Med blicken mot väster - Ergo
Med blicken mot väster - Ergo
Med blicken mot väster - Ergo
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Ergo</strong> #2 / 2008<br />
KULTUR / 19<br />
Tillfällig gäst i Uppsala<br />
Jonas Gardell är tillbaka i Uppsala med<br />
sin show ”Tillfällig gäst i ditt liv”, som<br />
fortsätter att spelas för fulla hus. En<br />
krävande föreställning för både honom<br />
och publiken, säger han.<br />
– Man bör vara nykter och utvilad.<br />
Jonas Gardell låter påfallande<br />
pigg när han ringer upp klockan<br />
tio en måndagmorgon.<br />
– Jag tycker om morgnar. Tyvärr<br />
är jag kvällspigg också, så<br />
det blir inte mycket sömn.<br />
Du har beskrivit ”Tillfällig gäst i ditt liv”<br />
som allvarligare än dina tidigare shower,<br />
men också ”bögigare”?<br />
– Jag har aldrig förstått att man måste<br />
göra skillnad mellan allvar och humor.<br />
Den här showen är nog personligare i sitt<br />
allvarliga tilltal än de tidigare, ett centralt<br />
nummer handlar om min mamma<br />
och hennes långsamma utsuddande.<br />
– Det där med ”bögigare” har jag slutat<br />
säga, eftersom det har visat sig finnas<br />
dialektala skillnader i ordet. För mig är<br />
”bögig” camp, att göra smaklösa saker i<br />
smaklösa kostymer. Men i Göteborg verkar<br />
det kunna betyda tyken eller snobbig!<br />
Skämten om Mark lär också få stor<br />
plats. Tröttnar han aldrig på det?<br />
– Det är mindre Mark nu än vid premiären,<br />
showen ändras ju hela tiden. Men<br />
han kan nog ta det, han ägnade själv<br />
halva sitt sommarprat åt att förtala mig!<br />
Jonas Gardell turnerar våren ut, samtidigt<br />
som han skriver på en bok om Jesus,<br />
gör teveframträdanden och är en flitig<br />
bloggare. Dessutom är han småbarnspappa<br />
– hur går det ihop?<br />
– Tidsplanering. Jag tummar inte en<br />
sekund på tiden med barnen, och turnerar<br />
de veckor de inte är hos oss. En konsekvens<br />
är att jag inte har något socialt liv.<br />
När Gardell gästade Musikens hus i<br />
höstas var han missnöjd med akustiken<br />
(”Skämmes, arkitektjävel!” skrev han på<br />
gardellskt manér i sin nätdagbok) eftersom<br />
han inte kunde höra publiken. <strong>Med</strong><br />
riggade mikrofoner åtgärdades saken till<br />
nästa föreställning.<br />
– Teater är ju inte bara publikens möte<br />
med artisten, utan också artistens med<br />
publiken och publikens med publiken.<br />
Det är de där magiska rummen som uppstår,<br />
som vi inte kan sätta fingret på.<br />
Jonas Gardell berättar att han ibland varit<br />
så trött att han 45 sekunder innan han ska<br />
in på scen tänkt ”jag hinner sova lite”. Men<br />
sedan kopplas energin på i mötet med publiken.<br />
I gengäld kräver han en del tillbaka.<br />
– Jag begär att man ska bjuda till lite.<br />
Det är ganska krävande att gå på mina föreställningar,<br />
det kränger väldigt mellan<br />
det vulgära och det finstämda. Man bör<br />
nog vara nykter och utvilad.<br />
Nyligen utsågs Gardell till hedersdoktor<br />
i teologi vid Lunds universitet, vilket<br />
väckte protester i vissa läger. Konstigt<br />
vore väl annars, menar han.<br />
– Jag är uppvuxen i en akademikerfamilj<br />
och med det gnäll som alltid ingår<br />
i den akademiska sörjan, förlåt, livet. Det<br />
finns alltid någon som inte unnar någon<br />
annan något – nu rör det sig dessutom om<br />
en så kontroversiell person som jag.<br />
Din bror Mattias är professor i jämförande<br />
religionsvetenskap i Uppsala, så det<br />
Jonas Gardell balanserar mellan det finstämda och det vulgära. Foto: Ema Telstar<br />
här kanske känns bra för familjefriden?<br />
– Ja – nu vet jag ju att Mattias är väldigt<br />
stolt över mig, men man ska inte glömma<br />
att det finns en gammal schism mellan<br />
Uppsala och Lund...<br />
Annars associerar Jonas Gardell Uppsala<br />
med nationerna. Som ung och oupptäckt<br />
var nationsscenerna utmärkta ställen<br />
att öva sig på.<br />
– Studenter är en tacksam publik. Man<br />
är kritisk men samtidigt öppen.<br />
Det akademiska Uppsala har han mindre<br />
till övers för.<br />
– Jag är väldigt ointresserad av de akademiska<br />
