
det välgjort och storslaget, men udden och egensinnet<br />
finns inte där. Det har alltid känts som att Anderson berättat<br />
historier som kommit direkt från hjärtat, men nu<br />
känns det som att hjärtat saknas.<br />
NICLAS GILLBERG<br />
”There Will Be Blood” är nominerad till inte mindre än åtta Oscars.<br />
av den stjärnbeströdda ensemblen lämnar dock en del<br />
att önska. Allas vår Borat, Sacha Baron Cohen, lättar<br />
förvisso upp med ännu en skojig etnisk karikatyr, men<br />
i rollen som den djävulske domare Turpin låter en trött<br />
Alan Rickman sig överglänsas av sina guldbyxor. Eftersom<br />
Burton har skalat bort mycket av sidospåren för att<br />
koncentrera sig på sitt huvudpar är dock skadan inte så<br />
omfattande.<br />
Genom att fokusera på Sweeney Todd och Mrs Lovett<br />
vill Burton ge ben och märg till hjärtesorgen som är<br />
berättelsens kärna. Ändå bottnar inte tragiken. Han<br />
verkar rädd att gå vilse i musikalmaskineriet och har<br />
Foto: Paramount Vantage<br />
på så vis skapat en inbunden och moloken musikal.<br />
Eufori tillhör genrens basingredienser men i ”Sweeney<br />
Todd” höjs bara pulsen när blodet, bokstavligt talat,<br />
strömmar till. Det är bara i de flyktiga och faktiskt en<br />
smula tjatiga slaktarstunderna som filmen innehåller<br />
lustfylld utlevelse. Även om här finns en poäng stupar<br />
det på tamheten i resten av filmen. Kanske ska vi vara<br />
tacksamma för att vi inte smittas av den demoniske<br />
barberarens engagemang. Likafullt ges vi rätt lite annat<br />
att bry oss om i denna förvånansvärt smakfulla och<br />
dämpade skröna.<br />
CHRISTOFFER OLOFSSON<br />
Antimusikal med strålande Depp<br />
Sweeney Todd<br />
Regi: Tim Burton<br />
Premiär: 15 februari på SF<br />
Johnny Depp och Helena Bonham Carter är demoniska och tonsäkra.<br />
Foto: Warner Bros. Entertainment Inc.<br />
Tim Burton har bytt bubblande chokladkaskader <strong>mot</strong><br />
forsande floder av blod. Efter den färgsprakande och<br />
förhållandevis gladlynta ”Kalle och chokladfabriken”<br />
är han nu tillbaka i den monokroma dystergotik som<br />
kännetecknar de flesta av hans galghumoristiska filmer.<br />
Denna mörka blodskvättarmusikal om den hämnande<br />
barberaren och hans kannibaliserande husfru<br />
utspelar sig <strong>mot</strong> en, på typiskt burtonskt vis, förvriden<br />
fantasiversion av 1800-talets trånga och smutsiga Londongränder.<br />
Det är så långt ifrån gräll singalongtechnicolor<br />
som det går att komma, men så är också ”Sweeney<br />
Todd” lite av den traditionella musikalens antites.<br />
Redan Stephen Sondheims teaterförlaga gick <strong>mot</strong><br />
strömmen, inte minst genom de snåriga konststyckena<br />
till sånger. De föga trallvänliga bitarna om löss och<br />
smuts är kluriga att följa med i och, får man förmoda,<br />
än svårare att sjunga. Till huvudrollerna kunde Burton<br />
inte ha hittat några bättre lämpade än sin gamle<br />
vapendragare Johnny Depp och sin fru Helena Bonham<br />
Carter. Musikaliskt oskolade men fullständigt orädda<br />
hanterar de utmaningen på bästa vis. Ingendera är någon<br />
märkvärdig sångare men de lyckas hitta precis rätt<br />
individuella tonläge där dialog och sång trivs bäst ihop.<br />
De är strålande, i synnerhet den eldögde Depp. Resten
Change language