B2007:04 à tgärder mot lukt - Avfall Sverige

2.3 Mätmetoder för lukt
Mätning av luktstyrka hos en process eller ett material är komplext eftersom både uppfattningen om
olika lukter är subjektiva och olika människor är olika luktkänsliga. Luktstyrka är därför svår att mäta
med instrument.
Det finns ett antal olika metoder för att kvantifiera/analysera lukter:
• Olfaktometri
• Spridningsberäkningar
• Gasanalyser
• Elektroniska näsor
Mätmetoderna ska helst efterlikna sinnesintrycket för hela luktupplevelsen, luktsinnets analyskänslighet,
samt ha näsans provtagningsförmåga, dvs. provtagning ska kunna ske under korta ögonblick.
Förutom särskilda mätmetoder kan även lukts intensitet och karaktär registreras genom
• direkta frågeundersökningar
• fältmätningar av kvalificerade luktobservatörer
2.3.1 Olfaktometri
Olfaktometri är en standardmetod SS-EN 13725 för att bestämma luktstyrka och karaktär hos en gasblandning.
Olfaktometri innebär att en panel av försökspersoner används och får lukta på prov i ett
antal spädningar med stigande koncentration. Panelen bör bestå av minst åtta personer och ska helst
vara tränad och van vid att bistå i luktpanel. När 50% av luktpanelen kan känna lukt i något av proven
anses att lukttröskeln passeras. Luktstyrkan hos den testade gasen anges i luktenheter (le eller ou E) per
kubikmeter och representerar antalet spädningar av ursprungsgasen som krävdes för att ”luktfrihet”
skulle erhållas.
Enheten för lukt, en europeisk luktenhet (ou E/m 3 ) anknyter till mätning med olfaktometri enligt Europastandard
EN 13725. Enheten definieras tekniskt på nedanstående sätt (översatt från eng.):
Europeisk luktenhet (ou E /m 3 )
Den mängd luktämne fullständigt utblandat i en kubikmeter neutral gas vid normala förhållanden,
som frambringar en fysiologisk respons (lukttröskeln) hos en panel motsvarande den fysiologiska
respons som frambringas av den europeiska luktenhetreferensen fullständigt utblandat i en kubikmeter
neutral gas vid normala förhållanden.
13