Med blicken mot vÃ¤ster - Ergo

More documents

Recommendations

Info

Ergo #2 / 2008 KULTUR / 19 Tillfällig gäst i Uppsala Jonas Gardell är tillbaka i Uppsala med sin show ”Tillfällig gäst i ditt liv”, som fortsätter att spelas för fulla hus. En krävande föreställning för både honom och publiken, säger han. – Man bör vara nykter och utvilad. Jonas Gardell låter påfallande pigg när han ringer upp klockan tio en måndagmorgon. – Jag tycker om morgnar. Tyvärr är jag kvällspigg också, så det blir inte mycket sömn. Du har beskrivit ”Tillfällig gäst i ditt liv” som allvarligare än dina tidigare shower, men också ”bögigare”? – Jag har aldrig förstått att man måste göra skillnad mellan allvar och humor. Den här showen är nog personligare i sitt allvarliga tilltal än de tidigare, ett centralt nummer handlar om min mamma och hennes långsamma utsuddande. – Det där med ”bögigare” har jag slutat säga, eftersom det har visat sig finnas dialektala skillnader i ordet. För mig är ”bögig” camp, att göra smaklösa saker i smaklösa kostymer. Men i Göteborg verkar det kunna betyda tyken eller snobbig! Skämten om Mark lär också få stor plats. Tröttnar han aldrig på det? – Det är mindre Mark nu än vid premiären, showen ändras ju hela tiden. Men han kan nog ta det, han ägnade själv halva sitt sommarprat åt att förtala mig! Jonas Gardell turnerar våren ut, samtidigt som han skriver på en bok om Jesus, gör teveframträdanden och är en flitig bloggare. Dessutom är han småbarnspappa – hur går det ihop? – Tidsplanering. Jag tummar inte en sekund på tiden med barnen, och turnerar de veckor de inte är hos oss. En konsekvens är att jag inte har något socialt liv. När Gardell gästade Musikens hus i höstas var han missnöjd med akustiken (”Skämmes, arkitektjävel!” skrev han på gardellskt manér i sin nätdagbok) eftersom han inte kunde höra publiken. Med riggade mikrofoner åtgärdades saken till nästa föreställning. – Teater är ju inte bara publikens möte med artisten, utan också artistens med publiken och publikens med publiken. Det är de där magiska rummen som uppstår, som vi inte kan sätta fingret på. Jonas Gardell berättar att han ibland varit så trött att han 45 sekunder innan han ska in på scen tänkt ”jag hinner sova lite”. Men sedan kopplas energin på i mötet med publiken. I gengäld kräver han en del tillbaka. – Jag begär att man ska bjuda till lite. Det är ganska krävande att gå på mina föreställningar, det kränger väldigt mellan det vulgära och det finstämda. Man bör nog vara nykter och utvilad. Nyligen utsågs Gardell till hedersdoktor i teologi vid Lunds universitet, vilket väckte protester i vissa läger. Konstigt vore väl annars, menar han. – Jag är uppvuxen i en akademikerfamilj och med det gnäll som alltid ingår i den akademiska sörjan, förlåt, livet. Det finns alltid någon som inte unnar någon annan något – nu rör det sig dessutom om en så kontroversiell person som jag. Din bror Mattias är professor i jämförande religionsvetenskap i Uppsala, så det Jonas Gardell balanserar mellan det finstämda och det vulgära. Foto: Ema Telstar här kanske känns bra för familjefriden? – Ja – nu vet jag ju att Mattias är väldigt stolt över mig, men man ska inte glömma att det finns en gammal schism mellan Uppsala och Lund... Annars associerar Jonas Gardell Uppsala med nationerna. Som ung och oupptäckt var nationsscenerna utmärkta ställen att öva sig på. – Studenter är en tacksam publik. Man är kritisk men samtidigt öppen. Det akademiska Uppsala har han mindre till övers för. – Jag är väldigt ointresserad av de akademiska traditionerna med middagar där man skålar på latin. HANNA LUNDQUIST/cred@ergo.us.uu.se ”Tillfällig gäst i ditt