Med blicken mot väster - Ergo

14 / NYHETER Ergo #2 / 2008
”Vissa politiker blir
Kontrasten mot ”grötlunken” i svenska
valrörelser väckte en gång Erik Åsards
intresse för amerikansk politik. Nu är
professorn i nordamerikastudier
aktuell med en bok om Hillary Clinton,
en både hatad och beundrad fullblodspolitiker
med chans att som första
kvinna nå presidentposten i USA.
Med knappt nio månader
kvar till det amerikanska
presidentvalet
rapporterar svenska
medier dagligen från
den hårdnande kampen om väljarnas
sympatier.
– Ibland har jag en känsla av att det
tränger ut annat utrikesmaterial, säger
Erik Åsard, själv flitigt anlitad som expertkommentator
i tidningar, radio och
tv när han inte forskar eller undervisar i
nordamerikansk politik.
Men valet är viktigt även ur ett svensk
perspektiv, understryker han. Att Sverige
förra året tog emot närmare 20 000 flyktingar
från krigets Irak är ett av hans konkreta
exempel på vilken betydelse det har
vem som sitter i Vita huset.
För egen del är han mest fascinerad av
den pågående primärvalskampanjen, då
det avgörs vem partierna ska nominera
som sin presidentkandidat. Det är nu
kandidaterna diskuterar de stora sakfrågorna,
för tillfället dominerade av den
skakiga ekonomin, hälso- och sjukvården
och Irakfrågan. Den egentliga presidentvalskampanjen
efter partikonventen i
höst är han mindre road av.
– Då blir det ofta smutsiga valrörelser
med många personangrepp och fokus på
bifrågor.
FÖR FÖRSTA GÅNGEN I republikens historia
finns nu en realistisk möjlighet att
det inte blir en vit man som väljs till president.
I ett av de två stora partierna, det
demokratiska, har den svarte senatorn
Barack Obama vunnit primärvalen i flera
delstater och hotas bara av en kandidat:
Hillary Clinton.
– Det finns inga mellanpositioner i
människors uppfattning om henne. Vissa
politiker blir symboler – älskade och
hatade, säger Erik Åsard.
I sin nya bok ”Hillary Rodham Clinton.
En politisk biografi” inriktar han sig
främst på hennes politiska intresse och
aktivism, de hinder hon har stött på som
kvinna och partnerskapet med maken
Bill Clinton. Få överträffar henne vad gäller
politisk erfarenhet. Sedan år 2001 är
hon senator för delstaten New York. Men
hon hade en politisk roll långt innan
dess, först under tolv år som Arkansas första
dam, och därefter åtta år i Vita huset.
– I båda rollerna var hon väldigt okonventionell.
Hon var inte den representativa
damen som bakade och ställde fram
kopparna utan hade en policyskapande
roll ihop med maken på ett sätt som ingen
första dam tidigare har haft.
Hennes mest kända politiska insats
under åren i Vita huset blev dock ett misslyckande.
Bill Clinton hade gått till val
på att reformera det amerikanska sjukvårdssystemet,
det enda i den industrialiserade
världen som lämnar en stor del
av befolkningen oförsäkrad, och satte sin
»HON VILL HA MAKT. OCH
FÖR ATT KUNNA UTÖVA
MAKT MÅSTE MAN VINNA
VAL. ALLT HON HAR GJORT
BEKRÄFTAR DET.«
fru att leda arbetet. Efter en lovande start
visade det sig snart att förslaget inte skulle
gå igenom kongressen, bland annat på
grund av hårt motstånd från de privata
försäkringsbolagen inom sjukvårdssektorn.
Ändå är väljarnas förtroende för Hillary
Clintons förmåga att lösa sjukvårdens
problem stort när frågan åter blivit aktuell
inför årets presidentval. En förklaring
kan vara att hon trots allt förknippas med
frågan, menar Erik Åsard.
– Människor kanske tycker att hon gjorde
ett tappert försök och bör få försöka
igen. Så man kan ha framgång med ett
misslyckande.
PÅ DEN SVENSKA politiska skalan placerar
han Hillary Clinton något till höger
om mitten. Främst är hon dock en politiker
som ser praktiska resultat som viktigare
än ideologisk renlärighet, menar
han.
– Om jag skulle sätta en rubrik på hennes
åskådning är det att hon är pragmatiker.
I senaten har hon samarbetat med republikaner
i viktiga frågor. Och hon har genom
åren gjort sig känd för sina ”makeovers”,
då hon har ändrat sin framtoning
för att tilltala större väljargrupper. När
Bill Clinton förlorade guvernörsvalet i
Arkansas 1980 menade vissa att hustruns
alltför självständiga image legat honom
till last. Inför nästa val tillkännagav Hillary,
som fram till dess behållit sitt flicknamn
Rodham, att hon hädanefter skulle
heta Clinton. Hon tonade håret blont,
bytte glasögonen mot kontaktlinser och
började bära mer traditionella damkläder.
Skälet hon angav var pragmatiskt:
Få böcker om Hillary Clinton är neutrala, säger Erik Åsard . Själv vill han lyfta fram både hennes
232 år efter republikens tillkomst, för första gången fick en kvinnlig president.
»JAG TROR ATT UPPVÄX-
TEN I DEN HÄR KORSELDEN
VERKLIGEN HAR PRÄGLAT
HENNE SOM AKTIV OCH
MOGEN POLITIKER.«
väljarna krävde det. Maken segrade klart
i valet och styrde sedan Arkansas fram till
1992 när han valdes till USA:s president.
– Hon vill ha makt. Och för att kunna utöva
makt måste man vinna val. Allt hon
har gjort bekräftar det.
En förklaring till Hillary Clintons pragmatiska
hållning i politiken finner Erik
Åsard i hennes uppväxt. Båda USA:s viktigaste
politiska ideologier, konservatismen
och liberalismen, fanns företrädda i
hennes barndomsmiljö i ett kristet medelklasshem
i Illinois. Familjen dominerades
av pappan, en konservativ republikan.
Mamman var demokrat men tycks
länge ha hemlighållit sina åsikter. Samma
motsatsförhållande fanns mellan
inflytandet från Hillarys konservative
historielärare och familjens pastor som
var liberal. I tonåren var Hillary aktiv i
det republikanska partiets ungdomsförbund
men radikaliserades gradvis under
tiden på college och gick med i det demokratiska
partiet.
– Jag tror att uppväxten i den här korselden
verkligen har präglat henne som aktiv
och mogen politiker, säger Erik Åsard.
OFTA INNEBÄR det dubbla politiska arvet
en fördel, menar han. Hillary Clinton
känner till sättet att argumentera hos
båda sidor och kan beroende på situationen
driva vilken linje hon vill. Men det
kan också skapa bekymmer.
– Baksidan är att det ibland framstår
som om hon inte har någon riktig grund
eller kärna. Står hon egentligen för något
eller rör hon sig med vinden?
År 2002 skrev Hillary Clinton under den
resolution som gav president George W.
Bush rätt att använda våld mot Saddam
Hussein. I senare försök att ta avstånd
från det allt mer impopulära kriget har
hon kritiserat Bushadministrationen för
att ha misskött Irakfrågan. Hon hävdar
också att hon uppfattade resolutionen
som ett mandat för fortsatta vapeninspektioner
och att krigshandlingar skulle
vara det absolut sista steget.
– Det är en liten skönmålning. Det är