traditionerna med middagar där<br />
man skålar på latin.<br />
HANNA LUNDQUIST/cred@ergo.us.uu.se<br />
”Tillfällig gäst i ditt liv”, Uppsala konsert och<br />
kongress, 15 februari. Showen spelas också i<br />
Stockholm i höst.<br />
Politisk teater med beröringskraft<br />
TEATER<br />
”Hemmet”<br />
av Kent Andersson och Bengt<br />
Bratt<br />
Regi: Daniel Cramér Strömberg<br />
<strong>Med</strong>verkande: Sara Arvidsson,<br />
Ingrid Herlitz, Lena Jonsson,<br />
Malin Gingnell, Liv Marcks von<br />
Würteberg, Keren Ravid, mfl.<br />
Ljud och ljus: Micke Palm<br />
Västgöta nation<br />
Pjäsen är från 1967 och har beskrivits som<br />
ett av de verk som radikaliserade den vänsterorienterade<br />
kritiken <strong>mot</strong> folkhemmet<br />
och välfärdssamhället. Det måste erkännas<br />
att det är något fördomsfull <strong>mot</strong><br />
politisk teater i 2000-talstappning som<br />
jag beger mig <strong>mot</strong> Västgöta nation.<br />
Föreställningen börjar på ålderdomshemmet:<br />
hemmet som barnen och barnbarnen<br />
glömde. Det går lång tid mellan<br />
besöken. Här sitter en grupp gamla människor<br />
som är ensamma tillsammans. De<br />
sitter av tiden. De kan inte längre prestera<br />
och är därför värdelösa. Utanför snurrar<br />
produktionens hjul allt snabbare, och<br />
ingen har tid. De boende passas upp av<br />
syster Siv och syster Gunnel, som har uppstramade<br />
leenden och käckt svarar ”ja,<br />
det är nog inte så farligt” på alla försök att<br />
påkalla uppmärksamhet. Detta är nidbilden<br />
av ett ålderdomshem där självbestämmandet<br />
runnit av de äldre med åren.<br />
När unga spelar gamla kan det lätt bli<br />
farsartat och ytligt oavsett avsikt, men<br />
här sitter regin, och skådespeleriet är nog<br />
bland det bästa jag sett på nationsteater.<br />
Pjäsen brukar spelas av unga skådespelare,<br />
då erfarenheten visat att den blir<br />
alltför beklämmande annars. Det är lätt<br />
att förstå – Västgötas unga ensemble berör<br />
tillräckligt mycket när fina personporträtt<br />
framträder ur den beiga foträta massan.<br />
Samtidigt förhöjer små tragikomiska välkoordinerade<br />
inslag tempo och humör.<br />
När hemmet börjar kännas kvävande<br />
får vi följa med på återblickar i de äldres<br />
liv, till småbarnsmammans hårda vardag<br />
och den unga lättutnyttjade flickan. Livet<br />
är inte roligt nu, men det var inte bättre<br />
förr. Även om tiden är en annan är frågorna<br />
aktuella och framställningen skönt<br />
omväxlande. Men sedan ska den klassiska<br />
klasskampen skildras, platsen är bruket<br />
med herre och tjänare och här slår några<br />
av mina fördomar in. Orden, och kampen,<br />
som haft sådan betydelse, har svårt att få<br />
tyngd på samma sätt som övriga scener.<br />
Klasskampsklichéerna i bruksmiljö blir<br />
svåra att ta till sig och inslagen bidrar till<br />
en inte helt sammanhållen uppsättning.<br />
MER INTRESSANT BLIR DET när den svåra<br />
vardagen skildras mer lågmält. Scenerna<br />
där sjubarnsmamman talar med sitt åttonde,<br />
nu döda, barn om solidaritet är<br />
tunga och tänkvärda. Kanske behöver<br />
samhällskritiken på detta sätt tas ned i<br />
enskilda människoöden för att beröra i<br />
individualismens tidevarv.<br />
Det blir eländigt, för alla. Ingen undkommer<br />
hemmet, oavsett bakgrund. Ingen<br />
kan köpa sig fri, alla är lika ensamma,<br />
lika passé. Men ”Hemmet” är också rolig,<br />
syster Gunnel och syster Siv rimmar vältajmat<br />
och de äldre sjunger med späda röster<br />
och det tas till och med små danssteg. Att<br />
bryta med sång är ju ett känt grepp för distansering,<br />
men detta kan bara inte vara<br />
meningen här. När gamla Svea visslar med<br />
i de äldres show så innerligt och hjärtligt<br />
vill man bara applådera. Men allvaret ligger<br />
kvar. Hemmet är ett förvaringskärl. På<br />
Västgöta sticker högst levande skådespelare,<br />
med sina kärleksfulla porträtt av fågelmatande<br />
tanter och frustrerade farbröder,<br />
in knivskarpa repliker i samhällsdebatten.<br />
Och gör en livrädd för att bli gammal. För<br />
på hemmet kan ingen höra dig skrika.<br />
ANNA SELVÅG