liv”, Uppsala konsert och kongress, 15 februari. Showen spelas också i Stockholm i höst. Politisk teater med beröringskraft TEATER ”Hemmet” av Kent Andersson och Bengt Bratt Regi: Daniel Cramér Strömberg Medverkande: Sara Arvidsson, Ingrid Herlitz, Lena Jonsson, Malin Gingnell, Liv Marcks von Würteberg, Keren Ravid, mfl. Ljud och ljus: Micke Palm Västgöta nation Pjäsen är från 1967 och har beskrivits som ett av de verk som radikaliserade den vänsterorienterade kritiken mot folkhemmet och välfärdssamhället. Det måste erkännas att det är något fördomsfull mot politisk teater i 2000-talstappning som jag beger mig mot Västgöta nation. Föreställningen börjar på ålderdomshemmet: hemmet som barnen och barnbarnen glömde. Det går lång tid mellan besöken. Här sitter en grupp gamla människor som är ensamma tillsammans. De sitter av tiden. De kan inte längre prestera och är därför värdelösa. Utanför snurrar produktionens hjul allt snabbare, och ingen har tid. De boende passas upp av syster Siv och syster Gunnel, som har uppstramade leenden och käckt svarar ”ja, det är nog inte så farligt” på alla försök att påkalla uppmärksamhet. Detta är nidbilden av ett ålderdomshem där självbestämmandet runnit av de äldre med åren. När unga spelar gamla kan det lätt bli farsartat och ytligt oavsett avsikt, men här sitter regin, och skådespeleriet är nog bland det bästa jag sett på nationsteater. Pjäsen brukar spelas av unga skådespelare, då erfarenheten visat att den blir alltför beklämmande annars. Det är lätt att förstå – Västgötas unga ensemble berör tillräckligt mycket när fina personporträtt framträder ur den beiga foträta massan. Samtidigt förhöjer små tragikomiska välkoordinerade inslag tempo och humör. När hemmet börjar kännas kvävande får vi följa med på återblickar i de äldres liv, till småbarnsmammans hårda vardag och den unga lättutnyttjade flickan. Livet är inte roligt nu, men det var inte bättre förr. Även om tiden är en annan är frågorna aktuella och framställningen skönt omväxlande. Men sedan ska den klassiska klasskampen skildras, platsen är bruket med herre och tjänare och här slår några av mina fördomar in. Orden, och kampen, som haft sådan betydelse, har svårt att få tyngd på samma sätt som övriga scener. Klasskampsklichéerna i bruksmiljö blir svåra att ta till sig och inslagen bidrar till en inte helt sammanhållen uppsättning. MER INTRESSANT BLIR DET när den svåra vardagen skildras mer lågmält. Scenerna där sjubarnsmamman talar med sitt åttonde, nu döda, barn om solidaritet är tunga och tänkvärda. Kanske behöver samhällskritiken på detta sätt tas ned i enskilda människoöden för att beröra i individualismens tidevarv. Det blir eländigt, för alla. Ingen undkommer hemmet, oavsett bakgrund. Ingen kan köpa sig fri, alla är lika ensamma, lika passé. Men ”Hemmet” är också rolig, syster Gunnel och syster Siv rimmar vältajmat och de äldre sjunger med späda röster och det tas till och med små danssteg. Att bryta med sång är ju ett känt grepp för distansering, men detta kan bara inte vara meningen här. När gamla Svea visslar med i de äldres show så innerligt och hjärtligt vill man bara applådera. Men allvaret ligger kvar. Hemmet är ett förvaringskärl. På Västgöta sticker högst levande skådespelare, med sina kärleksfulla porträtt av fågelmatande tanter och frustrerade farbröder, in knivskarpa repliker i samhällsdebatten. Och gör en livrädd för att bli gammal. För på hemmet kan ingen höra dig skrika. ANNA SELVÅG
