B2007:04 à tgärder mot lukt - Avfall Sverige

Figur 23. Förbränningspanna för att behandla luktande luft från blandningstank där slaktmaterial blandas med spädvatten.
Pannan drivs med biogas från rötningen, 6-9 m 3 rågas för att behandla 200 m 3 /h, Skövde biogasanläggning
(Skövde, 2007).
Luktbehandling genom förbränning av luften används ofta vid industrier och anläggningar där en förbränningsanläggning
redan finns eller planeras.
Används katalysator kan upphettningen möjligen minskas till ca 400˚C vilket sparar energi. Katalysatorer
kan däremot behöva bytas ut ofta då kapaciteten minskar om luften innehåller mycket partiklar
och tjärliknande föreningar. Det finns även oxidation av luktämnen genom katalytisk avbränning vid
800-900˚C där ingen öppen låga används.
Ett annat sätt att minska energianvändningen är att initialt leda luften genom media som bibehåller
värme länge och värms upp av reaktorn (SINTEF, 1999).
Ett exempel på energibesparing är så kallad regenerativ termisk oxidation. Processen innebär att ett
bäddmaterial (t.ex. keramiskt material) initialt värms upp av en elspiral eller brännare som lagrar
energin och sedan hettar upp ingående luft. Kolväten i luften förbränns till koldioxid och vatten och
avger samtidigt egen värme. Vid viss ingående koncentration av luktämnena blir processen autoterm
där ingen ytterligare extern energi behövs. Förbränningen sker vid låga gaskoncentrationer. Enligt
leverantör krävs i storleksordningen 0,7-2 g/m 3 kolväten i den inkommande luften för att processen
ska bli autoterm (MEGTEC, 2007). Nackdelen är att processen har lång uppstartstid och kräver mycket
energi för att värma upp bäddmaterialet till förbränningstemperaturen på ca 1 000˚C.
Regenerativ termisk oxidation används även vid energiutvinning från deponigas, där metaninnehållet
ofta är så stort att processen genererar överskott av energi. Denna kan utvinnas ur systemet med installerade
tuber direkt i bäddmaterialet (Axelsson & Svärd, 2000).
49