20 / RECENSIONER Ergo #2 / 2008 Betygen sätts i skala 0–5 MUSIK Slår Michael med hästlängder Lykke Li “Youth Novels” (LL Recordings) Det är lätt att förstå att de internationella storbolagen kämpar att få svenska Lykke Li till sitt stall. Debutalbumet, som ges ut på eget bolag, är en väl avvägd blandning av hitlistpop och indiedoftande deppsånger, på en bädd av välsmakande elektronika. Musik som såväl världsflyende partyprinsessor som indienördar kan ha i sin Ipod utan att bli uttråkade eller skämmas. I en intervju i DN berättar Lykke Li, som gästar V-dala nation den 1 mars, att hon som liten jämförde sig med Michael Jackson och kände att hon låg efter för att han debuterat som femåring. Nu behöver inte 21-åringen känna sig lika stressad längre. Låtar som ”I’m Good, I’m Gone” och ”Let It Fall” är väl inte lika katchiga som Jackson 5: s tidiga hits, men de slår allt Michael Jackson gjort de senaste tio åren flera gånger om. Emopop som överraskar ANDREAS JAKOBSSON Apoteket Apan “Det Är Något Med Den Här Ödsligheten” (Egen utgivning) Det är konstigt hur mycket ett bandnamn kan betyda för fördomarna. Namnet Apoteket Apan ler jag spontant åt, och tänker att det kanske kan vara ett nyuppvaknande av den där slumrande popgenren från tidigt 90-tal när banden hette Pontus & Amerikanerna, Webstrarna, Tapirerna, Toms Tivoli och annat småtokigt. Kanske är det för att jag förväntar mig en spexig klarinett som jag blir smått chockad av hur Apoteket Apan låter. Först snurrar det i huvudet och jag funderar på om det kanske är något gammalt trallpunkband som glömt byta namn när de ändrat stil. Eller om det finns någon humoristisk poäng i musiken som jag inte uppfattar? Lykke Li gästar V-Dala nation den 1 mars. Musiken ja. Den är väl inte så dum egentligen. Välspelad emopop av samma typ som brukar komma från Göteborg mest hela tiden, fast från Uppsala och oändligt mycket bättre såklart. Tidiga Kent blandat med nyare vanliga-killar-med-känslor-band som Peggy Lejonhjärta. Inte alls så dumt som jag först trodde. Hög igenkänningsfaktor Moto Boy “Moto Boy” (Songs I Wish) ROGER GUNNARSSON Jag tycker man kan dela in svensk rockscen i två delar: de som skriver låtar och de som “förmedlar en känsla”. Om man tillhör kategori nummer två är man immun mot kritik såsom att sångaren inte kan sjunga, att texterna är patetiska, att de bara spinner på rockstjärnemyten och så vidare. Störigt! Oskar Humlebo och hans alias Moto Boy tillhör på något vis både sidorna. Han har en samling rejält komponerade låtar bakom sig på debutalbumet, men är samtidigt så självsäker i media som bara ett band utan en enda bra låt kan vara. Kanske är det bara beviset på att min teori inte håller. Det absolut bästa som kan hända ett svensk indieband är när de försöker skriva hits. Nu vet jag inte om Moto Boy verkligen försöker, men jag är mycket imponerad av resultatet. “Beat Heart” kunde varit en hit för Måns Zelmerlöw, “Young Love” låter som en produkt av mångårigt skivnördande och är trots sin låtskivar- ABC-enkelhet smått lysande. “I Miss You Baby” får mig att tänka på den känsliga sidan av britpopen, och alla de där banden som kom på storbolagen i kölvattnet efter Suede, men aldrig ens släpptes i Sverige. Marion hette nåt av banden. Sådär skulle jag kunna hålla på med hela skivan. Varje låt får mig att le igenkännande åt varifrån han måste ha hämtat inspirationen, men samtidigt är allt så välskrivet och – framför allt – väl framfört att det inte alls blir irriterande utan snarare ger Oskar lite fog för allt snack i tidningarna om att ta över världen. Frågan är bara om hans musik inte mår allra bäst av där den befinner sig just nu. På indiebolag med stora pretentioner. ROGER GUNNARSSON Foto: www.lykkeli.com God återväxt för symfproggen The Divine Baze Orchestra “Once We Were Born...” (Transubstans/Record Heaven) Det såg illa ut i många herrans år, men nu kan vi nöjt konstatera att återväxten inom symfig 70-talsprog ånyo är hälsosamt hög. Till Skellefteborna i Moon Safari och Black Bonzo samt gästrikarna Beardfish sluter sig nu The Divine Baze Orchestra, till hälften Göteborgare, till hälften Uddevallabor. Av bilderna att döma är ingen medlem en dag över 25, men kläder och musik talar ett annat språk. Orgelintrot i inledande ”Dance” kunde varit snott rakt av från Deep Purples 1968-debut, influenserna från Uriah Heep är närmast övertydliga, och så fortsätter det: Lite Yes här, lite Genesis där och (inbillar jag mig) Uppsalas alldeles egna husgudar Samla Mammas Manna lite här och var. I likhet med Samla besitter emellertid The Divine Baze Orchestra en lekfullhet som kreerar en genuin Divine Baze-identitet, och med en sådan särpräglad vokalist som Alexander Frisborg läggs alla copycat-anklagelser ner. Den gudomliga orkestern kunde dock ha filat lite mer på studiosoundet. Som det är nu, låter ”Once We Were Born” som en demo modell bättre. FILM Lågmält hypnotiserande Ping-pongkingen Regi: Jens Jonsson Filmstaden DANIEL REICHBERG Långfilmer är inte längre det enda sättet att göra sig bemärkt på för en filmregissör. Jens Jonsson är ett gott exempel. Med ett antal kortfilmer – och framför allt den hyllade tv-serien ”God morgon alla barn” – bakom sig har han redan gjort sig känd för att med ett stiliserat bildspråk berätta okonventionellt om svenskt vardagsliv och skapat höga förväntningar inför biografdebuten. Och Jonssons bildspråk känns igen. ”Ping-pongkingen” är placerad i en norrländsk miljö som varken är nu eller då. Den berättar om människor lite vid sidan av, spelade av aktörer som ibland säger sina repliker som om de inte riktigt greppade ordens innebörd. Det sistnämnda är (för tydlighetens skull) ett gott betyg. Sällan ser man en svensk film som kombinerar en så briljant rollbesättning av till största del okända aktörer med en så konsekvent personregi. Den sparsmakade dialogen besitter i sin obekväma styltighet en autenticitet som verkningsfullt kontrasterar den lite artificiella scenografin och det medvetet stela kameraarbetet. Mest imponerar nog Jerry och Hampus Johansson i rollerna som de bägge bröderna Rille respektive Erik. Rille är dramats huvudperson. Han är den ensamme och lite mobbade killen i unga tonår som har pingisen som andningshål. Brodern Erik är charmigare och mer social. De är ”som yin och yang”, som Rille snusförnuftigt får beskriva brödraskapet. Berättelsen cirkulerar kring dessa två bröder. De bor hos mamman, som har någon sorts damfrisering. Pappan (frånvarande ibland) är kanske på något sätt yrkesverksam som dykare. Mamman verkar ha någon sorts förhållande med Gunnar, som har någon sorts sportaffär. Att filmen på ett ovanligt genomfört sätt låter bli att förse oss med information om sina rollfigurer är helt på sin plats. Denna film tematiserar just osäkerhet respektive vetskap. Om hur hemligheter, lögner och rykten genomsyrar och äventyrar tillvaron. ”Ping-pongkingen” berättar också om brödraskap, ensamhet och kärlek på ett sätt som bitvis är plågsamt
Page 1 and 2: Foto: Christin Lenthamre Foto: Hann
Page 3 and 4: Ergo #2 / 2008 INGEN POLITISK KVOTE
Page 5 and 6: 08 / NYHETER Ergo #2 / 2008 Sträng
Page 7 and 8: 10 / TEMA: ETIK Ergo #2 / 2008 Illu
Page 9 and 10: 12 / NYHETER Ergo #2 / 2007 Student
Page 11 and 12: 16 / NYHETER Ergo #2 / 2008 Per Lö
Page 13: Ergo #2 / 2008 NYHETER / 17 FORSKNI
Page 17 and 18: Ergo #2 / 2008 KALENDARIUM / 23 VÄ
Page 19 and 20: Ergo #2 / 2008 NATIONERNA / 25 GOTL
Page 21: KÅRSIDORNA Du avgör maktkampen p

Med blicken mot vÃ¤ster - Ergo

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?